Allmänbildning: litteratur

Boken under medeltiden
Antikens slut och boken i Bysans

1. Antikens slut
Romarrikets fall drog med sig den antika kulturen, även om den framväxande kristendomen och resterna av det östromerska riket räddade kvar något av kulturarvet. De kristna behövde böcker, kristendomen bygger på Ordet och hyllade skriften och läsandet. Den gjorde dessutom skillnad på bättre och sämre litteratur ur andlig och moralisk synpunkt, en tradition vi har kvar idag.
Det fanns kristna boksamlingar före folkvandringstiden, med texter ur Bibeln, liturgiska böcker och texter ur kyrkofäderna. Det mest berömda biblioteket var det Origenes i början av 200-talet grundade i Caesarea, Palestinas huvudstad. Klostren, som grundats i Egypten, samlade också böcker. De kristna biblioteken decimerades emellertid under Diocletianus' förföljelse av de kristna (omkring 303-304).
Klosterbibliotekens roll under folkvandringstiden kan exemplifieras av Vivarium, som Cassiodorus grundade i Kalabrien i Italien omkring 540. Klostret var ett slags kristen akademi, där munkarna tjänade Gud genom läsning och genom kopiering av texter av bland annat världsliga författare, alltså även de man såg som sämre litteratur. Att skriva och läsa blev klostrens stora kulturella projekt som skulle leda till universitet och skola för alla. Fattiga och utsatta människor, många av dem tidigare slavar, kunde på så sätt räddas till ett intellektuellt liv.
Under 300-talet grundade påven Damasus I ett bibliotek l Rom. Damasus I var också den som tog initiativet till att hans vän Hieronymus översatte Bibeln till latin, den 1590 auktoriserade Versio Vulgata. Enligt brev från biskopen av Clermont, Sidontus Apollinaris, fanns det rikhaltiga bibliotek i Gallien under 400-talet.
Biblioteken blev fler också i det östromerska riket. År 330 gjorde Konstantin den store Konstantinopel till sin huvudstad. Där grundade han en akademi och skapade därigenom på nytt ett centrum, en sorts depåbibliotek för att samla och sprida skrifter, på samma sätt som biblioteken t Alexandria och Aten en gång hade gjort. Biblioteket l Konstantinopel brändes i samband med Basilicus' uppror år 477. Det hade då cirka 120 000 volymer. Det byggdes upp på nytt och skulle sedan få fortleva, åtminstone delvis, ända till 1453.
De östromerska klosterbibliotekens rika samlingar av religiös litteratur kom att spela en betydande roll för bevarandet och förmedlandet av den grekiska litteraturen till vår tid, på motsvarande sätt som västerländska kloster gjorde när det gällde att bevara den latinska litteraturen. Den grekiska filosofin spelade härigenom en viktig roll för den ortodoxa kristendomen, den så att säga döptes och kristnades. Bland annat blev Sofia, visdomen, en kär symbol för de ortodoxa kristna, något som fortfarande är levande i ortodoxa kyrkor runt om i världen.
De mest berömda biblioteken fanns i Stoudion i Bysans och hos ett tjugotal kloster på Athos (Det heliga berget) och i Sankta Katarinaklostret på Sinaihalvön. Dessa bibliotek var en fyndgruva både för renässansens samlare och 1800-talets forskare. Det var i Sankta Katarinaklostret som den berömda Codex Sinaiticus hittades 1844, en handskrift från 300-talet som innehåller viktiga fragment av Gamla Testamentet och Nya Testamentet i sin helhet.
Den vikt man i bysantinsk kristen kultur lade vid studier och bokläsning bidrog till att bokmarknaden blomstrade och att rika privatbibliotek grundades. Så ägde t.ex. patriarken Fotios (cirka 820-895), annars mest känd för sina många bråk med Rom, ett mycket vackert bibliotek ur vilket han hämtade material till sin antologi "Myrobiblion" (Tusen böcker).
Denna rika litterära kultur och alla dessa bibliotek skingrades och bokmarknaden slogs sönder vid fyra ödesdigra tillfällen
1) först genom bildstormarnas härjningar (730-843)
2) därefter vid korsriddarnas plundring av Konstantinopel (1204)
3) och senare grundandet av de frankiska kungadömena i det bysantinska väldet
4) vid turkarnas erövring av Konstantinopel 1453 som betydde slutet for såväl det östromerska kejsardömet som den bysantinska läskulturen med sina bibliotek

2. Boken i Bysans
Den bysantinska miniatyren kom att öva stort inflytande l de slaviska länderna och Västeuropa under medeltiden. Bevarade bysantinska manuskript är i sämre skick än västerländska från samma tid. De bysantinska handskrifterna är innehållsmässigt överlägsna, men deras tekniska utförande är förskräckligt. Färgerna har lagts direkt på pergamentet utan föregående preparering, eller t.o.m. direkt på guldgrunden o.s.v. Trots bruket att använda förlaga och modell vid framställningen av en handskrift, föredrar man att ordna dem kronologiskt. En klassificering i familjer skulle stupa på omöjligheten av att gå från avskrift till förlaga. Det skulle nämligen felaktigt leda till uppfattningen att den bysantinska konsten upprepade sig i det oändliga, utan att man tar hänsyn till stilutvecklingen.
