Vad är religion?

DEN RELIGIÖSA SANNINGSFRÅGAN

Under de första decennierna av 1900-talet  stod frågan: Vad är religion? i centrum för forskningen. Religionshistoriker hade upptäckt ett mångfaldigt och brokigt material från världens olika delar; genom den jämförande religionsforskningen försökte man bringa reda i detta material. 

[1. Reflektion och värdering: Hur anser du att religion kan definieras? Är du själv religiös?]
 

Paralleller mellan olika religioner påvisades, som kunde tyda på en historisk påverkan eller eventuellt på vissa religiösa utvecklingslagar, analoga med principerna för den biologiska utvecklingen. 

[2. Reflektion och värdering: Anser du att religioner kan utvecklas?]
 

Å andra sidan undersökte religionspsykologer de psykiska processer, som man ansåg vara karakteristiska för de religiösa upplevelserna och erfarenheterna. De försökte fastställa deras innebörd. Det säger sig självt, att man inte kunde undgå att fråga efter det gemensamma i alla dessa historiska och psykologiska företeelser, det som var anledningen till att man över huvud sammanförda dem under beteckningen "religion".

[3. Reflektion och värdering: Anser du att det borde finnas något gemensamt för alla religiösa upplevelser?]
 

Hur ska vi definiera religion? Många förslag finns. Åtskilliga av dem har numera enbart historiskt intresse, sedan de bakomliggande teorierna övergivits. Om jag som utgångspunkt använder en av dessa teorier, så är det dels därför att den är tämligen allmänt erkänd, dels emedan den leder oss direkt in i den huvudfrågan: frågan om tro och verklighet. 

Jag ska utgå från Nathan Söderbloms nära nog klassiska definition: 

"Religion kallar man i allmän bemärkelse relationen mellan människan och den översinnliga Makt, på vilken hon tror och av vilken hon känner sig beroende." 

[4. Reflektion och värdering: Anser du att denna Söderblomska definition är vettig?]

Om vi tills vidare tar ordet "tro" i den vidsträcktaste bemärkelsen och låter det sammanfatta en mängd skilda slag av förnimmelser och föreställningar - såväl teoretiska som praktiska - kan vi alltså fastställa följande allmänna definition av religionens väsen: 

Religion är människans förhållande till den översinnliga Makten, bestämd av tro och en känsla av beroende.
 

[5. Reflektion och värdering: Anser du att känslan av beroende är viktigt i religionen?]
 

Om vi gör  en närmare analys av detta, så ser vi strax, att det innesluter tre moment:

1 Det subjektiva momentet: människan, som "har" religionen, d.v.s. reagerar på just detta sätt. 

2. Det objektiva momentet: Makten, som är föremål för den religiösa åtti- tyden. 

3. Förhållandet mellan människan och Makten, preliminärt kännetecknat såsom tro och beroendekänsla. 
 

Redan nu kan det vara skäl att fråga efter sanning. Kanske någon säger att sanning inte kan betyda något annat än detta: personlig äkthet. Alltså att det religiösa förhållandet är sant om det är uttryck för ett levande personligt engagemang. Å andra sidan är en person religiöst osann, om hon eller han av någon anledning hycklar, låtsas ha en religiös övertygelse, som inte finns där på riktigt.
 

[6. Reflektion och värdering: Anser du att den personliga äktheten är det enda som avgör om religionen är sann eller inte?]
 

Hur viktig äktheten än är på det religiösa området, vore det dock lite fel att låta den sammanfalla med sanningsfrågan. Sanningen är helt knuten till frågan efter det religiösa föremålets verklighet - det man tror på. Finns den Makt man tror på?

Om religion är "tro" på en översinnlig Makt i tillvaron, så är religionen sann, endast om denna Makt verkligen existerar. Sanningsfrågan kan alltså inte besvaras utan hänsyn till verklighetsfrågan.
 

[7. Reflektion och värdering: Anser du att denna fråga är viktig? Hur ska vi avgöra om det vi tror på verkligen existerar?]

Skall man inte gå vilse här är det nödvändigt att först undersöka hur den religiösa människan själv uppfattar och tolkar det religiösa föremålets verklighet. Detta sker inte på ett enda sätt. Tvärtom finner vi många varianter, som delvis starkt skiljer sig från varandra. 
 
