Boken i antiken

av Albert Labarre

Boken hör nära ihop med skriften, men inte med språket eller tänkandet. Att skriva har länge varit det främsta sättet att både förmedla och bevara en tanke. AV-tekniken och den digitala tekniken idag påminner oss om att det finns också andra sätt, men skivor eller magnetband är inte böcker. Det vore därför frestande att börja en redogörelse om bokens historia genom att söka efter skriftens ursprung och följa dess stillsamma tillblivelsehistoria för att få veta när boken dyker upp. Men det finns redan en mängd böcker i ämnet.
 

Skrivkonsten

Skrivkonsten utvecklades åren mellan 50 000-3 000 f. Kr. De första stegen ser vi i istidsmänniskornas grottkonst. då bilden så småningom blev till stiliserade tecken. Ur dessa bildtecken, piktogram, föds sedan alla de gamla skrivsystemen: sumerernas kilskrift, mesopotamisk kilskrift, egyptiska hieroglyfer, kretensisk-minoisk skrift, hettitisk skrift och kinesiska tecken. Det är ideogrammernas stadium. Tecknen representerar inte bara föremål utan också abstrakta idéer.
I nästa fas närmar sig skriften språket för att efterhand bli till fonetiska tecken, d.v.s. ljudsymboler. Först kom system, där varje ljud motsvarades av ett tecken (exempelvis indiska språk). Därefter kom system med stavelsen och sedan språksystem med konsonantskrift, vilka utvecklades i hela Mellersta Östern. Slutligen kommer, möjligen redan från 1500- till 1400-talet f. Kr., det ordnade skriftsystem som firas i det feniciska alfabetet. På 800-talet f. Kr. övertog grekerna det och lade till vokalerna. Grekerna skrev från vänster till höger. Det är från detta alfabet som det latinska och de moderna alfabetena härstammar.
 

Materialet
 

Sten

Bokens uppkomst är nära förknippad med materialet. Det äldsta materialet tycks ha varit sten. Sedan kom piktografier i grottor, följda av inskriptioner på marmorpelare o. dyl. från den gamla Orienten och den klassiska antiken. Man har för övrigt bevarat seden att rista i sten för att hugfästa stora händelser, en företeelse som med rätta kan kallas lapidarisk. Epigrafin, som är studiet av texter inhuggna i sten, har ett uppenbart dokumentärt värde, men observera att vi ännu inte har kommit in på bokens område.
 

Trä

Dessa monument-inskriptioner var varken hanterliga eller bärbara. Trä var materialet l de första riktiga böckerna. Ordet för bok på grekiska (biblos) och på latin (liber) stod ursprungligen för trädbark. Det kinesiska tecknet för bok avbildar två bambutavlor. Det betyder att vi i språket fortfarande påminns om det första materialet l böckerna. Notera också de mystiska, svårdaterade trätavlorna på Påsköarna.

Lera

Ett annat gammalt bokmaterial - leran - användes i Mesopotamien från 2000-talet f. Kr. Man gjorde tecken på de ännu mjuka och fuktiga lertavlorna med hjälp av ett instrument med bred, kilformad spets. Avtrycken i den sumeriska och assyriska skriften blev då kilformade (kilskrift).

För att få lertavlorna hårda brände man dem sedan i en ugn. Vi har fler dokument bevarade l lera än i trä. Man har i Nippor (i Sumer - numera i södra Irak) funnit lertavlor som härstammar från 2 000-talet f. Kr. Tjugotvåtusen tavlor, från 600-talet f Kr., har hittats i Nineve. De har tillhört de assyriska kungarnas bibliotek eller arkiv. Man vet att det har funnits också andra förnämliga bibliotek hos sumererna, babylonierna och assyrierna och att det fanns en organiserad bokframställning. Babylons och Nineves tempel hade redan verkstäder för avskrivning av böcker.
 

