René Descartes: 

Ur Betraktelser över den första filosofin

Ur Betraktelser över 
den första filosofin 

Vad man kan tvivla på (Första betraktelsen) 

- så sjunker jag av mig själv tillbaka i de gamla åsikterna och är rädd för uppvaknandet; är rädd för att det arbetsamme vakna livet skall i framtiden behöva levas inte i klart ljus utan mitt i de antydda svårigheternas ogenomträngliga mörker. 
 
  

Om den mänskliga själens natur (Ur andra betraktelsen) 

Utan tvivel finns alltså även jag till, om han bedrar mig; och må han bedra mig hur mycket han än förmår, aldrig skall han dock åstadkoninia att jag ingenting är, så länge jag tänker att jag är något.  Efter en tillräcklig avvägning av alla skäl bör således till slut fastställas, att denna sats jag finns till, jag existerar är nödvändigt sann var gång jag uttalar eller tänker den. 

Ännu förstår jag dock inte tillräckligt veiii detta jag är som nu nödvändigt finns till; och jag måste ta mig i akt, så att jag inte oförsiktigt råkar anta mig vara något annat än den jag är, och på så sätt begår ett misstag till och med i fråga om den kunskap som jag anser vara säkrare och niera självklar än någon annan.  Därför skall jag på nvtt överväga vad jag tidigare, innan jag hängav mig åt dessa tankar, ansåg mig vara. och jag skall därur avlägsna allt som de anförda skälen i niinsta mån kunnat gendriva; på så sätt skall till slut blott det bli kvar som är säkert och orubbligt. 
Vad har jag således hittills ansett mig vara?  En människa naturligtvis.  Men vad är en människa?  Skall jag säga ett förnuftigt djur?  Nej, tv då skulle jag därnäst ställas inför frågan vad ett djur är och vad för_ nuftigt är, och på så sätt skulle jag från en fråga drivas över till flera och svårare; dessutom har jag inte så mycket tid att jag skulle vilja förslösa den på dylika spetsfundigheter.  I stället vill jag här rikta min uppmärksamhet på de tankar som tidigare av sig själva och helt naturligt föll mig in var gång jag begrundade vad jag var.  Först föll n3ig då in att jag hade ett ansikte, händer, armar och hela denna anordning av olika kroppsdelar som man kan se även hos ett lik och som jag gav namnet "kropp".  Dessutom föll niig in att jag intar föda, går, förnimmer och tänker - och dessa verksamheter tillskrev jag själen.  Men vad denna själ var, det uppmärksammade jag inte eller också föreställde jag mig den som något slags fint ämne - liknande vinden eller elden eller etern - ingjutet i mina grövre kroppsdelar.  Vad en kropp var, därom hyste jag inga som helst tvivel, utan ansåg mig ha tydlig kunskap oni dess natur.  Hade jag försökt beskriva den sådan jag uppfattade den i min tanke, så skulle förklaringen blivit följande: med "kropp" förstår jag allt det som kan inneslutas i någon form, lokaliseras till en plats och som kan så uppfylla ett rum att det därur utestänger varje annan kropp; vidare det som kan förnimmas med känseln, synen, hörseln, smaken eller lukten och som kan försättas i rörelse på många sätt - dock inte av sig 
 
 

självt utan av något annat som berör det.  Ty att ha förmåga att röra sig själv liksom även att förnimma och tänka ansåg jag ingalunda tillkomma kroppens natur; jag förvånade mig tvärtom över att finna dylika förmågor hos vissa kroppar. 
Men hur är det nu, då jag antar en ytterst mäktig och - om jag så får säga - illvillig bedragare som bemödar sig att så mycket som står i dess makt på alla sätt föra mig bakom ljuset?  Kan jag påstå att ens det aura minsta av allt det, varom jag nyss sagt att det hör till kroppens natur, tillkommer mig? jag spänner min uppmärksamhet, tänker efter, överväger saken på nytt - men jag tröttnar på att förgäves upprepa samma sak.  Men hur är det med det som jag tillskrev själen?  Att intaga föda eller att gå?  Eftersom jag nu inte har någon kropp, så synes mig även dessa verksamheter vara ren dikt.  Att förnimma?  Men inte heller detta kan ske utan kropp, och dessutom har jag tyckt mig i drömmen förnimma mycket men senare märkt att jag inte förnummit det.  Att tänka?  Här har jag det!  Tänkandet finns till; det ensamt kan inte skiljas från mig. jag finns till, jag existerar - detta är säkert.  Men hur länge? jo, så länge jag tänker; ty det skulle kanske till och med kunna hända, att oni jag var utan varje tanke, hela mitt jag i och med detta upphörde att finnas till. jag medger nu ingenting som inte är nödvändigt sant; jag är således kort och gott blott ett tänkande ting, dvs. själ eller ande, förstånd eller förnuft - ord av för mig förut okänd betydelse. jag är emellertid något verkligt, ett i sanning existerande ting; men på vad sätt beskaffat? jag har redan sagt det - ett tänkande ting. 
vår tillagd på Ur Betraktelser över

den första filosofin

Vad man kan tvivla på (Första betraktelsen)

Redan för åtskilliga år sedan lade jag märke till hur många falska åsikter jag i min ungdom antagit vara sanna och hur tvivelaktigt allt är som jag sedermera byggt på dem. jag insåg därför också att jag någon gång i livet bör rasera allt och på nytt bygga upp från första grunden, om jag någonsin skall komma fram till något fast och bestående i vetenskapen.  Men detta syntes mig vara ett väldigt företag, och jag avvaktade därför den mogna ålder på vilken ingen annan följer som är lämpligare för inträngandet i vetenskaperna.  Till följd härav har jag nu dröjt så länge att jag till slut skulle begå ett fel, om jag under fortsatt tvekan förslösade den tid som återstår för handling.  Därför faller det sig mycket lämpligt att jag i dag befriat mig från alla bestyr och försäkrat mig om fri tid i full ensamhet, så att jag på allvar och fritt kan ägna mig åt denna allmänna omstörtning av mina åsikter.
Härför skall det inte behövas, att de alla visas vara falska, ty detta skulle jag kanske aldrig kunna uppnå.  Då förnuftet redan bjuder oss att med samma omsorg hålla tillbaka vårt instämmande inför det inte helt vissa och otviveiaktiga som inför det uppenbart falska, så är det tillräckägt att förkasta alla åsikter, om jag i var och en av dem finner någon grund för tvivel.  Ej heller är det härtill nödvändigt att gå igenom dem alla - vilket vore en oändlig uppgift; jag skall i stället - eftersom byggnaden störtar samman av sig själv, då dess grund underminerats med en gång rikta mitt angrepp mot själva principerna, på vilka allt jag tidigare trott stöder sig.
Det är ju så att allt jag hittills betraktat som mest sant har jag mottagit från sinnena eller medelst dem.  Men nu har jag kommit underfund med att de ibland bedrar oss, och det är klokt att aldrig helt lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda gång.
Men - låt vara att sinnena ibland bedrar oss i avseende på små och mera avlägsna föremål, så tycks det dock finnas mycket annat som man
 
