MUHAMMED I MEDINA

av Tor Andrae (ur Muhammed - hans liv och hans tro. 1950)

Så hade Muhammed ordnat de politiska och religiösa problem, som utvandringen och den nya situationen i Medina skapat. Redan tidigare hade ett annat prublem, mindre invecklat men knappast mindre svårlöst, inställt sig. Det var den praktiska frågan vad utvandrarna nu skulle leva av. Medina var en trädgårdsstad. Den odlingsbara marken mellan de två harras var upptagen till det yttersta Här fanns alltså knappast några möjligheter till försörjning genom produktivt arbete. Till en början levde också de nya medborgarna i stor fattigdom och måste Underkasta sig hårt arbete för att få sitt bröd.

Ali, profetens svärson, bar vatten till tegelberedning och fick en dadel för varje ämbar. Han förtjänade så sexton dadlar och delade denna magra måltid med profeteten som ingenting hade. Visserligen är sådana historier närmast att betrakta som utslag av en from romantik, som gärna frossade i skildringar av de lidanden och f försakelser, som den första tidens beundrade helgon måste underkasta sig. Men förhållandena var säkert svåra, och det gällde att finna utvägar.

Det är en smula nedslående för oss som gärna vill göra rättvisa åt Muhammed som etisk och religiös personlighet, att konstatera att han så gott som genast kom på den tanken alt försörja sig genom det hantverk som alltjämt är en naturlig förvärvskälla för så många beduiner, nämligen röveri. Till hans försvar kan sägas -- frånsett det faktum att röveri i Arabien alltid mer eller mindre uttryckligt räknats till lovliga yrken och näringsfång -- att hans sorti från fädernestaden hade gjort hämndens tanke naturlig och självfallen. Mekkanerna hade fyllt sina synders mått och förkastat Allahs uppenbarelse. All skada, som kunde tillfogas dem, var endast ett rättvist utförande av den straffdom, som han själv på Allahs vägnar bebådat.

Den väg profeten slog in på för att förskaffa sig och sina utvandrare existensmöjligheter var alltså att försöka plundra de karavaner, som passerade Medina på vägen till och från Syrien. De första valhänta försöken verkar ha misslyckts. Det tidigaste strövtåg som ledde till resultat företogs i det andra året efter hidjra (utvandringen från Mecka till Medina) och är minnesvärt inte bara för att där göts det första blod som spillts för Islam, utan även därför att händelsen anses kasta ett mycket ogynnsamt ljus över profetens karaktär.

I månaden radjab, alltså en av de månader, som araberna höll för heliga och under vilka allmän fred rådde, sände Mnltaumted ut Abdullah ibn Djahsh med åtta män och överlämnade till honom ett brev jämte muntlig befallning att han skulle färdas två dagsresor och först därefter bryta brevet och utföra den order det innehöll. Han fick dock inte öva påtryckning mot någon av sina följeslagare utan lämna dem fritt val, om de ville delta i den förestående expeditionen eller inte.

Den ursprungliga lydelsen av det märkliga brevet verkar föreligga hos historiken Waqidi. »Drag» heter det där, »till Nachlas dal och lägg dig där i försåt för Qurayh's karavan.»

Den äldsta traditionen hade en känsla av att saken är sjuk. Det framgår därav att det ominösa brevet fått åtskilliga textförbättringar. Redan hos författaren Ibn Ischaq har det följande lydelse: »Drag till Nachla mellan Mekka och Taif och lurat där på Quraysh, så att du kan bringa oss någon underrättelse från dem. » Man vill alltså få det att se ut, som om Muhammed från början befallt de utsända att endast spionera på Quray'shiternas förehavanden. Det visar tydligt, att islams historieskrivare alldeles som vi känt svårigheten att på denna punkt helt försvara profetens handlingssätt. Den omständigheten, att han befallde Abdullah att inte tvinga någon av sina följeslagare antyder att företaget ur arabisk synpunkt måste ha tett sig motbjudande.