Textil och andra material

Också textil har tjänat som material att skriva på, särskilt siden, som kineserna skrev på med hjälp av en liten pensel. Även linnetyg har använts, om vi får tro uppgifter hos latinska författare. Slutligen har det funnits också andra vitt skilda material under äldre tid. Kineserna har använt ben, sköldpaddsskal och andra lockare skal, samt bronsplåtar. Semiter och greker graverade in kortfattade texter på snäckskal och krukskärvor (ostraka). Nämnas kan också att palmblad, som torkats och behandlats med olja, har använts genom århundraden, särskilt i Indien där hårda material (skiffer, tegel, elfenben, ben, olika metaller o. s.v.) annars var det vanliga. Materialen framför andra var emellertid papyrus och pergament.
 

Skrivmaterial

För att skriva använde man rörpennor med sned spets. Senare kom istället fjäderpennor t bruk. Bläcket tillreddes av sot eller kol, utrört i vatten med gummiharts och sekret från bläckfisk. Detta bläck har hållit sig förvånansvärt bra ända in i vår tid. Det fanns också ett rött bläck, baserat på mineralsalt.
 

Skrift

Snabbskriften - hieratisk och sakral skrift - hade annan form än hieroglyferna. Den var lättare att använda och bättre anpassad till underlaget. Den påminde om tempelverkstädernas skrift. Senare kom demotisk skrift med ytterligare förenklingar. Under hellenistisk och romersk tid, på 200- talet, användes grekisk skrift. Därefter kom de kristna egyptierna med koptisk skrift (egyptiska språk med grekiska tecken).

Papyrus

Papyrus är en växt som förekommer på Nilens stränder och i Nildeltats träskområden. Märgen togs ur stjälken och klövs till tunna, fingerbreda, bandformade strimlor. Dessa band lades bredvid varandra i korsvisa lager. Sedan fuktade man alltsammans, pressade ihop och lät det soltorka. Därefter bankades bladen för att de bättre skulle hänga ihop. En tunn limhinna ströks ovanpå, för att skriften lättare skulle fästa vid underlaget. Slutligen klipptes papyrusen i bitar, cirka I5-17 cm höga. Det fanns olika kvalitéer av papyrus, allt ifrån den hieratiska, som reserverades för de heliga böckerna, ända ner till de grova sorter, som fick bli emballage.
 

De äldsta papyrusrullarna år från mitten av 2000-talet f. Kr. Av vissa hieroglyftecken vet vi emellertid att papyrus har använts ännu tidigare. Papyrus var det viktigaste materialet för böcker i Egypten och användningen av papyrus spred sig alltmer i den grekiska världen och i det romerska väldet. Papyrusen användes ännu på 900- och 1000-talen, men då enbart av det romerska kansliet. De papyrusrullar som har bevarats in i vår tid är bara en liten rest av det som en gång har funnits. Nästan alla är de av egyptiska ursprung, eftersom klimatförhållandena där har möjliggjort deras bevarande.

Först 1962 hittades en papyrus på grekisk jord, fyndet i Derveni, nära Saloniki. Vad beträffar papyrus från Herculaneum, så är de så förkolnade att man inte längre kan dra några säkra slutsatser av dem. Papyrusboken bestod av en rulle av hopklistrade blad i långa rader, ofta ett tjugotal blad i vardera. Rullarnas medellängd var 6-
10 m, men den längsta nu bevarade, den s.k. Harris-papyrusen (Ramses III:s krönika) är mer än 40 m lång.

I bysantinsk litteratur nämns papyrusrullar som mäter mer än 100 m. Boken rullades upp horisontellt, den var uppdelad i vertikala spalter (kolumner), nästan alltid bara skrivna på den ena sidan i fibrernas horisontella riktning. Titeln fanns i slutet, någon gång inne i rullen eller skriven på en etikett som hängde inuti rullens fodral.

De papyrusrullar från det gamla Egypten som har bevarats år till största delen gravfynd. Bredvid den döde lades heliga bönetexter, som skulle skydda hans själ under vandringen. Här har vi ursprunget till Dödsboken, som är känd från början av I000-talet f. Kr. När dödsböckerna etablerats som en sed, serietillverkades de av prästerna. Exemplaren illustrerades mer eller mindre med tanke på den dödes bakgrund och enligt släktingarnas önskemål. Handeln med dödsböckerna är vår viktigaste källa till kunskap om bokmarknaden i det gamla Egypten.
 