 

52
 
 

alls inte kan tvivla på, fast att jag nu är här, att jag håller detta papper i min att hela denna kropp är kas?  Det skulle vara, att vilkas hjärna så uppmjuka hårdnackat bedyrar att de är klädda i purpur, ehuru är helt och hållet pumpor jag skulle te mig lika rubb Må så vara.  Men är ja natten och drömma om i och ibland om ännu n-lind vid nattlig vila inbillar mi att jag har en rock på m avklädd ligger i sängen! detta papper, detta huvu och denna hand sträcker känner den; det som ske inte erinrade mig att likn i drömmen.  Tänker jag n livet och drömmen aldri gör mig bestört, och mi drömmen.
Låt gå för det!  Vi drö är sanna: att vi öppnar ö ja, att vi överhuvud har måste vi medge, att det f tavlor, vilka blott kunnat att följaktligen åtminston och hela kroppen, inte är så, att målarna, även då d gossar med det mest ovanl egenskaper utan blott ko de möjligen tänka ut någ då tydligen skulle vara färgerna, av vilka bilden man medge att även om a

Ur Betraktelser över
den första filosofin

Vad man kan tvivla på (Första betraktelsen)

Redan för åtskilliga år sedan lade jag märke till hur många falska åsikter jag i min ungdom antagit vara sanna och hur tvivelaktigt allt är som jag sedermera byggt på dem. jag insåg därför också att jag nagon gang i livet bör rasera allt och på nytt bygga upp från första grunden, om jag någonsin skall komma fram till något fast och bestående i vetenskapen.  Men detta syntes mig vara ett väldigt företag, och jag avvaktade därför den mogna ålder på vilken ingen annan följer som är lämpligare för inträngandet i vetenskaperna.  Till följd härav har jag nu dröjt så länge att jag till slut skulle begå ett fel, om jag under fortsatt tvekan förslösade den tid som återstår för handling.  Därför faller det sig mycket lämpligt att jag i dag befriat mig från alla bestyr och försäkrat mig om fri tid i full ensamhet, så att jag på allvar och fritt kan ägna mig åt denna allmänna omstörtning av mina åsikter.
Härför skall det inte behövas, att de alla visas vara falska, ty detta skulle jag kanske aldrig kunna uppnå.  Då förnuftet redan bjuder oss att med samma omsorg hålla tillbaka vårt instämmande inför det inte helt vissa och otvivelaktiga som inför det uppenbart falska, så är det tillräckligt att förkasta alla åsikter, OM jag i var och en av dem finner någon grund för tvivel.  Ej heller är det härtill nödvändigt att gå igenom dem alla ~ vilket vore en oändlig uppgift; jag skall i stället - eftersom byggnaden störtar samman av sig själv, då dess grund underminerats med en gång rikta mitt angrepp mot själva principerna, på vilka allt jag tidigare trott stöder sig.
Det är ju så att allt jag hittills betraktat som mest sant har jag mottagit från sinnena eller medelst dem.  Men nu har jag kommit underfund med att de ibland bedrar oss, och det är klokt att aldrig helt lita på sådana som bedragit oss, det må vara blott en enda gång.
Men - låt vara att sinnena ibland bedrar oss i avseende på små och mera avlägsna föremål, så tycks det dock finnas mycket annat som man

alls inte kan tvivla på, fastän det härstammar från samma källor.  Så t.ex. att jag nu är här, att jag sitter vid brasan iklädd en vinterrock, att jag håller detta papper i min hand o. dyl.  Ja, att just dessa händer är mina, att hela denna kropp är min - på vilka grunder skulle det kunna förnekas?  Det skulle vara, att jag jämförde mig med vissa sinnesrubbade, vilkas hjärna så uppmjukats av tjocka ångor från den svarta gallan att de hårdnackat bedyrar att de är kungar, ehuru de är mycket fattiga, att de är klädda i purpur, ehuru de är nakna, att de har huvud av lera, att de är helt och hållet pumpor eller av glas.  Men dessa är sinnesrubbade och jag skulle te mig lika rubbad, om jag följde deras exempel.
Må så vara.  Men är jag inte människa och brukar jag inte sova om natten och drömma om just sådana ting som de erfar i vaket tillstånd, och ibland om ännu mindre sannolika?  Hur ofta händer det inte att jag vid nattlig vila inbillar mig just sådana vanliga ting som att jag är här, att jag har en rock på mig, att jag sitter vid brasan, medan jag ändå avklädd ligger i sängen!  Men nu ser jag dock säkert med vakna ögon detta papper, detta huvud som jag rör på är inte försänkt i slummer och denna hand sträcker jag ut fullt avsiktligt och medvetet och jag känner den; det som sker i drömmen är inte så tydligt.  Som om jag inte erinrade mig att liknande tankar vid andra tillfällen vilseledde mig i drömmen.  Tänker jag närmare härpå, så inser jag klart att det vakna livet och drömmen aldrig kan skiljas åt medelst säkra kriterier.  Detta gör mig bestört, och min bestörtning bekräftar nästan min åsikt om drömmen.
Låt gå för det!  Vi drömmer således, och inga av dessa enskildheter är sanna: att vi öppnar ögonen, rör på huvudet, sträcker ut händerna, ja, att vi överhuvud har sådana händer eller en sådan kropp. Ändå måste vi medge, att det förhåller sig med drömbilderna som med vissa tavlor, vilka blott kunnat målas med verkliga ting som förebilder, och att följaktligen åtminstone dessa allmänna ting: ögon, huvud, händer och hela kroppen, inte är inbillade utan verkligen finns.  Ty är det inte så, att målarna, även då de bemödar sig att frai-nställa sirener och satyrgossar med det mest ovanliga utseende, inte förmår förläna dem helt nya egenskaper utan blott kombinerar ihop olika djurs lemmar?  Och skulle de möjligen tänka ut något så nytt att dess like aldrig skådats, och som då tydligen skulle vara uppdiktat och overkligt, så måste åtminstone färgerna, av vilka bilden består, vara verkliga.  Av liknande skäl tvingas man medge att även om allmänna ting, sådana som ögon, huvud, händer

