ZEN  I  VARDAGEN

Charlotte Joko Beck

 
 
 
 

Att öva denna stund

Jag skulle vilja tala lite om att sitta i zens meditation, att göra zazen.Oavsett om du suttit förut eller är nybörjare så är grundproblemet alltid detsamma för alla.

När jag började meditera enligt zen för många år sedan och for på en intensivkurs, verkade det hela fullständigt vansinnigt - vem var galnast, jag eller de som satt runt omkring? Fruktansvärt! Det var nästan fyrtio grader varmt på dagarna, flugor klättrade i ansiktet när vi satt, det var bråkigt och stökigt. Jag var upprörd, irriterad och fick avsmak för hela idén om att sitta och meditera tillsammans.

Men vid några tillfällen fick jag prata med läraren (Yasutani) och hos honom såg jag något som fick mig att vara kvar.

Det är tyvärr så att de första sex månaderna ungefär, är de svåraste för den som börjar meditera enligt zen. Du möter ju ständigt din förvirring, dina problem, ditt tvivel på allt möjligt och du har ännu inte suttit länge nog för att kunna skörda de första goda frukterna av träningen.

Ändå vill jag påstå att svårigheterna i början är godartade och helt naturliga. Allt eftersom ditt mentala jag långsamt går genom alla svårigheter - fast det känns förvirrande och nästan löjligt - så lär du dig verkliga sanningar om dig själv under resans gång. Detta kan bara bli värdefulla erfarenheter. Försök stå ut! Sitt så ofta du kan med en grupp och prata med en god lärare så ofta det går. Om du gör detta så blir träningen något av det bästa livet.

Det spelar ingen som helst roll vad vi kallar vår träning - zen, zazen, andningskoncentration, meditation, kontemplation, shikantaza - för vi undersöker egentligen en enda sak hela tiden: "Vem är jag? Vad är detta liv? Varifrån kommer vi och vart tar vi vägen?"

För att leva det mänskliga livet behövs en viss grad av förståelse för det. Därför vill jag prata lite om sittandet i zens meditation och genom att tala om det försöka visa att talandet inte är det väsentliga, talandet är bara fingret som pekar.

När vi sitter i zenmeditation avslöjar vi vår egentliga natur, den sanna naturen hos alla ting, den gudomliga naturen, buddhanaturen. En del kallar detta "Big Mind". För min del vill jag hellre använda ord som "denna stund" eller "detta ögonblick".

Diamantsutran skriver: "Det som hände igår är omöjligt att fånga, det som nu händer är omöjligt att fånga, det som ska hända i morgon är omöjligt att fånga".

Nu undrar jag: vi som sitter i detta rum, var är vi? Är vi i det som hände igår? Nej. Är vi i det som vi tror ska hända längre fram? Nej. Är vi i det närvarande? Nej, inte ens det kan vi påstå. Det finns ingenting vi kan fixera och säga: detta är det närvarande. Vi har ingen möjligthet att begränsa det som nu sker. Allt vi kan säga är: vi finns till här i denna stund. Just därför att det inte finns något sätt att mäta nuet eller definiera det eller fixera det eller ens förstå det, så inser vi att det närvarande är obegränsat, odefinierbart. Vi är detta närvarande.

Om det nu är så enkelt som jag beskriver det, vad gör vi då alla här? Det är lätt att säga: "Denna stund". Men i verkligheten är det inte lätt att se denna stund för vad den är och av den orsaken är vi alla här för att lära oss meditera.

Varför är det inte lätt? Varför ser vi inte detta nuvarande ögonblick för vad det är?

För många år sedan studerade jag piano i högsta klassen på Oberlin Consevatory. Jag var en duktig elev, inte enastående men mycket bra. Jag ville studera för den bästa lärarens som fanns. Han brukade ta emot medelmåttiga elever för att göra dem till beömda pianister. Till slut fick jag möjligheten att studera för honom.

När jag kom till första lektionen såg jag att han hade två pianon där. Han sa inte hej eller goddag. Han bara satte sig vid det ena pianot och spelade fem tonerpå det. Han sa: "Gör detsamma!" Jag skulle alltså spela tonerna på samma sätt som han gjorde det. Jag spelade och han sa: "Nej." Han spelade igen och jag spelade. Han sa: "Nej." Åter spelad han och därefter jag han sa: "Nej."

Sådär höll vi på en timme. Varje gång sa han: "Nej." Och de följande tre månaderna spelade jag kanske tre takter, kanske en halv minuts musik. Jag trodde att jag var en god pianist. Jag hade ju spelat solo med några mindre symfoniorkestrar. Ändå höll vi på med detta i tre månader och jag minns att jag grät ofta under denna tid. Han skulle ju vara en verklig bra lärare med stark vilja och energi att göra eleverna till goda pianister. Detta var han berömd för. Och vid slutet av de tre månaderna sa han bara: "Bra." Vad hade hänt? Jag hade slutligen lärt mig lyssna. Han sa:"Om du kan lyssna så kan du spela".

