Vilka regler har du för ditt eget läsande? Tvingar du dig genom varje sida även om romanen är tråkig och tjatig och förutsägbar? Lyssna till Daniel Pennac när han ger dig

LÄSARENS OMISTLIGA RÄTTIGHETER

1. Rätten att inte läsa

Som all uppräkning av "rättigheter" med självakt-
ning borde läsrättigheterna inledas med rätten att
inte utnyttja den - i det här fallet således rätten att
inte läsa. Annars skulle det inte handla om en lista
över rättigheter utan en fälla som vi på ett oheder-
ligt sätt lurar andra i.

Till att börja med förhåller det sig så att de flesta läsare dagligen ger sig rätten att inte läsa. Säga
vad man vill men i valet mellan en bra bok och en
dålig tevefilm så vinner den senare (oftare än vi vill
medge) över den förra. Och vi läser inte heller hela
tiden. Våra läsperioder växlar med långa fastor då
bara åsynen av en bok ger oss kväljningar.

Men det viktigaste är något annat.

Vi är omgivna av en mängd människor, mycket
respektabla sådana, ibland akademiker, stundtals
"framstående" - och en del av dem äger till och med mycket vackra bibliotek - men de läser inte, eller så sällan att vi aldrig skulle komma på idén att ge dem en bok. De läser inte, antingen för att de inte har behov av det, eller för att de har för mycket att göra på annat håll (vilket är samma sak för detta andra tillfredsställer dem helt och hållet eller upptar dem totalt), eller att de odlar en annan passion och ger den absolut företräde.

Kort sagt, de där människorna älskar inte att läsa. De är inte mindre trevliga att umgås med för det, tvärtom
ibland, de kan vara förtjusande. (De frågar i alla
fall inte stup i kvarten vad vi tycker om den senaste boken vi läst, de besparar oss ironiska kommentarer om våra älsklingsförfattare och uppfattar oss inte som efterblivna för att vi inte har kastat oss över den senaste boken av A, som just kommit ut på B-förlaget och som kritikern C höjt till skyarna.) De är lika "mänskliga" som vi, känslomässigt öppna för världens lidanden, angelägna om de "mänskliga rättigheterna" och noga med att respektera dem inom sin egen personliga sfär av inflytande, vilket redan det är värt en hel del - men de läser alltså inte. Det är deras ensak.

Uppfattningen att läsande "civiliserar människan" stämmer i stort sett, även om det finns några deprimerande undantag. Säkert är vi litet "mänskligare" - om vi därmed menar mer solida-
riska med människosläktet (litet mindre "vild-
djur") - efter det vi läst Tjechov än före.

Men vi måste avhålla oss från att till detta påstående lägga följdsatsen enligt vilken varje person som inte läser a priori måste betraktas som en potentiell flåbuse eller en fördold idiot. Annars riskerar vi att sprida uppfattningen att läsandet är ett moraliskt tvång, och det är början till en upptrappning som inom kort leder oss att bedöma, till exempel, själva böckernas "sedliga kvaliteter", utifrån kriterier som inte respekterar denna andra omistliga frihet: friheten att skapa. Då blir vi själva flåbusen, hur mycket "läsare" vi än är. Och Gud skall veta att den sortens flåbusar saknas inte på vår jord.

Med andra ord, friheten att skriva kan inte
kopplas till plikten att läsa.Plikten att uppfostra består egentligen i att lära barnen läsa genom att föra in dem i Litteraturen, ge dem medlen att själva bedöma om de har "behov av böcker" eller ej. För om man kan tolerera att en person förkastar läsandet så är det helt oacceptabelt att han förkastas - eller tror sig bli för-
kastad - av litteraturen.

Det är en oerhörd sorg, en ensamhet i själva en-samheten att vara utestängd från böckerna - inklu-
sive dem som man kan undvara.

2 Rätten att hoppa över sidor

Jag läste Krig och fred för första gången när jag
var tolv eller tretton år (snarare tretton för jag gick
i femte och var knappast något skolljus). Redan i
början av sommarlovet såg jag min bror (han som
läste När regnet kom) fördjupa sig i denna väldiga
roman och hans blick blev lika avlägsen som en
upptäcktsresande som för länge sedan tappat in-
tresset för sitt hemland.
- Är den så bra då?
- Jättebra!
- Vad handlar den om?
- Den handlar om en brud som gillar en kille
och gifter sig med en tredje.

