För att kunna filosofera om frågor som “Vad är verkligt?”, “Vad är sanning?” och “Vad är rätt och fel, gott och ont?” behöver de flesta filosofer bearbeta den gamla frågan “Existerar Gud?” Även de filosofer som hävdar ateismen behöver tränga in i det komplex av frågor och värderingar som ryms inom gudsfrågan.

[1. Reflektion och värdering: Anser du att man mycket väl kan strunta i frågor om Gud när man funderar över moral och sanningsfrågor?]

Men samtidigt som vi ställer frågor om Gud berör vi också grunden till en personlig tro på Gud. Det är därför praktiskt att närma sig gudsfrågan utifrån skälen att tro på någon form av Gud, vare sig det handlar om mer opersonliga former som i österländska traditioner eller den för oss mer bekanta personliga formen i västerlandet, särskilt den semitiska traditionen. Vi kan därför börja med ateistens rationella skäl för att inte tro och låta teismen ge svar på de olika skälen för att se i vilken mån en gemensam grund finns för argumenten.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att folk är troende på grund av rationella skäl? Eller är det andra faktorer som ligger bakom?]

Ateisten säger: att leva gör ofta ont, inte bara i samband med svåra sjukdomar och olyckor utan också genom den skräck de flesta känner inför döden, vare sig den kommer genom hastig olycka eller genom en svår sjukdom. En sådan tillvaro kan inte en god gud ha skapat och därför finns ingen anledning att tro på en gud. Teistens preliminära svar är då: Gud är för mig inte en kraft eller en person som tar bort smärtan ur tillvaron. Inga naturkatastrofer eller slumpmässiga olyckor försvinner i samma ögonblick man börjar tro på Gud. Att tro på Gud innebär något annat än att uppleva frihet från smärta.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att en god gud knappast kan ha skapat en värld med så mycket inre och yttre lidande som vår? Eller missuppfattar vi lidandet? Eller tänker vi fel om att Gud ska vara god?]

Från denna utgångspunkt tänker sig många ateister att den smärta och de olika former av obehag som ett liv på jorden för med sig ändå ska ha med argumenten för Guds existens att göra. Vilken fördel skulle det annars vara att tro på Gud? Kan man verkligen nöja sig med en Gud som inte gör livet mindre svårt och obehagligt? Argumentet tas upp redan Nya Testamentet: "...de förbannade Gud som hade makt att ta bort plågorna men inte gjorde det, och de omvände sig inte och ärade inte Honom". (Upp 16:9)

Teistens replik är: det är inte för att komma undan obehag i livet som jag tror utan för att göra livet bättre än det annars skulle vara. Tron har en kognitiv effekt både på personen som är troende och på de personer som interagerar med henne eller honom. Det är inte för att komma undan slumpens olyckor eller naturkatastrofer som man tror på en kärleksfull och allsmäktig Gud, utan för att skapa en glädje och en moralisk grund som inte skulle finnas där annars.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att en gud behövs som moralisk grund?]

Astrofysikern Steven Weinberg säger: “Den Gud som skapar fåglar och träd måste också vara den Gud som skapar utvecklingsstörningar och olika former av cancer.” Teismen svar är: att tro på Gud innebär inte att naturen blir annorlunda än den är. Den Gud vi tror på är inte en annan gud än den som skapat just världen sådan den är.

Steven Weinberg som är jude tillägger: “När jag tänker på judeutrotningen under nazitiden, känner jag mig illa till mods inför tanken att rättfärdiga Guds sätt att handla inför människorna”. Det vanliga svaret inför denna form av argument är för teisten att säga: tron på Gud leder inte till att alla människor blir goda eller att politiska ideologier med rasism som grund försvinner ur samhället. Tron är en kamp för det goda men inte ett sätt att trolla bort det onda.

[5. Reflektion och värdering: Anser du som Weinberg att den Gud som skapar fåglar också skapar cancer?]

