 RETORIK - ARGUMENTATIO
ARGUMENTERA - VAD ÄR DET? Den goda retoriken kännetecknas av att debattö- rerna talar så begripligt de förmår, håller sig till sanningen och inte avviker från ämnet. I en diskussion som följer dessa retoriska regler undviker man skenbara enigheter och oenigheter, man vet vad man är oense om och det är ofta möjligt att se vilka lösningar det finns på de problem som redovisas. Av ett sådant samtal kan alla inblandade lära sig något - förfina den egna argumenteringen eller kanske rent av ompröva sin ståndpunkt. Den gode debattören presenterar ingående den ståndpunkt han intar, räknar upp huvudargumenten för denna tes och tar i systematisk ordning upp de underordnade argument som stöder huvudargu- menten. Dessutom tar han upp förekommande mot- argument och bemödar sig att vederlägga dessa. Är han vetenskapsman består hans uppgift också i att ta upp andra tänkbara positioner, räkna upp dessas för- respektive nackdelar och göra jämförelser med den egna positionen. Han bemödar sig också om att ange källan för en uppgift. Det gör han inte bara för att andra ska kunna kontrollera riktigheten i det sagda, utan också för att undvika anklagelser för att ha använt sig av "fågelskrämmetricket" - knepet att presentera en befängd uppfattning i syfte att kunna briljera med sin vederläggning och på så sätt ge ett oförtjänt intryck av rimlighet. Den gode debattören är angelägen om att inte spilla egen eller andras tid och koncentrerar därför sin framställning till de väsentligaste argumenten. Han broderar inte ut språket och skämtar inte i onödan - sådant stjäl intresse från budskapet. Hans tal är 'Ja ja" och "nej nej", och retoriken är stram och språket enkelt. Han är en god lyssnare, är ge- nerös mot sin motståndare, och använder alltid den tolkning av oklara budskap som ger den rimligaste betydelsen. Han koncentrerar sig på motståndarens starka punkter snarare än på de svaga och erkänner gärna egna fel. Han börjar inte en invändning med "Du pratar smörja!" utan använder hovsammare formuleringar, exempelvis: "En sak i det du sa be- kymrar mig en smula" eller "Det är något jag inte förstår riktigt". Den gode debattören är angelägen om att alla ska kunna följa samtalet och kommer ofta med sammanfattningar och ordförklaringar. Han pre- ciserar ofta, och de väsentligaste begreppen defi- nierar han tydligt - såväl i den egna framställning- en som hos motståndaren. Han skiljer mellan per- son och sak, försöker i görligaste mån undvika värdeladdade ord och eftersträvar ett gemensamt perspektiv om meningsskiljaktigheten är stor. Den gode debattören är en rejäl, förnuftig och präktig människa. Begriplighet (1) Epepe Den ungerske författaren Ferenc Karinthy berät- tar i romanen Epepe om en man som kommer vil- se på vägen till en språkkongress och hamnar i en stad där han inte begriper ett ord av vad som sägs. Alla kommunikationsförsök leder till missförstånd och huvudpersonen får allt svårare att skaffa mat och andra förnödenheter, han känner sig allt en- sammare och inser att han också saknar språk nog att ta sig därifrån - han irrar omkring i en stad där han ingenting uppfattar förutom lätet "epepe, epe- pe, epepe". Det är lätt att föreställa sig vilken mardröm det skulle vara att hamna i en liknande situation - den charterturist som kommit vilse i ett främmande land vet hur svårt det kan vara att få sin vilja fram. Man tvingas förlita sig på gester, och där är preci- sionen trots allt begränsad. Även gester och mimik har en grammatik som skiljer sig från ett land till ett annat. Begriplighet är språkets första förutsättning - förstår vi inte vad som sägs kan vi strunta i rele- vans och hållbarhet. Men begriplighet är något relativt. Det finns uttalanden som är obegripliga för alla och sådana som är obegripliga för några få. Andra språkliga satser är svårbegripliga för några men inte för andra. Och det finns uttalanden som är obegripliga för