DET PERFEKTA

Det är en vanlig föreställning att vi människor söker det perfekta och inte kan låta bli att anta det perfektas existens. Det kan gälla perfekt kunskap och då heter området epistemologi vilket betyder kunskapsteori. Men frågan dyker också upp i moraliska sammanhang. Kan vi människor nå särskilt långt i moralisk perfektion? Då handlar det om moralfilosofi. Är vi alla tveksamma och förvirrade varelser som aldrig kan nå det perfekta? En del moralfilosofer menar att målet är moralisk perfektion och att vi måste sätta ribban så högt för att bli tillfredsställda med vår moraliska strävan.

Men hur ska detta gå till?

En person som ofta och tålmodigt gör goda handlingar mot andra, uppnår efter en tid en viss kvalitet både vad gäller handlingarna och i sin egen karaktär. Omgivningen uppfattar dessutom en sån person som mer pålitlig än andra. Denna kvalitet, snarare än den enskilda handlingen, är det som många moralfilosofer menar vara vägen till det perfekta moraliska livet - ett liv som ingen människa kan nå helt och hållet men som de flesta ändå skulle vilja uppnå. Det är en akt-baserad teori om det perfekta, teorin om den enskilda handlingens egenskap.


[1. Reflektion och värdering: Anser du att man ska försöka komma sånära det perfekta som möjligt i sitt liv? Eller är det alltför uppstressande att tänka så?]

Men andra teorier finns. Istället för att diskutera och definiera vad som är goda handlingar vill många tänkare istället koncentrera sig på denna kvalitet och kalla den för "dygd". Vi får då en dygdteoretisk infallsvinkel på det perfekta. Det är en viktig distinktion. Om vi endast koncentrerar oss på den goda handlingen uppstår en del problematiska situationer. Vi skulle kunna tänka oss att om bara vi utför den goda handlingen så spelar det ingen verklig roll varför vi gjorde den, eller om vi gjorde den frivilligt eller under hot, om vi gjorde den glatt eller med stark irritation, om vi var rädda för vad folk skulle tycka eller om vi gjorde handlingen för sin egen skull. Dessutom skulle samma handling ibland verka god och ibland ond.


Den dygdteoretiska filosofin börjar med antagandet att kunskapsteori är en normativ aktivitet. Grundtanken är att förstå den normativitet som alltid finns med i alla modeller av det perfekta som vi under historiens gång konstruerar. Denna grundtanke leder alltid till en viss inriktning på analysen. Medan dygdeteorier inom etiken försöker förstå olika handlingars normativa egenskaper (dvs. skälen för att andra ska göra på samma sätt) försöker normativ kunskapsteori förstå normativa egenskaper hos olika föreställningar om verkligheten och hos de personer som har föreställningarna. Man betonar personer snarare än handlingar.


Goda handlingar som görs av fel motiv bygger inte upp särskilt goda personliga karaktärer och leder inte till personens egen dygd eller perfektion. Just detta byggande är emellertid det som de flesta menar med moralisk utveckling. Om en dålig tennisspelare slår väldigt hårt, inte för att han inser att styrkan behövs i just det slaget, utan för att är förbannad, kan hans slag genom stor tur vinna ett game, men det hjälper honom inte att bli en pålitilig och god spelare.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att motivet är det viktiga i moralen? Eller kan en handling vara god fast personen har ett lågt motiv?]

Man kan också tänka sig, som är vanligt inom Islam, att en moraliskt medveten Gud helt enkelt kräver lydnad av en rad regler. Det handlar inte om att förstå det perfekta utan uppnå en perfekt lydnad. Ibland framställs sann religion som ett sådant rent lydande, utan någon reflektion från människans sida, åtminstone inte för att utföra lydnaden. Andra tänkare menar att det är en särskild sorts människa som Gud vill få fram genom etiken. I kulturer som annars moraliskt sett är tämligen olika finns i regel en tanke att människan utvecklas etiskt från ett enkelt regellydande till en alltmer perfekt moralisk karaktär. Regler och bud är till för att utveckla människors karaktär, inte för att hålla dem i schack mot sin vilja.


