|
|
Anne Conway
Ur Den äldsta
och den modernaste filosofin
Kapitel
ii
2. Men om någon
vill påstå att tiderna är ändliga, låt oss
då anta att deras summa från början är omkring 6
000 år (eftersom vissa verkligen tror att vår världs totala
ålder från början inte är större) eller låt
oss, i likhet med andra (som tror att det före vår värld
fanns en annan osynlig värld, ur vilken vår synliga värld
uppstod) anta att världens varaktighet är 60 000 år eller
hur stort antal år som helst som det är möjligt för
förståndet att fatta: Då undrar jag om det skulle kunna
vara så att världen skapades före den tiden? Om de förnekar
det, så begränsar de Guds makt till ett visst antal år.
Om de bejakar det, så med- ger de att tid finns före all tid,
vilket är en uppenbar motsägelse. - - -
5. Det är
ett essentiellt attribut hos Gud att vara skapare, och alltså har
Gud alltid varit skapare och kommer alltid att vara skapare, ty annars
skulle han förändras. Således har det alltid funnits och
kommer alltid att finnas skapade ting. Men de skapade tingens evighet är
inget annat än en oändlighet av tider, i vilka de alltid fanns
och alltid kommer att finnas utan slut. Inte heller är denna tidernas
oändlighet att jämställa med oändligheten i Guds evighet,
ty evigheten hos Gud själv har inte tider i sig, inget kan i den sägas
vara förflutet eller kommande, utan allt är alltid närvarande:
Han är verkligen i tiderna men omfattas inte av dem. - - -
6. Och skälet
till detta är tydligt, eftersom tid inte är något annat
än skapade tings succesiva rörelse eller verksamhet; en rörelse
eller verksamhet som är sådan att om den skulle upphöra,
så skulle även tiden upphöra och de skapade tingen själva
skulle upphöra samtidigt med tiden. Därför är varje
skapat tings natur sådan att tinget är i rörelse eller
har en viss rörelse, genom vilken det avancerar framåt och utvecklas
till mer fullkomlighet. Och då det ju hos Gud inte finns någon
successiv rörelse eller aktivitet mot större fullkomlighet, eftersom
han är absolut fullkomlig, så finns det inga tider i Gud eller
i hans evighet.
Kapitel
iii
1. Gud är
den mest fria aktören och ändå den mest nödvändiga
av alla. 2. Viljans frihet, som skolastikerna tänkte sig fanns hos
Gud, är enbart en fiktion. 3. Gud skapade världen, inte på
grund av yttre nödvändighet, utan på grund av en inre impuls
från sin gudomliga godhet och vishet. 4. Oändliga ting skapades
och det finns oändliga världar. 5. Det minsta skapade ting vi
kan tänka oss har inom sig oändliga skapade ting. 6. Ändå
medför inte detta att de skapade tingen jämställs med Gud.
7. En vederläggning av de tänkta rymder som skolastiken faktiskt
föreställde sig existera utan skapade ting. 8. Successiv rörelse
äger inte rum i Gud. 9. Ett svar på invändningen. 10. Alla
skapade ting är på ett visst sätt förenade. - - -
3. Alltså
följer det klart att Gud inte kunde välja huruvida han skulle
skapa ting eller inte, utan han skapade tingen utifrån en inre impuls
från sin gudomliga vishet och godhet, och alltså skapade han
världen eller tingen så snart han kunde. Det är nämligen
utmärkande för en nödvändig aktör att göra
vadhelst denne kan. Eftersom han ju kunde skapa världen eller tingen
i oändliga tider, före 6 000 år, 60 000 år eller
600 000 osv., följer det alltså att han gjort det. Gud kan nämligen
göra allt som inte innebär en motsägelse och det innebär
inte en motsägelse att världarna eller tingen antas ha funnits
eller existerat i oändliga tider före detta ögonblick, liksom
det finns oändliga tider efter detta ögonblick. Om det inte finns
någon motsägelse i det senare, finns det inte heller någon
motsägelse i det förra. - - -
5. Med liknande
skäl kan även bevisas att inte bara hela mängden eller systemet
av skapade ting betraktade tillsammans är oändligt eller i sig
innehåller en slags oändlighet, utan också att varje skapat
ting, även det minsta vi kan urskilja med ögonen eller fatta
med förståndet, består av en oändlighet av delar
eller snarare hela skapade ting som inte kan räknas. Liksom det inte
kan förnekas att Gud kan placera ett skapat ting i ett annat, så
kan han placera två likaväl som ett och fyra likaväl som
två, och även åtta likaväl som fyra och alltså
skulle han kunna multiplicera dem i oändlighet och alltid placera
det mindre inom det större.