REN@ DESCARTES

o. dyl. kunde vara blott inbillade, så måste det dock finnas ting som liksom de verkliga färgerna - utgör det material, varav allt det vi föreställer oss, vare sig det är verkligt eller inte, är bildat.
Av detta slag tycks kroppsligheten vara och dess utsträckning, vidare de utsträckta tingens form och kvantitet, dvs. storlek och antal, vidare den plats där dessa ting befinner sig och den tid under vilken de fortbestår o. dyl.
Kanske har vi rätt att härav dra den slutsatsen att fysiken, astronomien, medicinen liksom även alla andra vetenskaper som förutsätter iakttagelse av sammansatta ting är utsatta för tvivel, medan aritnietiken, geometrien och andra vetenskaper av samma slag som behandlar endast de enklaste och allmännaste tingen och föga bryr sig om, huruvida dessa ting finns i verkligheten eller ej, innehåller något säkert och otvivelaktigt.  Ty vare sig jag är vaken eller drömmer, är det sant att 2 + 3 = 5 och att kvadraten inte har fler sidor än fyra; och det tycks vara omöjligt att misstänka att så uppenbara sanningar är falska.
Och ändå!  En gammal uppfattning är inpräglad i min själ, att det finns en Gud som är allsmäktig och av vilken jag blivit skapad sådan jag är.  Men hur kan jag veta att han inte ordnat så, att det över huvud taget inte finns någon jord, någon himmel, några utsträckta ting, någon form, storlek, plats, och ändå allt detta precis som nu förefaller mig att finnas till?  Och än mer: hur kan jag veta att han inte ordnat så, att - liksom andra enligt min mening ibland tar fel i sådant som de anser sig veta fullkomligt säkert - även jag själv tar fel var gång jag adderar 2 och 3 eller räknar kvadratens sidor eller föreställer mig något om möjligt ännu enklare?  Men kanske Gud inte velat bedra mig på detta sätt? klan säges ju vara allgod.  Om det emellertid stode i strid med hans godhet att ha skapat mig sådan att jag alltid misstar mig, så borde det väl också vara oförenligt med den att tillåta att jag ibland misstar mig; och ändå kan detta senare inte sägas vara fallet.
Nu finns det kanhända folk som hellre skulle förneka att en så mäktig Gud existerar än betrakta alla andra ting som osäkra.  Låt oss inte diskutera med dem utan medge att allt vi sagt om Gud är en fiktion.  Men vare sig de nu antar att jag blivit den jag är genom ödets makt, genom en slump, genom en sammanhängande kedja av orsaker eller på något annat sätt, så gäller dock detta: ju mindre makt de tillskriver lån upphovsman, desto sannolikare är det att min ofullkomlighet är så stor att jag alltid misstar mig, eftersom att misstaga sig eller fela tycks vara en
 
 

Ur Betraktelser över deiz första filosofi7z

sorts ofullkomlighet.  På dessa argument har jag i sanning inte något svar och så tvingas jag till slut - inte av obetänksamhet eller lättsinne, utan av vägande och välöverlagda skäl - till medgivandet att ingenting av vad jag tidigare trott vara sant är otvivelaktigt; och att jag hädanefter med samma omsorg bör hålla tillbaka mitt bifall inför allt detta som när det gäller det uppenbart falska, om jag någonsin vill finna något säkert.
Men det är ej heller tillräckligt att en gång ha uppmärksammat detta; man bör vinnlägga sig om att ständigt hålla det i minnet.  Ty de invanda tänkesätten återkommer ständigt och avfordran mig nästan mot min vilja mitt lättrogna bifall, som de erövrat så att säga genom långvarigt umgänge och med förtrolighetens rätt.  Och jag kommer aldrig att vänja mig av med att skänka dem bifall och lita på dem, så länge jag godtar det som utmärker deras verkliga natur; nämligen att de visserligen - som nyss visats - på visst sätt kan betvivlas, men ändå är mveket sannolika och att det är mvcket mera förnuftsenligt att tro på dem än att förneka dem.  Därför är det - som jag tror - lämpligt att jag ger min vilja en motsatt inriktning och bedrar mig själv genom att för en tid anta att alla dessa tankar är helt falska och inbillade, tills mina fördomar liksom vikter i en vägs skålar jämnar ut varandra och intet vtterligare dåligt vanetänkande vänder bort mitt omdöme från den riktiga uppfattningen av tingen.  Ty jag vet, att jag vid detta förfaringssätt inte utsätter mig för någon risk eller begår något misstag, och att jag inte kan gå för långt i min eftergift åt misstron, eftersom det nu för mig inte kommer an på handling utan enbart på kunskap.
jag skall således anta att inte en allgod Gud, sanningens källa, utan någon ond ande, som på en gång är högst mäktig och förslagen, har använt hela sin energi på att bedra mig. jag skall tro att himmel, luft., jord, färger, former, ljud och alla yttre ting intet annat är än bedrägliga drömbilder, idel fällor för min lättrogenhet som utlagts av denna ande; jag skall betrakta mig själv som om jag inte hade 1-iänder, ögon, kött, blod eller något sinne, utan blott falskeligen antog mig ha allt detta; och jag skall envist fasthålla vid detta tänkesätt.  Och även om jag på detta sätt inte blir i stånd att få någon sann kunskap, så skall jag göra vad som står i min makt, nämligen beslutsamt akta mig för att ge mitt bifall åt vad som är falskt och att bli lurad av denna bedragare, hur mäktig och förslagen han än må vara.  Men detta är ett mödosamt företag och en viss tröghet drar mig tillbaka till mitt vanliga liv.  

Liksom fången som kanske nyss i drömmen njöt av den inbillade friheten men sedan börjat misstänka att han sover, är rädd för att vakna och söker dra ut på den ljuva illusionen - så sjunker jag av mig själv tillbaka i de gamla åsikterna och är rädd för uppvaknandet; är rädd för att det arbetsamme vakna livet skall i framtiden behöva levas inte i klart ljus utan mitt i de antydda svårigheternas ogenomträngliga mörker.
 
 

Om den mänskliga själens natur (Ur andra betraktelsen)

Men det finns en viss högst mäktig och högst förslagen bedragare, som alltid avsiktligt bedrar nilg.  Utan tvivel finns alltså även jag till, om han bedrar mig; och må han bedra mig hur mycket han än förmår, aldrig skall han dock åstadkomma att jag ingenting är, så länge jag tänker att jag är något.  Efter en tillräcklig avvägning av alla skäl bör således till slut fastställas, att denna sats jag finns till, jag existerar är nödvändigt sann var gång jag uttalar eller tänker den.

