[Screwtape är mellanchef i Djävulsministeriet och skriver brev till den unga demonen Wormwood som jobbar ute på fältet. Fienden är Gud och Vår Fader är den onde själv. Tiden är under andra världskriget.]

XXI

MIN KÄRE WORMWOOD!

Ja. En period då patienten utsätts för sexuell fres-
telse är en utomordentligt lämplig tidpunkt för insättandet av ett flankangrepp på hans dåliga humör. Det kan till och med bli huvudangreppet, bara han själv tror att det är ett flankangrepp. Men i detta fall, så väl som alltid annars, måste du bana väg för ditt angrepp mot hans moral genom att förmörka hans intellekt.

Mänskor harmas inte över motigheter i och för sig,
utan över motigheter som de betraktar som oförrätter. Och deras, känsla av att ha lidit oförrätt beror på känslan av att de har blivit vägrade någonting som de hade rättmätiga krav på. Ju fler krav du kan få din patient att ställa på livet, dess oftare kommer han följaktligen att känna sig förorättad, och, som en följd därav, på dåligt humör. Och nu är det ju, som du väl har märkt så att det inte finns någonting som så lätt gör honom ursinnig som om det händer honom att tid som han har räknat med att själv få disponera över,
oväntat tas i anspråk av någon annan. Det är den
oväntade besökanden (när han gick och gladde sig åt tanken på en kväll i lugn och ro), eller hans väns
pratsjuka fru (som dök upp när han gladde sig åt tanken på ett förtroligt samtal med vännen), som fårhonom att råka ur gängorna.

Emellertid har han ännu inte hunnit bli så hjärtlös eller så lättjefull, att dessa små anspråk på hans artighet i och för sig blir för mycket för honom. De retar honom, därför att han betraktar sin tid som sin egen och tycker att han blir bestulen på den. Du måste därför med allt nit se till att han bibehåller den underliga föreställningen att »min tid tillhör mig själv». Se till att han börjar varje dag med en känsla av att vara laglig ägare till tjugofyra timmar. Laga att han anser sig vara föremål för hård
beskattning därför att han måste avstå en del av denna tillhörighet åt sina arbetsgivare, och att han anser sig som en frikostig givare därför att han anslår ytterligare en del därav åt sina religiösa plikter. Men vad man aldrig får låta honom tvivla på, det är att den totalsumma från vilken dessa avdrag har gjorts, tillhörde honom personligen i kraft av någon mysteriös bördsrätt.

Och detta är en delikat uppgift för dig. Det anta-
gande som du vill han skall fasthålla vid, är så barockt, att om det väl en gång tas upp till diskussion, så kan inte ens vi hitta på en tillstymmelse till ett argument till dess försvar. Mannen kan varken skapa eller hålla kvar ett enda ögonblick av Tiden, den kommer till honom som ren gåva; han kunde lika gärna betrakta sol och måne som sina lösören.

Han är också, i teorin, förpliktad att tjäna Fienden av all sin förmåga, och om Fienden uppenbarade sig för honom i kroppslig gestalt och begärde denna tjänst, om också bara för en enda dag, så skulle han inte vägra. Han skulle känna stor lättnad om denna enda dag inte medförde några besvärligare plikter än den att lyssna till en enfaldig kvinnas konversation, och han skulle känna en lättnad som nästan gränsade till besvikelse ifall Fienden en enda gång under denna dag sade: »Nu får du gå och göra vad du tycker är roligt i en halvtimme».

Om han emellertid ett enda ögonblick reflekterade över sitt antagande, så måste till och med han inse att han i verkligheten befinner sig i denna situation varje dag. När jag talar om att bevara honom i denna föreställning, så menar jag alltså minst av allt att du skall förse honom med argument att försvara den med. Det finns inga sådana argument. Din uppgift är uteslutande negativ. Låt aldrig hans tankar ens snudda vid problemet. Inhölj det i mörker, och låt, inne i hjärtat av detta mörker, hans känsla av äganderätt till Tiden ligga tyst, osedd och verksam.

Känslan av äganderätt i allmänhet bör alltid upp-
muntras. Mänskorna kommer alltid med anspråk på
äganderätt, vilket gör en lika komisk effekt i Himlen
som i Helvetet, och vi måste se till att de fortsätter
med det. Mycket av det moderna motståndet mot
kyskhet kommer av mänskornas tro att de »äger» sina kroppar - dessa stora och farofyllda domäner, pulserande av den energi som har skapat den värld, dit de utan sitt eget medgivande finner sig försatta, och varifrån de blir utkastade på En Annans bud.

Det är som om en kungason, som hans fader, av kärlek till honom, har insatt som titulär regent över någon stor provins (vilken i själva verket styres av kloka rådsherrar), skulle gå och inbilla sig att han verkligen äger provinsens skogar, städer och skördar på samma sätt som han äger byggbitarna på barnkammargolvet.

Vi inger mänskorna denna känsla av ägandeskap,
inte bara genom att vädja till deras högmod, utan
också genom att förvilla deras omdöme. Vi lär dem att inte lägga märke till de olika betydelserna hos det personliga pronominet - de fint nyanserade skiftningarna från »mina skor», via »min hund», »min tjänare», »min hustru», »min far», »min husbonde» och »mitt land» till »min Gud». Man kan lära dem att reducera alla dessa betydelser till den som ligger i »mina skor», det »min» som betecknar ägande.

Redan i barnkammaren kan man lära ett barn att med orden »min Teddybjörn» mena, inte den förmente gamle mottagaren av dess tillgivenhet, som det står i ett särskilt förhållande till (ty det är vad Fienden kommer att lära barnet att mena, om vi inte tar oss i akt), utan »den björn som jag får riva sönder om jag vill». Och vid andra ändan av skalan har vi lärt mänskorna att ge orden »min Gud» en innebörd som realiter inte mycket skiljer sig från innebörden i »mina skor».

Orden betyder då: »den Gud som jag, på grund av de värdefulla tjänster jag har gjort honom, har rätt att ställa vissa krav på, den Gud som jag utnyttjar från predikstolen - den Gud som jag har gjort en corner i».

Och det komiska i allt detta är att ordet »min» i sin
fulla possessiva betydelse inte av en mänska kan användas om någonting vad det vara månde. På sista dagen kommer antingen Vår Fader eller Fienden att säga »mitt» om allt som existerar, och speciellt om alla mänskor. De kommer, det kan du vara lugn för, på sista dagen, att märka vem som i verkligheten äger deras tid, deras själar och kroppar - det blir förvisso inte de själva, vad som än må hända. För närvarande säger Fienden »mitt» om allting med den formalistiska, juridiska motiveringen att det är Han som har skapat det.

Vår Fader hoppas att på sistone kunna säga »mitt» om allting, men med den mera realistiska och
dynamiska motiveringen att han har erövrat det.

Din tillgivne onkel Screwtape



XXII

MIN KÄRE Wormwood!

Jaså! Din man har gått och blivit kär - och kär på
det värsta sätt han över huvud taget kunde bli - och
i en flicka som inte ens finns omnämnd i den rapport
du skickade mig. Det torde intressera dig att höra att det lilla missförstånd mellan mig och Hemliga Polisen som du försökte få till stånd med anledning av några obetänksamma yttranden i ett av mina brev, det har blivit uppklarat. Om du har räknat på detta missförstånd för att försäkra dig om mina bona officia, så kommer du att finna att du har missräknat dig. Du skall få betala för den saken liksom för dina andra misstag. Tills vidare bifogar jag en liten nyutkommen broschyr om den nya Korrektionsanstalten för inkompetenta frestare. Den är rikt illustrerad, och du skall inte kunna hitta en enda ointressant sida i den.

Jag har gått igenom den där flickans dossier, och
jag är förfärad över vad jag finner där. Inte nog med att hon är kristen, men en sådan kristen! - en eländig, inställsam, tillgjord, sipp, tystlåten, råttaktig, urvattnad, obetydlig, pryd och oerfaren liten mamsell. Ett sånt litet kräk! Jag vill spy bara jag tänker på henne. Hennes väsende kommer varje sida i dossieren att stinka och bränna. Jag kan bli galen när jag tänker på hur världen har försämrats. Hade det varit i gamla tider, så skulle vi ha fått henne kastad för vilddjuren på cirkus. Det är vad sådana som hon skall vara till. Fast inte skulle hon vara till mycken nytta där heller. En liten falsk hycklerska (jag känner till typen), som ser ut
som om hon skulle svimma så fort hon får se blod, och som sen dör med ett leende på läpparna. Hon är en hycklerska i alla avseenden. Hon ser så mjäkig och menlös ut och ändå äger hon en sarkastisk kvickhet.

Hon är av den sorten som skulle tycka att JAG är
komisk! En eländig, fadd och sipp liten mamsell, och
ändå redo att kasta sig i armarna på denne tölp, precis som vilket avelsdjur som helst. Varför straffar inte Fienden henne för det med Helvetets eld, om Han nu verkligen är så tokig i jungfrulig kyskhet - i stället för att iaktta spektaklet med ett belåtet grin?

Han är i grund och botten hedonist. Alla dessa
fastor och vigilier och martyrbål och korsfästelser är bara en fasadkuliss. Eller är som vågskum vid havsstranden. Ute på havet, ute på Hans hav, där finns det glädje och återigen glädje. Han gör ingen hemlighet av den saken; på Hans högra sida är »glädje evinnerligen». Usch! Jag tror inte att Han har den minsta aning om det höga och stränga mysterium till vilket vi höjer oss i visio miserifica. Han är vulgär, Wormwood! Han har en brackas själ. Han har proppat sin värld full av glädjeämnen. Det finns saker som mänskorna kan sysselsätta sig med så lång dagen är, utan att Han gör den minsta invändning - sova och tvätta sig, äta och dricka, älska, leka, bedja, arbeta. Allting måste förvandlas till en vrångbild av sig självt innan vi kan ha någon nytta av det. Vi är fruktansvärt handikappade.