Problemet med det ondas existens är för många filosofer det tyngsta argumentet emot teismen. Argumentet lyder så här: om Gud existerar så är han allvetande och allsmäktig. Det betyder en position utifrån vilken Gud skulle kunna förhinra allt lidande och alla olyckor. Men fakta är att lidande och fasansfulla olyckor sker ständigt och utan något förbarmande, utan någon som helst rättvisa över de som drabbas. En allvetande och allsmäktig Gud kan inte välja att låta det onda ske. Det onda sker. Alltså kan inte en allvetande och allsmäktig Gud finnas.

Teistens svar är: tron på Gud är inte en tro på en generellt ingripande Gud. Även om Gud väljer att inte ingripa, fast han skulle kunna göra det, handlar tron inte om det ingripandet utan om Gud själv, den Gud som inte ingriper men är Gud. I de fall där människor ändå upplever att Gud ingriper och som vi kan läsa om i litteraturen, är det fortfarande inte i egenskap av ingripande som Gud blir föremål för tron.

[6. Reflektion och värdering: Hur skulle du försvara en god Gud inför det ondas existens? Eller går det inte? I så fall varför?]

En variant på argumentet utifrån det onda är ateistens upplevelse av att bli sårad av det faktum att lidande och svårigheter uppstår. Den klassiska bilden är den olycksdrabbade människan som knyter näven åt Gud och svär på att inte längre tro på Honom. Det onda är nämligen inte ett teoretiskt problem för människor utan konkret och personligt. Teistens svar är: en troende människa klarar ofta smärtor och olyckor på ett bättre sätt än andra. Lidandet får en tydlig mening och blir en utvecklande faktor, särskilt i yngre år då många attityder till svårigheter och nöd bildas i den personliga identiteten. Inom medicinen är det väl känt att tro sätter igång genetiska processer som är läkande. Aktiviter som bön och meditation är verksamma faktorer i hälsotillståndet.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att man klarar olyckor bättre med tro och hopp?]

En annan sorts atetistiska argument utgår ifrån upplevelsen av Gud, respektive bristen på sådan upplevelse. Det finns ingen anledning att tro på en Gud som man inte någonsin erfarit, inte sett och inte hört. Om något som helst bevis i form av direkt erfarenhet skulle visa sig kan ateisten vara beredd att ompröva sin hållning. Men tills dess att sådana direkta erfarenheter gör Gud sannolik fins inget gott skäl till gudstro.

Teistens svar blir här: tron på Gud handlar inte om att alla människor på ett generellt och demokratiskt sätt får erfarenheter av Gud. Vissa människor har starka gudsupplevelser, andra har det inte. Vissa människor erfar stor skönhet och har starka glädjeupplevelser genom sin tro, men andra har varken det ena eller det andra. Tron gäller inte en Gud som sänder samma information till alla människor och ger likartade upplevelser åt alla, även om alla in princip har möjligheter att ta emot sådana erfarenheter.

Som svar på detta menar många ateister att ingen kan tro på något som inte motsvaras av någon erfarenhet. Om vi endast hör talas om Gud genom radio och teve och olika sorters religiösa skrifter, men aldrig erfar något som har med Gud att göra själv, finns ingen möjlighet att tro på denna gud. Teisten svar är: den Gud vi tror på är något i sig själv, inte våra erfarenheter. Att kräva en sorts erfarenhet är något annat än gudstro. Alla erfarenheter kommer och går och ingen specifik erfarenhet består permanent. Det är inte en sådan erfarenhetsprocess som tron handlar om, utan om det som Gud är i sig själv.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att man bör kräva teisten på en erfarenhet av den gud han tror på?]

Teismen tillägger här att den som studerar gudsproblemet och läser skrifter som handlar om tro, t ex psaltaren i Gamla Testamentet eller brev av Paulus i Nya Testamentet, får spontant en rad erfarenheter av själva läsningen. Det är ett väl känt faktum att sådana erfarenheter leder till tro men tron som uppstår gäller inte specifikt dessa erfarenheter.

