I

MIN KÄRE WORMWOOD!

Jag tar fasta på vad du säger om att vägleda din
patient i valet av lektyr och se till att han flitigt umgås med sina materialistiska vänner. Men air du inte en smula barnsligt troskyldig? Det förefaller som om du trodde att logiska resonemang vore rätta sättet att hindra honom från att råka i Fiendens klor. Det kunde det ha varit, ifall han hade levat för ett par hundra år sen. På den tiden kunde människorna ännu ganska bra skilja på när en sak var bevisad och när den inte var det; och om den var bevisad, så trodde de verkligen på den.

De trodde fortfarande på ett samband mellan
tänkande och handlande, och de tvekade inte att låta en logisk bevisföring utgöra motivering för ett förändrat leverne. Men med tillhjälp av veckotidningar och andra dylika vapen har vi åstadkommit en betydande förändring i det avseendet.

Din patient är ända från pojkåren van vid att ha ett helt dussin sinsemellan oförenliga filosofiska åskådningar dansande runt i sitt huvud. Han tänker inte på lärosatser såsom i första hand »sanna» eller »falska», utan såsom »enbart akademiska» eller »praktiska», som »föråldrade» eller »aktuella», som »konventionalistiska» eller »hänsynslösa». Fraser och slagord, inte logisk bevisföring, är våra bästa bundsförvanter i vår strävan att hålla honom utanför Kyrkans gemenskap.

Slösa inte tid på att försöka få honom att tro att den materialistiska livsåskådningen är sann. Få honom att tro att den är stark eller fast eller djärv - att den är framtidens filosofi. Det är sådant han fäster vikt vid.

Det farliga med saklig diskussion är att den för hela
striden över till Fiendens hemmaplan. Han kan föra
logiska resonemang, Han också, men i fråga om verkligt praktisk propaganda, av det slag som jag syftar på, har Han under århundraden visat sig långt underlägsen Vår Fader i Avgrunden. Just genom att du kommer med argument, väcker du din patients tankeförmåga till verksamhet, och när den väl en gång har vaknat, vem kan då förutsäga följderna?

Även om något speciellt resonemang kan förryckas därhän att det ger oss vatten på vår kvarn, så skall du finna att du hos din patient har befäst den ödesdigra vanan att intressera sig för allomfattande spörsmål och inte bara för det
oavbrutna flödet av vad han direkt upplever med sina sinnen. Din uppgift är att se till att han ständigt är upptagen av detta flöde. Lär honom att kalla det för »verkliga livet», och låt honom inte fråga sig vad han menar med »verklig».

Kom ihåg att han inte, som du, är ett enbart andligt
väsen. Eftersom du aldrig har varit mänska (Ah, vilket otäckt övertag har inte Fienden över oss i det avseendet!), så kan du inte föreställa dig hur hårt de är snörda i sina vardagsvanors band. Jag hade en gång en patient, en pålitlig ateist, som ofta besökte läsesalen i British Museum. En dag när han satt där och läste, märkte jag att han höll på att komma in på en tankegång som kunde leda honom på villovägar. Fienden stod naturligtvis ögonblickligen vid hans sida. Innan jag hade hunnit fatta hur landet låg, såg jag hur det som jag hade arbetat i trettio år på att bygga upp, nu
började vackla.

Om jag hade tappat huvudet och börjat försöka försvara min position med logiska resonemang, så hade jag varit såld. Men så dum var jag inte. Jag satte genast in anfallet mot den sida hos mannen där jag hade det säkraste övertaget; jag gav honom en vink om att nu kunde det vara på tiden att han gick och fick lite lunch. Fienden kom förmodligen (du har väl märkt att man aldrig riktigt kan avlyssna vad Han säger till dem?) med en antydan i motsatt riktning: att det här var viktigare än lunchen. Åtminstone tror jag att det måste ha varit den strängen Han spelade på, för när jag sade: »Alldeles riktigt. Saken är verkligen så viktig, så man kan inte ta itu med den så här långt fram på förmiddan», så sken patienten upp betydligt, och jag hade knappt hunnit tillägga: »Det är mycket bättre att gå tillbaka efter lunch och gripa sig an saken med friska krafter», förrän han redan var halvvägs utom dörren.

Och när han bara väl hade kommit ut på gatan, så var slaget vunnet. Jag visade honom på en pojke, som ropade ut middagstidningen, och på 73:ans buss, och innan han hade hunnit ner för trappan, hade jag gett honom den orubbliga övertygelsen, att vilka konstiga ideer en person än må få i sitt huvud när han sitter instängd bland sina böcker !! Så behövs det bara en hälsosam dosis av »det verkliga livet» (med det menade han bussen och tidningspojken) för att få honom att inse att »allt sånt där» helt enkelt inte kan vara sant. Han
insåg att han hade svävat i överhängande fara, och
längre fram i livet talade han gärna om »detta halvt
omedvetna sinne för realiteter, som är vårt elementäraste skyddsmedel mot de villfarelser som den rena logiken kan föra till». Han befinner sig nu i gott förvar i Vår Faders hus.

Nu börjar du kanske förstå principen för det hela.
Tack vare en utvecklingsprocess inom det mänskliga själslivet, som vi satte i gång för flere århundraden sedan, finner mänskorna det nästan omöjligt att tro att det kan finnas något egendomligt och svårförklarligt i det alldagliga och välbekanta. Tröttna inte på att inpränta i honom att allting här i världen är »en helt naturlig sak».

Framför allt: försök inte att använda vetenskapen (jag menar verklig vetenskap) som ett
skyddsmedel mot kristendomen. Vetenskapen kommer att direkt stimulera honom till att låta sina tankar syssla med realiteter som han inte kan se och ta på. Det har förekommit beklagliga fall bland de moderna fysikerna. Om han nödvändigt skall dilla med vetenskap, så låt honom hålla sig till nationalekonomi och sociologi; låt honom inte komma bort från detta ovärderliga »verkliga liv». Allra bäst är det att inte låta honom läsa några vetenskapliga böcker, men ändå inge honom en överlägsen föreställning om att han är hemma i alla vetenskaper, och att allt i den vägen som han råkar snappa upp i samtal eller böcker är »den
moderna forskningens resultat». Kom ihåg att du är utsänd för att vänja honom av med att tänka redigt och logiskt. Ni unga demoner uttrycker er ibland på ett sådant sätt att man kunde tro att det var vår uppgift att undervisa.

Din tillgivne onkel

SCREWTAPE




II

MIN KÄRE WORMWOOD!

Med allvarligt missnöje ser jag av ditt brev att din
patient har blivit kristen. Invagga dig inte i några förhoppningar om att du skall kunna undgå den sedvanliga bestraffningen; i själva verket hoppas och tror jag att du i dina bättre stunder knappt ens skulle önska att göra det. Emellertid måste vi söka göra det bästa möjliga av situationen. Det finns ingen anledning att förtvivla; hundratals personer, som liksom han har blivit omvända vid mogen ålder, har blivit återvunna efter att en kort tid ha befunnit sig i Fiendens läger, och är nu hos oss. Alla patientens vanor, både själsliga och kroppsliga, är alltjämt gynnsamma för oss.

En av våra stora bundsförvanter är för närvarande
Kyrkan själv. Missförstå mig inte. Jag menar inte Kyrkan, sådan vi ser henne omspännande alla länder och tider och med sina rötter i evigheten, skräckinjagande såsom en här med flygande fanor. Det är, det medger jag, en syn som gör även våra modigaste frestare illa till mods. Men lyckligtvis kan mänskorna alls inte se den. Allt vad din patient ser, är en halvfärdig byggnad i imiterad gotik på den nya kyrkotomten. När han kommer in i den får han se kvarterets specerihandlare som med ganska salvelsefull min och beskäftiga maner kommer och räcker honom en liten bok i fint band och med guldsnitt, innehållande en liturgi som ingen av
dem förstår, samt en liten bok i tarvligt band, inne-
hållande ett antal religiösa dikter, av vilka de flesta är dåliga, och dessutom förvanskade och tryckta med mycket liten stil. När patienten kommer in i sin bänk och ser sig omkring, så får han se just den kategori av sina grannar som han dittills har undvikit att komma i beröring med. Du får rätt mycket bygga din taktik på dessa grannar. Låt hans tankar fladdra fram och åter mellan ett uttryck sådant som »Kristi kropp» och de ansikten som han med egna ögon ser i bänken bredvid. Det betyder naturligtvis mycket lite hurdana de mänskor i verkligheten är som sitter i denna bänk.

Kanske är det så, att du vet att en av dem är en stridbar kämpe på fiendens sida. Det spelar ingen roll. Tack vare Vår Fader i Avgrunden är din patient en narr. Det behövs bara att några av dessa grannar sjunger falskt, eller har skor som knarrar, eller dubbelhaka, eller är konstigt klädd, så är patienten strax redo att tro att deras religion därför måste vara på något sätt löjlig.

För, ser du, i sitt nuvarande stadium går han och bär på en föreställning om »de kristna», vilken han inbillar sig är religiös, men som i själva verket till stor del är lånad från bildkonsten. Hans sinne är fullt av togor och sandaler och bröstharnesk och bara ben, och själva det faktum att de andra kyrkobesökarna är klädda i moderna kläder, är för honom ett verkligt - fast naturligtvis omedvetet - crux. Låt det aldrig bli medvetet, låt honom aldrig fråga sig hur han hade väntat sig att de skulle se ut. Se till att i hans inre allting förblir dimmigt, så får du hela evigheten på dig för den nöjsamma sysselsättningen att göra honom delaktig av det speciella slag av klarsyn som Helvetet skänker.

Arbeta därför skarpt på att utnyttja den besvikelse,
den känsla av antiklimax, som patienten säkerligen
kommer att känna under sina första veckor som regelbunden kyrkobesökare. Fienden tillåter att denna besvikelse inställer sig i början av varje mänskligt strävande. Den kommer när en pojke som i barnkammaren har blivit hänförd av berättelser som Odysseen, skall ta itu med att verkligen lära sig grekiska. Den kommer när två älskande har blivit gifta och börjar gripa sig an med sin verkliga uppgift: att lära sig leva samman. På
alla livets områden markerar den övergången från
drömmande längtan till strävsamt arbete på att för-
verkliga drömmarna.

Fienden tar denna risk, emedan Han har en underlig vurm att förmå all denna vämjeliga ohyra till att, som Han uttrycker sig, »av fri vilja» älska och tjäna Honom - bli hans »barn» är det uttryck han använder, i sin ingrodda förkärlek för att deklassera hela andevärlden genom onaturliga associationer med dessa tvåbenta djur. Eftersom Han vill att de skall vara fria, så vägrar Han att enbart med utnyttjande av deras böjelser eller vanor driva dem fram till något av de mål som han utstakar för dem; Han lämnar åt dem att »göra det själva». Och däri ligger vår chans. Men, och glöm inte det, däri ligger också risken för oss. Har de en gång lyckligt och väl kommit igenom denna första period av känslotorka, så blir de sedan mycket mindre beroende av sina känslor, och därför mycket mindre mottagliga för frestelser.

I vad jag hittills har skrivit har jag utgått från det
antagandet att det inte finns några sakliga skäl till att patienten är besviken på mänskorna i bänken bredvid. Men om det finns det - om patienten vet
t. ex, att fruntimret med den tokiga hatten är passionerad bridgespelerska, eller att karlen med de knirkande skorna är en girigbuk och utsugare - då blir din uppgift givetvis så mycket lättare. Allt vad du då behöver göra, är att förhindra att patienten gör sig den frågan: »Om jag, fastän jag är sådan jag är, ändå kan anse att jag på sätt och vis är en kristen, hur kan jag då ta för givet att mänskorna i bänken framför mig är hycklare och vanekristna, bara därför att de har andra slags synder än jag?» Du frågar kanske om det är möjligt att hindra ens ett mänskosinne från att göra sig en fråga som ligger så nära till hands. Jo, det är det, Wormwood, det är det. Behandla honom på rätta sättet, så faller det honom helt enkelt aldrig in att fråga så. Han har ännu inte ens på långt när varit hos Fienden så länge att han har hunnit lära sig någon verklig ödmjukhet.

Vad han, även när han ber på sina knän, säger om sin egen syndfullhet, det är bara papegojpladder. I själ och(själva orden är inte sårande), men säger dem i sådan ton, eller vid sådana tillfällen, att de är nästan som ett slag i ansiktet. För att kunna vidmakthålla detta växelspel måste du och Glufs se till att ingen av dessa båda idioter mäter den andre med samma måttstock som sig själv. Din patient måste fordra att alla hans yttranden skall tas i bokstavlig mening och bedömas endast efter vad han faktiskt säger, samtidigt som han, när han bedömer sin mors yttranden, tolkar dem med överkänsligt sinne för tonfall och sammanhang och den undermening han misstänker att de har.
Och henne måste du stimulera att göra likadant mot honom. På det sättet kan de båda två sluta en träta i den fullständiga, eller nästan fullständiga, övertygelsen att de är alldeles oskyldiga. Du vet hur det brukar låta i dylika fall: »Jag bara frågar henne hur dags middagen är färdig, och så blir hon alldeles ursinnig».

När det där väl har blivit en inrotad vana, så får du
bevittna den förtjusande scenen, att en mänska säger saker och ting i medvetet uppsåt att såra, och ändå beklagar sig över att vederbörande känner sig sårad.

Till sist ber jag dig berätta mig något om den gamla
damens inställning till religionen. Är hon över huvud
taget svartsjuk på den nya faktor som har kommit in i hennes sons liv - känner hon sin fåfänga sårad av det faktum att han av andra, och vid så mogen ålder, har lärt sig det som hon tycker att hon gav honom så goda tillfällen att lära sig när han var liten? Tycker hon att han »gör sån förfärlig affär» av det - eller att han får sin frälsning för mycket billigt pris? Kom ihåg den äldre brodern i Fiendens berättelse.

Din tillgivne onkel

SCREWTAPE




III

MIN KÄRE WORMWOOD!

Dina dilettantmässiga förslag i ditt senaste brev ger
mig en påminnelse om att det är hög tid att jag skriver utförligt till dig angående det pinsamma ämnet Bönen. Du kunde ha hållit inne med din anmärkning att mina råd angående hans böner för sin mor »visade sig vara särdeles olyckliga». Sådant passar det sig inte att en nevö skriver till sin onkel - och inte heller att en frestare som ännu bara är c. o. amanuens skriver till en byråchef i ett departement. Det avslöjar också en
osympatisk önskan att skjuta skulden på andra; du
måste lära dig att själv stå för dina fauter.

Det bästa är att, där så ske kan, fullständigt avhålla patienten från allt allvarligt uppsåt att bedja. När patienten, som din ju ar, ar en vuxen man som nyligen har omvänt sig på nytt och anslutit sig till Fiendens parti, så når man bäst detta mål genom att uppmana honom att erinra sig, eller tro att han erinrar sig, hur mycket hans böner i barnaåren liknade papegojpladder. Då kan man intala honom att försöka att, som en reaktion mot detta pladder, sträva efter någonting som kommer helt och hållet spontant och inte är bundet i regler och formler.

Och vad detta i realiteten kommer att innebära för en nybörjare, det blir ett försök att själv försätta sig i en diffus stämning av andakt som inte har någonting att skaffa med en verklig koncentration av vilja och tankar. En av deras skalder, Coleridge, har berättat att han inte brukade bedja
»med böjda knän och läppar som formade ord», utan bara »lät sin ande bliva samlad och stilla i kärlek», och hängav sig åt »en känsla av åkallan». Det är just precis det slags bön som vi tycker om, och eftersom den har en ytlig likhet med den bön utan ord som förekommer hos dem som är mycket långt hunna i Fiendens tjänst, så kan man med den lura intelligenta och lata patienter en ganska avsevärd tid.