Den s.k. prebysantinska perioden täcker 300-400-talen. Miniatyren hör ännu till den hellenistiska och romerska konsten. (Exempelvis en Iliadhandskrift i Bibliotheca Ambrosiana i Milano och den berömda Vergillushandskriften i Vatikanbiblioteket).
En första guldålder för de bysantinska handskrifterna infaller under 500-talet under kejsar Justinianus tid, men senare härjningar har lämnat föga kvar (Genesis, Första Mosebok och Dioskorides Pedanios läkemedelslära "De Materia Medica"). Efter det konstnärliga tomrum som bildstormarna orsakade fick den bysantinska miniatyren en andra storhetstid under de makedonska kejsarna och under ätten Komnenos kejsartid (700 -1100-talet).
Det är från denna tid som praktfulla handskrifter med helsidesminiatyrer på guldgrund utförda för kejsarna eller höga dignitärer kommer. Ett exempel är en handskrift från 880-886 med predikningar av kyrkofadern Gregorios av Naziansen, ca 330-390, som nu finns i Bibliothéque Nationale i Paris. Ett annat är Det grekiska psalteriet, även kallat Det parisiska. Från tiden mellan 1204 till 1453 strålar mosaiker och fresker i klara färger medan miniatyren däremot är på fallrepet och under denna tid bara åstadkommer rätt dåliga arbeten.
Flera centra utvecklades i utkantema av det bysantinska riket. Armenien hade ett eget alfabet, som Mesrop skapat omkring 400. Den armeniska miniatyrkonsten påverkades av både bysantinska och persiska miniatyrer utan att för den skull uppnå någonderas förfining. Bysans hade omvänt slaverna till den ortodoxa kristendomen. Två centra för bokproduktion utvecklades bland dessa folk:
1) I Ryssland dök de äldsta illuminerade handskrifterna upp på 1000-talet. De uppvisar en stor fantasirikedom i utformningen av initialerna och man kan se en viss skandinavisk påverkan i de norra delarna av Ryssland.
2) I Bulgarien och Serbien höll sig minlatyrmåleriet nära bysantinska förlagor (t.ex. "Det serbiska psalteriet" från 1300-talet, nu i München).

3. Klosterperioden

1. Den kulturella rörelsen.
Även om det var genom de kristnas framfart som biblioteket i Alexandria brändes ner, är det ändå tack vare de kristna munkarna som en stor del av det klassiska kulturarvet har kunnat föras vidare till vår tid.
I gamla klosterregler av t.ex. Johannes Cassianus (omkring 400) eller Cesarius från Arles (513) var den andliga läsningen viktig. Vi bör också särskilt notera de keltiska missionärernas roll. Kristendomen hade kommit till Irland från kontinenten och fick där snabbt en lokal prägel. Mellan 430 och 460 kristnades Irland av den helige Patrick. Under det följande århundradet var det iriska munkar som spred evangeliet på kontinenten. Irländaren Colombanus grundade flera kloster, bl.a. Luxeuil i Frankrike och Bobbio i Italien (614).
Colombanus efterföljare anlade flera kloster l Frankrike (Saint-Riquier, Saint-Valéry och Saint-Wandrille), medan Gallus' eremitboning l Schweiz blev ett berömt kloster, uppkallat efter honom (Sankt Gallen). Också engelska missionärer genomkorsade Europa.
Den boksynte Bonifacius (680-755) reformerade den frankiska kyrkan och
missionerade l Tyskland, där flera kloster, bl.a. Fulda (744), grundades. Vi ska här inte gå in på hela klosterväsendets utveckling t Europa, lika lite som vi kan räkna upp alla kloster som har haft skriptorier med berömda skrivare, men några måste vi nämna.
Benediktinerorden blev krönet på denna bokälskande kulturströmning i Europa. Benedikt av Nursla grundade 529 Monte Cassinoklostret i centrala Italien. Hans klosterregler, "Regula", spreds snabbt i västerlandet och ersatte de som redan fanns. Benediktinerorden delar in munkens tid i bön, intellektuell verksamhet och manuellt arbete. Eftersom tankearbete kräver läsning skulle en del av handens arbete vara att anskaffa material för de andliga behoven. Därför inrättade många kloster ett särskilt skrivrum, ett skriptorium, där munkarna kunde skriva av och illuminera handskrifter på liknande sätt som Cassiodorus gett exempel på i Vivarium.