En tredje grupp av argument kan kallas kulturargument. Ateismen menar ofta att det är ofördelaktigt att tillhöra troende kretsar i samhället. Där finns en atmosfär av rad dogmatiska regler, en kulturell ofrihet, en begränsad syn på världen och en instängd moral. Religiösa friskolor befinner sig i riskzonen för vad som kan accepteras just på grund av dessa faktorer. Tron innebär en sorts ofrihet som vi inte kan påtvinga barnen till de troende föräldrarna. Den demokratiska kultur vi nått genom sekularismen måste försvaras från denna ofrihet som tron innebär.

Teismens svar är: den europeiska kulturen är en religiös kultur. Det är inte så att vår kultur växt fram av sig själv med religionen som en faktor bland andra. Våra institutioner för utbildning, sjukvård och rättväsen är i grunden kristna och speglar de kristna värden som finns beskrivna i Bibeln och som drivits fram av den kristna kyrkan. All vår naturvetensap har växt fram i klostren och kyrkans stöd till vetenskaplig verksamhet har varit den största kraften bakom västerländsk vetenskap. Skolor och universitet är kyrkans institutioner från början och detsamma gäller sjukhusen och den syn på patienter vi har idag. Tron har alltså mer än någon annan faktor positivt byggt upp det samhälle vi har idag. Genom sekularismen har andra ideologier, såsom nazism, fascism och kommunism fått tränga fram och allvarligt skadat den västerländska civilisationen. Ateismen har här varit en djupt negativ tankeriktning.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att en kulturargumentet är ett bra argument? Att det är ofördelaktigt i många sammanhang att framstå som en troende, antingen man är det eller inte?]

Vid vissa tidpunkter får ateismen en problematisk hållning. När katastrofen den 11 september inträffade i New York inleddes en period då nästan alla människor sökte religiösa uttryck för sin sorg och bestörtning. Detsamma skedde vid den tragiska massakern vid en högskola i Virginia. En lång tid efter uttryckte i stort sett alla en troende hållning, trots att högskolan var uttalat sekulär. Vid samtliga ceremonier och samlingar beskrevs reaktionerna med ett gudsorienterat språk. Naturligtvis fanns det ateister bland de många sörjande men i denna situation har själva ateismen som livshållning väldigt lite att ge. Som Steven Weinberg säger visar ateismen att livet och universum är alltmer meningslöst. Den troende hållningen har däremot en överväldigande positiv funktion i dessa situationer.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att ateismen kan kännas mer problematisk i vissa lägen i livet?]

Ett fjärde område för argument är det följande. Inom den filosofiska ateismen har det varit vanligt att peka på den oärlighet, ja till och med det intellektuella lurendrejeri, som uppstår när man tror på Gud. Den intellektuella hederligheten komprometteras och en osund fantasi får ersätta en realistiskt verklighetssyn. Bibeln beskriver en påhittad värld av människor som medvetet velat förleda andra. Teistens svar är: människan har en natur som tillgodogör sig religiös tro på ett sunt sätt.

Forskning visar hur vårt kognitiva liv berikas av tro och hur den neruomedicinska hälsan stärks av tro på Gud. Detta kan vi kalla det epigenetiska argumentet. Det är idag väl känt att tro stärker läkande processer i kroppen, men också att en rad positiva egenskaper hos personligheten skapas genom en äkta religiös tro. Egenskaper som ödmjukhet, uthållighet, offervilja, förlåtande attityd osv. är historiskt väl kända hos troende. Idag vet vi att detta handlar om neurokognitiva processer i människans hjärna och att religiös tro kan ses som en epigenetisk terapi. Om tron har denna positiva kraft för människans natur måste det finnas en realism i själva tron. Den troende kan få belägg för att det naturliga är tron på Gud medan ateism förefaller mer som något teoretiskt och mer onaturligt för människan. En ateistisk hållning är deprimerande för en frisk hjärna medan tro och hopp ger en positiv
livshållning.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att gudstro är ett lurendrejeri? En oärlig hållning?]