några, svårbegripliga för andra och hur begripliga som helst för några få. Det som avgör graden av begriplighet är förtrogenhet med språkbruket - dels hos den som brukar det, dels hos den som möter det. (2) Skensatser En vanlig orsak till haverier i kommunikationen är språkligt missbildade satser. I somliga är gram- matiken helt åsidosatt. Utropet "Och eller Hugo varför" är lika svårt att få fason på som den just skapade kortdikten "Talangmjuk är gurkmossans goddag". Och den utländske bankrånare som med ett lexikon i hand uppsöker kassan och väser "Stäng upp! Komma hit med något not!" får förli- ta sig på sin hotfulla uppsyn om han ska få säc- ken full. Total obegriplighet uppstår också när logikens lagar åsidosätts. "Stolen är helt och hållet röd och helt och hållet grön" är visserligen en grammatiskt korrekt sats, men vi kan inte ens föreställa oss en stol som har denna märkliga kulör, och vi tvingas därför att ge upp försöken att förstå denna utsaga. Ett annat brott av samma typ är "I går mötte jag en ungkarl som är gift för tredje gången". Vi behöver inte uppsöka den man som så märkligt lyckats för- ena det bästa av två världar, ungkarlsståndets fri- het och den äkte mannens trygghet. Vi kan nämli- gen genom en titt i ett lexikon avgöra att en sådan man inte kan finnas, eftersom "ungkarl" definieras som "ogift man". Det finns emellertid också en grupp satser som visserligen är grammatiskt korrekta och motsägel- sefria men som ändå utgör ett missbruk av språket; vi kan kalla dem för semantiska skensatser. Såda- na är inte helt obegripliga, bara mer eller mindre svårförståeliga, och går att få en smula fason på genom tolkningar. "Texten skrev sig själv" hävdar en del stöddiga författare, som gärna vill ge in- trycket att de har direktkontakt med gudomliga krafter. Någon mystisk skrift som utan pennans eller skrivmaskinens hjälp flutit ut över papperet rör det sig emellertid inte om. Vad som menas är väl att det vid en viss punkt blev ovanligt lätt att skriva, att lösningarna gav sig efterhand, etcetera. Men det låter inte lika mystiskt och skapar inte lika stort intresse för författaren. Andra exempel på semantiska skensatser är "Demokratin är sitt eget mål", "Man är vad man äter", och de flesta orakel- språk. Denna kategori av skensatser är bedräglig efter- som människor gärna lägger in en egen betydelse utan att vara medvetna om att det förhåller sig så. Sitter man i en sal där alla nickar vid ett uttalande så tror man att andra förstått det sagda på samma sätt som man själv, särskilt om det som sagts är högstämt och en smula poetiskt. Satsen "Kärleken är universums kärna" är som gjord att framkalla djupsinniga suckar hos en andäktig åhörarskara. Men där en person föreställer sig något slags and- lig materia kommer en annan att tänka på kärleken till Gud, medan en tredje person är mer prosaiskt lagd och i sin fantasi målar upp heta famntag. Sär- skilt användandet av abstrakta ord framkallar en sådan skenbar enighet. (3) Vaghet och mångtydighet Denna form av bristande precision är oundvik- lig. Språket måste vara så flexibelt att det går att utnyttja i vida och nya sammanhang. Hade vi ett namn för varje företeelse skulle vi snart spränga vår hjärnkapacitet. Vi skulle knappt orka lära oss ens de viktigaste sakerna om tillvaron. Det lilla barnet som tas ut på vandring pekar frågvist på ett träd, "Vad är det?" Den kloke fadern svarar "Ett träd"; han börjar inte tala om att det rör sig om en bok och avstår från att ange dess latin- ska namn. Skulle han ändå snobba med sina bota- niska kunskaper tvingas han snart korrigera nästa pekande fråga, "En bok?" - i alla fall om det ut- pekade föremålet utgörs av en ek, och detsamma skulle hända runt nästa hörn igen, när en björk stå- tar vid sidan av en tall. Många ord måste alltså vara oklart avgränsade, vaga för att vi ska kunna orientera oss i världen. Exakthet kan ibland vara ett hinder - färdvägen