Att riskera liv och lem för islams sak ansåg profeten annars för den rättrognes oavvisliga plikt. Förmodligen visste Muhammed, att Abdlullah var en man som skulle förstå halvkväden visa. Då han efter de två dagarnas förlopp läst brevet sade han: »Den av er som längtar efter att nå martyriets krona, han följer mig, då jag nu går för att utföra Allahs apostels befallning. Den som det inte vill, han må vända tillbaka.» Efter en sådan vädjan kunde ingen säga nej.

Två av kumpanerna förlorade emellertid vid nästa rastställe sin kamel och måste gå att söka den. De hade funnit ett medel att dra sig ur spelet. Framkomna till Nachla fann Abdullah och hans kamrater snart karavanen, lastad med russin, läder och andra handelsvaror och bevakad endast av fyra man. Det skall ha varit den sista i månaden radjab och de sex höll överläggning och konstaterade att om de uppsköt anfallet, skulle karavanen före månadens slut hinna in på det fridlysta området kring Mekka. De gick alltså till anfall, dödade en man och bemäktigade sig karavanen.

Då Abdullah och hans följeslagare återvände till Medina, väckte deras tilltag stor uppståndelse. Deras landsmän anklagade dem strängt, judarna gjorde försmädliga vitsar om den dödades och deltagarnas namn, och i Mekka förklarade man, att Muhammed öppet hade brutit den heliga månadens gudsfred. Det värsta var emellertid, att profeten helt och hållet desavouerade dem och förklarade, att han alls inte hade befallt dem att kämpa i den heliga mådadell. Han lät det erövrade bytet stå orört och vägrade att ta emot den femtedel som skulle utgöra hans andel.

Muhammed kände sina araber. Efter en tid, då känslorna hunnit lägga sig, och den dyrbara lasten börjat väcka ett förklarligt intresse, nedkom äntligen en koranuppenbarelse om saken. I Medina börjar nämligen koranen utgöra ett slags fortlöpande kommentar till dagshändelserna, från de politiska skandalhistorierna och motståndarnas invändningar till de små skandal- historierna i profetens familjeliv. Den hithörande uppenbarelsen är sutra 2:214 , Allah förklarar:

»De frågar dig om den fridlysta månaden och om strid i den. Säg: Att strida i den är ett svår synd, men att utestänga andra från Allahs väg, att förneka honom och stänga det fridlysta templet och att fördriva dess eget folk därifrån är värre i Allahs ögon.» Ett lysande prov på Muhammeds formuleringskonst! Han har inte uppgivit det för arabisk etik ofrånkomliga kravet på de fridlysta månadernas helgd, men har funnit en utväg att se igenom fingrarna med Abdullahs gärning, då han försiktigt antyder, att i striden med sådant folk som Quraysh alla medel är tillåtna.

Islams teologer har haft moralisk finkänslighet nog att känna, att detta sätt att resonera smakar bedrägeri. De har funnit det nödvändigt att apologetiskt parera de tysta invändningar som ett sunt rättsmedvetande måste göra.

»Allah dömer», förklarar Ibn Qayyim Al-Djauziyya. »mellan sina vänner och fiender med billighet och rättvisa. Han frisäger inte sina vänner ... från att ha begått en synd, men han förklarar, att den synd som hans fiender begått är svårare och mera värd klander och bestraffning. Och framför allt förklarar han, att hans vänner handlade i god om också oriktig mening. Därför förlåter Allah dem för deras tro och lydnads skull och därför, att de utvandrat med Allahs apostel och utvalt vad Gud tillhör framför denna världen. Det heter ju: Begår den älskade en enda synd så blir hans många goda egenskaper tusen förbedjare.»