Ordensgrundarna avsåg i första hand religiös litteratur, men munkarna kom även att ägna sig åt profana och skönlitterära texter. Latinet var kyrkans språk och skrivarna behövde kunskaper i detta. Följaktligen kopierade munkarna antika författare, mera för språkets än för innehållets skull, för att de skulle kunna läsa latin bättre och träna sig i språket. Bevarad litteratur vittnar om den höga ställning som den antika litteraturen fortfarande hade för de läsande och skrivande munkarna.
l syfte att återupprätta det romerska riket initierade Karl den store studier av den antika kulturen i kristen anda. Det är vad man brukar kalla den karolingiska renässansen. I sitt hov i Aachen samlade Karl den store de förnämsta bland Europas lärde. Den engelske munken Alkuin fick i uppdrag att organisera en skola vid hovet för att utbilda statens tjänstemän och samla in handskrifter för att bygga upp ett hovbibliotek - ett bibliotek som skingrades vid kejsarens död 814.
De lärde vid hovet skulle bl.a. korrigera och redigera texter av klassiska författare, precis som man tusen år tidigare hade gjort i Alexandria. Samtidigt utvecklades klostrens skriptorier (Corbie nära Amiens, Saint Riquier i Sommedalen och Tours), där avskrifter gjordes av både klassiska och kristna författares böcker.
I Tyskland fullföljdes denna konstnärliga och litterära rörelse på 900-talet av de tre första kejsarna Otto; klostren i Korvey, Fulda, Reichenau, Sankt Emmeran i Regensburg, Lorsch, Echternach och Sankt Maximinius i Trier kunde alla visa upp en intensiv kulturell verksamhet med skrivandet och läsandet i centrum.
Bland andra viktiga skrivcentra vid denna tid kan nämnas Bobbio, Verona, Benevento och Monte Cassino i Italien, skriptorierna i Canterbury, Durham, Winchester och York - alla i England, samt de i Silos och Ripoll i Katalonlen, Spanien. I norra Frankrike förstördes en mängd kloster vid normandemas invasion på 900- och 1000-talen Saint-Martin de Tours, Saint-Wandrille, Saint-Riquier, Saint-Vaast i Arras, Saint-
Amand, Saint-Bertin). De byggdes upp på nytt samtidigt som nya (exempelvis Cluny, 910) grundlades, vilka skulle komma att spela en betydelsefull roll.

2. Klostrens skriptorier
Ett skriptorium hörde till ett kloster eller till en kyrka.
Skriptoriet var den språkliga verkstaden där ordförrådet lärdes och användes, där inledningar och referat skrevs, där de kända böckerna skrevs av, illuminerades och bands in. Att skriva av en viktig bok var ett sätt att läsa den intensivt och lära sig texten inifrån. Fortfarande finns detta som en studieteknik: att skriva ner det som ska läras in. Kärleken till skrivandet och läsandet i dess skriptorier lade grunden till den kommande Europeiska skolan för alla som ville studera. Munkarna kom från alla samhällsklasser och frigjorde bildningen från de rikas privilegier.
Några skrivare på 700- och 800-talen arbetade samtidigt, i underordnad ställning, för hovet eller höga dignitärer i samhället. Eventuellt verkade några enstaka skrivare l Italien också utanför klostrets murar. Skriptorierna varierade i storlek och betydelse. Eftersom medeltida handskrifter inte som vår tids böcker har
framställningsorten angiven, söker man hänföra dem till ett visst skriptorium, något som baseras på noggranna analyser utifrån själva materialet (kodikologi) - även om det ofta inte g&ariing;r att bestämma närmare än att det kan anses sannolikt att handskriften härstammar från ett visst kloster.
Bokframställningen skedde under tillsyn av en erfaren munk, armarius, som såg till att erforderligt material anskaffades till skriptoriet. Han fördelade och ledde det dagliga arbetet. Det låg också på honom att granska det färdiga verket. Sysslan förenades ofta med klosterbibliotekariens. I denna senare egenskap hade han den allmänna tillsynen över böckerna och skulle kontrollera in- och utlån.
Skriptoriets inredning bestod av sittplatser, skrivpulpeter och kistor för förvaring av pergament och skrivmaterial. Man skrev vanligtvis med gåspennor. För att undvika att gåspennorna fläckade ner när man skrev placerades pergamentet på en lutande skrivpulpet, så att pennan hölls i vinkel mot pergamentet. Man skrev inte i bundna böcker utan på separata ark, som samlades ihop när arbetet var avslutat. Innan skrivaren började skriva av texten avgränsade han den fyrkant på sidan inom vilken texten skulle skrivas. Han ordnade marginaler och tomrum för rubriker och dekor. Ibland drogs också linjer för textraderna.