Och om inte annat, så kan man i varje fall intala dem att det inte är av någon betydelse för deras böner vilken kroppsställning de intar; för de glömmer alltid - vilket du ständigt måste
hålla i minnet - att de är djur, och att vadhelst deras kroppar företar sig, det påverkar deras själar. Det är komiskt att iaktta hur mänskorna alltid föreställer sig att vi sysslar med att fylla deras sinnen med det ena eller andra; i själva verket utför vi vårt bästa arbete genom att hindra vissa saker från att få insteg i deras sinnen.

Om du misslyckas med detta, så får du tillgripa ett
mera raffinerat sätt att leda hans uppmärksamhet åt fel håll. Så snart de vänder sin uppmärksamhet mot Fienden själv, så är vi besegrade, men det finns utvägar att hindra dem från att göra detta. Det enklaste sättet är att vända deras blickar bort från Honom, och mot dem själva. Laga att de ständigt ger akt på sitt eget själstillstånd och fösöker att framkalla känslor genom att spänna sin egen vilja.

När det var deras mening att bedja Honom lära dem kärlek till nästan, så låt dem i stället börja försöka att själva framkalla människovänliga känslor hos sig, och låt dem inte märka att det är just detta de gör. När det var deras mening
att be om mod, låt dem då försöka att verkligen känna sig tappra. När de säger att de ber om syndernas förlåtelse, låt dem då försöka känna sig som om de hade fått sina synder förlåtna. Lär dem att taxera värdet av varje särskild bön efter dess förmåga att framkalla den eftersträvade känslan, och låt dem aldrig ana i vilken hög grad framgång eller misslyckande i det fallet beror på huruvida de för ögonblicket är sjuka eller friska, utvilade eller trötta.

Men under tiden kommer Fienden givetvis inte att
förhålla sig overksam. Närhelst det bedes, då är det
fara för att Han själv omedelbart ingriper. Han är cyniskt likgiltig för den värdighet som tillkommer Honom, och oss, i vår egenskap av rent andliga väsen, och hos knäböjande mänskodjur ingjuter han på ett fullkomligt skamlöst sätt självkännedom. Men även om Han omintetgör ditt första försök att leda patienten på villovägar, så har vi ett mera raffinerat vapen att tillgripa.

Människorna utgår inte från den direkta förnimmelsen av Honom, vilken vi, tyvärr, inte kan undgå. De har aldrig förnummit denna kusliga klarhet, denna stingande och brännande glans som ger våra liv en bakgrund av ständig pina. Om du ser in i din patients sinne när han beder, så kommer du inte att få se det. Om du undersöker det föremål som hans uppmärksamhet är vänd mot, så kommer du att märka att det är någonting ganska komplicerat och innehåller många fullkomligt löjliga komponenter. Du skall finna drag som är lånade från bilder av Fienden, sådan Han tedde sig under den vanhedrande period som kallas Hans mandomsanammelse; du skall finna kontursvagare - kanske helt primitiva och barnsliga - före- ställningsbilder som står i samband med de två
andra personerna i den s. k. Treenigheten. Där kan till och med finnas något av hans egna andäktiga känslor (och av kroppsliga känslor som åtföljer den), objektiverat och uppfattat som attribut hos föremålet för andakten. Jag har träffat på fall där det som patienten kallade sin »Gud», faktiskt var lokaliserat till vänstra hörnet av sovrumstaket, eller inne i hans eget huvud, eller till ett crucifix på väggen. Men hurdant detta sammansatta föremål än må vara, så måste du se till att han ber till det - till det ting som han själv har skapat, inte till den person som har skapat honom.

Det kan rent av vara lämpligt att du uppmuntrar honom att lägga stor vikt vid att korrigera och förbättra denna bild, och att under sina böner ständigt ha den närvarande i sin föreställning. Ty om han en gång väl kommer därhän att han ser skillnaden, om han en gång börjar att medvetet rikta sina böner »inte till det som jag tror att du är, utan till det som du själv vet dig vara», ja, då är situationen för tillfället förtvivlad.

Om han en gång väl har gjort sig kvitt alla sina tankar och fantasibilder, eller, ifall han håller fast vid dem, gör det med klar insikt om att de är enbart subjektiva; om han anförtror sig åt det helt och hållet verkliga, utanför honom befintliga, osynliga Allsmäktiga Väsendet, som finns där i samma rum som han och som han aldrig kan komma att lära känna så helt som det känner honom - ja, det är då som det oförutsebara kan inträffa. För att undvika att denna situation inträder - att själen verkligen kläder sig naken i bönen - kan du dra nytta av det faktum att mänskorna själva inte längtar efter detta tillstånd så mycket som de inbillar sig. Det finns någonting som kallas att bli bönhörd över hövan.

Din tillgivne onkel

SCREWTAPE




IV

KÄRE WORMWOOD!

Man känner sig lite besviken när man har väntat sig
en detaljerad rapport om ditt arbete, och så i stället
får mottaga en sådan osammanhängande utgjutelse som ditt senaste brev. Du säger att du är »utom dig av glädje» över att den del av mänskligheten som bor i Europa åter har satt i gång med ett av sina evinnerliga krig. Jag förstår mycket väl vad det är som har hänt dig. Du är inte utom dig, du är bara berusad. Genom att läsa mellan raderna i din skäligen överspända redogörelse för patientens sömnlösa natt kan jag göra mig
en ganska exakt bild av ditt sinnestillstånd. För första gången i din praktik har du fått smaka det vin som utgör belöningen för alla våra mödor: rådvillheten och ångesten i en mänskosjäl - och detta har gått dig åt huvudet.

Jag kan knappast klandra dig. Jag vet att alla
är barn i början. Reagerade patienten för dina skräckmålningar av framtiden? Fick du honom att se tillbaka på det lyckliga förflutna med blickar fulla av det rätta självmedlidandet? Spelade du skickligt på de strängarna? Ja, ja allt det där är bara naturligt. Men kom ihåg, Wormwood: plikten först, nöjet sedan. Om du genom att nu ge efter för din njutningslust blir vållande till att bytet till sist går oss ur händerna, så kommer du att i evighet få törsta efter denna dryck, av vilken du nu med sådant välbehag tar den första klunken. Om du
däremot, genom att genast sätta in oavlåtlig och kallblodig möda, lyckas definitivt försäkra dig om hans själ, så kommer han sedan att bli din för evigt - en levande kalk, bräddfull av förtvivlan och fasa och bestörtning, som du kan föra till dina läppar så ofta du vill.

Låt alltså ingen tillfällig segeryra komma dig att
glömma det som är din verkliga uppgift: att under-
gräva hans tro och förhindra att han skaffar sig några dygder. Försumma inte att i ditt nästa brev ge mig en utförlig redogörelse för hur kriget påverkar patienten, så att vi kan överväga huruvida du har de bästa chanserna att göra nytta genom att göra honom till extrem pacifist eller till glödande patriot. Det finns ett obegränsat antal möjligheter i båda riktningarna.

Tills vidare måste jag emellertid varna dig för att hoppas för mycket av ett krig. Ett krig är ju förvisso en mycket muntrande tillställning. Mänskornas fruktan och lidande är en vällovlig och behaglig vederkvickelse för våra myriader av strävsamma arbetare. Men vad har vi för varaktig nytta av det, om vi inte begagnar det för att föra själar till Vår Fader i Avgrunden? När jag får bevittna hur
människor, som till sist går oss ur händerna, får utstå timliga lidanden, så känner jag mig som om jag hade fått en smakbit av den första rätten vid ett kräsligt gästabud, och sedan inte fick vara med längre. Det är värre än att inte ha fått smaka alls.

I full överensstämmelse med hela sin barbariska krigföring låter Fienden oss bevittna sina gunstlingars kortvariga lidanden, bara för att plåga oss med Tantaluskval - för att håna oss i den svält som Hans blockad onekligen påtvingar oss under det nuvarande skedet av den stora konflikten. Låt oss därför, i stället för att tänka på hur vi bäst
skall avnjuta detta europeiska krig, snarare tänka på hur vi skall kunna utnyttja det. Ty det företer vissa tendenser som ingalunda är gynnsamma för oss. Vi har rätt att hoppas på en hel del grymhet och sedeslöshet. Men om vi inte aktar oss, så kommer vi att få bevittna hur i denna stora hemsökelse tusenden vänder sina hjärtan till Fienden, under det tiotusenden, som inte vill gå till en sådan ,ytterlighet, likväl får sin uppmärksamhet ledd bort från sig själva och riktad på värden
och strävanden, vilka de tror vara någonting högre än det egna jaget.

Jag vet att många av dessa strävanden är sådana som Fienden ogillar. Men just i det fallet visar sig Hans brist på sinne för fair play. Det händer ofta att Han kapar åt sig mänskor, som har gett sina liv för strävanden som Han anser vara förkastliga, och
därvid kommer Han med den vidunderligt sofistiska
motiveringen att de ansåg dessa strävanden vara goda, och strävade mot de ideal som föreföll dem vara de högsta.

Betänk också hur många mänskor som i krigstider dör under icke önskvärda omständigheter. Människor dör på platser där de visste att de riskerade att bli dödade, och dit de, om de över huvud taget tillhör Fiendens parti, beger sig väl beredda. Hur mycket bättre skulle det inte vara för oss om alla mänskor dog på dyrbara sjukhem, omgivna av läkare som ljuger, sköterskor som ljuger, vänner som ljuger, så som vi har tränat upp dem till att göra, som lovar de döende att de skall gå igenom sjukdornen, som befäster dem i den föreställningen att sjukdomen ursäktar all eftergivenhet mot sig själv, ja, som till och med - ifall våra agenter kan sin sak - avhåller sig från minsta antydan om att man borde hämta en präst, vilket skulle kunna låta den sjuke förstå hur det i verkligheten står till med honom.

Och hur ödesdiger för oss är inte den ständiga påminnelse om döden som kriget påtvingar människorna! Ett av våra bästa vapen, den för-
nöjda världsligheten, görs odugligt. I krigstider kan inte ens en enda människa tro att hon skall leva beständigt.

Jag vet att Bladlus och andra ansåg att krig medför
rika tillfällen till angrepp på den religiösa tron, men
jag anser att denna åsikt var överdriven. Fienden har själv tydligt låtit alla sina mänskliga anhängare förstå att lidandet är en oumbärlig del av vad Han kallar för Återlösningen; en religiös tro som kan utsläckas av ett krig eller en farsot var följaktligen inte värd att vi gjorde oss mödan att utsläcka den. Jag talar nu om ett lidande som är någorlunda jämnt fördelat på en lång tidsrymd, något som kriget ju framkallar.

Naturligtvis kan du få mannen i dina klor, om du passar på just i ett ögonblick när hans tankeförmåga tillfälligtvis är förlamad av rädsla eller förlusten av en kär anhörig eller kroppsliga smärtor. Alen även i sådana fall har jag funnit att om han hänvänder sig till Fiendens högkvarter, så får den hotade posteringen nästan alltid
undsättning.

Din tillgivne onkel

Screwtape



VI

MIN KÄRE WORMWOOD!

Det gläder mig att höra att din patients ålder och
yrke gör det möjligt, men ingalunda säkert, att han
kommer att bli inkallad till militärtjänstgöring. Vi
önskar att han hålls i största möjliga ovisshet, så att hans sinne kan fyllas av sådana föreställningar om framtiden som Är sinsemellan oförenliga, men som
alla uppväcker hopp eller fruktan. Det finns ingen
bättre barrikad mot Fiendens angrepp än spänning
och ängslan. Han vill att de skall ha sina tankar rik-
tade på det de har för händer; vår uppgift är att hålla deras tankar sysselsatta med vad som kan tänkas hända dem.

Din patient har naturligtvis lärt sig anse att han
måste tåligt foga sig efter Fiendens vilja. Vad Fienden menar med detta, är att patienten framför allt tåligt skall finna sig i den hemsökelse han blivit utsatt för - den ängslan och ovisshet han just nu upplever. Det är om dem han skall säga: »Ske din vilje», och det är för uppfyllandet av hans dagliga uppgift att uthärda dem, som hans dagliga bröd skall bli honom beskärt.

Det är din uppgift att tillse att patienten aldrig tänker på stundens fruktan såsom det kors som blivit honom pålagt, utan endast tänker på de ting som han fruktar skall komma. Låt honom betrakta dem som sina kors, laga att han glömmer, att eftersom de är sinsemellan oförenliga, så kan han inte råka ut för dem allesamman, och laga att han på förhand försöker att visa tålamod och ståndaktighet mot dem alla. Ty att på en och samma gång visa verklig undergivenhet under ett
helt dussin olika hypotetiska öden, det är nästan omöjligt, och Fienden bistår inte särdeles kraftigt dem som försöker göra det.

Undergivenhet under ett verkligt och för ögonblicket förhandenvarande lidande, även
om detta lidande består i rädsla, är mycket lättare, och till det får de ofta hjälp genom Hans direkta in-
gripande.

Detta faktum grundar sig på en viktig psykologisk
lag. Jag har klargjort för dig att du kan minska kraften i hans böner genom att vända hans uppmärksamhet bort från Fienden själv och rikta den på hans egna tankar och känslor inför Fienden. Å andra sidan blir rädslan lättare att övervinna när patientens uppmärksamhet vändes bort från det som han fruktar, och riktas mot själva rädslan, uppfattad som ett momentant och icke önskvärt själstillstånd hos honom själv; och när han betraktar fruktan som ett kors som är honom
pålagt, så kommer han oundvikligen att tänka på den såsom ett sinnestillstånd.

Man kan därför formulera följande allmänna regel: I fråga om alla själsliga processer som är gynnsamma för vår sak, bör man uppmuntra patienten att glömma sitt eget jag och koncen-
trera sina tankar på saken; men ifråga om alla pro-
cesser som är gynnsamma för Fienden, bör man vända patientens tankar mot hans eget själstillstånd. Om han blir utsatt för en skymf eller blir förtjust i en kvinnokropp, se då till att detta riktar hans uppmärksamhet utåt, så att han inte gör den reflexionen: »Nu håller jag på att komma in i vredens tillstånd eller kåthetens tillstånd». Och
vice versa: om han säger sig: »Mina känslor börjar nu bli mera andaktsfyllda, eller mera fyllda av kärlek till nästan», rikta då hans uppmärksamhet på hans eget inre, så att han inte längre blickar utanför sig själv för att se på vår Fiende eller på sin nästa.

Vad hans mera allmänna inställning till kriget be-
träffar, så får du inte förlita dig alltför mycket på de känslor av hat som människorna är så förtjusta i att diskutera i religiösa eller antireligiösa tidskrifter. Naturligtvis kan du stimulera patienten till att för den ångest han får utstå, utkräva vedergällning genom att hysa hämndkänslor mot de tyska ledarna, och det är gott och väl i och för sig. Men det är vanligen ett slags melodramatiskt eller mytiskt hat, riktat mot syndabockar som hans fantasi har skapat. Han har aldrig träffat dessa mänskor i verkliga livet, de är schablonaktiga romanfigurer som har lånat sina drag från vad
han har läst i tidningar.

Man blir ofta ytterst besviken på resultaten av sådant där fantasibetonat hat, och i det avseendet är engelsmannen ett bedrövligare mähä
än någon annan människa. Han är en varelse av den eländiga sort som högljutt förklarar att tortyr är ett alldeles för milt straff för hans fiender, och som sen sätter fram te och cigarretter åt den förste sårade tyske flygare som dyker upp vid hans köksdörr.

Hur du än bär dig åt, så kommer det i din patients
själ att finnas ett visst mått av välvilja liksom av elakhet. Det viktiga är då att laga att hans elakhet riktar sig mot hans närmaste omgivning, folk som han träffar dagligen, och att dirigera hans välvilja långt ut mot periferien, mot folk som han inte känner. På det sättet blir elakheten någonting helt och hållet reellt, och välviljan till stor del rent teoretisk. Det tjänar ingenting till att underblåsa hans hat mot tyskarna, ifall han samtidigt skaffar sig den fördärvliga vanan att visa godhet och vänlighet mot sin mor, sin arbetsgivare och sina medpassagerare på tåget.