Pergament

Skinn och hudar från olika djur användes också som skrivmaterial både i Orienten och hos grekerna, men pergament är något helt annat. Den legendomspunna uppfinningen av pergamentet tillskrivs Eumenes II, kung av Pergamon i Mindre Asien. Han sades vilja komma ifrån det egyptiska handelsmonopolet på papyrus. Vad vi säkert vet är att man omkring 200-talet f. Kr. beredde djurhudar på ett nytt sätt för att kunna använda dem som skrivmaterial. Nyheten var att hudarna inte garvades till läder, utan istället betades med kalk och ägg. Pergamon, nuvarande Bergama i Turkiet, blev ett viktigt centrum for tillverkning av detta nya material, som på latin kallades pergament. Skinn från får, kalv, get, hjort, ja t.o.m. åsna och antilop användes.

De olika momenten i skinnens behandling förblev i stort sett oförändrade ända fram till medeltiden. Hudarna tvättades, torkades, spändes upp på en ram och breddes ut på marken med hårsidan (narven) neråt. De beströks med osläckt kalk på köttsidan. Därefter skållades och skrapades narvsidan, varefter skinnen travades i kar fyllda med kalk. Slutligen tvättades skinnen, torkades, skärptes (d.v.s. gjordes tunna), glättades och skars i önskade storlekar.

Pergament var ett material, som var både starkare och smidigare än papyrus och som samtidigt tillät radering och utplåning av hela texter. Istället för det garvade lädrets mjuka och ojämna yta fick man pergamentets fasta och glatta. Ändå kom pergamentet inte i allmänt bruk särskilt snabbt. Det var först på 300-talet, som det blev vanligare än papyrus i bokframställningen. Pergament var förhållandevis dyrt, dels på grund av att råmaterialet var relativt sällsynt, dels på grund av kostnaderna för det manuella arbetet under en lång beredningstid.
 

Boken under antiken

Allmänt

När man studerar boken under antiken, måste man frigöra sig från det moderna begreppet om bokutgivning. Varje bok var före boktryckarkonstens uppfinning en unik enhet. Även om man ville framställa flera identiskt lika exemplar av en text, så fanns det ingen möjlighet att göra det. Detta visar på ett av problemen: texten har i efterhand förändrats och skiljer sig i olika avskrifter från originalet. Dessa variationer kan antingen bero på skrivfel eller på att skrivaren medvetet gjort ändringar. Ingen bok var någon annan identiskt lik.

Från Volumen till Kodex

Papyrusrullen, som var den vanliga formen för en bok under antiken, kallades volumen på latin. Mellan 100- och 300-talen har rullen så småningom ersatts av kodex, som gjordes av blad som vikts på mitten till s.k. lägg och fästs ihop.

Från denna tid har boken behållit sin utformning. Det rör sig faktiskt om en omvälvande förändring i bokens historia, kanske viktigare än den, som skedde med Gutenberg, eftersom den drabbade själva bokens form och tvingade läsaren att ändra kroppsställning. Att låsa en bokrulle var mycket opraktiskt. Man måste rulla upp den efterhand framför sig och det var svårt att återfinna eller jämföra olika textavsnitt. Läsandet blev tidsödande och rullen krävde att man använde båda händerna, vilket i sin tur hindrade att man gjorde anteckningar vid läsningen.

Denna förändring, från rulle till kodex, har ofta knutits Ihop med den samtida utvecklingen från papyrus till pergament. Papyrusen lämpade sig knappast för kodexformen, eftersom det är ett relativt skört material. Även om pergamentet kunde användas i rulle, så kunde det tack vare slitstyrka och smidighet istället ge boken en mera praktisk utformning. Men det är inte hela förklaringen.