Skriptoriet behövde hela tiden tillgång till mera pergament. Eftersom pergament var både dyrbart och sällsynt blev skinn en uppskattad gåva l klostren. Det hände t.o.m. att furstar skänkte viltrika skogar till klostren, för att försäkra dem om en levande reserv av skinn. Beredningen av skinnen tog klostren själva hand om. Ibland skrapade munkarna redan använda pergament rena från skrift för att skriva ny text på dem. Detta för att man saknade pergament och av ekonomiska skäl. och alltså inte för att de ville förstöra texterna från den hedniska antiken. Ildiga versioner av Bibeln och liturgiska böcker, som inte längre var i bruk, har gått förlorade på detta sätt. Ännu på 500-600-talen var detta raderande l flitigt bruk, men blev så småningom alltmera sällsynt. Vi kan idag med hjälp av kemiska analyser avslöja den först skrivna skriften på dessa palimpsester, men också med optiska metoder som är mera skonsamma mot materialet.
Skrivarna hörde till klostergemenskapen. Ibland slöt sig vandrande munkar till dem. De kunde vara tillkallade på grund av sina specialkunskaper eller kom kanske för att praktisera i ett berömt skriptorium, eller också hade de helt enkelt kommit dit för att skriva av en viss text som saknades i det egna klostret. Skriptoriet använde inte alltid samma munkar för en och samma uppgift. Ibland deltog de flesta av klostrets medlemmar i de olika momenten. Skrivarsysslan hade en religiös karaktär. Att skriva av en bok ansågs vara en handling som helade den person som utförde den. Själen mår bra av skrivande, särskitl avskrift av goda böcker. Läsningen gav munkarna möjlighet till personlig utveckling, en rikare värld. Det hårda och krävande arbetet hade således också sina kulturella och personliga förtjänster.
Arbetet bestod i att nedteckna och kopiera texter. Originalverk dikterades dock först för någon som skrev ner texten på en vaxtavla. Därefter skrev skrivarna i skriptoriet ner texten på pergamentet. Vaxtavlan fungerade som en förberedande skiss, en kladd om man så vill, vilken tillät eventuella rättelser. Att vaxtavlor existerat förklarar varför det finns så få egenhändiga manuskript från denna tid. Handskriften kunde skrivas av en enda skrivare, men också av flera. Arken fördelades då mellan tre eller fyra skrivare, ibland ännu fler om man ville skynda på bokens färdigställande.
I andra fall gjordes ingen uppdelning mellan skrivarna, utan var och en avslutade sitt avsnitt för att någon annan sedan skulle ta vid. Illumineringen av handskrifterna gjordes - så länge det rörde sig om enklare anfanger - av den skrivare som hade präntat texten. Krävde texten vackrare initialer eller miniatyrinålningar utfördes dessa av en mer specialiserad skrivare. Inbindningen av boken innebar att man samlade ihop arken och slog pärmar om. Vanligen utfördes bindningen i skriptoriet. Hur lång tid som erfordrades för att framställa en handskrift växlade allt efter skrivarnas snabbhet, antal och kraven på kvalitet. Det finns handskrifter som har skrivits av på några dagar, andra har tagit flera år, men förmodligen behövde en skrivare i genomsnitt 3-4 månader.
Slutligen gick handskriften till föreständaren eller till en erfaren munk, som läste igenom texten och jämförde avskriven med förlagan för att råtta till uppenbara fel. Han kontrollerade att avskriven var trogen originalet ellerjämförde med en förlaga, som också den var en avskrift, men som var närmare originalet än den som använts l skriptortet. De handskrifter som skulle skrivas av var ofta lånade från ett annat kloster, men man kopierade också verk som redan fanns i klostret. Detta gjordes antingen för att man behövde flera exemplar, eller för att man hade fått en beställning utifrån.
Skriptoriet fick också tjäna som sekretariat t klostret där man skrev urkunder, kontrakt, brev o. s.v. Skriptoriet, biblioteket och kansliet bildade ofta en enhet med föreståndaren för skriptoriet (armarius) som chef.
Varje skriptorium arbetade för biblioteket i det egna klostret, men klostret kunde också ta emot beställningar från andra kloster eller från furstar och andra framstående personer. På det sättet har de bästa skriptorierna, når det gäller kvalitet på skönskrift och Illumination, spelat en roll som kan jämföras med ett förlagshus. Så var t.ex. Saint- Martin de Tours och Saint-Denis l Frankrike, Sankt Gallen l Schweiz samt Relchenau, Echternach och Sankt Ma?dminus t Trier i'I'yskland alla berömda leverantörer åt furstar, kyrkor och kloster.

3. Skriften
Under tiden har skriften förändrats från antikens kapitälskrift till den begynnande gotiska skriften. De tre viktigaste skrifttyperna var då
1 majuskeln,
2 kursiven och
3 minuskeln.
