Existens: finit och infinit

Vad är existens? Vi använder ordet ofta och menar i regel "finns". Men ordet har inom filosofin en mer speciell betydelse. Under medeltiden fixerades innebörden genom de kristna skolastikerna, bl. a. Thomas Aquinas. Existens får då stå för att något existerar, i motsats till vad det är som existerar, vilket kallades väsendet eller essensen. Särskilt vad gäller de stora filosofiska frågorna om meningen med liv och existens, blir skillnaden mellan finit och infinit existens väsentlig.

Hans Urs von Balthasar, en schweitzisk 1900-talsfilosof som arbetat mycket med existensfilosofi anser att vi ska börja med att reflektera över människans situation.

Vi kan då se följande. Människan existerar som en begränsad varelse i en begränsad värld. Men hennes medvetande och funderingar är öppna för det obegränsade, hon vill veta så mycket som möjligt, hon riktar sig med sin nyfikenhet och intelligens till allt varande. Beviset för detta är att vi kan inse vår begränsning, vår tillfällighet. Var och en av oss kan säga: "Jag finns, men jag skulle kunna inte finnas". Och många saker som inte finns skulle mycket väl kunna finnas. Essenser är begränsade men varat är det inte.

[1. Reflektion och värdering: Tänker du ibland på din dödlighet? Att du inte har existerat länge och att det är märkligt att du alls finns? Förstår du att själva Varat inte är begränsat?]

Denna delning, "den verkliga distinktionen" som Thomas Aquinas kallar den, är ursprunget till all filosofisk och religiös tanke hos mänskligheten. All mänsklig filosofi är huvudsakligen religiös och teologisk på samma gång. Det beror på att problemet som dyker upp är problemet med Absolut Vara, oavsett om man ger detta vara en personlig eller opersonlig karaktär.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att det är märkligt att allting finns till? Tror du på det absoluta? Kan du tänka Alltet som en Person?]

Vilka är lösningarna på detta grundläggande problem?

Man göra på två sätt. Dels kan man försöka komma förbi tudelningen. Då uppfattar man all verklighet som inifinit och odelbar. Parmenides är ett exempel på en filosof som gör så. Dels kan man uppfatta all verklighet som rörelser och förändring och rytmisk balans mellan motsatser. Så gör Herakleitos.

I det första fallet blir allt som är begränsat (naturen, vi själva, våra tankar) ett icke-vara, en illusion, ett sken, ett bedrägeri vi måste avslöja. Detta är lösningen för  buddhistiska mystiker med tusen olika nyanser i  Fjärran östern. Det är också lösningen för Plotinus och nyplatonismen: sanningen får vi veta endast i ett tillstånd av exstas där människan kommer i beröring med det Enda. Detta Enda är på samma gång Allt och Ingenting, i relation till allt övrigt som endast verkar finnas till.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att tillvaron kanske är en illusion? Att livet inte är verkligt eftersom så mycket redan är bestämt och utanför din kontroll? Gillar du buddhismens lösning?]

I det andra fallet motsäger människan sig själv: det rena blivandet kan bara förstå sig själv genom att identifiera motsatser, t. ex. liv-död, lycka-olycka, visdom-galenskap, såsom Herakleitos gör.

Därför är det helt nödvändigt filosofiskt och religiöst att starta med en dualism som vi inte kan komma från: det finita är inte det infinita. Hos Platon t. ex. är inte den värld vi upplever med sinnena samma sak som den ideala världen, den gudomliga världen. Därmed kommer vissa oundvikliga frågor: varifrån kommer denna tvådelning? Varför är inte vi Gud?

[4. Reflektion och värdering: Anser du att dualismen stämmer för dig? Är det totala Varat något annat än alla delar av det? Finns det en tankevärld, skild från sinnevärlden?]

Det första försöket till ett svar: det måste ha skett någonting, ett fall, ett syndafall, en nedgång och den enda vägen till räddning är att återvända. Det sinnesupplevda och tillfälliga måste återvända till det begripliga och infinita, det inte är tillfälligt. Så gör alla icke-bibliska mystiker.

Det andra försöket till ett svar: en infinit Gud behöver en finit värld. Varför? För att nå perfektionen, för att aktualisera samtliga sina möjligheter. Och även att få ett objekt att älska?

[5. Reflektion och värdering: Anser du att det första eller andra försöket är riktigast?]