Då ju inget
skapat ting kan vara så litet att det inte kan finnas något
mindre, så är även inget skapat ting så stort att
det inte alltid kan finnas något större. Följden blir alltså
att det i minsta ting kan finnas eller inneslutas oändliga ting, som
alla kan vara kroppar och på visst sätt med hänsyn till
sig själva ogenomträngliga sinsemellan. Och beträffande
de ting som är själar och som kan genomtränga varandra kan
det i varje skapad själ finnas en oändlighet av själar,
vilka alla kan ha samma utsträckning som själen i fråga
och som de har sinsemellan, ty i detta fall är själarna finare
och mer eteriska och genomtränger det tjocka och mer kroppsliga, varvid
det alltså inte kan finnas någon brist på utrymme, så
att den ena måste begränsa sig för att ge utrymme åt
den andra. Om kroppars och själars natur skall på lämpligt
ställe sägas mer, men detta är tillräckligt för
att visa att det i varje skapat ting, vare sig det är en själ
eller en kropp, finns en oändlighet av skapade ting, som vart och
ett innehåller en oändlighet, och vidare vart och ett av dessa,
och så vidare ad infinitum (i oändlighet, ö. a.). - - -
10. Dessutom är
betraktandet av alltets oändliga delbarhet, i delar som alltid är
mindre, inte någon onödig eller onyttig teori, utan en mycket
viktig sak. Genom den kan man nämligen begripa skälen och orsakerna
till tingen, liksom hur alla skapade ting från det högsta till
det lägsta är oskiljaktigt förenade med varandra genom att
finare delar lägger sig eller kommer in emellan. Detta är också
ett tings utstrålningar in i ett annat, genom vilka tingen även
påverkar varandra på stort avstånd. Och detta är
grunden till all sympati och antipati som uppstår i de skapade tingen.
Om var och en hade god insikt i dessa sa- ker, skulle han lätt se
tingens hemligaste och mest fördolda orsaker, sådana som okunniga
människor kallar ockulta egenskaper.
Kapitel
v
1. Med Guds son,
det först avlade av alla skapade ting och som vi kristna kallar Jesus
Kristus, menas enligt skrifterna, som ovan sagts, inte bara hans gudomlighet
utan även hans mänsklighet i evig förening med gudomligheten,
dvs. att hans himmelska mänsklighet förenades med gudomligheten
innan världen fanns och alltså följaktligen innan han blev
kött. - - -
2. Denna Guds
son, det först avlade av alla skapade ting, denna himmelska Adam och
överstepräst, som de judiska lärde kallar honom, är
egentligen ett medium mellan Gud och de skapade tingen. Och att det finns
en sådan mellanvarelse är lika möjligt att visa som att
det finns en Gud. - - -
3. För att
visa detta måste vi först betrakta Guds, det högsta väsendets,
natur eller varande och sedan de skapade tingens natur och essens och jämföra
dem med varandra, varvid denna mellannatur omedelbart kommer att röja
sig för oss. Som visats i tidigare kapitel är Guds natur och
essens helt oföränderlig, något som inte endast de heliga
skrifterna utan också det skarpa förnuft som Gud har förlänat
oss kan tillräckligt bevisa.