Min bror har alltid varit bra på sammanfattningar. Om förläggarna skulle anställa honom för att skriva deras "baksidor" (de där patetiska uppmaningarna som man sätter dit på omslagets baksida) skulle man besparas en massa svammel.
- Får jag låna den?
- Du får den.

Jag bodde på ett internat, det var en ovärderlig
gåva. Två tjocka band som skulle hålla mig varm
hela terminen. Min bror som var fem år äldre än
jag och inte helt korkad (det är han för övrigt inte
nu heller) visste, klok som han var, att Krig och
fred inte kunde reduceras till en kärlekshistoria,
hur välskriven och spännande den än var. Men han
kände till min förkärlek för känslomässiga eldsvådor och förstod att kittla min nyfikenhet genom att formulera sina sammanfattningar på ett gåtfullt
sätt. (En "pedagogik" i min smak.)

Jag skulle tro att det var den aritmetiska hemlighetsfullheten i det han sade som fick mig att för en tid byta ut mina Gröna, Röda eller Gyllene Bibliotek och andra äventyrsböcker för att i stället kasta mig in i den här romanen. "En brud som gillar en kille och gifter sig med en tredje" ... vem skulle kunna motstå det? Och jag blev inte heller besviken, trots att han räknade fel. I själva verket var vi fyra som älskade Natasja: prins Andrej, den där slyngeln Anatole (fast kan man kalla det för kärlek?), Pjotr Besjukov och jag. Eftersom jag inte hade någon
chans var jag tvungen att "identifiera mig" med de
andra. (Men inte med Anatole, han var en riktig
skitstövel han!)

Ett läsande som inte blev mindre njutningsfullt
för att det utövades nattetid och i ficklampans
sken under täcket, upprest som ett tält, mitt i en
sovsal med femtio drömmare, snarkare och andra
bensprattlare. Ordningsmannens tält, där nattlampan lyste, var rest strax intill, men vadå, i kärlek måste man satsa allt. Jag kan fortfarande känna de där bandens tyngd och tjocklek i mina händer. Det
var pocketutgåvan med Audrey Hepburns vackra
ansikte som betraktades av en prinslik Mel Ferrer
med tunga ögonlock, som en förälskad rovfågel.

Jag hoppade över tre fjärdedelar av boken för att
bara ägna mig åt Natasjas hjärta. Men jag tyckte
ändå synd om Anatole, trots allt, när de amputera-
de hans ben, och jag förbannade den där korkade
Andrej när han förblev stående framför den där
kanonkulan i slaget vid Borodino ... ("Men lägg
dig ner då, för helvete, den kommer att explodera,
du kan ju inte göra henne detta, hon älskar dig
ju!") ... Jag intresserade mig för kärlek och för ba-taljer och hoppade över det politiska och strategiska ... Eftersom Clausewitz teorier gick långt ovanför mitt huvud brydde jag mig faktiskt inte om Clausewitz teorier ... Jag följde på nära håll Pjotr Besjukovs och hans hustru Jelenas äktenskapliga kriser ("taskig", den där Jelena, verkligen "taskig") och jag överlät åt Tolstoj att på egen hand avhandla det eviga Rysslands agrara problem ...

Kort sagt, jag hoppade över sidor. Det borde alla barn göra.

För om de gör det kan de på ett tidigt stadium
tillgodogöra sig nästan alla de skatter som anses
vara ouppnåeliga för dem, i deras ålder.

Om de har lust att läsa Moby Dick men tappar
modet inför Melvilles utläggningar om valjaktens alla material och tekniker så får de inte för den skull avstå från att läsa, utan de måste hoppa över, hoppa över de där sidorna och förfölja Ahab och strunta i resten, liksom han förföljer sin vita val, hans skäl till att leva och att dö! Om de vill lära känna Ivan, Dimitrij och Aljosja och deras otrolige far så skall de slå upp och läsa Bröderna Karamasov, även om de måste hoppa över åldermannen Zosimas testamente eller legenden om Storinkvisitorn.