Vad hände egentligen under dessa tre månader? Jag hade samma öron hela tiden. Det jag spelade var inte alls svårt, tekniskt sett. Vad som hände var att jag för första gången verkligen lyssnade...jag som spelat piano så många år. Jag lärde mig att vara uppmärksam.

Detta är varför han var en så bra lärare: han lärde ut uppmärk- samhet. De elever som tränat med honom hörde verkligen musiken och när du hör så kan du spela. Mogna och skickliga pianister kom ut från hans studio.

I den här berättelsen handlar det om en uppmärksamhet på något jag gillade, musik och toner. Det är ungefär samma som för idrottsmän som kämpar med stor koncentration, konstnärer och bilförare som ger allt för konsten de gillar att syssla med.

Men i zen handlar det om en mycket svårare sak: att rikta uppmärksamheten på det som just nu händer, på totaliteten av det som är här nu, vare sig vi gillar det eller inte! Orsaken till att vi inte är uppmärksamma är just att vi inte gillar det vi ser hela tiden. Det passar oss inte.

Vi har ett mentalt liv med tankar, detta är det typiska för människan. Vi minns vad som varit smärtsamt och tänker kring det. Vi funderar på framtiden och oroar oss för smärtsamma möjligheter och drömmer också om en rad goda ting som måste inträffa.

Allt som sker just nu filtreras i dessa många tankar och vi har attityder till det som sker: "Det där gillar jag inte. Det där vill jag inte lyssna till. Jag glömmer detta och tänker på något annat."

Så här pågår det hela tiden i vårt mentala liv. Vi spinner och spinner och spinner, vi försöker ständigt skapa ett liv som bara är trevligt och tryggt så att vi kan känna oss lyckliga.

När vi gör detta så ser vi inte vad som sker just nu, denna stund som nu är. Eftersom vi filtrerar vårt liv så ser vi inte nuet. Det som kommer till oss är helt annorlunda. Fråga tio personer som läst detta hur de uppfattat texten. De har alla en egen uppfattning, de kommer att säga ganska olika saker. De glömmer bort de saker som inte förefaller tilltalande och fäster sig vid de som verkar trevliga.

Också då vi talar med vår lärare i zenmeditation så lyssnar vi bara på det vi vill höra. Att vara öppen för läraren betyder inte bara att höra det du gillar utan även det du inte tycker är så bra. Läraren är ju inte där för att bara vara trevlig mot dig.

Zenmeditation är just detta: att om och om igen skifta vår uppmärksamhet från den värld vi spinner i våra huvuden med tankar och känslor till det som verkligen finns här och nu. Det är vår träning i zen.

Om auktoritet

Efter många år med samtal kring zen i vardagen så är jag fortfarande förvånad att vi skapar sådana problem kring träningen och livet. För i verkligheten finns inga sådana problem. Men att säga detta är en sak - att verkligen se det är en helt annan. Siddharta Gautamas sista ord var: "Var en lampa åt er själva!" Han sa inte: "Uppsök den eller den läraren, anslut dig till den eller den församlingen". Han sa: "Var en lampa åt er själva!"

Vad jag nu vill diskutera är problemet med "auktoritet". Oftast är var och en av oss antingen en auktoritet för andra och vi talar om för andra vad de ska göra. Eller så är vi på jakt efter en auktoritet som säger till oss vad vi ska göra. Hade vi emellertid självförtroende så skulle vi aldrig leta efter auktoriteter. Det är särskilt när vi har det krångligt och svårt som vi söker ledare för oss, vi tror upriktigt att vi behöver en lärare som kan leda oss. Det roar mig alltid att se hur folk måste uppsöka varje ny lärare som kommer till stan. Själv skulle jag kanske gå över till andra sidan av rummet till en sådan lärare, men inte längre. Inte för att jag är likgiltig för denna person; det är bara det att ingen, absolut ingen kan tala om för mig vad mitt liv går ut på. Det finns verkligen ingen auktoritet utanför mig själv.

Men någon säger: "Jag behöver en lärare som kan befria mig från mitt lidande. Jag känner smärta och förstår inte vad det är. Jag måste ha någon som temporärt leder mig! Eller hur?"

Nej! Du behöver kanske en guide som visar hur man tränar, hur man mediterar, hur man praktiserar i sitt liv, en guide som gör det klart att det inte finns någon auktoritet för ditt liv. Endast du själv kan träna och detta "jag" som tränar är det sanna jaget.

Det finns endast en lärare. Vilken är denna enda lärare? Livet självt. Och naturligtvis är var och en av oss i lika mån en manifestation av läraren livet. Vi kan inte vara något annat. Livet är emellertid både en sträng och oändligt medkännande lärare.

Denna auktoritet är den enda du behöver erkänna. Denna lärare, denna auktoritet finns överallt där du själv är. Vi behöver ingenstans gå för att uppsöka denna ojämförliga lärare. Inte heller krävs en lugn plats eller någon speciell situation. Det är faktiskt bättre med en besvärlig och bråkig situation. Den normala arbetsmiljön är en bra plats för undervisning. Det egna hemmet likaså. Sådana platser är mestadels jobbiga - det vet vi av egen erfarenhet. Just där befinner sig läraren, den verkliga auktoriteten.