till stationen önskar vi angiven i kilometer, inte i fot, och fiskens storlek anger vi i centimeter, inte i ång- ström. Inte minst blir ungefärligheten nödtvungen när också våra föreställningar om världen saknar klar avgränsning. Vi kan inte exakt ange hur många träd som krävs för att en dunge ska upphöjas till en skog och vi vet inte exakt vid vilken mjölkpall Tyrolens nordgräns går. Inte heller kan vi exakt ange hur många hårstrån man ska ha för att över- gå från gruppen av skalliga till gruppen av håriga - somliga skulle anse att ett hårstrå vore tillräck- ligt, i alla fall om det vuxit så långt att det kunde lindas runt hjässan, likt en turban; andra skulle mena att den gamle mannens hårrand i nacken är ett exempel på hårighet, medan några kräver en re- jäl kalufs för att godkänna beteckningen "hårig". Begrepp av den här typen - som exempelvis långhårighet - är ofta tidsbundna och skiftar från grupp till grupp. Ofta tänjs begreppen för att man vill vinna något. "Behov" är ett ord som används högst olika. Om en person säger sig ha behov av mat och sömn är vi beredda att försöka bistå hen- ne. Behov står här för något livsviktigt. Men nu säger sig många ha behov av en bil, och tonårsflic- kan kan ha behov av en hundralapp till helgen. Ordet "behov" har därmed vidgats. Vi kan knap- past säga att ett fel har begåtts, men vi måste vara uppmärksamma på glidningen - de senare behoven är inte lika viktiga att tillfredsställa som de först nämnda. Ibland har våra resonemang beträffande ords be- tydelse mer att göra med moraliska och sakliga ställningstaganden än språkliga överväganden. I abortdiskussionen diskuteras ofta vad som krävs för att något ska sägas vara en människa, vilka kri- terier som ska gälla. Vanligen formuleras detta i frågeform: När blir en människa till? Somliga hän- visar här till det ögonblick då spermien samman- smälter med ägget (vilket andra lika energiskt av- visar genom att hävda att vi i så fall lika gärna kunde tala om ekollon som ekar). Andra menar att man blir människa när hjärnan börjar utbildas, el- ler när man börjar röra på sig; åter andra vill dra gränsen vid födseln. Motsvarande diskussion förs på andra sidan livet - när upphör man att vara män- niska? Vid den tidpunkt hjärtat slutar slå? Eller när hjärnan upphör att fungera? Ordet "människa" är vagt. Vi kan emellertid inte nöja oss med det. Om inte annat så kräver lagstift- ningen en större grad av precision. Det duger emel- lertid inte med enbart språkliga resonemang i så- dana fall, man måste framför allt avgöra hur fysi- ska förändringar hos mänskliga varelser, embryon eller vuxna, samverkar med vår moral. Utifrån det- ta kan man sedan komma med en precisering eller ett förslag, vanligtvis i form av en definition. El- ler också kan man - som vissa hävdat - försöka skilja mellan människan som biologisk varelse och som social varelse (eller person) och försöka häv- da att det är det senare, och inte det förra, som ska vara avgörande för lagstiftning och moral. Vaghet ska skiljas från mångtydighet. Mångty- diga är de ord där vitt skilda betydelser inordnats under ett och samma ord. Ordet "post" är ett exem- pel: Om någon ropar "posten brinner" så fylls vi av olika grader av handlingsiver beroende på om vi antar att det rör sig om försändelserna nedanför brevinkastet, dörrposten, postkontoret eller vakt- posten. "Boken har många blad" är en sats som uppfattas på olika sätt i en skog och i ett bibliotek. Mångtydigheter ställer mer sällan till problem i diskussioner och är vanligen lätta att komma till rätta med. (4) Mening och funktion En språklig sats kan ha betydelser på olika ni- våer. Dels finns där en bokstavlig betydelse, men sammanhanget satsen uttalas i kan skapa en väsent- ligare bibetydelse som i extrema fall - som exem- pelvis ironi - kan sätta den ursprungliga betydel- sen på huvudet. Den här typen av situationsbundna betydelser kan vi kalla satsers