Ibland påpekas att dygder bara är aktuella för det liv vi lever på jorden och att de därför endast är ett sätt att en tid anpassa sig efter en viss plats och en viss grupp - vilket kan gå bra utan egen övertygelse. Om det nu finns ett liv bortom jordelivet borde inte detta liv kräva att vi ska vara modiga, rättvisa eller ärliga. All moralisk strävan borde vara över då.


De grekiska antika filosoferna funderade inte först och främst över vad som avgjorde om en handling var riktig utan över vad för slags människa man bör vara. Filosofer som  Sokrates, Platon, Aristoteles, stoikerna och epikuréerna har olika uppfattningar om denna perfekta människa. Platon och Aristoteles betonar att det goda livet är ett liv tillsammans med likar. Stadsstaten är för dem den naturliga grunden. Stoicismen och epikurismen riktar sig mer till individen och hur han eller hon ska uppnå det goda livet på egen hand.

Vad de alla sökte var dygderna, men vilka dessa dygder är har man genom tiderna haft olika uppfattningar om. En dygd är ett karaktärsdrag och inte en medfödd egenskap. Det betyder att man kan lära sig att bli dygdig, man kan öva upp en viss förmåga.

Man kan också beskriva en dygd som en disposition, som kan övas upp till en förmåga. Ser man det så och därtill är humanist menar man att varje människa föds med denna disposition till förmågan att vara god. Den kristna teorin lägger till: människan har också en medfödd tendens till ondska. Psykologer som Freud menar att vi föds med en dödsdrift, en vilja till destruktion och längtan efter det som är livlöst och dött. Freud kallade denna drift Thanatos-driften som är lika viktig som en annan drift Eros-driften eller den sexuella driften.

          [3. Reflektion och värdering: Anser du att människan kan utveckla en inre moralisk karaktär? Kan det goda läras in?]

Enligt många filosofier finns skäl att anta att vi måste vara den sorts moraliska personer som vi tränat oss till på jorden under evolutionens utveckling. En rad stadier leder oss mot det perfekta enligt filosofen C.W. Graves. Enligt hans elev Don Beck var det första värdesystemet ett rent överlevnadsvärde - ät eller bli uppäten! Vi använde huvudsakligen våra instinkter, ungefär som djuren. Det andra värdesystemet var det kollektiva och mytologiska. Vi börjar berätta myter för varandra, vi laddar verkligheten med farliga och främmande makter, gudar, demoner, drakar och bildar ett nära stamsamhälle där vi skyddar varandra. Vi gör allting tillsammans och värden som bygger på det gemensamma blir grunden för vår tillvaro.


Nästa värdesystem i evolutionen är det individualistiska. Här försöker vi konkurrera ut våra med människor och ta oss fram på egen hand. Vi inser egots makt och vilja till makt. Vi upplever det perfekta i den egna friheten att bestämma ont och gott och vi skipar rättvisa genom att ta makten och sedan dominera andra. Det fjärde värdesystemet är det vi talat om tidigare - att lyda en intelligent absolut Person som har den verkliga kontrollen över alla händelser.


Sångaren Cat Stevens, numera läraren Yussuf Islam, är en typisk representant för detta synsätt i vår tid. Alla  normala människor, menar han, som nått en sju-årings förnuft förstår att vi inte kan kontrollera allt som sker i vårt liv. Inte bara yttre händelser sker utanför vår kontroll eller ens kännedom. Även alla kroppsliga faktorer som vi inte själva skapar, bildar ett komplicerat system som kontrollerar hela vår kroppsliga och mentala liv. Något annat eller Någon annan kontrollerar i hög grad vad som sker och känns i vårt liv. Även om vi ibland känner att vi väljer fritt och har ordning på vad som sker, förstår vi att allt detta är en liten fläck i ett mycket större biologiskt och mentalt system som vi inte kontrollerar. Vi är en produkt av andra faktorer, trots att vi kan känna oss fria ibland. Detta som har kontrollen kan inte vara något opersonligt eftersom det vi kallar personligt bara är en mycket litet del på toppen av ett mycket komplicerat system. Att säga att den kraft som kontrollerar alla händelser inom  oss och utanför oss är mindre än en person, blir  självmotsägande. Vanligt förnuft säger att det är MER än vår lilla mänskliga person.