Föreställ dig din patient som bestående av en serie koncentriska cirklar, av vilka hans vilja är den innersta, hans intellekt den nästa och hans fantasi den yttersta. Du kan knappast hoppas att med en gång kunna ur alla cirklarna driva ut allting som luktar av Fienden, men du måste oavlåtligt arbeta på att pressa alla dygderna ut mot periferien, så att de till sist befinner sig i den cirkel som utgöres av fantasien, och alla de önskvärda egenskaperna bör du pressa inåt, mot viljecirkeln. Endast i den mån dygderna tränger in i viljan och där tar sig uttryck i vanor, blir de verkligt ödesdigra för oss. (Jag
talar här naturligtvis inte om det som patienten in-
billar sig är hans vilja: hans vana att exalterat eller
hysteriskt bita ihop tänderna och fatta oryggliga beslut; jag menar den verkliga medelpunkten i hans själ, det som Fienden kallar för Hjärtat).

Ingen av alla de många slags dygder som en människa bara utmålar för sig i sin fantasi, eller som hennes förstånd gillar, eller som hon rent av i en viss grad älskar och beundrar, ingen av dem kan hindra att hon hamnar i Vår Faders hus, de gör faktiskt bara att hon blir så mycket mera komisk när hon kommer dit.

Din tillgivne onkel

Screwtape



VII


MIN KÄRE WORMWOOD!

Det förvånar mig att du kan fråga mig huruvida det
är oundgängligen nödvändigt att du håller din patient i okunnighet om din egen existens. Den frågan har vi, åtminstone vad beträffar det nuvarande skedet av kampen, fått besvarad av överkommandot. Vår taktik går för tillfället ut på att hålla oss dolda. Detta har ju inte alltid varit fallet. Vi befinner oss i själva verket i ett fruktansvärt dilemma.

När människorna inte tror på vår existens, så går vi miste om de angenäma resultaten av direkt terror, och vi kan inte skapa någon religiös vidskepelse. Men å andra sidan: när de tror på oss, så kan vi inte göra dem till materialister och skeptiker. Åtminstone inte ännu. Jag hyser starka förhopp- ningar om att vi i sinom tid skall lära oss konsten att
ge deras vetenskapliga läror rangen av myter med
stort emotionellt värde, och detta i så hög grad, att
någonting som faktiskt är en tro på vår existens (fast det inte kallas så) kommer att insmyga sig i människornas sinnen, fastän dessa förblir oemottagliga för tron på Fiendens existens.

I detta avseende kan livstron, kulten av det sexuella och vissa sidor hos psykoanalysen visa sig vara till nytta. Om vi en gång lyckas producera vad som skulle bli vårt mästerverk: materialisten som tror på magiska krafter, mannen som inte utnyttjar, men formligen tillber, det som han med ett
svävande uttryck kallar »krafter», allt under det han förnekar tillvaron av »andar» - då kan vi börja skymta slutet på kampen.

Men tills vidare måste vi lyda våra order. Jag tror inte att det kan vålla dig några större svårigheter att hålla din patient i okunnighet om vår existens. Det förhållandet att »djävlar» i moderna mänskors föreställning är övervägande komiska figurer kommer att vara dig till hjälp. Om någon vag
misstanke om vår existens skulle dyka upp i hans
sinne, så frammana för hans fantasi en bild av figurer i röda trikåer, och intala honom att eftersom han inte kan tro på någonting sådant, så kan han inte heller tro att du finns. (Denna metod att vilseleda dem är ju välbekant redan från våra läroböcker.)

Du skall inte tro att jag har glömt mitt löfte att ta i
övervägande huruvida vi bör göra patienten till extrem pacifist eller extrem patriot. Alla ytterligheter, utom den som består i att tjäna Fienden till det yttersta av sin förmåga, bör uppmuntras. Inte alltid, naturligtvis, men i dessa tider. Vissa tidsskeden är ljumma och själv- tillfredsställda, och då är det vår uppgift att lulla
dem till ännu djupare sömn. Andra skeden, och till
dem hör det innevarande, är obalanserade och benägna för split och partiväsen, och då är det vår uppgift att underblåsa detta. Varje liten klick, som sammanhålles av något intresse vilket andra människor ogillar eller inte känner till, har en benägenhet att utvecklas till ett sällskap för glödande inbördes beundran, och att gentemot världen i övrigt manifestera en hel del högmod och hat; känslor som man inte blygs för att hysa, eftersom man gör det i »Sakens» namn och tror att de inte riktar sig mot person. Och detta gäller även i de fall där en sådan liten grupp
ursprungligen har tillkommit för att tjäna Fiendens
egna syften.

Vi önskar att Kyrkan skall ha få verkliga medlemmar, inte bara för att så mycket färre människor skall bli i tillfälle att lära känna Fienden, utan också för att de som gör det, skall förvärva den nervösa intensitet, och den i ständig en-garde-ställning stående egenrättfärdighet, som är typiska för en hemlig sammanslutning eller ett kotteri. Kyrkan själv har ju starka försvarsverk, och vi har ännu aldrig helt lyckats få henne att uppvisa alla de kännetecken som utmärker ett parti, men beundransvärda resultat har ofta åstadkommits med hjälp av partigrupper inom henne, allt
ifrån dem som uppstod kring Paulus och Apollos i
Korint, och fram till de hög- och lågkyrkliga parti-
grupperna inom den engelska statskyrkan.

Om du kan få din patient att bli samvetsöm krigs-
tjänstvägrare, så kommer han därigenom att automatiskt finna sig vara medlem av ett litet, högröstat, organiserat och impopulärt samfund, och på en person som så nyligen har blivit kristen, kommer detta faktum nästan säkert att få gynnsam inverkan. Men bara nästan. Har han, innan detta krig började, hystnågra allvarliga tvivel på det moraliskt berättigade i att delta i ett rättfärdigt krig? Är han en man med stort fysiskt mod - så stort att han inte kan hysa några halvt omedvetna misstankar angående de verkliga skälen till sin pacifism? Kan han, när han är så uppriktig mot sig själv som han över huvud taget kan vara
(vilket aldrig är särdeles mycket när det gäller män-
skor), känna sig fullt övertygad om att den enda drivfjädern till hans krigstjänstvägran är hans önskan att lyda Fiendens bud? Är han en man av den sorten, så kommer vi troligen inte att få mycken nytta av hans pacifism, och Fienden kommer troligen att skydda honom mot de vanliga följderna av att tillhöra en sekt.

Den bästa taktiken för dig vore då förmodligen att
försöka få honom in i en häftig, i oklara känslor bottnande kris, ur vilken han kunde utgå som en på sig själv osäker proselyt till patriotismen. Men om han är den sorts karl som jag föreställer mig, så försök med pacifism.

Vilkendera sidan han än väljer, så blir din huvud-
uppgift densamma. Låt honom börja med att behandla patriotismen, eller pacifismen, som en del av sin religion. Laga sedan att sekteristmentaliteten kommer honom att betrakta den som den viktigaste delen av religionen. Led honom sedan sakta och varligt fram till det stadium där religionen bara blir en ingrediens i »saken», där han sätter värde på kristendomen huvudsakligen därför att den kan förse honom med så utmärkta argument för den brittiska krigsansträngningen eller för pacifismen.

Den inställning som du måste vara på din vakt emot, är den i vilken han betraktar världsliga angelägenheter huvudsakligen såsom nå-
gonting som ger honom tillfälle att visa lydnad mot
Fienden. Har du väl en gång lyckats göra de timliga
angelägenheterna till målet och tron till ett medel, så har du nästan fångat din man, och då spelar det mycket liten roll vilka timliga mål han strävar mot. Om bara möten, broschyrer, politisk taktik, »rörelser», »saker» och »kampanjer» spelar större roll för honom än böner och sakrament och kärlek till nästan, så är han vår - och ju mera »religiös» (i den bemärkelsen) han är, desto säkrare har vi honom i vår hand. Jag skulle kunna visa dig en hel bur full med vackra exemplar av den sorten här nere.

Din tillgivne onkel

Screwtape



XVIII

MIN KÄRE WORMWOOD!

Jaså, minsann, du »hyser fast förhoppning om att
patientens religiösa period börjar lida mot sitt slut».
Jag har alltid trott att övningsskolan för Frestare har råkat i lägervall sen de gjorde gubben Slubbkäft till rektor för den, och nu är jag säker på den saken. Har du aldrig hört talas om Lagen om Vågrörelsen?

Människorna är dubbelväsen - hälften ande och
hälften djur. (Fiendens beslut att skapa en dylik vedervärdig hybrid var en av de orsaker som kom Vår Fader att undandra Honom sitt stöd.) Såsom andar tillhör de evighetens värld, men i sin egenskap av djur har de sin varelse i Tiden.

Detta innebär, att under det att deras själ kan inriktas på ett evighetsmål, så är deras kroppar, deras lidelser och föreställningar, underkastade ständig förändring. Ty att leva i timligheten betyder
att vara stadd i förändring. Den högsta grad av be-
ständighet som de kan uppnå, är därför vågrörelsen - ett ideligt återuppstigande till en nivå från vilken de ideligen åter sjunker tillbaka. Om du omsorgsfullt hade gett akt på din patient, så skulle du lagt märke till denna vågrörelse inom alla områden av hans liv - hans förmåga att intressera sig för sitt arbete, hans tillgivenhet för sina vänner, hans kroppsliga begär, allt detta stiger och faller.

Så länge hans jordevandring varar, kommer perioder av full vitalitet i fysiskt och emotionellt avseende att omväxla med perioder av avtrubbning och utarmning. Den period av känslotorka och apati som din patient för närvarande genomlever, är inte, som du i din enfald inbillar dig, ditt verk; den
ar bara en naturlig företeelse som inte kommer att
vara oss till något gagn om du inte utnyttjar den väl.

För att kunna avgöra hur du bäst skall kunna ut-
nyttja den, måste du fråga dig vilket bruk Fienden
iimnar göra av den, och sen göra raka motsatsen. Du blir nu kanske förvånad när jag säger dig att Han i sina ansträngningar att sätta sig i besittning av en själ för alltid, förlitar sig på vågdalarna ännu mer än på vågtopparna; vissa av Hans speciella gunstlingar har varit nere i djupare vågdalar, och varit där längre än någon annan. Orsaken härtill air följande. För oss betyder en människa i första hand föda; vårt mål är att hennes vilja skall bli absorberad av vår, och att våra egna personligheters livsrum skall utvidgas på hennes bekostnad.

Men den lydnad som Fienden kräver av människorna är någonting helt annat. Man måste göra klart för sig det faktum att allt det där talet om Hans kärlek till människorna, och om att tjänarskap hos Honom innebär den fullkomliga friheten, detta tal är inte (som man gärna skulle vilja tro) bara propaganda, det är en förfärande sanning. Han önskar verkligen att fylla universum med en mängd vidriga små kopior av sig själv - varelser vilkas liv, i sin diminutiva skala,skall vara till kvaliteten lika Hans eget, inte på grund av att Han har uppsugit dem i sig, utan därför att deras vilja frivilligt formar sig efter Hans.

Vi önskar oss djur som, när tiden är inne, kan bli till föda; Han önskar sig tjänare som, när tiden är inne, kan bli Hans barn. Vi önskar att suga i oss, Han önskar att giva ut. I oss är tomhet, och den trängtar efter att fyllas; hos Honom är fullhet, och den flödar över. Vårt mål är en värld där Vår Fader i Avgrunden har i sig uppsugit alla andra varelser; Fienden önskar sig en värld full av väsenden som är förenade med Honom men likväl är självständiga individer.

Och det är med hänsyn till detta faktum som våg-
dalarna har sin stora betydelse. Du måste ofta ha frågat dig varför Fienden inte gör bruk av sin förmåga att, när Han behagar, och i hur hög grad Han behagar, göra sin närvaro förnimbar för mänskosjälar. Men nu inser du att Det Oemotståndliga och Det Oemotsägliga är just de två vapen som själva arten av Hans syfte förbjuder Honom att använda. Att bara helt enkelt överväldiga en människas vilja (vilket känslan av
Hans närvaro förvisso skulle göra, såvida den inte
framträdde i den allra svagaste och mest förtunnade grad), skulle inte vara till någon nytta för Honom. Han kan inte taga någon med våld, Han kan bara försöka vinna honom för sig.

Ty hans tarvliga avsikt är att »äta upp sin kaka och ändå ha den kvar»; dessa kräk skall vara ett med Honom men ändå vara sig själva; att bara utplåna dem eller absorbera dem, det är inte gott nog åt Honom. Han har ingenting emot att överväldiga dem en smula i början. Han brukar hjälpa dem på traven genom vittnesbörd om sin närvaro, vilka, fast de är mycket vaga, förefaller dem vara
betydelsefulla, genom ljuva känslor och lätta segrar
över frestelser.

Men Han låter aldrig detta sakernas tillstånd räcka länge. Om Han också inte i verkligheten upphör med att på detta sätt stödja och uppmuntra dem, så låter Han dem åtminstone inte bli medvetna
om detta stöd. Han låter de kräken stå på sina egna
ben - låter dem försöka att blott med hjälp av sin
viljekraft fullgöra plikter som har förlorat allt behag
för dem. Det är under sådana nedgångsperioder, mycket mer än under uppgångsperioderna, som de utvecklas till varelser sådana Ham vill att de skall vara.

Härav följer, att de böner som uppsänds i ett tillstånd av andlig torka, är de som behagar Honom bäst. Vi kan locka med oss våra patienter genom oavlåtligt frestande, därför att vi betraktar dem enbart som födoämnen, och ju mer vi influerar på deras vilja, dess bättre. Han kan inte »fresta» till dygd så som vi frestar till synd. Han vill att de skall lära sig gå, och därför måste Han dra undan sin stödjande hand, och om bara viljan att gå verkligen finns där, så är Han nöjd även när de snavar och faller. Låt inte lura dig, Wormwood!

Aldrig är vår sak utsatt för större fara än när en människa i som inte längre längtar efter att göra vår Fiendes vilja, men ändå ämnar göra den, ser sig omkring i en värld där varje spår av Honom tycks ha försvunnit; ser sig omkring i en sådan värld, och frågar sig varför hon har blivit övergiven av Honom; frågar så och ändå lyder Honom.

Men naturligtvis erbjuder vågdalarna också vår sida vissa chanser. Nästa vecka skall jag ge dig några vinkar om hur de bäst skall utnyttjas.

Din tillgivne onkel

Screwtape




IX

MIN KÄRE WORMWOOD!

Jag hoppas att mitt senaste brev har gjort dig över-
tygad om att den vågdal av andlig tröghet eller »torka» som din patient nu befinner sig i, inte i sig själv betyder att hans själ kommer att bli din, utan att du måste utnyttja den på rätta sättet. Jag skall nu en smula syssla med de former detta utnyttjande bör ta sig.

För det första har jag alltid funnit att vågdalarna
erbjuder utmärkt jordmån för alla sinnenas frestelser, i synnerhet de sexuella. Detta kanske förvånar dig, eftersom vågbergsperioderna ju kännetecknas av större fysisk vitalitet, och följaktligen av starkare potentiella begär, men du får komma ihåg att motståndskraften då också är störst. Den hälsa och spänstighet som du bör utnyttja för att framkalla köttslig lusta, kan
tyvärr också mycket väl finna sitt utlopp i arbete eller förströelser eller stilla tankar eller oskyldig munterhet.

Anfallet har mycket större utsikter att lyckas när mannens hela inre värld är vardagsgrå och tom och kall.  Och det bör också observeras att det finns en fin men tydlig skillnad mellan den sexualitet som utmärker vågdalsperioden och den som åtföljer topperioden - det är mycket mindre troligt att den förra framkallar det fadda fenomen som människorna kallar »att vara kär»; den blir mycket lättare perverterad, den är mycket mindre förorenad av de biprodukter av storsinthet,
och fantasi, ja rent av religiositet, vilka så ofta gör att människornas könsdrift vållar oss så mycken besvikelse.

