Många regionala särdrag

Den som går till amerikanska böcker om litteaturen
från slutet av 1950-talet får lätt intrycket, att det ameri-
kanska förflutna och den amerikanska traditionen då be-
traktades som kartlagda. 

Så framstår läget i t ex Richard Chases The American novel and its tradition (1957) och Leslie A Fiedlers Love and death in the American novel (1960). Men i själva verket var USA:s förflutna och den stora amerikanska traditionen vid denna tid föremål för 
en omvärdering, som man tydligt kan avläsa i skönlitte-
raturen. En nyorientering var på gång.

Från tiden för andra världskrigets slut fram till våra 
dagar har en mångsidig utveckling av den amerikanska 
kulturen och litteraturen ägt rum. Det är inte så märk-
ligt att den litteratur som växt fram har antagit många 
former; den uppvisar ett flertal regionala särdrag, den 
har gett röst åt många olika folkslag och folkgrupper och 
den rör sig på olika sociala och kulturella nivåer.

Den skönlitterära prosan ("fiction") har tilltagit i 
etnisk variation: under 1950- och 1960-talen dominerade 
den judisk-amerikanska romanen och negerromanen el-
ler - med en mer modern benämning - den afroa,meri-
kanska romanen. För närvarande gör sig även en spansk-
amerikansk litteratur gällande; den judiska romanen 
tycks också uppleva en renässans.

10

Romanen uppvisar således vitt skilda drag som beror 
på regionala variationer: en stor del av det som skrivs just 
nu skildrar karakteristiska drag i den landsdel, där den 
är tillkommen. Det har också varit en litteratur, som har 
visat på den komplicerade sammansättningen av den 
amerikanska kulturen - från den mest förfinade intel-
lektualitet till pop, från högt till lågt. Detta har medfört 
att leken med kulturella klicheer och skilda genreformer 
har blivit ett dominerande inslag i den moderna ameri-
kanska romanens utveckling.

Som exempel kan nämnas Kurt Vonneguts Slakthus 5 
(Slaughterhouse-5,1969) där han blandar science-fiction 
och krigsreportage, eller Richard Brautigans Hawkline-
monstret (The Hawkline monster, 1974), som har under-
rubriken "A Gothic Western" och där författaren parodie-
rar och sammansmälter skilda typer av fiktion. Den eng-
elske litteraturforskaren Malcolm Bradbury, som 
redigerat det senaste arbetet om amerikansk prosa, Con-
temporary American fiction (1987) konstaterar, att under 
den period som han kallar "samtida", dvs perioden efter 
andra världskrigets slut har en rad olika litterära tradi-
tioner bildats. Dessa 40 år är också en lång tid; flera gene-
rationer som överlappar varandra ryms inom denna tids-
ram. Det är således svårt eller omöjligt att ge en enhetlig 
bild av den litterära utvecklingen.

Postmodernism - ett litterärt spel

En mångfald nya former har utvecklats och det sena 
1900-talets diktning har enligt detta synsätt kommit att 
bli en litteratur som både är lek och ett spel, som syftar 
till att konstruera en värld som bygger på att man citerar 
det förflutna och därpå bygger upp ett obestämt nu.

Detta litterära spel (eller denna lek) i den amerikanskaprosan har fått det behändiga namnet "postmodernism", 
ett ord som förekommit flitigt i den svenska litterära de-
batten och kulturdebatten de senaste åren, men som an-
vänts i amerikansk litteraturkritik sedan slutet av 
1950-talet, i delvis annan betydelse.

Termen "postmodernism" diskuteras ingående i Brad-
burys bok. Bradbury vill själv sätta den i samband med 
det samtida amerikanska samhällets "bysantinska" och 
pluralistiska natur. Den amerikanska livsstilens mång-
faldiga natur, dess strävan efter det hypermoderna, dess 
allt snabbare förbrukning av stilar, dess ogenerade 
blandning av skilda kulturformer, kanske även ibland 
kulturlöshet, allt detta är något som varje utanförståen-
de iakttagare lägger märke till; så mycket mer gäller det 
naturligtvis för USA: egna kulturkritiker och romanför-
fattare.

Den kulturella mångfalden har naturligtvis sin grund 
i det faktum att landet är en invandrarnation, där man 
talar många språk. Detta avspeglas i litteraturen. USA: 
utveckling till politisk och ekonomisk supermakt har 
också på ett avgörande sätt bidragit till en förändrad 
mentalitet, ett nytt medvetande, som bl a beror på den 
alltmer ledande roll landet spelat under 1900-talet.

Det är naturligtvis också svårt att bedöma om den ame-
rikanska romanen fortfarande är livskraftig och har för-
måga till förnyelse. Ty ju närmare vi kommer nuet, desto 
svårare är det att urskilja konturer och riktningar, vad 
som är löftesrikt och betydelsefullt. Det kan mycket väl 
vara så att den enorma moraliska styrkan från 1940- och 
1950-talen och 1960-talets och det tidiga 1970-talets ex-
perimentroman i stor utsträckning följts av litteratur 
som bara innebär vissa blygsamma modifieringar och 
upprepningar. Kanske är det så, att den latinamerikans-
ka och den europeiska romanen på nytt är mer spännan-
de och vital. Säkert är det dock inte. Jag hoppas, att den-
 

na bok skall visa på flera författare och författarskap, som 
är väl så intressanta som mycket av det som händer i Peru 
eller Colombia, Tyskland eller Frankrike.