 

Religiösa huvudtyper

Som vi sett, är religionen människans förhållande till den översinnliga Makten i tillvaron. Hur  detta förhållande fungerar blir självfallet av avgörande betydelse för de subjektiva reaktionerna hos människan: fruktan, kärlek, trygghet, förtröstan, ansträngande moral, vila och njutning o.s.v. 

[8. Reflektion och värdering: Vilken subjektiv reaktion anser du vore att föredra? Har du själv en sådan?]

Relationen till Makten kommer att påverka hennes uppfattning av det religiösa föremålets väsen - gudsbilden. Luther skriver  i Stora katekesen: "Endast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud. Är tron och förtröstan rättskaffens, så är också din Gud den rätte. Är åter din förtröstan falsk och orätt, så är det därvid icke fråga om den rätte Guden. Ty de två hör samman: tro och Gud."
 

[9. Reflektion och värdering: Vad snser du omLuthers åsikt om en "rättskaffens tro"?]

För att få upp blicken för de olika religiösa huvudtyperna måste man alltså ge akt på HUR det religiösa förhållandet hos den troende ser ut. Tre typer finns här:

1. Då det man tror på är en Makt, som föreställs fungera på ett eller annat sätt. 

Denna makt gestaltas språkligt genom  "personer": hon, han, dem, du, ni. Så länge det mäktiga föremålet endast är omtalat, står det i tredje person (han, hon, den, det, de). Förhållandet yttrar sig då i mer eller mindre känslobetonade påståenden. Eventuellt också i praktiska åtgärder för att gynna eller motverka dess funktioner, allt efter som dessa uppfattas som nyttiga eller skadliga: offer eller ceremonier, handlingar eller tänkesätt, moral och livsstil. 

2. Då det man tror på är en annan person, ett Du. 

Här har en förskjutning i förhållandet ägt rum; detta uppfattas nu som en sådan direkt och personlig gemenskap mellan subjekt och objekt, att det senare kan bli föremål för tilltal. 

3. Då det man tror på är mitt verkliga jag.

Detta innebär i själva verket, att människan-subjektet på något sätt identifierar sitt eget jag med objektet, det man tror på.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att någon av dessa typer är riktig för dig?]
 

I grova drag kan alltså tre typer urskiljas, kännetecknade av att Makten väsentligen uppfattas stå i tredje, andra eller första person. Vi beskriver dem igen på ett varierat sätt:
 

Tredje-persons-religion
 

Tredje-persons-religionen är lättast åtkomlig. Den finns överallt på jorden, vi kan hitta den i nästan varje kultur under historiens gång där förhållandet mellan människan och den översinnliga Makten  gestaltas såsom emotionellt färgad iakttagelse och påverkan. Makten (makterna) känns närvarande i en primär upplevelse, som kan gestaltas på många olika sätt och vars yttre objekt kan växla - stenar, träd, landskap, himlakroppar, djur, människor o.s.v. 

[11. Reflektion och värdering: Anser du att stenar, träd eller djur är värdefulla delar av en religion?]

Det som är typiskt för tredje-persons-religionen är föreställningen att inuti eller bakom de yttre företeelserna finnes en Makt, som på något sätt  uppenbarar sitt väsen i dem. Vanligen är denna upplevelse i hög grad känslobetonad; föreställningen om Makten är inbäddad i en känsla av skräck, vördnad, glädje, förundran, majestät, högtidlighet etc. - en så kallad numinös upplevelse. 

[12. Reflektion och värdering: Anser du att det är positivt att ha en känslorelation till en högre makt?]
 

I samma mån som föreställningen tydligare utformas, kan man inom denna religionstyp skilja på två deltyper: 

A. Antingen uppfattas Makten neutralt, opersonligt, såsom ett hemlighetsfullt Något, ett "det" - eller i analogi med mänskliga väsen såsom vilja, person, en gud eller gudinna (han, hon, de). Här kan Makten - särskilt då den framträder i personlig gestalt - bli föremål för beskrivning i mytens form. Myter från många kulturer gör denna gestaltning, nästan alltid med riter och ceremonier tillsammans med myten.