Detta är en radikal sanning, den passar inte för alla. Ofta vänder sig folk bort från sådana sanningar, de vill inte lyssna någon längre tid. Vad vill de höra? Vad vill du höra?

Ända tills dess vi är klara, alltså har lidit nog och börjat lära av lidandet, är vi som fågelungar i nästet. Vad gör de? De öppnar sina gap upp i luften och väntar på föda. Vi säger då: "Var snäll och stoppa i mig din underbara lära. Jag håller munnen öppen så att du kan fylla mig!" Vi säger helt enkelt: "När kommer mamma och pappa eller en högsta auktoritet och stoppar i mig det som får mitt lidande att upphöra?"

Men den faktiska sanningen är att de har alla redan kommit. Var är de? Exakt här är de alla! Vårt liv är alltid just här. Men eftersom mitt liv känns så olustigt, tråkigt, ensamt, depressivt så vill jag inte ens titta ordentligt på det och om jag ser efter så vill jag inte ha det! Detta gäller generellt för nästan alla människor.

Men när jag börjar betrakta mitt eget liv envist och ordentligt i detta nu och börjar erfara detta nu-vara, ingenting annat, så möter jag läraren, den sanna läraren.

När jag uppriktigt är just detta som nu sker varje ögonblick som passerar, när jag är dessa tankar, känslor, begär - då kommer denna sorts uppriktighet visa sig vara "just det här".

Denna uppriktiga erfarenhet är livets glädje och upplysning, så ser upplysningen ut. Detta är Guds eget Ord, så hör jag det. Och detta är verklig "zen" fast det inte alls är nödvändigt med denna traditionella beteckning.

Den gudomliga Fader eller Moder som vi alla väntar på finns just här i denna nu-erfarenhet av tankar, trosupplevelser, känslor, begär. Vi kan inte undvika auktoriteten i denna moder och denna fader.

När vi far till arbetet på morgonen är denna auktoritet där genom det vi nu tänker, tror, känner och begär. När vi talar med någon är auktoriteten där, när vi är hemma med familjen är den just där jag är - vi kan och bör göra zazen hela tiden, vad vi än sysslar med. Vi kan be hela tiden genom denna gudomliga auktoritet som livet här bjuder.

Om vi fattar att varje nu-erfarenhet av det vi tänker, känner, tror på, gör och begär, är den verkliga läraren så kan vi inte låta bli att be ständigt, att praktisera zazen ständigt. Vi kan inte undvika det.

Om vi på ett autentiskt sätt är till som denna innevarande stund med allt inom oss och utom oss, så får ingenting annat plats, inga andra influenser får rum, livet är fullt och gott som det är. Ingen annan auktoritet kan påverka oss. Var skulle en sådan auktoritet finnas?

När jag är endast detta mitt nuvarande lidande, var kan någon auktoritet finnas? Själva uppmärksamheten på mitt eget smärtsamma tillstånd med känslor, fantasier, trosföreställningar och tankar, utgör ju auktoriteten. Uppmärksamhetens sätt att vara är både läraren och instruktören för vad som behöver göras.

Är vi då själva auktoriteten? Knappast, detta är bara ännu en illusion som ger oss smärta: "Jag ska bestämma själv vad som är rätt och fel! Ingen ska komma och tala om för mig vad som gäller !"

Vad är felet med denna inställning? "Jag ska själv bestämma vad mitt liv går ut på och vad zen är för något!" Vi tänker ju alla ibland på detta sätt. Om jag försöker vara min egen auktoritet i livet så blir jag lika mycket slav som om jag hade någon annan yttre auktoritet.

Om varken du eller jag är auktoritet - vad händer då? Vi har redan talat om detta, men om vi inte förstår det är vi ute på verklig kvicksand. Hur ser du på detta?

Rädslans flaskhals

Det liv vi lever är begränsat och detta beror på de begränsningar som fanns redan vid födelsen, ja ännu tidigare vid koneptionen. I det genetiska programmet ligger begränsningar som man, kvinna, disposition för sjukdomar och särskilda kroppsliga svagheter. Uppsättningen av potentiella egenskaper formar i miljön en person med ett visst temprament.

Varje kvinna som fött barn vet att det är en påtaglig skillnad mellan olika barn redan i magen. Men om vi nu tänker på livet efter födelsen så verkar ett nyfött barn öppet och obestämt på oss som är vuxna. De första levnadsveckorna inriktar sig barnet helt på att överleva. Lyssna till babyns sätt att skrika - hela huset lyssnar! Jag vet ingenting som så kan riva inombords som skriket från en nyfödd baby! När jag hör det så måste jag göra något, vad som helst, för att få barnet att sluta skrika! Men snart nog lär sig barnet att livet är ganska svårt hur mycket man än skriker. Jag minns att jag tappade min äldste son på huvudet när han var sex veckor. Jag trodde jag var en duktig mamma, men han var så hal av vatten och tvål...