För om det
skulle finnas någon föränderlighet i Gud så måste
den sträva mot en högre grad eller ett större mått
av godhet och då skulle han inte vara det högsta goda, vilket
innebär en motsägelse. Om något går mot högre
grad av godhet, sker detta nämligen helt i kraft av något högre
väsen, vars godhet och påverkan det berörs av. Men det
finns inget högre väsen än Gud och alltså förbättras
han följaktligen inte och kan inte heller bli bättre än
han är och ännu mindre bli sämre, vilket skulle innebära
en ofullkomlighet. Det är därför uppenbart att Gud, eller
det högsta väsendet, är fullständigt oföränderlig.
Då nu de
skapade tingens natur verkligen skiljer sig från Guds natur, så
att det finns vissa attribut hos Gud som inte kan förmedlas till tingen
och till vilka oföränderlighet räknas, så följer
det nödvändigtvis att tingen är föränderliga,
annars skulle de vara Gud själv. Dessutom lär oss den dagliga
erfarenheten att tingen är föränderliga och i själva
verket ständigt skiftar från ett tillstånd till ett annat;
- - -
4. Denna mellanvarelse
bör inte uppfattas på ett så bokstavligt sätt som
att den skulle inta ett mellanläge mellan två ändar, i
likhet med kroppens bål, som befinner sig mellan huvudet och fötterna,
utan den är till sin natur ett medium, liksom silver är mellan
tenn och guld eller vatten mellan luft och jord, något som bara är
grova jämförelser för att beskriva förhållandet.
Man får inte heller anta att Sonen skulle vara ett medium mellan
Gud och tingen på så sätt att Gud inte skulle vara omedelbart
närvarande i alla skapade ting och omedelbart uppfylla alla ting,
för han opererar verkligen omedelbart i alla ting. Det är på
detta sätt man bör förstå den förening och samhörighet
som tingen har med Gud.
Alltså,
fastän Gud omedelbart verkar i alla ting, använder han detta
medium som ett instrument, genom vilket han samarbetar med de skapade tingen,
eftersom det till sin natur står närmare och är bättre
än alla andra skapelser, som vi kallar skapade ting. - - -
Kapitel
vi
1. Att alla skapade
ting till sin natur är föränderliga. 2. Hur långt
denna föränderlighet kan utsträckas, till tingens väsen
eller till deras sätt att existera. 3. Att de endast är föränderliga
till sättet att existera och inte till essens. 4. Att det bara finns
tre slag av väsenden som är essentiella skilda från varandra,
nämligen Gud det högsta, Kristus mediet, och det skapade, det
lägsta. - - -.ii. Att varje skapat ting består av kropp och
själ, och hur varje skapat ting i sig har flera kroppar och likaså
flera själar under en enda ledande själ, som styr över de
andra.
1. Att alla skapade
ting till själva sin natur är föränderliga framgår
klart om man rätt betraktar skillnaden mellan Gud och de skapade tingen,
och den dagliga erfarenheten bekräftar samma sak. Om nu ett skapat
ting till själva sin natur är föränderligt, har det
denna föränderlighet eftersom det är något skapat,
och alltså har alla skapade ting denna egenskap enligt regeln.
Det som tillkommer
ett ting såsom tillhörande det eller det släktet, tillkommer
alla som innefattas i samma släkte. Nu tillkommer föränderlighet
en skapelse (vilket är den mest generella benämningen på
det sukte i vilket alla skapade ting innefattas) och alltså är
saken uppenbar, ty annars skulle det inte vara någon skillnad mellan
Gud och de skapade tingen. Ty om ett ting i sig självt och till själva
sin natur vore oföränderligt, då skulle det tinget vara
Gud, eftersom oföränderlighet är ett av hans icke-förmedlingsbara
attribut.
2. Låt oss
nu betrakta hur långt denna föränderlighet kan nå
eller sträcka sig och, för det törsta, om en individ kan
förändras till en an- nan av samma eller annorlunda släkte.