Med all hänsyn till de svåra omständigheter i vilka Muhammed tycks ha befunnit sig kan vi knappast komma ifrån, att denna tilldragelse sätter en fläck på hans karaktär. Det är ju i och för sig möjligt att Muhammed, då han sände Abdullahs expedition endast tänkte möjligheten att karavanen kanske inte skulle hinna fram till det skyddade området före fridsmånadens slut. Men fakta i målet gör knappast den tolkningen sannolik. Man har en känsla av att det som skedde var just vad profeten avsett.

Det som uppkallar vår kritik är inte, att han bröt den heliga månadens fred. Vi har redan förut påpekat, att frigjordhet från all ritualistisk ängslighet och observans, en böjelse för att låta det sunda förnuftet råda i konflikter mellan lagens och verklighetens krav, utmärker hans åskådning i allmänhet. Vad som stöter oss är hans beräknande slughet, då han skickligt provocerar Abdullahs gärning utan att behöva påta sig något ansvar för vad som kommer att ske. Händelsen röjer ett drag i hans karaktär, som särskilt dömt utifrån europeiskt demokratisk ideal ter sig mindre tilltalande. Han saknar mod att öppet stå för en mening, han röjer en viss böjelse att slingra sig och gå krokvägar för att undvika ett öppet ställningstagande.

Emellertid tystnade snart talet om Nachtlaexpeditionen inför en tilldragelse, som fast i sig ganska obetydlig bIev av avgörande betydelse för Muhammeds historia och som för honom blev ett trons stöd liksom övergången av Röda havet för israeliterna. Det var slaget vid Badr. Sex veckor hade knappt förgått efter Abdullahs hemkomst, förrän Muhammed genom sina spejare erfor, att en väldig karavan nalkades på hemväg från Syrien. Den omfattade inte mindre än 1000 kameler och de flesta av Mekkas köpmän var engagerade i företaget, som leddes av Abu Sufyan, den mest betydande mannen i Mekka, stamfadern för omayyadernas härskarätt. Muhammed ryckte genast ut med 305 man och 70 kameler, vilket tycktes ha utgjort ungefär hela den styrka, som han för tillfället förfogade över. Den sluge Abu Sufyan som själv red i förväg på rekognoscering, fattade misstankar och lät karavanen ta en omväg åt havet till. Även i Mekka hade man hört om Muhammeds planer, och en här samlades på 950 man, 700 kameler och 100 hästar. Quraysh ryckte ut under överrnodigt jubel. Männen hastade sina spjut i luften sum uttryck för sin segervisshet och sitt goda humör. Tre sångerskor följde hären åt. Vid varje lägerplats sjöng de sånger till handpukornas rytm och eldade krigarnas mod. Då Muhammed fick veta, att Quraysh ryckte mot honom, höll han krigsråd för att utröna stämningen bland medinensarna, vilka ju inte var förpliktade att kämpa utanför sin egen stad. Deras trohet bestod provet.

På aftonen den 17 ramadan år 2 möttes härarna i wadi Badr 11 mil sydväst om Medina. Båda skarorna stod helt nära varandra, skilda endast av en sandkulle, som hindrade dem att se varandra. Ett starkt regn föll under natten. De rättrogna sov trots regnet en djup sömn, vilket profeten sedan ansåg som ett särskilt bevis för Allahs omvårdnad om de sina. På morgonen drabbade härarna samman. Muhammed själv deltog inte i striden. I en hydda av trädgrenar, som man uppfört åt honom, hade han tillbragt natten och sedan han mönstrat och ordnatt sin här, stannade han i hyddan i bön. Han ltude emellertid givit anvisningar om hur hans män borde förhålla sig i striden. De skulle kämpa i slutna led, så länge som möjligt beskjuta fienden med pilar och först i sista ögonblicket gripa till svärd. I förhållande till motståndarna, som kämpade med sorglös bravur utan ordning och plan och
som inte förstod att leverera ett verkligt fältslag utan lät drabbningen utmynna i en serie envigesstrirler, representerade Muhammed ett jämförelsevis modernt taktiskt ideal.