Romanens förvandlingar en spegling av de 
sociala förändringarna

Emellertid råder det inget tvivel om att den amerikanska 
litteraturen åtminstone under efterkrigstiden fram till 
1970-talet spelade en dominerande roll i romanens inter-
nationella utveckling. Då framträdde många stora förfat-
tare, alltifrån de invandrade Isaac Bashevis Singer och 
Vladimir Nabokov till Saul Bellow och John Updike, Nor-
man Mailer och J D Salinger, Thomas Pynchon och John 
Hawkes.

I många av de viktiga ämnen man behandlade i roma-
nens form, t ex humanismens framtid och och hotet mot 
individen, antingen det var i dokumentärromanens eller 
reportagets form eller i en ny realistisk romanform eller 
för den delen på avantgardistisk, experimentell prosa, så 
har det hela tiden gällt tidens mest centrala frågor. På se-
nare år har också en hel del nya begåvningar framträtt.

Litteraturen har speglat alla de stora förväntningar 
och de många myter, som föddes med det nya seklet, om 
det amerikanska inflytandet, dess makt och modernitet; 
dessa har florerat i konsterna såväl som i det sociala och 
politiska livet. Men även striderna satte sina spår, och li-
kaså besvikelserna, depressionen och världskrigen. Det 
var den amerikanska ekonomins återhämtning efter 
1945 liksom framväxten av det globala strategiska och 
politiska ansvaret som gjorde USA till en supermakt, oli-
ka till sin karaktär mot vad den varit förut.

I konsten och i litteraturen ser vi motsvarande föränd-
ring. På 1920-talet kunde amerikanska konstnärer göra
gällande att de bidrog till utvecklingen av den konstnär-
liga modernismen, och på 1930-talet tilltog det kosmopo-
litiska draget i kulturen genom de europeiska emigran-
ternas roll.

Men krigserfarenheterna, förintelselägrens betydelse 
och kärnvapenhotet har förändrat det nationella medve-
tandet. Den amerikanska litteraturen liksom amerika-
nerna själva har tvingats till ett medvetande om histori-
en, som ifrågasatt och förändrat många av de grundläg-
gande amerikanska myterna. Och litteraturen bytte 
skepnad i takt med de kulturella förändringarna. Liksom 
i Europa insåg man i USA nödvändigheten av att bygga 
upp ett nytt konstnärligt och intellektuellt liv efter kri-
get. Det var en period, som präglades av existentialis-
men; inte minst Sartres krav på de intellektuellas ansvar 
och engagemang satte sin prägel på tidsandan.

Omkring 1950 verkade det mer som att en epok höll på 
att ta slut än att en ny just inleddes. Hemingway, Faulk-
ner, Dos Passos, Steinbeck avslutade sina karriärer och 
fick sina Nobelpris. Det var svårt att urskilja några efter-
följare till de nämnda författarna; traditionen tycktes 
bruten.

Det verkade som om man hamnat i en postmodern tid - 
ordet betydde inte då riktigt detsamma som det gör nu. 
Då betydde det att den samtida författaren skrev i en sen 
tid, i skuggan av stora föregångare och utan bestämda 
riktningsanvisningar. Myten om de stora, moderna ame-
rikanska författarna, bland andra Scott Fitzgerald, som 
troligen insåg att den amerikanska drömmen var borta 
men som fortsatte att fördöma den, Faulkners experimen-
tella retorik som försökte att göra det förflutna till myt 
och ge Amerika en tidlös historia, Hemingways existenti-
ella, hårdkokta prosa, var inte längre vägledande för de 
författare som levde efter Auschwitz och Hiroshima.

Den kände kritikern Irving Howe etablerade i en berömd essä från 1959, "Mass Society and Post-Modern Fiction", termen postmodernism för vissa nya författare. Enligt Howe var modernismen avslutad. Den var numera enbart att betrakta som ett historiskt fenomen. Mitt uppe i all mångfald och mångtydighet i den modernistiska prosan så hade det funnits en grundläggande uppfattning om en fast historisk och social verklighet. 

Det var denna uppfattning som hade kollapsat. Vid läsning av författare som Malamud, Herbert Gold, J D Salinger, Nelson 
Algren, Wright Morris och Saul Bellow har Howe tyckt 
sig finna en speciell attityd till samhällslivet. Gemen-
samt för dem alla var att de satte individen gentemot 
samhället.

Därmed är vi inne på ett klassiskt ämne i den ameri-
kanska litteraturen, nämligen sökandet efter personlig 
identitet och frihet. 

En ny känsla av främlingskap och individens utsatthet 
bredde ut sig i den amerikanska litteraturen och upplöste 
dess verklighetskänsla och därmed förmågan att oriente-
ra sig i samhället och i historien. Denna uppfattning kom 
att omfattas och uttryckas av många av författarna själ-
va. Så t ex Saul Bellow i Some notes on recent American 
fiction (1963), där Bellow skriver att han slagits av moti-
vet "the loss of self' i den moderna amerikanska litte-
raturen.

Bellow såg också en parallell mellan de amerikanska 
författarnas skildringar av individens existentiella kon-
flikter och den moderna franska filosofin. Många av hans
generationskamrater, t ex James Baldwin, J F Powers, 
John Updike, Philip Roth, J P Donleavy och Vladimir Na-
bokov, har också i sina romaner gestaltat eller åtminsto-
ne tagit starka intryck av konflikten mellan individen 
och det offentliga livet.