På denna nivå blir alltså lydnaden, helst i djup kärlek till den Älskade, det perfekta. Men till denna nivå hör förmågan att känna skuld, ge orsaksförklaringar till denna skuld och uttrycklig önska att förlåta och upplösa skulden. Inget av de tidigare värdesystemen har haft skuld med som en avgörande faktor. Inom evolutionen är känslor av skuld och förlåtelse en revolution i utveckligen av det mentala livet, av de grundkänslor som senare blir viktiga i utvecklingen av samhällen.


Det femte värdesystemet enligt Don Beck är valfrihetens och de många möjligheternas nivå. Här är det perfekta att kunna experimentera och välja alternativa lösningar till alla former av handlingar och dygder. Mångsidigheten och respekten för denna mångsidighet blir väsentligare än någonsin tidigare. Det sjätte värdesystemet handlar mer om den gemensamma Jorden vi lever på och dess värde som vistelsort. Att se varje handling i dess värde för Jorden, dess "gröna" kvalitet, blir mer centralt än någonsin tidigare i evolutionen. Vi lever på en skör planet med lättstörda system som är livsviktiga för oss. Den perfekta människan måste vara en person som är ytterst medveten om detta fragila livssystem. Livet som egenvärde lyfts här upp till skillnad mot alla de tidigare nivåerna där liv offrats för egots eller stammens skull. Ytterligare två nivåer för utveckling finns enligt Graves och Beck - se en skönlitterär skildring av dem i filosofen Ken Wilbers roman Boomeritis.


Evolutionära filosofer är noga med att påpeka att dessa nivåer för perfektion är lokala - vi har en värld där alla nivåer praktiseras samtidigt. Detta kan ses som en förvirring och en bristande enhet. Men evolutionen sker alltid med lokala mutationer som senare blir generella. På liknande sätt föds den nya värdenivån på några få platser och sprider sig senare. Men här befinner vi oss i framtiden.

          [4. Reflektion och värdering: Vilken värdenivå befinner du dig själv på? Tror du mänskligheten når över den fjärde nivån?]

Men var passar våra kända värdesystem in i dessa utvecklingsstadier? Den gyllene regeln "Gör mot andra vad du vill de ska göra mot dig" var en urgammal summering som även Jesus använde i sin undervisning om moral. De flesta stora moralfilosofer introducerar sällan eller aldrig nya moraliska läror utan ger liv åt de gamla. Som Samuel Johnson sa: "Folk behöver komma ihåg mycket mer än de behöver bli undervisade om något nytt". Det verkliga arbetet för moralfilosofen verkar vara att åter och åter igen föra oss tillbaka till de gamla enkla principerna - som vi alla så ofta misslyckas med att nå.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att en gammal moral fortfarande kan vara hållbar? Eller måste moralen förnyas?]

Den moralfilosofi som söker det perfekta har inte något utarbetat program för en politik som ska leda människor till allt djupare dygd och inte heller någon modell för ett visst samhälle vid en viss tidpunkt. Det är nästan omöjligt. Moralisk perfektion är avsedd för alla människor vid alla tider. Ett socialt program som fungerar vid en viss tid och ett visst samhälle passar inte vid andra tider och andra sociala grupper.

När moralfilosofen säger: Ge de hungriga mat! undervisar den inte om hur man lagar mat. När den säger: Studera skrifterna! undervisar den inte om hebreiska eller grekiska. Moralfilosofin ersätter inte kokkonsten eller språkvetenskapen. Snarare fungerar moralfilosofen som en dirigent som får instrumenten att spela samfällt för att skapa en enda symfoni. Moralfilosofin är en energikälla som alla olika människor kan hämta näring från.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att en klok bok från antiken kan ge dig något idag? Tror du de tio budorden från Gamla Testamentet ännu håller? Kan gamla visdomsböcker från taoismens Kina ge riktlinjer för moderna människor?]