Detta är, menar jag, omöjligt, ty då skulle tingens själva
essens förändras, vilket skulle innebära stor oreda, inte
bara bland tingen, utan i Guds vishet, vilken skapat alla ting. Till exempel-
Om den här mannen kunde förändras till den där, t.
ex. Paulus till judas eller judas till Paulus, då skulle han som
syndat inte straffas Pör sin synd, utan en annan i hans ställe,
en person som var både god och oskyldig. Då skulle alltså
inte en god människa belö- nas för det goda, utan i stället
en ond människa. Men om vi antar att en god människa skulle kunna
förändras till en annan, som Paulus till Petrus och Petrus till
Paulus, då skulle inte Paulus få sin rätta belöning
utan Petrus, och inte heller Petrus sin utan Paulus, vilket skulle vara
förvirrande och inte överensstämma med Guds vishet. Dessutom,
om ett individuellt ting kunde förändras till ett annat individuellt
ting, skulle det medpöra att tingen själva inte var verkliga
och då skulle vi inte kunna vara säkra på eller ha någon
bestämd kunskap om någonting och då skulle alla sanningens
begrepp och diktat, som människor i allmänhet finner inom sig,
vara falska, och följaktligen även de slut- satser som kan dras
av dem.
Ty varje sann
vetenskap eller säker kunskap är beroende av sanningen av det
som vanligen kallas veritates objektiva, eller objektiva sanningar Om dessa
objektiva sanningar således skulle kunna förändras till
varandra, då skulle säkert sanningen hos de påståenden
som är beroende av dem även förändras och alltså
skulle inget påstående vara oföränderligt sant, inte
de mest tydliga och uppenbara som t. ex. följande: det hela är
större än delarna och två halvor utgör en hel.
3. Den andra saken
vi måste undersöka är huruvida ett släkte av ting
kan förändras till ett annat? Då måste vi noggrant
se efter på vad sätt släkten av ting skiljer sig från
varandra. För det kan finnas många släkten av ting, vilka
vanligen kallas så och ändå inte skiljer sig från
varandra till essensens substans utan till vissa sätt att vara eller
vissa egenskaper, och när dessa modi eller egenskaper förändras
sägs tinget ha förändrat sitt släkte.
Frågan är
nu om det inte är ett visst sätt att existera, och inte essensen
eller väsendet hos tinget självt, som förändras? Som
då vatten i själva verket inte förändras utan förblir
detsamma, när kyla koagulerar det som tidigare var flytande. När
vatten förändras till sten finns det helt visst inget skäl
till varför man här skulle anta någon större förändring
av dess substans än i det tidigare exemplet med vatten som förändras
till is. Likaså då sten förändras till mjuk och fin
jord sker därmed ingen förändring av dess substans, och
så förblir vid alla andra förändringar vi iakttar
hos ting substansen eller essensen alltid densamma, och det föreligger
bara en förändring av modus eller sätt att vara, så
att då ett ting upphör att existera på ett sätt,
så börjar det existera på ett annat.
Samma skäl
visar faktiskt att ett släkte, som är essentiellt eller substantiellt
skilt från ett annat, inte kan förändras till ett annat,
liksom en individ inte kan förändras till en annan. För
tingens släkten är inget annat än individer sammanfattade
eller inbegripna under en allmänföreställning i medvetandet
eller under ett gemensamt talesätt: Liksom människa, såtillvida
som det är fråga om ett släkte, under sig innefattar alla
individuella människor, och häst är ett släkte som
omfattar varje individuell häst.
Om nu en människa
inte kan förändras till en annan människa, så kan
den här mannen inte förändras till en annan individ av ett
annat släkte. Till exempel: Om Alexander inte kan förändras
till Darius kan han inte heller förändras till sin egen häst
Bucephalus. - - -
4. För att
få veta hur långt dessa tingens mutationer kan sträcka
sig måste vi undersöka hur många släkten av ting
det finns som till sub- stans eller essens skiljer sig från varandra,
och om vi noggrant utfors- kar detta skall vi, som tidigare nämnts,
endast finna tre, nämligen Gud, Kristus och alla skapade ting, och
att dessa tre med avseende på essensen verkligen skiljer sig åt
från varandra har redan visats.
Det kan vidare
inte anföras något skäl för att det skulle finnas
något fjärde slags väsen, skilt från de andra tre,
ja, ett fjärde slags väsen tycks helt överflödigt.