Båda lösningarna leder till panteism (att Gud är detsamma som allt som finns i universum). I båda fallen har det Absoluta, Gud själv, blivit innevånare i det begränsade, det infinita har blivit finit. Men om Gud inte behöver en värld? Varför existerar världen?

[6. Reflektion och värdering: Anser du att panteismen kan vara riktig?]

Ingen filosofi kan ge ett tillfredsställande svar på frågan. Paulus skulle säga till filosoferna: Gud skapade människan på ett sådant sätt att hon måste söka det gudomliga, måste försöka vara gudomlig eller nå kunskap om det gudomliga. Det är också orsaken till att all filosofi före kristendomens ankomst alltid är teologisk när den kommer som längst.

Men faktum är att ett tillfredsställande svar till filosofin kan endast komma från Varat själv. Han som är allt Vara måste visa sig själv från sig själv. Men är människan kapabel att förstå vad Gud visar? Endast Bibelns Gud säger ja på den frågan.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att Paulus har rätt? Eller är allting en slump?]

Å ena sidan har denna Gud all kunskap om människan och världen eftersom han är skapare av båda. "Jag som har skapat ögat, kan jag inte se? Jag som har skapat örat, kan jag inte höra?" Och vi kan tillägga: "Jag som har skapat alla språk, kan jag inte tala och göra mig förstådd?" Å andra sidan: för att vara kapabel att höra och förstå vad det gudomliga Varat visar av sig själv, måste människan själv vara sökare och ställa frågor till Gud. Människan måste vara detta sökande och dessa frågor.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att människan kan förstå Gud? Eller att det totala Varat måste kunna kommunicera med varelser i universum?]

Detta i sin tur gör att det finns ingen biblisk teologi utan en religiös filosofi. Människans logik och förnuft måste vara öppet för det infinita.

Den traditionella termen "metafysisk" betyder att fundera på saker utöver det fysiska. Det fysiska för grekerna var hela kosmos, inklusive människan. För oss moderna människor är fysik något annat: vetenskap om den materiella världen. För oss är människan det främsta i kosmos och människan går vidare utanför kosmos. Vår filosofi måste därför bli en meta-antropologi som förutsätter både vetenskap om kosmos och vetenskap om människan och dessutom går vidare till frågan om varat och människans begränsade natur.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att människans begränsade natur leder till att vi ställer frågor om helheten, om Gud, om det yttersta?]

Människan existerar bara i dialog med andra medmänniskor. Barnet blir medvetet om sig själv endast genom kärlek från modern, genom moderns äkta leende. I mötet mellan barnet och den kärleksfulla modern öppnas en horisont mot det obegränsade varat. Fyra väsentliga saker uppenbarar sig för det lilla barnet:
1) han eller hon är kär i modern trots att de är skilda varelser, samtidigt är de genom kärleken ett enda, alla varelser är ett enda genom kärleken
2) denna kärlek är god, alltså är allt varande gott
3) denna kärlek är sann, alltså är allt varande sant
4) denna kärlek väcker glädje, alltså är allt varande vackert

[10. Reflektion och värdering: Anser du att kärlek är viktigt i livet? Blir det fel på vårt medvetande utan kärlek?]

Vi kan lägga till att denna upptäckt av kärlek och godhet endast får mening om vi uppfattar det väsen som manifesterar sig. Barnet kommer således in i denna mening inte genom att det bara uppträder eller råkar hända, utan genom själva modern med hennes väsen. Det är ingen skenbar kärlek utan äkta sann kärlek. Ändå utesluter inte detta att vi kan få kunskap om väsendet endast genom manifestationen.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att familjen och kärleken i den är grundläggande för vår kunskap om världen och oss själva?]

Den Ende(a), den Gode(a), den Sanne(a), den Sköne(a) -- detta är vad vi kallar de transcendentala attributen hos Varat. De går alla utanför gränserna för alla varelser och är samexisterande med Varat. Det föreligger ett oöverstigligt avstånd mellan Gud och hans skapelser men också en analogi mellan dem som inte kan lösas upp i någon form av identitet -- därför måste det också finnas en analogi mellan de transcendentala attributen hos Gud och hos oss.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något Sant, Gott och Skönt? Alltså inte bara som njutning för dig utan i sig?]

Två slutledningar kan vi dra från detta som sagts. Den ena är positiv och den andra negativ. Den positiva: människan existerar bara i interpersonell dialog, genom språk, genom talande och lyssnande, genom gester och miner, kroppsspråk. Därför ska vi inte förneka Varats tal och språk. "I begynnelsen var Ordet och Ordet var hos Gud och Ordet var Gud." (Joh 1:1)

[13. Reflektion och värdering: Anser du att språket och orden är något större än bara människans uppfinning?]