Det finns pergamentrullar bevarade, likaväl som kodexar av papyrus. Materialkostnaden kan också ha spelat en roll. Papyrus, som bara tillverkades i Egypten, var dyrare än pergament. Prisbilden påverkades naturligtvis också avatt pergamentet hade den fördelen att man kunde skriva på båda sidorna. Somliga försöker härleda uppkomsten av kodex till neohettitisk tid, eftersom man på en stele kan se föremål, som påminner om böcker l kodexform, t.o.m. med pärmar. Det är emellertid nästan l 000 år mellan dessa bilder och de första kända kodexarna.

Romarna använde trätavlor, som var överdragna med vax. I British Library finns en sådan bevarad med text från 200-talet. Det var ett vardagens skrivdon avsett för anteckningar, räkningar eller läxor. De användes på samma sätt som vi har använt griffeltavlan. Ibland var dessa trätavlor sammanbundna i ryggen två och två (diptychon) eller flera (polytychon). Det är en form som kan ha gett upphov till kodex, så mycket mera som kodex tycks ha föregåtts av en sorts polytychon med enstaka blad, (dock inte hela lägg).
 
 

Varför Kodex?

Många anser att denna utveckling har sitt ursprung i kristendomens första skede. De kristna behövde böcker, men de var för fattiga för att kunna skaffa det dyra papyrusmaterialet. Dessutom var det lättare, i tider av förföljelse, att gömma undan en kodex, eftersom den var mindre och mera lätthanterlig. Hanterbarheten är just den egenskap som gjorde att framtiden tillhörde kodexen, samma egenskap som gör att e-boken kanske blir framtidens text- och läsformat i små handdatorer/telefoner.

Vi kan konstatera att kodex vid 200-talet började användas för förbjudna texter; en användning som den kanske i sig var förutsättningen för. Kodexen var i själva verket en behändig sorts bok, som passade för präster, domare, notarier, resenärer och elever i deras respektive göromål.
 

Konsekvenser av Kodexen

Vad Kodexens utveckling har bestämt hur texten ordnats. Kodexbokens större kapacitet gjorde att man med fördel kunde gruppera texterna i kapitel (corpus), och den tidigare ordningen i rullama förändrades. Slutligen utformades sidorna med fyra marginaler runt texten, vilket möjliggjorde kommentarer eller annotationer.
 

Upphovsrätt

Upphovsrätt för författare eller förläggare var ett okänt begrepp under antiken. Vilken författare eller skrivare som helst kunde anförtro sin text till flera förläggare samtidigt. Den som ägde en bok kunde lämna boken för avskrift och kopisten kunde t.o.m. göra tillägg till texten om så begärdes.
"När du lämnat en poesibok har du förlorat all rätt till verket. När texten en gång har publicerats, tillhör den hela världen"  skrev vältalaren Symmachus till sin vän Ausonius på 300-talet. Det fanns inga ersättningar till författarna. Förläggarna tjänade pengar på deras verk. Författarna fick nöja sig med ära och ryktbarhet:
"Bröderna Sosius tjänar pengar på boken, den förs över havet och gör sin författare odödlig"  skrev Horatius i sin dikt om skaldekonsten, Ars poetica.
Censuren, som hängt med under hela bokens historia, fanns redan då. Vi vet genom Diogenes Laertios att filosofen Protagoras' verk brändes 4II f. Kr. på torget i Aten och att Augustus landsförvisade diktaren Cornelius Gallus. Caligula ville t.o.m. förstöra de homeriska dikterna och det var nära att han ur biblioteken låtit gallra ut verk av och porträtt på Vergillus och Livius. Förföljelserna av de kristna gällde också deras böcker. År 303 förordnade Diocletianus att de kristnas böcker skulle brännas. Några år senare förföljdes presbytern Arius och hans böcker av Konstantin den store. På samma sätt förstördes Porphyros' verk.
 
 

Boken i det klassiska Grekland

Uppgifter om böckerna i det klassiska Grekland är sällsynta och när de förekommer är de fragmentariska. Man antar att boken fanns redan under homerisk tid, eftersom det finns bokrullar avbildade på attiska vaser från 500- och 400-talen f. Kr. Man kan inte tala om att det under klassisk och hellenistisk tid skulle ha funnits någon bokmarknad i vår mening, även om flera texter från 400- och 300-talen f. Kr. (av Eupolis, Naistofanes, Platon, Xenofon) antyder att det i Aten skulle ha funnits böcker till försäljning och platser avsedda för sådan handel.

