Ett gammalt land i en ny situation

Andra världskriget slutade 1945, men någon egentlig fred blev det inte för England. Fr. o. m. 1947 var det kalla kriget en realitet i Europa. 1950 befann sig England åter i krig i och med att engelska trupper deltog i Koreakriget. 1956 intervenerade Frankrike och England i kriget mellan Egypten och Israel, vilket i praktiken kom att innebära krig med Egypten. Denna intervention fördömdes av ett nästan enigt FN, och England måste efter några månader dra sig ut ur Egypten. Det rådde oro i de engelska besättningarna i Afrika, och i själva England uppstod en bitter och långvarig strid om atombomben: skulle England utveckla ett eget kärnvapenförsvar?

Efter andra världskriget fällde en amerikansk utrikesminister ett yttrande som många i England reagerade mot: "England är ett land som har förlorat ett världsrike och som ännu inte har funnit sin roll." Ett obehagligt påstående, men med ett betydande mått av sanning. 1947 fick Indien sin frihet efter ett klokt politiskt initiativ av Clement Attlee; det upprättades två nya stater, Indien och Pakistan, som båda valde att stanna inom det brittiska samväldet. Men det härskade ändå uppbrottsstämning i denna internationella klubb. Kolonierna i det östafrikanska höglandet vållade stora problem, och Canada, Australien och Nya Zeeland gick sina egna vägar när det passade dem. Indien och Pakistan har varit i krig med varandra flera gånger.

Också ett annat tema har den historiska utvecklingen serverat diktarna: vilket förhållande kan man ha till ett arv som håller på att förvittra? Tiden efter andra världskriget kan ännu knappast kallas historia. Det är vår egen tid, en period som de flesta vuxna är mer eller mindre hårt märkta av. Fackhistorikern har
ännu inte nått fram till det perspektiv som gör det möjligt att skilja väsentligt från mindre väsentligt. 

Detsamma gäller vår kunskap om den engelska litteraturen. Det som har skrivits efter andra världskriget har ännu inte gått igenom den process som låter det mesta sjunka i glömska medan storverken står kvar. Det är spännande att  läsa om litteraturen efter 1940: vi gör det medan den process som avgör vad som blir bestående går speciellt snabbt, och vi är själva en del av den. Vilka är klassikerna efter andra världskriget? Vi vet inte än. Vi kan bara gissa och förmoda.

I motsats till tiden efter första världskriget präglas inte den andra efterkrigstiden av tekniska experiment inom diktkonsten. Form och innehåll kan inte skiljas åt, och orsaken till att andra världskriget inte medförde motsvarande omvälvningar inom den konstnärliga formen är väl först och främst att det inte kom oväntat, att dess fasor inte var nya. Andra världskriget skapade inte heller krigsdiktare med så skarp profil som t. ex. Rupert Brooke och Wilfred Owen. 

1950- TALET

På 50- och 60-talen kan man urskilja två böljegångar i det litterära havet. Den ena är framträdandes av romaner och skådespel präglade av ett egenartat missnöje, ofta ett inslag av häftig vrede, mitt i 50-talet. Den andra är det livskraftiga teaterlivet i London under denna period. Influenser från Frankrike och Tyskland assimileras och utnyttjas, och den mer utpräglat engelska traditionen från salongskomedi och realism förnyas. Element från music-hall vinner insteg i seriösa stycken. Att teatern som konstart är livaktig hänger i sin tur ihop med uppkomsten av hörspel och TV-teater som populära former för litterär konst.

De stora diktarna från mellankrigstiden var medelålders eller gamla.  Det var inte lätt för bokälskarna att finna något nytt att glädja sig åt. Tiden var mogen för förnyelse. Och det som folk eftertraktar och förväntar sig av litteraturen dyker också gärna upp. Kanske är det själva önskan om något nytt som skapar det nya? Författarna känner det i luften?

Det nya kom med cynisk bitterhet, satir och raseri. Efter John Osbornes succé Look Back in Anger år 1965 fick rörelsen namn: de arga unga männen. Alla som har placerats i denna grupp har protestera mot en sådan gemensam beteckning. Den är också i fler avseenden orättvis men ändå, trots förenklingen, lämplig.  De unga männen luftade sin vrede och bitterhet i romaner, skådespel och essäer, men inte i någon större utsträckning i inom lyriken, som istället präglas under 50-talet av en stillsam och försiktg uppriktighet som just inte är särskilt karakteristisk för
"de arga".

Vilken är då måltavlan för denna vrede? I flera fall har raseriet över huvud inte något bestämt mål, och där man kan urskilja ett mål växlar det från författare till författare.  Ändå kan den nya rörelsen uppfattas som en form av social revolt mot the Establishment - det etablerade samhället. 

Mycket ofta är hjälten i tidens "arga" böcker en man från en lägre socialgrupp som anser sig vara i strid med de som befinner sig högre upp på rangskalan. Det nya i förhållande till 30-talet är att den sociala uppgörelsen nu inte har någon partipolitisk karaktär. Tron på socialismen som den rätta och snabba vägen till jämlikhet och broderskap är fö svunnen. Striden blir den enskilda människans försök att behärska sin omgivning, och denna strid förs med skilda medel och resulterar i skilda lösningar. 