Den tidigare nämnde Malcolm Bradbury har i en sinn-
rik analys av romaner från denna tid funnit en dubbelpro-
jektion av jaget såsom både suveränt och frånvarande. 
Han jämför därvid, säkert med rätta, med både existen-
tialismen och absurdismen. Och det privata livets plats i 
litteraturen blir därmed problematisk. Vad är jaget, frågar sig Bellow i den ovannämnda essayn och hävdar att de 
samtida författarna undvikit att besvara denna viktiga 
fråga.

Philip Roth skrev något liknande i en inflytelserik essä, 
Writing American fiction (1961), och menade därvid att 
den amerikanska verkligheten överträffade allt vad för-
fattarna kunde hitta på, att den förstörde människors liv 
och utarmade deras fantasi.

Allt från Bellows Dangling man (1944) tycks så ett 
starkt inflytande komma från Kafkas prosaverk med de-
ras gestaltning av individens tillkortakommande inför 
makt och auktoriteter i det moderna samhället, liksom 
man också får räkna med ett inflytande från existentia-
listiska romaner av Camus och Sartre; dessa hade ett 
starkt inflytande på den amerikanska litteraturen om-
kring 1950.

Den amerikanska romanen delade alltså i mycket belä-
genhet med den europeiska efterkrigslitteraturen, och 
några av de bästa författarna, Bellow, Roth, Updike och i 
viss utsträckning Mailer och Salinger skrev också roma-
ner, som i mycket avvek från deras föregångare. 

På  många sätt var de mycket mer europeiserade och kosmo-
politiska än dessa. De krigsromaner som skrevs - Mai-
lers De nakna och de döda (The naked and the dead, 1948),
John Hawkes' Människoätaren (The cannibal, 1949), Ja-
mes Jones' Härifrån till evigheten (From here to eternity, 
1951) och sedan de mer kusliga och absurdistiska verken 
från 1960-talet som Joseph Hellers Moment22 (Catch-22, 
1961) och Kurt Vonneguts Slakthus 5 (Slaughterhouse-5, 
1969) - skildrade en tid som fått sin prägel av massarme-
er; ofta handlade det om den amerikanska armen mot en 
nazistisk fiende.

Kriget uppfattades också ofta som en del av ett större to-
talitärt system, som inte upphörde att verka med krigs-
slutet utan som levde vidare i sociala institutioner; hu-
manismen tycktes hotad. Och när det gällde att skildra 
det samtida samhället så återkom både naturalistiska 
och groteska motiv; en naturalistisk stil återfinns t ex hos 
Nelson Algren och John Horne Burns. Mer groteska var 
de nya sydstatsförfattarna såsom Eudora Welty, Carson 
McCullers, Flannery O'Connor, Truman Capote, vilka 
återupplivade det som i amerikansk och engelsk littera-
turhistoria kallas "Gothic", dvs litterära former som pas-
sade att använda när man skulle uttrycka känslor av 
ondska och ångest. Det är tydligt, att sydstatsskolan fort-
farande gör sig gällande och kanske rentav upplevt en re-
nässans de senaste åren.
 

En realism med många former

Visserligen har realismen varit stark i efterkrigstidens 
amerikanska litteratur, men det är en realism med 
många sidor och moderna former: Updikes esteticism, 
som delvis haft med mytiskt stoff att göra, Salingers ma-
niererade skildring av en värld av kärlek och smuts och 
den starkt moraliska eller moraliserande realismen hos 
de judisk-amerikanska författarna, som hade alla skäl 
att återföra efterkrigstidens roman till dess humanistiska, moraliska och även metafysiska möjligheter vid 
denna tid av förintelse och fascismens hot mot språket. 

De judiska författarnas verk, upptagna som de är med 
de sociala och historiska erfarenheterna, men med en 
mörk känsla av främlingskap och en dyster, kanske rent-
av svart humor, har haft en stor betydelse för den ameri-
kanska efterkrigsromanens utveckling. Trötta på immi-
granternas erfarenheter och på den europeiska bakgrun-
den till livet i Amerika, och öppna för det moderna 
stadslivet och dess lidanden, så hade de viss beröring med 
den svarta litteraturens utveckling. 

Richard Wrights Utanför (The outsider, 1953) ger uttryck åt en känsla av namnlöshet och utsatthet som präglar mycket av de svartas liv. Ralph Ellisons Osynlig man (Invisible man, 1952) 
och Baldwins 1950-talsromaner införde en stark känsla 
av existentiell utsatthet i amerikanernas medvetande 
och gjorde det genom att ta upp många problem som man 
annars främst finner i den realistiska romanen.

Den smärtfyllda värld, som den amerikanska Södern 
utgör och som skildrats i en "gotisk" diktning, har också 
präglats av en stark känsla av främlingskap, som är så 
starkt framträdande i den nyare amerikanska romanen. 
Periodens realistiska prosadiktning, som uppvisar stora 
likheter med de realistiska tendenserna i Europa, prägla-
des också starkt av ett tvång till moral och en känsla av 
en tillvarons absurditet.

På grund av att den litterära utvecklingen är så mång-
facetterad är det svårt att ge en klar bild av efterkrigsro-
manen i USA. Meningarna är också minst sagt delade 
bland amerikanska litteraturkritiker och litteraturfors-
kare. Vissa betonar återgången till traditionella former 
(och kan därvid hänvisa till den intressanta utvecklingen 
inom kvinnoromanen), andra understryker kraftigare 
det mörka, plågade och experimentella i nyare romaners
gestaltning av nutidsmänniskans livsvillkor (och kan 
med lika stort fog för sig, såvitt jag kan se, hänvisa till en 
stark trend inom den aktuella prosan).

