Sankta Birgitta
katolsk svensk mystiker

Ur Himmelska uppenbarelser

DEN GUDOMLIGA VÄRLDSORDNINGEN

[På frågan, varför han så länge tål de onda svarar Kristus, att det sker för att de onda likväl gjort något gott, som de bör belönas för, och att deras ondska länder de goda till nyttig prövning och tukt. (I: 25.)]

»Jag är himmelens och jordens Skapare, Du undrade, min brud, varför jag är så tålmodig mot de onda. Det är för att jag är barmhärtig. Ty min rättvisa har fördrag med dem av tre orsaker, och min barmhärtighet skonar dem av tre orsaker.

För det första fördrager min rättvisa dem för att deras tid helt skall gå till ända. Ty såsom en rättvis kung, om han håller några fängslade och man frågar honom, varför han inte låter avrätta dem, svarar, att detta sker emedan tiden för räfst- och rättartinget ännu inte kommit, där de kan förhöras, så att åhörarna bättre må kunna ge akt därpå och ta varning, så uthärdar jag de onda tills deras tid kommer, för att deras ondska skall bli kunnig även för andra.

Månne jag inte förutsade Sauls förkastelse långt innan den blev bekant för människor? Och jag tålde honom länge, på det att hans ondska skulle bli uppenbar för andra.

För det andra har jag fördrag med de onda, emedan de har gjort några goda gärningar, för vilka de bör belönas ända till den yttersta punkten; det skall inte finnas ens det minsta goda, som de gjort för mig, för vilket de inte ska belönas - här ska de undfå sin lön.

För det tredje för att Guds ära och hans tålamod skall uppenbaras. Därför uthärdade jag Pilatus, Herodes och Judas, när de likväl var fördömda. Och om därför någon frågar, varför jag fördrager den eller den,så må han betrakta Judas och Pilatus.

Likaså skonar min barmhärtighet de onda människorna av tre orsaker.
För det första av stor kärlek, ty deras eviga pina blir lång. Därför fördrager jag dem av högsta kärlek ända till sista ögonblintet, så att deras pina genom denna långa tidsutdräkt skall börja senare.

För det andra för att deras natur skall förtäras i lasterna, ty genom synden förtärs naturen, så att den timliga döden skulle kännas bittrare, om deras natur vore friskare. En frisk natur ljuter nämligen en långsammare och bittrare död.

För det tredje till de godas förkovran och några ondas omvändelse. Ty när goda och rättfärdiga människor plågas av de onda, så sker det, för att dessa goda och rättfärdiga måtte avhållas från synd eller förvärva större förtjänst. Likaså lever också onda stundom till ondas båtnad. Ty när onda betraktar några onda människors fall och ondska, tänker de för sig själva och säger: "Vad gagnar det oss att följa dem! När Herren är så tålig, är det bättre, att vi omvänder oss." Och så återvänder stundom de förvillade till mig, ty de fasar för att göra sådant som dessa onda gjorde, och deras samvete säger dem, att man inte skall göra sådant.

Därför sägs det, att om någon blir stungen av en skorpion, så kan han helas av den olja, vari en annan reptil dött. Så grips stundom en ond, när han ser en annan ond människas fall, av ånger, och han blir botad, när han sett den andra människans fåfänga och ondska.»

 

[Maria förklarar för Birgitta, varför Guds vänner ibland får njuta av gudomlig lycka , ibland får lida bedrövelse. (IV: 12.]

Modern talar: »Guds vänner ska i denna världen än smaka andlig bedrövelse, än andlig ljuvlighet. Den andliga ljuvligheten är den Helige Andes ingjutelse, betraktandet av Guds storverk och beundrandet av hans tålamod samt när allt detta ljuvliga fullkomnas i gärning.

Andlig bedrövelse är det, när orena och olägliga tankar mot viljan oroar sinnet, när sinnet ängslas över Guds vanhedrande och själarnas skada och när själen av förnuftig orsak tvingas att invecklas i timliga omsorger och bekymmer. Så får Guds vänner även stundom erfara timlig hugnad, t. ex. av uppbyggliga ord, ärbar lek eller andra gärningar, vari ingenting tadelvärt eller ohöviskt finns.

Du skall förstå detta genom en liknelse. Om näven alltid hölls knuten,
skulle antingen senorna sammandras och skrumpna eller handen mista all kraft. Så är det även med det andliga. Om själen alltid förblev i kontemplation, skulle hon antingen förglömma sig själv och gå under i högmod, eller också skulle hennes äras krona förminskas. Därför är det så, att Guds vänner än hugnas genom den Helige Andes ingjutelse, än lida bedrövelse med Guds tillåtelse, ty genom vedermödorna upprycks syndernas rötter och fästas rättfärdighetens frukter stadigare.

Dock begränsar Gud, som ser hjärtana och förstår allt, sina vänners
frestelser, så att de länder dem till gagn, ty han låter allting ske på rättfärdigt sätt och i rätt vikt och mått. Alltså bör du, emedan du är kallad i Guds ande, inte bekymra dig över Guds långmod, ty det är skrivet, att ingen kommer till Gud, om inte Fadern drar honom. Herden kallar och lockar ju med en blomsterkvast fåren hem, och sen stänger han omsorgsfullt fårahuset, så att fåren, fast de springer omkring därinne, likväl inte har en utgång, ty huset har ordentligt byggda väggar, högt tak och stängda dörrar. Därför vänjer sig fåren
att äta hö, så att de blir spaka och även att äta hö ur herdens hand. Så har det även skett med dig. Det som förut syntes dig svårt, ja outhärdligt, har nämligen nu blivit dig lätt, så att ingenting nu förnöjer dig så som Gud.»

 

[Maria beskriver, hur Gud tillåter världsmänniskorna att för en tid hemsöka och pröva de fromma men hur han till sist straffar dem själva. (IV:64)]

Modern talar: »Min Son är såsom en fattig bonde, som varken hade oxe eller åsna, själv bar hem sin ved från skogen och andra redskap som var nödvändiga till arbetets förrättande, och som bland andra redskap även bar hem riskvistar, vilka är nyttiga till två ting: till att slå en olydig son med och till att värma de frusna. Så har min Son, allas Herre och Skapare, blivit allra fattigast, för att han skulle göra alla rika med de eviga oförgängliga rikedomarna; han har på sin rygg den tyngsta börda, nämligen det bittra korset, och med sitt blod renade han och utplånade allas synder.

Bland sina övriga gärningar utvalde han även dygdernas redskap, d. v. s. dygdiga
män, genom vilka, med den Helige Andes medverkan, mångas hjärtan upptänts
vill gudskärlek och sanningens väg uppenbarats. Han utvalde även risen, och
härmed menas världens älskare, genom vilka Guds söner och vänner agas till
sin uppfostran och rening och för att de skola taga sig bättre i akt och belönas
bättre. Vidare värma riskvistarna de frusna barnen, och Gud värmes också av
deras eld.

Men hur? Jo, när världsliga människor bedröva Guds vänner och dem,
som endast av fruktan för straff älska Gud, och när de, vilka då bliva bedrövade,
allt ivrigare omvända sig till Gud och inse världens fåfänglighet, så känner Gud
medömkan med deras bedrövelse och beskär dem hugnad och kärlek.
Men vad skall ske med riskvistarna, sedan barnen agats? Jo, de skola kastas i
elden för att brinna upp. Gud försmår nämligen inte sitt folk,
när han överlämnar det i de ondas händer, utan såsom en fader upp-
fostrar sin son, så nyttjar Gud de ogudaktigas ondska till sina vänners
krona och belöning.»

 

FEMTE BOKEN

[Tillkomsten av Femte boken eller Frågornas bok, en bok som mycket befattar
sig med den gudomliga världsstyrelsen.]

 

Här börjar den femte boken av de himmelska uppenbarelser Kristus givit den heliga
Birgitta från Sverige. Don kallas med rätta Frågornas bok, eftersom den utgöres
av frågor, på vilka Herren Kristus ger beundransvärda svar. Och den blev uppenbarad
för fru Birgitta på sällsamt sätt, såsom hon själv och hennes biktfäder ofta inty-
gade muntligen.

Det hände sig nämligen en gång, när hon red till sitt slott i Vadstena,
åtföljd av flera ridande tjänare, att hon, där hon red på vägen, upplyfte sitt sinne till
Gud i bön, varvid hon plötsligt blev hänryckt i anden, så att hon färdades liksom
berövad sin kropps sinnen och upplyft i den inre betraktelsens extas. Hon såg då
i anden en stege, som var fastsatt i marken och räckte upp till skyn. Ovanför stegen, i
himmelen, såg hon Herren Jesus Kristus sitta på en underbart skön tron, liksom
en dömande domare. Vid hans fötter stod jungfru Maria, och runt omkring tronen
befann sig en oändlig härskara av änglar och en ofantlig mängd helgon.

Mitt på stegen såg fru Birgitta en för henne bekant munk, som då ännu levde och
som besatt stort teologiskt vetande men samtidigt var full av svek och djävulsk elakhet.
Med sina oroliga, otåliga åtbörder påminde han snarare om en djävul än om en from
ordensman. Fru Birgitta förnam nu denne munks tankar och alla inre begär i hans hjärta
och hur han med obehärskade, högst otåliga åtbörder yppade dem för Kristus, den
på tronen sittande domaren, i form av nedanstående frågor.

Hon såg och hörde även i anden, hur domaren Kristus vist och utförligt besvarade
var och en av dessa frågor, med höviska, saktmodiga åtbörder, och huru Vår Fru
jungfru Maria stundom riktade några ord till henne själv, såsom denna bok framdeles
utförligt skall berätta. I samma ögonblick hade fru Birgitta hela denna bok i sinnet,
såsom utgörande en enda uppenbarelse, och när hon nu redan nalkades nämnda slott,
fattade hennes tjänare hästens tygel och begynte röra henne och liksom väcka upp
henne ur denna hänryckning.

Återvänd till sig själv sörjde hon mycket över att hon blev berövad en så gudomlig
hugsvalelse. Frågornas bok förblev så livligt i hennes hjärta och var så fast inpräntad i
hennes minne, som om den helt och hållet varit inristad på marmortavla. Hon skrev
genast ned den på sitt språk, och hennes biktfader översatte den till bokspråk, latin,
i såsom han var van att översätta andra böcker.

 

Frontespis-träsnitt till Femte boken i Lubeckupplagan 1492: Birgittta får, under en ritt i
Östergötland, de uppenbarelser, som ingå i Femte boken.

 

Denna Frågornas bok är indelad i spörsmål. Underavdelningarna ut-
göras av frågor. Den har sexton spörsmål, och i vart och ett av dem stäl-
las vissa frågor till domaren Kristus. Han svarar klart och beundrans-
värt på dem, och varje spörsmål kommer sålunda att innehålla ett visst
antal frågor, varpå deras lösningar och svar följer.

 

 

Jag såg en tron i himmelen, och på den satt Herren Jesus Kristus såsom
domare. Framför hans fötter satt Jungfru Maria, och runt tronen var en här-
skara av änglar och en oändlig mängd helgon. En munk, mycket lärd i
teologin, stod högt uppe på en stege, vilken var fastsatt i jorden men räckte
ända upp till himmelen. Han hade mycket otåliga och oroliga åthävor, som
om han vore full av svek och ondska, och han frågade domaren:

 

FÖRSTA SPÖRSMÅLET

Första frågan. »O domare, jag frågar dig: du har givit mig en mun -
månne jag inte bör tala vad som behagar mig?»