Ännu förstår jag dock inte tillräckligt vem detta jag är som nu nödvändigt finns till; och jag måste ta mig i akt, så att jag inte oförsiktigt råkar anta mig vara något annat än den jag är, och på så sätt begår ett misstag till och med i fråga om den kunskap som jag anser vara säkrare och mera självklar än någon annan.  Därför skall jag på nytt överväga vad jag tidigare, innan jag hängav mig åt dessa tankar, ansåg mig vara. Och jag skall därur avlägsna allt som de anförda skälen i minsta mån kunnat gendriva; på så sätt skall till slut blott det bli kvar som är säkert och orubbligt.

Vad har jag således hittills ansett mig vara?  En människa naturligtvis.  Men vad är en människa?  Skall jag säga ett förnuftigt djur?  Nej, ty då skulle jag därnäst ställas inför frågan vad ett djur är och vad förnuftigt är, och på så sätt skulle jag från en fråga drivas över till flera och svårare; dessutom har jag inte så mycket tid att jag skulle vilja förslösa den på dylika spetsfundigheter. 

I stället vill jag här rikta min uppmärksamhet på de tankar som tidigare av sig själva och helt naturligt föll mig in var gång jag begrundade vad jag var.  Först föll mig då in att jag hade ett ansikte, händer, armar och hela denna anordning av olika kroppsdelar som man kan se även hos ett lik och som jag gav namnet "kropp".  Dessutom föll mig in att jag intar föda, går, förnimmer och tänker - och dessa verksamheter tillskrev jag själen.  Men vad denna själ var, det uppmärksammade jag inte eller också föreställde jag mig den som något slags fint ämne - liknande vinden eller elden eller etern - ingjutet i mina grövre kroppsdelar.  Vad en kropp var, därom hyste jag inga som helst tvivel, utan ansåg mig ha tydlig kunskap om dess natur.  Hade jag försökt beskriva den sådan jag uppfattade den i min tanke, så skulle förklaringen blivit följande: med "kropp" förstår jag allt det som kan inneslutas i någon form, lokaliseras till en plats och som kan så uppfylla ett rum att det därur utestänger varje annan kropp; vidare det som kan förnimmas med känseln, synen, hörseln, smaken eller lukten och som kan försättas i rörelse på många sätt - dock inte av sig självt utan av något annat som berör det.  Ty att ha förmåga att röra sig själv liksom även att förnimma och tänka ansåg jag ingalunda tillkomma kroppens natur; jag förvånade mig tvärtom över att finna dylika förmågor hos vissa kroppar.

Men hur är det nu, då jag antar en ytterst mäktig och - om jag så får säga - illvillig bedragare som bemödar sig att så mycket som står i dess makt på alla sätt föra mig bakom ljuset?  Kan jag påstå att ens det aura minsta av allt det, varom jag nyss sagt att det hör till kroppens natur, tillkommer mig? jag spänner min uppmärksamhet, tänker efter, överväger saken på nytt - men jag tröttnar på att förgäves upprepa samma sak.  Men hur är det med det som jag tillskrev själen?  Att intaga föda eller att gå?  Eftersom jag nu inte har någon kropp, så synes mig även dessa verksamheter vara ren dikt.  Att förnimma?  Men inte heller detta kan ske utan kropp, och dessutom har jag tyckt mig i drömmen förnimma mycket men senare märkt att jag inte förnummit det.  Att tänka?  Här har jag det!  Tänkandet finns till; det ensamt kan inte skiljas från mig. jag finns till, jag existerar - detta är säkert.  Men hur länge? jo, så länge jag tänker; ty det skulle kanske till och med kunna hända, att oni jag var utan varje tanke, hela mitt jag i och med detta upphörde att finnas till. jag medger nu ingenting som inte är nödvändigt sant; jag är således kort och gott blott ett tänkande ting, dvs. själ eller ande, förstånd eller förnuft - ord av för mig förut okänd betydelse. Jag är emellertid något verkligt, ett i sanning existerande ting; men på vad sätt beskaffat? Jag har redan sagt det - ett tänkande ting.

Om Gud; att han existerar (Ur tredje betraktelsen)

Låt mig nu sluta ögonen, täppa till öronen, koppla ur alla mina sinnen och även utplåna ur mitt medvetande alla bilder av kroppsliga ting eller - då detta knappast låter sig göra - åtminstone betrakta dem som tomma
och falska och inte tillskriva dem något värde; låt mig tala blott till mig själv, blicka djupare in i mig själv och på så sätt söka så småningom bli
mer och mer bekant och förtrogen med mig själv. Jag är ett tänkande ting, dvs. ett väsen som tvivlar, bejakar, förnekar, förstår ett och annat, är okunnigt om mycket, vill, inte vill och även har föreställningar och förnimmelser. Ty ehuru det jag förnimmer eller föreställer mig - som jag ovan framhållit - kanhända inte är någonting utanför mig, så är jag dock säker om att dessa arter av tänkande son) jag kallar sinnesförnimmelser och föreställningar finns i mig till den del de är arter av tänkande.

Och med dessa få ord har jag räknat upp allt som jag verkligen vet eller åtminstone allt som jag hittills funnit mig veta. Låt mig nu med
än större omsorg se efter om det inte möjligen finns något hos mig som jag ännu inte tagit hänsyn till. Jag är viss om att jag är ett tänkande ting. Månne jag då också vet vad som erfordras för att jag skall vara viss om något? Låt mig se! I denna min första kunskap finns ingenting annat än en klar och tydlig uppfattning av det som jag påstår. Detta skulle förvisso inte räcka till för att göra mig förvissad om en saks sanning, om det någonsin kunde hända att något som jag uppfattar lika klart och tydligt vore falskt. Därför tycker jag mig redan kunna uppställa som en allmän regel att allt det är sant som jag uppfattar mycket klart och tydligt.

Men jag har ju tidigare betraktat många ting som helt säkra och uppenbara vilka jag senare ändå insåg vara tvivel underkastade. Vilka var då dessa ting? Jo, jord, himmel, stjärnor och allt
annat som jag iakttog med mina sinnen. Vad uppfattade jag då klart av dessa? Blott detta, att ideer eller tankar om dessa ting förelåg i mitt
medvetande. Och inte heller nu förnekar jag att dessa ideer finns hos mig. Men det finns också annat som jag påstod och på grund av tanke-
vana även trodde mig klart uppfatta, men som jag i verkligheten inte uppfattade: nämligen att det finns vissa ting utanför mig, från vilka
dessa ideer härstammar och som de fullständigt liknar. Och det var just häri jag misstog mig eller - om mitt omdöme händelsevis var korrekt - så hade detta inte sin grund i min uppfattningsförmåga.