Medicinska studier av patienter med HIV/AIDS visar att de patienter som inte tror på att en Gud älskade dem förlorar tre gånger så många läkande T-celler jämfört med de patienter som hade en religiös tro. Ytterligare en korrelation upptäcktes mellan de troende och en lägre mängd negativt kortisol, ett stresshormon som bryter ner kroppen. Slutsatsen formuleras så här av en forskare: "Om man tror på en människoälskande Gud har man en enormt skyddande faktor, till och med mer skyddande än optimism kontra pessimism. Enbart att tänka på en god Gud är en genetiskt skyddande faktor men ännu starkare skydd är att tro på ett personifierat påstående som "Gud älskar mig"."(Ironson, Journal of General Internal Medicine)

Inte oväntat visar andra medicinska studier att patienter som tänker på en straffande Gud, eller en Gud utan förmåga att hjälpa och hela, har mellan 19 och 28% högre dödlighet under en period av två år efter utskrivning från sjukhus. En studie vid Baylor University Institute for Studies in Religion visar att 31% av den amerikanska befolkningen ofta tänker på Gud på just det sättet, en auktoritär straffande Gud. I den gruppen finns också patienter som uppfattar att kyrkan övergett dem eller inte bryr sig om den enskildes situation.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att dessa medicinska studier visar att religiös tro är bra? Eller vilken faktor är bra för genetiskt skydd?]

Ett argument inom ateismen är att vi inte har ovedersägliga historiska bevis för de händelser som Bibeln eller någon annan religiös skrift beskriver. Teistens svar är: tron gäller inte historiska bevis eftersom Gud själv inte begränsas av historia eller skeenden i tidsordning. Den kristna berättelsen om Gud som historisk person i Jesus från Nasaret har starka historiska belägg som gör den sannolik. Men teismens tro gäller Gud själv och inte i första hand historiska belägg om händelserna i Palestina.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att den troende kan bortse från historiens sannolikheter eller osannolikheter?]

Ateismen har alltså en filosofiskt argumenterande grund som möter de teistiska argumenten och kräver ett rationellt bedömande och avgörande av den som studerar filosofi. En annan sida av ateismen är mer personlig. Själva tanken på att t. ex. gå i mässan eller be böner är motbjudande för många eller i alla fall föga inbjudande. Många män klagar på att kristendomen blivit feminiserad och inte passar för män längre. Islam erbjuder däremot en religion mer anpassad för män. Bönen tillsammans med andra män är grundstommen inom islam. Ateistiska filosofer har ibland prövat bönen men inte fått ovedersägliga bevis för att den "fungerar". Inom judendom, kristendom och islam är bönen den viktigaste faktorn vid sidan av mässfirandet för det personliga troslivet. Det handlar om en ateoretisk faktor, det är inte argumenten utan effekten som kommer i centrum för diskussionen.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att det är ganska feminint att gå i kyrkan? Eller vilken är din upplevelse av kyrkan?]

Teismen kan numera hänvisa till psykologisk och medicinsk forskning kring bönens effekter. Hundratals studier har gjorts under de senaste decennierna och de flesta visar hur tillfrisknandet påskyndas märkbart genom bönen. En studie från Texas Medical School på hjärtpatienter som nyss gått genom operation visar hur bönen påverkar dödligheten. Endast en sjundedels dödlighet uppvisades av gruppen som bad, jämfört med den grupp som inte gjorde det. Förklaringen tycks ligga i den intention som aktiveras i bönen. Intentionen är en kognitiv händelse i hjärnan som effektivt påverkar genetiska processer som är läkande. Över 1200 studier visar att bönens intentioner har en relation till hälsa och längre liv. (Larry Dossey "Prayer is Good Medicine", 2006)

[15. Reflektion och värdering: Anser du att läkare bör rekommendera patienter bönen som bra medicin?]