Andra frågan. »Du har givit mig ögon - månne jag inte bör använda dem
till att se vad som förnöjer mig?»

Tredje frågan. »Du har givit mig öron - varför får jag inte använda dem till
att höra vad som behagar mig?»

Fjärde frågan. »Du har givit mig händer - varför får jag inte använda
dem till att göra det jag tycker om?»

Femte frågan. »Du har givit mig fötter - varför får jag inte använda dem
till att gå dit jag vill?»

 

KRISTI SVAR

på första frågan. Domaren, som satt på tronen och vars åthävor var blida
och mycket höviska, svarade: »Min vän, jag gav dig en mun, för att du för-
nuftigt skulle tala det som är till din själs och kropps nytta och till min heder».

Svar på andra frågan. »För det andra gav jag dig ögon, för att du skulle
se det onda och undfly det, se det som är hälsosamt för dig och behålla det.»
Svar på tredje frågan. »För det tredje gav jag dig öron, för att du skulle
höra det som är sant och ärbart.»
Svar på fjärde frågan. »För det fjärde gav jag dig händer, för att du
med dem skulle göra vad som är nödvändigt för kroppen och inte skadligt
för själen.»
Svar på femte frågan. »För det femte gav jag dig fötter, för att du skulle
gå bort från världens kärlek och gå till din själs vila och kärlek och till mig,
din Skapare och Återlösare. »

 

ANDRA SPÖRSMÅLET

Första frågan. Ånyo visade sig munken på sin stege som förut och sade:
»O Kristus, domare! Frivilligt utstod du den bittraste pina - varför får jag
fördenskull inte ha det hedersamt och högmodas i världen?»

Andra frågan. »Vidare har du givit mig timligt gott - varför får jag
fördenskull inte äga det jag åtrår?»

Tredje frågan. »Varför har du vidare givit min kropp lemmar, om jag
inte får röra dem och använda dem såsom jag vill?»

Fjärde frågan. »Varför har du vidare givit lag och rättvisa om inte för
att vi skola ta hämnd?»

Femte frågan. »Vidare har du tillåtit oss att ha vila och lugn - var-
för låter du oss då känna möda och bedrövelse?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, människans högmod uthärdas
länge av mitt tålamod, på det att ödmjukheten måtte upphöjas och min dygd
uppenbaras. Och emedan högmodet inte är skapat av mig utan är uppfunnet
av djävulen, bör det undflys, ty det leder till helvetet, men ödmjukheten må
bevaras, ty den leder till himmelen, och jag Gud lärde den med mitt ord och
mitt exempel. »

Svar på andra frågan. »Vidare är det goda i tiden givet av mig och för-
länat åt människan, för att hon skall bruka det på förnuftigt vis och byta ut
det, som är skapat, mot det oskapade, nämligen mot mig, Gud och Skapare,
medan hon lovprisar och hedrar mig för mina goda gåvor men inte lever efter
köttets begär. »

Svar på tredje frågan. »Kroppens lemmar är vidare givna åt människan,
för att de må visa själen någon bild av dygderna och stå till själens tjänst
och båtnad såsom dess verktyg.»

Svar på fjärde frågan. »Rättvisan och lagen ha vidare inrättats av mig,
för att de skola verkställas med helig kärlek och medömkan och sålunda
gudomlig enhet och endräkt befästas mellan människorna.»

Svar på femte frågan. »Att jag vidare förunnade människan att ha
kroppslig ro och vila, det gjorde jag för att stärka köttets svaghet och för att
göra själen kraftig och stark. Men emedan köttet stundom fräckt högmodas,
bör bedrövelser och allt det, varigenom köttet rättas, villigt tålas.»

 

TREDJE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Nu visade sig munken såsom förut på sin stege och sade:
»O domare, jag frågar dig: Varför gav du oss kroppsliga sinnen, om vi inte
skola röras och leva efter dessa köttets sinnen?»

Andra frågan. »Varför har du vidare givit oss livsmedel och kroppens
uppehälle, mat och andra angenäma ting, om vi inte skola leva och tillfreds-
ställa oss efter köttets begär?»

Tredje frågan. »Varför har du vidare givit oss fri vilja, om vi inte skola
följa vår vilja?»

Fjärde frågan. »Varför har du vidare givit män och kvinnor säd och
drift till beblandelse, om den inte skulle användas enligt köttets begär?»
Femte frågan. »Varför har du vidare givit oss hjärta och vilja, om inte
för att vi skola tycka om det som är ljuvt och smaka och älska det som är
angenämt att njuta?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, jag gav människan sinnen
och förnuft till att betrakta och följa livets vägar och undvika dödens vägar».
Svar på andra frågan. »Vidare gav jag föda och det för köttet nödvän-
diga till kroppens måttliga uppehälle och för att själens krafter skulle övas
och bliva starkare men inte för att människan skulle försvagas genom omått-
ligt förtärande.»

Svar på tredje frågan. »Vidare gav jag människan fri vilja därför att
hon skulle lämna sin egen vilja för mig, sin Gud, och därigenom förvärva
större förtjänst.»

Svar på fjärde frågan. »Vidare gav jag säd till beblandelse, för att män-
niskan skulle alstra avkomma på tillbörlig plats och tillbörligt sätt och för-
öka sig av rättfärdig och förnuftig orsak.»

Svar på femte frågan. »Vidare gav jag människan hjärta, för att hon däri
skulle innesluta mig sin Gud, som är överallt och ogripbar, och för att hennes
tanke och förnöjelse skulle vara i mig.»

Jungfru Maria talar till den heliga Birgitta och upplyser henne om fem in-
värtes och fem utvärtes dygder, som hon bör hava.

 

FÖRSTA UPPENBARELSEN I FRÅGORNAS BOK

Modern talar: »Dotter, du bör ha fem invärtes ting och fem utvärtes.
Du bör utvärtes ha en mun, som är ren från baktaleri; öron, som
är stängda för fåfängligt tal; blygsamma ögon; händer, som är verksamma
i det goda; du bör draga dig bort från världsligt umgänge. Du bör invärtes
ha fem ting, nämligen: att älska Gud ivrigt; att åstunda honom visligen;
att giva timliga ting med rättvis och riktig avsikt och på förståndigt sätt;
att ödmjukt fly världen; samt att långmodigt och tåligt förbida mina löften.»

FJÄRDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade:
»O domare, varför måste jag forska efter Guds vishet, när jag har världens
vishet? »

Andra frågan. »Varför måste jag gråta och sörja, när ett överflöd av
världslig fröjd och ära står mig till buds?»

Tredje frågan. »Säg vidare: varför och huru skall jag glädjas under köttets
bedrövelser? »

Fjärde frågan. »Vidare, varför skall jag hysa fruktan, när jag besitter
mina egna krafters styrka?»

Femte frågan. »Vidare, varför skall jag lyda andra, när min vilja är i
min egen makt?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, var och en, som är vis, när
det gäller världen, är blind när det gäller mig, hans Gud. Och därför är det,
för att man skall kunna förvärva min gudomliga vishet, nödvändigt att den
efterforskas flitigt och ödmjukt.»

SVAR

på andra frågan. »Vidare, var och en, som har världslig heder och
glädje, hetsas av olika bekymmer och insnärjes i bitterheter, vilket leder till
helvetet. Därför är det, för att man inte må förirra sig från himlavägen,
nödvändigt att hava from ängslan, bedja och gråta.»

SVAR

på tredje frågan. »Vidare är det mycket nyttigt att glädjas under
köttets bedrövelser och lidanden, ty för den, som plågas till köttet, nalkas
min misskund, och själv nalkas han därigenom lättare det eviga livet.»

SVAR

på fjärde frågan. »Vidare, hur stark någon än månde vara, är han
dock stark av mig och jag är starkare än han. Därför må man överallt
frukta för att bliva berövad sin styrka.»

SVAR

på femte frågan. »Vidare bör var och en, som har den fria viljan
i sin hand, frukta och i sanning betänka, att ingenting så lätt leder till den
eviga plågan som en egen vilja utan ledare. Därför skall den, som antvardar
sin egen vilja åt mig, sin Gud, och lyder mig, vinna himmelriket utan plåga.»

[Kristus beskriver, hur skadedjur, vilda rovdjur, kroppsliga sjukdomar
och orättvis överhet är till för att luttra och pröva människorna.
(V: Spörsmål 5.)]

 

FEMTE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken som förut och sade: »O do-
mare, varför har du skapat maskarna, som blott kunna skada och
inte gagna?»

Andra frågan. »Varför har du vidare skapat vilda rovdjur, som också
skada människorna?»

Tredje frågan. »Varför sänder du vidare sjukdomar och plågor i
kropparna?»

Fjärde frågan. »Varför tillåter du vidare ondskan hos orättfärdiga
domare, som plåga de underlydande och pina dem som köpta trälar?»
Femte frågan. »Varför plågas vidare människans kropp ända in i
dödsögonblintet?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, jag Gud och domare
skapade himmelen och jorden och allt vad däri är, men ingenting utan
orsak och utan likhet med det andliga. Ty liksom helgonens själar liknar
de heliga änglarna, som är i livet och lycksaligheten, så liknar de orätt-
färdigas själar djävlarna, som är i den eviga döden. Eftersom du alltså
frågat, varför jag skapat maskarna, så svarar jag dig, att jag skapat
dem för att visa min vishets och godhets mångfaldiga makt. Ty fastän
de kan skada, så skadar de likväl inte utan min tillåtelse och endast
för syndens skull, för att människan, som försmår att underkastas mig,
sin högste Herre , skall sucka över att hon kan skadas t. o. m. av den
lägsta varelse, och för att människan må veta, att hon ingenting är utan mig,
som även de förnuftslösa tingen tjänar och vars bud allt lyder.»

 

SVAR

på andra frågan. »Varför har jag vidare skapat vilda rovdjur?
Jag svarar: Allt vad jag skapade var inte endast gott utan t. o. m. mycket
gott, och det skapades antingen till människans nytta och prövning
eller till de övriga skapade varelsernas nytta, och för att människan
desto ödmjukare må tjäna mig, sin Gud, ju lyckligare hon är än allt
annat. Dock ställer ofta vilddjuren till med skada i världen, och av tvåfaldig
orsak.

För det första till onda människors näpst och undervisning, att de ge-
nom hemsökelserna må inse att de är människor och att de böra lyda
mig sin Herre. För det andra skadar de även goda människor till deras
dygders förkovran och till deras luttring. Och emedan människan syn-
dade och uppreste sig mot mig, sin Gud, därför ha ock alla ting, som
skulle vara människan underdåniga, rest sig upp emot henne.»

 

SVAR

på tredje frågan. »Varför drabbas vidare kroppen av sjukdom? Jag svarar,
att detta händer på det att människan må taga sig bättre i akt och även på
grund av omåttlighetens och överflödets synd, så att människan må lära sig
andlig måttfullhet och tålighet samt tygla sitt.»

 

SVAR

på fjärde frågan. »Varför tåls vidare orättfärdiga domare? Detta sker till andras
luttring och på grund av mitt tålamod, så att, liksom guldet renas i elden,
själarna renas genom de orättfärdigas ondska och undervisas och dras bort
från det som de inte ska göra. Jag tål även de onda människorna därför att djävulens
agnar må skiljas från de godas vete och därför att deras vinningslystnad må gå i
fullbordan genom min hemliga gudomliga rättvisa.»