Med Malcolm Bradbury kan man sammanfatta den lit-
terära utvecklingen inom amerikansk prosa på följande 
sätt: Förändring från 20-talsmodernismen och mysticism 
till en vision som var plågad, präglad av storstaden, im-
migranternas erfarenheter, ofta kosmopolitiskt. Det var 
ett utslag av tidens existentialism att man gjorde försök 
att dra humanistiska slutsatser av potentiellt totalitära 
situationer, moraliska omdömen om en värld präglad av 
det kalla kriget och en ofta trångsynt nationell ideologi. 

Det var dock svårt att upprätthålla denna position och 
under den tidiga efterkrigsperioden finner vi att en mer 
experimentell, avantgardistisk och politiskt radikal 
anda gör sig gällande i den amerikanska romanen. 
 
 
 

Mångfald och rörlighet

Den amerikanska litteraturen uppvisar naturligtvis nya 
särdrag på 1980-talet. Inte bara i verk av nyare författare 
- de betydelsefulla nya svarta författarna, de nya kvinn-
liga författarnas viktiga arbeten, nyare experiment hos 
författare som Walter Abish eller Raymond Carver - 
utan också i arbeten av väletablerade författare som Wil-
liam Gaddis eller Robert Coover. Båda har nyligen publi-
cerat mycket betydelsefulla romaner, Gaddis Träslott 
(Carpenter's gothic, 1987) och Coovers Gerald's party 
(1985) - som är skrivna på ett sätt, som ligger närmare 
realismen, dock med en stark känsla för parodi och för 
styrkan i den amerikanska gotiska tradition, som Gaddis 
titel direkt syftar på. Dessa romaner står i flera avseen-
den nära den stora amerikanska traditionen; det politis-
ka och historiska inslaget är således viktigt.

Det verkar som om den aktuella amerikanska romanen 
inte har någon enhetlig estetisk inriktning. Den uppvi-
sar snarare en stor mångfald och rörlighet, som delvis har 
att göra med ett arv från efterkrigslitteraturen. Den ame-
rikanska litteraturen i mitten av 1980-talet har många 
ansikten. Det är därför naturligt att anlägga flera olika 
perspektiv för att skildra den.
 
 

Några viktiga författare
 

Joseph Heller

Heller gjorde omedelbart succe med debutromanen Mo-
ment 22 (Catch-22,1961), en roman som ger en bild av hur 
människan är bunden som en maskin till systemet. Moti-
vet har tagits upp på ett annat sätt på senare år i Jayne 
Anne Phillips roman om 50-talet och Vietnamkrigets år, 
Maskindrömmar (Machine dreams, 1984).

I Hellers senare böcker, Någonting har hänt (Some-
thing happened, 1974) och God som guld (Good as gold, 
1979) är rädslan ett dominerande tema, rädslan för allt 
och alla. Särskilt gäller detta den medelklasstillvaro, 
som skildras i Någonting har hänt och där alla inblanda-
de personer har del i en gemensam om än svårdefinierbar 
skuld. Detta gäller också huvudpersonen i God som guld, 
Bruce Gold, antihjälten i romanen, som är en blandning 
av parodi på och hyllning till den judisk-amerikanska ro-
man Heller tidigare kritiserats för att inte ha skrivit.

Gold tillhör andra generationens judiska akademiker, 
som har förlorat kontakten med sitt etniska arv och lever 
rotlös bland joggare och lösa förbindelser. Det judiska 
motivet är viktigt; den gamla antisemitismen är borta, 
men ingen är å andra sidan längre intresserad eller har 
tid med det judiska. Det råder en total frihet, ett tema 
som drivs till sin spets när Gold blir anlitad som PR-
expert av USA: president och får fria händer att göra vad 
han vill, bara han gör allt det "som vi säger till dig att 
göra till stöd för vår politik, vare sig du tycker om den el-
ler inte. Du har fullkomlig frihet:" Båda dessa romaner 
ger en bild av ett samhälle i moraliskt förfall, och Hellers 
attityd är framför allt ironikerns.

Heller tog steget fullt ut, när det gällde att gestalta ett 
judiskt motiv, med Gud vet (God knows, 1984) en komisk 
berättelse lagd i munnen på Bibelns kung David. Boken 
är framför allt en skröna, där Heller inte drar sig för de mest sanslösa anakronismer för att ge en levande bild av 
den gamle krigarkungen och psalmdiktaren. Samtidigt 
är det just i spänningen mellan den historiska gestalten 
och den nutidsmänniska som David också är, som boken 
får sin fulla kraft och verkan. I essäromanen Se bilden 
(Picture this, 1988) bygger Heller vidare på spänningen 
mellan nuet och det förflutna. Boken utgår från Rem-
brandts porträtt av Aristoteles och låter konstnären och 
filosofen samtala. Antikens Grekland, Rembrandts re-
nässans och vår egen tid möts på detta sätt i en klassisk 
diskussion av centrala humanistiska frågor.
 