Mot mekkanarnas glada stridshumör och ridderliga tapperhet satte han sträng disciplin och lugn beräkning. Waqidi berättar att Quraysh greps av skräck när de såg de rättrognas allvarliga, beslutsamma ansikten. För utvandrarna och deras bröder var kriget inte en ridderlig sport eller en festlig parad för att tillfredsställa nationell fåfänga. Det var blodigt allvar. Redan i denna första kamp få vi en aning om den anda, som behärskade den stridande unga islamförsamlittgen...

Vid middagstiden var slaget över. Quraysh fl ydde. Fyrtionio av fienden hade stupat -- av dem hade Ali, Muhammeds svärson ensam eller tillsammans med andra dödat tjugutvå - lika många hade tagits till fånga. De rättrogna hade lämnat fjorton man på valplatsen. Den järnhårde Umar ville nedhugga fångarna. Muhammed bestämde sig dock för att låta Quraysh friköpa dem. Bland de fågna befann sig profetens egen måg, Abu-l-As, gift med hans dotter Zainab...

Sällan har en så obetydlig drabbning fått så vittgående följder. Segerns moraliska verkan framför allt i Medina kan knappast överskattas. Profeten hade fått ett oryggligt bevis för att Gud bekände sig till hans sak. I sura 8 dra han det religiösa facit av segern vid Badr, avgörandets dag, som han kallar den....Tillfredsställelsen och segerglädjen vidgar profetens kallelse- medvetande. Tanken mognar att världen ska böjas till lydnad för Allahs ord och bud med strid, då det inte går genom predikan: »Strid mot dem tills det inte längre finns någon frestelse, utan all dyrkan ägnas endast Allah» (Sura 8:40)...Och »Profet! Uppmuntra de rättrogna till strid!» (8:66)

...

Muhammed kunde så småningom utan motstånd intåga i Mekka. Endast Suhail och Ikrima, Abu Djahls son, ställde sig med en handfull folk till motvärn. chalid skingrade dem och jagade dem med sina ryuttare långt uppåt bergen. Så stod Muhammed som segerherre i den stad han åtta år tidigare lämnat som flykting. Sedan han vilat en stund och förrättat tvagningen kom han med Abu Bekr vid sin sida i full rustning till Ka'ba.

Då han kommit fram till templet, vidrörde han den svarta stenen med sin stav och uppstämde ett Alla akbar, "Gud är stor", som fortplantades likt ett väldigt brus genom muslimernas hela här. Han red så omkring Ka'ba, steg därefter ned från kamelen och lät giva sig nyckeln till helgedomen. Gudabilderna i och utanför byggnaden, särskilt Hubals bild, som stod mitt emot ingången, blev nu förstörda. Därefter stannade profeten med nyckeln i handen lutad mot Ka'bas dörrpost och talade till de församlade muslimerna.

Han förklarade att hedendomens tid var förbi och att alla blodsskulder, räntor och andra förpliktelser från hednisk tid nu var preskriberade. Likaså var alla gamla privilegier nu upphävda. "Allah har gjort slut på bördshögmodet. Alla härstammar ni från Adam och den bäste bland er är den frommaste."

Han inskärper Mekkas helighet. "Ingen har före mig fått kränka detta heliga område oc ingen får göra det efter mig. Jag har själv endast haft lov att göra det under en del av en dag." Profetens efterföljare har i det stycket mera hållit sig till hans exempel än hans ord, ty Mekka blev mer än en gång skådeplatsen för blodiga strider. I upproret mot Yazid år 683 gick det så långt att Ka'ba brändes. I stället har de laglydiga ivrarna bland profetens anhängare tagit det så mycket strängare med stadens helighet. Som liga har menat att man inte ens får förtära grönsaker som vuxit i en trädgår i Mekka, eller låta sitt riddjur beta inom stadens område. Andra har gjort gällande att man inte får motta hyra för husen i Mekka. Utrymmen som finns ska kostnadsfritt stå öppna för pilgrimerna. Kalifen Umar påstås ha föreskrivit att stadens innevånare inte fick låsa sina portar, för pilgrimerna borde få slå sig ned var de önskade. Sådant är naturligtvis fromma önskemål som aldrig kunnat förverkligas.