Steninskrifternas kapitälskrift slutade att användas i vanlig text under 500-talet. Mer spridd blev den utdragna rustika stilen med vertikala linjer snarare än horisontella. Både romersk kapitälskrift och rustik stil kom slutligen bara att användas i rubriker.
Termen uncialskrift härrör från bokstäverna i början av kapitlet, vilkas höjd var en uns (d.v. s. en tum). Uncialskriften är föregångaren till dagens stora bokstäver, även om den förändrades så att den smidiga kurvaturen ersattes av en kantig stelhet. Efter 600- talets slut har användningen av uncialskriften också
begränsats till rubrikerna. Kursivstflen var en snabbskrift lämpad för urkunder, diplom, brev och kontrakt. Den blev allmän under merovingisk tid och närmade sig efterhand minuskelskriften.
De mest kända skrifttypema kommer från Luxeuil och Corble. I Tours skapade Alkuins lärjungar den karolingiska minuskeln. Minuskeln skrivs mellan fyra linjer. På 500-talet kom minuskeln att påverka andra skrifttyper och närmade sig Ibland uncialen. Man kallar den då halv- uncial.
Nationella skriftstilar hade utvecklats efter romerska rikets fall, t.ex. västgotisk, lombardisk, merovingisk, irisk och anglosagdsk, men vilket spridningsområde respektive stiltyp än hade, så var den karolingiska minuskeln gemensam nämnare.
Den karolingiska skrivstilen är resultatet av att halvuncialens tydlighet och regelbundenhet förenades med halvkursivens lätthet och smidighet. Den kom till omkring 800 l skriptoriet i Corbie och spred sig sedan snabbt.
Antikvan, som först humanisterna och sedan boktryckarna under 1400- och 1500-talen återvände till, härstammar direkt från den karolingiska minuskeln.
För att spara tid och utrymme använde skrivarna ofta förkortningar (abbreviationer). Det fanns officiella typer av förkortningar i versslut eller reducering inne i ett ord. Senare utbildades ett enhetligt system av givna tecken: ett streck ovanför bokstaven fick indikera att ordet hade förkortats o.s.v. De första boktryckarna tog över också dessa förkortningar, något som gör läsningen av de gamla texterna mycket svår.

4. Utsmyckning, olika skrivskolor
Den dekorerade begynnelsebokstaven, initialen, har
den främsta platsen l högmedeltidens illuminerade handskrifter. Den omamentalt utformade initialen är en medel- tida uppfinning. Antiken kände bara till den enkla begynnelsebokstaven.
De första utsmyckade initialerna möter vi i handskrifter från 500-talet. Den medeltida dekorerade initialen hade en djup innebörd som inte bara svarade mot behovet av utsmyckning. Den uttrycker också ordets och språkets heliga karaktär som den kristna kulturen hade en innerlig känsla för. Hela skapelsen kom ju till genom ett gudomligt språk, det gudomliga ordet. Kristus kalla också Ordet.
Initialens form kunde t.ex. inspirera illuminatören till att ge initialen en mänsklig gestaltning. Tag exempelvis bokstaven T i en mässkanon, som blir den korsfäste Kristus, eller de olika bokstäverna som blir helgonbilder i kolonnform.
Andra bokstäver böjer och vrider den mänskliga kroppen och ger på det sättet uttryck för illuminatörens fantasi och
uppfinningsrikedom. Ofta tar också initialerna formen av djur, t.ex. Corbie-psalteriet i Amtens (Milan av 800-talet).
I slutet av den romanska tidsepoken (slutet av 700-talet) utvecklas den illustrerade initialen till att bli den historierade, vilken har sin storhetstid under gotiken. Den historierade initialen förvandlar inte längre bokstaven till ett dekorativt eller symboliskt motiv, den förvandlas själv. Bokstaven får nöja sig med att inrama en berättande bild.
Under merovingisk tid blev utsmyckningen l handskrifterna torftigare. Ornamentiken blev viktigare än bilden. Ofta dekorerades bara initialen och marginalerna. Vackra handskrifter, som Gellone-sakramentariet (700-talets senare hälft, Bibilothéque Nationale), är sällsynta. Vill man finna rik utsmyckning måste man gå till den iriska originalkonsten, som utmärker sig särskilt l mycket skickligt utförda arbeten i guld- och metallsmide. Denna konstfullhet återspeglas i handskrifterna, där den huvudsakliga utsmyckningen består av geometriska ornament. Flätverk är det viktigaste inslaget i dessa ornament. (Book of Durrow, Book of Kelt - båda nu i biblioteket i Trinity College, Dublin).
Under sina vandringar förde iriska munkar sin konstfärdighet med sig, först till anglosaxiskt område (Lindisfarne-evangeliariet
omkring 698, British library), därefter till kontinenten (Sankt Gallen-evangeliariet, Luxeuit-lectionariet).