SVAR

på femte frågan. »Varför lider vidare kroppen plåga ända in i döden? Jo, det
är rättvist, att människan plågas med de ting, genom vilka hon syndar, och
eftersom hon syndar genom oordnade begär, är det tillbörligt, att hon drabbas av
bitterhet och ordnade plågor. Därför börjar för somliga döden redan här; den död
som förutan ände skall pågå i helvetet; för andra slutas döden i skärselden och
börjas den evinnerliga glädjen.»

[Kristus talar om den odöpta barnens öde, om nyttan av att de rättfärdiga
drabbas av motgångar och att de orättfärdiga för en tid får framgång, och
om anledningen till att han tillåter krig och farsoter.]

SJÄTTE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och
sade: »O domare, jag frågar dig, varför det ena barnet framgår
levande ur moderlivet och får dop, medan det andra, som dock fått liv i
moderns inre, dör».

Andra frågan. »Varför drabbas vidare den rättfärdige av så många
motgångar, medan den orättfärdige får alla sina önskningar uppfyllda?»

Tredje frågan. »Varför inträffar det vidare så många fall av pest och
hungersnöd och så många lidanden, som plågar kroppen?»

Fjärde frågan. »Varför kommer vidare döden så oförberett, att den
blott högst sällan kan förutses?»

Femte frågan. »Varför låter du vidare män med avsiktlig vrede och
avund ställa till krig för att hämna sig?»

 

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, din fråga ställs inte av
kärlek utan enbart därför att jag tillåter den. Därför vill jag svara dig med
ordens liknelser. Du frågar, varför det ena barnet dör i moderns inre,
medan det andra framgår levande. Anledningen är denna. All styrka
i en barnkropp härrör från faderns och moderns säd, men om det som
avlats - på grund av någon svaghet hos fadern eller modern - inte
har tillräcklig styrka, dör det snart. Mycket beror även på föräldrarnas
försumlighet och vårdslöshet, och mycket sker genom min gudomliga
rättvisa, för att det som var förenat fortare måtte åtskiljas, och inte får
själen fördenskull (fast inte någon längre tid förunnats henne att ge liv åt
kroppen) en särskild hård pina utan snarare den misskund, som är känd
för mig.

Liksom solen, när den lyser in i ett hus, inte skådas sådan den
är i sin fulla fägring på himlavalvet -- det är endast dess strålar man
då ser --- så röner sådana barns själar, fast de på grund av dopets av-
saknad inte få se mitt ansikte, snarare misskund än straff, låt vara att de
inte får samma lott som mina utvalda.»

 

SVAR

på andra frågan. »På frågan, varför den rättfärdige drabbas av
motgångar, svarar jag vidare: Min rättvisa är, att varje rättfärdig män-
niska erhåller vad hon begär. Men den är inte rättfärdig som inte åstundar
att drabbas av motgångar för lydnadens och rättvisans full-
komnings skull och som inte av gudlig kärlek gör gott emot sin nästa.

Mina vänner betänker vad jag, deras Gud och återlösare, gjort och vad
jag lovat dem, samtidigt som de ger akt på den ondska som råder i värl-
deb; därför önskar de -- till min ära, sin egen frälsning och syndens und-
vikande snarare motgång än medgång i världen; frestelsen hoppas
de därigenom kunna undvika. Och därför tillåter jag också, att veder-
mödor drabbar dem, och även om några av dem bär sina lidanden
mindre tåligt, tillåter jag dock allt detta inte utan orsak och står dem
bi i prövningens stund.

När en son i barndomsåren agas av sin kärleksfulla moder, vet han inte
att tacka henne, eftersom han inte kan bedöma av vilken orsak han straffas,
men när han däremot hunnit till mogen ålder, tackar han henne, därför
att han genom hennes moderliga tuktan dragits bort från onda seder och
vant sig vid goda. Så gör jag med mina utvalda, för de anförtror sin vilja åt
mig och älskar mig över allting, och därför hemsöks de med vedermödor
en tid, och fastän de i det närvarande livet inte fullständigt förstår mina
välgärningar, gör jag dock det som ska gagna dem i framtiden.

Men de ogudaktiga bryr sig inte om rättvisan, frukta inte för att tillfoga
andra orätt, begär det förgängliga och älskar jordiska njutningar;
därför låter min rättvisa dem njuta framgång för en tid, och de skonas
från plågor, för att de inte måtte synda ännu mera, ifall de drabbas av
motgångar. Dock få inte alla onda vad de åstundar, ty de ska lära sig att
det står i min makt att ge åt vem jag vill. Även åt de otacksamma skänker
jag vad gott är, fast de inte förtjänar det.»

SVAR

på tredje frågan. »På frågan, varför pest och hungersnöd kommer
svarar jag vidare: Det står skrivet i lagen, att den som stjäl skall
ge tillbaka mer än han stulit. Emedan otacksamma människor tar
emot mina gåvor och missbrukar dem samt inte bevisa mig tillbörlig
heder, låter jag kroppen plågas mycket i detta livet, för att kunna skona
dem i det kommande livet. Stundom skonar jag kroppen och straffar i
stället människan i det och genom det som hon älskar, så att den, som
inte ville lära känna mig när han var glad, må lära känna mig när han
bedrövad.»

SVAR

på fjärde frågan. »På frågan, varför döden kommer så plötsligt
svarar jag vidare: Om människan visste om sin dödsstund, skulle hon
tjäna mig av fruktan och tyna av sorg. På det att människan må tjäna
mig av kärlek och ständigt hysa bekymmer för sig själv men vara trygg
beträffande mig, är timman för allas hädanfärd osäker, och med rätta,
ty eftersom människan lämnade det som var säkert och sant, var det
nödvändigt och rättmätigt, att hon skulle plågas av det som är ovisst.»

SVAR

på femte frågan. »På frågan, varför jag tillåter människor att
ställa till krig i sin vrede och ilska, svarar jag vidare: Var och en, som
har fullkomlig vilja att skada sin nästa, han är lik djävulen och är
dennes lem och verktyg. Djävulen skulle jag göra orätt, om jag utan rätt-
visa berövade honom hans tjänare. Liksom jag nyttjar mitt redskap till
det som behagar mig, så är det rättvisa, att djävulen gör och verkar vad
som är hans med den människa, som hellre vill vara hans lem än min
-- antingen till andras rening eller för att förverkliga sin ondska med
min tillåtelse, så som synden fordrar det.»

 

SJUNDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade:
»O, domare, jag frågar dig: Varför talar man om 'fult' och 'vackert' i världen?»
Andra frågan. »Och varför måste jag hata världens fägring, jag som är
så fager och av så förnäm börd?»

Tredje frågan. »Och varför kan jag inte få upphöja mig över andra, om
jag är rik?»

Fjärde frågan. »Och varför får jag inte sätta mig före andra, när jag nu
är hedervärdare än de?»

Femte frågan. »Och varför får jag inte söka mitt eget beröm, när jag är
god och lovvärd?»

Sjätte frågan. »Och varför får jag inte kräva belöning, om jag gör tjänster
åt andra?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, det fula och vackra i värl-
den kan med andra ord kallas bittert och ljuvt, ty världens fulhet, d. v. s.
försmädelse och motgång i världen, är något bittert, som gagnar de rättfär-
diga och länder dem till hälsa, medan världens skönhet, d. v. s. medgång i
världen, är en falsk och förledande lockelse. Den, som alltså undflyr värl-
dens fägring och försmår dess sötma, skall inte få uppleva helvetets fulhet
eller smaka dess bitterhet utan stiga upp till min glädje. Därför är det, för
att man må undgå helvetets fulhet och vinna himmelrikets ljuvlighet, nöd-
vändigt att hellre gripa efter världens fulhet än dess skönhet, ty även om
allt blivit väl skapat av mig och det är mycket gott alltsammans, bör man
dock i högsta grad akta sig för det, som kan tillfoga själen skada, om man
nyttjar mina gåvor oförståndigt.»

SVAR

på andra frågan. »På frågan, varför man inte får berömma sig av
sin börd svarar jag vidare: Du hade ditt upphov av din faders uslaste rutten-
het och orenlighet, och i din moders liv var du såsom död och alldeles oren.
Det stod inte i din makt att födas av förnäma eller ringa föräldrar, utan min
godhet och huldhet kallade dig till ljuset. Alltså må du, om du kallas förnäm,
ödmjuka dig under mig, din Gud, som låtit dig födas i en förnäm familj,
och likställa dig med din nästa, ty han är av samma ämne som du, ehuru du
genom min försyn framgått av en enligt världsliga begrepp hög ätt och han
av en ringa. Du, som är högättad, bör även hysa större fruktan än en låg-
ättad, ty ju förnämare och rikare du är, desto strängare räkenskap skall krävas
av dig och desto hårdare dom får du underkasta dig, eftersom du mottagit
mera. »

SVAR

på tredje frågan. »På frågan, varför man inte får yvas över rikedomar, svarar jag vidare:
Världens rikedomar är dina endast för den nödtorftiga födans och klädedräktens
skull. Världen är nämligen skapad till det ändamålet, att människan skulle
hava sin lekamens uppehälle och genom arbete och ödmjukhet återvända till
mig, sin Gud, vilken hon varit olydig emot, föraktat och i sitt övermod inte brytt
sig om. Om du säger, att timligt gods är ditt, säger jag dig den säkra sanningen,
att allt det som du äger utöver din nödtorft, det har du med våld tillägnat dig.
Ty allt timligt gods bör vara gemensamt och lika för alla behövande; så bjuder
kärleken. Men du tillvällar dig för ditt överflöds skull det som du av medlidande
borde förläna andra. Fast många av förnuftiga skäl ha mycket mer än andra och klokt
ger ut det, är det dock, på det att man inte må förfara strängare mot dig vid
domen, du som tagit emot mer än andra, rådligt att du inte samlar många
ägodelar och högfärdigt håller dig för att vara förmer än andra. Ty lika behagligt
som det är att i världen hava flera timliga ägodelar än andra och leva i överflöd,
lika förfärligt och övermåttan svårt är det vid domen, när man t. o. m. angående
den lovliga egendomen måste bevisa, att man förvaltat den klokt.»

SVAR

på fjärde och femte frågorna. »På frågan, varför man inte får söka
sitt eget beröm, svarar jag vidare: Ingen är god av sig själv utom jag Gud,
och var och en som är god, har denna godhet av mig. Om alltså du, som
ingenting är, söker ditt eget lov och inte mitt, ehuru varje fullkomlig gåva
kommer från mig, så är ditt beröm falskt, och du gör orätt emot mig, din
Skapare. Ty liksom allt gott du har kommer från mig, så bör du giva allt
beröm åt mig, och liksom jag, din Gud, beskär dig allt timligt gott, krafter,
hälsa, medvetande, klokhet att uttänka det som är nyttigt för dig, tid och
liv, så är det mig du bör hedra, om du väl och förståndigt förvaltar det som
beskärts dig. Men om du förvaltar det illa, då är felet ditt, och du gör dig
skyldig till otacksamhet.»

Svar på sjätte frågan. »På frågan, varför man inte får begära timlig
belöning för goda gärningar i det närvarande livet, svarar jag dig vidare:
Var och en, som gör väl emot andra och inte frågar efter människors veder
gällning utan blott den, som jag Gud vill giva honom, han skall få det största
för det lilla, det eviga för det timliga; däremot skall den, som söker det jor-
diska i utbyte för det timliga, få vad han begär men gå miste om det ovansk-
liga. Därför är det - på det att man måtte vinna det eviga för det förgäng-
liga - nyttigare att inte begära belöning av människor utan av mig.»

ÅTTONDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade:
»O domare, jag frågar dig: Varför tillåter du, att man sätter avgudar i temp-
len och ärar dem såsom dig, ehuru ditt rike är förnämligare än allt annat?»

Andra frågan. »Och varför låter du inte din härlighet skådas av män-
niskorna i detta livet, så att de åstunda den ivrigare?»

Tredje frågan. »Och då nu helgonen och änglarna är ädlare och heligare
än alla andra skapade varelser, varför få de inte skådas av människorna i
detta livet?»

Fjärde frågan. »Och då nu helvetets plågor är så över all beskrivning
fasansfulla, varför låter du dem inte skådas av människorna i detta livet, så
att de må undflys?»

Femte frågan. »Och då nu djävlarna är så över all beskrivning leda och
gräsliga, varför visa de sig inte i synlig skepnad för människorna? I så fall
skulle ingen följa dem eller samtycka till dem.»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, jag är Gud och alltings Ska-
pare. Jag gör inte större orätt mot de onda än mot de goda, ty jag är rättvisan
själv. Min rättvisa är sålunda, att inträdet i himmelen bör förvärvas genom
fast och stadig tro, förståndigt hopp och brinnande kärlek. Det, som mer
och varmare älskas av hjärtat, det betänkes flitigare och dyrkas samvets-
grannare. Sålunda sättas även avgudar i templen, ehuru de varken är gudar
eller skapare; det finnes ju blott en enda Skapare, nämligen jag Gud, Fader,
Son och Helig Ande. Dock är den kärlek, som templens ägare och männi-
skorna hysa till dem för att de måtte vinna framgång i världen, större än
den, som de hysa till mig, och de bry sig inte om att få leva med mig. Om jag
nu skulle tillintetgöra de ting, som människorna älska högre än mig, och låta
dem dyrka mig mot deras fria vilja, så gjorde jag dem förvisso orätt, efter-
som jag berövade dem deras fria vilja och åstundan. Ty eftersom de inte
hava tro på mig och det i deras hjärtan finnes något, som är dem begärligare
än jag, är det klokt att jag låter dem i handling förverkliga vad de älska
och åstunda i sinnet. Och emedan de älska det skapade högre än mig, Ska-
paren, som de skulle kunna lära känna genom tecken och gärningar och så-
lunda få sannolika bevis, ifall de ville nvttja sitt förstånd, därför är de
förblindade, deras skapade verk är förbannat, och deras avgudar är förban-
nade, och de skola komma på skam och fördömas för sin dåraktighet; de
ville ju inte inse, hur ljuvlig jag, deras Gud, är, jag som av varm kärlek
skapade och återlöste människan.»

Svar på andra frågan. »På frågan, varför min härlighet inte skådas, sva-
rar jag vidare: Min härlighet är outsäglig och överträffar allting i ljuvlighet
och godhet. Om min härlighet alltså skulle skådas sådan den är, då fölle
människans svaga, förgängliga kropp i vanmakt, liksom deras sinnen, som
skådade min härlighet på berget; ja kroppen skulle till följd av själens glädje
domna och bliva oduglig till lekamliga värv. Därför att man utan kärlekens
möda inte vinner inträde i himlen och på det att tron må få sin belöning och
kroppen vara duglig till arbete, fördöljes min härlighet en tid, för att den i
evighet skall synas på ett saligare och rikare sätt till följd av längtan och tron.»

Svar på tredje frågan. »På frågan, varför inte helgonen skådas sådana
de är, svarar jag vidare: Om mina helgon syntes uppenbart och talade i lekam-
lig måtto, då bleve de ärade såsom jag själv, och tron skulle bliva utan belö
ning. inte heller skulle det bräckliga köttet vara i stånd att se dem, och min
rättvisa vill inte, att så stor klarhet skådas av så ömklig bräcklighet. Därför
höras och synas mina helgon inte sådana de är, ty all ära skall ägnas mig,
och människan må veta, att ingen skall älskas högre än mig. Och om mina
helgon stundom uppenbara sig, så sy-nas de inte i den härlighet som de verk-
ligen hava utan i en gestalt, där kraftens fullhet förborgats, så att de kunna
ses utan att det kroppsliga förståndet förvirras.»

Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför helvetets plågor inte synas,
svarar jag vidare: Om helvetets plågor skulle skådas i synlig måtto sådana
de är, då bleve människan alldeles stel av förskräckelse, och hon skulle efter
sträva det himmelska av räddhåga och inte av kärlek. Emedan ingen bör
eftersträva den himmelska glädjen av fruktan för straff utan blott av kärlek
till Gud, döljas nu plågorna. Och liksom de goda och heliga inte kunna smaka
denna outsägliga fröjd, sådan den är, före skilsmässan mellan kropp och själ,
så känna inte heller de onda helvetets kval förrän själen skilts från kroppen,
men då skola de erfara dem, eftersom de inte velat sätta tro till dem, medan
de kunnat.»

Svar på femte frågan. »På frågan, varför djävlarna inte visa sig synligen,
svarar jag vidare: Om deras vederstyggliga fulhet skådades sådan den är, då
skulle den skådandes själ bliva utom sig över den rysliga synen, hela kroppen
skulle komma i darrning såsom på en skälvande människa, hjärtat skulle
brista av förskräckelse och fötterna inte vara i stånd att hålla de övriga lem-
marna uppe. På det att själen må förbliva i sina sinnen, hjärtat vara vak-
samt i kärleken till mig och kroppen vara i stånd att arbeta i min tjänst, hålles
djävlarnas vanskaplighet fördold och tyglas deras ondska.»

Kristus talar till sin brud, den heliga Birgitta, och giver henne i en lik-
nelse lärdom om den läkare, som är den sanne botaren, om den falske läkaren,
som är en dråpare, och om den mannen, som blott bedömer. Han säger, att
om en man understöder syndare och ger dem hjälp eller möjlighet att synda
och de så dö i synden, så skall Gud utkräva deras själars andliga död av
hans hand. Om han däremot hjälper dem att upphöra med deras synder och
undervisar dem i dygder och de så bättra sig, skall han få en stor förtjänst
av Gud, och det skola även de få.

TREDJE UPPENBARELSEN I FRÅGORNAS BOK

Guds Son talar: »Om det finns en sjuk i huset och en kunnig läkare går in
till honom, kan denne av yttre tecken snabbt sluta sig till vilken sjukdom
han har. Om nu läkaren, som känner den sjukes onda, ger denne ett bote-
medel, som han dör av, anklagas han som en dråpare och är inte en riktig
läkare. Om någon, som kan läkekonsten, utövar den för världslig vinnings
skull, så skall han inte få lön av mig. Men om någon utövar läkekonsten av
kärlek till mig och för att hedra mig, så skall jag giva honom lön. Om någon,
som inte är mästare i läkekonsten, tror sig veta att det eller det kan vara bra
för den sjuke och så giver honom i god avsikt, så bör han inte anklagas som
dråpare, ifall den sjuke dör, utan såsom en dåraktig och förmäten människa.
Skulle däremot den sjuke bli frisk av den ovises botemedel, så bör denne inte
få lön såsom en läkare utan blott såsom en bedömare, ty han förordnade inte
läkemedlet enligt sitt kunnande utan blott enligt sitt bedömande.

Nu vill jag säga dig, vad detta betyder. De där människorna, som du
känner, är andligen sjuka och fallna för högmod och vinningslystnad. De
följa sin egen vilja. Om därför deras vän, som jag jämför med en läkare,beskär
dem hjälp och råd till än värre högmod och ärelystnad, så att de and-
ligen dö, så skall jag förvisso utkräva deras död av hans hand. Ty ehuru de
dö av sin egen ondska, skall dock han, som är deras döds förmedlare och
orsak, ingalunda gå fri ifrån straff. Om han däremot, ledd av naturlig kär-
lek, gynnar dem och upphöjer dem i världen för sin egen hugnad och för
köttslig kärleks skull,(Latinet har »propter honorem mundi», fornsvenskan
»för kötlikin älskogha». ) kan han ingalunda hoppas på lön av mig.

Det kan emellertid hända, att han tänker på dem såsom en god läkare och vist
säger till sig själv: 'Dessa är sjuka och behöva läkemedel. Fastän mitt läkemedel
förefaller dem bittert, skall jag dock, emedan det är hälsosamt, ge dem det,
så att de inte dör en svår död. Sålunda skall jag, i det jag tyglar dem, ge
dem föda, så att de inte förgås av hunger, och kläder, så att de kan upp-
träder med heder enligt sitt stånd, och jag skall hålla dem under min tuktan,
så att de inte förhäver sig; jag skall även förse dem med allt annat nödvän-
digt, så att de inte blåser upp sig i sitt övermod och syndar ner sig genom sin
förmätenhet eller får tillfälle att skada andra.' En sådan läkare skall få en
stor lön av mig, ty en sådan tillrättavisning behagar mig. Men om deras
vän tänker så: 'Jag skall ge dem det nödvändiga, men jag vet inte, huru-
vida det gagnar dem eller inte; dock tror jag, att det inte misshagar Gud eller
är till men för deras frälsning'; om de då avlider av hans gåva eller göra sig skyl-
diga till överträdelse, skall vännen inte anklagas som dråpare, utan han skall
få någon (om än inte fullständig) lön, för sin goda viljas skull och för sin fromma
känsla, ju mer han älskat deras själar. De sjuka ska dock få det lättare
och så småningom erhålla hälsan, vilken de svårligen skulle ha uppnått, så-
framt inte kärleken medverkat. Dock är ett råd här nödvändigt.

Ty enligt det allmänna talesättet skadar inte det skadedjur, som stängs in, och
om det i sin fångenskap mottager det nödvändiga, blir det lika friskt och frodigt
som det djur, vilket lever i full frihet. Emedan dessa människor alltså till-
höra ett släkte, vars blod och hjärta åtrår det höga, och emedan deras vilja
törstar, ju mer den får dricka, därför skall deras vän inte giva dem tillfälle
att överträda, ty de åtrå att överträda, men sitt begär förmå de inte utsläcka.»

NIONDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. När detta var sagt, visade sig munken på sin stege som
förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför synes du så ojämn vid för-
delandet av dina nådegåvor, att du utvalt din moder Maria framför alla
andra skapade varelser och upphöjt henne över änglarna?»

Andra frågan. »Varför gav du vidare åt änglarna ande utan kropp och
nåden att bo i den himmelska glädjen, medan du åt människan gav både
en jordisk form och en ande och den lotten att födas med gråt, leva med
möda och dö med smärta?»

Tredje frågan. »Varför har du vidare givit människan förstånd och tanke-
förmåga och sinnen, när du inte givit djuren förstånd?»

Fjärde frågan. »Varför har du vidare givit djuren liv, när du inte givit
de övriga skapade varelserna, som sakna sinnen, detta?»

Femte frågan. »Och varför är det inte lika ljust om natten som om dagen?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, i min gudom är allt det kom-
mande och framtida på förhand känt från begynnelsen, liksom även det redan
skedda. Människans fall var på förhand känt och tilläts genom Guds rätt-
visa; dock föranleddes det inte av Gud och skulle inte ske på grund av Guds
förutvetande. Likaså var människans befrielse, som skulle ske genom Guds
barmhärtighet, förutsedd från evighet. Du frågar nu, varför jag utvalde min
moder Maria framför alla och älskade henne mer än alla andra skapade
varelser. Det var för att en särskild glans av dygder påträffades hos henne.

