FÖRFATTARE OCH BÖCKER

	VARFÖR LÄSA? av Harold Bloom S K A D E N E N S K I L D A människan kunna bevara förmågan att bil- da sig egna åsikter och omdömen är det inte utan betydelse att hon fortsätter att läsa på egen hand. Hur hon läser, väl eller illa, och vad hon läser, det kan inte bara bero på henne själv, men skälet till att hon läser måste vara att det intresserar henne, att det ligger i hen- nes eget intresse. Man kan läsa bara för att fördriva tiden, och man kan läsa med uttalad enträgenhet och stor iver, men hursomhelst slutar det med att man läser mot klockan. Bibelläsare, de som rann- sakar Bibeln för sin egen frälsnings skull, må exemplifiera denna iver på ett mer uppenbart vis än de som läser Shakespeare, men i bägge fallen är läsaren ute efter samma sak. Vad vi bland annat an- vänder vårt läsande till, det är att förbereda oss själva på förändring och förvandling, och den yttersta förvandlingen delar vi alla, dess- värre. Jag söker mig till läsandet som en praxis för den ensamma män- niskan, snarare än ett pedagogiskt företag. Det sätt på vilket vi lä- ser idag, när vi är ensamma med oss själva, bevarar i avsevärd grad kontinuiteten med det förflutna, oavsett hur det går till på universi- teten. Min idealiske läsare (och hjälte för livet) är Dr Samuel John- son, som kände och gav uttryck åt både den styrka och den be- gränsning som följer med oavlåtligt läsande. Som allt annat som tanken kan företa sig måste läsandet svara mot det som Johnson sö- ker framför allt annat: "det som kommer nära oss, det som vi kan använda oss av". Sir Francis Bacon, som försåg Johnson med ett an- tal ideer som han sedan använde sig av, gav det bekanta rådet: "Läs inte för att motsäga och vederlägga, eller för att sätta tro till och ta för gott, eller för att lyssna på tal och predikningar, utan för att pröva och besinna." Vid sidan om Bacon och Johnson vill jag stäl- la en läsandets tredje vise man, Emerson, bister motståndare till historien och till alla former av historicism, som anmärkte att de bästa böckerna "inger oss övertygelsen, att den natur som skrev är densamma som den som läser". Låt mig förena Bacon, Johnson och Emerson till en formel för hur man läser bäst: ta rätt på det som kommer nära dig, som kan användas till att pröva och besinna, och som tilltalar dig som om du var en del av den enda naturen, och fri från tidens tyranni. Pragmatiskt betyder detta att du först och främst bör söka dig till Shakespeare, och låta honom söka sig till dig. Ska Kung Lear nå ända fram till dig, då måste du pröva och be- sinna den natur som detta diktverk delar med dig; det som gör att det står så nära dig. Min avsikt här är inte att vara idealistisk, utan pragmatisk. Att använda sig av Shakespeares sorgespel för att få tillfälle att anföra klagomål mot fadersväldet, det är att frångå sina egna djupaste intressen, i synnerhet den unga kvinnans, vilket må- hända låter mer ironiskt än det är. Shakespeare är, mer än Sofokles, den oundgängliga auktoriteten vad gäller generationskonflikter, och mer än någon annan vad gäller skillnaderna mellan kvinna och man. Öppnar man sig för en full och oinskränkt läsning av Kung Lear kommer man att förstå sig bättre på själva begynnelsen till det som av många uppfattas som fadersvälde. I sista hand läser vi - som Bacon, Johnson och Emerson är ense om - för att stärka jaget, och lära oss vad dess sanna intressen består i. Denna förstärkning upplever vi exempelvis i form av nöje, vilket kan vara orsaken till att estetiska värden alltid har ogillats av social- moralister, från Platon ända fram till våra samtida fakultetspurita- ner. Och läsandets nöjen är förvisso själviska snarare än sociala. Man kan inte göra någon annans tillvaro omedelbart bättre genom att bli en duktigare eller djupare läsare. Jag ställer mig fortfarande skeptisk till den traditionstyngda sociala hoppfullhet som säger att individens omtanke om andra människor nog kan befrämjas av en väl omhändertagen individuell föreställningsförmåga, och jag är på min vakt mot alla slags resonemang som ser ett