 

Kurt Vonnegut

Hellers bild av den förlorade oskulden, av människan 
som förstörts av samhällssystemet och stelnat i en iro-
nisk livsattityd, placerar honom nära en annan ironins 
mästare, nämligen Kurt Vonnegut, författaren till roma-
ner som den redan nämnda Slakthus 5, Morgonmål för 
mästare, Slapstick och Burfågel. Den värld Vonnegut 
skildrar är det amerikanska samhället i förfall, inte 
minst på grund av teknologin. Författaren utnyttjar för 
sitt syfte populära genrer som science fiction, vilket till-
låter honom att blanda de mest skilda ämnen och motiv. 
Han utforskar vetenskapliga system och processer, han 
målar upp undergångsvisioner osv. Redan hans första 
bok Player piano (1952) är en utopisk skräckskildring av 
en teknologisk framtid, som sedan återkommer i flera ro-
maner. I Gud bevare Mr Rosewater eller Pärlor för svin 
(God bless you, Mr Rosewater,1965) återvänder Vonnegut 
till den vanliga världen. På ett sätt som är både naivt och 
sofistikerat vill han visa hur det går för den som vill för-
bättra världen- naturligtvis illa. Och en värld som är ett 
dåligt skämt kan endast bemötas med ett gapskratt.

Efter succéboken Slakthus 5, som nog förblivit Vonneguts mest kända roman, har han publicerat bl a Morgonmål för mästare (1973). Där låter han sitt alter ego, Kilgore Trout, känd från tidigare böcker, formulera frågan om personerna i boken lever sitt eget liv. Uppenbarligen är det en fråga Vonnegut ställer sig själv, om hans skapade personer möter sitt onda öde på grund av samhällets tillstånd eller om de är en ren produkt av författarens fantasi. I senare böcker som Slapstick (1976) och Burfågel (Jailbird, 1979) återkommer flera av dessa författarens fanta-siprodukter.
 
 
 
 

Richard Brautigan

Temat med den förlorade oskulden och försöket att åter-
vinna denna, som vi sett hos Heller och Vonnegut, åter-
finns också hos en annan mycket uppmärksammad för-
fattare, nämligen Richard Brautigan. Brautigan, som är 
yngre än de förra, har sina rötter i hippierörelsen i Kali-
fornien och 60-talets radikalism. Han har ofta förknip-
pats med en livsstil, som skildrats av Henry Miller och 
Jack Kerouac, och med viss rätt. Men han är ändå mer so-
fistikerad än dessa. Både hans första bok, den historiska 
romanen A confederate general from Big Sur (1964) och 
den till svenska översatta Öringfiske i Amerika (Trout 
fishing in America, 1967) bygger på motsättningen mel-
lan lantlig oskuldsfull idyll och en tid, som präglas av me-
kanisering och teknologi, motsättningen mellan liv och 
livlöshet. Temat utvecklas i I sockret av meloner (1968) 
och finns också med i några följande böcker, som parodie-
rar olika genrer: The abortion (1971), och Hawkline-
monstret (1974) med underrubriken "A Gothic Western". 
Här blandar han fräckt två genrer, västernromanen och 
den "gotiska", romantiska skräckromanen. I en senare 
bok, The Tokyo-Montana Express (1980), utvecklar han 
det "postmodernistiska" temat rotlöshet, identitetslös-het och det fluktuerande nuet, vilket gör honom till en 
helt aktuell författare.

John Hawkes, som debuterade redan 1949 med romanen 
Människoätaren (The cannibal, 1949) fick en naturlig 
plats i det litterära 60- och 70-talet. Han hör närmast 
hemma i den litterära tradition, som brukar kallas "Ame-
rican Gothic'; dvs en grotesk romanform, som utövats av 
Faulkner, Djuna Barnes, Flannery O'Connor och som på 
senare år särskilt företrätts av Joyce Carol Oates. Haw-
kes har också rötter i den europeiska surrealismen. I sina 
50-talsromaner hade Hawkes med sin experimentella 
teknik bl a skildrat nazitiden och de totalitära rörelser-
nas avhumanisering av människan. I de senare verken 
finslipas tekniken och fördjupas budskapet, i The blood 
oranges (1971), Death, sleep and the traveller (1974), Tra-
vesties (1976) med kulmen i The passion artist (1980), som 
utspelas i en fiktiv östeuropeisk fängelsestad, en mar-
drömsskildring präglad av brutalt våld utövat av huvud-
personen Conrad Vorst. Det är en smärtsam och konst-
närligt övertygande djupborrning i själens innersta.

Thomas Pynchon

Även Thomas Pynchons romaner tar sin utgångspunkt i 
nazismen och i krigets och efterkrigstidens kaos. Hans 
60-talsromaner, V. (1963) och Buden På nummer 49 (The 
crying of lot 49, 1966) är uppenbarligen tänkta som litte-
rära och språkliga experiment, liksom den senaste, jätte-
lika romanen Gravity's rainbow (1974), som jämförts med 
James Joyces Odysseus, med amerikansk kritikertermi-
nologi den fulländade postmodernistiska romanen. Den 
rymmer ett myller av händelser och personer (mer än
Liksom många andra samtida amerikanska romaner är händelserna förlagda till den avgörande tid, som 
andra världskriget utgjorde. Men det hela uppfattas som 
helt modernt och samtida. Till det yttre handlar boken 
mycket om det krigshärjade London och om tillståndet i 
Tredje riket efter kriget. På ett inre plan kan boken sägas 
' gestalta ett modernt medvetande, en modern belägenhet; 
och Pynchon gör det med ett uppbåd av litterära stilar och 
tekniker, som åtminstone till ambitionen inte står Joyce 
efter.
 