När man tänder upp en eld och lägger flera vedträn runtomkring, så antän-
des och förbrinner det raskare, som är tjänligare och bättre i stånd att för-
täras av elden. Så förhåller det sig också med Maria. Ty när den gudomliga
kärlekens eld, som i sig är oföränderlig och evig, började upptändas och synas
och Gudomen ville taga mandom, då var ingen skapad varelse bättre i stånd
att mottaga denna kärlekseld än jungfru Maria, ty ingen skapad varelse var
så rik på kärlek som hon. Och ehuru hennes kärlek uppenbarades och kom
till synes i tidernas fullbordan, var den dock förutsedd före världens begyn-
nelse, och sålunda var det från evighet föreskrivet i gudomen, att liksom det
inte fanns någon, som var henne lik i kärlek, så skulle inte heller någon vara
henne lik i nåd och välsignelse.»

SVAR

på andra frågan. »På frågan, varför jag åt ängeln gav ande utan
kropp, svarar jag vidare: I begynnelsen och före tiderna och världen ska-
pade jag andarna, för att de enligt min vilja skulle åtnjuta sin fria vilja
och glädjas åt min godhet och ära. Emellertid förhävde sig somliga av dem
däröver, vände det goda till ont för sig och nyttjade sin fria vilja på oord-
nat sätt.

Och emedan det inte finns något annat ont i naturen och skapelsen än den
egna viljans oordning, så föll de. Men de andra andarna valde
att i ödmjukhet tjäna mig, sin Gud, och därför förtjänade de evig ståndaktig-
het. Det är nämligen tillbörligt och rätt att jag Gud, som är oskapad ande
och allas Skapare och Herre, även har andar, som är finare och lättare än
andra skapade varelser, i min tjänst. Men eftersom det inte passade, att jag
led förminskning i min härskara, därför skapade jag i deras ställe, som fallit,
en annan varelse, nämligen människan, som genom sitt fria val och sin goda
vilja skulle göra sig förtjänt av samma värdighet som änglarna övergivit.

Men om människan haft själ och inte kropp, skulle hon inte ha kunnat förvärva
ett så högt gott och inte ha kunnat arbeta därpå. Kroppen förenades alltså
med själen, för att människan skulle kunna förvärva den eviga äran. Veder-
mödor drabba människan, för att hon skall få röna sin fria vilja och sina
svagheter och inte bli högmodig, vidare för att hon skall åstunda den här-
lighet, för vilken hon är skapad, och gottgöra den olydnad, som hon frivilligt
gjorde sig skyldig till. Genom den gudomliga rättvisan ålades henne en ömk-
lig ingång och utgång samt ett mödosamt liv.»

SVAR

på tredje frågan. »På frågan, varför djuren inte har förstånd och
tankeförmåga såsom människan, svarar jag vidare: Allt, som är skapat, är
till för människans nytta, för hennes nödtorft och uppehälle eller för hennes
undervisning, tuktan, hugnad och förödmjukelse. Men om djuren hade för-
stånd såsom människan, skulle de förvisso vara människan till besvär och
snarare skada än gagna henne. För att allt må vara människan underkastat,
henne för vars skull allt blivit gjort, och allt frukta henne men hon själv
inte frukta någonting annat än mig, sin Gud, därför ha djuren inte fått för-
stånd och tankeförmåga.»

SVAR

på fjärde frågan. »På frågan, varför det, som saknar sinnen, inte
har liv, svarar jag vidare: Allt, som lever, är dödligt, och varje levande varelse
rör sig, såframt den inte hintedas av något hinder. Om det, som saknar sinnen,
hade liv, skulle det alltså snarare röra sig emot människan än för henne. På
det att allt måtte vara människan till hugnad, är alltså de högre tingen,
nämligen änglarna, med vilka hon har förståndet och själens odödlighet ge-
mensamt, givna henne till skydd, medan de lägre (vare sig de har eller inte
har sinnen) är henne givna till nytta och uppehälle, undervisning och
flitig övning.»

SVAR

på femte frågan. »På frågan, varför inte varje tid är dag, svarar
jag dig med en liknelse. Under varje vagn finnas hjul, för att lasset skall
kunna forslas lättare; därvid följa bakhjulen framhjulen. På liknande sätt
förhåller det sig med det andliga. Världen är nämligen ett stort lass, som
tynger människan med bekymmer och vedermödor. Detta är inte märkvär-
digt, ty när människan försmådde vilans plats, var det rättvist att hon fick
stifta bekantskap med arbetets plats. För att nu denna världens börda lättare
måtte fördras av människan, är det barmhärteligen ordnat så, att tiderna
växla och dag följer på natt, värme på köld, för människans övnings och vilas
skull. Det är ju förnuftigt att där motsatser kommer samman, nämligen det
starka och det svaga, må man göra eftergifter åt det svaga, för att det skall
kunna bestå jämte det starka; annars skulle det svaga förintas.

Så är det även med människan. Fast hon genom den odödliga själens kraft
beständigt skulle kunna leva i betraktelser och arbete, skulle hon dock på grund
av kroppens svaghet tyna, och därför skapades ljuset och natten; ljuset för att
människan skulle dela lott med de högre och lägre tingen, arbeta om dagen och
erinra sig ljuvligheten av det eviga ljus som hon mist; natten för att hon skulle vila
sin kropp och vara villig att komma till den plats där det varken finns natt
eller arbete utan evig dag och evinnerlig ära.»

 

FJÄRDE UPPENBARELSEN I FRÅGORNAS BOK

vari Guds Son på det skönaste sätt lovprisar sin jungfruliga moder Marias
alla lemmar och giver en andlig uttolkning av dem samt förklarar henne vara
värd en drottningkrona.

Sonen talar: »Jag är en krönt konung i min gudom, utan begynnelse och
utan slut. Kronan, som varken har början eller slut, betecknar min makt,
som inte hade någon begynnelse och inte heller skall ha något slut. Men jag
hade även en annan krona i mitt förvar, och den kronan var jag själv, Gud.
Den kronan var beredd åt henne, som hade den största kärleken till mig, och
du, ljuvaste moder, vann den och drog den till dig med rättvisa och kärlek.
Ty änglar och andra helgon bär det vittnesbördet om dig, att du hyste en
mera brinnande kärlek till mig än andra, och att din kyskhet var renare än
andras och behagade mig mer än alla andras.

Sannerligen, ditt huvud var såsom skinande guld och dina lockar såsom
solstrålar. Ty din allra renaste jungfrulighet, som är i dig såsom alla
dygders huvud, och din återhållsamhet från alla otillåtna begär behagade
mig och strålade i min åsyn med all ödmjukhet, och därför kallas du med
rätta en krönt drottning över allt som är skapat;
drottning för din renhets skull och krönt för din höga värdighets
skull. Din panna var av en oförliknelig vithet, som betecknar ditt samvetes
ärbara blyghet; där finnes all mänsklig insikts rikedom, och den gudomliga
visheten lyser där med sitt ljuva sken över allting. Dina ögon var så klara
i min Faders åsyn, att han speglade sig i dem, ty i din andliga syn och din
själs förstånd såg Fadern all din vilja, som inte ville något annat än honom
och inte åstundade något som inte var honom till behag. Dina öron var
högst rena och öppna såsom de fagraste fönster, när Gabriel kungjorde dig
min vilja och jag, Gud, blev kött i dig. Dina kinder var av den bästa färg,
vita och röda, ty ryktet av dina prisvärda gärningar och dina seders fägring,
varav du dagligen upptändes, behagade mig. Åt dina seders fägring fröjda-
des i sanning Gud Fader; aldrig vände han sina ögon ifrån dig, och av din
kärlek fingo alla kärlek. Din mun var såsom en lykta, vilken brinner inuti
och sprider sitt sken utåt, ty din själs ord och känslor var invändigt brin-
nande av gudomligt förstånd och utvändigt strålande genom dina åthävors
lovvärda skick och dina dygders underbara harmoni.

Ja, käraste moder, din muns ord drog så att säga min gudom till dig,
och glöden av din gudomliga kärlek lät mig aldrig skiljas från dig,
ty dina ord är ljuvligare än honung. Din hals är ädelt upphöjd och fagert
upplyft, ty din själs rättfärdighet är helt och hållet upplyft till mig och
rörlig enligt min vilja; du var ju aldrig böjd för något av högmodets onda.

Liksom halsen böjes med huvudet, så böjdes all din avsikt och gärning efter
min vilja. Ditt bröst var fullt av alla dygders sötma, så att det inte finnes
något gott i mig som inte finnes i dig, ty du drog allt gott in i dig genom
dina seders ljuvhet, när det behagade min gudom att inträda i dig och min
mandom att bo hos dig och dricka dina spenars mjölk. Dina armar var
mycket sköna genom sann lydnad och tålamod i arbetet. Dina kroppsliga
händer berörde ju min mandom, och jag vilade i dina armar med min gudom.
Ditt moderliv var så rent som elfenben och strålade som ett smyckeskrin,
ty din ståndaktighet och tro slappnade aldrig och kunde inte förstöras i
motgångarna. Detta moderlivs, d. v. s. din tros, väggar var såsom klart
skinande guld; härmed betecknas dina dygders styrka, din klokhet,
din rättvisa, din måttfullhet samt din fulländade uthållighet,
ty alla dessa dina dygder var fullkomnade i gudlig kärlek. Dina
fötter var rena och väl tvagna, ja såsom fulla av välluktande örter, ty din
själs hopp och åstundan stodo till mig, din Gud, och var välluktande till
andras exempel och efterföljelse. Ditt moderlivs plats var mig, både andligt
och kroppsligt sett, så åtråvärd, och din själ var mig så välbehaglig, att jag
inte ryggade tillbaka för att stiga ned till dig från himmelens höjd och bo
hos dig, ninte fann det största behag däri. Därför, käraste moder, skulle den
krona, som förvarades hos mig (den kronan är jag, Gud, som tog mandom),
inte sättas på någon annan än på dig, ty du är sannerligen moder, jungfru
och alla drottningars kintesarinna.»

TIONDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade:
»O domare, jag frågar dig: Hur kunde du, som är allra mäktigast, skönast
och dygdigast och som strålar klarare än solen i din gudom, kläda dig i en
sådan säck som din mandom?»

Andra frågan. »Och hur kan det komma sig, att din gudom innesluter
allting i sig och ändå inte inneslutes av någon, omsluter allt och dock inte
omslutes av någon?»

Tredje frågan. »Och varför ville du så länge vila i jungfruns kved, och
varför kom du inte genast fram, när du blivit avlad?»Fjärde frågan. »
Och varför visade du, som kan allting och är närvarande överallt, dig
inte genast i den gestalt, som du hade vid ditt trettionde år?»

Femte frågan. »Och varför ville du, vars fader inte var av Abrahams säd,
låta omskära dig?»