Bibliotek

Under hellenistisk tid utvecklades spridningen av böcker, vilket inte minst grundandet av stora bibliotek vittnar om. Biblioteket i Alexandria grundades av de två första ptolemaierna (325-246 f. Kr.) med hjälp av atenaren Demetrios från Faleron.

Egentligen fanns det två bibliotek i Alexandria. Det förnämsta ingick i Museion, det grekiska kulturcentret i Alexandria och de lärdes samlingsplats, med den peripatetiska skolan i Aten som förebild. Museionbiblioteket lär ha haft mer än
500 000 rullar.

Det andra biblioteket i Alexandria kom något senare; det hörde samman med Serapistemplet, Serapeion, och lär ha haft cirka 43 000 rullar. Enligt Plutarchos förstördes Museion 47 f. Kr. när romarna erövrade Alexandria. Som ersättning för förstörelsen av Museion lät Antonius och Cleopatra transportera attalldernas
bibliotek till Serapeion. Attalidernas bibliotek grundades i Pergamon av Attalos I Soter (241- 197 f. Kr.) och hade utvecklats vidare av sonen Eumenes II Soter (197-59 f. Kr.), alltså samme pergamenske kung, som enligt legenden skulle ha uppfunnit pergamentet. Biblioteket innehöll cirka 200 000 rullar. Serapeion förstördes av de kristna år 391.

Dessa bibliotek innehöll kopistverkstäder både för bibliotekets eget behov och för kommersiell spridning. De spelade en betydelsefull roll i bevarandet och mångfaldigandet av texter. De lärde i Museion och i Pergamon reviderade gamla texter. Manuskript som härrör från dessa skrivarverkstäder är mera tillförlitliga än samma verk, avskrivna av slavar i Grekland. Man försökte nämligen i Museion systematiskt få fram ett så korrekt exemplar som möjligt av varje litterärt verk. Detta fick sedan i sin tur fungera som arketyp, en sorts likare, och blev förlaga för avskrifter som sedan spreds och kopierades i hela medelhavsområdet. Efter Alexandriabibliotekets förstörelse blev Ptolemaion i Aten det stora centret för spridning av texter.
 

Boken i det klassiska Rom

Om handeln med böcker i Rom vet vi något mer, eftersom flera latinska författare nämner såväl ekonomiska transaktioner som namnet på sina förläggare. Ändå vet vi inte om dessa förläggare levde enbart på försäljning av böcker, och vi saknar vittnesbörd från tiden före vår tideräknings böljan. En bokmarknad bör ha existerat i Rom redan tidigare. Invandrade greker introducerade handeln med böcker i Rom. Grekerna använde slavar för kopiering av de klassiska atenska författarna. Förlagsverksamhet l vår mening började först när den latinska litteraturen utvecklats. Författarna brukade samla vänner omkring sig för att läsa upp sina verk. Det var emellertid en spridningsforin som var för begränsad för att kunna upprätthålla kontakt med en läsekrets, som blev allt större och allt mera spridd efterhand som det romerska väldet växte.
 

Förläggare

Vi känner till namnen på några av de antika förläggarna: Titus Pomponius Atticus var Ciceros förläggare och en av hans främsta brevkontakter; han
publicerade också verk av Demostenes och Platon. Bröderna Sosius var förläggare till Horatius och hade sin affär vid Forum Romanum. Quintus Pollius Valerianus förlade epigramdiktaren Martialls och Tryfo förlade vältalaren Quintillanus.

Vi vet inte hur stora upplagorna var, men vi kan ändå föreställa oss den betydelsefulla roll de spelade. När latinska författare bedyrar att deras verk är kända i hela världen, så behöver det inte tolkas enbart som skryt utan också som ett tecken på en fungerande bokmarknad som förmådde sprida författarnas verk ut över hela det väldiga romerska riket.