Den negativa slutledningen: Om vi antar att Gud sannerligen är Gud (att han alltså är totaliteten av allt Varande som i sig inte behöver någon skapad varelse) då kommer Gud att vara fullheten av den Ende, den Gode, den Sanne och den Sköne och detta får som konsekvens att alla begränsade varelser kan bara delvis och fragmentariskt delta i dessa goda egenskaper.

Ett exempel: vad är enhet i en finit värld? Är det rasen? Är det den biologiska arten? Är det individen? Vilken enhet vi än försöker finna är den polariserad mot andra (och således omöjlig). Samma sak med det goda i en finit värld, den sanna i en finit värld, det sköna i en finit värld. I alla fallen kommer vi inte ur polariseringen.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att människan aldrig kan inse det Goda, det Sköna och det Sanna? Att hon alltid förminskar det och polariserar det?]

Man kan försöka konstruera en filosofi och en teologi som bygger på analogi men inte av ett abstrakt Vara utan av en Varelse som vi möter konkret och vars attribut vi möter på ett direkt sätt (inte kategoriska attribut utan transcendentala). Dessa attribut (det Enhetliga, det Goda, det Sanna, det Sköna) genomtränger allt som finns, de måste finnas inombords i människan och mellan människor. Det som verkligen är sant och också verkligt gott och skönt och förenat.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att du själv har något Gott och Sant inom dig? Eller är det endast en massa känslor som vi egentligen inte kan beskriva?]

En mänsklig varelse - vi kan åter tänka på modern med barnet - framträder med denna kärlek och värdighet, varelsen är vacker och får oss att beundra henne. Genom att hon framträder med kärlek ger hon upp sig själv, hon ger sitt väsen åt oss: hon är god på ett verkligt sätt. Genom att ge av sig själv så talar hon om för oss vad hon är. Hon gestaltar sanningen både för vad hon är i sig själv och vad mottagaren är.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att detta är vad som händer mellan människor när det finns kärlek i mötet?]

På detta vis kan filosofin konstruera en teologisk estetik ("Gloria"): Gud framträder på detta sätt. Han framträdde för Abraham, för Moses, för Jesaja och slutligen i Jesus Kristus. Här kommer en teologisk fråga: Hur kan vi skilja framträdandet, värdigheten från alla tusentals andra fenomen som uppträder i världen i varje ögonblick? Och hur kan vi skilja ut den sanna och enda levande Guden i Israel från alla gudar som alla folk hade runt omkring? Hur kan vi skilja ut den sanna Varelsen från alla filosofiska och teologiska traditioner som alla har varsin väg till Gud? Hur kan vi uppfatta det ojämförliga ljuset hos Gud hos Jesus, i hans liv, i hans korsfästelse, i hans uppståndelse, ett ljus som skiljer sig från alla annat i denna värld?

[17. Reflektion och värdering: Anser du att Gud pratat genom Abraham och Moses? Vilken auktoritet har denna bibliska tradition?]

Ett sätt är att fortsätta med att gestalta den dramatik som Gud inleder i historien genom sina två förbund med mänskligheten, det Gamla förbundet med Abraham, Moses och profeterna och det Nya förbundet genom Jesus. Den filosofiska frågan blir: Hur konfronteras den absoluta friheten i Gud genom Jesus Kristus med den finita världen där människan har en relativ men sann frihet? Måste det bli en strid på liv och död? Var och en försvarar sig själv mot den andra? Vad blir resultatet av denna strid? Vem tar den slutliga segern?

[18. Reflektion och värdering: Anser du att historien visar att den judiskt-kristna traditionen förmedlar det absoluta Varat och dess vilja och väsen (alltså kärlek)?]

Därefter kan vi fortsätta med logiken, teo-logiken. Den filosofiska frågan blir: Hur kan en infinit Gud göra sig förstådd i en finit människa? Hur kan ett evigt Ord uttrycka sig själv i en begränsad värld? Måste det inte förlora sin betydelse? Denna fråga leder till problemet med Jesu två naturer: den mänskliga, begränsade, och den gudomliga, obegränsade. Hur kan den begränsade människans intelligens förstå den obegränsade meningen i det Ord som kommer från Gud?

[19. Reflektion och värdering: Anser du att det infinita eviga Varat kan få människan att förstå budskapet och uppdraget i budskapet: att älska sina medmänniskor?]