Det finns en stor fara som hotar dem om de inte
själva bestämmer sig för vad som passar dem och
hoppar över de sidor som de själva valt bort: andra kommer att göra det i deras ställe. De kommer att beväpna sig med dumhetens stora sax och klippa bort allt det som de anser "för svårt" för de unga. Resultatet är fruktansvärt. Moby Dick eller Samhällets olycksbarn eller Robinson Crusoe, reducerade till sammanfattningar på 150 sidor, stympade, förstörda, förkrympta, mumifierade, omskrivna för dem på ett utarmat språk, som man tror är deras! Lite grann som om jag skulle gett mig på att teckna om Guernica, under förevändning att Picasso satt dit för många streck för ett tolv- eller trettonårigt öga.

Dessutom: till och med när vi har blivit "stora" och även om vi inte vill erkänna det, så händer det
fortfarande att vi "hoppar över sidor", av skäl som bara angår oss och boken vi läser. Men det
händer också att vi låter bli och i stället läser allt,
till sista ordet. Fast vi tycker att författaren blir
långrandig här och där, att han gör det litet väl enkelt för sig på ett ställe i boken, att han upprepar sig på ett annat och att han hamnar i rena idiotin på ett tredje. Vad vi än säger om detta så är denna
envisa leda som vi själva ålägger oss inte en del av
plikten utan en del av vår njutning som läsare.



3. Rätten att inte läsa färdigt en bok

Det finns 36 000 skäl att släppa en roman innan
man läst ut den: känslan av att redan ha läst den,
en intrig som inte fängslar en, att man är helt och
hållet oense med författarens hypoteser, en stil som
retar gallfeber på en, eller tvärtom, en avsaknad av
stil som inte sporrar en att läsa vidare ... Man be-
höver inte räkna upp de övriga 35 995 skälen,
bland vilka dock återfinns tandvärk, chefens för-följelser, ett hjärtskalv som förlamar vårt huvud.
Boken faller ut våra händer?
Låt den falla.

När allt kommer omkring är vem som helst inte
Montesquieu som på kommando kan unna sig att
finna tröst i en timmes läsande.

Fast ändå, bland alla de skäl som finns för att
överge en bok finns det ett som är värt att granska
litet närmare: den vaga känslan av nederlag. Jag
slog upp boken, jag läste den, och kände mig inom
kort överväldigad av något som var starkare än jag. Jag samlade ihop mina neuroner, jag kämpade
med texten, men förgäves, fast jag hade en känsla
av att det som stod där var värt att läsa, hjälpte
det inte, jag fattar inte ett dugg - eller så gott som
ingenting - jag känner ett "främlingskap" som inte
ger mig något fotfäste.

Jag lägger av.

Eller snarare, jag lägger boken åt sidan. Jag ställer upp den på bokhyllan med vaga planer på att
återkomma till den en dag. Andrej Belyjs "St
Petersburg", Joyce och hans "Odysseus", Malcolm Lowrys "Under vulkanen" väntade några år på mig. Det finns andra som fortfarande väntar på mig och vissa av dem kommer jag antagligen aldrig i fatt. Det
är ingen katastrof, det är bara så. Begreppet "mognad" är något egendomligt när det gäller läsande.Upp till en viss ålder är vi inte mogna för vissa böcker, det håller jag med om. Men till skillnad
från goda årgångsviner åldras inte de goda böckerna. De väntar på oss, uppställda på sina hyllor, och
det är vi som åldras. När vi tror oss tillräckligt
"mogna" för att läsa dem går vi på dem en gång
till. Då händer den ena av två saker: mötet äger
rum, eller det blir ett nytt misslyckande. Kanske
försöker vi igen, kanske inte. Men det är säkert
inte Thomas Manns fel att jag ännu inte nått toppen av hans Bergtagen.

Den stora roman som bjuder oss motstånd är inte nödvändigtvis svårare än en annan ... Mellan den (hur "stor" den än är) och oss (så redo vi än anser oss att "förstå" den) finns en kemisk reaktion som inte fungerar. En dag känner vi för Borges verk som dittills hållit oss på avstånd, medan vi hela vårt liv förblir främmande för Musils ...