Vi börjar alla mycket tidigt att försöka skydda oss mot alla hotfulla obehagligheter som dyker upp med jämna mellanrum. Den naturliga rädsla vi bygger upp för dessa obehagligheter får oss att dra oss samman, att sluta oss. Den obestämda öppenhet vi först har tvingas snart in i en hotfull tunnel fram till rädslans falskhals.

När vi sedan börjat lära oss språket så ökar denna rädsla och denna sammandragning i hastighet. Detsamma sker ytterligare när tankeförmågan utvecklas och intelligensen förstår hoten : nu försöker vi inte bara hantera hoten om olust och obehagligheter genom att spara ner dem i varje cell i kroppen, utan genom att aktivera minnet förbinder vi varje nytt hot med alla tidigare olustiga händelser. Processen ackumulerar rädslans intensitet.

Vi är alla väl bekanta med betingningsprocesser: tänk er att en stor hemsk femårig rödhårig kille sliter min favoritleksak från mig som är en liten söt flicka; jag blev rädd och betingade mig själv. När jag idag möter rödhåriga personer känner jag mig olustig utan direkt anledning. Kan vi nu säga att min betingning är problemet? Nej, inte riktigt. Betingningen försvinner med tiden, även om den repeteras ofta. Om en person säger: "Om du visste hur mitt liv varit skulle du inte vara förvånad över att jag är på detta eländiga vis idag, rädslan har betingat mig helt, det är hopplöst" - så har inte det verkliga problemet kommit i dagen. Det är visserligen sant att vi alla blivit betingade. Vi har repeterat in betingelserna och genom dessa begränsande händelser har vi långsamt framställt en bild av oss själva. Hoten mot vår första öppenhet gör att vi småningom beslutar oss för att vi är det där sammandragna och rädda jaget. Jag reviderar min uppfattning om mig själv och definierar en ny bild. Huruvida denna nya bild är en bejakande bild eller inte, eller om den är en undvikade och en tillbakadragande bild, spelar inte så stor roll. Vad som spelar roll är mitt beslut att jag nu måste vara det där begränsade jaget för att överleva.

Rädslans flaskhals orsakas inte av betingningen i sig utan av beslutet och valet som jag gör på basis av betingningen. Detta beslut och val är lyckligtvis sammansatt av mina egna tankar och mina egna känslor och kroppsupplevelser - alltså den lärare i nuet som kan visa mig vägen till upplysning. När jag erfar min sammandragning just nu och ser de känslor och föreställningar som jag underhåller, möter jag den läraren. Det behöver inte vara analytiskt eller intelektuellt medvetande om hur min betingning uppstått eller fungerar, även om sådan kunskap är viktig. Det jag behöver veta är vilka tankar som får betingningen att fortsätta låsa mig inne. Jag behöver veta fysiskt vilka sammandragningar jag gör just nu.

Zazen är att se vad som sker nu, iaktta de tankar och sammandragningar som får min betingning att fortsätta hindra mig. På så sätt lyser vi upp rädslans flaskhals. Så småningom löses min falska identitet upp, beslutet tunnas ut och jag kan mer och mer vara det jag verkligen är - ett öppet levande väsen utan fixerad identitet, ett dynamiskt känslomässigt svar på livet. Mitt verkliga liv kan efter lång tids glömska få fungera igen, nu när jag ser att rädslans flaskhals var en illusion.

Här påminns jag om de berömda verserna om spegeln, den ena versen av en okänd munk i Kina, elev till den femte patriarken, en andra av en okänd kines som skulle bli den sjätte patriarken. Båda verserna skrevs för att den femte patriarken skulle kunna avgöra vem av de båda som hade mognat riktigt inom zenstudiet.

Den första munkens vers handlade om att zen är att förbättra sin förståelse, att putsa spegeln så att den blir klar och tydlig. I praktiken är väl det att meditera för att varje störande tanke ska försvinna så att vi blir rena.

Den andra versen, av den som blev den sjätte patriarken så småningom, handlade om att det aldrig finns någon spegel att rengöra, att det aldrig finns ett sinne som ska renas på störande tankar, att det således aldrig finns något ställe där damm samlas: "det finns inget stativ för någon spegel, det finns ingen spegel att putsa, det finns ingen plats där damm kan samlas..."

Paradoxen för oss är att fast den senare versen är mogen zen så måste vi ändå träna med den första versens synpunkt. Vi måste faktiskt bete oss som om det fanns en spegel med damm på. Vi behöver putsa spegeln, vi måste vara medvetna om våra tankar och våra handlingar, vi behöver uppmärksamma våra mer eller mindre falska relationer till livet. Bara genom den träningen, det livssättet, kan vi inse den andra versens budskap: att det inte finns någon spegel från början, inget damm, ingen orenhet. Bara genom träning kan vi se att rädslan är en skenbild. Det är sant att vi inte måste kämpa för att ta bort illusionen, men om vi inte dagligen och stundligen putsar spegeln ser vi inte den sanningen.

Ibland säger folk: "Egentligen behöver jag inte göra någonting. Träning är inte nödvändigt, ser du bara klart framstår träningen som löjlig..."