Och eftersom alla fenomen i hela universum beträffande sina egentliga
och ursprungliga orsaker tillräckligt kan innefattas i dessa tre tidigare
nämnda, är det inte nödvändigt att anta något
ytterligare väsen, enligt regeln (som, om den rätt förstås,
är helt sann och säker):
Entiteter bör
inte mångfaldigas utan nödvändighet.
Ty de tre tidigare
nämnda tar ju bort alla de specifika skillnader hos substanser som
det är möjligt för oss att fatta med vårt förstånd
och alltså är den vida och oändliga möjligheten av
ting uttömd genom dessa enbart. Hur kan det då finnas utrymme
eller plats för ett fjärde, femte, sjätte eller sjunde väsen?
- - - Likaså är det skapade eller hela skapelsen enbart en enda
substans eller essens vad beträffar släktet, fastän den
innefattar många individer, vilka placeras i underordnade släkten
och i själva verket till sättet men inte till substansen eller
essensen skiljer sig från varandra. - - -
ii. Låt
oss nu alltså undersöka hur varje skapat ting är sammansatt
och hur delarna i sammansättningen kan omvandlas till varandra eftersom
de ursprungligen har samma essens eller väsen.
I varje synlig
varelse finns det kropp och själ - principium magis activum
& magis passivum eller en mer aktiv och en mer passiv princip, vilka
lämpligen kan kallas manlig och kvinnlig på grund av det analoga
förhållandet mellan man och hustru.
Liksom det vanliga
avlandet av människor ju fordrar att manligt och kvinnligt sammanförs
och samarbetar så fordrar också vilket avlande och framskapande
som helst att de två principerna själ och kropp förenas
och fungerar på ett riktigt sätt. Men själen är ett
öga eller ljus, som skådar sin egen bild och kroppen är
en skymning eller ett mörker som tar emot denna bild när själen
ser in i den, som då man ser sig själv i en spegel.
Ty givetvis kan
en person inte skåda sig själv i den genomskinliga luften och
inte heller i en nästan genomskinlig kropp, eftersom återkastandet
av en bild kräver en viss ogenomskinlighet eller ett visst mörker,
vilket vi kallar kropp. Men att vara kroppsligt är ändå
inte en essentiell egenskap hos ett ting, liksom det inte heller är
en egenskap hos ett ting att vara mörkt, för inget är så
mörkt att det inte kan göras ljust. - - -
Kapitel
vii
i. Att varje kropp
kan förvandlas till själ och en själ till kropp, eftersom
distinktionen mellan kropp och själ bara är i modus, inte i essens.
Skälet till detta hämtas, för det första, från
den ovan nämnda tingens ordning, vilken bara består i tre. -
- - 2. Det andra skälet härleds ur de gudomliga attributen, av
vilka vissa kan förmedlas till Guds skapel- ser. 3. Det tredje skälet
härleds ur den kärlek som själarna har till sina kroppar.
4. Att genomtränglighet och odelbarhet med rätta kan till- skrivas
kroppar lika väl som själar och att ogenomtränglighet och
del- barhet är lika Pårenligt med själar som med kroppar,
ty skillnaden är gradvis och inte essentiell. Att ingen varelse eller
skapad själ intrinsi- kalt kan ingå i någon varelse, eftersom
intrinsikal närvaro endast till- kommer Gud och Kristus och att det
filosofiska antagandet att skapa- de själar intrinsikalt ingår
i kroppar därför bara är en skolastisk fik- tion. (Intrinsikal
närvaro eller genomträngning innebär att en homo- gen substans
tränger in i en annan substans av samma dimension utan att det sker
någon ökning till omfanget eller kvantiteten, ö. a.) -
- -
i. Det första
skälet är det från den tidigare nämnda tingens ordning,
142
ANNE CONWAY
som jag redan
bevisat bara vara tre, nämligen Gud, det högsta eller mest överlägsna,
Kristus, mediet eller mediet, och det skapade, det lägsta i ordningen.
Som ovan visats är detta skapade till sin natur eller sitt väsen
endast en essens eller substans, så att det endast skiljer sig åt
secundum modos existendi eller enligt sättet att existera, bland vilka
ett är kroppslighet, varav det även finns många grader,
så att ett ting kan mer eller mindre närma sig eller avlägsna
sig från en kropps eller en själs tillstånd och villkor.