Den karolingiska renässansen innebar en uppblomstring för de dekorerade handskrifterna. Karl den store, liksom både hans son och efterträdare Ludvig den fromme och sonsonen Karl den skallige, älskade vackra böcker och stödde läskulturen så gott de kunde. De mest utsökta verken är praktfullt utsmyckade, skrivna med bokstäver i äkta guld eller silver på purpurfärgat pergament (exempelvis Evangeliariet från Saint Riquier).

5. Boken i skolorna
Medan klosterskolorna förlorade i betydelse gynnades katedralskolorna av städernas tillväxt, och allt större förmögenheter samlades hos dem under 1100-talet. Detta i sin tur ledde till att lärarna måste gå samman med sina studenter för att hävda gemensamma intressen och försäkra sig om den integritet som var nödvändig för studiearbetet. De korporationer, som så bildades, fick på 1200-talet namnet universitas.
Utbildningen var muntlig och byggde i huvudsak på att man kunde minnas vad man hört. Undervisningen grundade sig på
1 ordkunskap,
2 diskussioner och
3 textkommentarer
Böcker blev därför nödvändiga för både lärare och studenter. För att få fatt t dem fick de vända sig till dem som yrkesmässigt bistod med att skaffa fram texterna. Bokyrkena organiserades i nära samarbete med universiteten. Utövarna fick del i universitetens privilegier, samtidigt som de stod under ett Universitets kontroll. Vid sidan om kopisterna, som ofta var notarier eller liknande, ibland mindre bemedlade studenter, uppstod två kommersiella yrken:
1 Bokhandlaren som förvarade och sålde böckerna l någon sorts kommission. Eftersom handskrifterna var sällsynta, fick de cirkulera mycket och de såldes om och om igen. Det var en lönande handel.
2 Stationarius hade en mer preciserad roll. Han skulle organisera och påskynda avskrivandet och garantera att texterna blev rätt avskrivna.
Universiteten hade under 1200-talet inrättat det s.k. pecia- systemet. Av varje kursbok i teologi eller humaniora fanns ett kontrollerat exemplar deponerat hos stationarius. Han både ombesörjde och sålde avskrifterna, men han kunde också hyra ut exemplaret, antingen i sin helhet eller, vilket var det vanliga, eller delar, lägg. Om texten var delad. kunde flera kopister skriva av boken samtidigt. De avskrivna texterna blev mer enhetliga, eftersom de alla stammade från ett och samma original. Avskrift, referat och kopiering var alltså mycket vanliga aktiviteter inom utbildningen.
Städernas blomstring gav upphov till en ny kundkrets kring böckerna. Furstehoven utnyttjade möjligheterna fullt ut. En juristkår etablerades. Borgerskapet, som hade blivit förmöget genom handeln började få en allt större betydelse. Alla behövde de böcker, antingen det gällde speciallitteratur (som exempelvis juridik), ren underhållning (krönikor, romaner eller fabler) eller för det andliga personliga livet(teologi, filosofi, meditationer).
Behoven sammanföll med att litteraturen på olika folkspråk började utvecklas. Tidigare hade folkspråkslitteraturen traderats muntligt. Ökad läskunnighet medförde att man inte längre bara hörde texterna låsas. Författarna uppmuntrades att lämna ifrån sig sina verk för avskrivning. Kretsen av bokköpare vidgades till att omfatta även universitetsvärlden, och universitetsbokhandlarna började ägna sig åt handel inte bara med läroböcker. Några bokhandlare etablerade sig också l stora städer som saknade universitet.

6. Pappret
När papperet kom till västerlandet blir mångfaldigande och allmän spridning av handskrifterna möjlig. Ursprungligen kom papperet från Kina. Till medelhavsområdet kom det med araberna, som förde det till Spanien på 1000-talet och till Italien via Sicilien på I 100-talet.
Under 1300-talet bredde papperstillverkningen ut sig över hela Europa. Papper hade den fördelen framför pergamentet att det var billigare, eftersom det hade en större framställningspotential. Det ersatte inte pergamentet omedelbart, men var ett bra alternativ. Medan pergament lämpade sig för dyrbara handskrifter, kunde papper användas till handskrifter av enklare slag, t.ex. till studenternas bruk.

7. Boktryckarkonstens uppkomst
Trots att efterfrågan på texter länge inte hade varit särskilt omfattande, så kunde kopierandet av handskrifter inte
tillfredsställa behoven. Man sökte därför tidigt efter olika
möjligheter att öka produktionstakten. som redan pecia-syste- met var ett exempel på.