William Gaddis

I William Gaddis författarskap finns en parallell till Pyn-
chons väldiga litterära ansats. Liksom fallet är med Pyn-
chon vilar hans rykte på tre omfångsrika romaner. Gad-
dis böcker heter The recognitions (1955), JR (1976) och 
Carpenter's gothic, den senaste översatt till svenska med 
titeln Träslott (1987). Den har av kritikerna höjts till sky-
arna för sin mästerliga återgivning av mänskligt tal, som 
flödar genom boken och för den detaljrealism med vilken 
han skildrar och satiriserar över den amerikanska 
livsstilen.
 

John Barth

John Barth hör till de författare, som är mycket omtalade 
och omskrivna, men som kanske främst på grund av sin 
antirealistiska stil haft svårt att finna läsare och översät-
tare hos oss. Hans tidiga romaner, främst The floating 
opera (1956) men också The end of the road (1958) var ett 
slags existentialistiska eller aburdistiska, komiska ro-
maner. Den första handlar om en person som tänker begå 
självmord, därför att världen är meningslös, men som av-
står, eftersom det inte heller finns skäl till självmord. I se-nare verk, t ex novellsamlingen Chimera (1972), använ-
der sig författaren av mytens och sagans form för att ut-
veckla sin berättarteknik. 1979 kom Letters, ett verk på 
772 sidor, skrivet av men också till författaren John 
Barth. Boken är på ett sätt en sammanfattning av Barths 
tidigare romaner och berättelser. Barth reser ett slags 
monument över sitt eget författarskap. Intressant nog tar 
författaren med denna bok ett steg i realistisk riktning, 
även om han nog tar avstånd från den engelsk-ameri-
kanska traditionen genom att låta en av personerna i bo-
ken, Lady Amherst, utropa: "I am not the great Tradition! 
I am not the ageing Muse of the Realistic Novel!" I en se-
nare roman, Sabbatical (1982), har Barth försökt sig på 
en modern version av den gamla genre som kritikerna 
kallar "American romance novel" med dess blandning av 
skräck och sentimentalitet.
 

Donald Barthelme

I mycket kan Donald Barthelme uppfattas som en klar 
motsats till både Barth och Pynchon med flera författare 
till jätteromaner. Barthelme företräder snarast vad som 
kallats en "minimalism", dvs han är mycket knapp och 
koncis till formen, där de andra hänger sig åt "maxima-
listiska" utsvävningar på många hundra sidor.

Barthelme har författat två antiromaner, Snow White 
(1967) och The dead father (1975) och flera märkliga no-
vellsamlingar, bland andra de till svenska översatta Sånt 
talar man tyst om, sånt är mot naturen (Unspeakable prac-
tices, unnatural acts, 1968) och Storstadsliv (City life, 
1972). Den värld han skildrar är mörk, och hans inställ-
ning är pessimistisk och präglad av sorg över tillvarons 
fragmentarisering och inautenticitet. Men det är troli-
gen fel att uppfatta honom som passiv i förhållande till 
det han framställer i sina böcker. Det är nog mera frukt-
bart att se honom som ett slags pedagog, som avsiktligt 
skapar tomrum i sina texter, för läsaren att fylla ut och 
reagera på. Den svarta prosa som Barthelme gett prov på 
har satts i samband med det allra senaste litterära mode, 
som något vilseledande kallats "dirty realism".
 

William H Gass

Att verkligheten inte är något faktiskt förhandenvarande utan något man uppfinner eller åstadkommer är en insikt som William Gass delar med åtskilliga av sina författarkolleger. Detta behandlas han i en rad böcker, bl a Willie Master's lonesome wife (1968). I denna bok liksom i flera andra utvecklar han analogin mellan kärleksakten och förhållandet mellan text och läsare, detta vanliga motiv i moderna, metapoetiska litterära verk.
 
 
 

"Dirty realism" 

"Dirty realism" är ett kritikeruttryck (Bill Buford i tid-
skriften Granta) för en tendens i den nyaste prosan, som 
kan ses som en reaktion på det alltför experimentella i de 
senaste årtiondenas prosalitteratur. På visst sätt är det 
fråga om en parallell till de engagerade, verklighetsori-
enterade romaner, som velat sätta problem under debatt. 
T ex av kvinnliga författare, inte minst de svarta, t ex 
Toni Morrison, Alice Walker och Gloria Naylor (se kapit-
let Afroamerikansk roman). För dessa författare är det 
angeläget att skildra verkligheten så direkt och omedel-
bart som möjligt, inte som de språkligt experimenteran-
de författarna rikta uppmärksamheten på romanens 
språkliga form.

Bland de något äldre författarna har särskilt John 
Gardner sagt sig företräda ett litterärt ideal, som man 
kan kalla den "osynliga konsten"; Gardner vill att hans 
böcker skall vara som "en levande och sammanhängande 
dröm" ; dvs erbjuda en romanvärld för läsaren att gå in i, 
utan att behöva reflektera över vad han gör. William Gass 
kan få representera den motsatta ståndpunkten, den syn-
lige konstnären, som gör anspråk på att det litterära ver-
ket är en enda sak, nämligen ord, "ord och hur de verkar 
och hur de hänger samman".

Gardners ståndpunkt har övertagits av åtminstone 
några av dem som man kan räkna till "dirty realism". Till 
dessa hör t ex Raymond Carver, Richard Fox, Elizabeth 
Tallent, Frederick Barthelme (yngre bror till Donald), To-
bias Wolff, Jayne Anne Phillips och Tama Janowitz. Ge-
mensamt är att man väljer motiv från den vardagliga 
verkligheten, ofta från arbetarmiljö. Gärna vill man be-
skriva det oartikulerade hos människor utan välutveck-
lat språk, tystnaden kring dem.