Men vad skall jag säga om följande: då jag betraktade något mycket enkelt eller lätt i aritmetiska eller geometriska ämnen, t.ex. att 2 + 3 är 5 och dylikt, uppfattade jag då åtminstone detta tillräckligt klart för att
påstå att det var sant? Helt visst ansåg jag senare att även detta borde betvivlas; mitt enda skäl var att jag kom att tänka på möjligheten av att någon Gud kunde ha förlänat mig en sådan natur att jag bedrogs även i
fråga om det som verkade som mest uppenbart. Varje gång denna förutfattade mening om en allsmäktig Gud kommer för mig, måste jag
medge att det skulle vara lätt för honom att - om han så ville - få mig att missta mig även i sådant som jag tror mig mycket klart skåda med
min själs ögon.

Varje gång jag å andra sidan vänder mig till själva de ting som jag tror mig uppfatta mycket klart, så övertygar jag mig om deras
existens med en sådan tydlighet, att jag inte kan låta bli att utbrista:

bedra mig den som kan ! - aldrig skall han dock kunna åstadkomma att jag inte är något, så länge jag tänker att jag är något, eller att det någonsin kan vara sant att jag aldrig funnits till, om det nu är sant att jag finns till, eller att 2 + 3 är mer eller mindre än 5 och mera sådant vari
jag ser en påtaglig motsägelse.

Och då jag inte har någon anledning att
anta en så bedräglig Gud och tills vidare inte ens med bestämdhet vet om det finns en Gud, så är det skäl för mitt tvivel som beror enbart på
nämnda tanke förvisso ytterst svagt och så att säga metafysiskt. För att emellertid undanröja även detta skäl bör jag vid första tillfälle pröva
huruvida det finns en Gud och - om han finns - huruvida han kan vara en bedragare; ty så länge jag inte vet detta, ser jag inte hur jag någonsin skall kunna vara fullständigt säker om något annat.

Nu tycks emellertid ordningen fordra att jag först indelar alla mina tankar i bestämda klasser och frågar i vilka av dem sanningen eller falsk-
heten egentligen består. Somliga av dem är liksom bilder av tingen, och det är blott dem namnet "ide" tillkommer i sträng mening: så t.ex. när jag tänker mig en människa eller ett vidunder eller himlen eller en ängel eller Gud. Andra åter har därutöver en annan beskaffenhet: då jag t.ex. vill, då jag fruktar, då jag bejakar, då jag förnekar - uppfattar
jag sålunda alltid en sak som min tankes föremål, men min tanke omfattar också något mer än blotta likheten med denna sak; av dessa tankar kallas somliga viljanden eller affekter, andra åter omdömen.

Vad nu ideerna beträffar, så kan de - betraktade för sig själva och inte i relation till något annat - inte vara falska i egentlig mening. Ty vare sig jag föreställer mig en get eller ett vidunder, så är det inte mindre sant att jag föreställer mig den ena än att jag föreställer mig det andra. Inte heller kan man befara någon falskhet i själva viljandet eller i affekterna; ty det jag önskar mig må vara hur orätt som helst, ja, det
må vara sådant som inte finns någonstans, så är det ändå sant att jag önskar mig det. Så återstår bara omdömen i vilka jag kan befara att
missta mig. Det största och vanligaste misstag som kan finnas i dessa består nu däri att jag om de ideer som finns hos mig fäller omdömet att
de liknar eller överensstämmer med vissa ting utanför mig. Ty om jag blott betraktade själva ideerna som arter av mitt tänkande och inte hänförde dem på något annat, så skulle de knappast kunna ge mig anledning
till misstag.

Av dessa ideer är nu - såvitt jag kan se - somliga medfödda, andra utifrån kommande och åter andra av mig själv gjorda. Ty att jag förstår
vad ett ting, vad sanning, vad tänkande är - det anser jag mig inte ha fått från annat håll än från min egen natur; att jag åter nu hör ett
buller, ser solen, känner elden - det härstammar, såsom jag hittills ansett, från ting utanför mig; sirener, hippogryfer och liknande bildas slutligen av mig själv. Möjligen kan jag också tänka mig att alla ideer kommer utifrån eller att alla är medfödda eller att alla är gjorda - jag har nämligen ännu inte klart genomskådat deras sanna ursprung.

I denna sak bör emellertid främst undersökas på vilken grund jag tror att de ideer som jag anser vara liksom tagna från utanför mig existeran-
de ting liknar dessa ting. Jo, naturen tycks lära mig detta. Och dessutom säger mig erfarenheten att de inte är beroende av min vilja och således ej heller av mig själv; ty ofta framträder de för mig även mot min vilja;
just nu t.ex. förnimmer jag värme, vare sig jag vill det eller inte, och därför tror jag att denna förnimmelse eller värmeide kommer från ett
från mig skilt föremål, nämligen från värmen hos den eld vid vilken jag sitter. Och det ligger närmast till hands att anta att detta ting snarare skickar in i mig något som liknar det, än något annat.

Huruvida dessa grunder är tillräckligt bindande skall jag nu pröva.

Då jag här säger att naturen lär mig det, så menar jag härmed bara att det är blott en sorts spontan drift som förmår mig att tro härpå, och
inte ett naturligt ljus som visar mig att det är sant. Dessa två är i hög grad olika varandra: det som det naturliga ljuset visar mig - t.ex. att
därav att jag tvivlar följer att jag finns till, och liknande - kan inte på något sätt vara tvivel underkastat, ty det kan inte finnas någon annan
förmåga som jag lika mycket skulle lita på som detta ljus och som kunde övertyga mig om att sådana satser inte är sanna; vad åter de
naturliga drifterna beträffar, så har jag redan tidigare ofta ansett att de, då det gällde att välja det goda, drivit mig mot det sämre, och jag ser inte varför jag skulle lita på dem mera i någon annan sak.

Vidare, ehuru dessa ideer inte är beroende av min vilja, så är det fördenskull ingalunda säkert att de nödvändigt måste härstamma från ting
utanför mig. Ty liksom de drifter om vilka jag nyss talat finns hos mig och ändå synes vara skilda från min vilja, så finns det kanske hos mig
också en annan förmåga som jag ännu inte riktigt känner till och som frambringar dessa ideer. Också de ideer som jag har då jag drömmer bildas ju, såsom det hittills alltid visat sig, inom mig utan någon medverkan av yttre ting.