Ingenting är i sig självt på vår sida. (Inte som om detta skulle vara någon ursäkt för dig. Jag skall inom kort göra upp min räkning med dig. Du har alltid hatat mig, och varit oförskämd när du har vågat.)

Vidare kommer patienten naturligtvis att bli bekant
med den där kvinnans familj och hela umgänges- krets. Begrep du inte att just det hus som hon bor i, är ett ställe där han aldrig borde ha satt sin fot? Hela huset är genompyrt av denna dödsens lukt. Den börjar märkas till och med hos trädgårdsmästaren, fast han bara har varit anställd där i fem år. Ja, även gäster som bara har varit där på besök över veckoskiftet, får något av lukten med sig när de reser. Hunden och katten är
infekterade av den. Och det är ett hus omgivet av ett ogenomträngligt mysterium. Vi är säkra på (det säger oss redan våra elementära skolkunskaper) att varje medlem av familjen på något sätt utnyttjar de andra - men vi kan inte komma underfund med hur. Med en svartsjuka lika stor som Fiendens egen bevakar de hemligheten om vad som i verkligheten ligger bakom denna föregivna osjälviska kärlek. Hela huset är en enda stor oanständighet. Det erinrar på ett otäckt sätt om den definition som en av mänskornas författare en gång gav av Himlen: »de rymder, där det inte finns något annat än liv, och där därför allt som
inte är musik är tystnad».

Musik och tystnad -- vad jag avskyr bägge dessa
ting! Hur tacksamma bör vi inte vara för att allt sedan Vår Fader gjorde sitt inträde i Helvetet - fastän det sedan dess har förflutit längre tid än vad mänskorna, som räknar i årmillioner kan uttrycka med något tidsmått - inte en kvadrattum av underjordens regioner och inte ett ögonblick av dess tid har avståtts åt någon av dessa avskyvärda makter, utan allt har tagits i anspråk av Bullret - Bullret, den stora Dynamismen, det hörbara uttrycket för allting som är segerglatt, hänsynslöst och virilt - Bullret, det enda som kan skydda oss mot dåraktiga samvetskval, modstjälande skrupler och ouppfyllbara begär. Vi skall till slut göra hela universum till ett enda buller. Vi har redan, vad
jorden beträffar, tagit stora steg fram mot detta mål.

Himlens melodier och Himlens tystnad skall snart
överröstas av larmande tjut. Men jag medger att vi
ännu inte är högljudda nog, inte på långt när. Men
vår vetenskap arbetar med problemet. Vad dig be-
träffar, din otäcke lille -

(Här avbryts manuskriptet och fortsättes med en
annan handstil.)

Jag märker att jag, under det jag skrev som ivrigast, av oaktsamhet har råkat anta gestalten av en stor tusenfoting. Följaktligen dikterar jag fortsättningenför min sekreterare. Nu när förvandlingen har blivit fullständig, igenkänner jag den som ett periodiskt återkommande fenomen. Vissa rykten om dylika fenomen har trängt ut till mänskorna, och en förvrängd framställning av saken förekommer hos skalden Milton, med det löjliga tillägget att dylika förvandlingar är ett »straff» som Fienden låter oss undergå. En moder-
nare författare - en individ med ett namn som Schå
eller någonting i den vägen - har emellertid insett
rätta förhållandet. Förvandlingen försiggår inifrån,
och är en strålande manifestation av livet, denna kraft som Vår Fader skulle dyrka, ifall han kunde dyrka någonting annat än sig själv. I min nuvarande gestalt känner jag mig ännu ivrigare att få träffa dig, att förena dig med mig i en oupplöslig omfamning.

Enl. uppdrag av Hans
Infernaliska Excellens,
Statsrådet Screwtape,
Pracepter Mali,
Baccalaureus Peccati,

Smilspott,
skrivbiträde.



XXIII

MIN KÄRE Wormwood!

Genom den här flickan och hennes vedervärdiga
familj blir patienten nu dagligen bekant med allt fler
kristna, och mycket intelligenta kristna till på köpet.
För lång tid framåt kommer det att bli omöjligt att få bort det religiösa inslaget ur hans liv. Nåväl; då får vi försöka att leda hans religiositet in på avvägar. Du har säkert ofta på exercisplatsen fått öva dig i att omskapa dig till en ljusets ängel. Nu är tiden kommen för dig att göra detta på slagfältet.

Världen och Köttet har inte kunnat hjälpa oss; en tredje makt återstår. Och en framgång av detta tredje slag är den mest ärofulla av alla. Ett bortskämt helgon, en farise, en inkvisitor, en man hemfallen åt religiös vidskepelse, väcker större förtjusning i Helvetet än en vanlig enkel tyrann eller vällusting.

När jag låter din patients nya vänner passera revy,
så finner jag att den bästa angreppspunkten skulle
vara gränsområdet mellan religion och politik. Åtskilliga av hans vänner har mycket klar blick för de sociala förpliktelser deras religion innebär. Detta är, i och för sig, mycket illa, men man kan ändå få ut mycket gott av det.

Du kommer att finna att en hel del kristna politiska
skribenter anser att kristendomen redan på ett mycket tidigt stadium började urarta och avlägsna sig från sin grundares läror. Vi måste nu utnyttja denna åsikt för att än en gång börja befrämja föreställningen om en »historisk Jesus», en Jesus som man kan finna om man rensar bort senare »utväxter» och »förvanskningar», och som sedan skall sättas i kontrast mot hela den kristna traditionen. Under den föregående generationens tid befrämjade vi uppkonstruerandet av en dylik
»historisk Jesus» enligt marxistiska, revolutionära och katastrofteoribetonade linjer. Fördelarna av dessa konstruktioner, vilkas karaktär vi ämnar förändra vart trettionde år eller så, är mångfaldiga.

För det första är de alla ägnade att till föremål för mänskornas fromhet göra någonting som inte existerar, för alla »historiska» Jesusgestalter är ohistoriska. Dokumenten säger vad de säger, och till dem kan intet tilläggas; varje ny »historisk Jesus» måste man följaktligen konstruera fram ur dem genom att bortse från vissa drag och överbetona andra, och genom gissningar av en sort
(glänsande är det adjektiv som vi lär mänskorna att använda om dem), på vilken ingen mänska skulle satsa tio shillings i praktiska livet, men som är tillräckliga för att alstra en svärm av nya Napoleoner, nya Shakespeare och nya Swift i varje förläggares julbokslista.

För det andra: alla dylika konstruktioner låter det
betydelsefulla hos sin historiske Jesus ligga i någon
speciell teori som han antages ha förkunnat. Han
måste vara en »stor man» i ordets moderna mening, en som står vid slutpunkten av någon excentrisk och obalanserad tankelinje - en förryckt fantast som försöker prångla ut ett universalmedel. På det sättet drar vi mänskornas uppmärksamhet bort från vem Han var och vad Han gjorde. Först gör vi Honom till enbart en sedelärare, och sen försöker vi dölja den mycket betydande överensstämmelsen mellan Hans läror och alla
andra stora sedelärares. Ty man får inte låta mänskorna märka att alla de stora sedelärarna har blivit sända av Fienden, inte för att lära mänskorna någonting nytt, utan för att påminna dem om någonting; för att på nytt framlägga de urgamla moraliska banaliteterna, vilka vi ständigt försöker hemlighålla. Vi skapar sofisterna; Han låter en Sokrates uppstå för att bemöta dem.

Vårt tredje syfte med dessa konstruktioner är att
ödelägga fromhetslivet. I stället för den verkligen
närvarande Fienden, vars närvaro mänskorna annars förnimmer i bönen och sakramenten, sätter vi en till sin existens blott sannolik, avlägsen, skugglik och besynnerlig figur, som talade ett underligt tungomål och är död för längesen. En sådan företeelse kan inte i verkligheten bli föremål för tillbedjan. I stället för Skaparen, som tillbedes av sina varelser, har man snart bara en ledare som hyllas av sitt parti, och till sist en Person med utmärkt karaktär som vinner gillande av
en sansad och objektiv historiker.

Och för det fjärde:
förutom det att en religion av detta slag ger en historiskt oriktig teckning av sin Jesus, så gör den våld påhistorien i ännu ett avseende. Inget folk, och mycket få individer, förs i själva verket över till Fiendens läger genom studium av Jesus' biografi, betraktad enbart som biografi, som historiskt dokument. I själva verket har mänskorna inte fått material till en uttömmande biografi.

De som först lät omvända sig, de blev omvända genom ett isolerat historiskt faktum (upp- ståndelsen) och en isolerad teologisk lärosats (återlösningen), vilka verkade på en syndakänsla som de redan hade - och det var en känsla av synd, inte mot någon ny lag som en »stor man» hade introducerat som en modenyhet, utan mot den gamla banala, universellt giltiga moraliska lag som de hade lärt sig av sina barnpigor och mödrar.

Evangelierna kom senare, och skrevs, inte för att göra mänskor till kristna, utan till uppbyggelse för mänskor som redan hade blivit gjorda till kristna.
Följaktligen bör föreställningen om den »historiske
Jesus», hur farlig den än, i vissa speciella fall, må förefalla oss, alltid uppmuntras. I fråga om de allmänna förbindelserna mellan kristendom och politik är vår ställning ömtåligare. Förvisso önskar vi inte att folk skall låta det gå därhän, att deras religion gör intrång på området för deras politiska liv, eftersom konstruerandet av någonting som ens tillnärmelsevis liknade ett rättfärdigt samhälle, skulle vara en katastrof.

Å andra sidan önskar vi, och önskar mycket livligt, att folk skall behandla kristendomen som blott ett medel; helst, naturligtvis, som ett medel till sin egen framgång, men, om det inte låter sig göra, som ett medel till vad som helst -- till och med social rättvisa.

Vad vi har att göra, det är att få en person att först uppskatta den sociala rättvisan därför att den är någonting som Fienden kräver, och sedan påverka henne tills hon når det stadium då hon uppskattar kristendomen därför att den kan åvägabringa social rättvisa.