Det är på samma sätt med andra kroppsliga begär.
Du har mycket större utsikter att göra din patient till en pålitlig fyllerist genom att truga på honom sprit som stimulans när han är slö och trött, än genom att egga honom att bruka den som medel att höja stämningen i goda vänners lag när han är glad och umgängsam. Glöm aldrig att närhelst vi har att göra med något nöje eller någon njutning i dess sunda och normala form, den form som verkligen skänker -tillfredsställelse, då befinner vi oss på sätt och vis på Fiendens mark.

Jag vet nog att vi har fångat många själar på
njutningarnas lockbeten. Men inte dess mindre är
njutningarna Hans uppfinning, inte vår. Det är Han
som har skapat njutningarna; allt vårt vetenskapliga experimenterande har hittills inte satt oss i stånd att frambringa en enda. Allt vi kan göra, är att förmå människorna att, när de hänger sig åt de njutningar vår Fiende har skapat, göra detta vid sådana tillfällen, på sådant sätt eller i en utsträckning som Han har förbjudit.

Följaktligen försöker vi alltid att föra människor bort från den naturliga formen för varje njutning, och fram till den form som är minst naturlig, som minst
påminner om Honom som har skapat den, och som är minst njutningsrik. Ett ständigt växande begär efter en njutning som ständigt avtar i intensitet, det är vårt recept. Den metoden fungerar säkrare, och den är artistiskt sett förnämligare. Att vinna människans själ och i gengäld ge henne ingenting - det är sådant som riktigt gläder Vår Faders hjärta. Och rätta tiden för att sätta i gång den proceduren, är när hon befinner sig nere i en vågdal.

Men det finns ett ännu bättre sätt att utnyttja våg-
dalen; jag menar genom att påverka hans egen uppfattning av den. Härvidlag, liksom alltid, gäller den regeln att det första man har att göra, är att hålla hans sinne fritt från kunskap. Låt honom aldrig ana tillvaron av lagen om vågrörelsen. Låt honom tro att han kunde ha väntat sig att den ursprungliga glöden i hans omvändelse skulle ha blivit beständig, att den borde ha blivit det, och att den känslotorka han nu känner, likaså är ett tillstånd som kommer att bli beständigt.

När du en gång väl har fått denna felaktiga före-
ställning ordentligt inpräntad i hans huvud, så kan du sedan gå till väga på olika sätt. Vilket sätt du bör
välja, det beror helt och hållet på om din man tillhör
den klenmodiga typen, som man kan fresta till att förtvivla, eller den önsketänkande typen som man kan intala att allt är väl beställt. Den förra typen börjar bli sällsynt bland människorna. Om din patient skulle råka tillhöra den, så är allting enkelt. Det enda du behöver göra, är att vaka över att han inte kommer i beröring med erfarna kristna (det är en lätt uppgift nuför tiden), att rikta hans uppmärksamhet på de ställen i Skriften som passar in på hans tillstånd, och sedan få honom att ge sig in på det förtvivlade företaget att genom en ren viljeansträngning återskapa sina forna känslor - och sen är spelet vunnet.

Om han tillhör den mera optimistiska typen, så består din uppgift i att få honom att resignera, finna sig i sin nuvarande låga själstemperatur, och småningom känna sig nöjd med den och intala sig att den, när allt kommer omkring, inte är så låg. Om en vecka eller så kan du få honom att undra om han inte kanske under den allra första tiden gick till lite överdrift i sin kristendom. Tala till honom om att »lagom är alltid bäst». Om du väl har fått honom därhän att han anser att »religiositet är mycket bra inom rimliga gränser» så kan du känna dig helt obekymrad för hans själ. En religion med mode- ration är ur vår synpunkt lika bra som ingen religion
alls - och mycket mera roande.

En annan möjlighet är den av ett direkt angrepp på
hans tro. När du har fått honom att tro att han alltid
kommer att befinna sig i vågdalen, kan du då inte intala honom att hans »religiösa period» helt enkelt
håller på att gå över, liksom alla hans föregående
»perioder» har gjort? Jag vet naturligtvis att man
omöjligen med logikens hjälp ur påståendet: »jag
håller på att förlora intresset för det här» kan få fram slutsatsen: »det här är inte sant». Men, som jag förut har sagt, det är fraser och slagord, inte logik, som du måste förlita dig på. Det är mycket troligt att redan blotta ordet period kan göra susen.

Jag förmodar att det kräket redan har genomgått flera perioder - det har de allesammans - och att han alltid med överlägset nedlåtande betraktar dem som han har kommit ut ur, inte så att han verkligen har kritiskt granskat dem, utan helt enkelt därför att de ligger i det förflutna. (Jag litar på att du matar honom ordentligt med dimmiga idéer om Framåtskridande och Utveckling och Det historiska betraktelsesättet, och ger honom en massa moderna biografier att läsa. Personerna i moderna biografier genomgår ju alltid en massa utveck-
lingsperioder, som du vet.)

Du förstår min tankegång, inte sant? Laga att han
aldrig kommer att tänka på den enkla motsatsen mellan Sant och Osant. Dimmiga fraser som gör sig bra är »det var ett utvecklingsstadium» - »jag har genomgått allt det där» - och glöm inte det välsignade ordet »Fullvuxen».


Din tillgivne onkel

Screwtape




X

MIN KÄRE WORMWOOD!

Det gladde mig att av Rävsax få höra att din patient
har gjort en del mycket lämpliga nya bekantskaper
och att du tycks ha utnyttjat denna händelse på ett
sätt som verkligen lovar gott för framtiden. Efter vad jag tycker mig förstå, är det medelålders äkta par som gjorde ett besök på hans kontor, precis den sorts mänskor som vi önskar att han skall ha till bekanta - rika, flotta, ytligt intellektuella och spirituellt skeptiska ifråga om allting här i världen.

Jag finner av Rävsax' brev att de till och med hyllar ett slags vag pacifism, inte av moraliska skäl utan på grund av en inrotad vana att tala med ringaktning om allting som angår den stora massan av deras medmänniskor, och därför att de har en liten släng av rent litterär och salongsmässig kommunism. Detta är förträffligt. Och du tycks ha gjort gott bruk av all hans sociala, erotiska och intellektuella fåfänga.

Berätta mig mer om saken. Engagerade han sig djupt? Jag menar inte med ord. Det finns ett subtilt spel av miner och tonfall och leenden, varigenom en människa kan antyda att hon tillhör samma parti som den hon talar med. Detta sätt att ge besked om sig själv är det som du särskilt bör uppmuntra, därför att mannen själv inte fullt förstår vad det innebär, och när den tiden kommer att han förstår det, så bör du ha hunnit göra det svårt för
honom att dra sig ur spelet.

Utan tvivel måste han ganska snart inse att hans
egen tro står i direkt motsättning till de åskådningar
som ligger till grund för all hans nya vänners
konversation. Jag tror inte att detta spelar någon större roll, bara du kan övertala honom att uppskjuta ett öppet erkännande av detta faktum, och den saken blir inte svår att ordna, om du tar till hjälp hans skamkänsla, stolthet, blygsamhet och fåfänga.

Så länge han fortsätter att uppskjuta, kommer han att befinna sig i en skev position. Han kommer att tiga när han borde tala, och skratta när han borde tiga. Han kommer att, i början bara genom sitt tal, markera allehanda cyniska och skeptiska ståndpunkter som han i verkligheten är främmande för. Men om du behandlar honom på rätt sätt, så kan han komma att verkligen inta dessa stånd-
punkter.

Alla människor har en benägenhet att med
tiden bli det som de låtsas vara. Detta är ju en ele-
mentär sanning. Det verkliga problemet är hur man
bäst skall göra sig beredd att möta Fiendens mot-
anfall.

Det första man har att göra, är att så länge som möjligt fördröja det ögonblick då han inser att detta nya slag av nöje innebär en frestelse. Eftersom Fiendens tjänare i två tusen år har hållit på med att predika om »Världen» som en av de stora huvudfrestelserna, så kan detta fördröjande kanske förefalla svårt. Men lyckligtvis har de under de senaste årtiondena talat mycket litet om Världens frestelser. I modern kristen litteratur finner jag visserligen mycket (i själva verket
mer än jag skulle önska) om Mammon, men jag finner inte många av de gamla varningarna för Världens Flärd och Fåfänglighet och råden angående »valet av vänner» och »vikten av tidens rätta bruk».

Allt sådant skulle din patient antagligen rubricera som »puritanism» - och låt mig i förbigående påpeka, att den betydelseskiftning som vi har lyckats ge detta ord, innebär en av det senaste århundradets verkligt gedigna triumfer. Tack vare den lyckas vi årligen rädda tusentals människor som varit hemfallna åt sedlighet, nykterhet och enkla levnadsvanor.

Men förr eller senare måste patienten ju få upp
ögonen för hurdana hans nya vänner i verkligheten
är, och då måste din taktik bli beroende av hur pass
intelligent han är. Om han är tillräckligt enfaldig, så
kan du manövrera så, att den verkliga karaktären hos hans vänner står klar för honom endast när de är frånvarande; du kan laga så att deras närvaro kommer all hans kritik att förstummas. Om detta lyckas, så kan du få honom att, som jag vet många människor som har gjort, under långa perioder leva ett dubbelliv; han kommer att inte bara förefalla, utan faktiskt vara, en helt annan person i den ena av sina umgängeskretsar än i den andra.

Om detta inte lyckas, så finns det en mera raffinerad och roligare metod. Du kan få honom
att finna positivt nöje i den iakttagelsen att de bägge sidorna av hans liv står i kontrast mot varandra. Detta sker genom att utnyttja hans fåfänga. Man kan lära honom att tycka om att på söndagen knäböja bredvid specerihandlaren, just av den anledningen att han minns att speceri- handlaren omöjligen skulle kunna förstå den förfinade och skeptiska värld där han, patienten, dvaldes på lördagskvällen.

Och å andra sidan kan du få honom därhän, att när han dricker sitt kaffe tillsammans med dessa utomordentliga vänner, så njuter han så mycket mer av deras lättfärdiga och hädiska konversation, just därför att han vet med sig att han har ett »djupare», »religiöst» inre liv som de saknar
möjlighet att förstå.

Du förstår tankegången - hans världsliga vänner har kontakt med en sida hos honom, och specerihandlaren med en annan, och han själv är
den fullgångna, välbalanserade, rikt facetterade personligheten som genomskådar och förstår alla de andra. På det sättet kommer han, fastän han oavlåtligen visar falskhet mot åtminstone två grupper av människor, inte att känna någon blygsel, utan i stället en ständig underström av belåtenhet med sig själv.

Och slutligen, om allt annat misslyckas, så kan du övertala honom att, trots vad hans samvete säger honom, fortfara med att odla sina nya bekantskaper med den motiveringen att han, på något mystiskt sätt, »utövar ett välgörande inflytande» på de där människorna bara genom att dricka deras cocktails och skratta åt deras kvickheter, och att om han slutade upp att göra det, så vore han »självgod», »trångbröstad» och (naturligtvis) »puritansk».

Under tiden vidtar du naturligtvis den självklara
försiktighetsåtgärden att tillse att denna nya fas i hans utveckling föranleder honom att göra av med mer pengar än han har råd till, och att försumma sitt arbete och sin mor. Hennes svartsjuka och oro, och hans alltmer tilltagande benägenhet att tillgripa undanflykter eller visa ohövlighet, kommer att bli ett ovärderligt medel att öka spänningen i deras hemliv.

Din tillgivne onkel

Screwtape




XI

MIN KÄRE WORMWOOD!

Det hela går tydligen mycket bra. I synnerhet glä-
der det mig att han nu genom de två nya vännerna har gjort bekantskap med hela deras klick. Alla dess
medlemmar är, enligt vad jag har inhämtat på Registerbyrån, fullkomligt pålitliga personer, principfasta, konsekventa bespottare och världsträlar, som utan att begå några mera uppseendeväckande brott, lugnt och i godan ro vandrar fram mot Vår Faders hus. Du nämner att de aldrig har långt till ett skratt. Jag hoppas och tror att detta påpekande inte innebär att du
föreställer dig att skrattet i och för sig själv alltid är
en för oss gynnsam faktor.

Den saken förtjänar lite närmare skärskådande.

Orsakerna till att människor skrattar, indelar jag i
fyra kategorier; Glädje, Uppspelt Munterhet, Skämt i egentlig mening, och Cyniskt raljant jargong. Den
första av dessa orsaker kan du få se prov på hos goda vänner och älskande som efter en tids skilsmässa åter träffas en helgdagsafton. Är det fråga om vuxna personer, så förekommer vanligen några försök till skämt såsom motivering för glädjen, men den lätthet varmed även de enklaste lustigheter vid dylika tillfällen kan framkalla skratt, visar att det inte är de som är den verkliga orsaken. Vilken denna orsak är, det vet vi inte. Någonting som liknar Glädjen förekommer i många alster av den avskyvärda konst som människorna kallar Musik, och förekommer också i Himlen - en
meningslös stegring av rytmen i upplevandet av den himmelska verkligheten, vars väsende det för oss är omöjligt att genomskåda. Skratt av denna art är inte till något gagn för oss och bör alltid motarbetas.

För övrigt är denna företeelse i sig själv osmaklig och utgör en direkt skymf mot det verklighetssinne, den värdighet och den strama livsföring som kännetecknar Helvetet.

Den uppspelta munterheten är nära i släkt med
glädjen - den är ett slags skum på känslolivets yta,
vilket har sitt upphov i lekinstinkten. Den är till myc-
ket ringa gagn för oss. Den kan givetvis stundom användas som ett medel att avhålla människorna från någonting annat som Fienden skulle önska att de kände eller gjorde; men i sig själv tenderar den i helt förkastlig riktning; den befordrar mänskovänlighet, mod, förnöjsamhet och mycket annat ont.

Skämtet i egentlig mening, som hänför sig till en
plötslig förnimmelse av det barocka, är ett mycket
mera löftesrikt gebiet. Jag tänker inte i första hand på det oanständiga eller obscena skämtet, vilket, fastän mindre kompetenta frestare förlitar sig mycket på det, ofta ger otillfredsställande resultat. Verkliga förhållandet är att människorna i fråga om denna företeelse kan indelas i två kategorier. Det finns somliga, för vilka »ingen passion är så allvarlig som köttets begärelse»,  och hos vilka en oanständig historia upphör att uppväcka kättja just i samma mån som den är rolig; det finns andra, hos vilka skratt och lusta framkallas på samma gång och av samma saker.

Personer av den första kategorien skämtar om det
sexuella därför att det förorsakar så mycket som är barockt; personer av den andra kategorien älskar det barocka därför att det skaffar dem en förevändning för att tala om det sexuella. Om din patient hör till den första kategorien, så kommer du inte att ha mycken nytta av obscen humor - jag skall aldrig glömma de timmar (timmar som för mig var odrägligt ledsamma) som jag i sällskap med en av mina första patienter förspillde på krogar och i rökrum innan jag kom underfund med denna regel. Skaffa dig klarhet om vilken grupp patienten hör till - och se till att han själv inte får det klart för sig.

Den verkliga nyttan av Skämt eller Humor ligger på
ett helt annat område, och man kan hoppas mycket av den speciellt när det gäller engelsmännen, vilka tar sitt »sinne för humor» på så djupt allvar, att en brist på detta sinne nästan är den enda brist de skäms för. Humorn är för dem den dygd som skänker tröst för allting och (märk väl detta!) förlåtelse för allting.

Följaktligen är den ovärderlig som ett medel att döda skamkänslan. Om en person helt enkelt parasiterar på andra, så är han »larvig»; om han i skämtsam form skryter med det och gycklar med sina vänner för att de har låtit lura sig, så är han inte längre »larvig» utan en humoristisk prick. Ren feghet är skamlig; feghet som man skryter med med humoristisk överdrift och groteska gester, kan få gälla som komisk. Grymhet är skamlig - så vida inte den grymme kan ge den skenet av att vara ett lustigt spratt.