Många vänder sig till nyandliga rörelser som presenteras hos Oprah Winfrey eller till indiska yogaskolor eller till Dalai Lama, eller i kristna kyrkor för att få ledning i moralfrågor. Det kan naturligtvis gå bra om de finner goda moralfilosofer där. De flesta är dock inte moralfilosofer. Om andliga rörelser utbildade ekonomer, politiker och domare skulle troligtvis samhället bli ett moraliskt godare samhälle. Men så är inte fallet. Om kyrkor sysslade med handlingsprogram för alla ekonomer, politiker och domare skulle sannolikt inte många bry sig om det. Präster och yogalärare är inte utbildade eller kallade till att skapa ett sådant etiskt handlingsprogram utan är specialiserade på människans eviga själ och en väg till upplysning eller frälsning. 

Filosofin låter människor själva stå för arbetet på den moraliska perfektionen. Tillämpningen av moralen i en fackförening, skola eller en domstol måste komma från personer som är fackföreningsmän och advokater och lärare. Det måste komma inifrån. Precis som god litteratur kommer från goda författare, inte bara skickliga och framgångsrika och precis som goda familjer kommer från goda individuella mammor och pappor, inte från socialstyrelsen. Filosofisk perfektionism har fått en rad olika meningar i vår tid. Vi kan särskilja fyra inriktningar:

1 perfektionism vad gäller det goda mänskliga livet

2 perfektionism vad gäller upplevelser och tillstånd hos människan

3 perfektionism som moralisk teori

4 perfektionism som politisk attityd

Filosofer som Aristoteles, Thomas Aquinas, Spinoza, Hegel, Marx och T.T. Green är alla perfektionister i någon av dessa meningar. De utvecklar olika uppfattningar om vad som är det perfekt goda för människan och utformar sedan en handlingsplan som ofta är politisk för att nå detta goda. Trots sina stora olikheter menar de alla att detta perfekta finns inom räckhåll, åtminstone som en inriktning och en väg framåt.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att vi behöver filosofera om det perfekta och om vägar att komma närmare detta?]

Nya Testamentet (NT) ger oss en skiss om vad ett moraliskt perfekt samhälle är. De tidiga kristna kallade sig själva "de heliga" eller "helgon" och kan därför betraktas som ett slags perfektionister. Ett samhälle skildras i NT där det inte finns några parasiter eller några som bara åker med utan att bidra. En person som inte arbetar bör heller inte äta, står det. Varje individ förväntas bidra till något gott med sitt dagliga arbete. Redan så långt befinner vi oss på 2000-talet långt bakom. Vi har ännu inte ett sådant samhälle. Många lever på olika former av brottslighet, ännu fler deltar i handel med skadliga produkter.

Vidare skildrar NT ett samhälle där inga onödiga eller lyxbetonade struntartiklar produceras. Inga oärliga försäljningsmetoder används. Inga skrytsamma eller falska informationskampanjer bedrivs. Ingen tjänar oförtjänt stora summor på andras behov. NT skildrar ett samhälle med många vänstervärderingar. Men samtidigt beskrivs ett samhälle där alla lyder och visar både yttre och inre respekt inför alla myndigheter som är tillsatta på ett rättvist sätt. Barn lyder sina föräldrar och kvinnor lyder sina män -- något som är tämligen impopulärt i vår tid. Men framför allt skildras ett samhälle där glädje dominerar. Sång och dans, jubel och fest, är vanliga inslag. Oro och ångest är främmande för detta samhälle. Dygder som artighet och hövlighet är prisade dygder i detta NT-samhälle.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att NT-samhället är önskvärt? Är det realistiskt?]

En objektiv skildring av det perfekta behöver dock inte referera till det goda för människor. Konstverk och olika delar av naturen kan betraktas som perfekt goda även om inte en enda människans fanns på jorden. Radikala miljöaktivister kan ibland ge uttryck för en längtan efter den perfekta harmoni som återställs om människan som livsform försvann från jorden. Om inte mänsklig ondska finns i aktiv operation, kan universum ses som perfekt i sig. National Geographic har t ex skildrat en framtid för New York utan människor och visat hur naturen på ca 50 år kommer att återställa allt till den harmoni som fanns innan människan dök upp.