Ty Fienden vill inte bli använd som en välfärdsinrätt-
ning. Individer eller folk som tror att de kan åter-
uppväcka Tron för att skapa ett välordnat samhälle, kunde lika väl inbilla sig att de kan använda Himlastegen som genväg till apoteket. Lyckligtvis är det mycket lätt att lura mänskorna in på denna lilla avväg.

Just i dag har jag hos en kristen författare hittat en
passus där han rekommenderar sin egen version av kristendomen med den motiveringen att »endast en sådan tro kan överleva gamla kulturers död och nya civilisationers födelse». Du märker väl den lilla blottan i logiken? »Tro på detta, inte därför att det är sant, utan av någon annan orsak.» Det är det som är poängen.

Din tillgivne onkel Screwtape




MIN KÄRE Wormwood!

Jag har brevväxlat med Smikkersöta, som är över-
vakare åt din patients käresta, och jag börjar se blottan i hennes harnesk. Det är ett litet blygsamt fel, som hon har gemensamt med nästan alla kvinnor som har vuxit upp i en krets av intelligenta mänskor, förenade med varandra genom en klart definierad tro, och det består i en helt och hållet ogrumlad övertygelse om att de utanförstående, de som inte delar denna tro, faktiskt är gräsligt enfaldiga och löjliga.

Männen, som dagligen träffar dessa utanförstående, känner inte på det sättet: deras självtillit - om de äger någon - är av
ett annat slag. Hennes självtillit, som hon inbillar sig
har sin rot i hennes religiösa tro, beror i själva verket till stor del på den speciella prägel som hennes omgivning har påtryckt henne. Den är i realiteten inte särdeles olik den övertygelse som hon i tioårsåldern hyste om att den sorts fiskknivar som användes i hennes föräldrahem, var den korrekta, eller normala eller »riktiga» sorten, under det att de som grannfamiljerna
använde alls inte var »riktiga fiskknivar».

Nu är ju emellertid det element av okunnighet och barnslighet som ingår i dessa föreställningar så stort, och elementet av andlig högfärd så litet, att det ger oss föga hopp om flickan själv. Men har du tänkt på hur det kan fås att påverka din egen patient?

Det är alltid nybörjaren som går till överdrifter.
Den som har kommit sig upp socialt, är alltför elegant; nybörjaren i studier är pedantisk. I denna nya umgängeskrets är din patient en novis. Han blir där dagligen konfronterad med kristet liv av en art som han aldrig förr har kunnat göra sig en föreställning om, och han ser det i ett förtrollat ljus, eftersom han är kär. Han är ivrig (Fienden befaller honom ju faktiskt att vara det) att efterlikna det. Tror du att du kan få honom att efterlikna detta fel hos sin älskade, och driva det så långt att vad som hos henne var ursäktligt, hos honom blir till den skönaste och effektivaste av alla synder - andligt högmod?

Omständigheterna förefaller att vara så gynn- samma man kan önska. Den nya krets som han nu finner sig vara medlem av, är sådan att han kan känna sig frestad att vara stolt över den av många andra skäl än dess religiositet. Han träffar där mera kultiverade, intelligentare, angenämare mänskor än några han hittills har kommit i beröring med. Han gör sig också i viss mån överdrivna föreställningar om den plats han intar i denna krets. Påverkad av sin »kärlek» tycker han kanske alltjämt att han inte är god nog åt flickan, men han håller snabbt på att förlora känslan av att han inte är god nog åt de andra. Han har ingen aning om hur mycket det finns hos honom som de ursäktar därföratt de är kristligt kärleksfulla, och hur mycket som de tyder till det bästa därför att han nu hör till familjen.

Han har ingen aning om hur mycket av hans konversation, hur många av hans åsikter, de igenkänner som ett eko av sina egna. Ännu mindre anar han att så mycket av den trevnad han finner i att umgås med dem, beror på den kärlekens förtrollning som flickan, i hans ögon, sprider över sin omgivning. Han tror att han tycker om deras konversation och deras sätt att leva sitt liv därför att det finns något slags överensstämmelse mellan deras andliga nivå och hans egen, under det de i själva verket står så högt över honom, att om han inte vore kär, så skulle han helt enkelt känna sig förbryllad av och antipatisk mot mycket hos
dem som han nu godtar. Det är som om en hund skulle inbilla sig att han förstod sig på skjutvapen därför att hans jaktinstinkt och hans kärlek till sin husbonde gör att han tycker det är roligt att få gå med på jakt.

Här ligger din chans. Under det Fienden med hjälp
av sexuell kärlek och av en del mycket trevliga personer som är Hans beprövade tjänare, håller på att föra din unge barbar upp till en andlig nivå som han annars aldrig skulle ha kunnat höja sig till, så måste du inge honom en känsla av att han nu håller på att finna sin rätta miljö - att dessa mänskor är »sånt folk som han passar ihop med» och att när han kommer tillsammans med dem, så har han kommit dit där han hör hemma.

När han från deras sällskap kommer till andra um-
gängeskretsar, så kommet; han att finna dessa tråkiga, dels därför att nästan alla andra kretsar som han har tillträde till, faktiskt är mycket mindre underhållande, men ännu mer därför att han där kommer att sakna den förtrollning som den unga kvinnan utövar. Du måste lära honom att inbilla sig att denna kontrast mellan den krets som han trivs i, och den krets där han har tråkigt, beror på kontrasten mellan kristna och icke-troende. Du måste inge honom en känsla (det är bäst att han inte formulerar den i ord) av att »vi kristna är så olika de andra»; och med »vi kristna» måste han i realiteten, men omedvetet, mena »mitt kotteri», och med »mitt kotteri» måste han mena, inte:
»de personer som i sin kristliga kärleksfullhet och
frihet från högmod har upptagit mig i sin krets» utan: »den krets där jag har andlig hemortsrätt».

Framgången beror i detta fall på om du kan vilse-
leda honom. Om du försöker få honom att öppet och förbehållsamt erkänna att han är stolt över att vara kristen, så kommer du troligen att misslyckas. Fiendens varningar är alltför välbekanta. Om du däremot låter honom helt och hållet glömma tanken på »vi kristna», och bara göra honom självbelåten ifråga omn »sitt kotteri», så kommer du att framkalla, inte andlligt högmod, utan bara social fåfänga, vilket i jämförelse därmed är en värdelös, futtig liten synd.

Vad du inte får låta honom upphöra med, det är det där att han halvt omedvetet går och lyckönskar sig själv: men du får aldrig låta honom fråga sig: »vad
är det egentligen jag lyckönskar mig till?» Föreställ-
ningen om att tillhöra en inre cirkel eller vara invigd
i en hemlighet, är honom mycket kär. Spela på den
strängen. Lär honom - och därvid kan du utnyttja
den där flickans inflytande när hon är som allra en-
faldigast - att anlägga en min av vänligt medlidsamt
löje när han lyssnar till vad de icke-troende säger.

Vissa teorier som han kanske gör bekantskap med i
moderna kristna kretsar, kan i det fallet visa sig vara till nytta; jag menar teorier som låter hoppet om samhällets räddning vila på någon sorts inre cirkel av »klerker», någon sorts minoritet av teokratiska experter. Du behöver inte befatta dig med frågan huruvida dessa teorier är riktiga eller inte; huvudsaken är att förvandla kristendomen till en mysteriereligion, till vars invigda han anser sig höra.

Var snäll och fyll inte dina brev med trams om det
hair europeiska kriget. Den slutliga utgången av det
air givetvis betydelsefull, men det är en sak som det
tillkommer överkommandot att syssla med. Det in-
tresserar mig inte alls att få reda på hur många personer i England som har blivit dödade av bomber. I vilket själstillstånd de dog, det kan jag få veta på registerbyrån här i distriktet. Att de skulle dö förr eller senare, det visste jag förut. Var snäll och koncentrera dina tankar på ditt arbete.

Din tillgivne onkel  Screwtape




MIN KÄRE Wormwood!

Det verkligt besvärliga med den krets som din
patient tillhör, det är att de är bara kristna. De har
naturligtvis allesamman individuella intressen, men
det som förenar dem, det är enbart religionen. Vad vi önskar, om människor över huvud taget blir kristna, det är att hålla dem kvar i ett själstillstånd som jag brukar kalla »Kristendomen Och.» Du förstår vad jag menar: Kristendomen och världskrisen, Kristendomen och den nya psykologien, Kristendomen och nyordningen,
Kristendomen och helbrägdagörelsen genom tron,
Kristendomen och parapsykologien, Kristendomen och vegetarianismen, Kristendomen och rättstavningsreformen.

Om de över huvud taget måste vara kristna, så
laga att de åtminstone är kristna på sitt eget speciella vis. Ersätt Tron med en eller annan andlig modenyck med kristen färgning. Utnyttja deras fasa för Det gamla Vanliga.

Skräcken för Det Gamla Vanliga är en av de mest
nyttobringande känslor som vi har lyckats framkalla i människohjärtat - den är en outsinlig källa till kätteri i religionen, till dårskap i rådslag, till otrohet i äktenskapet och obeständighet i vänskap. Människorna lever i Tiden och upplever verkligheten successivt. För att få uppleva mycket av den, måste de följaktligen uppleva många olika ting; med andra ord, de måste uppleva växling. Och eftersom växling är nödvändig för dem, så har Fienden (som i själ och hjärta är hedonist) gjort att de finner behag i omväxling, liksom Han har gjort att de finner behag i att äta.

Men eftersom Han inte vill att de skall göra omväxlingen (lika lite som ätandet) till självändamål, så har Han, som motvikt mot kärleken till omväxling, hos dem inplantat kärleken till beständighet. Han har lyckats tillfredsställa bägge dessa böjelser just i den värld Han har skapat, genom den kombination av växling och beständighet som vi kallar Rytm. Han har gett dem årstiderna, varje årstid olik de andra, men ändå lik sig själv år från år, så att våren alltid förnimmes som någonting nytt, och ändå alltid som återkommandet av ett evärdligt tema. I sin kyrka ger Han dem ett religiöst år; fastetid omväxlar med kyrkliga högtider, men högtiderna är desamma som de alltid har varit.