B. Den primära upplevelsen handlar om Makten såsom antingen värdefull eller farlig, kanske båda delarna. Under sådana omständigheter kommer intresset för Makten framför allt att gå ut på neutralisering av dess farlighet och utnyttjande av dess värde som skydd. Detta sker genom de åtgärder, som avser att påverka Makten i fråga: riterna. Inom denna religionstyp får riten sålunda principiellt en utilitaristisk, alltså nyttobetonad uppgift: det gäller att skydda människolivet mot skada och att förvärva nyttigheter av guden eller makten.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att det är en lägre form av religion att försöka neutralisera maktens farlighet och uttnyttja dess skydd?]
 

På grund av ritens och mytens grundläggande betydelse för tredje-persons-religionen kan vi karakterisera denna som den rituellt-mytiska religionstypen.

Andra-persons-religion

I andra-persons-religionen träder en helt annan struktur i dagen. Makten, gudomen, är här icke längre ett mytiskt och rituellt påverkbart väsen, utan en tilltalbar person, ett Du - tilltalbar, därför att hon eller han först tilltalat människan och därmed öppnat ett samtal med henne. Hela det religiösa intresset koncentreras kring detta "samtal" mellan Gud och människan. Gud talar  i sitt "ord" - och människan svarar genom att säga ja till Guds i ordet uppenbarade, suveräna vilja. Människan talar - i bönen - och Gud svarar genom att knyta den personliga gemenskapen fastare och genom att ge henne uppdrag i sin tjänst (kallelsen). Då man i sådant sammanhang talar om en "personlig" Gud, betyder detta just, att Gud är den personliga gemenskapens Du.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att denna form av religion är mer äkta än tredje-persons-religionen?]
 

I ordet och bönen kommer sålunda andra-persons-religionens väsen tydligast till uttryck. Detta innebär emellertid icke, att förekomsten av gudsord och böner utan vidare får tas till intäkt för att en religion av andra- persons-typ föreligger. Ett gudsord kan mycket väl ha formen av en utsaga (t.ex. ett orakel) som är grundad på övernaturlig inspiration, utan att alls handla om det personliga gudsförhållandet eller samvetslivet. Och bönen kan begagnas som en rituell metod att påverka gudomen i utilitaristiskt syfte utan att äga något starkare fäste i ett personligt gudsförhållande. I båda fallen är tredje-persons-religionens typ bevarad trots du-formen. 

Man måste göra en närmare undersökning av gudsordets och bönens verkliga innebörd för att avgöra om tredje- eller andra-persons-religion är för handen. Kriteriet är detta: 

Ordet eller bönen eller texten skall syfta till att kalla människan in i en 
gudsgemenskap och till att ställa henne inför en viljeavgörelse, bönen skall i sista hand gå ut på att göra den egna viljan till ett tjänligt redskap åt gudsviljan; den är därför alltid försedd med förtecknet: Ske din vilja, inte min!

Andra-persons-religion eller du-religion har sin riktpunkt och sitt mål i en
personlig gemenskap mellan människan och Gud. Vi kan kalla denna typ av religion för den personliga gudsgemenskapens religion.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att denna gemenskap på tu man hand kan vara värdefull som religion? Varför?]
 

Första-persons-religion

Vad beträffar första-persons-religionen, så är  det typiska för den att relationen mellan människan och den översinnliga makten går mot en identitet, en enhet med det gudomliga, med Gud. Idén om en principiell distans mellan människan och det gudomliga, mellan människan och Gud, som kännetecknar de övriga är här antingen helt upplöst eller på väg att upplösas.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att enheten med makten eller Gud borde vara slutmålet för religionens utveckling?]

Detta beror på att Makten uppfattas i jag-form; den religiösa relationen innebär  till sin struktur ett förhållande mellan det mänskliga och det gudomliga jaget, utan att detta senare "övergår" vare sig i tredje eller andra person. Därigenom tenderar det subjektiva och det objektiva ledet i relationen (människan och gudomen) att sammanfalla i en enda upplevelse. Identiteten kan vi föreställa oss antingen så, att Makten förlägges till det ändliga jaget självt - som t ex zen-buddhismen), eller så, att det ändliga jaget i ett visst tillstånd (tillit, stillhet, kontemplation, extas) "uppgår" i det översinnliga jaget och sålunda identifierar sig med detsamma - som t ex Amidabuddhismen eller kristen mystik. 