Men de flesta perfektionister söker en skildringen av något perfekt gott för människan, vilket alltså är en särskild avdelning av perfektionismen. De försöker identifiera det som ger människor tillgång till det perfekt goda så att människan kan nå thelos, målet för att vara människa. Vanligen kommer man fram till två versioner av det perfekta. Den första är en förståelse för ett gott tillstånd hos människan. Det kan vara hälsa, lycka, behovstillfredsställelse, tillstånd av att vara "hög" eller uppleva "flyt". Det bästa i livet är då att sträva efter en maximal lustmängd med så lite ansträngning som möjligt - och så oberoende av andra som möjligt. Här gäller också den autonoma individen - jag gör vad jag vill med mitt liv - som det centrala för perfektionen. (Lyssna till ett samtal med Amy Julia Becker, som har en dotter med Downs syndrom, ett samtal kring perfekta och icke-perfekta barn och vad thelos kan betyda i praktiken.) 

Den andra versionen bygger däremot på att uppnå ett perfekt gott genom att genomföra ett projekt av något slag, ett projekt av politiskt, ideologiskt, religiöst eller estetiskt slag. Genomförandet kan kräva offer och många negativa tillstånd - artisten kan känna ångest och genomlida många smärtsamma faser i sitt skapande, politikern kan uppleva många hotfulla motgångar i sin kamp och den religiöse kan genomgå en rad tvivel och obehagliga späkningar i sin utveckling mot ett andligt rent liv.

             [9. Reflektion och värdering: Vilken form av perfektionism tilltalar dig? Kan utvecklingsstörda barn ingå i ett perfekt liv?Är det värt att offra sitt           välmående för andra?]

Företrädare för den andra versionen menar att den första är för trång för att motsvara det faktiska utvecklandet av mänskliga mål i historien. Denna vidare version kontrasterar mot både njutningsfilosofin och behovsteorin om det perfekta. Det är som är perfekt gott, enligt denna perfektionism är inte gott för att det tillfredsställer ett eller annat behov och inte för att det ger lust eller njutningh. Både njutning och tillfredsställelse av behov kan uppstå under sökandet efter det perfekta men i vare sig lusten eller behovstillfredsställelsen ligger något perfekt gott i sig.

Men vilka praktiska sätt finns tillgängliga för att skapa ett perfekt liv och samhälle? Vi har nämnt den tio budorden och rådet att älska sin nästa som sig själv. Ett annat moraliskt råd vi fått från de gamla grekerna och även från den äldre judiska traditionen liksom de medeltida kristna filosoferna, men som helt bortses från idag är detta: ta inte ränta på utlånade pengar. Att låna mot ränta är idag grunden för vårt ekonomiska system. Har vi då fel när vi hävdar att det är moraliskt riktigt att låna ut mot ränta? Vissa filosofer hävdar att Moses, Aristoteles och Thomas Aquinas inte kunde förutse den aktiebörs vi har idag. De tänkte dessutom endast på den utlånande individen, inte företag och regeringar.Tre stora civilisationer har emellertid tidigare förbjudit räntan. Vi baserar vår ekonomi på den.

Att skänka till fattiga är en annan moralisk dygd från både judar, greker, muslimer och kristna. I den liknelse i NT som handlar om getter och får -- vilka som kan komma till himlen och inte -- är denna princip om hjälp till den fattige en avgörande dygd. Idag hävdar många att ett gott samhälle inte ska ha fattiga, det ska vara så organiserat att de fattiga inte finns. Det är en gemensam politisk fråga, inte en individuell moralisk plikt. Men samtidigt kan vi tänka att detta inte utesluter den individuella skyldigheten att hjälpa fattiga. De flesta av oss känner nog alltid att vi skänker för lite.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att ränta är omoraliskt? Anser du att alla individuellt bör skänka pengar till fattiga?]