Tusen oanständiga, eller rent av hädiska, kvickheter bidrar inte till en människas förtappelse så mycket som den upptäckten att hon kan göra nästan allt vad hon behagar, och därvid inte bara undgå att väcka ogillande hos sina stallbröder, utan
rent av framkalla beundran hos dem, förutsatt bara att hon kan få det betraktat som ett skämt. Och denna form av frestelse kan du nästan helt och hållet hindra din patient från att bli varse, just tack vare denna engelsmännens allvarliga uppfattning av humorn. Varje antydan om att man kan ta saker och ting alltför humoristiskt, kan du få honom att betrakta som »puritansk» eller vittnande om »brist på humor».

Men den cyniskt raljanta jargongen är den bästa av alla metoderna att framkalla skratt. För det första är den mycket billig. Endast en intelligent människa kan skämta verkligt kvickt med dygden, eller med någonting annat, vad det vara må; men vem som helst kan man träna upp till att yttra sig som om dygden vore någonting komiskt. Bland människor som odlar denna cyniska jargong utgår man alltid från det antagandet att någon har sagt något kvickt.

I själva verket säger ingen av dem någonsin något kvickt; men alla allvarliga ämnen diskuteras på ett sätt som antyder att man redan har funnit en löjlig sida hos dem. Om vanan att använda denna jargong får bli inrotad, så kan den skänka en människa det bästa harnesk mot Fiendens
vapen som jag känner till. Och den medför alls inga
av de faror som lurar i de andra källorna till skratt.
Den är oändligt långt avlägsen från glädjen; den avtrubbar intelligensen i stället för att skärpa den, och den framkallar inga känslor av sympati mellan dem som hänger sig åt den.

Din tillgivne onkel

Screwtape


XII

MIN KÄRE WORMWOOD!

Du gör tydligen utmärkt goda framsteg. Det enda
jag är rädd för, är att du i dina försök att forcera
patientens utveckling kanske kan väcka honom till
insikt om sin verkliga belägenhet. Ty du och jag, som ser denna belägenhet sådan den verkligen är, vi får aldrig glömma hur helt och hållet annorlunda den måste förefalla honom. Vi vet att vi har gett hans bana en ändrad riktning som redan håller på att föra honom ut ur kretsloppet kring Fienden; men vi måste få honom att inbilla sig att alla de avgöranden som har bidragit till denna kursförändring, är betydelselösa och inte definitiva. Han får inte lov att misstänka att han nu, om också långsamt, är på väg bort från Fienden i en riktning som kommer att föra honom ut i kölden och mörkret i rymdernas utmarker.

Just därför nästan gläder det mig att höra att han
alltjämt går i kyrkan och till nattvarden. Jag vet att det innebär risker; men ingenting skulle vara så farligt som om han komme till insikt om kontrasten mellan vad han nu är och vad han var under de första veckorna efter sin omvändelse. Så länge han fortfar att i utvärtes måtto vara kristen, så länge kan vi alltjämt få honom att anse sig som en person som har lagt sig till med en del nya vänner och nya förströelser, men vars religiösa tillstånd i det stora hela är likadant som för sex veckor sen. Och så länge han tror det, så har vi inte den direkta ångern över en bestämd, till fullo erkänd, synd att kämpa mot, utan bara hans obestämda, fastän ängslande, känsla av att han på sista tiden inte har varit som han borde vara.

Denna vaga känsla av oro måste skötas omsorgsfullt. Om den blir för stark, kan den väcka honom och förstöra hela spelet. Men å andra sidan: om du helt och hållet undertrycker den, så går vi miste om en faktor i situationen som vi kan dra god nytta av. Om en sådan känsla tillåtes att leva, men inte att växa sig oemotståndligt stark och sätta frukt i verklig ånger, så har den en ovärderlig verkan. Den ökar patientens motvilja mot att tänka på Fienden. Alla människor har nästan alltid en smula av denna motvilja, men när det att tänka på Honom innebär att de ställs ansikte mot ansikte med, och får en intensivare förnimmelse av, en
hel konturlös svärm av halvmedvetna synder, så tiodubblas motviljan. De avskyr varje tanke som medför associationer till Honom, precis som folk med trassliga affärer avskyr blotta åsynen av sin tomma bankbok.

När din patient befinner sig i detta tillstånd, så kom-
mer han, inte att negligera sina religiösa plikter, men att finna dem allt obehagligare. Innan han går att uppfylla dem, kommer han att tänka på dem så lite som han tycker att han anständigtvis kan, och när de är fullgjorda, kommer han att glömma dem så fort han kan. Bara för några veckor sen måste du fresta honom till ouppmärksamhet och bristande uppriktighet i sina böner, men nu skall du finna att han tar emot dig med öppna armar och nästan tigger dig om att villa bort hans uppsåt och trubba av hans känslor. Han kommer att önska att hans böner skall vara tomma ord; ty han kommer att mer än allt annat frukta att Fienden verkligen skall komma i kontakt med honom. Hans mål kommer att vara att inte väcka den samvetsaggets gnagande mask som sover.

Allt eftersom detta tillstånd hos patienten blir kro-
niskt, blir du allt mer befriad från den tröttsamma
uppgiften att sörja för njutningar att fresta honom
med. Allt eftersom hans växande samvetsoro, och hans ovillighet att gå till grunden med den, mer och mer utestänger honom från all verklig lycka, och allt eftersom vanans makt gör att det nöje han finner i världens flärd och eggelser och i den cyniska jargongen, blir mindre på samma gång som det blir svårare att undvara (ty sådan är lyckligtvis vanans inverkan på njutningen), så skall du finna att allting eller ingenting är tillräckligt för att fånga hans förströdda uppmärksamhet.

För att fresta honom att försumma sina böner, behöver du inte längre använda en god bok som han verkligen tycker om; det räcker med en annonsspalt i gårdagstidningen. Du kan få honom att öda sin tid, inte bara på samtal om saker som intresserar honom, med folk som han tycker om, utan också på samtal om ämnen som han tycker är tråkiga, med folk som han inte intresserar sig för. Du kan få honom att långa tider i sträck göra absolut ingenting. Du kan få honom att sitta uppe långt in på natten, inte i festligt lag, utan sittande framför spisen i ett kallt rum, stirrande på en
utbrunnen brasa. All den sunda och levande aktivitet som vi vill att han skall undvika, kan vi avhålla honom från, och ge honom ingenting i stället, så att han till sist kan säga, som en av mina patienter sade när han anlände hit ner: »Jag inser nu att jag har tillbragt mitt liv med att göra varken vad jag borde göra eller vad jag hade lust att göra.»

De kristna karaktäriserar Fienden såsom den »förutan vilken Intigheten blir en makt». Och Intigheten är en mycket stark makt; stark
nog för att få en man att förspilla sina bästa år, inte i ljuva synder, men på att, utan att han vet varför, låta sina tankar håglöst fladdra runt kring, han vet inte vad; med att tillfredsställa en nyfikenhet som är så svag att han blott till hälften är medveten om den; med att sitta och trumma med fingrarna eller småsparka, med att vissla melodier som han inte tycker är vackra, eller med att irra kring i en lång, skum labyrint av drömmerier som inte ens rymmer något element av lusta eller ärelystnad som krydda, men som det arma kräket är för viljesvag och velig att rycka sig upp ur när någon tillfällig idé- association har lett honom in i dem.

Du invänder förmodligen att detta är mycket obe-
tydliga synder, och liksom alla unga frestare är du
givetvis angelägen att ha något uppseende- väckande felsteg att inrapportera. Men var snäll och kom ihåg att det enda som spelar någon roll, är hur pass fullständigt du kan föra mannen bort från Fienden. Det betyder ingenting hur små synderna är, bara de tillsammantagna resulterar i att han lockas bort från Ljuset och ut i Intigheten. Mord är inte alls bättre än kortspel, ifall man kan ordna saken med kortspel. Den väg som säkrast leder ner till Helvetet, är i själva verket den som gör det sakta - den som sluttar svagt och är mjuk att trampa på, där det inte finns några skarpa krökar, inga milstolpar, inga vägvisarmärken.

Din tillgivne onkel

Screwtape



XIII

MIN KÄRE WORMWOOD!

Jag tycker att du använder ganska många sidor för
att berätta en mycket enkel historia. Summan av
kardemumman är att du har låtit mannen gå dig ur
händerna. Situationen är mycket allvarlig, och jag kan verkligen inte se något skäl varför jag skulle skydda dig för följderna av din inkompetens. Att patienten har kommit till ånger och, för att använda fiendesidans terminologi, har undfått förnyad »nåd» i så hög grad som du anger, det är ett nederlag av första storleksordningen. Det är likvärdigt med en andra omvändelse - och förmodligen en mera djupgående än den första.

Som du borde ha vetat, är det moln av giftgas som
hindrade dig från att gå till attack mot patienten när
han var på hemväg från den gamla kvarnen, en väl-
bekant företeelse. Det är Fiendens mest barbariska vapen, och det visar sig vanligtvis vid sådana tillfällen då Han i vissa ännu inte slutgiltigt klassificerade stämningslägen hos patienten, är direkt närvarande hos denna. Somliga människor är ständigt omgivna av ett sådant moln, och därigenom omöjliga för oss att komma in på livet.

Och nu skall jag lite närmare analysera dina fauter.
Din egen framställning visar att du för det första tillät patienten att läsa en bok som han verkligen njöt av, och lät honom läsa den just därför att han tyckte om den, inte för att sedan säga spirituella saker om den till sina nya vänner. För det andra tillät du honom att promenera ut till den gamla kvarnen - promenera i en natur som han verkligen tycker om, och göra det ensam.

Med andra ord: du tillät att han fick två verkliga, positiva njutningar. Var du så okunnig att du inte insåg vilken fara detta innebar? Det utmärkande
för Smärta och Njutning är att de omisskänneligen är realiteter, och därför, inom det område de berör, skänker den människa som erfar dem en prövosten på vad som är realiteter. Följaktligen skulle du, ifall du hade försökt att föra din man till förtappelse enligt den romantiska metoden - genom att göra honom till ett slags Childe Harold eller Werther, försänkt i medlidande med sig själv för inbillade lidanden - du skulle ha försökt att till varje pris skydda honom från alla verkliga smärtor, eftersom t. ex. fem minuters ordentlig tandvärk ju naturligtvis skulle ha lärt honom att uppfatta sina romantiska sorger som det nonsens de i verkligheten var, och sålunda ha avslöjat hela din
krigslist.

Men du försökte att bringa honom till förtappelse genom att använda Världen som lockelse,
d. v. s. genom att pracka på honom fåfängligheter,
beskäftigt jäkt, ironiskt gyckel över sina medmän-
niskor, och dyrbara och tråkiga förluster, som om de hade varit njutningar. Hur kan du ha undgått att inse att någonting som verkligen roade honom, var vad du sist av allt borde ha låtit honom få uppleva? Kunde du inte förutse att det just genom kontrastverkan skulle få honom att äcklas åt allt det billiga kram som du har haft sådan möda med att försöka lära honom att sätta värde på? Och att det slags glädje som boken och promenaden skänkte honom, var det farligaste av alla?

Att det skulle befria hans känsloliv från den förhårdnade skorpa som du har lyckats omge det med, skulle låta honom känna att han höll på att hitta tillbaka hem till sin rätta värld, att åter bli sig själv? Som en förberedelse till uppgiften att fjärma honom från Fienden, försökte du att fjärma honom från hans eget Jag, och du hade hunnit ett stycke på vägen mot detta mål. Men nu, nu har du gjort allt det där om intet.

Naturligtvis vet jag att också Fienden önskar att få
människorna att gå ut ur sig själva, men på ett annat sätt. Håll alltid i minnet att Han faktiskt tycker om de små vidriga lössen och sätter orimligt högt värde på vars och ens egenskap av individuellt väsen. När Han talar om att de skall mista sig själva, så menar Han bara att de skall frigöra sig från sin högljutt pockande egensinnighet, när de en gång väl har gjort det, så ger Han dem hela deras personlighet tillbaka och skryter (fullt uppriktigt, är jag rädd) med att när de helt och fullt blir Hans, så kommer de att mer än någonsin vara sig själva.

Därav kommer det sig, att fastän Han gläder sig över att se dem underordna även sina oskyldiga önskningar under Hans, så tycker Han mycket
illa om att se dem bli sitt väsen otrogna av någon
annan orsak. Och vi bör alltid stimulera dem att göra detta. En människas djupaste böjelser och impulser utgör det råmaterial, den utgångspunkt som Fienden har skänkt henne. Lyckas vi få henne bort från dem, så är det alltid en framgång; även ifråga om adiafora är det alltid önskvärt att kunna få en människa att lyda Världens, eller konvenansens, eller dagsmodets, bud i stället för att följa sina egna verkliga sympatier eller
antipatier.

Jag för min del skulle driva denna princip
mycket långt. Jag skulle göra det till en regel att hos
min patient utrota alla starka personliga intressen och böjelser som inte är positivt syndiga, även om det skulle gälla rena bagateller, som t. ex. lusten att titta på grevskapsturneringar i cricket, eller samla frimärken, eller dricka choklad. Jag medger att sådana saker inte inrymmer något element av dygd, men det vilar över dem ett slags oskuld, och ödmjukhet och förgätande av det egna jaget, vilka jag är misstänksam mot. Den människa som verkligen, och utan egoistiska bitankar, finner nöje i någonting, vad det vara må, för dess egen skull och utan att fråga ett dyft efter vad andra människor tycker om saken, den människan är genom själva detta faktum garderad mot några av våra
fintligaste anfallsmetoder.

Du bör alltid försöka få din patient att sluta upp med att umgås med det slags människor, äta det slags mat och läsa det slags böcker som han verkligen tycker om, för att i stället hålla sig till »de bästa kretsarna», till det som »passar en mänska med verklig matkultur» och till de »betydelse-
fulla» böckerna. Jag vet en människa som blev skyddad mot stark frestelse till socialt snobberi genom en ännu starkare smak för hackepölsa och rödlök.

Nu återstår det att tänka efter hur vi skall kunna
reparera denna katastrof. Vad det kommer an på, är att förhindra att han verkligen gör någonting. Det gör ingenting hur mycket han tänker på denna nya ånger, bara han inte omsätter sina tankar i handling. Låt gärna det lilla kräket vältra sig i sin ånger. Låt honom gärna, ifall han över huvud taget har någon läggning ut det hållet, skriva en bok om saken; det är ofta ett utmärkt sätt att sterilisera de frön som Fienden har utsått i en mänskosjäl. Låt honom göra vad som helst, utom att handla. Hur mycken fromhet det än må finnas i hans fantasi och känslor, så gör den oss ingen skada, bara vi kan hindra den från att tränga in i hans viljeliv. Som en av människorna har sagt: aktiva vanor vinner i fasthet ju längre man hänger sig åt dem, men
passiva vanor mister i stadga. Ju oftare han erfar
känslor utan att handla, dess mer oförmögen blir han att någonsin handla, och dess mer oförmögen blir han i längden också att känna.


Din tillgivne onkel

Screwtape




XIV

MIN KÄRE WORMWOOD!

Det mest oroväckande i din senaste rapport om
patienten är att han inte fattar några av dessa av självtillit fyllda beslut som utmärkte hans första omvändelse. Inte längre några runda löften om orubblig dygd, kan jag förstå, inte ens en förväntan om undfående av en »nåd» som varar hela hans liv, nej, bara en förhoppning om den dagliga och stundliga ranson som han behöver för att kunna motstå den dagliga och stundliga frestelsen! Detta är mycket illa.

Jag kan inte se att det för ögonblicket finns mer än
en sak att göra. Din patient har blivit ödmjuk; har du fäst hans uppmärksamhet på detta faktum? Alla dygder ter sig mindre förfärande för oss när människan väl har blivit medveten om att hon äger dem, men detta gäller i synnerhet om ödmjukheten. Försök att överraska honom i en stund när han verkligen är fattig i anden, och smuggla in i hans själ den uppmuntrande tanken: »Ta mej tusan, jag håller på att bli ödmjuk!»; nästan ögonblickligen kommer då högmodet - högmodet över hans egen ödmjukhet - att sticka upp huvudet. Om han vaknar upp till insikt om faran och söker förkväva denna nya form av högmod, laga då att han känner sig stolt över detta försök - och så vidare, genom så många stadier som helst. Men håll inte på med detta alltför länge, för då riskerar du att väcka
hans sinne för proportioner och hans självironi, och
resultatet blir att han helt enkelt skrattar åt dig och
går och lägger sig.