Sjätte frågan. »Och varför ville du, som är avlad och född utan synd,
låta döpa dig?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade honom: »Min vän, jag vill svara dig med
en liknelse. Det finns ett slags vindruvor, vilkas vin är så starkt, att det utan
människans åtgörande tränger ut ur druvorna. När ägaren ser att mogna-
dens tid kommit, sätter han ett kar inunder. Vinet inväntar inte karet utan
karet vinet. Och om flera kar sättas inunder, så strömmar vinet ned i det
kar, som är närmast. Denna vindruva är min gudom, som är så full med
den gudomliga kärlekens vin, att alla änglakörer uppfyllas därav och allt,
vad det än är, får del därav. Genom sin olydnad gjorde människan sig dock
ovärdig detta vin. När därför Gud, min Fader, i en från evighet förutbe-
stämd tid ville ådagalägga sin kärlek, skickade han sitt vin, d. v. s. mig, sin
Son, till det kar, som stod närmast och mest bidade vinets ankomst, d. v. s.
till moderlivet i den jungfru, som älskade mig innerligare än alla andra ska-
pade varelser. Denna jungfru älskade mig och åstundade mig så varmt, att
det inte fanns någon stund, då hon inte eftertraktade mig och längtade att
bliva min tjänarinna. Därför erhöll hon det utvalda vinet, som hade tre egen-
skaper: för det första styrka, eftersom jag utgick utan mänsklig inverkan;
för det andra den skönaste färg, eftersom jag, den allra skönaste, steg ned
från himmelens höjd för att strida; för det tredje den yppersta sötma, beru-
sande med den största välsignelse. Detta vin, som är jag själv, gick in i jung-
fruns kropp, ty jag, den osynlige Guden, blev synlig för att den förlorade
människan skulle återlösas. Visserligen hade jag kunnat antaga en annan
skepnad, men detta hade varit emot rättvisan, ty gestalt skulle givas för ge-
stalt, natur för natur och arten av tillfyllestgörelse enligt arten av skuld. Vem
av de visa hade kunnat tro eller gissa sig till, att jag, den allsmäktige Guden,
ville ödmjuka sig så mycket, att jag ville antaga mandomens säck, om inte
denna min outgrundliga kärlek hade varit, denna kärlek som förmådde mig
att synligen leva bland människorna? Eftersom jag såg jungfrun brinna av
så innerlig kärlek, besegrades min gudomliga stränghet, och min kärlek trädde
i dagen, för att människan skulle försonas med mig. Är det då underligt, att
jag Gud, som är kärleken själv och som inte hatar något av det jag gjort,
inte blott beslöt att giva människan de yppersta gåvor utan t. o. m. mig själv
till pris och belöning, på det att alla högmodiga demoner skulle komma
på skam?»Svar på andra frågan. »På frågan, huru min gudom kan innesluta allt
i sig, svarar jag vidare: Jag Gud är ande. Jag säger, och det är gjort; jag
befaller, och allt lyder mig. Det är jag, som giver tillvaro och liv åt allt.
Innan jag skapade himmelen och bergen och jorden, var jag i mig själv. Jag
är ovanför allt, utanför allt och inuti allt. I mig är allt, och utan mig är intet.
Och emedan min ande blåser var den vill, kan och förmår allt vad den vill,
vet allting, är snabbare och lättare än alla andra andar, har all kraft och be-
traktar allt det närvarande, det förflutna och det framtida, därför är min
ande, d. v. s. min gudom, med rätta ogripbar och dock omgripande allt.»

Svar på tredje frågan. »På frågan, varför jag vilade så länge i jungfruns
kved, svarar jag vidare: Jag är skapare av varje natur, och för varje natur
har jag förordnat tillbörligt sätt, tid och ordning att födas. Om nu jag, Ska
paren, framgått ur moderlivet så snart jag avlats, så hade jag handlat i strid
med den naturliga ordningen, och min mandomsanammelse hade då varit
sagoaktig och inte äkta. Jag ville alltså vara i moderlivet lika lång tid som
andra barn, för att även i mig själv uppfylla den naturens ordning, som jag
visligen inrättat.»

Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför jag inte genast vid min födelse
var så stor till kroppen som vid mitt trettionde år, svarar jag vidare: Om
detta hade varit fallet, skulle alla ha förvånats och fruktat mig, och de skulle
ha följt mig mera av räddhåga och för de sedda underverkens skull än av
kärlek. Och hur skulle då profeternas utsagor ha kunnat uppfyllas? De hade
ju förutsagt, att jag som ett gossebarn skulle läggas bland djuren i en krubba,
tillbedjas av konungarna, frambäras i templet och förföljas av mina ovän-
ner. För att bevisa att min mandom var verklig och att profeternas utsagor
gått i uppfyllelse på mig, växte jag först så småningom till mina lemmar, jag
som dock var lika full av visdom vid min födelse som vid slutet.»

Svar på femte frågan. »På frågan, varför jag blev omskuren, svarar jag
vidare: Ehuru jag inte var av Abrahams släkt till mitt fäderne, var jag det
dock till mödernet, låt vara utan synd. Den lag, vilken jag instiftat såsom
Gud, ville jag även hålla som människa, för att inte mina ovänner skulle
kunna anklaga mig för att hava befallt det, som jag inte ville uppfylla.»
Svar på sjätte frågan. »På frågan, varför jag ville döpas, svarar jag
vidare: Var och en, som vill grunda eller börja en ny väg, bör själv gå före på
denna väg. Nu hade judafolket fått en köttslig väg, nämligen omskärelsen,
till tecken på lydnad och framtida rening; hos de troende och laglydiga ver-
kade den, innan den utlovade sanningen (d. v. s. jag, Guds Son) kom, något
av den kommande nåden och löftesuppfyllelsen. Men det var av evighet be-
stämt, att eftersom lagen inte var något annat än en skugga, skulle den gamla
vägen försvinna och mista sin verkan, när sanningen kom. För att sanningen
skulle framträda, skuggan vika och en lättare väg till himmelen visas,jag, Gud
och människa, född utan synd, låta döpa mig - av ödmjukhet och
till ett exempel för andra och för att öppna himmelen för de troende. Till
tecken på detta öppnades, när jag var döpt, himmelen, Faderns röst hördes,
och den Helige Ande uppenbarade sig i duvoskepnad, och jag, Guds Son,
visade mig i verklig mandom, för att de kristtrogna skulle veta och tro, att
Fadern öppnar himmelen för de döpta troende. Den Helige Ande är med den
döpande och min mandoms kraft i elementet, ehuru min Faders, min och den
Helige Andes verksamhet och vilja är en och densamma. När sanningen kom,
d. v. s. när jag, som är sanningen, kom i världen, då försvann genast skuggan,
lagens skal bröts, och kärnan kom till synes; omskärelsen upphörde, och i mig
stadfästes döpelsen, varigenom himmelriket öppnas för gamla och unga och
vredens barn bliva nådens och det eviga livets barn.»

FEMTE UPPENBARELSEN I FRÅGORNAS BOK

Kristus talar där till sin brud, den heliga Birgitta, lär henne, att hon inte
skall bekymra sig om jordiska rikedomars vård och undervisar hcnne i det
tålamod, som hon skall hava i bedrövelsens stund, jämte den fullkomliga
självförnekelsens och ödmjukhetens dygd.

Guds Son talar till bruden och säger: »Var noga på din vakt!» Hon sva-
rar: »Varför då?» Herren säger till henne: »Emedan världen skickar fyra
tjänare till dig, som vill bedra dig. Den första är omsorg om rikedomar.
När han kommer, skall du svara honom: 'Rikedomar är förgängliga. Man
måste avlägga desto mer räkenskap för dem, ju mer man har av dem. Där-
för bryr jag mig inte om dem, ty de följa inte sin ägare utan lämna honom.'
Den andra tjänaren är rikedomarnas förlust och de undfångna ägodelarnas
fördärv. Svara honom så: 'Han, som givit mig rikedomar, har ock tagit dem
ifrån mig. Han visste, att detta var mig till gagn. Ske hans vilja!' Den tredje
tjänaren är världens bedrövelse. Säg så till honom: 'Välsignad vare du, min
Gud, som tillåter att jag bedrövas, ty genom bedrövelserna lär jag känna,
att jag är din. Du låter bedrövelser drabba mig i detta livet för att kunna
skona mig i det kommande. Beskär mig tålamod och styrka att härda ut.'
Den fjärde tjänaren är försmädelse och skymf. Svara honom så: 'Gud allena
är god, och honom tillkommer all heder. Men jag, som gjort alla usla och
onda gärningar, varför skulle jag hedras? Snarare är jag värd all smälek, jag
som hela mitt liv skymfat Gud. Skulle hedern gagna mig mer än smäleken?
Den uppväcker ju högmodet, förminskar ödmjukheten och kommer oss att
glömma Gud. Gud tillkomme allt lov och all heder.' Stå alltså fast på din
vakt emot världens tjänare, och älska mig, din Gud, av hela ditt hjärta.»

ELFTE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade:
»O domare, jag frågar dig: Varför visade inte du, som är både Gud och man,
din gudom likaväl som din mandom - då hade ju alla trott på dig?»

Andra frågan. »Och varför lät du inte alla dina ord höras på ett enda
ögonblick - då hade det inte varit nödvändigt att förkunna dem med så
långa tidsavstånd?»

Tredje frågan. »Och varför gjorde du inte alla dina gärningar på en
gång? »

Fjärde frågan. »Och varför växte din kropp med så långa tidsavstånd
och inte på ett enda ögonblick?»

Femte frågan. »Och varför visade du dig inte, när din död var nära, i
din gudoms makt, och varför lät du inte dina ovänner känna din stränga
hämnd i stället för att säga: 'Allt är fullbordat'?»

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, jag svarar dig och jag svarar
dig inte. Jag svarar dig, för att din tankes ondska skall bli uppenbar
för andra, men jag svarar dig inte, ty detta visas inte för din förkovrans skull utan till de nu levande och framtida släktenas nytta och varning. Du har nämligen inte för avsikt att förändra din halsstarrighet, och därför skall du inte gå över från din död till mitt liv, ty i ditt liv, hatar du det sanna livet. I stället ska andra, som hört talas om ditt liv och din död, flytta över och sväva
hän till mitt liv. Det är ju skrivet, att för de heliga samverkar allt till det
goda och att Gud inte låter någonting ske utan orsak. Jag svarar dig alltså
inte såsom de, som talar enligt mänsklig sed, ty mellan oss går det andligt
till, utan för att det som du tänker och känner må uttryckas i liknelser för
andra.

- Du frågar, varför jag inte uppenbart visade min gudom likaväl som mandomen. Orsaken är, att gudomen är andlig medan mandomen är
kroppslig. Visserligen är gudomen och mandomen från den stund, då de
förenades, oskiljaktiga; gudomen är oskapad, allt, som är till, är skapat i den
och av den, och all fullkomlighet och skönhet finnes i den. Om en så stor
skönhet och fullkomlighet i synlig måtto skulle ha visats för svaga, sjuka ögon, vem skulle då ha uthärdat att se den? Vem kan ens betrakta den materiella solen i dess klarhet, och vem blir inte skrämd vid åsynen av blixten och ljudet av åskan? Hur mycket mindre kan man inte då uthärda att skåda ljungeldarnas behärskare och alltings Skapare i hans klarhet?