Man kan konstatera en viss likhet med Camus´absurdism och Sartres existentialism i Frankrike, men något centralt och avgörande inflytande från Camus eller Sartre kan vi knappast finna hos någon av de "unga arga".

En förnyelse av romankonsten samtidigt under hela den postkoloniala tiden.  Under hela efterkrigstiden kan vi notera att det pågår en ibland tyst, ibland högljudd kamp mellan traditionalister och nyskapare där exempelvis den franska nya romanen, den magiska realismen och metaromanen har tjänat som förebilder eller avskräckande exempel. Det har skrivits feministiska romaner, condition-of-the nation-romaner, universitetsromaner, satirer, idéromaner, regionala romaner, romaner förlagda till exotiska platser, politiska romaner, romaner som blandar olika genrer, romaner som för första gången skildrar den homosexuella subkulturen. 

Överhuvudtaget kan man konstatera att den brittiska romanen under de senaste decennierna har genomgått en markant omvandling, ofta under inflytande av andra länder och kulturer, samtidigt som den har fortsatt att frambringa vad vi utanförstående har en benägenhet att betrakta som författare med omisskännligt brittiska särdrag. Det är denna mångfald som föreliggande översikt vill presentera och locka läsaren att utforska vidare på egen hand.

"Ni har aldrig haft det så bra", försäkrade dåvarande premiärministern Harold MacMillan sina landsmän i ett berömt tal 1957. Han hade för all del lånat frasen från 1952 års amerikanska presidentkampanj, men det hindrade inte att många ansåg att det låg en hel del i vad han sade. Krigsårens försakelser ersattes på 1950-talet av ett stadigt växande välstånd i Storbritannien. Sjukvården hade varit fri ända sedan 1946, ransoneringarna upphörde 1954 och reformer inom utbildningsväsendet - införda redan 1944 - gjorde det under efterkrigsåren möjligt för betydligt fler än tidigare att gå vidare till högre studier. 

Som en av världskrigets segrande parter försökte Storbritannien i utrikespolitiska sammanhang ännu hävda sin forna ställning som stormakt, men man insåg samtidigt att det var dags att på allvar avveckla imperiet: Indien och Pakistan hade blivit fria 1947, och under 1950- och 1960-talet kom turen till en rad asiatiska och afrikanska stater. Kring de flesta av dessa åtgärder rådde det enighet över partigränserna - vilket självfallet i sin tur bidrog till den stabilitet var en förutsättning för att Storbritannien skulle utvecklas till en modern välfärdsstat.

På 1960-talet - ungdomsrevoltens, den politiska radikalismens tid, feminismen uppvaknande och den sexuella frigörelsens decennium - blev det klart att Storbrittaniens ekonomi ännu inte återhämtat sig sig fullt ut efter påfrestningarna under andra världskriget. Social och politisk oro blev resulatet och under 60-talet utbröt raskravaller i vissa städer där det hade samlats särskilt stort inslag av 
invandrare från Indien, Pakistan och Västindien - under 10 månader 1961 anlände 100 000 människor från de forna kolonierna till Storbritannien - och 1968 inleddes de ännu inte slutgiltigt bilagda "oroligheterna" i Nordirland.

På 1970-talet ökade arbetslösheten och inflationen. Varken de konservativa eller Labour förmådde råda bot på problemen. Den aldrig helt slumrande strejkbenägenheten tilltog, och den konservative premiärministern Edward Heath besegrades när han sökte öppen strid med de mäktiga fackföreningarna. Inte heller Labour, som kom till makten 1974, bemästrade situationen. Det ekonomiska läget gjorde att man såg sig tvungen att föra en försiktig åtstramningspolitik, vilket resulterade i ytterligare strejker och allmän besvikelse, som kulminerade i "missnöjets vinter" 1978-1979. I de allmänna valen 1979 vann de konservativa en förkrossande seger under sin energiska nya ledare Margaret Thatcher.
Under de elva år Thatcher regerade genomfördes en rad genomgripande förändringar. Tidigare statsägda företag privatiserades, utbildningsväsendet utsattes för hårdhänta reformer, marknadsekonomins individualism uppmuntrades på bekostnad av välfärdssamhällets kollektivism. 

Pengar var inte bara titeln på en av årtiondets mest avslöjande romaner utan på själva tidsandan, och yuppien blev epokens emblematiska figur. Åtskilligt av det Thatcher hade föresatt sig att uträtta genomfördes, men när de ekonomiska konjunkturerna försämrades mot slutet av 1980-talet, växte oppositionen mot henne även inom det konservativa partiet. Hon ersattes av den färglösare och mer konciliante John Major, som emellertid i de allmänna valen 1997 blev ett lätt byte för Labours nye karismatiske ledare Tony Blair. Labour framstod nu som ett förändrat och föryngras parti, öppet även för att fortsätta den privatiseringspolitik som hade inletts under Thatchers tid vid makten.