Men eftersom (av dessa två) det själsliga en- ligt tingens naturliga
ordning är bättre och eftersom ett skapat ting blir mer själsligt
(åtminstone om det inte på något annat sätt försäm-
ras) ju mer det närmar sig Gud, som har högsta grad av själslighet,
så kan en kropp alltid bli mer och mer själslig ad infinitum
då ju Gud, som är den främsta och högsta anden, är
oändlig och varken är eller kan vara delaktig i den minsta kroppslighet.
Alltså är en varelses natur, såvida den inte försämras,
sådan att den alltid strävar efter att mer och mer likna Gud.
Men eftersom det inte finns något existerande som i alla avseenden
är Guds motsats, (dvs. det finns inget existerande, som är oändligt
och oföränderligt ont, såsom Gud är oändligt
och oförän- derligt god; inget oändligt mörkt, såsom
Gud är oändligt ljus; inte heller någonting oändligt
kroppsligt, som inte har något av ande, så- som Gud är
oändligt andlig och inte har något av kropp), är det alltså
tydligt att inget skapat kan bli mer och mer kroppsligt ad infinitum och
inget kan bli oändligt mörkare fastän det kan bli oändligt
ljusare. Av samma skäl kan inget bli ont ad infinitum, fastän
det kan bli mer och mer gott ad infinitum. Således finns det faktiskt
i tingens natur gränser eller hinder för ont men inte för
gott. - - -
2. Det andra
skälet till att skapade själar kan omvandlas till kroppar och
kroppar till själar skall jag härleda genom att allvarligt och
nog- grant betrakta de gudomliga attributen, utifrån vilka sanningen
i allt kan fastställas, som från en lärobok. För om
vi beaktar att Gud är oändligt god och förmedlar sin godhet
på oändligt många sätt till ska- pelsen, så
att det inte finns något skapat ting som inte tar emot något
av hans godhet och det i mycket stort mått; och om vi beaktar att
Guds godhet är en levande godhet, som i sig har liv, makt, kärlek
och
143
KVINNLIGA FILOSOFER
kunskan, som
han förmedlar till ska elsen, hur skulle det kunna in-
r
p
träffa att
ett dött ting, något som bara är kropp eller materia, kom
från honom eller skapades av honom, vilket ju antas av dem som menar
att materia är helt omöjligt att omvandla till någon grad
av liv eller med- vetande? - - - Men vi skall driva argumentet lite längre.
De gudom- liga attributen indelas vanligen och med rätta i sådana
som kan för- medlas och sådana som inte kan förmedlas.
De som inte kan r,@rmed- las är att Gud är ett väsen som
subsisterar genom sig självt, oberoende, oföränderligt,
absolut oändligt och "komligt. De som kan förmed- las är
att han är ande, liv, ljus, att han är god, helig, rättvis,
vis, osv. Men nu är det inga av dessa f<'jrmedlingsbara attribut
som inte är le- vande, ja livet självt. Och eftersom varje skapad
varelse har en f'örbin- delse med Gud i vissa av sina attribut, så
undrar jag nu i vilka attribut död materia eller en kropp, som för
alltid är oförmögen till liv och Pör- nimmelse, har
det? Om man säger att den motsvarar Gud som entitet eller i sin essens,
så svarar jag att i Gud finns inget väsentligen dött, som
han består av eller i vilket han kan vara delaktig. Varifrån
skall materia då få sin döda essens? Dessutom är
ett tings individualitet el- ler existens egentligen inte ett attribut
hos tinget, utan ett attribut är egentligen tale quid eller något
som prediceras eller fastställs om den- na existens. Men vilka attribut
eller förmågor kan tillskrivas död mate- ria som på
analogt sätt motsvarar Guds? Om vi noggrant undersöker det skall
vi inte finna några alls, ty alla hans attribut är levande,
ja livet självt. Dessutom, eftersom Guds skapade ting, i egenskap
av skapade ting, nödvändigtvis i vissa avseenden bör likna
sin skapare, undrar jag på vad sätt död materia liknar
Gud? Om de igen säger till blotta enti- teten, så svarar jag
att det inte finns något sådant hos Gud eller hans skapelser.