Och slutligen: även om de skulle härstamma från ting som är skilda från mig, så följer härav inte att de måste likna dessa ting. Ja, i fråga
om många av dem tycker jag mig ofta ha iakttagit stor olikhet. Så t.ex. finner jag hos mig två olika ideer om solen. Den ena är liksom hämtad från sinnena och bör alldeles särskilt räknas till dem vilka jag betraktar som utifrån kommande; i den ter sig solen ytterst liten för mig. Den andra åter är hämtad från astronomiens beräkningar, dvs. framdragen ur
vissa hos mig medfödda begrepp, eller också är den på något annat sätt gjord av mig; i den framstår solen såsom åtskilliga gånger större än
jorden. Båda dessa ideer kan förvisso inte vara lika en och samma utanför mig existerande sol, och förnuftsskäl övertygar mig om att den ide
som är mest olik den är den som mest omedelbart synes härstamma från den.

Allt detta visar tillräckligt att det inte var ett säkert omdöme utan blott en sorts blind drift som hittills fått mig att tro att det finns några
från mig skilda ting, vilka genom sinnesorganen eller på något annat sätt skickar in i mig ideer eller bilder av sig själva.

Men även en annan väg öppnar sig för mig att undersöka huruvida några av de ting vilkas ideer finns hos mig existerar utanför mig. Ty så-
tillvida som dessa ideer blott är vissa arter av tänkandet finner jag inte någon olikhet mellan dem, och de synes mig alla på samma sätt härstamma från mig själv; men såtillvida som den ena av dem föreställer en sak, den andra en annan, är det uppenbart att de är sinsemellan ytterst olika.

Otvivelaktigt är nämligen mina ideer om substanser förmer och innehåller så att säga mera objektiv realitet än ideerna om blotta modi eller accidenser, och den ide genom vilken jag tänker mig en högsta Gud, som är evig, oändlig, allvetande, allsmäktig och alla andra tings skapare, har i sanning mera objektiv realitet i sig än ideerna om ändliga
substanser.

Nu är det emellertid enligt det naturliga förnuftet uppenbart att det måste finnas åtminstone lika mycket i hela den verkande orsaken som det finns i denna orsaks verkan. Ty varifrån - så frågar jag - skulle verkan kunna
erhålla sin realitet om inte från orsaken? Och hur skulle orsaken kunna ge den denna realitet, om den inte också själv hade den?

Härav följer emellertid inte blott att ingenting kan uppkomma ur intet, utan också att det fullkomligare, dvs. det som i sig innehåller mera realitet, inte kan uppkomma ur det mindre fullkomliga. Och detta är inte blott en
uppenbar sanning i fråga om de verkningar vilkas realitet är aktuell eller formell, utan också i fråga om dem i vilka man blott tar hänsyn till den objektiva realiteten.

Med andra ord: det förhåller sig inte blott så att t.ex. en sten som förut inte fanns till inte kan börja finnas till just nu annat än om den frambringas av något som i formell eller eminent mening innehåller allt det som antas finnas i stenen, eller att värme inte kan överföras på ett föremål som förut inte var varmt annat än av ett ting som har åtminstone samma fullkomlighetsgrad som värmen -
och på sauna sätt med allt annat; utan dessutom är det också så att iden om denna värme eller denna sten inte kan finnas hos mig annat än om den framkallats av en orsak i vilken jag finner åtminstone lika mycket realitet som i värmen eller stenen.

Ty även om denna orsak inte överflyttar något av sin aktuella eller formella realitet på min ide, så får man inte anta att den måste vara mindre real; själva idens natur är sådan att den
i sig själv inte fordrar någon annan realitet än den som den får från mitt tänkande, varav den är en modus. Denna ide innehåller emellertid
en bestämd objektiv realitet; och att den innehåller just den och inte en annan, detta måste härleda sig från en orsak som innehåller minst lika mycket formell realitet som iden innehåller objektiv realitet.

Om vi nämligen antar att man kan finna något i iden som inte funnits i dess orsak, så skulle den ha det från det rena intet; men hur ofullkomlig den realitet än må vara som tillkommer tinget såtillvida som det finns objektivt i förståndet genom iden, så är det dock alldeles uppenbart att den inte är ett intet och att den således inte kan komma från intet.

Jag får inte heller föreställa mig saken så, att då den realitet som jag antar hos mina ideer är blott objektiv, så är det inte nödvändigt attsamma realitet skulle finnas i formell mening i dessa ideers orsaker, utan det räcker om den finns där blott objektivt. Ty liksom objektiv realitet tillkommer ideerna i kraft av deras egen natur, så tillkommer formell realitet ideernas orsaker, särskilt de första och de främsta orsakerna, i kraft av deras natur. Och även om en ide kanhända skulle kunna uppkomma ur en annan, så kan detta dock inte fortgå i det oändliga, utan man måste till slut komma fram till en första ide vars orsak är liksom en urbild som i formell mening innehåller all den realitet som finns i iden blott objektivt.

Så blir det klart för mig genom det naturliga
förnuftet att ideerna hos mig är liksom bilder, som visserligen lätt kan sakna något av fullkomligheten hos de ting från vilka de är tagna men inte innehålla något större eller fullkomligare.

Ju längre och uppmärksammare jag undersöker allt detta, desto klarare och tydligare inser jag att det är sant. Men vilken slutsats skall jag
dra därav? Jo, om den objektiva realiteten av någon av mina ideer är så stor att jag är säker på att den varken i formell eller eminent mening
kan vara i mig och att således jag själv inte kan vara denna ides orsak, så följer härav med nödvändighet att jag inte finns ensam i världen,
utan att även något annat existerar som är orsak till denna ide.

Om nu ingen sådan ide finns hos mig, så får jag alls intet säkert bevis för existensen av något från mig skilt ting, ty jag har på det omsorgsfullaste gått igenom allting och hittills inte kunnat finna något annat.

Bland dessa mina ideer finns nu utom iden om mig själv, som inte kan erbjuda någon svårighet, en ide om Gud, några om kroppsliga och livlösa ting, några om änglar, åter några andra om djur och slutligen några
om andra människor som liknar mig.

Vad beträffar ideerna om andra människor, djur eller änglar, så inser jag lätt att de låter sig sammansättas av de ideer som jag har om mig
själv, om kroppsliga ting och om Gud, även om det vid sidan om mig inte skulle finnas några människor eller djur eller änglar i världen.