Men problemet är att jag inte ser klart nog och eftersom vi inte ser klart så skapar vi katastrof efter katastrof för andra och oss själva. Vi behöver alla träna, vi behöver alla studera zen ingående, vi måste alla putsa spegeln tills dess vi ända in i märgen känner livets egen karaktär. I det läget kan vi verkligen se och säga att det inte finns någon spegel att putsa och att från början ingenting behövs. Vårt liv är verkligen alltid öppet och befruktande. Men låt oss inte lura oss själva om vilken väg vi måste gå, övningens väg, bönens väg, meditationens väg. Tills dess sanningen är lika självklar som näsan i vårt ansikte.

Vad jag nu visar för er är en optimistisk syn på människan och hennes studium av zen, även om detta studium ibland är tålamodsprövande och innehåller bakslag och svårigheter.

Det handlar om frågan: har vi så många val? Antingen dör vi av att vara för länge i rädslans flaskhals, eller så får vi sakta och så småningom en riktigt förståelse genom att verkligen erfara rädslan och gå rätt genom den.

Jag tror inte vi har så mycket välja på. Tror du?
 
 
 
 
 
 

Vad övning inte är

Många tränar med klara idéer om vad träningen innebär. Nu vill jag klargöra lite kring vad träning INTE är utifrån mina egna erfarenheter.

För det första - träningen är inte att åstadkomma en psykologisk förändring; en sådan förändring kommer att äga rum, det ifrågasätter jag inte, det är en fantastisk sak att det sker. Men träningen sker inte för att en sådan förändring ska åstadkommas.

Träningen handlar inte heller om att lära känna verkligheten bättre på ett intellektuellt sätt, att alltså förstå mer hur verkligheten och universum fungerar. Men återigen är det sant att vi verkligen förstår verkligheten bättre genom träningen, men träningen är alltså inte till för detta bättre förstående.

Träning är inte till för att uppnå ett tillstånd av lycka. Den handlar inte om att få visioner, att se inre färger, blått, vitt eller skärt! Allt detta kanske inträffar om vi sitter intensivt nog men träningen är inte till för det.

Träningen handlar inte om att utveckla någon speciell förmåga - en del gör det ändå och en del har speciella förmågor hlt naturligt. På zencentret i Los Angeles hade jag den mycket användabara förmågan att se vad som serverades till middag flera rum bort. Så när jag såg att de hade något jag inte gillade så behövde jag inte gå dit....Egendomliga förmågor som inte har med träningen att göra.

Träningen handlar inte om personlig makt eller kraft, joriki, egen kraft. Ändå utvecklas självklart en personlig styrka efter många års sittande i meditation. Men det är inte det träningen handlar om.

Träningen handlar inte om trevliga känslor eller behagliga stämningar. Träningen är inte till för att behagliga känslor ska övervinna obehagliga, att positiva erfarenheter ska övervinna negativa. Träningens mål eller slutresultat är inte att känna sig lugn och samlad i alla lägen. Visserligen blir vi sådana i viss utsträckning efter många års träning men det har inte med träningen själv att göra.Träningen har inte med något som helst kroppsligt tillstånd där vi är fria från lidande eller skador eller birster att göra. Att sitta i meditation tenderar att ha hälsosamma effekter men det är också bekant att intensiv sittning haft katastrofala följder för hälsan, åtminstone under kortare perioder, månader men ibland år. Återigen, att söka perfekt hälsa är inte zen men efer lång tids sittning tenderar vi att få bättre hälsa - inga garantier dock!

Träning handlar inte om att uppnå ett allvetande tillstånd i vilket man är en auktoritet på allt eller ens på något särskilt, man har inte lösningen på något problem i världen, man vet inte mer om något. Möjligen ser vi lite klarare på en del saker genom träningen men, men klara personer gör ofta tokiga saker och säger. Återigen - att veta allt om något är inte vad träningen gäller.

Träningen handlar inte om att vara andlig. Åtminstone inte i gängse mening. Träningen gäller inte att vara något över huvud taget. Om vi inte inser att träningen varken gör oss andliga eller något annat som vi önskar vara , kan den faktiskt vara skadlig för oss, den kan leda oss helt fel.

Träning leder inte heller till att vissa goda kvaliteter blir förstärkta och de dåliga karaktärsdragen försvinner av träningen. Ingen är god eller dålig i träningen. Att försöka vara god är inte zenträning. Det är snarare en form av atletisk träning.

Jag skulle kunna hålla på länge med denna lista över vad träningen inte är. Faktiskt så har var och en som tränar zen någon form av felaktig föreställning gående. Vi hoppas ju alltid bli något annat än det vi är, vi vill alla komma någonvart. Just där ligger grundfelet i vår inställning. Men genom att begrunda detta begär kommer en viss klarhet till stånd och vår träning blir riktigare. Vi börjar förstå att vårt desperata behov att bli bättre, att komma nånvart, att bli någon annan, är själva grundillusionen - källan till lidande.