Att trycka med träplattor erbjöd en första lösning på problemet. Man skar ett träblock så att man sparade ut teckningen i relief och använde sig av längdträ. Den upphöjda delen infärgades, varefter pappersarket trycktes mot stocken. Baksidan gnuggades med en hård läderbod fylld med tagel färgbollen. Tekniken hade använts redan på 300-talet, när man tryckte på tyg i Egypten. I västerlandet kom den i bruk på I 100- och 1200-talen. Kineserna tillämpade tekniken vid tryck på papper på 800- eller 900-talet och till Europa kom den under andra hälften av 1300-talet. I Saine-et-Loire (La Ferté-sur-Grosne) fann man 1898 den äldsta bevarade trästocken (i valnöt), träsnittet från Protat från omkring 1380, föreställande en del av en korsfästelsescen med en inskription i uncialskrift.
Träsnittstekniken bredde ut sig i Bourgogne, Rhendalen och Holland och kom till särskild användning i klostren, där man förmodligen inte ville göra intrång på illuniinatörernas område. Detta skulle i så fall förklara varför det mest är religiösa verk som har framställts. De första exemplen var också fromma helgonbilder m.m.
Dessa anspråkslösa dokument har till största delen gått förlorade. De som har blivit kvar har varit fastklistrade på försättsbladet i något gammalt bokband eller på insidan av ett gammalt kistlock. Även spelkorten. som först tillverkades på 1300- talet och var handmålade, kom i fortsättningen att framställas med hjälp av träsnitt. I ett andra steg i utvecklingen lade man till några textrader till bilden, vilka var handskrivna eller skurna samtidigt med teckningen. Därefter samlades en följd av blad ihop (klistrade versosida mot versosida), och på det viset fick man små trycksaker, s.k. blockböcker.
Av dessa fmns nu bara ett hundratal blockserier bevarade med 33 olika böcker. De mest kända år: Apokalypsen (Uppenbarelseboken). Ars moriendi (Konsten att dö), Biblium pauperum praedicatorum (De fattiga predikanternas bibel) och Speculum humanae salvationis (Den mänskliga frålsningsspegeln). De äldsta blockböckerna kan vara från tiden före 1450. De yngsta är betydligt senare än de första böckerna tryckta med typer. I dessa blandas träsnittsteknik med typtryck. Först skars texten l blockböckerna in i samma träblock som bilden, senare i separata trästockar. De småtryck, som enbart hade text, exempelvis de små donatema (läroböcker i latinsk grammatik. uppkallade efter Donatus på 300-talet) gjordes inte längre. De försvann med uppfinningen av boktryckarkonsten, även om träsnittstekniken för den skull inte upphörde. Träsnitt användes länge för illustrationer i tryckta böcker.

Boktryckarkonstens födelse
Träsnittstekniken innebar ett framsteg, men den blev svår att tillämpa, eftersom den var en arbetskrävande och osmidig metod. Texterna måste graveras sida för sida, bokstav för bokstav. Träblocken nöttes snabbt ner och de kunde bara användas för en begränsad upplaga. Uppfinningen av lösa typer blev problemets lösning. Att sätta samman en text som man ville ha den, av typer som var tillverkade i ett material som tålde stort slitage, det var lösningen som typografin, med sina identiskt lika metalltyper, kom med. Alla olikheter - t.o.m. små differenser - kunde ha äventyrat den nya uppfinningens framgång. Utan tvekan var det tillverkningen av de lösa typerna som krävde mest möda och tid av Gutenberg. Några provtryck, med ojämna rader och haltande bokstäver, låter oss följa olika stadier i utvecklingen. Själva tillverkningen av de gjutna bokstavstyperna består i att man med en hård metallstickel graverar varje typografiskt tecken spegelvänt på toppen av en hård stålbit, som kallas patris eller stämpel. Denna stämpel slår man sedan in i mjukmetall, t.ex. ett kopparstycke, för att göra en gjutform kallad matris som monteras i ett gjutinstrument. Däri hälldes sedan en flytande legering av bly, tenn och antimon (en metall, vars egenskaper hade upptäckts l början av 1400-talet).
Metalltyperna blev spegelvända och alla lika. Tack vare gjutinstrumentet kunde gjutprocessen lätt upprepas och typerna kunde tillverkas i stora mängder.
För att kunna serietillverka böcker i praktiken krävdes vissa förutsättningar:
1) Först behövdes ett lämpligt skriftbärande material. Pergamentet var varken tllräckligt slätt eller tillräcklgt mjukt för att kunna föras igenom tryckpressen. Dess relativa sällsynthet skulle dessutom i hög grad ha begränsat produktionen. Papperet. som kom till Europa på 1100-talet, hade kommit i allmänt bruk mot slutet av 1300-talet. Det var en av förutsättningarna för typografins utveckling.
2) Rivaren som hade använts i trätryckstekniken för att pressa gravyren mot papperet, var ett primitivt instrument som dessutom var långsamt att manövrera, och den utestängde möjligheten att trycka på båda sidor av papperet.
Boktryckarkonsten är således också förknippad med uppfinningen av den process som en kraftfull, mekanisk press erbjuder. Sannolikt är det den vinpress som Rhendalens odlare använde som har inspirerat Gutenberg till tryckpressen.