[17. Reflektion och värdering: Anser du att vissa tillstånd är religiöst viktiga? Kan du tänka dig att man upplever enhet med Gud genom meditation t ex?]

[18. Reflektion och värdering: Vad anser du om att uppleva sitt eget jag som identisk med Gud?]

Det är alltså varken fråga om ett iakttagande resp. påverkande av Makten eller om en personlig gemenskap med gudomen. Det är fråga om enhet. Första-persons-religionen kan därför kallas gudsenhetens religion.

Vi har här uteslutande pratat om den centralt religiösa innebörden i de olika religionstyperna. Det är inte bara mer eller mindre tillfälliga olikheter i den religiösa relationen, som ger upphov till dessa typer av religion utan det är verkligen frågan om religiösa GRUNDSTRUKTURER.

Andra, mer sekundära omständigheter, som hänger ihop med den religiösa typen, har motsvarande strukturala egenart. Hit hör exempelvis uppfattningen av människosjälen och livet efter detta, synen på moralen, samhället, "världen" och  kulturen och det historiska skeendet. Här går vi inte  in på dessa frågor.

För att undvika missförstånd ska vi genast understryka att de angivna typerna inte utan vidare sammanfaller med historiska religionsformer. De är mer som strukturer som mycket väl kan uppträda bredvid varandra inom en och samma religion, ja, hos en och samma människa. 

[19. Reflektion och värdering: Anser du att en och samma person kan skifta i sitt sätt att vara religiös?]

De religionshistoriska kriserna och brytningarna sammanhänger ofta med förskjutningar från en struktur till en annan. Men innan brytningen blir aktuell, kan typerna för längre eller kortare tid ligga jämsides, utan att motsättningen öppet kommer till uttryck. Icke minst ur denna synpunkt är för övrigt en strukturanalys av religionshistoriskt intresse.

Inom tredje-personsreligionen kan vi skilja mellan två deltyper; gränserna  mellan dem är emellertid historiskt sett synnerligen flytande:

Makten uppfattas som en neutral KRAFT eller som ett opersonligt funktions- centrum ("det"). Denna form av religion för oss in i naturfolkens med dess mana-föreställningar. När Makten uppfattas i analogi med en mänsklig vilja, kommer en personifieringsprocess i gång, som via animism och demontro söker sig fasta uttryck i kulturreligionernas polyteism med dess gudar och gudinnor ("han", "hon", "de"). 
 

[20. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en neutral högre makt? Har den makten en vilja?] 
 

Det primitiva stadiet domineras av riterna. Inom kulturreligionerna uppstår den egentliga mytbildningen som ett viktigt inslag. Systematiseringen av gudavärlden till en relativ enhet - gudastaten, monarkismen, den teologiska spekulationens triader, enneader etc. -  innebär här inte någon strukturförändring. 

Däremot kan det kanske vara så att naturfolkens föreställning om en gud över alla andra gudar är en tendens mot andra-persons-religion. Ingenstans har denna tendens dock  lett till en verklig utbrytning ur tredje-persons-religionen. Historiskt har en sådan kommit till stånd blott genom en akt av profetisk nyskapelse.

Den mest karakteristiska formen av andra-persons-religion hittar vi  i kristendomen och dess förberedelser i den israelitiska profetismen. I kristendomen sker en radikal brytningen med den rituellt-mytiska religionen. 

[21. Reflektion och värdering: Anser du att kristendomen är en sannare religion genom sitt du-förhållande?]

Hemligheten med denna strukturförändring är otvivelaktigt Guds' framträdande för det profetiska samvetet - hos sådana författare som Jesaja, Jeremia och andra - och i Jesus Kristus - såsom ett Du, som det mänskliga jaget kan träda i personlig gemenskap med. 