Om vår båt med illusioner, önskningar, begär och ambitioner att komma nånvart, bli någon, vara andlig, nå det perfekta, om den båten kapsejsar och allt faller ur, vad är då denna tomma båt? Vilka är vi? Vad kan vi lära oss, vad kan vi inse om vårt liv? Och vad är egentligen träning i zen?
 
 
 
 

Vad träning är
 

Träning är något mycket enkelt. Det betyder dock inte att vårt liv inte blir omvänt av träningen. Jag vill betrakta vad vi gör när vi sitter i zazen. Och om någon tror att han redan har passerat detta, ja det kan han ju tro.

Sittandet är egentligen förenklad rymd. Vårt dagliga liv är i ständig rörelse hit och dit: än måste vi göra det ena, än det andra, en massa saker sker samtidigt, många människor pratar runt i kring oss, en hel del händer under dagen. Mitt i detta är det extremt svårt att få en känsla av vad vi är i oss själva. När vi förenklar situationen med att räkna andetag stillasittande och distanserar oss från telefonen, från teven, från folk som vill säga något till oss, från hunden som måste rastas, och alla andra yttre ting - då får vi en chans att betrakta vårt eget liv i sig själv, något som är ytterst värdefullt.

Meditation är alltså inte något speciellt tillstånd utan handlar om dig själv, ditt liv sådant det är i sig själv. Det handlar inte om en aktivitet, om en koncentration, om en fokusering, om att nå någonting. Det gäller istället oss själva. Om vi inte förenklar situationen är det högst osannolikt att vi får en ordentlig chans att se oss själv sådana vi är - vilket beror på att det vi helst iakttar är inte oss själva utan en rad andra ting runt omkring oss. Om någonting blir fel eller misslyckat - vad väljer vi att se på? Vi uppmärksammar det som gått fel och helst söker vi någon att skylla på. Vi söker därute hela tiden, vi iakttar inte oss själva.

När jag säger att meditation gäller oss själva så menar jag inte att vi ska analysera oss själva. Det är inte zen. Så vad gör vi alltså i meditationen?

När vi hittat en bra sittposition, en som är bekväm och balanserad, så sitter vi bara där. Vi gör zazen. Vad menar jag med "bara sitta där"? Det är en oerhört svår sak. Normalt sluter vi inte ögonen i zazen men just nu ber jag er göra det. Blunda och bara sitt där. Vad händer nu? Svar: allt möjligt. En liten spänning i din vänstra axel; ett litet tryck i ena sidan...Känn ditt ansikte en stund. Känn hur det känns. Är det spänt och sammandraget någonstans? Runt munnen, kring tinningarna? Gå ner en bit till nacken, endast känn nacken en stund. Sedan skuldrorna, ryggen, bröstet, mgen, armarna, låren. Känn allt du finner på de olika delarna av kroppen. Känn sedan andetagen komma och gå. Kontrollera dem inte, bara känn dem. Vår första instikt är alltid att kontrollera andningen. Men låt den bara vara just som den är vare sig den ligger högt upp i bröstet, någonstans i mitten eller långt ner i buken. Andningen kan kännas spänd, sammantryckt. Bara erfar den som den är. Känn allt detta när du sitter där. Om en bil passerar utanför, bara hör det. Om ett flygplan drar förbi uppe i luften, bara notera det. Du kanske hör ett kylskåp starta eller stänga av sitt brummande. Bara var detta ljud. Detta är allt du behöver göra i zazen. Ingenting annat. Bara erfara detta, vara kvar i detta. Nu kan du öppna ögonen.

Om du kan göra så här i tre minuter så är det ett mirakel. För det vanliga är att redan efter en minut så bryts detta. Tankar kommer i stället. Vi är så hemskt ointresserade av att bara vara i erfarenheten av det som nu är. Verkligheten är så ointressant.

"Menar du att detta är allt om zazen?" Det gillar vi inte, eller hur. Det ska vara något mer! "Vi söker väl upplysning, insikt!?" Men vårt intresse för verkligheten själv är så extremt lågt, vi har ingen motivation till detta. Nej, istället bryter vi uppmärksamheten med att tänka olika tankar. Vi vi hellre tänka och vara oroliga för allt vi gör och sysslar med. Vi vill ha ett problem att begrunda. Vi vill lista ut saker, lista ut vad livets mening är.

Därför går knappt en minut innan vi har glömt zazen, glömt att vara i erfarenheten. Vi har flutit iväg i en tankekedja kring något som vi måste begrunda: pojkvännen, flickvännen, våra barn, våra arbetsledare, rädslan vi har inför något i den nära eller lite längre bort liggande framtiden....vi drar iväg! Allt det här är inte så stor synd men det betyder att vi glömmer något. När vi förlorar oss i tankarna så har vi förlorat något annat. När vi vistas i drömmar och i tankar, vad har vi då förlorat? Verkligheten. Vårt eget liv har försvunnit.

Det här är vad männisan gör. Och hon gör det inte bara ibland utan nästan hela tiden. Varför? Varför?