Vad nu ideerna om kroppsliga ting beträffar, så finns i dem ingenting så stort att det inte kunde anses komma från mig själv; ty då jag
närmare ser efter och prövar dcm var för sig på samma sätt som jag i går prövade vaxets ide, så finner jag att det finns blott ganska litet som
jag klart och tydligt uppfattar hos dem: nämligen deras storhet, dvs.
utsträckning på längden, bredden och djupet, deras form, som uppkommer genom en begränsning av denna utsträckning, de olika formbestämda delarnas läge i förhållande till varandra och deras rörelse eller läge-
förändring. Härtill kan fogas substans, tid och tal. Alla andra bestämningar däremot, såsom ljus och färger, toner, lukter, smakkvaliteter,
värme och köld och andra kvaliteter som jag förnimmer med känseln, uppfattas av mig blott ytterst förvirrat och dunkelt, ja, till den grad att
jag inte ens vet om de är sanna eller falska, dvs. om de ideer jag har av dem är ideer av någonting eller inte.

Med namnet "Gud" förstår jag en oändlig, av annat oberoende substans som har högsta insikt och största makt och som har skapat såväl mig själv som allt annat existerande - om något annat över huvud taget existerar.  Allt detta är förvisso sådant att ju noggrannare jag uppmärksammar det, desto omöjligare synes det mig att det skulle ha kommit endast från mig själv.  Alltså bör man av det sagda dra slutsatsen att Gud nödvändigt existerar.
 
 

Om sanning och falskhet (Fjärde betraktelsen)

Under de gångna dagarna har jag till den grad vant mig att låta själen vända sig bort från sinnena och med sådan noggrannhet fastställt att det finns blott ytterst litet som man riktigt uppfattar om de kroppsliga tingen, däremot mycket mera som man vet om människans själ och ännu mycket mera om Gud, att jag nu utan svårighet kan vända min tanke från föreställningens föremål till blotta tankens objekt som är skilda från all materia.  Och förvisso är min idé om människans själ, såvitt denna är ett tänkande ting och inte något som är utsträckt i längd, bredd och höjd eller har något annat för kroppen utmärkande, mycket tydligare än en idé om något kroppsligt föremål.  Beaktar jag vidare att jag tvivlar, dvs. är något ofullkomligt och av annat beroende, så får jag en klar och tydlig idé om ett oberoende och fullkomligt väsen, dvs. om Gud. 

Och enbart därav att jag har en sådan idé eller att jag som har en sådan idé existerar sluter jag att också Gud existerar och att hela min existens i varje ögonblick är beroende av honom; och jag drar denna slutsats med sådan klarhet att jag är säker på att mänskligt förstånd inte kan veta någonting klarare och säkrare. 

Och redan tror jag mig se en väg som leder från detta betraktande av den sanne Guden, hos vilken alla vetandets och vishetens skatter är förborgade, till kunskapen om de övriga tingen.
Först och främst inser jag nämligen att det inte kan vara så, att han någonsin bedrar mig; ty i allt bedrägeri och svek finns något av ofullkomlighet.  Och ehuru förmågan att bedra tycks vara ett bevis på skarpsinne och makt, så är dock viljan att bedra utan tvivel ett tecken på illvilja och svaghet och kan därför inte finnas hos Gud.

Vidare finner jag att jag har en viss omdömesförmåga, som jag i likhet med allt annat hos mig med säkerhet fått av Gud; och då han inte vill bedra mig, så är den omdömesförmåga han givit mig säkerligen inte sådan att jag, så länge jag rätt brukar den, någonsin skulle kunna missta mig.

Intet tvivel om denna sak skulle finnas kvar, om härav inte tycktes följa att jag sålunda aldrig kan missta mig; ty om jag fått allt som finns hos mig av Gud och om han inte givit mig någon förmåga att missta mig så synes jag aldrig kunna begå ett misstag.  Sant är också att så länge jag blott tänker på Gud och riktar min blick helt och hållet på honom, så ser jag ingen som helst orsak till misstag eller falskhet; men då jag därefter åter blickar mot mig själv, finner jag att jag ändå är hemfallen åt otaliga misstag. 

När jag nu söker efter orsaken till dessa misstag märker jag att jag inte blott har en real och positiv idé om Gud, dvs. om det fullkomligaste väsendet, utan också ett slags negativ idé så att säga om intet, dvs. om det som är mest avlägset från all fullkomlighet; jag finner vidare att jag, som är liksom ett mellanting mellan Gud och intet, dvs. mellan det högsta vara och icke-varat, är så beskaffad att jag - i den mån jag är skapad av det högsta väsendet - inte har något som kunde vara orsak till att jag misstar mig eller begår fel, men att jag i den mån jag också på visst sätt har del i intet eller i icke-varat, dvs. i den mån jag själv inte är det högsta väsendet och mycket fattas mig - naturligt nog misstar mig. 

På så sätt förstår jag åtminstone att ett misstag som sådant inte är något realt som beror av Gud, utan blott en brist.  För att förklara att jag misstar mig behöver man alltså inte anta att jag har en förmåga som Gud givit mig härför; vad som gör att jag emellanåt misstar mig är i stället att den förmåga av sanna omdömen som jag fått av honom inte är obegränsad hos mig.

Helt och hållet tillfredsställer detta dock ännu inte.  Ty ett misstag är inte en ren negation, utan en brist på eller avsaknad av en kunskap som i viss mån borde finnas hos mig; beaktar man Guds natur, så synes det inte vara möjligt att han hos mig skulle ha lagt ner någon förmåga som inte vore i sitt slag fullkomlig, dvs. som vore i avsaknad av någon fullkomlighet som borde tillkomma den.  Ty om det är så, att en konstnär frambringar desto fullkomligare verk ju fullkomligare han själv är, kan då denne högste upphovsman till allt ha skapat något som inte vore i alla avseenden fullkomligt? 

Inte heller kan jag klaga över att jag inte fått av Gud en tillräckligt omfattande och fullkomlig vilja, dvs. valfrihet, ty jag erfar förvisso att den inte inskränkas av några skrankor.  Och vad som synes mig i hög grad vara värt att observera är att ingenting annat hos mig är så fullkomligt eller så stort att jag inte skulle inse att det kan finnas ett ännu fullkomligare eller större. 

Betraktar jag t.ex. förståndets förmåga, så inser jag strax att den hos mig är högst obetydlig och mycket begränsad, och samtidigt bildar jag en idé om ett annat, mycket större förstånd, ja, om det största och obegränsade, och just därför att jag kan bilda idén om ett sådant förstånd förstår jag att det tillhör Gud. 