samband mellan det ensamma läsandets nöjen och det allmänna bästa. Det beklagliga med yrkesmässigt läsande är att man endast mycket sällan får erfara det läsandets nöje som man upplevde som ung, när man fann Hazlitts gusto i varje bok. Det sätt på vilket vi läser idag beror delvis på vår distans, inre eller yttre, till universite- ten, där läsning sällan lärs ut som ett nöje, i någon av de djupare be- tydelser som finns att hämta i nöjets estetik. Att öppna sig själv för en direkt konfrontation med Shakespeare när han är som starkast, som i Kung Lear, är aldrig ett lätt nöje, vare sig man är ung eller gammal, men att inte läsa Kung Lear fullt och oinskränkt (det vill säga utan ideologisk förinställning) är att bedra sig själv såväl kog- nitivt som estetiskt. En barndom som i stor utsträckning ägnas åt att se på teve följs av tonår framför en dator, varpå universitetet får ta emot en student som knappast kommer att fördra en enda anty- dan om att vi måste tåla vår bortgång hädan som vår ankomst hit: att mogna, det är allt. Läsningen går i kvav, och därmed försking- ras en stor del av jaget. Allt detta har pågått så länge att vi inte ens förmår sörja, och det går inte att råda bot på det med högtidliga löf- ten och ståtliga program. Det som skulle kunna göras kan bara ut- rättas via någon form av elitism, vilket inte längre är acceptabelt, av både goda och mindre goda skäl. Det förekommer fortfarande en- samma läsare här och var, unga och gamla, till och med på univer- siteten. Har kritiken någon funktion i dagsläget, då måste den bestå i att rikta sig till den ensamme läsaren, som läser för egen del, och inte för ett eller annat intresse som förmodas gå utöver jaget. Det värdefulla, i litteraturen som i livet, har mycket att göra med det idiosynkratiska, med det övermått, det överskridande varige- nom meningen börjar formera sig. Det är ingen tillfällighet att historicisterna - kritiker vilkas tro det är att vi alla är överdetermi- nerade av social historia - också betraktar litterära gestalter som kråkfötter på en tom sida, och inget mer. Hamlet är inte ens en fall- beskrivning om våra tankar inte kommer från oss själva. Här är jag framme vid den första grundsatsen som vi måste anamma om vi ska förmå rehabilitera det sätt på vilket vi har kommit att läsa idag, en grundsats som jag kapar åt mig hos Dr Johnson: Rensa bort alla floskler från ditt tänkande. Ordboken upplyser dig om att floskler utmärker ett språk som flödar över av skenheliga plattityder, den vokabulär som kännetecknar väckelsemötet, eller häxmötet. Efter- som universiteten har befullmäktigat sådana häxgillen som "genus och sexualitet" och "multikulturalism" har Johnsons förmaning alltså kommit att lyda: "Rensa bort alla akademiska floskler från ditt tänkande." En akademisk kultur där förståelsen av den viktori- anska kvinnans underkläder har fått ersätta förståelsen av Charles Dickens och Robert Browning låter som något från en ny fantastisk och skandalös Nathanael West, men idag är det att betrakta som något helt normalt. En bieffekt av "kulturpoetik" av detta slag är att vi aldrig får se en ny Nathanael West, för hur skulle en sådan universitetskultur kunna bära upp en parodi? Vårt klimats dikter har ersatts med vår kulturs kroppsstrumpor. Våra nya Materialister förkunnar att de har lyckats inlemma kroppen med historicismen, och försäkrar oss att de verkar i Realitetsprincipens namn. Tankens liv måste böja sig för kroppens död, fast därvidlag behövs det ju knappast några hejaramsor från en akademisk sekt. Rensa bort alla floskler från ditt tänkande leder till det återupprät- tade läsandets andra grundsats: Försök inte hjälpa upp din nästa el- ler din närmiljö med vad eller hur du läser. Att hjälpa sig själv är ett tillräckligt omfattande projekt för varje tänkande och kännande va- relse: det finns ingen etik som kan appliceras på ens läsande. Tan- ken bör hållas hemma tills dess primära ovetenhet har luttrats; brådmogna aktivistiska expeditioner har sin charm, men kostar tid, och det kommer aldrig att finnas tillräckligt med