Men liksom vi tar fasta på glädjen åt god mat och
låter den gå till överdrift så att den blir till frosseri, så tar vi fasta på det naturliga angenäma i omväxlingen och låter det urarta till ett krav på någonting absolut nytt. Detta krav är helt och hållet vårt verk. Om vi försummar vår plikt, så kommer mänskorna att vara inte bara nöjda med, utan förtjusta över, föreningen av nytt och välbekant hos snödropparna denna januari, soluppgången denna morgon och plumpuddingen denna jul. Barn är, tills vi har hunnit lära dem att förstå bättre, fullt nöjda med den av årstiderna betingade
ordningsföljden mellan sina lekar, där kulspel följer
på hoppa hage lika regelbundet som hösten följer på sommaren. Endast genom våra oavlåtliga ansträngningar vidmakthålles kravet på en oändlig, eller orytmisk växling.

Detta krav är värdefullt i många olika avseenden.
För det första minskar det nöjet, på samma gång som det ökar begäret. Nyhetens behag är enligt sin natur mer än något annat underkastat lagen om Den försvagande upprepningen. Och att ständigt skaffa sig det som är nytt, det kostar pengar, så att begäret efter det medför penningbegär eller otillfredsställdhet eller bäggedera. Och vidare, ju glupskare detta begär efter något nytt blir, desto fortare måste det uttömma alla källor till oskyldiga njutningar och gå vidare till sådana källor som Fienden förbjuder. Sålunda har vi, genom att uppväcka skräcken för Det Gamla Vanliga, gjort de sköna konsterna mindre farliga för oss än de
kanske någonsin har varit, ty både konstnärer av »higbrow» och konstnärer av »low-brow»-typ dras nu i lika mån dagligen in i nya excesser av oanständighet, oförnuft, grymhet och högmod. Och slutligen är begäret efter nytt oumbärligt om vi skall kunna framkalla andliga modenycker och -ismer.

Den nytta som andliga modenycker gör, är att de
använder mänskornas uppmärksamhet från de verkliga faror som hotar dem. Vi inriktar under varje särskild epok de tongivande kretsarnas reaktion mot de laster som den epoken löper minsta risken att falla offer för, och lagar att de skänker sitt gillande åt sådana dygder
som är närmast i släkt med de synder som vi försöker göra epidemiska. Poängen är att få dem att springa omkring med eldsläckningsapparater var gång det är översvämning, och att allesammans skockas i den sida av båten som redan nästan har relingen under vatten.

Sålunda gör vi det modernt att framhålla farorna av religiöst svärmeri, just vid sådana tidpunkter när alla mänskor håller på att bli ljumma och världsliga; ett århundrade senare, när vi i verkligheten håller på med att göra dem Byroniska och känsloberusade, då låter vi den tongivande opinionen rikta sig mot faran av »ensidig förnuftskult». Grymma tidsskeden varnar vi
för sentimentalitet, hållningslösa flanörepoker för
kälkborgerlig respektabilitet; utsvävande epoker varnar vi för puritanism, och under tider då i verkligheten alla mänskor är ivriga att bli antingen slavar eller tyranner, då gör vi liberalismen till den värste skrämbusen.

Men den allra största triumfen skördar vi om vi
lyckas upphöja denna skräck för Det Gamla Vanliga
till en livsåskådning, så att viljelivets dekadens understöds av intellektuell oreda. Det är härvidlag som den allmänt evolutionära eller »historiska» karaktären hos det moderna europeiska tänkandet (vilken till en del är vårt verk) kommer så väl till pass.

Fienden älskar banaliteter. När människor disku- terar en föreslagen handlingslinje, så önskar Han, så vitt jag förstår, att de skall göra sig mycket enkla frågor: är detta rättfärdigt? är det klokt? är det utförbart? Men om vi nu kan få mänskor att alltid fråga sig: »Är detta i överensstämmelse med de allmänna strömningarna i vår tid? Är det framstegs- befrämjande eller reaktionärt? Är det den rikt- ningen som den historiska utvecklingen kommer att ta?» - om vi lyckas få dem att fråga så, så kommer de att glömma att göra sig de relevanta frågorna.

Och de frågor som de verkligen gör, är ju omöjliga att besvara, ty de vet ingenting om framtiden, och hurudan framtiden blir, det beror i hög grad just på dessa avgöranden som de nu bönfaller framtiden att hjälpa dem att träffa. Och följden av detta blir, att medan deras tankar fjäskar kring i detta
tomma rum, så har vi så mycket större möjligheter att slinka in och förmå dem att handla så som vi har bestämt. Och ett storartat arbete har redan utförts. En gång i världen visste de att somliga förändringar är till det bättre och andra till det sämre, och andra åter varken det ena eller det andra. Vi har fått dem att i stor utsträckning glömma denna kunskap. Det enbart
konstaterande adjektivet »oförändrad» har vi ersatt med det känslobetonade adjektivet »stagnerande». Vi har tränat upp dem till att tänka på Framtiden som på ett Förlovat Land dit några särskilt utvalda hjältar når fram - inte som på någonting som var och en, vem han än må vara och vad han än må göra, är på väg mot med en hastighet av sextio minuter i timmen.

Din tillgivne onkel Screwtape


XXVI

MIN KÄRE Wormwood!

Ja, förälskelsetiden är rätta tiden att utså de frön
som tio år senare kommer att bära frukt i hat mellan äkta makar. Den trollmakt som otillfreds- ställd åtrå utövar, framkallar resultat som mänskorna kan fås att förväxla med resultaten av kristlig kärlek. Drag nytta av dubbeltydigheten i ordet »Kärlek», låt dem tro att de med Kärlekens hjälp har löst problem som de i verkligheten bara, under inflytande av denna trollmakt, har skjutit åt sidan eller ställt på framtiden. Så länge förtrollningen varar, har du möjligheten att låta
problemen ligga och gro i stillhet tills de blir omöjliga
att komma förbi.

Det viktigaste problemet är det om »osjälviskhet».
Observera, även i detta fall, det arbete som Sektionen för Språkets makt över tanken utfört genom att ersätta Fiendens positiva bud om kärlek till nästan med det negativa budet om osjälviskhet. Tack vare detta kan du, redan från allra första början, lära en människa att avstå från de eller de förmånerna, inte för att andra personer skall bli glada över att komma i åtnjutande av dem, utan för att hon själv skall kunna visa osjälviskhet genom att avstå från dem. Och därmed har vi vunnit en stor framgång.

Ett annat viktigt hjälpmedel är, där parterna i fråga är av olika kön, den skillnad ifråga om uppfattningen av begreppet osjälvisk som
vi har fått till stånd mellan könen. Med osjälviskhet
menar en kvinna i första hand: att göra sig besvär för andras skull; en man menar: att inte vålla andra människor besvär. Följaktligen kan en kvinna som är en beprövad tjänarinna åt Fienden, ställa till mycket mera ofog än någon man, med undantag av sådana som Vår Fader har fullkomligt i sin hand.

Och omvänt: en man kan vistas mycket länge i Fiendens läger innan han av egen drift uträttar så mycket till andras glädje som en helt vanlig kvinna gör varenda dag. Medan sålunda kvinnan tänker på att göra sin nästa tjänster, och mannen tänker på att respektera nästans rättigheter, så kan, utan något påtagligt skäl, det ena könet anse (och anser verkligen också) att det andra är obotligt själviskt.

Till råga på dessa feluppfattningar kan du nu
smuggla in ytterligare några till. Den erotiska förtrollningen skapar en ömsesidig benägenhet att göra den andra parten till viljes, så att vardera parten faktiskt finner glädje i att ge efter för den andras önskningar. De vet också att Fienden av dem kräver ett så pass stort mått av kristlig kärlek, att om de nådde upp till det, så skulle det resultera i liknande handlingar. Du måste få dem att som rättesnöre för hela sitt äktenskapliga samliv uppställa det mått av ömsesidig självuppoffring som nu väller fram såsom en naturlig följd av den erotiska förtrollningen, men som de, när för-
trollningen dör bort, inte äger tillräckligt mycket
kristlig kärlek för att kunna prestera.

De kommer inte att märka fällan, eftersom de är slagna med dubbel blindhet som gör att de dels förväxlar den erotiska högspänningen med kristlig kärlek och dels tror att denna högspänning skall räcka beständigt.

När väl en gång ett slags officiell eller juridisk eller
nominell osjälviskhet har blivit fastställd som regel -
och deras emotionella förutsättningar för att efterleva denna regel har tynat bort, medan de religiösa ännu inte har vuxit fram - då visar sig de mest förtjusande resultat. Närhelst de diskuterar någonting som de skall göra gemensamt, så blir det obligatoriskt att A. skall argumentera för vad han tror att B. önskar, och emot sina egna önskningar, och B. vice versa. Det är ofta omöjligt att få klart för sig vad vardera parten i verkligheten önskar; om allt går väl, så slutar det med att de gör någonting som ingendera önskar, allt under
det var och en av dem känner en behagligt värmande känsla av sin egen rättfärdighet och i hemlighet gör anspråk på speciellt gynnad behandling som lön för sin osjälviskhet, och hyser ett hemligt agg till den andra parten för att den så lätt lät sig övertala att ta emot uppoffringen.

Längre fram kan du försöka dig på vad man skulle kunna kalla Tävlan i Inbillat Ädelmod. Denna lek lekes bäst med fler än två deltagare, t. ex. i en familj med vuxna barn. Någon föreslår någonting fullkomligt alldagligt, t. ex. att man skall
dricka teet ute i trädgården. En av familjemedlem-
marna låter sig angeläget vara att mycket tydligt (fast utan att säga det direkt) låta förstå att han hellre ville dricka teet inne, men naturligtvis är beredd att »av osjälviskhet» göra som de andra vill. De andra tar ögonblickligen tillbaka sitt förslag, de påstår att de gör det av »osjälviskhet», men i verkligheten är det därför att de inte har lust att tjänstgöra som något slags skyltdockor, på vilka den förste talaren exponerar sin futtiga altruism. Han för sin del har inte lust att bli narrad på sin orgie i osjälviskhet, och envisas med att
vilja göra »som de andra vill». De envisas med att vilja göra som han vill. Sinnena råkar i svallning. Snart Säger någon: »Jaha, då vill jag inte ha något te alls», och så följer ett verkligt gräl som kvarlämnar bittert agg hos bägge parterna. Du förstår proceduren?