funktion. Ett tydligt exempel utgör fina vinkar. Värdinnan gäspar, tittar med jämna mellanrum på väggklock- an, börjar med disken och utbrister "Det börjar bli sent!" Den kvarvarande gästen kontrollerar med sitt armbandsur och instämmer, "Ja, klockan är tre" - och sitter lugnt kvar. Han har tagit hennes med- delande bokstavligt och missat satsens funktion - en artig uppmaning att han bör gå nu. Av samma skäl kan författare aldrig låta roman- personer tala på samma sätt som folk i allmänhet uttrycker sig. Stig Dagerman, som länge hade re- tat upp sig på den teatrala tonen i svensk fyrtiotals~ teater, satte sig på bussar för att lyssna till hur folk verkligen talade. Han hade föresatsen att få det svenska teaterspråket att överensstämma med nor- mal samtalston. Han insåg emellertid snart att det var en omöjlig uppgift - människor som känner varandra uttrycker sig till stora delar med koder som bara fläckvis är möjliga att genomskåda för utomstående. Vi kan lägga märke till samma fenomen i sam- tal med närstående. I den ström av avbrutna satser, outtalade anspelningar på filmer man sett och samtal man hört blir mycket obegripligt för den utomstående. Av samma skäl bör man inte skriva som man talar. Eller tala som man tänker. (5) Botemedel: preciseringar, definitioner och tolkningar För att språket ska kunna fungera måste vi tillå- ta flexibilitet, vilket medför oklarheter. Men i många sammanhang krävs större precision, och då får vi försöka hyvla till uttrycken så att de blir en- tydiga. (1) Preciseringar. Det enklaste sättet är att byta ut orden mot andra, säga samma sak fast med an- vändande av andra ord där tvetydigheterna upphör. Om jag håller ett föredrag om antikens Grekland och berättar om demokratin där så krävs det att jag inskränker det hela med att påpeka att rösträtten bara omfattade de män som inte var slavar. I annat fall har min framställning varit missvisande, efter- som demokrati vanligtvis tänks omfatta alla sam- hällets myndiga medborgare. (2) Definitioner. Man kan också använda mer formella uttryck och metoder. En definition fun- gerar som en proklamation: genom att använda en viss formel tillkännager man vilken betydelse man fortsättningsvis tänker ge ett ord. Man behöver inte använda filosofins "x = def. y", det går bra att säga "med x kommer jag fortsättningsvis att avse y". Det viktiga är att man följer denna proklamation, betraktar den som ett löfte - halkar man in på en annan betydelse har man vilselett åhörare och lä- sare och brutit detta löfte. Det finns två vanliga typer av definitioner, språkbruksdefinitioner och stipulativa definitioner. Den första typen är den enklare: här anger man helt enkelt den betydelse som finns angiven i en ordbok eller annan vedertagen publikation. En sådan defi- nition är således sann om den stämmer överens med ordbokens lydelse, i annat fall är den falsk. I många sammanhang är det emellertid mer be- händigt att själv ange en betydelse, att stipulera vad ordet ska betyda i det avgränsade sammanhang man rör sig inom. I sådana fall kan man antingen vidga ordets vanliga betydelse eller krympa den. Man bör emellertid trots allt hålla lexikonets defi- nition i åtanke så att man inte övergår i orimlighe- ter. Att definiera ordet "stol" så att det i texten kommer att stå för allt med fyra ben som man kan sitta på är exempelvis inte lämpligt, eftersom buff- lar och noshörningar i så fall inordnas i möble- manget. En typ av definitioner som man till varje pris bör undvika är de falska språkbruksdefinitioner som framläggs i syfte att pådyvla intet ont anande läsa re en felaktig uppfattning. Dessa så kallade över- talningsdefinitioner är mycket farliga och kan helt sabotera en diskussion. Om man i ett samtal om aborters vara eller icke vara kommer överens om en definition där aborter sägs bestå i "det besin- ningslösa dödandet av oskyldiga personer" så är striden avgjord på förhand - man kan omöjligen