Och på samma sätt går det, när jag undersöker minnes- och föreställningsförmågorna eller vilka andra förmågor som helst: jag finner ingen enda, i fråga om vilken jag inte skulle förstå att den hos mig är svag och begränsad, hos Gud däremot ofattlig.  Viljan eller valfriheten är den enda som visar sig vara så stor hos mig att jag inte kan göra mig en föreställning om en större; därför är det framför allt tack vare denna som jag förstår att jag liksom är Guds avbild och har en viss likhet med honom. 

Ty ehuru den är ojämförligt mycket större hos Gud än hos mig både med avseende på den kunskap och den makt, som är förenade med den och gör den starkare och verksammare, och med avseende på objekten, eftersom den hos honoiyl sträcker sig över flera objekt, så synes den i och för sig och till sitt begrepp noga betraktad likväl inte vara större; den består nämligen blott däri att vi kan göra eller låta bli att göra (dvs. bejaka eller förneka, eftersträva eller fly) samma sak, eller rättare blott däri att vi på ett sådant sätt drives att bejaka eller förneka, eftersträva eller fly det som vårt förstånd framställer för oss, att vi inte känner oss tvingade därtill av någon yttre makt.  För att jag skall vara fri behövs det nämligen inte att jag skall kunna drivas åt den ena sidan lika väl som åt den andra; tvärtom: ju mera jag lutar åt den ena, vare sig emedan jag klart inser att den innehåller grunden till det sanna och det goda eller enledan Gud så ordnat mina innersta tankar, med desto större frihet väljer jag denna sida; och varken gudomlig nåd eller naturlig insikt kan någonsin förminska friheten, utan de snarare ökar och stärker den. 

Men den obeslutsamhet jag erfar, då intet motiv driver mig mera åt den ena sidan än åt den andra, är den lägsta graden av frihet och vittnar inte om någon fullkomlighet hos denna, utan endast om en brist eller en sorts negation hos kunskapen; ty om jag alltid såge klart vad som är sant och gott, skulle jag aldrig vara tveksam om hur jag bör döma och välja och jag skulle sålunda, ehuru jag vore helt fri, likväl aldrig kunna vara obeslutsam.

Härav inser jag nu att min viljeförmåga som jag har från Gud inte i och för sig kan vara mina misstags orsak: ty den är av största omfattning och i sitt slag fullkomlig.  Men ej heller förståndsförmågan kan vara det, ty vad jag än förstår, så måste jag - eftersom förmågan att förstå kommer från Gud - utan tvivel förstå det rätt, och jag kan omöjligt missta mig här. 

Men varav kommer sig då mina misstag? Jo, blott och bart därav att viljan har en större omfattning än förståndet och att jag till följd härav inte håller den inom förståndets gränser utan omfattar med den också sådant som jag inte förstår; då den är obeslutsam inför sådant, avviker den lätt från det sanna och goda, och på så sätt både misstar jag niig och felar.

När jag t.ex. under de senaste dagarna undersökte huruvida något fanns till i världen och kom underfund med att just därav att jag undersökte detta klart följde att jag själv fanns till, så kunde jag inte underlåta att fälla omdömet att det som jag förstod så klart också är sant; inte därför att jag därtill tvingades av någon vttre makt, utan därför att den stora klarheten i förståndets uppfattning framkallade en stor benägenhet hos min vilja att fälla detta omdöme.  Min tro på det var sålunda så mycket självständigare och friare ju mindre obeslutsam jag var inför just detta omdöme. 

Nu förhåller det sig inte bara så att jag vet att jag finns till såtillvida som jag är ett tänkande ting, utan det föresvävar mig också en viss idé om den kroppsliga naturen och det händer att jag undrar, huruvida den tänkande natur som finns hos mig - eller bättre: som är just jag själv - är något annat än denna kroppsliga natur eller om båda är ett och detsamma.  Och då jag nu också förutsätter att mitt förstånd ännu inte upptäckt något skäl som skulle övertyga mig mera om det ena alternativet än om det andra, så är jag onekligen just på grund härav obeslutsam huruvida jag skall be@aka eller förneka det ena eller det andra, ja, huruvida något omdöme över huvud taget skall fällas om saken.

Denna obeslutsamhet sträcker sig inte bara till det varom förståndet inte har någon kunskap alls, utan över huvud taget till allt varom det inte har en tillräckligt klar kunskap just vid det tillfälle då viljan söker träffa sitt avgörande.  Ty hur mycket jag än drages åt det ena hållet av sannolika gissningar, så är blotta insikten i att de är endast gissningar och inte säkra och otvivelaktiga skäl tillräcklig för att driva mitt instämmande åt det motsatta hållet. 

 

Om de materiella tingens väsen och ännu en gång om Guds existens (Femte betraktelsen)

Mycket återstår att utforska om Guds egenskaper, mycket också om min egen, dvs. min själs natur; kanhända skall jag taga upp detta en annan gång. Just nu (sedan jag blivit varse vad jag bör undvika och vad jag bör göra för att nå sanningen) synes mig ingenting vara mer av behovet påkallat än att jag försöker komma ur de tvivelsmål som jag hemfaller åt under de gångna dagarna och ser efter, om det inte kan finnas något säkert i de materiella tingen.

Innan jag därvid undersöker huruvida några sådana ting existerar utanför mig, måste jag betrakta deras idéer i den mån de finns i mitt medvetande och se efter, vilka av dem som är tvdllga och vilka förvirrade.

Tydligt föreställer jag mig nu den storhet som filosoferna i allmänhet kallar kontinuerlig, dvs. denna storhets eller - rättare sagt - det storhetsbestämda tingets utsträckning i längd, bredd och djup; hos denna urskiljer jag olika delar, och jag tillskriver dessa delar storlek, form, läge och rörelse i alla möjliga variationer, rörelserna åter - olika varaktighet.
Och inte blott allt detta betraktat så här i allmänhet är mig välbekant och genomskinligt, utan jag finner vid närmare påseende också oräkneliga speciella sanningar rörande figurerna, antalet, rörelsen och liknande, sanningar som är till den grad uppenbara och överensstämmer så med min natur, att jag redan första gången jag upptäcker dem inte tycker mig lära mig något nytt utan snarare blott erinra mig något som jag redan tidigare vetat om, eller också för första gången uppmärksamma något som förut funnits inom mig ehuru jag inte tidigare riktat mitt medvetandes blick därpå.