Då är valet vårt: endera tror vi att felet är vårt, att det fattas oss något, att vi har något slags obotlig dumhet, eller också smiter vi förbi det där kontroversiella begreppet smak och försöker fastställa vår egen...

Den senare vägen är bäst...Desto mer som den kan bereda dem ett sällsynt nöje: att läsa om och äntligen förstå varför vi inte tycker om den eller den boken. Och detta märkliga nöje: att utan att bli upprörd höra den evige besserwissern bräka i vårt öra:

- Men huuuur kan man låta bli att älska Sten-
dhaaaaal?

Det kan man.



4. Rätten att läsa om

Läsa om det som en gång förkastat mig, läsa om utan att hoppa över några stycken, läsa ur en annan vinkel, läsa om för att verifiera, ja ... vi ger oss alla dessa rättigheter.

Men framför allt läser vi om kravlöst, för nöjet att repetera, glädjen över att återfinna våra skatter, sätta känslan av förtrolighet på prov.

"Mera, mera", sade det barn som vi en gång var... Våra vuxna omläsningar hör ihop med samma åstundan: att låta oss förtrollas av något varaktigt och varje gång finna detta varaktiga så rikt på nya, bländande och häpnadsväckande upplevelser.

172

5

Rätten att läsa vadsomhelst

Apropå "smak" är det vissa av mina elever som li-
der svårt när de ställs inför det ärkeklassiska upp-
satsämnet: Kan man tala om bra och dåliga roma-
ner? Eftersom de under sin attityd av "jag kom-
promissar inte" faktiskt är ganska snälla så be-
handlar de - i stället för att gå in på den litterära
aspekten på problemet - ämnet ur etisk synvinkel
och ser det som en fråga om frihet. De flesta av de-
ras uppsatser kan sammanfattas sålunda: "Nej,
nej, man har rätt att skriva vad man vill, det finns
lika många smaker som läsare i världen, så är det
ju bara!" Jo ... jo, jo... det är en mycket hedervärd
inställning ...

Men det hindrar inte att det finns bra och dåliga
romaner. Man kan citera namn, man kan lägga
fram bevis.

För att uttrycka det kort och grovt: låt oss säga
att det finns något som jag skulle vilja kalla "in-
dustriell litteratur" som nöjer sig med att i detoändliga återge samma typ av berättelser, sprida
schabloner på löpande band, bedriva kommers
med ädla känslor och starka upplevelser, utnyttja
alla tillfällen som nuet erbjuder att skapa en "till-
lämpad" fiktion, ägna sig åt "marknadsundersök-
ningar" för att trendigt snickra ihop en "produkt"
som kan tänkas tända den ena eller den andra ka-
tegorin läsare.

Detta är förvisso dåliga romaner.

Varför? För att de inte lyfter fram något nyska-
pat utan reproducerar redan etablerade former, för
att de är resultatet av en verksamhet som går ut på
att förenkla (det vill säga lögn), medan romanen är
en sanningskonst (det vill säga ett komplext verk).
För att den, genom att den smickrar våra automa-
tiska reflexer söver ned vår nyfikenhet och slutli-
gen och framför allt: för att författaren inte finns
där och inte heller den verklighet som han påstår
sig beskriva.

Kort sagt, en "njutningsfärdig" litteratur, av det
rätta formatet, i avsikt att måttsätta oss efter sam-
ma modell.

Tro inte att de här dumheterna är något nytt fe-
nomen, förknippat med industrialismen. Att ut-
nyttja det sensationsmättade, det pigromantiska,
den lätt framkallade rysningen i en mening utan
författare är något som pågått länge. För att bara
citera några exempel: riddarromanen är uppfylld
av sådant, liksom romantiken långt senare. Efter-
som det onda alltid har något gott med sig har
reaktionen mot denna litteratur på avvägar gett

oss två av de vackraste romanerna i världen: Don
Quijote och Madame Bovary.

Det finns alltså "bra" och "dåliga" romaner.
Och för det mesta är det de senare som vi möter
först på vår väg.

Och sanningen att säga, när det var min tur att
upptäcka det, minns jag att jag tyckte de där ro-
manerna var "ruskigt bra". Jag hade tur: ingen
skrattade åt mig, ingen himlade sig, man kallade
mig inte för idiot. Man lämnade bara några "bra"
romaner på den väg där jag drog fram och aktade
sig noga för att förbjuda de andra.