tid för att läsa. Att historisera, det förflutna eller det närvarande, är att dyrka ett slags idol, att tvångsmässigt tillbe ting och händelser inskrivna i tiden. Läs därför vid skenet från det inre ljus som John Milton lovprisade och som Emerson gjorde till läsandets huvudprincip, och jag till vår tredje grundsats: En lärd och forskande man är ett ljus som ska tän- das av hela mänsklighetens kärlek och längtan. Wallace Stevens diktade förunderliga variationer över denna me- tafor, och mindes kanske inte var han fått den från, men Emersons ursprungliga formulering ger oss läsandets tredje grundsats i klara- re form. Man ska inte oroa sig för att ens fria utveckling som läsa- re är något själviskt, ty blir man en sann och äkta läsare, då kom- mer det gensvar man får på sina mödor att ge en bekräftelse på att man kommit att bli ett ljus som lyser andra människors väg. Jag be- grundar de brev jag fått från människor jag inte känner under de se- naste sju eller åtta åren, och för det mesta känner jag mig alltför gri- pen för att kunna svara. Det patos de vittnar om består för mig i det faktum att de alltför ofta hungrar efter ett studium av kanonisk lit- teratur som universiteten inte värdigas ge dem. Emerson sa att sam- hället inte klarar sig utan bildade män och kvinnor, och tillfogade profetiskt: "Folket, inte läroanstalten, är författarens hem." Han avsåg starka författare, mänsklighetens representanter, av båda kö- nen, vilka representerar sig själva, och inte någon kår eller grupp, ty det han talade för var en andens politik. Universitetsutbildningens i stort sett bortglömda funktion finns pre- ciserad för eviga tider i Emersons tal "The American Scholar", där han om akademikerns plikter säger: "De kan alla sammanfattas som självförtröstan." Också min fjärde grundsats angående läsan- det hämtar jag hos Emerson: Man måste själv vara i stånd att ska- pa för att kunna läsa väl. "Kreativt läsande" i Emersons mening gav jag en gång namnet "felläsning", ett ord som gjorde mina vedersa- kare övertygade om att jag led av uppsåtlig dyslexi. Den intetsä- gande vithet eller öde ruin som föresvävar dem när de ser på en dikt bor i deras eget öga. Självförtröstan är inte en gåva av naturen, men är tankens andra födelse, som inte sker utan år av djup läsning. Det finns ingen absolut mätskala för det estetiska. Vill du verkligen häv- da att Shakespeares mästarställning var ett kolonialismens verk, vem kommer då att orka vederlägga dig? Efter fyra sekler är Shake- speares genomslagskraft större än någonsin förr; man kommer att spela honom i yttre rymden, och i andra solsystem, om vi kommer så långt. Han är ingen komplott anstiftad av den västerländska kul- turen; han innefattar varenda en av läsningens grundprinciper, och han är min probersten överallt i denna bok. Borges såg ursprunget till denna allmängiltighet i Shakespeares skenbarliga osjälviskhet, men denna egenskap är en rymlig metafor för det som skiljer Shake- speare från andra diktare, och som i sista hand måste vara hans kognitiva styrka i sig. Vi läser, ofta nog om också utan att veta om det, därför att vi söker en tanke som är originellare än vår egen. Eftersom ideologi, i synnerhet i sina flackare former, har en sär- deles destruktiv inverkan på förmågan att uppfatta och uppskatta ironi föreslår jag härmed att återupprättandet av det ironiska ska bli vår femte grundprincip för läsandets rehabilitering. Tänk på den ändlösa ironi som vi möter hos Hamlet, som när han säger ett näs- tan alltid menar något annat, vilket nog så ofta är precis raka mot- satsen till det han säger. Men från denna princip är det inte långt till ren förtvivlan, för det är lika omöjligt att lära någon att bli ironisk som att undervisa någon i ensamhet. Och ändå är förlusten av iro- ni en dödsstöt för läsandet, och för det som var civiliserat i vår natur. I stepped from Plank to Plank A slow and cautious way The Stars about my Head I felt About my Feet the Sea. I knew not but the next Would be my final inch This gave me that precarious Gait Some call Experience. Kvinnor