Horatius sade att hans verk skulle färdas över haven och läsas såväl i Utika i Afrika som i det spanska llerda. Ovidius tröstade sig i landsflykten med att han i alla fall var sin tids mest läste diktare. Plinius d. y. sade sig vara både överraskad och glad när han fick höra att det fanns bokhandlare i Lyon (Lugdunum) som sålde hans verk. Han rådde en ung diktare att om han lät publicera sina verser, så skulle de citeras och spridas överallt där det talades latin.
 
 

Bibliotek

Bibliotekens utveckling är ett annat tecken på bokens växande utbredning och betydelse. Antalet privatbibliotek ökade l början av imperiet. Det fanns samlingar med tusentals rullar; det bibliotek som filologen Epafroditus ägde innehöll cirka
30 000 rullar och poeten Serenus Sammonicus' (200-talet) bibliotek cirka 60 000.

Men kunskapstörst och håg för studier var inte de enda drivkrafterna för att samla böcker. Seneca beklagar i Om själens ro (De tranquilitate animi) de överdrifter som gör boken till en Iyxartikel, och han använde sig av en terminologi som bevarat sin giltighet:

"Det är ädelt att offra kostnad för vetenskapliga strävanden, men även häri träffas det rätta blott så länge som man iakttar måtta. Vartill dessa otaliga böcker, dessa boksamlingar, så omfattande att deras ägare under hela sitt liv knappt hinner läsa titlarna därpå... Rätt många människor, som icke ens har så stort kunskapsmått som en träl, betraktar sina böcker icke såsom medel till studier utan såsom en prydnad i sina rum. Man må därför skaffa sig böcker så många man behöver, men inga för ståtens skull... Ja, numera anser man till och med i badhus och termer städse ett vackert bibliotek såsom en nödvändig prydnad för inredningen. Jag skulle icke ogilla detta om det allenast härrörde från en överdriven kärlek till vetenskaperna; men dessa arbeten av ädla och snillrika författare samlas, förses med sina titlar och ställs upp endast för skenets skull och för att pryda väggarna."

Offentliga bibliotek bildades också. Caesar avsåg att grunda ett bibliotek i Rom, men det skulle bli den romerske ämbetsmännen och politikern Gaius Asinius Pollio
(76 f Kr. - 4 e. Kr.) som skulle komma att förverkliga det, år 39 f. Kr. Augustus, Domitianus och Trajanus grundade också bibliotek. År 370 hade Rom 28 offentliga sådana. Fler fanns på den italienska halvön. Plinius d.y. instiftade ett bibliotek i sin födelstad Como (Comum). Andra fanns exempelvis i Pompeji och Tivoli (Tibur), liksom i de erövrade provinserna (Efesos i Mindre Asien, Timgad i Algeriet, och i Grekland fanns det berömda bibliotek som Hadrianus grundat i Aten).

Förekomsten av dessa bibliotek visar att det finns luckor i den litteratur som bevarats från klassisk tid, och som därför dåligt avspeglar den litterära aktivitet som faktiskt rådde i den grekisk-romerska antiken.

Inget samtida manuskript av någon antik författare finns bevarat. Århundraden, ibland mer än tusen är, skiljer den äldsta bevarade avskriften från originalets ursprungliga tillkomstdatum. Det är genom avskrivna avskrifter som de antika författarna är kända for oss. Det som återstår representerar bara en bråkdel av allt det som en gång har funnits.

Arkeologiska undersökningar under det senaste århundradet har bragt cirka 30 000 papyrusen i dagen, men det är huvudsakligen privatdokument, som i och för sig är värdefulla för vår kunskap om det dagliga livet i det grekisk-romerska Egypten. Vi kan knappast längre vänta oss arkeologiska fynd eller ens fragment av försvunna litterära verk, även om det finns lysande undantag, som när Aristoteles' Atens grundlagar hittades 1891 (nu i British library) eller när Dödahavsrullarna upptäcktes 1947-1949 (nu t Jerusalem).