Det var klokt.

Under en viss tid läser vi de bra och de dåliga
romanerna om vartannat. Liksom vi inte från ena
dagen till nästa avstår från vår barndoms sagor.
Allt blandas. Man kommer ut ur Krig och fred för
att åter dyka in i Gröna biblioteket. Man går från
Harlekin-böcker (den snygga läkaren och den be-
undransvärda sjuksystern) till Boris Pasternak och
hans Doktor Zjivago - också han en snygg läkare,
och vilken beundransvärd sjuksyster var inte Lara!

Och så en dag vinner Pasternak. Oförmärkt dri-
ver vår lust oss till att bara vilja umgås med de
"bra". Vi söker författare, vi söker stilar; nu är det
slut med lekkamraterna, vi vill ha livskamrater.
Anekdoten räcker inte längre åt oss. Stunden är
kommen då vi kräver något annat av en roman än
enbart det snabba tillfredsställandet av våra käns-
lor.

Ett av "pedagogens" stora glädjeämnen är - ef-

1176

6

Rätten till bovarysmen °-
(en textuellt överförd sjukdom)

Detta är, i grova drag, "bovarysmen", detta ome-
delbara och specifika tillfredsställande av våra
känslor: fantasin flödar, nerverna vibrerar, hjärtat
rusar, adrenalinet sprutar, man identifierar sig
hundraprocentigt och hjärnan lämnar tillfälligt det
vardagliga till förmån för romantiska upplevel-
ser ...

Det är allas vårt första tillstånd som läsare.
Underbart.

Men ganska förfärande för den vuxne betrakta-
ren som för det mesta skyndar sig att vifta med en
"bra bok" framför den unge bovarystens ögon och
ropa:

-ja men Maupassant är väl ändå "bättre"?
Lugn ... inte själv ge vika för bovarysmen; säga
sig att Emma, när allt kommer omkring, ändå bara
är en romanfigur, det vill säga en produkt av ett
förutbestämt skeende vars orsaker, som Gustave
hade sått, bara frambringade de följder - hur verk-

Med andra ord, att denna unga flicka samlar på
Harlekin-böcker behöver inte innebära att hon
kommer att sluta med att sleva i sig arsenik sked-
vis.

Att tvinga henne på detta stadium i hennes lä-
sande skulle vara att avskära oss från henne samti-
digt som vi förnekar vår egen ungdom. Och det är
också att beröva henne det ojämförliga nöjet att i
morgon av egen kraft avslöja de schabloner som i
dag får henne att drömma sig bort.

Det är förståndigt av oss att försonas med vår
tonårstid; att hata, förakta, förneka eller helt en-
kelt glömma bort den tonåring man var är i sig en
tonårsattityd, en uppfattning av ungdomstiden
som en dödlig sjukdom.

Därför är det nödvändigt att vi erinrar oss våra
första sinnesrörelser som läsare, och reser ett litet
altare till det vi läste då. Inklusive det "allra dum-
maste". Detta spelar en ovärderlig roll: att låta oss
beröras av det vi en gång var, samtidigt som vi
skrattar åt det som rörde oss. Och vår respekt och
vår ömhet för de pojkar och flickor som delar våra
liv kommer säkert att öka när vi inser detta.

Och dessutom måste vi säga oss att bovarysmen
- tillsammans med en del andra begrepp - tveklöst
är det som vi delar med de allra flesta: det är alltid
hos de andra som vi avslöjar den. Samtidigt som vi
talar nedsättande om tonåringarnas lektyr händer
det ganska ofta att vi bidrar till en "känd-från-
teve"-författares framgång, som vi sedan kommer

178

att skratta åt när han blivit "ute". De litterära
trendnissarna kan till stor del förklaras utifrån
denna växling mellan vår upplysta förtjusning och
vårt skarpsynta förnekande.

Aldrig lurade, alltid klarsynta tillbringar vi vår
tid med att byta åsikter och följa trenderna, för
evigt övertygade om att madame Bovary är den
andre.

Emma delade säkert den uppfattningen.