Det var alltså av dubbel orsak som min gudom inte visades öppet. För
det första med hänsyn till människokroppens svaghet. Den mänskliga kroppen är jordisk till sin substans, och om den kunde se gudomen, skulle den smälta såsom vax för elden; ja själen skulle gripas av en sådan jublande glädje, att kroppen föll till stoft. För det andra på grund av Guds godhet och orubbliga oföränderlighet. Ty om jag för kroppens ögon visade min gudom, som är ojämförligt mycket mera skinande än elden och solen, så skulle jag handla i strid med mitt eget uttalande: 'Människan kan inte se mig och dock leva'. Inte ens profeterna såg mig, sådan jag är i min gudoms natur. Ja, t. o.m. de, som endast hörde rösten av min gudom och såg berget stå i rök, förskräcktes och sade: 'Må Moses tala till oss; honom vill vi höra'. Jag, den barmhärtige Guden, ville att människan skulle förstå mig så väl som möjligt, och därför visade jag mig för henne i en gestalt, som var henne lik och som hon kunde se och känna, d. v. s. i min mandom, vari gudomen är men såsom förborgad, så att inte människan skulle bliva skrämd av en gestalt, som var olik henne. I den mån jag är Gud, är jag ju inte kroppslig och inte kroppsligt danad; därför kunde jag såsom man höras och ses av människorna.»

 

SVAR

på andra frågan. »På frågan, varför jag inte talade alla mina ord i en och samma stund, svarar jag vidare: Liksom det på det materiella om-
rådet strider mot kroppens natur, att den på en gång intager så mycket föda
som skulle kunna nära den för många år framåt, så är det emot den gudom-
liga anordningen, att mina ord, vilka är själens föda, alla utsägas på en
gång; ninte, liksom den lekamliga födan intas så småningom för att tuggas
och därefter föras vidare till inälvorna, så skulle mina ord inte alla sägas i
en och samma stund utan med tidsmellanrum, alltefter deras förstånd, som
skulle inhämta lärdom, så att de hungrande skulle få något att mätta sig med
och de mättade uppväckas till högre ting.»

SVAR

på tredje frågan. »På frågan, varför jag inte gjorde alla mina gär-
ningar på en gång, svarar jag vidare: Somliga av dem, som såg mig i köttet,
trodde, andra inte. För dem, som trodde, var det nödvändigt, att de efter
hand uppfostrades genom ord och stundom uppmuntrades genom exempel och styrktes genom gärningar. Beträffande dem, som inte trodde, var det rättvist, att de visade sitt onda sinnelag och tåldes, så långt min gudomliga rättvisa tillät det. Om jag hade gjort alla mina gärningar på ett enda ögonblick,
så hade alla följt mig av fruktan mera än av kärlek, och hur hade då den
mänskliga återlösningens mysterium blivit uppfyllt? Ty liksom vid världens
skapelse och begynnelse allting utfördes på skilda tider och sätt men allt, som
skulle göras, likväl utan tidsväxling samtidigt förefanns i min gudoms förut-
vetande, så skulle även i min mandom allting göras förnuftsenligt och med
tidsavstånd, till allas frälsning och undervisning.»

Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför min kropp växte under flera
års följd och inte på ett enda ögonblick, svarar jag vidare: Den Helige Ande,
som evigt är i Fadern och i mig Sonen, visade för profeterna, vad jag skulle
göra och lida, när jag kom i köttet, och därför behagade det gudomen, att

2ö0

jag antog en sådan kropp, vari jag kunde arbeta från morgon till kväll och
från år till år ända till livets slut. För att inte profeternas ord skulle synas
fåfänga, tog alltså jag, Guds Son, an en kropp, som var lik Adams före synda-
fallet, och så blev jag lik dem, som jag skulle återlösa, så att genom min kär-
lek den vilsegångna människan skulle hemföras, den döda uppväckas och
den sålda återlösas.»

Svar på femte frågan. »På frågan, varför jag inte för alla visade min
gudoms makt och om jag var sann Gud, när jag på korset sade: 'Det är full-
bordat', svarar jag vidare: Allt, som var skrivet om mig, skulle gå i uppfyl
lelse. Därför fullgjorde jag allt ända till den yttersta punkten. Men efter-
som mycket förutsagts även om min uppståndelse och himmelsfärd, därför
var det också nödvändigt, att detta blev verklighet. Om jag alltså vid min
död visat min gudoms makt, vem skulle då ha vågat taga ned mig från korset
och begrava mig? Det hade visserligen föga betytt för mig att stiga ned från
korset och slå bödlarna, men hur hade då profetian blivit uppfylld, och hur
hade då mitt tålamods dygd kommit till synes? Och om jag hade stigit ned
från korset, månne då alla hade trott? Skulle de inte snarare ha sagt, att jag
bedrivit trolldom? Om de kände vrede, när jag uppväckte döda och botade
sjuka, skulle de ha sagt än värre saker, om jag stigit ned från korset. Där-
för lät jag, för att den fångne skulle lösas, mig frivilligt tillfångatagas, och
för att de skuldbelastade skulle befrias, hängde jag, den oskyldige, tåligt på
korset; så gjorde jag, genom mitt fasta tålamod, allt det lösliga fast och
styrkte det svaga.»

Kristus, Guds Son, talar till sin brud Birgitta, undervisar henne i det
andliga livet, mödan och uthålligheten, säger att hon ödmjukt skall villfara
en äldres råd och manligen stå emot frestelserna, ty då skall hon vinna sin
nets lugn och den eviga äran. Som exempel f ramhåller han Jakob, som tjänade
för Rakel. Han säger, att för somliga komma de svåraste frestelserna vid
början av deras omvändelse till det andliga livet, för somliga i mitten eller
vid slutet. Därför må man iakttaga fruktan och med ödmjukhet härda ut i
dygder och arbete ända till slutet.

 

 

 

 

 

 

 

[Kristus utreder orsakerna till att han fördrar de onda i deras ondska
och till att han låter lidanden och nåd falla så ojämnt.
(V: Spörsmål 13.)]

TRETTONDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade:
»O domare, jag frågar dig: Varför undandras din nåd så hastigt
från somliga, och varför blir andra så länge tålda i sin ondska?»

Andra frågan. »Och varför förlänas din nåd åt somliga i ungdomen,
medan andra berövas den på ålderdomen?»

Tredje frågan. »Och varför måste somliga lida så övermåttan, medan
andra gå nästan fria från lidande?»

Fjärde frågan. »Och varför ges åt somliga förstånd, snille och lär-
aktighet i så hög grad, medan andra är såsom åsnor, utan all klokhet?»

Femte frågan. »Och varför bliva somliga så övermåttan förhärdade,
medan andra kunna lyckönska sig till en underbar tröst och hugsvalelse?»

Sjätte frågan. »Och varför få de onda större medgång i världen än
de goda?»

Sjunde frågan. »Och varför blir den ene kallad i begynnelsen, den
andre först emot slutet?»

 

SVAR

på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, alla mina gärningar är
från början i mitt förutvetande, och allt, som blivit gjort, är skapat
människan till hugnad. Men medan människor föredrar sin egen vilja
framför min vilja, undandras henne rättvisligen de goda
ting som givits henne för intet, så att människan må veta, att allt är
förståndigt och rättvist hos Gud. Och emedan många är otacksamma
mot min nåd, ja bliva desto ogudaktigare, ju rikligare de få till skänks
gåvorna, därför berövas de hastigt dessa gåvor, så att min gudoms
rådslag snabbare måtte uppenbaras och så att inte människan, till värre
raffdom för sig själv, må missbruka min nåd.

Och orsaken till att somliga tålas länge i sin ondska, är, att många mitt
uti allt sitt onda har någonting drägligt, ty antingen gagnar de andra
människor eller också blir de dem till varning. När Saul klandrades av
Samuel, syntes han ha syndat föga i människors åsyn, David däremot mera.
Men när prövningen stundade, föll Saul, olydig som han var, av från mig, sin
Gud, och rådfrågade en trollkvinna, medan David, när hemsökelserna
drabbade honom, blev trognare, tåligt fördrog det som han blev utsatt
för och ansåg att detta motsvarade vad hans synder förtjänt.

Att jag tåligt fördrog Saul, det uppenbarar Sauls otacksamhet och mitt gudom-
liga tålamod, men att David blev utvald, det visar mitt förutvetande
samt Davids framtida ödmjukhet och ånger.»

 

SVAR

på andra frågan. »På frågan, varför nåden undandras somliga
på ålderns dagar, svarar jag vidare: Alla får nåd, på det att nådens
givare må älskas av alla. Men emedan många på sistone är otack-
samma mot min gudomliga nåd, såsom Salomo var, är det rättvist, att
som inte bevarades omsorgsfullt före slutet, blir undandraget på .
Gåvorna och min gudomliga nåd undandras sålunda stundom
på grund av mottagarens försumlighet, eftersom han inte betänker vad
han fått och vad han skall återgälda: stundom till varning för
andra på det att var och en, som befinner sig i nådens tillstånd, må
hysa ständig fruktan och jämväl lära sig rädas på grund av andras fall.
Till och med visa män har ju fallit till följd av försumlighet, och de,
som syntes vara mina vänner, har blivit snärjda på grund av sin otacksamhet.»

SVAR

på tredje frågan. »På frågan, varför somliga måste lida mera.
svarar jag vidare: Jag är allas Skapare. Därför kommer intet lidande
utan min tillåtelse, såsom det är skrivet. Jag är en Gud, som skapar det
onda; med andra ord, jag tillåter bedrövelsen, och sålunda drabbas hed-
ningarna inte av lidande utan mig eller utan förnuftig grund. Mina
profeter förutsade ju mycket om hedningarnas vedervärdigheter, på det
att de som var glömska och missbrukade förståndet, skulle uppfostras
genom plågorna och jag, Gud, som tillåter allt, bli känd och förhärli-
gad av varje folk. Om nu jag, Gud, inte skonar hedningarna från tukto-
riset, så skall jag ännu mindre skona dem, som rikligare fått smaka min
gudomliga nåds sötma.

Att somliga få lida mindre, andra mer, det sker för att människorna ska
vända sig bort från synden och efter plågorna i detta livet erhålla tröst i
det kommande. Alla, som döms och som dömer sig själva i denna världen,
ska slippa den kommande domen.

De ska, såsom det står skrivet, gå från döden till livet. Och att som-
liga skonas från plågor, det sker för att de inte av plågorna ska för-
ledas att knota och knorra och sålunda dra en strängare dom över sig,
ty det finns många, som inte förtjänar att tuktas i detta livet. Det finns
även sådana, som i detta livet varken hemsökas av kroppsligt eller and-
ligt lidande och som lever så trygga som om Gud inte finns till eller
som om han skonade dem för deras rättfärdiga gärningars skull. Men de
bör storligen frukta och sörja, så att inte jag Gud, som skonar dem i
det närvarande livet, oförutsett nalkas och dömer dem desto hårdare,
eftersom de inte ångra sig.

Det finns sådana, som hava kroppens hälsa men plågas till själen av Guds
försmädelse. Andra njuter varken kroppens hälsa eller själens inre tröst och
tjänar och hedrar mig dock efter sin förmåga. Somliga hemsökas alltifrån
moderlivet och ända till slutet av sjukdomar, men jag, deras Gud, avväger
deras lidanden så, att intet sker utan orsak och utan belöning, ty många,
som före hemsökelserna sov, får genom olyckorna sina ögon öppnade.»

 

SVAR

på fjärde frågan. »På frågan, varför somliga har större förstånd,
svarar jag vidare: Det gagnar inte själen för det eviga livet att ha vis-
dom i överflöd om hon inte även strålar genom en god livsföring. Ja,
det är nyttigare att ha mindre vetande och bättre leverne. Åt var och
en har dock tillmätts så mycket förstånd, att han kan vinna himmel-
riket därigenom, om han lever fromt. Emellertid är förståndet olika hos
många, enligt den naturliga och andliga läggningen, ty liksom männi-
skan genom gudlig iver och dygder förkovras och når dygdernas full-
komning, så förfaller hon även till fåfängligheter genom ond vilja och
naturens dåliga disposition och förvänd uppfostran.