Ni vet naturligtvis svaret? Vi gör det för att skydda oss själva. Vi gör det för att bli kvitt ett problem vi har just nu, en svårighet som förföljer oss. Vi försöker i alla fall förstå detta problem. Och det är inget annat fel med denna självskyddande och självcentrerade aktivitet än att den blockerar oss så att vi inte ser verkligheten som den är, själva erfarenheten.

Så vad gör vi då när tankarna bryter erfarenheten? Vi bör sätta etiketter på tankarna. Vi bör vara specifika när vi sätter dessa etiketter. Inte bara: det där är tankar, tankar...eller: det där är oro, oro...utan mer specifikt: jag tänker att min chef är dum. Jag tänker att min flickvän är mycket orättvis mot mig. Jag tänker att jag aldrig kan göra något på rätt sätt. Var alltså specifik. Om om tankarna skenar utan någon som helst ordning så specificera: jag tänker helt förvirrat. Om du fortsätter att söka en specificerad tanke så finner du den förr eller senare.

När vi tränar så här blir vi vana vid oss själva, vid hur våra liv styrs av vissa tankar, vad vi gör med vårt liv till vardags.Om vi märker att vissa specifika tankar bryter erfarenheten hundratals gånger så vet vi därmed något om oss själva som vi faktiskt inte visste förut. Vi tänker till exempel enormt mycket på något som hänt förut. Eller vi är helt besatta av tankar på något som ska eller kanske ska hända i framtiden. En del människor tänker ständigt på vissa händelser. Andra sysslar väldigt mycket med tankar på andra personer. Somliga tänker ständigt på sig själva. Vissa människors tankar är huvudsakligen värderingar av andra människor. Vi känner inte oss själva förrän vi satt etiketter på våra tankar under flera års tid.

När vi specificerar våra tankar omsorgsfullt och preciserat, vad händer då? Tankarna börjar lugna ner sig. Vi behöver inte försöka bli kvitt tankarna. När tankarna lugnar ner sig lite kan vi återvända till erfarenheten av verkligheten. Vi erfar kroppen och andningarna, om och om igen återvänder vi till kropp och andning. Detta är viktigt: vi återvänder inte två-tre gånger från tankarnas brott av erfarenheten, vi gör det tiotusentals gånger. Och medan vi gör det så förändras vi.

Detta är en teoretisk beskrivning av sittandet. Mycket enkelt, ingenting komplicerat med det hela.

Låt oss ta en vardaglig situation. Låt oss anta att du arbetar på en flygplansfabrik och så blir du informerad om att kontraktet med regeringen troligen inte kommer att förnyas efter att det strax tar slut. Du tänker nu: "Jag förlorar mitt arbete, jag förlorar min inkomst, jag som har familj att försörja. Detta är fruktansvärt!" Och vad händer sedan? Ditt sinne börjar älta just dessa tankar om och om igen. " Vad ska hända med oss, vad ska vi ta oss till?" Sinnet vevar på allt fortare med oro och ångest.

Det är givetvis inget fel i att planera för framtiden, det måste vi. Men när vi är upprörda så planerar vi inte, vi är besatta. Vi vänder fram och tillbaka på problemet på tusen olika sätt. Vad händer sedan om vi inte vet hur man tränar med sina tankar? Jo tankarna producerar känslor och vi blir ännu mer upprörda. Alla  känslor av upprördhet skapas av tankar. Om vi låter denna emotionella upprördhet plåga oss en längre tid blir vi ofta fysiskt sjuka eller mental deprimerade. Om inte sinnet får ta hand om situationen genom uppmärksamhet så kommer kroppen att göra det. Det är som om kroppen säger: "Om inte du tar hand om det så gör väl jag det". Och så kommer nästa förkylning, nästa utslag elle nästa magsår, vilket som nu är din egen stil.

Ett sinne som inte är medvetet kommer att skapa sjukdomar. Det är inte en kritik, naturligtvis. Jag vet bara ingen som kan undvika att bli sjuk när sinnet är omedetet, mig själv inkluderad. När begäret efter oro är starkt så skapar vi svårigheter. Genom regelbunden träning skapar vi mindre svårigheter. Allting vi är ouppmärksamma på kommer att få konsekvenser i vårt liv, vårt psyke, vår kropp, på ett eller anat sätt.

Ur mänsklig synpunkt är det fråga om två sorters svårigheter i våra liv. Den ena är händelser utanför oss, det andra händelser inom vår kropp och i vårt sinne, t ex sjukdom. Båda sorterna av svårigheter hör till vår träning i zen och vi behandlar dem på samma sätt. Vi specificerar dem och sätter en etikett på dem och känner dem i vår egen kropp. Processen är själva sittandet.

Att tala om detta verkar ju mycket lätt. Men att  göra det är enormt svårt. Jag vet ingen människa som kan göra det hela tiden. Men jag känner några som kan göra det större delen av tiden. När vi tränar på det här sättet och är medvetna om allting som dyker upp inom oss eller utom oss så sker en omvändning av vårt liv. Vi får styrka och en viss insikt och kan ibland leva i ett mer upplyst tillstånd där vi ser och erfar livet sådant det är. Det är inte något mysterium.