Sällan har en orientalisk segrare med större sjävbehärskning och skonsamhet utnyttjat sin seger än Muhammed. Endast tio personer stod på de proskriberades lista. Vi har redan förut nämnt de tre sångerskorna. Några av de återstående som begått mord och rymt undan straffet blev nu avrättade utan ceremonier. En annan för vilken dödsdomen likaledes gick i fullbordan var Abdullah ibn Sa'd som tillåtit sig ett skämt med Muhammeds uppenbarelser som kunnat bli ganska ödesdigert för profeten. Han hade efter Muhammeds diktamen skrivit upp hans uppenbarelser och därvid tillåtit sig små ändringar för att pröva om Muhammed skkulle märka det. Då profeten dikterade: alla är vetande och hörande (alimun sami'un) skrev Abdullah istället: vetande och vis (alimun hakimun). Då Muhammed inte märkte det började han tvivla på att han över huud taget kunde skilja uppenbarelsen från sina egna infall. Han avföll därför från islam och återvände till Mekka. Nu föll han offer för profetens hämnd.

En annan hade grymt misshandlar Muhammeds dotter Zainab, då hon efter slaget vid Badr flydde till Medina. Då han ångrade sig blev han benådad. Hind hade också på grund av sin ogärning mot Hamzas kropp blivit dömd till döden, men fick nåd, då hon antog islam. Märkligt är Muhammeds beteende mot de män som varit själen i Mekkas årslånga kamp mot honom. Endast en av dem, nämligen Ikrima, stod på den svarta listan. Han räddade sig genom flykt men då han småningom återkom botfärdig tog Muhammed vänligt emot honom och förbjöd de sina att smäda hans fader -- Muhammeds dödsfiende Abu Djahl ! -- för att smäda en död vore en onödig förolämpning mot de efterlevande.

De övriga som lett motståndet mot honom sökte Muhammed vinna med utsökt älskvärdhet. Suhail, som så grymt förolämpat honom vid Hudaibiya, stängde sig full av dystra aningar inne i sitt hus och sände sin son Abdullah till segrare för att begära nåd. Muhammed förlät Suhail och befallde: "Ingen av er må kasta onda blickar på Suhail, för en man av så ädel börd och med såg gott förstånd kan inte längre vara främmande för islam."

En annan av moståndarna, Safwan, fick lejd för fyra månader då han inte genast ville anta islam. Då han under denna tid åtföljde profeten på hans krigståg till Hawazinstammarna, fick han en gång bland det erövrade bytet se en vacker hjord av får och kameler som man drivit in i en klyfta. Muhammed såg hans blickar och frågade om hjordarna tilltalade honom. På hans jakande svar skänkte han honom alltsammans och imponerad av en sådan frikostighet antog Safwan islam.

Över huvud taget väckte det mycket knot bland Muhammeds äldsta och trognaste anhängare att vid det sista mycket givande erövringståget så gott som hela bytet förbehölls åt de nyomvända som ännu enligt deras mening var till mer än hälften hedningar. Muhammed förklarade att det krävdes "för att göra deras hjärtan förtroliga".

Den vinst han på detta sätt skördade för sin religion var mer än tvivelaktig. Men för sin härskarställning vann han så mycket mer genom sin storsinthet och sin förmåga att skjuta åt sidan personliga tycken och stämningar för att nå stora mål. Särskilt då det gällde betydande personligheter, som kunde blir till nytta för hans sak, visar hane n överraskande förmåga att frigöra sig från allt ressentiment och bedöma personer uteslutande ur synpunkten av deras verkliga värde. Denna saklighet ger ofta trots all vinnande älskvärdhet en viss beräknande kyla åt hans väsen.