och män kan gå på skilda sätt, men om vi inte drillats att gå i takt går vi nog alla tämligen särpräglat. Dickinson, det vansk- liga Sublimas mästarinna, fattar vi knappast om vi är oemottagliga för hennes ironier. Hon går den enda smala väg som står öppen för henne, "från Planka till Planka", men denna försiktiga saktfärdig- het uppträder ironiskt sida vid sida med ett himlastormande till- stånd i vilket hon förnimmer "Stjärnorna kring mitt Huvud", fast hon snarast vadar i havets vatten. Det faktum att hon inte vet om hennes nästa steg ska bli hennes "sista tum" skänker henne "den vanskliga Gångart" som hon avstår från att ge något namn, låt vara att vi får veta att "somliga" benämner den Erfarenhet. Hon hade läst Emersons essä "Erfarenhet", en kulmination på ungefär samma sätt som "Om erfarenheten" var för hans läromästare Montaigne, och hennes ironi fungerar som ett älskvärt genmäle på Emersons in- ledande rader: "Var befinner vi oss? I en räcka vars yttersta punk- ter vi inte känner, och tror att den saknar." Den yttersta punkten för Dickinson består i att hon inte vet om nästa steg ska visa sig vara hennes sista tum. "Om vi bara visste vad vi håller på med, eller vart vi är på väg, när vi tror att vi verkligen vet något!" Fortsättningen på Emersons funderingar skiljer sig från Dickinsons till tempera- mentet, eller, som hon uttrycker det, till gångarten. "Allt flyter och skimrar" i Emersons erfarenhetssfär, och hans milda ironi skiljer sig avsevärt från hennes, som handlar om alltings vansklighet. Ändå går det inte att betrakta någon av dem som ideolog, och bägge har de levt vidare just i det kraftfält som uppstår mellan deras ironier. Vid slutet av den förlorade ironins väg finns en sista tum bortom vilken det litterära värdet inte längre går att rädda. Ironi är bara en metafor, och den ironi som är gångbar i en litterär tidsålder kan säl- lan överföras till en annan, men utan en renässans för ett allmänt sinne för ironi är det mer än det vi förr kallade diktkonst som kommer att gå all världens väg. Thomas Mann, den mest ironiske av nittonhundratalets stora diktare, tycks redan ha hädankallats. Med jämna mellanrum kommer det nya biografier över honom, vil- ka nästan undantagslöst recenseras på basis av hans homoerotism, som om han bara skulle kunna väcka vårt sentida intresse ifall det kan styrkas att han var gay, och på så sätt förtjänt av en plats i vår läroplan. Detta kommer inte långt ifrån ett Shakespearestudium i huvudsak motiverat av hans skönjbara bisexualitet, men det tycks inte finnas några gränser för det nyhetsmakeri som vår samtida motpuritanism tydligen anser nödvändigt. Shakespeares ironier är, inte oväntat, de mest omfattande och dialektiska i hela den väster- ländska litteraturen, och ändå är det inte alltid de modererar hans rollfigurers lidelser i våra ögon, så väldigt och så starkt är deras emotionella tonomfång. Sålunda kommer Shakespeare att överleva vårt tidevarv; vi kommer att tappa bort hans ironier, och hålla fast vid resten av honom. Men hos Thomas Mann modereras varenda känsla, narrativ eller dramatisk, av en ironisk esteticism; att under- visa merparten av dagens studenter, också de mest begåvade, i Dö- den i Venedig eller Barnslig hjärtesorg är en nära nog omöjlig upp- gift. När en författare demoleras av historien säger vi, med rätta, att hans alster är skrivna i tidens stil och har förlorat sin aktualitet, men när de görs otillgängliga för nya läsare genom ideologiskt hi- storiserande, då anser jag att vi har att göra med ett helt annat fe- nomen. Ironi fordrar en viss koncentration, och förmågan att hålla mot- stridiga ideer i minnet, också när de kolliderar med varandra. Ska- lar man bort ironin från läsandet mister det genast all disciplin och alla överraskningsmoment. Söker du det som kommer nära dig, som kan brukas till att pröva och besinna, då ska du finna att det ofta nog är en ironi, låt vara att många av våra lärare inte vet vad det är, eller var man finner det. Ironi kommer att rensa bort ideolo- gernas alla floskler från ditt tänkande, och