Om båda sidorna öppet och ärligt hade kämpat för vad de själva verkligen önskade, så skulle de ha hållit sig inom resonlighetens och hövlighetens råmärken. Men just därför att striden är bakvänd, så att den ena sidan kämpar för den andras mål, så märker ingen av dem hos sig själv all den bitterhet som i verkligheten väller fram ur besviken självrättfärdighet och envishet, och ur allt det groll som har samlats på hög under de senaste tio åren - det skymmes undan för dem av den officiella eller nominella »osjälviskheten» i det de gör, eller åtminstone anses det ursäktat av den. Vardera
parten har i själva verket fullt klart för sig den sekunda kvaliteten hos motpartens osjälviskhet och den skeva ställning denne försöker tvinga honom in i, men båda lyckas känna sig otaliga och illa behandlade - och denna känsla är inte oärligare än vad som är naturligt hos en mänska.

En klok mänska sade en gång: »Om folk visste hur
mycken missämja som osjälviskheten vållar, så skulle man inte så ofta få höra den prisas från predikstolarna»; och vidare: »Hon är en kvinna av den sorten som lever för andra - man kan alltid känna igen de där andra på att de ser så jagade ut». Allt detta kan du sätta i gång med redan under förälskelsetiden.

En smula verklig själviskhet hos dina patienter är ofta i längden av mindre värde för infångandet av deras själar än de första fröen till denna utstuderade och självmedvetna osjälviskhet, som med tiden kan slå ut i blom och bli till det som jag har beskrivit. Redan nu kan man smuggla in en viss grad av ömsesidig förljugenhet, en viss förvåning över att flickan inte alltid märker hur osjälvisk han är. Omhulda dessa faktorer och, framför allt, låt inte de båda unga dårarna själva lägga märke till dem. Om de märker dem, så är de snart på väg att upptäcka att det inte räcker med »kärleken» (så som de fattar ordet), att det också behövs kristlig mänskokärlel:, att de ännu inte har lärt sig denna, och att inga utvärtes regler kan ersätta den.

Jag önskar att Smickersöta kunde göra någonting för att trubba av den unga damens sinne för det komiska.

Din tillgivne onkel

Screwtape



XXVII

MIN KÄRE Wormwood!

Det förefaller mig som om du uträttade mycket litet
av verklig nytta nu för tiden. Att hans »kärlek» kan
användas som ett medel att locka hans tankar bort
från Fienden, det är ju självklart, men hur illa du ut-
nyttjar den, det avslöjar du när du säger att hela
denna fråga om hans förströddhet och sinnesoro nu har blivit ett av de ämnen som han oftast talar med Fienden om i sina böner.

Detta betyder att du i stor utsträckning har miss- lyckats. När kärleken, eller någonting annat som är ägnat att distrahera, dyker upp i hans tankar, så bör du uppmuntra honom att genom en direkt viljeansträngning driva bort den och försöka fortsätta med sin vanliga bön som om ingenting hade hänt. Ty har han en gång väl erkänt att denna förströddhet är det viktigaste problemet för honom just nu och lagt fram den för Fienden och gjort den till huvudtemat i sina böner och huvudföremålet för sina ansträngningar - ja, då har du, långt ifrån att uträtta något nyttigt, i stället gjort skada. Allting, till och med en synd, vars slutresultat blir att han förs närmare Fienden, blir i längden till nackdel för oss.

En operationsplan som förefaller mycket lovande är följande: Nu när han är kär, så har en helt ny föreställning om jordisk lycka fått insteg i hans själ, och därmed följer en helt ny intensitet i hans rena begärböner - angående det här kriget och andra dylika ting. Nu är rätta tiden att inge honom intellektuella betänkligheter i fråga om begärböner av detta slag. En förljuget »förandligad» uppfattning av saken bör man alltid uppmuntra. Men den skenbart fromma motiveringen att »tacksägelse och umgängelse med Gud
är den rätta bönen», kan man ofta förleda mänskorna till direkt olydnad mot Fienden som (på sitt vanliga platta, banala, ointressanta vis) direkt har sagt dem att de skall bedja om sitt dagliga bröd och sina sjukas vederfående. Du hindrar honom naturligtvis från att inse, att även om bönen om dagligt bröd tolkas »i andlig mening», så är den en precis lika krass begärbön som om den tolkas på något annat sätt.

Men eftersom din patient har råkat in i den förfär-
liga vanan att lyda, så kommer han troligen att fort-
sätta med dylika »krassa» böner, vad du än må göra. Men du kan irritera honom med den ständigt uppdykande misstanken att denna vana är meningslös och inte kan medföra några positiva resultat. Glöm inte att använda det där argumentet »kommer krona opp, så vinner jag, och kommer klave upp så förlorar du».
 
Om det som han ber om inte inträffar, så är det
ytterligare ett bevis på att begärböner inte gör någon verkan, och om det inträffar, så är han naturligtvis i stånd att upptäcka några av de fysiska orsaker som ledde till att det skedde, och »därför skulle det ha skett i vilket fall som helst»; och på det sättet blir en villfaren bön och en icke-villfaren lika goda bevis på att böner inte gör någon verkan.

Du som är en ande, finner det förmodligen svårt att förstå hur han kan råka in i denna begrepps- förvirring. Men du måste komma ihåg att han uppfattar tiden som en primär realitet. Han tror att Fienden, liksom han själv, skådar somliga ting som närvarande, erinrar sig andra som tillhörande det förflutna, och förutser andra som tillkommande.

Eller, om han också tror att Fienden inte ser tingen på det sättet, så betraktar han dock i själ och hjärta detta som en egenhet i Fiendens
varseblivningssätt - han tror inte i verkligheten (även om han säger att han tror det) att tingen sådana som Fienden uppfattar dem, är tingen sådana de är.

Om du försökte förklara för honom att de böner som troende människor ber i dag, är en av de otaliga koordinater varmed Fienden bestämmer varje dags väder, så skulle han svara, att då visste ju Fienden hela tiden att folk skulle be dessa böner, och i så fall bad de inte genom fri vilja, utan var predestinerade att göra det. Och han skulle tillägga, att orsakerna till en viss bestämd dags väder kan spåras tillbaka ända till den dag då
materien skapades - så att hela saken, både vad
beträffar mänskorna och vad beträffar materien, är avgjord »redan vid starten».

Vad han borde säga, är ju för oss självklart, nämligen att problemet om hur en viss dags väder skall anpassas till de böner som beds denna dag, endast innebär ett framträdande - fast på
två olika områden av hans av tidskategorien bundna varseblivning - av hela problemet om hur hela det andliga universum skall kunna anpassas till hela det fysiska universum; att skapelseakten i sin helhet försiggår på alla punkter av tiden och rummet, eller snarare: att den form av medvetande som utmärker människor, gör att de kan uppfatta hela den odelbara skapelseakten blott som en serie av på varandra följande skeenden.

Varför denna skapelseakt lämnar rum för deras fria vilja, det är problemet över alla problem, det är den hemlighet som ligger bakom Fiendens struntprat om sin »Kärlek». Hur den gör det, det är inget problem alls; ty Fienden förutser inte att människorna i en framtid kommer att frivilligt ge sina bidrag till världsförloppet, utan Han ser att de gör det i Hans oändliga Nu. Och att se på hur en person gör någonting, det är givetvis inte det samma som att vara orsaken till att hon gör det.

Man skulle kunna invända att vissa beskäftiga skri-
benter (i synnerhet Boethius) har låtit denna hemlighet komma ut. Men i det intellektuella klimat som vi äntligen har lyckats åstadkomma i Västeuropa behöver du inte oroa dig för den saken. Endast de lärde läser gamla böcker, och vi har nu påverkat de lärde på ett sådant sätt, att de har blivit den kategori av mänskor som minst av alla kan väntas förvärva visdom genom dylika studier.

Detta har vi åstadkommit genom att inskärpa vikten av Det historiska betraktelsesättet. Det historiska betraktelsesättet innebär, i korthet uttryckt, att närhelst en forskare träffar på något påstående hos en "gammal" författare, så finns det en fråga som han aldrig gör sig, nämligen: är detta sant? Han frågar sig vem den gamle författaren är påverkad av, och i vad mån påståendet låter sig förena med vad författaren säger i sina andra böcker, och vilket skede i författarens utveckling, eller i idehistorien i allmänhet, som detta påstående belyser, och hur det har påverkat senare författare, och hur ofta det har blivit missuppfattat
(speciellt av den lärde forskarens egna kolleger), och vilken ståndpunkt den vetenskapliga kritiken i allmänhet har intagit till det under de senaste tio åren, och vilket »frågans nuvarande läge» är.

Att betrakta den gamle författaren som en tänkbar källa till kunskap - att föreställa sig att vad han har sagt möjligen skulle kunna påverka läsarens tankar eller handlingar - det skulle ogillas såsom otroligt naivt. Och eftersom vi inte alltid kan lura hela mänskosläktet samtidigt, så är det ytterst viktigt att på det sättet varje generation blir avskuren
från förbindelsen med alla de andra.

Ty när vetenskapen skapar fritt umgänge mellan de olika tidevarven, så finns det alltid den risken att de villfarelser som är karaktäristiska för det ena, kan bli rättade genom de sanningar som är karaktäristiska för det andra. Men tack vare Vår Fader och Det historiska betraktelsesättet hämtar stora vetenskapsmän nu för tiden lika lite andlig näring hos det förflutna som den
mest obildade kroppsarbetare, vilken förklarar att
»historia är bara dravel».