Ofta lider också naturen avbräck, när man företar sig något mot naturen
eller syndar mot den. Det är alltså inte utan orsak, att förståndet är stort
hos många, fastän onyttigt, såsom hos dem, som har vetande men inte
motsvarande livsföring. Hos andra finns det mindre kunskaper men bättre
bruk därav; hos somliga finns det både förstånd och gott liv, medan
andra saknar bådadera. Denna olikhet beror stundom på min väl-
ordnade gudomliga tillåtelse (antingen till människornas nytta eller till
deras förödmjukelse och uppfostran), stundom på otacksamhet och fres-
telse, stundom på naturens bristfällighet och hemliga synder. Stundom
är den till för att tillfälle till värre synd må undvikas och för att
vaturen inte är i stånd att företaga sig något större.

Var och en, som har det goda förståndets nådegåva, må alltså hysa fruktan,
ty han blir sprängare dömd därigenom, om han är försumlig. Den, som inte
har begåvning, må vara glad åt det lilla han har och uträtta så mycket han
kan, ty han är skyddad mot många tillfällen till synd. Aposteln Petrus
är ju glömsk i ungdomen och Johannes fåkunnig, men på äldre dagar
tillägnade de sig sann visdom, eftersom de sökt visdomens ursprung.

Salomo var läraktig i ungdomen och Aristoteles fyndig, men de nådde
inte fram till visdomens begynnelse, eftersom de inte förhärligade kun-
skapens givare, såsom de borde, och inte efterliknade vad de visste och
lärde; de lärde sålunda inte sig själva utan andra. Bileam hade kun-
skap men följde den inte, och därför klandrade åsnan hans ovishet. Likaså
dömde den unge Daniel åldringarna. Boklig bildning behagar mig inte
förutan gott leverne, och därför är det nödvändigt, att de, som miss-
bruka förnuftet straffas, ty jag, allas Gud och Herre, giver kunskap åt
människorna, och jag rättar både de visa och de ovisa.»

 

SVAR

på femte frågan. »På frågan, varför somliga förhärdas, svarar
jag vidare: Att Farao var förhärdad, det var hans fel och inte mitt,
eftersom han inte ville bringa sin vilja i överensstämmelse med min
gudomliga vilja. Förhärdelse är nämligen inget annat än undandragan-
andet av min gudomliga nåd, som undandras, om människan inte ger
mig Gud vad hon har, nämligen sin egen vilja. Du kan förstå detta ge-
nom en liknelse om en fruktbar och en ofruktbar åker. Det var en man,
som invigde två åkrar, av vilka den ena förblev obrukad, medan den andra
bar frukt vissa tider. Hans vän sade till honom: 'Jag undrar, varför du,
som är rik och förståndig, inte flitigare odlar upp dina åkrar eller läm-
nar den åt andra för att odlas'. Han svarade: 'Den ena av åkrarna
frambringar, hur flitigt jag än arbetar, endast genomusla örter, som
skadliga djur äter upp, och sålunda blir området förorenat. Om
jag använder gödsel, förhäver sig åkern blott i sin fräckhet, ty även om
den frambringar säd i någon liten utsträckning, spirar det mycket
mera ogräs upp, och det försmår jag att samla, eftersom jag endast vill
ha ren säd.

Det är alltså rådligare att lämna en sådan åker obrukad, för då tar
inte vilddjuren platsen och gömma sig inte bland örterna och om några
bittra örter växer upp där, är det nyttigt för fåren, för efter att ha smakat
dessa lär de sig att inte bli less på sötare örter. Den andra åkern däremot
är anpassad efter årstiderna. En del av den är stenig och behöver gödsel,
en annan är fuktig och behöver värme, en tredje är torr och behöver fuktighet.
För den skull vill jag inrätta mitt arbete alltefter åkerns beskaffenhet.'

Jag Gud liknar denne man. Den första åkern är viljans fria rörelse, given åt
människan. Hon rör den mera mot mig än för mig, och om hon gör något, som
är mig välbehagligt, väcker hon dock oftare min vrede, ty människans vilja och
min komma inte överens. Så gjorde Farao. Av vissa tecken förstod han min
makt, men inte desto mindre förhärdade han sitt sinne mot mig och
höll fast vid sin ondska. Därför fick han röna min rättvisa, ty om någon
inte nyttjar det minsta väl, är det rättvist, att han inte får berömma sig
av det som är förmer. Den andra åkern är det goda sinnets lydnad och
den egna viljans avsägelse. Om ett sådant sinne är torrt i andakt, bör
det invänta min gudomliga nåds regn. Om det är stenigt genom otålig-
het och hårdhet, må det med jämnmod uthärda rening och rättelse.
Om det är fuktigt genom köttets tygellöshet, må det öva återhållsamhet
och bete sig likt ett djur, som är redo när ägaren vill, ty av ett sådant
sinne får jag Gud stor ära.

Att somliga förhärda sig, det beror således på människans mot mig stridiga vilja,
ty fastän jag vill att alla ska frälsas, så förverkligas detta blott om människan själv
medverkar och bringar hela sin vilja i överensstämmelse med min. Att inte alla få
samma förkovran och nåd, det beror på min förborgade dom. Jag vet och avpassar
nämligen åt var och en vad som gagnar och höves honom, och jag hintedar människans strävanden, så att hon inte må falla djupare. Många har nådens pund och skulle kunna
verka, men de vägrar. Andra avhåller sig från synd av fruktan för straff och emedan de
inte har möjlighet att synda eller emedan synden inte behagar dem. Åt somliga ges inte
större gåvor, emedan jag, som ensam känner människornas sinnen, vet att fördela
mina gåvor.»

 

SVAR

på sjätte frågan. »På frågan, varför de onda ibland har större
framgång i världen än de goda, svarar jag vidare: Detta är ett tecken
på min stora tålmodighet och kärlek, och det sker för att pröva de rätt-
färdiga. Ty om jag gav timligt gott åt mina vänner allena, skulle de
onda förtvivla och de goda bliva högmodiga. Fördenskull ges timligt
gott åt alla, på det att jag Gud, alltings givare och skapare, må älskas
av alla och på det att de goda, när de löpa fara att bliva högmodiga,
genom de onda må uppfostras till rättfärdighet. Det är också meningen,
att alla ska förstå, att det timliga inte skall älskas eller sättas före mig
Gud utan användas endast till uppehälle, och att de blir desto
ivrigare i min tjänst, ju mera de inser ostadigheten i det timliga.»

 

SVAR

på sjunde frågan. »På frågan, varför den ene blir kallad i början och den andre
mot slutet, svarar jag vidare: Jag är lik en moder, som, när hon ser att hennes barn
har hopp om livet, ger starkare åt somliga och lättare åt andra. Dem, som det inte är
hopp om, ömkar hon, och hon gör vad hon kan för dem. Men om barnen bara blir
sämre av moderns läkemedel, vad tjänar det då till att besvära sig? Så förfar jag med
människorna. Den, vars vilja jag förutser bli ivrigare och i ödmjukhet och uthållighet ståndaktigare, åt honom ges nåd i begynnelsen, och den skall förbliva till slutet. Den,
som i allt sitt onda dock strävar och arbetar på att bliva bättre, han förtjänar att kallas
mot slutet. Men den, som är otacksam, förtjänar inte att njuta moderns bröst.»

 

 

 

 

FRÅN DE "BIFOGADE" UPPENBARELSERNA ÅTTIOFEMTE KAPITLET

Maria talade: »Änglakonungens härskara har tre egenskaper.

För det första är den överflödande stor och minskas aldrig. För det andra står den orubbligt fast och omstörtas inte. För det tredje är den strålande klar och fördunklas inte. Likaså böra själen och kroppen utmärkas av tre ting vardera. För det första att det överflödar i själen och inte förminskas, d. v. s. den Helige Andes gåva, som gives åt själen; ehuru denna gåva överflödar i sig och av sin egen kraft, minskas den dock till följd av synden. För det andra bör själen stå orubbligt fast i goda gärningar, så att hon inte omstörtas av den onda viljan. För det tredje bör hon vara strålande klar i de goda gärningarnas skönhet och förkovran, så att hon inte fördunklas av den onda begärelsen, eller lystnadens färg.

Kroppen bör ha tre ting.

För det första vederkvickelse.

För det andra arbete.

För det tredje bör den hålla lustan och det köttsliga begäret borta.

Jag menar: för det första riklig sömn, tillräcklig vaka och vederkvickelse med all måttfullhet, så att det varken blir för mycket eller för litet utan så, att kroppen kan hålla ut i Guds tjänst. För det andra uthållighet i arbetet med all klokhet. För det tredje glad vilja i Guds tjänst och avvärjande av den onda lustan, så att själen kan upplysas. Emedan nu min vän genom sitt löfte bundit sina händer (Uppenbarelsen gäller biskop Hemming av Elbo, som skulle framföra Birgittas fridsbudskap till de stridande konungarna av Frankrike och England.), för att inte hans kropp skall bliva motspänstig mot själen, därför löser jag, som är himmelens drottning och allra kärast för min Son och honom närmast, denne min vän från hans löfte, ty så behagar det min Son. Jag är nämligen den, om vilken han börjat sin förkunnelse. Och genom min förbön går jag, likt stjärnan före solen, före honom framför min Son, och likaså går jag efter honom och styr honom. Därför tillåter jag honom, att han omhuldar sin kropp, såsom det gagnar och passar naturen, i det han äter kött på köttdagar och fisk på fiskdagar.

Vidare giver jag honom tre ting. För det första rätt utförande av de goda gärningarna. För det andra rikligare vishet och insikt. För det tredje större kraft och eftertryck att framföra de gudomliga orden. Den fruktan, som han haft för ett omåttligt ätande, skall jag vända till det goda för honom, så att den föda, som han skall intaga, måtte lända honom till kroppslig och andlig styrka samt förvandlas till båtnad för själen.»Sedan visade sig Sonen och sade: »Honom har apostlarnas ämbete blivit ålagt. Därför tillåter jag honom att hava apostlarnas föda. Apostlarna åt ju vad man satte fram. Sålunda må han i sin kroppsliga vederkvintelse bete sig som en apostel. Jag skickar honom inte till hedningarna som andra mina vänner utan till de onda kristna. Ty liksom det är svårare att kalla den brud, som skymfligen övergivit samlevnaden med sin man, tillbaka till dennes hem igen, än henne, som aldrig smakat en mans älskog, så är det för de dåliga kristna svårare att återvända till Gud än för dem, som aldrig smakat Guds ord och sötman av hans godhet. Emedan han alltså är min vän och jag innerligt älskar honom, lägger jag, såsom på en vän, en tyngre börda på honom.

Emellertid skall allt det, som han griper sig an med, genom min nåd bliva honom lätt. Vid nu instundande påsk må han se till, att han är beredd att gå mitt ärende. Han skall lägga en nötkärna i fet jord, och den skall frodas på många sätt och bära frukt. Denna nötkärna är mina ord, och den feta jorden är den heliga Kyrkan, som, plöjd av många, skall bliva fruktbar. Sålunda må han gå i trygghet. Jag skall vara med honom i hjärtat och i munnen.»