Och då är detta blott non ens, eller intet. Men beträffande
materiens andra attribut, dvs. ogenomtränglighet, form och rörlighet,
tillkommer naturligtvis inga av dem Gud, och de hör sålunda
inte till de attribut som han kan förmedla, utan de är snarare
väsentliga skill- nader eller olikhetsattribut, genom vilka skapelsen
som sådan skiljer sig från Gud. Eftersom även föränderlighet
tillhör dessa differentie- rande attribut, kan man alltså inte
säga att föränderlighet hör till Guds Pörmedlingsbara
attribut utan det tillhör bara de attribut genom vilka
144
ANNE CONWAY
de skapade tingen
skiljer sig från honom. Eftersom vi således inser att död
materia inte liknar något av Guds förmedlingsbara attribut,
mås- te vi dra slutsatsen att detta blott är non ens eller ingenting,
en falsk fiktion eller chimär och alltså något omöjligt.
- - -
3. Mitt tredje
skäl härleds ur den stora kärlek och det starka begär
som andarna eller själarna har till kropparna och särskilt till
dem med vilka de är förenade och i vilka de har sin boning. Men
nu består grunden till all kärlek eller allt begär varigenom
ett ting dras till ett annat, antingen i att det är av samma natur
och substans, liknar det, eventuellt bådadera, eller i att det ena
får sin existens från den andra. Ett exempel på det se-
nare är alla levande varelsers avlande av ungar och på samma
sätt förhål- ler det sig med människorna, vilka älskar
sin avkomma. - - - Men för- utom kärleken till individer finns
det hos alla skapade varelser en slags universell kärlek som överbryggar
den stora splittring som uppstått, en kärlek som förvisso
måste ha sitt ursprung i en och samma sak, n"i- gen att alla varelser
i sin första substans och essens var ett och samma ting som om de
vore delar eller lemmar av en kropp. - - -
4. Men, för
det andra, hur kan de bevisa att ogenomtränglighet är ett essentiella
attribut hos kroppen eller att genomtränglighet är ett essen-
tiellt attribut hos själen? VarPör kan inte det kroppsliga vara
mer eller mindre ogenomträngligt och det själsliga mer eller
mindre genom- trängligt, något som kan inträffa och faktiskt
även inträffar när det gäller alla andra attribut?
En kropp kan ju nämligen vara mer eller mindre tung eller lätt,
förtätad eller Pörtunnad, fast eller flytande, varm eller
kall. Varför kan den då inte vara mer eller mindre genom~ tränglig
eller ogenomtränglig? Om man säger att en kropp under alla de
förändringar @om vi ständigt iakttar förblir ogenomtränglig,
såsom järnet ändå fortfarande är ogenomträngligt
när det värms till att bli glödhett, svarar jag: Jag går
med på att det kan förbli ogenomträngligt för en annan-kropp
av samma tjocklek, men det kan ändå genom- trängas och
genomträngas helt av en finare kropp, t. ex. av elden som kommit in
i det, genomtränga alla dess delar och genom vilken det gjorts så
mjukt och börjar att helt smältas ner, om hettan ökar ...