hjälpa dig att slå ut i full låga som det enda ljusets forskande själ. Närmar man sig de sjuttio vill man helst inte läsa illa, eftersom man inte vill leva illa, och tiden inte låter sig bevekas. Jag är inte säker på att vi är skyldiga Gud eller naturen en död, ehuru naturen kom- mer att driva in den oavsett vad jag tycker, och det som är medio- kert är vi definitivt inte skyldiga någonting, sen kvittar det vad för slags kollektivitet det påstår sig främja eller åtminstone företräda. Eftersom mitt ideal som läsare i ett halvt sekel vid det här laget har varit 1)r Samuel Johnson övergår jag härmed till min älsklings- passus i hans "Inledning till Shakespeare": Det är sålunda för detta vi bör hylla Shakespeare, att hans drama är livets spegel; att den som har förvandlat sin inbillning till en irr- gång genom att följa de vålnader inför vilka andra författare stäl- ler honom här finner bot för sitt rus och sina extaser i det han får läsa mänskliga sentiment på mänskligt språk, i det han föreställs scener från vilka en eremit skulle kunna göra en skattning av värl- dens manövrer och en biktfader peka ut den väg som de mänskli- ga lidelserna kommer att ta. För att kunna läsa mänskliga sentiment på mänskligt språk måste du kunna läsa mänskligt, med allt du har. Du är mer än en ideolo- gi, vilken hållning du än må inta, och Shakespeare talar till en del av dig som är lika stor som den du förmår möta honom med. Det vill säga: Shakespeare läser dig fullare än du förmår läsa honom, ens efter det du har rensat bort alla floskler från ditt tänkande. Ingen författare före eller efter Shakespeare har haft tillnärmelsevis sam- ma förmåga som han när det gäller att låta perspektiven växla, vil- ket han behärskade till en grad som gör att han ständigt är språng- et före den kontextualisering som vi utsätter skådespelen för. Den beundransvärde Johnson insåg detta till fullo och manar oss att hos Shakespeare finna bot för våra "rus och extaser". Låt mig bygga vi- dare på Johnson och därtill mana oss att identifiera de vålnader som en djupläsning av Shakespeare kommer att driva ut. En av dessa vålnader heter Författarens Död; en annan är tesen att jaget är en fiktion; ännu en är uppfattningen att litterära och dramatiska ge- stalter är ett antal kråkfötter på en blank sida. En fjärde vålnad, den allra mest elakartade, är föreställningen att språket tänker åt oss. Men, trots allt: här lyckas min kärlek till Johnson, och till läsan- det, laga så att jag vänder mig bort från polemiken, för att istället hylla de många ensamma läsare som jag fortfarande träffar på, så- väl i klassrummet som i de brev och depescher jag får ta emot. Vi läser Shakespeare, Dante, Chaucer, Cervantes, Dickens, Proust och alla deras gelikar därför att de gör livet större, och till och med mer än det. Pragmatiskt har de blivit vår Välsignelse, i dess sanna jah- vistiska mening: "mer liv, ända in i en tid utan gränser". Vi läser djupt av skilda skäl, de flesta nog så välbekanta: för att vi aldrig kan lära känna tillräckligt många människor tillräckligt ingående; för att vi behöver lära känna oss själva bättre; för att vi är i behov av kunskap, inte bara om det egna jaget och andra, utan om hur all- ting är inrättat. Men den starkaste, mest äkta bevekelsegrunden för att läsa djupt i den numera så begabbade traditionella kanon är sö- kandet efter ett svåråtkomligt nöje. Man kan knappast säga att jag tillhör dem som marknadsför läsandet som erotik, och en plausibel definition på det Sublima förefaller mig vara att det är en lustfylld svårighet, men ett högre nöje är och förblir det läsaren är ute efter. Det finns ett läsarens Sublima, och det framstår som den enda världsliga transcendens vi kan uppnå, bortsett från den ännu vansk- ligare transcendens som vi benämner "förälskelse". Jag manar dig att söka det som verkligen kommer nära dig, som du kan använda till att pröva och besinna. Läs djupt, inte för att du ska kunna tro, eller godta, eller säga emot, utan för att du ska lära dig bli en del av den enda natur som skriver och läser.