Raymond Carver är vid sidan av Jayne Anne Phillips
den hos oss mest välbekante av dessa författare med no-
vellsamlingar som Will you please be quiet, please (1976) 
och What we talk about when we talk about love (1974). 
Den svenska utgåvan Vad vi pratar om när vi pratar om 
kärlek (1985) består av noveller hämtade från båda sam-
lingarna.

Det är bekant, att Carver tagit starka intryck av John 
Gardners undervisning. Gardner var vid sidan av sitt 
mycket produktiva författarskap också verksam som uni-
versitetslärare, bl a gav han kurser i creative writing, en 
mycket vanlig skola för nutida författare. (En produkt av 
denna verksamhet är Gardners bok med råd och regler för 
den blivande författaren, på svenska Romanen och förfat-
taren, 1986.) Mycket av hans förkunnelse gick ut på att 
författaren skulle sträva efter enkelhet, äkthet och san-
ning. Tankegångarna går igen i hans bok On moral fiction 
(1978).

Det är också Carvers övertygelse att man kan och skall 
skriva om vardagliga ting på ett vardagligt och exakt 
språk. Men det är inte så mycket orden som talar hos Car-
ver som tystnaderna. Det är ofta något i hans människo-
skildring, som får läsaren att se på tillvaron på ett nytt, 
distanserat sätt. Därmed är sagt, att Carvers och andras 
"dirty realism" kanske är lika experimentell som någon-
sin de språkligt experimenterande Gaddis eller Pynchon. 
Carvers personer liknar ibland Hemingways sårade hjäl-
tar, men de är inte sårade av kriget utan skadade av kul-
turen. Som en kritiker uttryckt det lider de av en hjärn-
skada, som orsakats av för mycket TV-tittande. Tillvaron 
uppfattas som osäker och flytande. I en av novellerna he-
ter det: "There was this funny thing of anything could 
happen now we realized everything had."
 
 
 
 

SYDSTATSROMANER

Stark känsla för tradition och historia

I den amerikanska litteraturhistorien intar sydstaternas 
litteratur en särställning, som har sina historiska, ekono-
miska och sociokulturella förklaringar. 

Sydstatsromanen hålls samman av ett speciellt traditionssammanhang: 
nederlaget i inbördeskriget och det gamla feodala 
samhällssystemets sammanbrott. Upplevelserna har 
satt sin prägel på litteraturen och skapat en stark, ibland 
nästan mytisk samhörighetskänsla. I motsats till nord-
staternas storstadskultur dominerar i sydstaternas dikt-
ning livet i småstäder eller på landsbygden. Ofta är det 
också fråga om religiös och politisk konservatism samt en 
stark känsla för tradition och historia.

Den regionala begränsningen skall ingalunda förväx-
las med provinsialism. För många av de stora sydstatsför-
fattarna har det snarast varit en styrka att med utgångs-
punkt i ett begränsat motivområde gestalta allmän-
mänskliga problem och konflikter. Det klassiska 
exemplet på detta är William Faulkner.
 

Grotesk miljö- och människoskildring

Man brukar tala om en renässans för sydstatsromanen på 
1920-talet med Faulkner, Thomas Wolfe, Erskine Cald-
well, Katherine Anne Porter m fl. På 1940-talet och sena-
re framträdde ett antal andra författare såsom Eudora 
Welty, Carson McCullers, Truman Capote, Flannery 
O'Connor och William Styron. Alla står de på ett eller an-
nat sätt i beroende av Faulkner. Kännetecknande för de 
flesta är också en inriktning på en grotesk miljö- och 
människoskildring, som har kommit att uppfattas som 
typiskt för denna "Southern Gothic". Härunder tycks lig-
ga ett tragiskt och pessimistiskt medvetande om förfallet 
av traditionella livsformer.

Med 1970-talet avtog intresset för sydstatslitteraturen. 
Man ifrågasatte också om man fortfarande kunde tala om 
en regional litteratur, en särskild sydstatslitteratur. Me-
ningarna är delade om detta. Vissa kritiker vill urskilja 
två avslutade perioder i sydstatsromanen, den ena på 
1920-talet och den andra efter andra världskriget. Andra 
talar nu om en fortsättning, kanske ett uppsving för den-
na litteratur. 

Jag skall ta ett par exempel från de senaste 
decennierna: Flannery O'Connor, William Styron och 
Walker Percy.
 

Flannery O'Connor

Hos Flannery O'Connor är den lantliga Södern främst en 
miljö där hon utvecklar religiösa och psykologiska motiv. 
Grotesken har hos henne en annan funktion än hos Car-
son McCullers eller Truman Capote. Medan dessa ger ut-
tryck åt en pessimistisk livskänsla i ett sjunkande sam-
hälle, så är miljöskildringen hos katoliken O'Connor sna-
rast till för att synliggöra det kristna mysteriet. 

I romanen Och stormen för oss vidare (The violent bear it 
away, 1960) är det på detta sätt. Huvudpersonen, den 
14-årige Francis Marion Tarwater, blir föremål för en 
dragkamp mellan motstridiga krafter, mellan andligt 
och världsligt, mellan det traditionella och det moderna.