Perfektionism som moralteori vill visa vägen till att skydda och framhäva objektivt goda mänskliga liv. Detta kan ske på två sätt: en egoistisk form och en altruistisk. Egoistiska former av perfektionism finns det gott om i filosofihistorien. Dessa filosofier visar vägen för den enskilde att göra sig själv så perfekt det någonsin går och många skolor har upprättat träningsprogram och levnadsregler för denna perfektionism. Trots sin egoism behöver dessa former inte alltid innebära en trångsynt självupptagenhet. Istället kan man argumentera för att det goda för alla beror av det goda för den enskilde. Bara om du själv finner det perfekta livet och praktiserar det, kan du bidra till att samhället blir mer perfekt.

En hel del egoistiska perfektionister menar att det inte finns någon konflikt mellan den egna perfektionen och andras. Men de altruistiska perfektionisterna påvisar att det alltid blir en konflikt mellan den som tänker göra sig själv perfekt och andras lycka och välbefinnande. Det kommer alltid att ske på andras bekostnad, menar man. Altruisterna visar på nödvändigheten att ge upp sin egen perfektion för att hjälpa andra att komma närmare den.

             [11. Reflektion och värdering: Anser du att altruisterna eller egoisterna har rätt? Varför?]

Vare sig vi använder den egoistiska eller den altruistiska formen för perfektionism kan vi vara överens om att det handlar om att göra både sig själv och andra mer perfekta än de är för närvarande. Jesus sa: "Var perfekta såsom er Fader i himlen är det". Det tycks vara en genomgående tendens i både västerlandet och österlandet att sträva efter detta perfekta objektiva goda, vad det nu än är. Samtidigt inse filosoferna att stora och allvarliga begränsningar visar sig i denna strävan. Filosofen Immanuel Kant menade att vi inte kan se det som en plikt att arbeta för andras perfektion utan endast för den egna. Vi kan inte tvinga andra att utveckla vare sig sina mentala eller moraliska egenskaper, men vi bör uppfatta det som en plikt att göra det med oss själva. Vi kan inte tvinga andra att delta i meningsfulla sociala sammanhang eller att leva i hälsosamma omständigheter. Endast indirekt kan vi ge andra möjligheter till strävan efter perfektionism. Detta innebär alltså enligt Kant, att perfektionism alltid gäller sig själv i först hand, inte andra. Ett berömt uttalande av Franciskus från Assisi lyder: "Gör dig själv helig först så kommer du att göra samhället heligt!"

Enligt denna form av perfektionism kommer det moraliskt och andligt perfekta samhället inte att bli verkligt förrän alla uppriktigt vill ha det för sin egen del. Vi kan upprepa: Gör mot andra vad du vill att de ska göra mot dig ! tills vi blir blåa i ansiktet av ansträngningen, men vi kan inte utföra det förrän vi enskilt och för sin egen del uppriktigt älskar vår nästa som oss själva. Den sociala moralen kräver en inre byggnad som vi ännu inte har. Den långa omvägen blir till slut de kortaste vägen till målet.

             [12. Reflektion och värdering: Anser du att Kant har rätt? Måste man börja med sig själv?]

Många filosofer har argumenterat för familjen och äktenskapslöftena som en grund för perfektionismen i det mänskliga livet. Men stämmer det med t ex Kants uppfattning? Det traditionella äktenskapet såsom det skildras i judendom, kristendom och islam fordrar någonting av bådadera. Den egoistiska perfektionen tycks få ge vika för den andres lycka. Finns detta som fordras redan med i den naturliga attraktionen som två förälskade känner? Eller är kärleken egoisitisk? Det ligger enligt biblisk tradition i den naturliga åtrån att vara trogen den andra. Lusten och attraktionen sammanfaller med troheten enligt denna tradition.

Men skilsmässostatistiken tycks säga något annat. Många teorier under 1900-talet utgår dessutom från att lust och attraktion kan separeras från trogen kärlek och detta gör skilsmässan mer tänkbar om än inte enklare. Löftet jag ger när jag är kär och på grund av att jag är kär innebär att vara trogen min älskade så länge jag lever, så ser den kristna moralfilosofen på saken. Löftet innebär naturligtvis att jag är trogen även när jag upphör vara kär.