Men det finns andra förmånliga sätt att rikta hans
uppmärksamhet på ödmjukhetens dygd. Genom denna dygd, liksom genom alla de andra dygderna, söker vår Fiende att vända bort människans uppmärksamhet från hennes eget jag och rikta den på sig, Fienden, och på hennes nästa. All hennes känsla av sin uselhet, all hennes vämjelse vid sig själv, syftar i sista hand endast till detta mål. Uppnås inte det målet, så gör de oss föga skada; ja, de kan till och med vara oss till gagn, ifall de vidmakthåller mannens intresse för sitt eget
jag, och, framför allt, ifall vi kan laga så att hans självförakt ger upphov till förakt för andra, och sålunda till svårmod, cynism och grymhet.

Du måste därför se till att patienten inte får upp
ögonen för vad ödmjukheten verkligen är avsedd att tjäna för syfte. Låt honom betrakta den, inte som självförglömmelse, utan som en speciell uppfattning (nämligen en låg uppfattning) om ens egen begåvning och karaktär. En viss begåvning har han verkligen, kan jag förstå. Inpränta i hans sinne den föreställningen, att ödmjukhet består i att försöka tro att denna begåvning är mindre betydande än han nu tror att den är. Utan tvivel är den verkligen mindre än han tror, men det är inte det saken gäller. Det viktiga är att få honom att värdera en åsikt av någon annan anledning än den att den är riktig, och att på så sätt smussla in ett element av ohederlighet och förställning i
någonting som annars hotar att bli till en dygd.

Genom denna metod har tusentals människor fåtts att tro att ödmjukhet består i att vackra fruntimmer försöker tro att de är fula, och begåvade karlar försöker tro att de är idioter. Och eftersom det de försöker tro i vissa fall kan vara uppenbart orimligt, så kan de inte lyckas med att tro det, och vi har en möjlighet att få deras tankar att i det oändliga kretsa kring deras egna jag i ett försök att åstadkomma det omöjliga. För att kunna förekomma Fiendens manövrer måste vi betänka
vilka Hans syften är. Han önskar att bringa mannen
till en sådan sinnesförfattning, att han skulle kunna
göra ritningar till världens skönaste katedral, och veta att den var den skönaste, och glädja sig över att den var det, men inte vara gladare (eller mindre glad), eller glad på ett annat sätt, än han skulle ha varit om det hade varit någon annan som hade gjort ritningarna.

Fienden vill att han till sist skall bli så fri från all partiskhet för sig själv, att han kan glädja sig åt sin egen begåvning lika uppriktigt och lika tacksamt som han kan glädja sig åt sin nästas - eller åt en soluppgång, en elefant eller ett vattenfall. Han vill att varje människa till slut skall komma därhän att hon kan inse att alla skapade varelser (även hon själv) är härliga och förträffliga ting. Han önskar att så fort som möjligt döda deras rent animala kärlek till sig själva. Men jag fruktar att Hans politik på lång sikt går ut på att i stället skänka den ett nytt slag av kärlek till sig själva, en kärleksfull och tacksam inställning till alla individuella jag, inklusive deras egna; när de verkligen har lärt sig att älska sin nästa såsom sig själva, så ger Han dem lov att älska sig själva såsom sin nästa.

Ty vi får aldrig glömma det som är det mest
motbjudande och oförklarliga draget i vår Fiendes
karaktär: Han älskar faktiskt de håriga tvåfotingar som Han har skapat, och låter alltid Sin högra hand ge dem tillbaka vad Hans vänstra har tagit ifrån dem.

Alla Hans ansträngningar kommer därför att gå ut
på att få mannen att sluta upp med att över huvud
taget fundera över sitt eget värde eller sin ovärdighet. Han skulle hellre se att mannen ansåg sig vara en stor arkitekt, eller en stor poet, och sen inte tänkte vidare på saken. Han skulle hellre se detta, än att mannen ödde mycken tid och möda på att försöka tro att han var en dålig arkitekt eller poet. Dina ansträngningar att hos patienten ingjuta antingen inbilskhet eller falsk blygsamhet, kommer därför att av Fienden mötas med det självklara påpekandet att en människa vanligtvis alls inte behöver ha någon bestämd åsikt om sin egen be-
gåvning, eftersom hon mycket väl kan fortsätta med att efter bästa förmåga utveckla den utan att behöva söka avgöra precis vilken nisch i Ryktets tempel som tillkommer henne. Du måste försöka att till varje pris ignorera detta påpekande.

Fienden kommer också att försöka att för patienten levandegöra en lära som alla människor bekänner men som de har svårt att leva sig in i: den läran att de inte har skapat sig själva, att all deras begåvning och duglighet är någonting som de har fått till skänks och att de lika väl kunde yvas över färgen på sitt hår.

Men alltid, och vilka metoder Fienden än använder, är det Hans strävan att få patienten att överge dylika spekulationer och din strävan bör vara att låsa fast honom i dem. Inte ens på sina synder vill Fienden att han skall tänka alltförmycket; när han en gång väl har ångrat dem, så ser Fienden helst att han så fort som möjligt riktar sina tankar mot någonting utanför sitt eget jag.

Din tillgivne onkel

Screwtape



XV


MIN KÄRE WORMWOOD!

Naturligtvis hade jag observerat att människorna hade en period av tillfälligt lugn i sitt europeiska krig - i vad de i sin naivitet kallar för »Kriget»! - och jag är inte överraskad över att patienten har fått en motsvarande period av relativ frihet från sin ängslan. Bör vi uppmuntra detta eller bör vi vidmakthålla hans ängslan? Både kvalfull ängslan och enfaldig tillförsikt är önskvärda själstillstånd. Det val vi måste träffa mellan dem, medför problem av stor vikt.

Människorna lever i Tiden, men vår Fiende vill att de
skall leva i Evighet. Han vill därför, tror jag, att de
huvudsakligen skall aktge på två ting: Evigheten
själv, och det moment av Tiden som kallas Nuet. Ty
nuet är den punkt där tiden har kontakt med Evig-
heten. Nuet, och endast det, uppleves av människorna på ett sätt som är analogt med det sätt varpå vår Fiende upplever verkligheten i dess helhet; endast i nuet bjuds dem frihet och verklighet. Därför skulle Han önska att de beständigt tänkte antingen på evigheten (vilket betyder att de tänker på Honom) eller också på nuet - antingen begrundar sin eviga förening med, eller skilsmässa från, Honom, eller också
lyder samvetets röst i nuet, bär nuets kors, tar emot den nåd som skänks dem i nuet, hembär tacksägelser för nuets glädjeämnen.

Vår uppgift är att avhålla dem från att sysselsätta
sig med evigheten och med nuet. Med detta mål för
ögonen frestar vi stundom en människa (t. ex. en änka eller en humanistisk vetenskapsman) att leva i det förflutna. Men nyttan av detta är begränsad, ty sådana människor har en viss faktisk kunskap om det förflutna, och det förflutna är någonting definitivt och liknar i det avseendet evigheten. Det är mycket bättre att locka dem att leva i framtiden. En biologisk nödvändighet gör att alla deras passioner redan pekar i den riktningen, så att tanken på framtiden uppväcker hopp eller fruktan. Därtill kommer att framtiden för dem är någonting okänt, så att när vi får dem att tänka på den, får vi dem att tänka på någonting overkligt.

Kort sagt, av alla ting är framtiden det som minst liknar evigheten. Den är den mest utpräglat timliga delen av tiden - tv det förflutna är stelnat och flödar inte längre, och nuet är helt genomlyst av strålar från evighetens ljus. Detta är orsaken till den uppmuntran som vi har skänkt alla dessa moderna tankeriktningar, som t. ex. Skapandets Utveckling, Naturvetenskapligt färgad Humanism, eller Kommunism, vilka riktar människans intresse mot framtiden, det timligaste av allt.

Härav följer att nästan alla synder har sin rot i
framtiden. Tacksamheten blickar bakåt, och kärleken
ser till det närvarande; fruktan, girigheten och lustan

blickar framåt. Tro inte att lustan utgör något undan-
tag. När ögonblickets lust inställer sig, så tillhör syn-
den (vilken är det enda som intresserar oss) redan det
förflutna. Njutningen är just den del av förloppet som
vi beklagar och som vi skulle eliminera, om vi kunde
göra det utan att gå miste om synden; njutningen är
den del som Fienden bidrar med, och därför upplevs
den i nuet. Synden, som är vårt bidrag, blickade
fraWat.

Förvisso önskar Fienden att människan också skall
tänka på framtiden - tänka på den precis så mycket
som behövs för att nit kunna förbereda de av rättvisa
eller mänslcokärlel: dikterade handlingar som troligen
kommer att utgöra morgondagens plikt. Plikten att
planera morgondagens arbete är den plikt som åligger
människan i dag: fastän den arbetar med material från
framtiden, tillhör denna plikt, liksom alla plikter, nuet.
Detta resonemang är inte hårklyveri. Fienden vill inte
att människorna skall ge sitt hjärta åt framtiden, inte att
de skall samla sig skatter där. Men vi vill det. Hans
ideal är en människa som, när hon hela dagen har
arbetat för de efterkommandes bästa (om det nu är
detta som är hennes kall), slår alltsammans ur tankar-
na, överlåter åt Himlen att bestämma om utgången,
tålamod eller den tacksamhet som utgör det krav som
ställs på henne av det ögonblick hon just då genom-
lever. Men t4 önskar oss en människa, som är och sedan
genast övergår att vinnlägga sig om det trollbunden
av framtiden - hemsökt av visioner av en omedelbart
väntande himmel eller helvete på jorden - beredd att
bryta mot Fiendens bud i vad som gäller nuet, ifall
vi kan få henne att tro att hon därigenom kan uppnå
denna himmel eller undslippa detta helvete - en
människa, vars religiösa tro är beroende av huruvida
framgång eller misslyckande blir resultatet av planer
vilkas slutliga öde hon inte får uppleva. Vi önskar oss
ett helt mänskosläkte, som ständigt är på vandring mot
den ständigt vikande synranden, som aldrig är heder-
ligt, eller vänligt, eller lyckligt ritt, utan alltid använ-
der varje verklig gåva som skänkes det i nuet blott
såsom bränsle på framtidens altare.

Slutsatsen blir alltså, att det generellt taget, oclt
ceteris paribiis, är bättre att din patient är fylld av
ängslan eller förhoppningar (vilketdera det är, det
spelar inte stor roll) i fråga om det hair kriget, än att
han lever i nuet. Men uttrycket »lever i nuet» är inte
enstydigt. Det kan beteckna en själsverksamhet som
i själva verket sysslar med framtiden precis lika myc-
ket som fruktan själv gör. Det kan vara så, att din man
är fri från bekymmer för framtiden, inte därför att han
är upptagen av nuet, utan därför att han har intalat
sig att framtiden kommer att bli behaglig. Så länge
detta är den verkliga orsaken till hans lugn, så är detta
lugn till gagn för oss, därför att det bara kommer att
öka hans besvikelse, och därmed hans missnöje, när
hans bedrägliga förhoppningar blir gäckade. Om han

86

däremot har klart för sig, att lidanden och fasor kanske
väntar honom, och ber om att undfå de dygder som
kan sätta honom i stånd att möta dem, och under
tiden sysselsätter sig enbart med nuet, därför att i
nuet, och endast där, har han alla sina plikter, där,
och endast där, finns all nåd, all kunskap och all
glädje - ja, då är hans tillstånd mycket otillfredsstäl-
lande och man bör genast inskrida mot det. Även i
fråga om dylika fall har vår Sektion för Språkets makt
över tanken uträttat ett gott arbete; pröva hur han
reagerar för ordet »självbelåtenhet». Men det troli-
gaste är givetvis att det inte är någon av dessa orsaker
som gör att han »lever i nuet», utan att detta helt
enkelt beror på att han har god hälsa och trivs med
sitt arbete. I så fall skulle fenomenet vara helt natur-
ligt. Men inte dess mindre skulle jag eliminera det om
jag vore som du. Inget förhållande som är naturligt
är i verkligheten till vår förmån. Och, för resten, varför
skulle det kräket vara lycklig?

Din tillgivne onkel
MIN KÄRE WORMWOOD!

I ditt senaste brev nämnde du i förbigående att
patienten ända sedan han blev omvänd har fortfarit
med att besöka en och samma kyrka, och ingen annan,
och att han inte air alldeles nöjd med den. Jag måste
verkligen fråga vad du egentligen sysslar med. Varför
har jag inte fått någon rapport om orsakerna till att
han så troget håller sig till församlingskyrkan? Förstår
du, att för så vitt detta inte loeror på liknöjdhet, så är
det en mycket betänklig sak? Du måtte väl veta, att
om man inte kan bota en människa från vanan att gå i
kyrkan, så är den näst bästa metoden den, att få henne
att snoka igenom hela trakten för att hitta den kyrka
som »passar» henne, så att hon till sist blir expert eller
konnässör på kyrkor.

Skälen härtill ligger i öppen dag. För det första bör
man alltid bekämpa församlingsorganisationen, efter-
som den innebär enhetlighet i fråga om samlingsplats
och inte i fråga om tycke och smak, och följaktligen
sammanför personer av olika samhällsklass och olika
psykologisk läggning till det slags enhet som Fienden
önskar. Den kongregationalistiska principen däremot
förvandlar varje kyrka till ett slags klubb, och till sist
- om allt går väl - till ett kotteri eller en partifrak-
tion. För det andra gör sökandet efter en kyrka »som

8$

XVI

passar honom» mannen till kritiker, där Fienden vill
att han skall vara lärjunge. Vad Han önskar finna hos
lekmannen i kyrkan, det är en inställning som visser-
ligen kan vara kritisk i den meningen att den förkastar
vad som är osant eller till intet gagn, men som är full-
komligt okritisk i den meningen att den inte betyg-
sätter - inte öder tid på att fundera över det som den
ogillar, utan i oreflekterande, ödmjuk mottaglighet till-
ägnar sig all den själaspis som bjuds. (Du ser hur jord-
bunden, hur oandlig, hur ohjälpligt vulgär Han är!)
Denna inställning skapar, i synnerhet vid åhörandet av
predikningar, ett själstillstånd (det är mycket ogynn-
samt för hela vår politik) i vilket även banaliteter verk-
ligen kan ha något att säga en mänskosj<il. Det finns
knappast någon predikan, eller någon bok, som inte
kan bli farlig för oss om den anammas med sådant
sinne. Var därför snäll och sätt så fort som möjligt
i gång med att få den där dåren att göra sin rundtur
till alla kyrkorna i närheten. Din meritlista har hit-
tills inte gett oss mycken anledning till belåtenhet.

De två kyrkor som han har närmast till, har jag
slagit upp i liggaren på kontoret. Bägge två har sina
förtjänster. I den första av dem är kyrkoherden en
man som så länge har hållit på att vattna ur religionen,
i avsikt att göra den lättare godtagbar för en förment
skeptisk och svårpåverkad menighet, att det nu är han
som chockerar sina församlingsbor genom sin otro,
inte tvärtom. Han har undergrävt många själars krist-
na tro. Hans sätt att leda gudstjänsten är också beund-
ransvärt. För att skona menigheten från alla »stöte-
stenar» har han frångått både de psalmer ur Psaltaren
och de andra bibelställen som kyrkohandboken före-
skriver skall läsas upp, och utan att själv märka det,
snurrar han nu ideligen sin lilla bönekvarn av femton
älsklingspsalmer och tjugo andra älsklingstexter. Vi
behöver således inte riskera att någon enda sanning
som inte redan är välbekant för honom och hans
hjord, skall nå fram till dem genom Skriften. Men
kanske din patient inte är nog enfaldig för att välja
den kyrkan - eller inte nog enfaldig ännu?