; men
145
KVINNLIGA FILOSOFER
två kroppar
av samma tjocklek kan inte genomtränga varandra. Det- samma kan sägas
om själar, som har grader av mer eller mindre tjock- lek på
samma sätt som kroppar har. - - - Man bör vidare lägga märke
till att fastän vi vanligen talar om människans själ i singularis,
som om den bara var ett enda ting, så är ändå denna
själ en sorts sammanställ- ning av flera, ja ouppräkneliga
själar, liksom kroppen är en samman- ställning av flera
kroppar och det finns en viss ordning och ledning i alla delarna, och detta
gäller ännu mer om själen, vilken är en stor armé
av själar som har olika uppgifter under en ledande själ. Alltså
vi- sar det sig att ogenomtränglighet och odelbarhet varken är
väsentliga attribut hos kroppen eller hos själen, Pör i
en mening överensstämmer de i båda, i en annan mening i
ingendera. - - -
Kapitel viii
i. För att
bevisa att själ och kropp inte skiljer sig åt essentiella utan
gradvis, skall jag hämta mitt fjärde argument från den
nära förbindel- se eller Pörening som föreligger mellan
kroppar och själar och genom vilken själarna har makt över
de kroppar med vilka de är förenade, så att de förflyttar
dem från en plats till en annan och använder dem som instrument
i olika verksamheter. För om själ och kropp är så
motsatta varandra att det själsliga bara är liv eller en levande
och Pörnimmande substans, medan det kroppsliga är ett slags enbart
död massa; det själs- liga genomträngligt och odelbart,
medan det kroppsliga ogenom- trängligt och delbart, egenskaper som
alla är motsatta: Vad (i hela fri- den) är det då som förbinder
eller Pdrenar dem? Eller, vilka är de band eller kedjor genom vilka
de får en sådan stark förbindelse och detta för så
lång tidrymd? Dessutom, när anden eller själen skils från
kroppen, så att den inte längre har den förmåga att
styra den som den tidigare hade, vad är orsaken till detta särskiljandes
Om man säger att den livs- förbindelse själen har till kroppen
är orsaken till nämnda förening och att eftersom kroppen
förstörts så upphör denna livsförbindelse, svarar
jag att vi först måste undersöka vari denna livsf'örbindelse
består. Om de nämligen inte kan tala om Pör oss vari den
består, leker de bara med
146
ANNE CONWAY
tomma ord, som
avger ljud men saknar mening. Enligt den innebörd de lägger in
i kropp och själ finns det givetvis ingen förbindelse alls mellan
dessa, ty en kropp är alltid ett dött ting, tomt på liv
och @ör- nimmelse både när själen finns i den och
när själen lämnat den. Alltså finns det inte någon
Pörbindelse alls mellan dessa eller om det finns någon Pörbindelse
så förblir den naturligtvis densamma både när kroppen
är vid hälsa som när den gått under. Om de förnekar
detta och hävdar att själen kräver en organiserad kropp,
genom vilken den utpör de yttre sinnesorganens livsoperationer, förflyttar
och transpor- terar kroppen från en plats till en annan, kroppsliga
funktioner som upphör då kroppen @örstörs, så
är det klart att detta aldrig kan vara en bättre lösning
på svårigheten. Ty varför behöver själen en
så organise- rad kropp? Varför behöver den t. ex. ett kroppsligt
öga så underbart format och ordnat att jag kan se med det? Varför
behöver den kropps- ligt ljus för att se kroppsliga föremål?
Eller varför är det nödvändigt att bilden av föremålet
sänds till själen genom ögat för att den skall kunna
se det? Om den inte var något annat än själ och på
intet sätt kroppslig, varför behöver den så många
kroppsliga organ, så väldigt olika dess egen natur? Hur kan
dessutom själen förflytta kroppen eller någon av lemmarna,
om själen (som dessa påstår) är av en sådan
natur att ingen kroppsdel på minsta sätt kan bjuda motstånd
mot den, då ju en kropp brukar bjuda motstånd mot en annan,
när den förflyttas av den i kraft av sin ogenomtränglighet?
- - -
2. ... dessutom,
varför är anden eller själen så känslig rör
kroppsliga smärtor? Ty om den, då den är förenad med
kroppen, inte har något av kroppslighet eller kroppslig natur, varför
lider den och skadas då krop- pen, som är av en helt annan natur,
skadas? Ty om vi antar att själen så lätt kan genomtränga
kroppen, hur kan något kroppsligt ting skada den? Om de säger
att endast .kroppen, men inte själen, känner smärtan så
strider det mot deras egna principer, ty de hävdar att kroppen var-
ken har liv eller förnimmelse. Men om vi antar att själen är
av en och samma substans som kroppen, även om den har många
grader mer av liv och andlighet, liksom av snabbhet i rörelse och
genomtränglighet, och andra Wkomligheter, då försvinner
alla de tidigare svårigheterna
147
|