Synen på moral och ärligt löfte utgår från att ett löfte gäller något jag verkligen kan utföra, inte en symbolisk omöjlighet som man säger för det att det låter fint. Ingen kan lova att han eller hon kommer att fortsätta känna på ett visst sätt. Ingen kan lova attraktion och förälskelse. Det vore som att lova att aldrig mer ha huvudvärk eller som att lova att alltid i fortsättningen vara hungrig. Löftet går ut på något annat, det strävar efter det perfekta.

Kritiker har kring detta "perfekta" äktenskap betonat att det är meningslöst att tvinga ett par att leva ihop år efter år fast de inte längre är kära i varandra. Det finns naturligtvis ett sunt förnuft i att fortsätta leva tillsammans. Man ger ett hem åt barnen. Man skyddar kvinnan som kanske offrat en karriär för att vara hemma med barnen. Man skyddar kvinnan från att bli lämnad när mannen i 45-årsåldern hittar en yngre vackrare kvinna och erfar förälskelse igen.

          [14. Reflektion och värdering: Anser du att hemmet och familjen är grunden för det perfekta livet? ]

Men det finns också ett annat sätt att se på det perfekta. Vi finner det hos bl a filosofen Leibniz. Det som är verkligt är perfekt, menar han. Men perfektion är inte något som endera finns eller inte finns, det är en graderad händelse. En evig perfektion finns endast hos det som Leibniz kallar Gud, vilket betyder det perfekta vetandet. Alla finita former för liv, alltså former som har början och slut kan endast besitta mycket begränsade former av det perfekta. Leibniz förklarar: "Gud kunde inte ge alla skapade former all perfektion utan att därmed göra dem till Gud. Därför måste olika grader av perfektion finnas i tingen och i händelserna i universum, med begränsningar av olika slag." 

Enligt Leibniz och även den judiske filosofen Spinoza har alla ting i universum någon grad av metafysisk perfektion. Vi kan se denna grad genom att se harmonin, vilket definieras som "proportionernas enhet i variationen". När vi hör ett musikstycke som är välkomponerat eller ser ett landskap med tilltalande former, upplever vi skönhet, som är perfektionens harmoni, upplevt genom våra känslor och sinnen. När vi förstår matematiken bakom naturlagarna ser vi en harmoni som är en del av perfektionen. När vi själva ägnar oss åt sådana betraktelser, känner vi lugn och harmoni inombords - vår perfektion har ökat.

Leibniz menar också att sådant som har en högre grad av perfektion i sig bör uppmärksammas av oss, vi bör studera det och bekanta oss med det. Därmed ökar vår egen perfektion. Ju mindre vi betraktar det harmoniska, ju mer ökar kaos och förvirring. Det perfekta är alltså normativt - vi bör betrakta det.

Men är då inte kärlek det mest perfekta vi känner till? Att vara kär och känna attraktion är enligt Leibnitz  exempel på fantastiska tillstånd. Vi ser harmonin och skönheten i nästan allting. Det är  kontemplativa tillstånd som gör oss gott på flera sätt. Det gör oss generösa, modiga, det öppnar våra ögon för all möjlig sorts skönhet, inte bara den älskades, det underordnar den rent animaliska sexualiteten under en högre princip, det perfekta och verkliga. Vi märker hur kärlek besegrar lust och integrerar den. Ingen förnekar att kontemplativ förälskelse är vida bättre än simpel sensualitet och kall självupptagenhet. 

Spinoza varnar oss för emotionernas och affekternas makt över vår själ och uppmanar oss att betrakta allting ur evighetens synvinkel. Affekter och emotioner kan ses på två sätt. Dels kan de uppfattas som integrerade med tänkandet och visdomen, dels som tämligen självständiga och ofta störande för tänkandet och visdomen. Det tokigaste vi kan göra, menar filosofer som Spinoza och Leibniz, är att ta en viss given emotionell impuls i vår natur och göra den impulsen till ett mål att följa framför allt annat. Våra emotioner och affekter har ofta en låg grad av perfektion. Endast efter mycket själsligt arbete kan de integreras i vår person. En rationell mentalisering sker då med hjälp av andra betydande människor nära oss. Att låta emotioner och affekter ersätta kontemplativ kärlek är förkastligt enligt filosofer som Leibnitz och Spinoza. Man kan inte basera ett liv på att vara kär eller passionerad. Det är nobla och starka känslor men det är alltid fortfarande endast emotiva processer.