* "Bovarysm - Lusten och förmågan hos människan att upp-
fatta sig som en annan än den hon är. Hjältinnan i Flauberts
"Madame Bovary", varpå termen syftar, saknar självkänne-
dom och tror sig med orätt stå över sin slätstrukna omgiv-
ning. Hon flyr in i banala erotiska förhållanden som hennes
fantasi, länge men till slut fåfängt, söker förgylla."

Ur Nationalencyklopedin, 3:e bandet

Chälons-sur-Marne, vintern 197 1 -
IIngenjörstruppernas förläggning.

När dagens slavgöra skall fördelas anmäler sig
soldaten av andra klassen A (inskrivningsnummer
i467z/i) frivilligt och regelbundet till den minst
eftersökta och mest otacksamma uppgiften, ofta
utdelad som en form av bestraffning, förolämpan-
de även för den mest självsäkre: den berömda, be-
ryktade, onämnbara skithusstädningen.

Alla morgnar.

Med samma (inre) leende.
- Latrinstädningen?

Han tar ett steg framåt:
_ Jag!

Med det allomfattande allvar som föregår at-
tacken griper han kvasten, på vilken trasan hänger,
som gällde det kompanivimpeln och försvinner, till
truppens stora lättnad. Det är en tapper soldat:
ingen följer efter honom. Hela armen gömmer sig

innanför vallgraven med trista och tråkiga men är-
bara arbetsuppgifter.

Timmarna går. Man tror att han har försvunnit.
Man har nästan glömt honom. Man glömmer ho-
nom. Men han dyker upp fram på förmiddagen,
slår ihop klackarna när han rapporterar till fanjun-
karen: "Latrinerna utan anmärkning, fanjunkarn!"
Fanjunkaren tar emot kvast och trasa med en djup
fråga i blicken som aldrig blir formulerad. (Man
måste ju respektera en människas integritet.) Sol-
daten gör honnör, vänder på klacken, drar sig till-
baka och tar sin hemlighet med sig.

Hemligheten väger tungt i fältuniformens höger-
ficka: z 90o sidor i det band som La Pleiade ägnat
Nikolaj Gogols samlade verk. En kvart med skur-
trasan mot en förmiddag med Gogol ... Varje mor-
gon under dessa två vintermånader har soldaten A,
bekvämt sittande i tronsalen bakom en dörr,
stängd med dubbla lås, flugit högt ovan den militä-
ra vardagen. Hela Gogol! Från den nostalgiska
Gamla godsägare på landet till de muntra Peters-
burgsnovellerna, via den förfärliga Taras Bulba till
den svarta komedin Döda själar - teaterpjäserna
och korrespondensen inte att förglömma, som Go-
gol, denna otrolige Tartuffe, skrev.

Ty Gogol är Tartuffe som skulle ha uppfunnit
Moliere - något som soldat A aldrig någonsin
skulle ha förstått om han överlåtit detta slavgöra
på andra.

Armen älskar att fira bedrifter.

Av denna återstår bara två strofer, inristade

Ja, jag kan försäkra dig att / pedagog, slå dig
ned / här på mitt dass jag hela Gogol hann med.
(Gamle Clemenceau, också han en berömd sol-
dat, som kallades "Tigern", å andra sidan, prisade
en kronisk förstoppning. Utan den, försäkrade
han, skulle han aldrig fått lyckan att läsa Saint-
Simons Minnen.)

8

Rätten att läsa här och där

jag läser här och där, vi läser här och där, låt dem
läsa här och där.

Det är den tillåtelse vi ger oss att ta vilken bok
som helst från bokhyllan, öppna den varsomhelst
och försjunka i den för en kort stund för vi har
bara denna stund till vårt förfogande. Vissa böcker
passar bättre än andra att läsa här och där i, efter-
som de består av korta och från varandra avskilda
texter: Alphonse Allais eller Woody Allens samlade
verk, Kafkas eller Sakis noveller, Georges Perros
Papiers colles, gamle gode La Rochefoucauld och
de flesta diktare ...

Men man kan också slå upp Proust, Shake-
speare eller Raymond Chandlers Brevväxling var-
somhelst och läsa här och där, utan att löpa minsta
risk att bli besviken.

När man varken har tid eller råd att kosta på
sig en vecka i Venedig - varför skulle man då för-
vägra sig rätten att tillbringa fem minuter där?