M a r t i n B u b e r , den judiske religionsforskaren skriver : "Israels stora gärning är inte, att framställa en lära om en verklig Gud, som är alla väsens ursprung och mål, utan att  visa denne Guds tilltalbarhet som verklighet, du-sägandet till honom, ståendet ansikte mot ansikte med honom, umgänget med honom. . . . Israel lärde och visade: Den verklige Guden är den tilltalbare, därför att han själv är den som tilltalar." 

[22. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en gud som du kan tilltala?]

Det rituella offerväsendet med dess försöka att  påverka en guds handlingssätt känns kanske av oss som en falsk väg; det tillhör i alla fall en annan religiös struktur. 

[23. Reflektion och värdering: Anser du att det känns som en falsk religion att försöka påverka en guds handlingssätt?]

Vi kan ju fråga oss om andra-persons-religionen finns någon annanstans än inom den bibliska religionslinjen. Man kan hänvisa till de rituella böner, som förekommer inom de flesta religioner, också de primitiva. I stor utsträckning är det nog här fråga om insprängningar av ett personligt gudsförhållande inom religionsformer, som har en annan karaktär. 

Men på ett par håll i religionens historia kan det emellertid på allvar ifrågasättas, om icke andra-persons-typen på ett djupare sätt utformat gudsförhållandet. Det gäller Islam, det gäller Indiens bhakti och Ostasiens amidism.

Första-persons-religionen är lätt att känna igen, trots att dess religionshistoriska förekomst är synnerligen växlande. Den saknar andra-persons-religionens självständiga prägel; i regel lever den sitt liv innaför en religion av annan typ. Endast på ett håll har den fått mera universell betydelse: inom buddhismen.

Tendenser till första-persons-religion - människans självidentifiering med gud, gudsenhet - kan vi tydligt spåra redan inom naturreligionerna, framför allt i  totemismen och de rituella danserna, drogerna och de exstatiska inslagen. 

[24. Reflektion och värdering: Anser du att exstas med eller utan droger är värdefulla inslag i en religion?]

Med full klarhet framträder första-person-religionen i de sekter och kulter, som utgör ett bisarrt inslag här och var inom kulturreligionerna, särskilt i främre Orienten. Tydlig form får den också i mystiken på de mest skilda håll: i Kina, Indien, Persien, Grekland och det medeltida Tyskland, för att nämna några av de viktigaste områdena för mystik.

[25. Reflektion och värdering: Anser du att mystiken, där individen känner sig förenad med sin gud, är en intressant eller värdefull form av religion ?]

Som sagt stöder sig mystiken stöder sig i regel på en religion av en annan typ och är därför beroende av denna moderreligion. Typiska exempel är den indiska mystiken och Sankaras mystik som stöder sig på hinduismen, Lao-tses tao-mystik som stödjer sig på den folkliga taoismen, amidabuddhismen som stöder sig på buddhismen, sufismen och den muslimska mystiken som stöder sig på islam och den katolska mystiken som stöder sig på kristendomen. 

Den tidiga buddhismens "ateism" har inneburit en svår stötesten för frågan om man här har att göra med en religion i egentlig mening. Om vi tänker på att självfrälsning är en form av första-persons-religion, är det emellertid fullt tydligt var en form av buddhismen hör hemma. Amidabuddhismen däremot visar redan från 200-talet e Kr genom Nagarjuna att den är en andra-persons-religion, väldigt tydligt så under medeltiden i Japan med tänkare som Shinran och Rennyo.  

[26. Reflektion och värdering: Anser du att självfrälsning är en vettig form av religion?]

Till första-person-typen måste även räknas den s.k. idealistiska fromhet, som spelat en så stor roll i Västerlandets historia, alltifrånfrån Platon över nyplatonismen och gnosticismen till den tyska idealismen och dess moderna avläggare i New Age under 1900-talet. Man utgår här från "det sanna varat", "tinget i sig", "verkligheten med stort V", "det enda", "den kosmiska energin", "det stora alltet". Men inom denna religiositet spelar också jaget, "självmedvetandet", allt större roll och är det som alltid befinner sig i centrum. Det är  detta centrala motiv som markerar närheten mellan den spekulativa idealismen och den religiösa mystiken.

[27. Reflektion och värdering: Anser du att det räcker för dig som religion att tro på "alltet" eller "den kosmiska energin" eller liknande?]