med någon framgång förespråka aborter om det är så de uppfattas. En sådan definition är falsk både för att den för vid och för trång. Om jag slår ihjäl en intet ont anande kollega och försvarar mig med hänvisning till ovan nämnda definition och påpekar att vi har rätt till fri abort här i landet så övertygar jag inte någon. Men om avlägsnandet av ett foster sker i lugn och god ordning motsvarar ingreppet ju hel- ler inte den föreslagna definitionen, eftersom be- sinningslöshet ingår i den föreslagna bestämningen av ordets betydelse. En definition bör så långt möjligt bestå av neutrala och värdefria ord. Man ska ha möjlighet att kunna värdera en företeelse positivt eller nega tivt - en sådan möjlighet tillåter inte definitioner som baseras på värdeladdade ord. (3) Tolkningar. Medan definitioner framför allt är viktiga när man själv gör en framställning så är tolkningar något man tillgriper när man har svårt att begripa vad andra har sagt eller skrivit. Tolk- ningen innebär ett utforskningsförsök, ett sätt att klarlägga betydelsen i en fras genom att plocka fram fakta som stöder en möjlig betydelse mer än de stöder andra alternativ. Detta kan låta krävande och högtidligt, men fak- tum är att tolkningar ingår i vår vardag. Vi frågar "vad menar du?" och försöker sätta in uttryck och händelser i större sammanhang för att begripa vad som sagts och skett. Det sker med en automatik som får oss att förbise vad vi gör, på samma sätt som vi glömmer att vi andas. Det lättaste och samtidigt säkraste sättet är att förstå vad som är svårbegripligt genom att plocka ut fakta ur den omgivande kontexten - resten av texten eller det sammanhang den förekommit i. Ofta räcker det med att se hur ett ovanligt ord används i ett annat sammanhang för att man ska få en klarare bild av vad som avses. Vi kan också lätt få klarhet i en dunkel passage genom att ställa den mot andra, mer lättfattliga rader. Ibland räcker dock inte detta och man tvingas att leta efter avsikten bakom texten. Kan man fråga personen är felkällorna inte så stora - även om det inte kan uteslutas att personen i fråga ljuger för att framstå i bättre dager, eller kanske snidar till en helt ny tolkning för att täcka över den klumpighet som präglade budskapet i dess ursprungliga tapp- ning. Om personen inte finns i närheten blir man hänvisad till andra dokument, som kanske tillkom- mit lång tid före eller efter den text man granskar, och felkällorna ökar därmed drastiskt i antal och svårighet. I somliga sammanhang möter man anonyma texter, eller texter skrivna av personer man vet mycket lite om. Uppstår begriplighetsproblem be- träffande dessa texter får man använda den lilla in- formation man har. Känner man till vederbörandes civilstånd får man försöka lista sig fram till bety- delsen utifrån den kännedom man har om andra i liknande civilstånd vid tiden för textens tillkomst. Känner man till hans ålder och yrke får man utgå från vad personer i hans ålder och sociala ställning tänkt och tyckt, etcetera. Det säger sig självt att fel- källorna på detta sätt ökar drastiskt - det är ju exempelvis inte självklart att han var typisk för sin ålders- och yrkesgrupp. Skulle det som återstår av vår kultur för en avlägsen framtid vara några sidor kontaktannonser och ett lager gummistövlar skul- le vi alla - filosofer såväl som bagare, filmstjärnor såväl som toalettstädare - reduceras till stövelbä- rande naturvandrare med enorm sexuell aptit. Att hålla sig så nära den ursprungliga kontexten som möjligt är alltså en god grundregel vid tolk- ningar. Att ge sig in på avsiktstolkningar innan man gjort en noggrann textgranskning innebär inte bara lättja, utan också en ökad risk för misstolkningar. Och att generalisera utifrån sociala eller historiska kunskaper innan man gjort efterforskningar beträf- fande den enskilde individen är att begå ett liknan- de misstag. [Efter Thomas Anderberg, Konsten att argumentera] 
|