Din tillgivne onkel

Screwtape



XXVIII

MIN KÄRE WORMWOOD

När jag bad dig att inte fylla dina brev med dravel
om kriget, så menade jag naturligtvis att jag inte ville läsa dina skäligen infantila utgjutelser om dödade mänskor och förstörda städer. Men i den mån kriget verkligen påverkar din patients andliga tillstånd, vill jag naturligtvis ha uttömmande rapporter. Och i fråga om den saken förefaller du ha besynnerligt svårt att fatta.

Så till exempel berättar du med stor förtjusning att det finns anledning att vänta häftiga flyganfall
mot den stad där det kräket bor. Detta är ett flagrant exempel på en sak som jag redan tidigare har beklagat mig över, nämligen din benägenhet att, i ögonblickets förtjusning över att se människor lida, glömma bort det som är huvudsaken. Vet du inte att bomber är livsfarliga för människor? Eller begriper du inte att patientens död just nu är precis det som vi vill förhindra?

Han har undkommit de världsligt sinnade vänner som vi försökte använda som ett garn att snärja honom i; han har »blivit kär» i en mycket religiös kvinna och är tillfälligt immun mot dina anfall på hans kyskhet, och de olika metoder att snedvrida hans religiösa liv som vi har prövat, har så till vida visat sig ineffektiva. Just nu, när krigets verkliga påfrestningar kommer allt närmare, och hans världsliga förhoppningar följaktligen upptar en jämförelsevis underordnad plats i hans
sinne, som är fullt av tankarna på hans arbete i för-
svarets tjänst och fullt av tankarna på flickan; nu när han är tvungen att bekymra sig om sina medmänskor mera än han någonsin förr har gjort, och trivs bättre med det än han hade väntat sig; nu när han har lärt sig att tänka lite på andra också, som mänskorna säger, och för var dag kommer i allt större medvetet beroende av Fienden - just nu kommer han nästan säkert att gå förlorad för oss ifall han till exempel blir dödad i natt. Detta är så självklart att jag skäms för att skriva ner det.

Jag undrar ibland om inte ni unga demoner
får ligga ute i frestelsetjänst lite väl länge i sträck -
om ni inte löper en viss fara att bli smittade av de
känslor och ideal som ni gör bekantskap med hos de mänskor bland vilka ni arbetar. De har naturligtvis en benägenhet att betrakta döden som det värsta av allt ont, och det att komma undan med livet i behåll såsom det högsta goda. Men det beror på att vi har lärt dem att göra det. Låt oss inte bli smittade av vår egen propaganda.

Jag förstår att det förefaller underligt att ditt främsta mål för närvarande skall vara precis samma sak som patientens käresta och hans moder ber om i sina böner - nämligen att han skall bli oskadd till liv och lem. Men så är det; du bör vara rädd om honom som om din ögonsten. Om han dör nu, så går han dig ur händerna. Om han överlever kriget, så finns det alltid hopp. Fienden har skyddat honom mot dig under den första stora vågen av frestelser. Men om du bara kan bevara honom vid liv, så har du tiden själv till bundsförvant.

De långa, enformiga åren av en medelålder i ekonomiskt välstånd, eller ekonomiskt betryck, ger utmärkta väderleksförhållanden för våra fälttåg. Du vet, dessa varelser har så svårt för att vara uthålliga. Motgångarnas envisa enahanda,
den ungdomliga kärlekens och den ungdomliga hoppfullhetens gradvisa bortdöende, den tysta förtvivlan (de uppfattar den knappt som smärta) om att någonsin kunna lära sig motstå de kroniska frestelser varmed vi åter och återigen har besegrat dem; den gråa tristess varmed vi fyller deras liv, och den dunkla bitterhet varmed vi har lärt dem att reagera däremot - allt detta skapar utomordentliga tillfällen att besegra en själ genom utnötningskrig.

Om medelåldern i stället skulle medföra välstånd, så gör detta vår position ännu starkare. Välstånd binder en mänska vid världen. Hon tycker att hon »börjar komma på sin rätta plats» i världen, fastän det i verkligheten är världen som börjar få en plats i hennes hjärta. Hennes växande anseende, hennes alltmer vidgade bekantskapskrets, hennes känsla av sin egen betydenhet, den alltmer ökade pressen av ett arbete som hon trivs med och går upp i,
allt detta skapar hos henne en känsla av att jorden är hennes rätta hem, och det är just det vi önskar.

Lägg märke till att de unga ofta är mindre ovilliga att dö än de medelålders och de gamla.

Verkliga förhållandet är det; att eftersom Fienden,
kuriöst nog har bestämt att dessa varelser (som ju inte är någonting annat än djur) skall leva i Hans egen evighetsvärld, så har han ganska effektivt skyddat dem från risken för att komma att känna sig hemma någon annanstans. Det är därför som vi ofta måste önska våra patienter ett långt liv; sjuttio år är inte en dag för mycket för att lossa de band som förenar deras själar med Himlen och i stället skapa en stark bundenhet vid det jordiska.

Så länge de är unga, svävar de alltid bort i det blå. Även om vi lyckas hålla dem i okunnighet om den i lärosatser formulerade religionen, så blir allt vad vi bygger upp ideligen kullblåst av fantasiens och musikens och poesiens oberäkneliga kastvindar - det behövs inte mer än en flickas ansikte, en fågels sång eller anblicken av en horisont. De vill inte lugnt och målmedvetet arbeta på att komma fram här i världen, på att skaffa sig nyttiga förbindelser och inte ta några risker. Så inbiten är deras åstundan
efter Himlen, att så länge de befinner sig i detta stadium, så har vi ingen bättre metod att binda dem vid jorden än den att få dem att tro att jorden någon gång i framtiden kan förvandlas till en himmel med tillhjälp av politik eller rashygien, eller »naturvetenskap», eller psykologi, och jag vet inte allt.

Verklig världslighet är något som kommer först med tiden - fast vi naturligtvis tar deras högmod till hjälp, ty vi lär dem att kalla Döden, som sakta smyger sig på dem, för sunt förnuft eller Mognad eller Erfarenhet.

Erfarenhet är för resten, i den speciella betydelse som vi har lärt dem att ge det, ett ytterst nyttigt ord. En stor mänsklig filosof avslöjade närapå vår hemlighet när han sade, att när det är fråga om dygden så »är erfarenheten illusionernas moder»; men tack vare en förändring i den andliga moderiktningen och, naturligtvis också tack vare "det historiska betraktelsesättet", har vi i ganska hög grad lyckats göra hans bok oskadlig.

Vilket stort värde tiden har för oss, det framgår av
det faktum att Fienden låter oss få så kort tid på oss. Flertalet av mänskosläktet dör redan i barnaåren, av dem som överlever, dör en god del i ungdomen. Det är tydligt att för Honom en mänskas födelse har betydelse huvudsakligen såsom den nödvändiga förutsättningen för hennes död, och döden är viktig endast såsom porten till det där andra slaget av liv. Vi får bara lov att arbeta med ett utvalt fåtal av mänskosläktet, ty det som mänskorna kallar »normal livslängd» är ett
undantag. Tydligen önskar Han att några - men bara mycket få - av de mänskodjur med vilka Han befolkar Himlen, skall ha haft den upplevelsen att ha motstått oss under sextio eller sjuttio års jordeliv.

Nå, gott: här har vi vår chans; ju mindre den är, dess bättre måste vi utnyttja den. Vad du än gör, så skydda din patients liv så gott du kan.

Din tillgivne onkel

Screwtape




XXIX

MIN KÄRE MALÖRT!

Nu när det är otvivelaktigt att tyskarna kommer att
bomba din patients hemstad, och att hans plikter kommer att tvinga honom att uppehålla sig där faran är störst, så måste vi tänka efter vilken taktik vi skall välja. Skall vi sträva efter att i hans hjärta ingjuta feghet - eller mod, med ty åtföljande stolthet - eller hat mot tyskarna?

Ja, jag är rädd att det inte lönar mödan att försöka
göra honom tapper. Vår forskningsdetalj har ännu inte (fast man väntar att det skall ske vilken dag som helst) upptäckt hur det går till att producera någon dygd.

Detta är ett svårt handikapp. För att vara ond i stor och effektiv stil måste en människa äga någon dygd. Vad skulle Attila ha varit utan sin tapperhet, eller Shylock utan sin förmåga av försakelse i fråga om köttets lockelser? Men eftersom vi inte själva kan skänka människorna dessa egenskaper, så kan vi bara utnyttja dem i den mån Fienden har skänkt dem - och detta innebär att vi lämnar Honom ett slags fotfäste i de mänskosjälar som vi i andra avseenden har skaffat oss säkrast herravälde över. Det är ett mycket otillfredsställande arrangemang, men jag är förvissad om att vi med tiden skall lära oss att ordna saken bättre.

Hat kan vi ordna. Den spänning som mänskors
nerver utsätts för under buller, fara och trötthet, gör dem disponerade för alla slags våldsamma känslor, och det gäller bara att leda denna mottaglighet in i de rätta fårorna. Om hans samvete gör motstånd, så tag din tillflykt till begreppsförvirring. Lär honom att säga att han inte känner hat på egna vägar, utan på kvinnornas och barnens, och att den kristne har fått befallning att förlåta sina egna fiender, inte andras.

Med andra ord: låt honom känna sig så pass solidarisk med kvinnorna och barnen att han kan känna hat på deras vägnar, men inte så solidarisk att han betraktar deras fiender som sina egna och följaktligen som lämpliga föremål för förlåtelse. Men hatet är bäst om det kombineras med rädsla. Fegheten är, ensam bland alla synder, enbart kvalfull - förfärlig att antecipera, förfärlig att känna, förfärlig att minnas. Hatet har sina
behag. Det får därför ofta bli den kompensation varmed en rädd man skaffar sig gottgörelse för den plåga som fruktan bereder honom. Ju räddare han är, dess mer kommer han att hata. Och hatet är också ett utmärkt narcoticum mot blygsel. För att kunna undergräva hans mänskokärlek bör du därför först övervinna hans mod.