Efter att i ett slag vid Hunain ha besegrat ett förbund av beduinstammar sökte Muhammed bemäktiga sig bergsstaden Ta'if i Mekkas grannskap. Från denna belägring berättas en episod belysande för hans omsorg om belägringstaktikens utveckling. Invånarna besköt de belägrande med både pilar och sternar och profeten ställde då upp en slungmaskin, en mandjanik. Men dessutom lät MUhammed använda en maskin som kallades dabbaba och som var gjord av trä och skinn. Den skulle utgöra betäckning för de sappörer som tog plats inne i den. Maskinen fördes fram mot en lämplig plats av muren. I skydd av dabbaba arbetade nu muslimerna på att göra en bräsch i muren. Men försvarana kastade ner glödade plogbillar av järn på belägringsmaskinen och brände upp den, så att de troende sappörer dödades. Profeten var sinne för realiteter sällan svek honom, upphävde då belägringen utan att fästa avseende vid den misstämning som uppstod i hans här. En del nyvunna anhängare kunde emellertid inte dölja sin skadeglädje. Man frågade då en av dem, beduinhövdingen Uyaina, varför han egentligen hade deltagit i fälttåget. "Jo jag önskade ha en av kvinnorna, för det är en utmärkt ras". När Muhammed hörde detta yttrade han skrattande: "Det är ingenting annat än beduinernas oundvikliga dumhet."

I månade radjab 631 företog Muhammed ett krigståg till Tabuk i nordvästra Arabien. Enligt Waqidi framkallades tåget av underrättelsen att kejsar Heraklius sammandrog en väldig här i Syrien mot Hidjaz's nye härskare. Faran skall ha synts Muhammed så allvarsam att han denna gång i motsats till vad som annars brukade vara fallet, meddelade mot vem man rustade och uppfordrade de rättrogna att ge offer till härens utrustning. Att han ansett saken angelägen framgår även därav att tåget företogs under en tid då man annars inte brukade ge sig ut på strövtåg. Fruktskörden stod för dörren och den fruktanssvärda hettan gjorde längre dagsmarshcer omöjliga.

Den verkliga avsikten med tåget är trots allt inte fullt klar. Det kan betecknas som ovisst huruvida Muhammed endast avsåg att genom en seger över kejsarens trupper frigöra och omvända de arabiska stammar som stod under Bysanz's välde, eller om redan vissa tankar börjat vakna hos honom att islam som religion och därmed han själv som teokratisk härskare var kallad att sträcka sitt välde även utöver den arabiska halvöns gränser.

Den senare möjligheten får inte anses utesluten. Det är påfallade att profeten som i Mekka så ofta framhållit som sin uppgift att skänka sitt folk en arabisk koran, en uppenbarelse särskilt avsedd för arabernas folk, i Medina inte återkommer till denna tanke. Ibrahims religion, sådan Muhammed framställde den efter striden med judarna som den särskilt i förhållande till de förvanskade skriftreligionernas rena och ursprunliga uppenbasrelsen, hade i och för sig en universell syftning, och om den den tillsvidare kunde tåla judedomen och kristendomen bredvid sig så var detta dock endast en modus vivendi, en eftergift åt det relativa föresträde som dessa bekännelser hade i förhållande till den arabiska religionen.

En stolt tro på hans religions framtid fyller profetens själ: "Allah..har sänt sin apostel med vägledningen och sanningens religion för att ge den seger över varje annan religion, även om månggudadyrkarna skulle harmas". (Sura 9:33) Tillsvidare avser hans kamp mot skriftfolken "som inte helighåller vad Allah och hans apostel förklarat heligt och inte bekänner sanningens religion", endast att tvinga dem till underkastelse så att de betalar skatt. (9:29) Sin religion får de alltså behålla. Det bleb den ståndpunkt islam för framtiden kom att inta gentemot de bibliska religionerna.