Dessa principer representeras av bl a den fanatiskt reli-
giöse småbonden Mason Tarwater och förnuftets tales-
man läraren Rayber. Dess två strider om den unges själ. 
Det visar sig att Rayber med sin entusiasm för den 
teknologiska utvecklingen i författarens ögon är betyd-
ligt mer grotesk i sin inre splittring och utarmning. Han 
får förkroppsliga den moderna, nihilistiska andan, som 
är likgiltig och leder till förstörelse. 

Till den "groteska" rekvisitan i romanen hör en djävulsutdrivning i slutet av romanen, som hör samman med den våldsamma lösning-en på konflikten, detta senare ett nog så vanligt motiv i 
"Southern Gothic". -

En samling noveller, Bra folk från landet (sv. 1981), ger smakprov på denna intressanta författares fina prosakonst.
 

William Styron

Styron går i likhet med O'Connor långt utöver det provin-
siella i sina romaner, t ex i debutboken Lie down in dark-
ness (1951), som beskriver konflikten mellan föräldrar 
och barn i en familjetragedi i den amerikanska Södern. I 
Nat Turners bekännelser (The confessions of Nat Turner, 
1967) skildrar han ett historiskt slavuppror och framstäl-
ler det ur den svarte revoltledarens synvinkel. På senare 
tid har Styron främst blivit uppmärksammad för sin star-
ka roman Sophies val (Sophie's choice, 1979), vilken också 
blivit filmatiserad. Liksom flera kolleger har Styron pro-
testerat mot att bli entydigt förknippad med sydstatsro-
manen i den mer regionalt begränsade meningen.

Walker Percy

Myten om sydstatslitteraturen i denna mening kan inte 
heller undantagslöst tillämpas på Walker Percy. Snarare 
är det så, att Percy med sina katolska tematiska och motiviska val hamnar i sällskap med sådana skildrare av det nutida 
främlingskapet som Bellow, Ellison eller Salinger. I fram-
ställningen av den alienerade människans situation 
skönjs tydliga spår av existentialismen, inte minst i dess 
ursprungliga tappning hos Sören Kierkegaard men utan dennes fritänkande protestantism. 

Redan Percys debutroman Biobesökaren (The moviegoer, 1962) 
har ett motto från Kierkegaard. På ytan är boken realis-
tisk men den bör snarast betecknas som en filosofisk ro-
man, liksom de flesta av Percy. I sin skildring av huvudpersonen Jack Bolling, biobesökaren, en tillvarons betraktare, som går från sitt utanförskap till engagemang och ansvar, ger Percy ett 
motstycke till Kierkegaards Enten-Eller med dess ge-
staltning av estetiskt respektive etiskt stadium. 

Ett genomgående motiv hos Percy är uppbrottet från vardagsli-
vets mängdförsjunkenhet, det ögonblick då man befriad 
från slentrian och rutin får distans till tillvaron och kan 
handla medvetet. Ett annat motiv är troheten mot den gamla slitna katolska religiositeten som trots en eländig yta ändå gör det rätta i en galen värld. Ytterligare ett motiv är sexualiteten: Percys huvudpersoner lider alla av eros och längtar efter det kristna agape. Även den amerikanska debatten kring eutanasi går genom Percys berättelser. Läsaren får också en intelligent diskussion av de olika religiösa landskapen i nutidens USA.

I en rad senare romaner, t ex den pessimistiska framtidsutopin Love in the ruins (1971), The last gentleman (1966), Lancelot (1977), De yttersta dagarna (The second coming, 1980) och The Thanatos Sydrome (1987) har Percy utvecklat denna tematik med stor intensitet. 

Love in the ruins är en pessimistisk framtidsutopi, som målar upp en skräckbild av ett helt industrialiserat och urbaniserat Amerika utan moral, där huvudpersonen, läkaren, gjort en  neurologisk uppfinning för att diagnosticera människors vansinne och balansera deras hjärnor kemiskt.  Denna uppfinning stjäls och används som drog. Läkaren försöker rädda sina tre kvinnor undan en katastrof då "träsvarelserna" ockuperar staden. 

I romanen Lancelot ger huvudpersonen med samma namn uttryck för sin motvilja mot livsstilen i ett relativistiskt samhälle:

"I couldn't stand it. I still can't stand it. I can't stand the 
way things are. I cannot tolerate this age. What is 
more, I won't. That was my discovery: that I didn't have 
to."

I en omvärdering av den gamla Graallegenden och även 
med en egenartad tillämpning av sydstatslitteraturens 
konventioner ger Percy romanen en oväntad avslutning. 
Lancelot bryter upp ur konventionerna, sätter sig till
motstånd mot allt och alla och låter under ett oväder sin 
plantage gå upp i lågor och bränner därvid även inne sin 
otrogna hustru och hennes älskare. 

Percy gestaltar på ett typiskt katolsk sätt fullt medvetet en konflikt mellan det radikalt onda och det radikalt goda och låter dem ta gestalt i en och samma person, så att båda får något tvetydigt över sig. Detta i sann existentialistisk tradition: Ett problem blir framställt. Lösningen får läsaren själv svara för. 

I romanen The Thanatos Syndrome (1987) låter Percy den moderna relativismen ta sig uttrycket att en kommun förgiftar dricksvattnet för sina innevånare att få lyckligare och mer sexuellt tillgängliga människor där eros får ta sig uttryck i pedofili och allmän lössläppthet. Som ofta i Percys romaner är den enda sunda människan en katolsk präst som gått i exil uppe i ett vattentorn, varifrån han vägrar komma ner.