I den andra kyrkan har vi Fader Spike. människorna
känner sig ofta förbryllade av tänjbarheten i hans
åsikter - ena dagen är han ju nästan kommunist, och
nästa dag är han inte långt från något slags teokratisk
fascism - ena dagen är han skolastiker, och nästa dag
beredd att helt och hållet förneka mänskoförnuftet -
ena dagen talar han nästan bara politik, och nästa dag
förklarar han att alla statsformer på jorden i lika hög
grad »äro under domen». Vi ser ju naturligtvis vad
som är den förenande länken mellan dessa olika
ståndpunkter: hat. Mannen kan inte förmå sig att pre-
dika någonting som inte är ägnat att stöta, bedröva,
förbrylla eller förödmjuka hans föräldrar eller deras
vänner. En predikan som dessa människor kunde gilla,
skulle förefalla honom lika fadd som en dikt som de
kunde skandera. Det finns också en hoppingivande

90

anstrykning av oredlighet hos honom; vi lär honom att
säga: »Kyrkans lära är -», när han i verkligheten
menar: »Jag är nästan säker på att jag nyligen har läst
hos Maritain eller någon av hans gelikar att -». Men
jag måste varsko dig om att han har ett ödesdigert fel:
han är uppriktigt troende. Och det kan ännu fördärva
alltihop.

Men det finns en god egenskap som bägge dessa
kyrkor har gemensam - bägge är partibetonade kyr-
kor. Jag tror att jag redan tidigare har framhållit för
dig, att om du inte kan hindra din patient från att vara
en aktiv medlem av Kyrkan, så bör du åtminstone se
till att han är en fanatisk anhängare av något parti
inom den. Jag menar inte att han skall ta ställning till
verkliga dogmatiska tvistefrågor; ju mer ointresserad
han är i det fallet, dess bättre. Och det är inte
dogmerna som vi i främsta rummet förlitar oss på när
det gäller att utså agg mellan människor. Det verkligt
nöjsamma är att uppväcka hat mellan dem som säger
»mässa» och dem som säger »nattvardsgudstjänst»,
fastän ingendera parten skulle kunna definiera skill-
naden mellan, låt oss säga, Hookers lära och Thomas
från Aquino's, på sådant sätt att definitionen kunde
stå sig i fem minuter. Och alla de rena adiafora - vax-
ljus och mässkrudar och jag vet inte allt vad - ger oss
ett underbart verksamhetsfält. Vi har helt och hållet
fått människorna att glömma bort vad den där veder-
värdige individen Paulus på sin tid lärde angående
mat och andra oväsentliga ting - nämligen att den
människa som inte har några samvetsbetänkligheter i
fråga om sådant, hon bör alltid ge efter för den som
har det. Man skulle ju kunna tro att de inte kunde
undgå att inse vilken tillämpning detta har på dem
själva. Man skulle ju vänta sig att få se den »lågkyrk-
lige» kyrkobesökaren knäböja och göra korstecknet,
för att hans »högkyrklige» broders samvete inte skall
ta anstöt, och att den »högkyrklige» kyrkobesökaren
avhölle sig från dessa andaktsövningar för att inte för-
leda sin »lågkyrklige» broder till avgudadyrkan. Och
så skulle det också ha gått, om vi inte hade nerlagt ett
så oavlåtligt arbete på att förhindra det. Hade inte
detta arbete varit, så skulle den rika mångfalden av
gudstjänstbruk inom den engelska statskyrkan ha kun-
nat bli en verklig drivbänk för mainskokärlek och öd-
mjukhet.

Din tillgivne onkel

Screwtape

92

XVII

MIN KÄRE WORMWOOD!

Den ringaktande ton vari du i ditt senaste brev
talade om kulinarisk njutningslystnad såsom ett medel
att fånga själar, visar bara hur okunnig du är. Ett av
det senaste århundradets storverk var att man på den
punkten lyckades tysta ner människornas samvete, så att
det nu knappast någonstans i hela Europa förekommer
att någon präst predikar om den saken eller att den
oroar någons samvete. Detta resultat har till stor del
nåtts genom att vi bar koncentrerat alla våra ansträng-
ningar på det slag av kärlek till mat som består i krä-
senhet, inte i glupskhet. Din patients mor är - enligt
vad jag inhämtat av dossiern om henne, och vilket du
kunde ha fått veta av Glufs - ett utmärkt exempel
härpå. Hon skulle bli förvånad - en gång i framtiden
kommer hon, hoppas jag, att bli det - om hon finge
klart för sig att hon i hela sitt liv har varit slav under
detta slag av njutningslystnad, vilket hon inte märker,
därför att det är fråga om så små kvantiteter. Men
vad spelar kvantiteten för roll, ifall vi kan utnyttja en
människas buk och gom för att framkalla kinkighet,
otålighet, obarmhärtighet och egocentricitet? Glufs
har gott grepp om denna gamla dam. Hon är en form-
lig skräck för både värdinnor och tjänstefolk i de hus
där hon umgås. Hon visar alltid ifrån sig den rätt som
man bjuder henne att ta för sig av, och säger med en
tillgjort anspråkslös liten suck och ett leende: »fih för
all del, inte så mycket besvär för min skull! - jag skall
bara ha en kopp te, svagt, fast inte alldeles för svagt,
och den allra lillaste lilla skiva riktigt knaprigt rostat
bröd.» Du märker väl hennes självbedrägeri? Därför
att det som hon vill ha, är mindre till kvantiteten, och
billigare, än det man har bjudit henne, så inser hon
aldrig att det ligger ett slags överdrivet matintresse i
hennes föresats att laga att hon får just det hon vill ha,
hur mycket besvär hon än må vålla andra. Mitt under
det hon håller på med att tillfredsställa sina kulina-
riska böjelser, inbillar hon sig att hon följer spartanska
principer. På en fullsatt restaurant kan hon ge till ett
litet skrik vid åsynen av det fat som en tröttkörd ser-
vitris sätter fram åt henne, och säga: »O, det är myc-
ket, mycket för mycket! Ta ut det igen och ge mig
ungefär fjärdedelen så mycket!» Om man tog henne i
upptuktelse för detta, så skulle hon påstå att hon
gjorde det för att förhindra att mat gick till spillo; i
verkligheten gör hon det därför att det speciella slag
av kräsenhet som vi har gjort henne till slav under,
blir chockerat av åsynen av en större portion mat än
hon händelsevis råkar vilja ha.

Det verkliga värdet av det lugna, diskreta arbete
som Glufs i många år har utfört på denna gumma, kan
man bedöma av det sätt varpå buken nu dominerar
hela hennes liv. Kvinnan befinner sig i det psykolo-


giska tillstånd som skulle kunna kallas »det-enda-jag-
begär»-stadiet. Det enda hon begär är en kopp te,
lagad på det rätta sättet, eller ett ägg, lagom hårt kokt,
eller en brödskiva, rostad så som bröd skall rostas. Men
hon får aldrig tag på något hembiträde, och blir aldrig
bjuden till någon väninna, som kan göra dessa enkla
ting »riktigt», därför att ordet »riktigt» i hennes mun
innebär ett omättligt och nästan ouppfyllbart begär
efter att åter få erfara just de gommens njutningar som
hon minns från forna tider; från den forna tid som hon
beskriver som »den tiden när man kunde få duktigt
tjänstefolk», men vilken (såsom vi ju vet) helt enkelt
var den tid när hennes sinnen var lättare att tillfreds-
ställa, och då hon också kunde hänge sig åt njutningar
av andra slag, vilket gjorde henne mindre beroende av
bordets. Som det nu är, framkallar de ständiga besvi-
kelserna ett ständigt misshumör: hennes kokerskor
säger upp sig, och hennes förhållande till sina vän-
innor blir kyligare. Om Fienden någon gång lyckas
inge henne en lätt misstanke om att hon är alltför
intresserad av mat, så parerar Glufs denna attack
genom att intala henne att hon inte bryr sig om vad
hon själv får för mat, men »vill ha lite gott att ge sin
gosse». I själva verket har ju hennes kinkighet i fråga
om mat i många år varit en av huvudorsakerna till att
Han vantrivs i hemmet.

Men din patient är ju sin moders son. Medan du,
som rätt och riktigt är, arbetar av all din kraft på andra
fronter, får du inte försumma att sätta i gång lite still-
sam infiltration i fråga om överdriven kärlek till mat.
Eftersom patienten är karl, så är det inte så troligt att
han låter lura sig av camouflaget med »det enda jag
vill ha». Det bästa sättet att göra karlar till matvrak
är att vädja till deras fåfänga. Man bör få dem att tro
att de är mycket sakkunniga i fråga om god mat, få
dem att smickra sig med att de har letat reda på den
enda restaurant i staden där »de verkligen kan steka
en stek». Vad som till en början görs bara för att
tillfredsställa fåfängan, kan sedan fås att övergå till
en vana. Men på vilket sätt du än griper dig an med
saken, så är det viktigaste det, att du får honom där-
hän att han »kommer alldeles ur gängorna», om han
måste undvara någon av sina njutningar - det spelar
ingen roll vilken av dem det är, om det är champagne
eller te, sole Colbert eller cigarretter - ty då kan du
husera som du behagar med hans mänskokärlek, hans
rättrådighet och hans lydnad för Fiendens bud.

Enbart omåttlighet i fråga om mat är inte på långt
när så värdefull som kräsenhet. Den kan huvudsak-
ligen användas som ett slags artilleriförberedelse för
attacker mot kyskheten. Låt din patient beträffande
detta problem, liksom beträffande alla andra, bibe-
hålla en falskt förandligad uppfattning. Låt honom
aldrig lägga märke till den medicinska sidan av pro-
blemet. Låt honom bry sin hjärna med funderingar
över vilken högmods- eller otrossynd det kan ha varit

96

som vållade att han råkade i händerna på dig, fast
han genom att helt enkelt tänka efter vad han har ätit
och druckit det senaste dygnet skulle ha förstått var-
ifrån du får din ammunition, och följaktligen genom
en helt obetydlig grad av återhållsamhet skulle ha
blivit i stånd att hota dina förbindelselinjer. Om det
inte kan förhindras att han reflekterar över den medi-
cinska sidan av kyskheten, så ge honom till livs den
magnifika lögn som vi har fått engelsmännen att tro
på, nämligen att ett övermått av kroppsövningar med
ty åtföljande trötthet är speciellt ägnat att befrämja
denna dygd. Hur de kan tro detta, trots den notoriska
kättja som utmärker sjömän och soldater, det må
man väl fråga. Men som utprånglare av historien ut-
nyttjade vi lärarkåren - personer som verkligen var
intresserade av kyskhet såsom förevändning för sport
och idrott, och som därför rekommenderade idrott
som ett medel att befrämja kyskheten. Men hela det
där problemkomplexet är alltför vidlyftigt för att i sin
helhet kunna behandlas så här i slutet av ett brev.

Din tillgivne onkelMIN KÄRE WORMWOOD!

Till och med med en sådan lärare som Slabbkäft
måste du väl ändå på gymnasiet ha fått lära dig det
rent rutinmässiga av tekniken i frestandet till sexuella
förvillelser, och eftersom hela detta ämne är betydligt
långtråkigt för oss som är rent andliga väsen (fastän
det är nödvändigt som ett led i vår utbildning), så
skall jag förbigå det. 1\-1en i fråga om de mera vitt-
famnande problem som står i sammanhang med det,
tror jag att du har en hel del kvar att lära.

Fiendens krav på människorna tar sig formen av ett
dilemma: antingen fullständig avhållsamhet eller
obrottslig monogami. Allt sedan Vår Faders första
stora seger har vi kunnat göra det första alternativet
mycket svårt för dem. Vägen ut ur dilemmat via det
andra alternativet har vi under de senaste århundra-
dena hållit på med att spärra. Detta har vi åstadkom-
mit med skaldernas och romanförfattarmas hjälp ge-
nom att bibringa människorna den övertygelsen att en
egenartad, och vanligen kortvarig, upplevelse som de
kallar »att vara förälskad», är den enda anständiga
motiveringen för äktenskapet; att :äktenskapet kan,
och bör, göra detta exalterade tillstånd permanent, och
att ett äktenskap som inte gör detta, inte längre air

bindande. Denna föreställning utgör vår parocli på
en föreställning som härrör från Fienden.

Helvetets hela ideologi bygger på insikten om det
axiom som säger att en sak inte är en annan sak, och
speciellt att ett individuellt väsen inte är ett annat
individuellt väsen. Det som jag har nytta av, det är
bra för mig, och det som du har nytta av, det air bra för
dig. Vad den ene vinner, det förlorar den andre. Till
och med de döda tingen är vad de är genom att de
utestänger alla andra ting från det utrymme som de
själva upptar; om de utvidgar sig, så gör de detta
genom att tränga undan andra föremål eller absorbera
dem. Ett individuellt väsen gör på samma sätt. Hos
de vilda djuren tar sig absorptionen den formen att de
äter upp andra djur; för oss innebär det att ett starkare
väsen suger i sig ett svagares vilja och frihet. »Att vara
till» betyder »att konkurrera om livsrummet».

Nu är ju Fiendens hela filosofi ingenting annat än
ett enda fortsatt försök att komma förbi denna mycket
påtagliga sanning. Han strävar till ett paradoxalt för-
hållande. Tingen skall vara många, men <mdå på
något vis också vara ett och samma. Den ene indivi-
dens väl skall också vara den andres. Detta uppenbart
omöjliga tillstånd kallar Han för kärlek, och samma
enformiga universalmedel upptäcker man i allt vad
flan gör, ja, till och med i allt vad Han är - eller gör
anspråk på att anses vara. Sålunda är Han inte ens
.själv nöjd med att vara blott en matematisk enhet.Han vill anses vara både tre och en, detta för att Hans
trams om »kärlek» skall få en motivering i Hans eget
väsen. Och som motsatt ytterlighet inför Han i mate-
rien det oanständiga påfund som kallas organismen,
i vilken delarna lockas bort från sin naturliga bestäm-
melse, som ju är konkurrensen, och i stället bringas att
samverka.

Vad det verkliga motivet är till att Han har bestämt
sig för könsdriften som medlet för fortplantningen
bland människorna, det framgår blott allt för tydligt av
det bruk Han har gjort av den. Könsdriften i och för
sig själv skulle, från vår synpunkt sett, ha kunnat vara
fullkomligt oskadlig. Den hade inte behövt vara något
annat än ytterligare ett medel för en starkare indivi-
dualitet att göra en svagare till sitt rov - såsom den
ju faktiskt är hos spindlarna, där bruden avslutar
bröllopet med att äta upp sin brudgum. Men hos män-
skorna har Fienden helt omotiverat låtit det sexuella
begäret åtföljas av tillgivenhet mellan parterna. Han
har också gjort avkomman beroende av föräldrarna,
och i föräldrarnas natur nerlagt en drift att skydda sin
avkomma - och därigenom har Han skapat det som
kallas familjen, vilken till sitt väsen påminner om
organismen. Skillnaden är bara, att familjen är någon-
ting ännu värre, ty dess komponenter är i högre grad
distinkta varelser, men ändå förenade med varandra
på ett mera medvetet och förpliktande sätt. Hela

100

historien visar sig i själva verket helt enkelt vara ännu
ett knep för att få Kärleken med i spelet.