[15. Reflektion och värdering: Anser du att det är tokigt att sätta en viss känsla högst och söka efter den? Eller kan livets mål för dig vara just ett visst tillstånd?]

Men kan inte den emotionella intelligensen bilda grund för det perfekta? Är inte den s.k. mentaliseringen grunden för vår intersubjektivitet, vårt samspel med andra människor? Sitter inte utformningen av det egna jaget ihop med affektkontroll och affektintegration? De flesta moralfilosofer är skeptiska, alltifrån Platon till Leibniz och Spinoza. Vad är det som integrerar känslorna? Jo förnuftet. Emotionella tillstånd, eller affektiva tillstånd, som Spinoza säger, kan inte förväntas vara desamma över tid, de kan inte förväntas vara desamma ens en kort tid. Kunskap och kontemplation över det sköna och harmoniska varar däremot, principer och naturlagar varar, erfarenheten av själva varat som vi befinner oss i, ter sig permanent. Till och med våra vardagliga vanor kan förbli mer eller mindre permanenta. Men emotionella tillstånd kommer och går, byter skepnad, förändrar karaktären från timme till timme, ibland från minut till minut.


Hur mycket vi än vill skildra förälskelsen och kärleken i filmer och romaner, kommer den inte att förbli sig själv. Den växlar ständigt, liksom alla intersubjektiva affekter. Den går alltid förlorad och vi saknar den alltid. När en saga slutar med orden "...och så levde de lyckligt i alla sina dagar" betyder det inte att de kände varje dag vad de kände dagen innan de gifte sig. Det vore högst beklagligt om det skedde: för vem skulle stå ut med förälskelsens intensitet ens i fem år? Vad skulle hända med aptiten, med sömnen, med arbetet, med vännerna? Affekterna skulle spränga oss.


Att vara kär är alltså inte det perfekta. Men att med "upphöjd" kärlek betrakta harmonin i världsalltet och i hela tillvaron, särskilt i sin egen familj och i sitt eget jag, är att närma sig det perfekta enligt filosofer som Leibnitz och Spinoza, Kant och Whitehead. Att älska är enligt dessa filosofer inte endast ett emotionellt tillstånd. Det är snarare en fördjupad enhet, en kontemplativt integrerad verksamhet där man använder viljan för att medvetet förstärka kärleken med vanehandlingar.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att det går att älska på ett mer filosofiskt sätt? Eller kan kärlek endast gälla en annan person? Vad är det perfekta livet för dig?]

Här närmar vi oss också perfektionen i att älska sin nästa som sig själv och att älska sina fiender - en segsliten dröm om perfektion. Vi älskar oss själva även i situationer där vi inte tycker om oss själva, även i situationer där vi hatar det vi gjort. På samma sätt älskar vi en person som vi ibland inte tycker om, ibland till och med hatar. Dessutom kan denna kärlek uppehållas när den andra är kär i någon tredje person.

Enligt den leibnizianska perfektionismen gäller det att älska med visdom. Kärlek är enligt honom den njutning vi känner när vi betraktar andras lycka. Också här drar Leibniz in Gud som är den universella kärleken som sträcker sig till alla ting i universum, både biologiska livsformer och icke-organiska livsformer. Genom att de alla har verklighet, har de också grader av perfektion och är älskvärda. Ju mer vi kan härma Gud och älska alla ting som existerar, ju mer växer perfektionen i vår egen natur. Därmed ökar vi perfektionen i universum.



[17. Reflektion och värdering: Kan man älska materiella händelser i universum? Kan man älska en person man inte tycker om? Anser du att kärleken är slut när man blir kär i någon annan? Eller kan man älska varandra på ett annat sätt, med visdom, trots att någon är kär i en annan person utanför relationen eller äktenskapet?]