Om du är nybörjare så är femton minuters sittning en stor seger. Att endast sitta där med god hållning, att bara vara där, är gott nog.

Om vi människor var rädda för att vara i vatten och inte kunde simma skulle det vara en stor seger att låta sänka ner sig i vatten för första gången. Nästa steg skulle kunna vara att låta även huvudet komma under vatten. Om vi kunde simma mycket bra skulle det vara en utmaning att ha rätt vinklar på händerna vid simmandet. Betyder det här att en simmare är bättre än den andre? Nej. Båda är perfekta på sin nivå.

Träningen är alltid och vid varje fas att vara just det jag är vid den tidpunkten. Det är inte fråga om att vara bättre eller sämre, mer eller mindre långt kommen i träningen. Ibland säger folk efter mina tal "Jag förstår inte det där". Och det är också perfekt. Vår förståelse ökar med åren men vid varje enskild tidpunkt är vi perfekta just såsom vi är i träningen.

Vi börjar lära oss att det finns bara en sak vi kan lita på i livet. Vad kan det vara? Vi kanske säger "Jag kan lita på min partner" - vi kanske älskar den vi lever med, man och hustru, men vi kan aldrig helt lita på henne eller honom av det skälet att varje människa, oss själva inkluderade, inte är helt och hållet pålitliga. Det finns ingen på hela jorden vi helt kan lita på även om vi naturligtvis kan och vill älska och njuta av varandra.

Vad kan vi då lita på? Om det inte är en människa, vad är det då? Vad kan vi lita på i livet? Jag fick en gång svaret: "Mig själv kan jag lita på". Men kan du lita på dig själv? Att lita på sig själv kan vara bra men oundvikligen mycket begränsat.

Det finns en sak du kan lita på: livet självt sådant det är. Låt oss ta det mer konkret. Vi antar att det finns något vi väldigt gärna vill ha eller göra i vårt liv. Jag vill så väldigt gärna  gifta mig med min älskade, bilda familj, få barn, ha hälsa och ett gott liv, utbilda mig och ta examen. Nu kanske livet inte ger dessa saker, det kanske till och med ger motsatsen. Och även om vi bildar familj så kanske din make eller maka dör i en olyckshändelse. Vi kanske inte får barn, och ubildningen kanske inte lyckas. Vi kan inte räkna helt och fullt med att det vi vill ska ske. Livet kommer alltid att ha sitt ord med i laget. Vi kan inte lita på något.

Varför är det så svårt att bara lita på livet som det är? Varför oroar vi oss för hur det ska gå? Om din bostad just totalförstörts av en jordbävning och du har fått din arm avsliten och och allt du investerat i fastigheten är borta - kan du i den situationen lita på livet som det är? Kan du vara i livet som det är?

Att lita på det som är för handen är hemligheten med vårt liv. Vi vill dock inte höra talas om det. Jag kan verkligen lita på att mitt liv nästa år kommer att bli annorlunda och förändrat men ändå alltid just som det är. Om en hjärtinfarkt drabbar mig imorgon så kan jag ändå alltid lita på att livet är som det är i morgon, eftersom jag får infarkten om jag får den. Jag kan alltså vila i livet som det är och som det blir.

När vi gör en personlig investering i tankar skapar vi ett "jag" (som Krishnamurti skulle säga) och därefter börjar vårt liv fungera dåligt. Det är därför vi tränar på att specificera tankar så att vi kan ta bort investeringen igen. När vi suttit tillräckligt länge ser vi tankarna som ett slags sensoriska händelser. Och vi ser oss själva när vi rör oss genom de preliminära stegen innan: först tror vi att tankarna är verkligheten och utifrån dem skapar vi ett "jag" med känslor och därigenom skapar vi ett hinder för att se livet som det är. När vi är fast i känslor kring ett jag så kan vi inte klart se folk runt omkring oss som de är i sig själva. En tanke är bara ett sensoriskt skeende, ett energifragment. Men vi är rädda för att se tankar för vad de är.

När vi sätter etikett på en tanke så tar vi ett steg bakåt och därigenom tar vi bort vår identifikation. Det är enorm skillnad på att säga "Hon är omöjlig" och "Jag tänker just nu att hon är omöjlig". Om vi genomgående specificerar tankarna så löser överlagringen av känsla upp sig. Kvar blir då en liten bit opersonlig energi som vi lätt kan överse  med, den är ingenting att fästa sig vid.

Men tror vi att dessa våra tankar är verkliga så måste vi handla efter dem. När vi handlar efter dem försvårar vi vårt liv. Så återigen handlar det om att arbeta med detta tills vi känner hela processen in i vår benstomme. Det handlar inte om att nå en insikt i våra huvuden. Det måste hända i vårt kött, in i vår benstomme, in i oss själva.

Naturligtvis behöver vi tänka praktiskt, hur vi följer ett matrecept, hur vi lägger om ett tak, hur vi ska planera familjens semester. Men vi är inte i behov av den emotionellt laddade självcentrerade aktivitet som vi kallar tänkande. Det är egentligen inte alls tänkande utan en störning av tänkandet.