En studie från Chicago, utförd av Jean Kristeller, Ph.D. visade att cancerpatienter som fick regelbunda samtal med sin läkare, inte om medicinska saker utan om religiösa och andliga frågor en gång i veckan, uppvisade högre livskvalitet och mindre depressiva drag. Samtalslängden var endast max. sju minuter. Slutsatsen är att hjärnan verkar lagra positiva minnen av högkvalitativa intentioner som sedan påverkar processer på cellnivå. Dessa intentioner innefattar bilder och visualiseringar. Religiösa böner och texter fungerar här som arkiv för sådana visualiseringar och intentioner. När en metafor tas fram i en bön börjar en neurologisk process som stärker det kroppsliga och det mentala livet hos patienten.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att neurologin kan förklara varför religion alltid har funnits hos mänskligheten?]

Men gäller dessa positiva neurologiska effekter all form av tro? Gäller det alla religioner? Eller handlar det om positivt tänkande rent allmänt? Under den första kristna tiden i romarriket anklagades de kristna intressant nog för ateism. Detta var det främsta skälet till den extrema förföljelse som pågick. Hur var det möjligt?

Man kan inte förstå den "kristna ateismen" utan att beröra skillnaden mellan hednisk och kristen andlighet. För grekerna och romarna och även de nordiska asatroende, var gudarna och gudinnorna förstärkta mänskliga karaktärer. Mars var krigarguden, liksom Tor i fornnordisk religion. Det innebar en gud som hade de mänskliga krigaregenskaperna med tillägget odödlighet. Berättelserna skildrar krig och kampsituationer. Afrodite var erotikens gudinna, liksom Freja i fornnordisk religion och berättelserna om dem är fulla av mjukpornografiska scener. Zeus var styrkans gud, liksom Oden i nordens asatro. Liknande mänskliga gudar finns inom alla naturreligioner. Egenskaper hos människan förstärks i en gud och tillbeds.

De kristna vägrade befatta sig med denna sorts hedniska religiositet. Inte bara kritiserade de kristna dessa gudar för att vara mänskliga påhitt och avgudar. De menade dessutom att en ren ond kraft lurade människor att tro på dem. Det första kravet för att bli kristen var att avsvära sig alla hedniska tendenser till sådan avgudadyrkan, även gällande Gamla Testamentets Gud. Detsamma skedde också i samband med kristnande av Sverige och Norden, senare också vid kristnandet av den svenska lappmarken på 1600-talet.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att det är någon större skillnad på kristendomen och äldre religioner?]

De kristna är således därmed ateister i relation till hednisk religiositet. I grekers och romares ögon måste de därför betraktas som fiender till samhälle, kultur och religion. Dödsstraff var det enda möjliga för dessa farliga fanatiker. De många kristna martyrerna, t. ex. S:a Lucia, dog hellre än att ge upp sin tro på en annan sorts Gud än de hedniska gudarna. Även idag pågår en stark förföljelse av kristna på olika håll i världen och av samma skäl som tidigare har årligen en rad martyrer för den kristna tron, betydligt fler än tidigare i historien.

Det kristna "ateistiska" argumentet var detta: äkta tro på Gud måste gälla en Gud som inte är synlig eller hörbar eller i övrigt lik människan förutom i den inkarnerade Jesus från Nasaret. Gud själv är annorlunda. Man måste därmed skilja på äkta och oäkta tro. Skillnaden ligger i objektet för tro. Men effekterna för subjektet, den troende, blir avgörande i livet efter den kroppsliga döden. En avgudatro leder inte till ett himmelrike medan tron på en annorlunda levande och osynlig Gud sannolikt gör det. Men hur fungerar denna skillnad på tro? Varför avvisar den kristna teismen så kraftfullt andra former av gudstro? I vår tid ställs dessa frågor på nytt och belyses av neurologiska forskningsresultat men också av fortsatta filosofiska överväganden.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att de kristna kan betraktas som ett slags ateister?]