3) En sista nödvändig teknisk förutsättning var en trögflytande tryckfärg, som fastnade på metalltyperna och som lämnade tydliga avtryck på papperet. Färgen i de första typtryckta böckerna har förblivit helt svart, vilket kan jämföras med de bleknade avdragen från blocktrycken.
Uppfinningen av lösa typer har alltså inte kunnat omsättas i praktiken utan att en mängd svårigheter först måste övervinnas och efter många misslyckade försök. Det krävdes ett livsverk av Gutenberg för att han skulle komma på den rätta lösningen, men människan bakom verket är föga känd.
Född i Mainz under 1300-talets sista år lade Johann Gensfleisch epitetet 'zum Gutenberg' till sitt namn efter huset där han bodde. Han tillhörde en släkt av guldsmeder, och till följd av stridigheter mellan skrået och stadens ledande skikt lämnade han Mainz 1428.
Arkivhandlingar och rättsdokument vittnar öm hans närvaro i Strasbourg 1434-1444. Dokumenten låter oss veta att han hade medarbetare till olika arbeten, vilka ser ut att ha något med boktryckeriverksamhet att göra. En av hans medarbetare ägde för övrigt en papperskvarn. 1448 är Gutenberg tillbaka i Mainz, där han fortsatte arbetet. Han skrev kontrakt på ett lån hos den förmögne borgaren Johann Fust för att kunna köpa pergament, papper och tryckfärg för "Bokverket".
Gutenberg stämdes 1455 in för rätta av Fust, som anklagade honom for att ha försummat sina förpliktelser. Gutenberg tycks ha förlorat processen och all materiel. Fust gick samman med sin svärson Peter Schöffer, en fd. medarbetare till Gutenberg, för att få igång tryckeriverksamheten Igen. Gutenberg å sin sida, antas ha startat en ny verksamhet i Mainz - efter mellanspel i Bamberg eller Eltville - och tryckt där till sin död.
1465 blev han adlad av kurfursten, tillika ärkebiskopen, Adolf i Mainz, sannolikt som erkänsla för viss tryckverksamhet. Gutenberg dog den 3 februari 1468. Hans grav l franciskanerkyrkan i Mainz har för länge sedan försvunnit.
De arbeten som Gutenberg själv tryckte är ännu mindre kända än hans levnadsöde. Inget av de tryck som brukar hänföras till honom har tryckort eller tryckår utsatt. Utan att vi blandar oss i speciallsternas dispyter, vilka ömsom tar ifrån honom, ömsom tillskriver honom vissa verk eller modifierar antagna tidpunkter när tryckningen skulle ha skett, så låt oss bara notera att dessa påståenden pendlar mellan det sannolika och det tvivelaktiga.
Det som av tradition har betraktats som en av de första tryckta böckerna är en bibel, den s.k. 42-radiga (42 rader på varje sida), för att särskilja den från de andra biblarna som trycktes l boktryckarkonstens början. Av denna bibel finns 49 exemplar och flera fragment bevarade. Det är en procentuellt hög siffra för ett så tidigt tryck. En av dessa 42-radiga biblar har en handskriven inskription, som tyder på att tryckningen fullbordades 1455. Det är helt klart att denna bibel, med sin perfektion och precision på nästan I 000 sidor, tryckta med 290 olika typer, har föregåtts av många mera primitiva tryckförsök.
I denna kategori måste man placera de små tryck, som vi kallar donater, och flygblad, exempelvis kalendrar, "Den astronomiska kalendern" som trycktes omkring 1450. Andra arbeten, exempelvis avlatsbrev, är tryckta samtidigt som den 42-radiga bibeln eller senare.
Några verk har också tillskrivits Gutenberg:
1) Den 36-radiga bibeln, tryckt före 1460 troligen i Bamberg.
2) "Catholicon" av Balbus, tryckt 1460 l Mainz.
Däremot är det helt klart att det s.k. Konstanz-missalet ("Missale speciale Constantiense") är tryckt efter Gutenbergs död.
Det tryckeri som Fust bekostade och Schöffer ledde gav under tiden ut flera verk. I dessa finns för första gången namnet på boktryckaren och tryckdatum särskilt angivet. I förberedelsema för Psalteriet, färdigtryckt 14 augusti 1457, måste Gutenberg personligen ha deltagit.
Luckor i vår kunskap tillsammans med antydningar l äldre handlingar har bidragit till diverse hypoteser, som tar från Gutenberg äran av att ha uppfunnit boktryckarkonsten. Kronologiska skäl talar emellertid mot att Johannes Brito i Brygge eller Panfilo Castaldi från Feltre (Italien) skulle ha gjort det. Generationerna efter de första boktryckarna på 1400-talet har ofta gett äran till sina egna förfäder.