Men nu kommer det komiska! Fienden beskrev ett
äkta par som »ett kött». Han sade inte »ett lyckligt
äkta par» eller »två äkta makar som har gift sig därför
att de var kära i varandra», men den saken kan man
få människorna att inte låtsas om. Man kan också få
dem att glömma att den man som heter Paulus, inte
syftade bara på gifta par. Könsumgänge i och för sig
skapar, enligt honom, »ett kött». Man kan alltså få
människorna att såsom förskönande omskrivningar av
»att vara kär» godta vad som i verkligheten var ett
enkelt angivande av den verkliga innebörden av köns-
amgänge. Verkliga förhållandet är det, att närhelst en
man ligger hos en kvinna, så uppstår det, vare sig de
vill det eller inte, ett transcendent förhållande som, de
för evigt måste njuta av eller uthärda. Det är ett riktigt
påstående att detta transcendenta förhållande var av-
sett att skapa - och, ifall parterna inträder i det med
lvdiga hjärtan, i allt för många fall verkligen också
skapar - tillgivenhet och familjeband. Och man kan
få människorna att på detta faktum bygga den felaktiga
Ii-on, att den blandning av tillgivenhet, fruktan och
utrå som de kallar »förälskelse», är det enda som gör
äktenskapet vare sig heligt eller lyckligt. Denna fel-
uppfattning är lätt att åstadkomma, därför att i Väst-
mmopa »förälskelse» mycket ofta föregår äktenskap
som ingås till åtlydnad av Fiendens avsikter, d. v. s.för att framkalla trohet, fruktsamhet och ömsesidig
välvilja; liksom religiös känsla mycket ofta, men inte
alltid, åtföljer omvändelsen. Med andra ord: man bör
söka förmå människorna att som grundval för äkten-
skapet betrakta en förvriden och starkt färglagd bild
av någonting som Fienden i själva verket utlovar som
resultatet av äktenskapet. Av denna uppfattning kan vi
dra två fördelar. För det första kan människor som inte
äger återhållsamhetens gåva, avskräckas från att söka
en utväg ur dilemmat genom att ingå äktenskap utan
att anse sig vara »förälskade», eftersom, tack vare våra
ansträngningar, tanken på att av någon annan anled-
ning ingå äktenskap förefaller dem ovärdig och cynisk.
Ja, det anser de! Uppsåtet att visa lojalitet i ett för-
bund som syftar till inbördes hjälp, till bevarande av
kyskhet och till fortplantande av släktets liv - det
anser de vara någonting lägre än ett känslornas rus.
(Försumma inte att inge din man den uppfattningen
att vigselformuläret är mycket anstötligt.) För det
andra kommer vilken erotisk förbindelse som helst att
betraktas som »kärlek», bara det är meningen att den
skall leda till giftermål, och »kärleken» kommer att
anses ge en man förlåtelse för det orätta i, och skydda
honom från följderna av, att gifta sig med en hedning,
en gås eller ett lättfärdigt stycke. Men mer härom i
nästa brev.

Din tillgivne onkel

Screwtape




XIX

MIN KÄRE WORMWOOD!

Jag har funderat mycket skarpt över den fråga som du framställde i ditt senaste brev. Om, såsom jag tydligt har bevisat, alla individuella varelser enligt själva sin natur kämpar mot varandra om sin existens, och Fiendens idé om Kärleken är en contradicitio in adiecto, vad ligger det då för mening i mina upprepade påpekanden av att Han faktiskt älskar den mänskliga ohyran och verkligen önskar att de skall nå frihet och fortvaro.

Jag hoppas, min käre pojke, att du inte har visat mina brev för någon. Inte för att det gör
någonting förstås. Var och en kan ju se att det skenbara kätteri som jag har råkat hemfalla åt, air en ren tillfällighet. Apropå det, jag hoppas att du också förstod att några till synes mindre smickrande antydningar som jag gjorde om Slabbkäft, var rent skämt. Jag har i själva verket den allra största högaktning för honom. Och några yttranden som jag fällde om att jag inte tänkte hålla dig om ryggen inför de högre myndigheterna, var naturligtvis inte allvarligt menade. Du kan lita på att jag skall bevaka dina intressen. Men vad du gör, lås väl in alla brev du får från mig.

Verkliga förhållandet är, att jag av ren tanklöshet
råkade säga att Fienden verkligen älskar människorna. Det är ju naturligtvis en orimlighet. Han är ETT väsen; de är icke identiska med Honom. Vad som är gott för dem, kan inte vara gott för Honom. Allt Hans tal om kärlek måste vara camouflage för någonting annat - Han måste ha något verkligt motiv för att skapa dem och göra sig så mycket besvär för deras skull.

Orsaken till att man kan råka uttrycka sig som om Han verkligen hyste denna otänkbara kärlek till dem, är vår absoluta oförmåga att lista ut vilket detta verkliga motiv är. Vad har Han för avsikt med dem? Det är den olösliga gåtan. Jag kan inte inse att det kan göra någon skada att jag talar om för dig, att just detta problem var en av huvudorsakerna till Vår Faders brytning med Fienden.

När frågan om att skapa mänskorna första gången kom på tal, och Fienden, redan på detta stadium, öppet erkände, att Han förutsåg en viss episod där ett kors spelade en viktig roll, så bad Vår Fader, naturligt nog, om ett samtal mellan fyra ögon och begärde en förklaring. Fienden svarade endast med att duka upp den där rövarhistorien om sin osjälviska kärlek, som Han sedan aldrig har upp-
hört att söka utkolportera.

Detta svar kunde Vår Fader naturligtvis inte godta. Han besvor Fienden att lägga sina kort på bordet och gav Honom alla chanser. Han medgav att han verkligen var mycket angelägen att känna hemligheten; Fienden svarade: »Jag önskar av allt mitt hjärta att du gjorde det». Jag tror att det var
på detta stadium av samtalet som Vår Faders avsky inför en sådan omotiverad brist på förtroende föranledde honom att lägga ett oändligt avstånd mellan sig och Det Högsta Väsendet, och göra detta med en plötslighet som på fiendehåll har gett upphov till den löjeväckande historien om att han med våld blev utkastad ur Himlen.

Sedermera har vi börjat förstå varför vår Förtryckare var så hemlighetsfull. Hans välde är beroende av hemligheten. Medlemmar av Hans parti har ofta medgett, att om vi någonsin kom
till insikt om vad Han menar med Kärlek, så skulle
kampen vara slut och vi skulle åter komma in i Him-
len. Och här ligger den stora uppgiften. Vi vet att Han inte verkligen kan älska; det kan ingen; det är logiskt orimligt. Om vi bara kunde lista ut vad det i verkligheten är som Han har i kikaren. Den ena hypotesen efter den andra har prövats, men ännu kan vi inte komma till klarhet.

Men ändå får vi aldrig förlora hoppet; allt mer komplicerade teorier, allt fullständigare insamlande av fakta, allt större belöningar åt de forskare som gör framsteg, allt förfärligare bestraffningar åt dem som misslyckas - allt detta, fortsatt och
intensifierat till tidernas ända, kan förvisso inte undgå att krönas med framgång.

Du klagar över att det av mitt senaste brev inte framgår om jag anser det önskvärt eller inte att människor »bli förälskade». Men, WORMWOOD, det är ju just precis en fråga av det slag som vi önskar att de skall göra sig. Lämna åt dem att diskutera huruvida »kärlek», eller patriotism, eller celibat, eller ljus på altaret, eller nykterism, eller högre skolbildning, är »ett gott» eller »ett
ont». Förstår du inte, att det inte finns något svar på dylika frågor? Det enda som i det fallet är av någon betydelse, är huruvida ett visst själstillstånd under vissa omständigheter är ägnat att i ett visst ögonblick närma en viss bestämd patient till Fienden eller till oss.

Sålunda skulle det vara alldeles utmärkt att få
patienten att känna sig övertygad om att »kärleken» är »ett gott» eller »ett ont». Om han är en inbilsk person, med ett förakt för det kroppsliga, ett förakt som i verkligheten beror på fysisk klenhet, men som han inbillar sig är ett tecken på själens renhet - och om han dessutom hör till den sorts människor som finner nöje i att håna det som de flesta av deras medmänniskor
gillar - låt honom då för all del ta parti mot kärleken.
Bibringa honom en högdragen asketisk åskådning,
och när du på det sättet har berövat hans könsdrift
allting som skulle kunna humanisera den, så gå honom in på livet med den i någon mycket brutalare och mera cynisk form.

Om han däremot är en känslosam och naiv individ, så mata honom med småskalder och femte klassens romanförfattare tills du får honom att tro både att kärleken är oemotståndlig, och att det på något sätt är i sig själv berömvärt att vara kär. Jag
medger att en sådan åskådning inte är till mycken
nytta när det gäller att framkalla tillfällig okyskhet,
men den är ett oförlikneligt medel att få till stånd
långvariga utomäktenskapliga förbindelser av »ädel», romantisk, tragisk art, vilka, om allt går väl, slutar med mord och självmord.

Lyckas inte detta, så kan denna åskådning utnyttjas för att lotsa patienten in i ett lämpligt äktenskap. För äktenskapet kan, fastän det är Fiendens påhitt, vara till nytta. Det finns alldeles säkert i din patients umgängeskrets åtskilliga unga kvinnor som skulle göra det ytterligt svårt för honom att leva ett kristet liv, ifall du kunde övertala honom att gifta dig med en av dem. Var snäll och ge mig en redogörelse för detta när du skriver härnäst. Och gör under tiden fullt klart för dig att detta tillstånd som kallas att »vara förälskad», inte i och för sig själv är till gagn vare sig för oss eller för den andra sidan. Det är helt enkelt ett tillfälle som både vi och Fienden försöker utnyttja.

Liksom de flesta andra saker som mänskorna är så lidelsefullt intresserade av, som t. ex. hälsa och sjukdom, ålderdom och ungdom, eller krig och fred, är det från det andliga livets synpunkt sett
huvudsakligen att betrakta som råmaterial.

Din tillgivne onkel

Screwtape




XX

MIN KÄRE WORMWOOD!

Med allvarligt missnöje ser jag av ditt brev att
Fienden för tillfället har satt effektivt stopp för dina
direkta attacker mot patientens kyskhet. Du borde ha vetat att Han alltid gör det till sist, och du borde ha slutat innan du kom fram till det stadiet. Ty som
saken nu ligger till, så har din man upptäckt den farliga sanningen att dessa attacker inte kan fortfara i det oändliga; följaktligen kan du inte längre använda det som, när allt kommer omkring, är vårt bästa vapen: nämligen okunniga människors tro att det är hopplöst att försöka bli fri från oss på annat sätt än genom att ge efter för oss. Du har väl försökt intala honom att kyskhet är skadlig för hälsan?

Jag har ännu inte fått någon rapport från dig an-
gående unga kvinnor i grannskapet? Jag skulle vilja
ha den omedelbart, ty om vi inte kan utnyttja hans
könsdrift för att locka honom till okyskhet, så måste
vi försöka utnyttja den för att söka åstadkomma ett passande giftermål. Under tiden skulle jag önska att du gav mig några antydningar om vilken kvinnotyp - jag menar typ i fysisk mening - han bör stimuleras att bli förälskad i, om nu förälskelse är det bästa vi kan åstadkomma.

I stora drag besvaras ju denna fråga åt oss av andra som intar en plats långt djupare ner i Avgrundens Hierarki än du och jag. Det ankommer på dessa stora mästare att under varje historisk epok åstadkomma en allmän felinriktning av vad man skulle kunna kalla »smakriktningen» i sexuellt avseende. Härvid använder de sig av den lilla klick av populära konstnärer, modekungar, skådespelerskor, och reklammän, som bestämmer vilken typ som blir den moderna.

Syftet är att få bägge könen att vända sig bort från de medlemmar av det motsatta könet som tycks bäst passa till partner i lyckliga och fruktsamma äktenskap, där de är varandra till stöd och hjälp i religiöst avseende. Sålunda har vi nu i många århundraden triumferat över naturen så till vida att vi har lyckats göra vissa sekundära manliga karaktäristika (som t. ex. skägget) motbjudande för nästan alla kvinnor - och det ligger mera i detta än du kanske tror.

Vad beträffar den manliga smaken, så har vår taktik växlat en hel del. Under en period har vi låtit den vända sig till den statuariska och aristokratiska skönhetstypen, vi har fått männens fåfänga att ingå förbund med deras åtrå, och sålunda stimulerat mänskosläktet att huvudsakligast låta de inbilskaste och slösaktigaste kvinnorna sörja för barnafödandet. Under en annan period har vi valt en överdrivet kvinnlig typ, bräcklig och smäktande, så att fjollighet och räddhågsenhet och all den allmänneliga förljugenhet och småsinthet som tillhör den typen, skall komma att stå högst i kurs.

För närvarande har vi valt den motsatta
vägen. Jazzåldern har efterträtt valsens epok, och nu lär vi männen att älska kvinnor vilkas kroppar är förvillande lika pojkars. Eftersom detta är en art av skönhet som är ännu förgängligare än de flesta andra, så förvärrar vi därigenom kvinnans eviga skräck för att åldras (och därmed har vi vunnit många utmärkta resultat), och gör henne mindre villig, och mindre i stånd till, att föda barn.

Och detta är inte allt. Vi har också lyckats att i hög grad öka den frihet som samhället tillåter i fråga om konstens återgivande av det till synes nakna (inte det verkligt nakna), och dess exponerande på scenen eller badstranden. Det hela är ju, som du vet, humbug; figurerna i den populära
konsten är feltecknade; de verkliga kvinnorna i trikåer eller baddräkter är i själva verket snörda och åtstramade för att deras kroppar skall verka fastare och slankare och mera manliga än naturen tillåter en fullvuxen kvinnas kropp att vara. Men ändå får på samma gång de moderna människorna lära sig tro att de är »ärliga» och »sunda» och håller på att återgå till naturen.

Alltså riktar vi nu för tiden [i pornografin] alltmer männens åtrå mot någonting som inte finns - vi gör ögats roll i könslivet allt mer betydande, och gör på samma gång dess krav allt omöjligare att uppfylla. Vad följden blir, kan du lätt räkna ut.

Detta är i allmänna drag vår taktik för närvarande.
Men inom denna ram kan du alltjämt välja mellan två olika håll åt vilka du kan rikta din patients begär. Om du blickar tillräckligt djupt in i vilken mans hjärta
som helst, så skall du finna att där spökar fantasi-
bilder av åtminstone två kvinnor, en Venus som hör
jorden till, och en Venus som hör Underjorden till, och att hans begär till sin beskaffenhet är olika, allt efter vilket föremål det riktar sig emot.

Det finns en kvinnotyp som är sådan, att hans begär efter henne lätt fogar sig efter Fiendens avsikter - det låter sig lätt förena med kristen kärlek till nästan, infogar sig lätt i äktenskapet,
är helt igenom färgat av detta gyllene ljus av vördnad och naturlighet som vi avskyr. Så finns det en annan typ, som han åtrår på ett brutalt sätt, och vill åtrå brutalt; det är en typ som bäst lämpar sig som medel att avhålla honom från att över huvud taget gifta sig, men som han, även om han gifte sig med henne, skulle vara benägen att behandla som slavinna, som avgud eller som medbrottsling.

Hans kärlek till en kvinna av den första typen skulle kunna medföra vad Fienden kallar ont, men bara tillfälligt; mannen skulle önska att hon inte vore en annans hustru, och sörja över att han inte hade rätt att älska henne. Men hos kvinnan av den andra typen önskar han just det som han förstår vara ett ont: det är den extra rafflande kryddan han vill ha. Vad som fängslar honom i hennes ansikte, det är det påtagligt animaliska, eller den butterhet eller list eller grymhet som står att läsa där; vad som fängslar honom hos hennes kropp, det är någontingsom är helt artskilt från vad han i vanliga fall kallar för Skönhet, det är någonting som han i stunder av sundare omdöme rent av kan karaktärisera som fulhet, men som vi genom våra konster kan få att spela på hans nerver.

Mest användbar är Venus av Underjorden givetvis
som hora eller älskarinna. Men om din man är en kristen, och om han har blivit ordentligt drillad i det där tramset om »Kärleken» såsom någonting som är oemotståeligt och för vars skull allt skall bli förlåtet, så kan han ofta förmås att gifta sig med henne. Och ett sådant giftermål är någonting som det verkligen lönar mödan att få till stånd. Du har kanske misslyckats i vad det gäller tillfällig okyskhet och långvariga utomäktenskapliga förbindelser, men det finns andra, mera indirekta, sätt att utnyttja en mans könsdrift till hans fördärv. Och dessa sätt är, för resten, inte bara effektiva utan också angenäma; den olycklighet som de åstadkommer är av ett mycket långvarigt och raffinerat slag.

Din tillgivne onkel

Screwtape