Detta är emellertid en besvärlig historia. Vi har fått
mänskorna att vara stolta över de flesta synder, men inte över fegheten. Närhelst vi är riktigt nära att lyckas med det, så tillstädjer Fienden att det kommer ett krig eller en jordbävning eller någon annan stor katastrof, och med ens blir då modet något så ovedersägligen skönt och betydelsefullt, även i mänskornas ögon, att allt vårt arbete blir som ogjort, och att det fortfarande finns åtminstone en synd som mänskorna känner uppriktig blygsel över.

Faran med att inympa feghet på våra patienter är alltså den att vi riskerar att framkalla verklig självkännedom och självförakt med åtföljande ånger och ödmjukhet. Och det är faktiskt så, att under förra världskriget tusentals människor, just genom att de upptäckte sin egen feghet, för
första gången fick ögonen öppna för de moraliska
värdena över huvud taget.

I fredstider kan vi hålla dem kvar i fullständig okunnighet om skillnaden mellan gott och ont, men under faran tvingar sig detta problem på dem i en gestalt som inte ens vi kan göra dem blinda för. Vi står här inför ett fruktansvärt dilemma. Om vi befrämjade rättfärdighet och kärlek till nästan bland mänskorna, så skulle vi direkt spela
Fienden i händerna, men om vi leder deras handlande åt motsatta hållet, så framkallar detta förr eller senare (ty Han låter ske att det framkallar det) ett krig eller en revolution, och då blir tusentals mänskor väckta ur sin moraliska dvala av det oundgängliga problemet om feghet eller mod.

Detta är troligen i själva verket ett av de motiv som
föranlett Fienden att skapa en farlig värld - en värld
där moraliska problem verkligen inte är något ovid-
kommande. Han inser lika bra som du, att modet inte är helt enkelt en dygd bland de andra, utan är den form som varje dygd ikläder sig när den sättes på prov, det vill säga när den når sin högsta grad av verklighet.

Kyskhet, eller hederlighet, eller barmhärtighet, som
ger upp i farans stund, de är kyska, eller hederliga,
eller barmhärtiga, endast med förbehåll. Pilatus var
barmhärtig tills det började bli farligt att vara det.

Därför är det tänkbart, att om vi gör din patient till
pultron, så förlorar vi lika mycket på det som vi vinner. Det finns ju alltid möjligheten, inte att kloroformera blygseln, men att intensifiera den och därigenom framkalla förtvivlan. Det skulle innebära en stor triumf. Det skulle visa att han hade trott på, och mottagit, förlåtelse av Fienden för sina andra synder bara av det skälet att han inte fullt förstod hur stora de var - att när det gäller den enda synd, vars hela djup av nesa han fattar, är han ur stånd att söka, eller tro på den gudomliga barm- härtigheten. Men jag är rädd att du redan har låtit honom hinna lära sig allt för mycket i Fiendens skola, och han vet att Förtvivlan är en svårare synd än någon av de synder som förorsakar den.

Vad sen beträffar själva tekniken vid frestelse till
feghet, så är det inte mycket som behöver sägas. Vad som är viktigast att komma ihåg, det är att skyddsåtgärder som vidtas mot farorna tenderar till att öka rädslan. De skyddsåtgärder som myndigheterna ålägger din patient att vidta, blir emellertid snart en vanesak, och då försvinner denna verkan.

Vad du måste göra, är att se till att hans sinne (jämsides med det medvetna uppsåtet att göra sin plikt) ständigt är fyllt med vaga föreställningar om alla möjliga saker som han, inom ramen för sin plikt, kan göra eller underlåta att göra, och som förefaller honom skänka lite mer trygghet. Led hans tankar bort från det enkla pliktbudet (»Jag måste stanna kvar här och göra så eller så») och rikta dem på en serie imaginära handlings-
linjer (»Om A inträffar - fast jag hoppas innerligt att det inte gör det - så kan jag göra B - och om det allra värsta händer, så kan jag i varje fall alltid göra C»).

Du kan också väcka till livs vidskepliga föreställ-
ningar, bara han inte märker att det är vidskepelse.
Huvudsaken är att alltid låta honom ha en känsla av att han, utom Fienden och det mod som Fienden
skänker, har någonting att falla tillbaka på, så att det som var ämnat att bli en fullkomlig hängivelse åt
plikten, blir helt och hållet uppluckrat av små omed-
vetna förbehåll. Genom att konstruera upp en rad
teoretiskt tänkbara utvägar att förhindra att »det allra värsta inträffar», kan du, i det under- medvetna skiktet av hans viljeliv, framkalla en bestämd föresats att det allra värsta inte skall hända. Och sen, i det ögonblick när den verkliga skräcken sätter in, låt den då sprida sig ut till hans nerver och muskler - då kan det hända att du får honom att begå den ödesdigra handlingen innan han märker vart du vill hän.

Ty kom ihåg att det bara är den fega handlingen som betyder någonting; känslan av rädsla är, i och för sig själv, ingen synd, och fast det bereder oss ett nöje att iaktta den, så har vi ingen nytta av den.

Din tillgivne onkel

SCREWTAPE



XXX


MIN KÄRE WORMWOOD!

Ibland undrar jag om du inbillar dig att du har
blivit skickad ut i världen bara för ditt eget nöjes
skull. Jag erfar, inte av din bedrövligt ofullständiga
rapport, utan av Underjordiska Polisens, att patientens uppförande under det första flyganfallet har varit det sämsta tänkbara. Han har varit mycket rädd och anser sig vara en stor pultron, och därför känner han sig alls inte stolt, men han har gjort allt vad plikten krävde av honom, och kanske lite därutöver. Det enda du kan uppföra på ditt kreditkonto för att motväga denna katastrof, är att han gav utlopp åt oresonlig ilska mot en hund som han snavade över, att han har rökt lite för mycket cigarretter, och att han en gång har glömt att läsa sin bön. Vad tjänar det till att du kommer till mig och gnäller om dina svårigheter?

Om du ansluter dig till Fiendens åsikt om »rättvisa», och antyder att man bör ta hänsyn till ditt goda uppsåt och till hur pass stora möjligheter du hade att förverkliga dem, ja, då
misstänker jag att du har att vänta en anklagelse för kätteri. I varje fall kommer du snart att få erfara att Helvetets rättvisa är rent realistisk och endast befattar sig med vilka resultat som uppnås. För med dig någonting att äta åt oss, eller finn dig i att själv bli uppäten.

Den enda positiva passus jag kan finna i ditt brev,
är den, där du säger att du fortfarande hoppas på goda resultat av patientens trötthet. Det är nog så bra i och för sig. Men resultaten kommer inte att flyga som stekta sparvar i munnen på dig. Trötthet kan medföra höggradigt saktmod och sinneslugn och till och med någonting som liknar klarsyn. Att du ofta har sett tröttheten förleda mänskorna till vrede, elakhet och otålighet, det beror på att de har haft kompetenta frestare.

Det paradoxala är, att en måttlig trötthet är bättre jordmån för retlighet än den fullständiga dödströttheten. Detta beror delvis på fysiologiska orsaker, men delvis också på någonting annat. Det som framkallar retlighet är inte tröttheten i sig själv, utan krav som oväntat ställs på en redan uttröttad person. Allting som människorna har förväntningar på, det lär de sig snart anse att de har rätt att begära; det behövs inte stor skicklighet från vår sida för att känslan av besvikelse skall kunna förvandlas till en känsla av att ha lidit oförrätt.

Det är när folk har resignerat inför det ohjälpliga, när de har börjat förtvivla om lättnad och hjälp och upphört att tänka ens en halvtimme framåt, det är då som riskerna för en ödmjuk och mild trötthet inställer sig. För att få bästa möjliga resultat av patientens trötthet måste du därför mata
honom med bedrägliga förhoppningar. Lär honom att hitta på plausibla skäl att tro att luftangreppet inte kommer att upprepas. Laga att han ständigt tröstar sig med tanken på hur skönt det skall bli att få sova i sin säng nästa natt.

Intensifiera ytterligare hans trötthetskänsla genom att få honom att tro att det snart är över: ty det är just i det ögonblick då en påfrestning börjar upphöra, eller då de tror att den gör det, det air
vanligen just så som mänskorna tycker att de inte
skulle ha kunnat uthärda den. Härvidlag, liksom i
fråga om problemet feghet, är det den reservationslösa plikthängivelsen som det gäller att avstyra. Låt honom - vad han än säger - i sitt inre vara besluten att inte härda ut med vad som än må hända honom, utan att härda ut med det »en rimlig tid» - och laga att denna rimliga tid är kortare än den tid påfrestningen kan beräknas räcka. Den behöver inte vara mycket kortare; när det gäller angrepp på mänskors ståndaktighet i prövningar, deras tålamod och kyskhet, så består nöjet i att få dem att ge upp just när hjälpen (fast de inte vet det) nästan är inom synhåll.

Jag vet inte om det är troligt eller inte att han kom-
mer att träffa flickan under påfrestande förhållanden. Om han gör det, så utnyttja till fullo det förhållandet att trötthet, om den inte överskrider en viss gräns, gör kvinnor pratsammare och män fåordigare än vanligt. Mycket hemligt agg, även mellan älskande, kan uppväckas härigenom.

Sannolikt kommer de scener som han nu får bevitt-
na, inte att skänka material för en till det intellektuella planet förlagd attack på hans tro - dina tidigare misslyckanden har gjort den saken omöjlig för dig. Men det finns ett slag av attack mot hans känslor som man fortfarande kan försöka med. Det består i att, när han för första gången får se rester av vad som har varit människokroppar, sitta kletade på en husvägg, att då få honom att känna att »detta är världen sådan den verk-
ligen är», och att all hans religiositet har varit inbill-
ning.

Lägg märke till att vi fullständigt har förvillat
deras uppfattning om vad ordet »verklig» betyder.
De säger till varandra om någon stor själslig upple-
velse: »Det enda som verkligen inträffade, var att du hörde lite musik i en rikt upplyst lokal»; här betyder »verklig» de rent fysiska fakta, skilda från de andra elementen i den upplevelse de faktiskt hade.

Å andra sidan kan de också säga: »Ja, det är nog så lätt för dig att sitta här i en länstol och diskutera den där störtdykningen, men vänta tills du är där och får känna på vad det verkligen vill säga». Här användes »verklig» i den motsatta betydelsen: för att beteckna inte de fysiska fakta (dem känner de redan till när de sitter i länstolen och diskuterar saken) utan de emotionella inverkningar som dessa fakta kommer att ha på ett mänskligt medvetande.

Bägge användningarna av ordet låter sig försvara, men vår uppgift är att se till att bägge är gångbara samtidigt, så att det emotionella värde som ligger i ordet »verklig» kan placeras än i den ena vågskålen och än i den andra, allt eftersom det för tillfället passar oss. Den generella regel som vi nu har lyckats göra ganska allmänt gällande bland
dem, är att i alla upplevelser som kan göra dem bättre eller lyckligare, är det endast de fysiska faktorerna som är »verkliga», medan alla de psykiska elementen är »subjektiva»; i alla upplevelser som kan nedslå deras mod eller försämra deras moral, är de psykiska
elementen den egentliga verkligheten, och att bortse från dem är att vara escapist.

Sålunda är vid ett barns födelse blodet och smärtorna »verkliga», moderns
glädje är bara en subjektiv synpunkt; vid en dödsbädd avslöjar skräcken och fulheten vad döden »verkligen innebär». Det avskyvärda hos en som man hatar är »verkligt» - hatet lär oss se mänskorna sådana de är; men ljuvheten hos en som man älskar är bara en subjektiv slöja som döljer en »verklig» kärna av sexuellt begär eller ekonomisk intressegemenskap. Krig och
fattigdom är »verkligt» hemska; fred och välstånd
är bara fysiska faktorer, på vilka mänskorna råkar reagera med vissa känslor.

Människokräken anklagar alltid varandra för att vilja »äta sin kaka och ändå har den kvar», men tack vare våra ansträngningar är de oftare
i det predikamentet att de får betala för sin kaka men inte får äta upp den. Om du behandlar din patient rätt, så kommer han med största lätthet att kunna anse sina känslor vid åsynen av sönderslitna inälvor som ett uppenbarande av Verkligheten, och sina känslor vid åsynen av glada barn eller vackert väder som bara stämningar.

Din tillgivne onkel

SCREWTAPE



XXXI

MIN BÄSTE WORMWOOD

Vad du misstar dig när du, nu när allt är förlorat,
kommer och gnäller och frågar om de tonfall av till-
givenhet vari jag tilltalar dig, ända från början har
varit tomma ord. Långt därifrån! Var lugn; min kärlek till dig och din till mig är varandra lika som två bär.

Jag har alltid åtrått dig, liksom du (din arme dåre) har åtrått mig. Skillnaden är att det är jag som är den starkaste. Jag tror att de nu kommer att låta mig få dig, eller en bit av dig. Om jag älskar dig? Jo-o-då! Du är en så läcker munsbit som någon som jag nånsin har smort kråset med.

Du har låtit en själ gå dig ur händerna. Den här-
igenom förvärrade livsmedelssituationen tar sig i detta nu uttryck i tjut som ekar genom Bullrets Rike, ända ner till själva Tronen. Jag kan bli galen när jag tänker på det. Hur väl vet jag inte vad som försiggick när de snappade bort honom för dig! Det var som om det plötsligt klarnade för hans svn (inte sant?), när han för första gången såg dig, och förstod att du hade haft en del av hans varelse i ditt våld, och förstod att du nu inte längre hade det. Tänk bara på (och må det bli en början på dina kval) vad han kände i det ögonblicket; det var som om skorpan hade fallit bort från ett gammalt sår, som om han hade krupit ut ur ett vidrigt, fjälligt, skabbigt skinn, som om han för alltid hade krängt av sig en smutsig, våt, klibbande klädnad.

För helvete, det är plåga nog att se dem under sitt jordeliv ta av sig smutsiga och obekväma plagg och ligga och plaska i varmt badvatten och smågrymta av välbehag och sträcka ut sina frigjorda lemmar. Vad skall man då inte känna när de så där för alltid avklär sig obekväma trasor, så där fullkomligt avtar sig all orenlighet?

Ju mer man tänker på det, dess värre tycker man
att det är. Han kom igenom det hela så lätt. Inga alltmer ökade misstankar om att vara farligt sjuk, ingen doktors dekret att operation var nödvändig, ingen operationssal, inget sjukhem, inga falska förhoppningar; nej, ren, ögonblicklig befrielse. Ett ögonblick tycktes det som om det hade varit helt och hållet vår värld; bombernas brak, de ramlande husen, känningen i näsa, på läppar och i lungor av högexplosiva ämnen, fötterna som sved av trötthet, hjärtat som isades av fasa, hjärnan som tycktes surra runt, benen som värkte av ansträngningen; och i nästa ögonblick var allt detta
borta, borta som en ond dröm, som något som han
aldrig mer behövde bekymra sig om. Du din slagne,
överlistade idiot! Märkte du hur naturligt och obesvärat - som om han hade varit född till det - denna jordemask trädde in i sitt nya liv? Hur alla hans tvivel i en handvändning blev till någonting att skratta åt!

Jag vet vad det kräket sade till sig själv: »Ja visst.
Naturligtvis. Det har alltid varit på det här viset. Alla
fasor har haft samma förlopp; har blivit allt värre och värre, och tvingat en in i ett slags flaskhals, och så, just när man trodde att man måste bli krossad, ja då var man ute ur den trånga gången och allt var plötsligt väl. Tandläkarens tång gjorde allt värre ont, och så var tanden ute. Drömmen blev till en mardröm, och så vaknade man. Man dör och dör, och så är man där döden inte finns. Hur kunde jag någonsin tvivla på det?»

När hans ögon öppnades så att han såg dig, då såg
han också Dem. Jag vet hur det var. Du raglade bakåt, bländad och yr, du hade fått en värre chock av dem än han någonsin hade fått av bomberna. Vad det är förödmjukande - att denna varelse av träck och aska kunde stå upprätt och tala med andar, inför vilka du, som själv är en ande, bara kunde kräla i stoftet! Du hade kanske hoppats att hans glädje skulle bli paralyserad vid åsynen av det sublima och aldrig förr skådade eller anade. Men det är det som är det förbannade: de dödligas ögon har aldrig gjort bekantskap med gudarna, men ändå är de inte främlingar för den.

Ända till den stunden hade han ingen den blekaste
föreställning om hur de kunde se ut, och han till och
med tvivlade på att de fanns. Men när han fick se
dem, då visste han med sig att han alltid hade känt
dem, och han förstod vilken roll många av dem hade spelat vid många tillfällen i hans liv, när han trodde att han var ensam - så att han nu kunde säga till den ene efter andre av dem, inte: »Vem är du?», utan:
»Jaså, det var du som var med mig hela tiden!» Allt vad de vid detta möte visade sig vara, och allt vad de sade, det väckte till livs minnen hos honom. Det
dunkla medvetande om att vara omgiven av vänner som han ända från barndomen så ofta hade känt när han var ensam, det fick nu till sist sin förklaring; den inre melodi som han hade anat i allt rent och ädelt han någonsin upplevt, men som han aldrig riktigt hade kunnat komma på, nu äntligen kom han på den - och märkte att den var honom välbekant. Och genom att han kände igen Dem blev han upptagen i deras gemenskap nästan innan hans lemmar hunnit stelna i döden. Det var bara du som måste stå utanför.

Han såg inte bara Dem, han såg Honom. Detta djur, denna varelse som är avlad i en säng, han kunde betrakta Honom. Det som för dig är förblindande, kvävande eld, det är nu för honom svalt ljus, det är Klarheten själv, och det är iklätt en Människas skepnad.

Du skulle, om du kunde, vilja tolka patientens ned-
fallande på sitt ansikte inför Honom, den allestädes
närvarande, hans avsky för sig själv, hans fullständiga syndakännedom (ja, Wormwood, en kännedom som till och med är fullständigare än den du äger), i analogi med de känslor av kvävning och förlamning som du själv känner när du inandas den dödsbringande luft som strömmar ut från Himlens innandömen. Men det är bara inbillning. Kval måste han kanske ännu utstå, men de hälsar sådana kval med glädje. De skulle inte vilja byta bort dem mot några jordiska njutningar.

Alla de sinnenas, eller tankens, eller hjärtats, fröjder som du en gång kunde ha frestat honom med, ja själva den glädje som dygden skänker, de förefaller honom nu, vid jämförelsen, bara så som den halvt kväljande lockelsen hos en målad sköka skulle synas för en som får veta att hans hjärtanskär, hon som han har älskat i hela sitt liv och som han trodde var död, hon lever och står just nu vid hans dörr. Han har blivit bortryckt, förd upp till den värld där smärta och glädje blir transfinita värden och hela vår aritmetik kommer på skam. Än en gång möter oss det oförklarliga. Näst den förbannelse som det är att vi har en del odugliga
frestare, sådana som du, är vår värsta plåga det, att vårt Hemliga Underrättelseväsen gör fiasko. Om vi bara kunde lista ut vart Han verkligen syftar hän!
Ack, ack, att Kunskapen, detta i sig själv så avskyvärda och äckliga ting, skall vara en nödvändig förutsättning för Makt! Ibland är jag nästan förtvivlad. Det enda som håller mig uppe, är övertygelsen att vår realistiska inställning, vår vägran att (trots allt som kunde fresta oss därtill) befatta oss med något dumt nonsens och tomt prat till sist måste leda till seger. Men nu närmast har jag dig att ta itu med.

Med fullaste uppriktighet tecknar jag mig

Din kärleksfulle (jag älskar dig bokstavligen talat så högt att jag vill äta upp dig)

onkel Screwtape