De politiska och sociala förändringar som nu har beskrivits återspeglas i de tendenser och stämningar som dominerade inom kulturlivet. Vid andra världskrigets slut var tre av de stora modernistiska författarna James Joyce, Virginia Woolf och William Butler Yeats, döda medan den fjärde, T.S. Eliot, utövade ett idag nästan ofattbart inflytande i både Storbritannien och USA som litterär smakdomare, ouppnåelig poetisk förebild och inflytelserik förläggare på Faber & Faber. 

Litteraturkritikern F.R. Leavis, som hade stött modernistema och även i en berömd bok definierat den stora engelska romantraditionen, spelade ännu på 1940- och 1950-talet en viktig roll även om hans moralism, elitism och allmänna missnöje med det moderna välfärdssamhället mötte växande opposition. När de yngre författare som hade överlevt kriget gav sig i kast med den privata och offentliga återhämtningsprocess som krävdes även inom litteraturen, framgick det att modemismen hade relativt få anhängare i England medan traditionalistema var desto fler. 

Särskilt påtaglig var denna inställning i den generation som var född kring 1920 och alltså nådde vuxen ålder under kriget och gjorde sin litterära debut på det sena 1940-talet eller tidiga 1950-talet. Flera av dem kom ur den lägre medelklassen och gynnades av det långsamt framväxande välfärdssamhället, vars sociala utjämningseffekter de kände sig lierade med. Flera av dem skrev både prosa och poesi, och i båda fallen framstod de som antiromantiker och antimodernister med en påtaglig dragning åt rationalism och formalism.

Så starka föreföll dessa tendenser att en kritiker 1954 helt enkelt döpte ifrågavarande författare till "Rörelsen". 1954 är ett märkesår också därigenom att det var då tre viktiga efterkrigsförfattare - Kingsley Amis, William Golding och Iris Murdoch - debuterade med böcker som fortfarande räknas bland de främsta de åstadkom. Ingen av dem var uppenbart kvalificerad för beteckningen 'modernist', minst av alla Amis som hörde hemma i "rörelsen" och dessutom kom att associeras med "de arga unga männen" (liksom för övrigt under en kort period Murdoch), men alla tre förnyade den brittiska prosan och fortsatte att spela en viktig roll i brittisk litteratur.

På 1960-talet framträdde en ny generation som definitivt representerar inte bara modernismen utan de strömningar utomlands, framför allt i Frankrike, som så små- ningom skulle bli kända som 'postmodernistiska'. Strukturalismen - en fransk filosofi som betonar överindividuella krafters förmåga att styra våra liv - och le nouveau roman, den nya romanen, förändrade drastiskt litteraturens förutsättningar. Under 1970-talet slog dessa nya idéer igenom i England såväl konstnärligt som kommersiellt. 

Under 1980-talet fortsatte denna utveckling. Den 'magiska realismen'  - tänk t ex på Salman Rushdies romaner - och intresset för relationen mellan historia och fiktion bidrog till att skapa några av decenniets viktigaste verk samtidigt som författare med postkolonial bakgrund började göra sig gällande. 

Resultatet har blivit en synnerligen mångfasetterad litteratur där många romanläsare kan hitta sina egna godbitar, eftersom traditionalisterna dessutom har fortsatt att producera mycket läsvärda romaner - tänk t ex på Doris Lessing. Denna mångfald har fortsatt även på 1990-talet.

Åter till sextiotalet. Flera av de tidigare decenniernas viktigaste författare dör eller tystnar vid den här tiden. Civilisationskritikern Aldous Huxley, som genom sitt drogintresse kom att spela en roll även för de riktigt unga, dör 1963, hög på LSD. Samma år avlider också den egensinniga walesaren John Cowper Powys, författare till en rad tjocka, berättartekniskt intressanta romaner som skulle komma att introduceras på svenska först på 1970- talet. Den distanserade världsmannen Somerset Maugham dör 1965 på Rivieran, året före den överdådigt beske satirikern och katolske nostalgikern Evelyn Waugh, vars roman Brideshead revisited filmatiserades i en teveserie på 80-talet. 

1966 avlider även den Joyce-inspirerade irländaren Flann O'Brien, författaren till At Swim-Two-Birds (Sanning är ett udda tal), som har upplevt en renässans i Sverige på 1980-talet. O'Briens något äldre landsman Samuel Beckett, som dör först 1989, har vid det här laget skrivit sina viktigaste prosaverk (huvudsakligen på franska och sedan översatta till engelska av författaren själv), men hans betydelse växer hela tiden, vilket bland annat markeras av att han tilldelas 1969 års nobelpris. 1969 dör den i Sverige näst intill okända lvy Compton-Burnett, vars stiliserade familjedramer i herrgårdsmiljö till stor del är utformade som dialoger. 

1970 dör E.M. Forster - författaren till A Voyage to India, filmad av David Lean - och året efter utkommer Maurice som har legat opublicerad i byrålådan i många år på grund av sin homosexuella tematik. Den originella prosaisten Henry Green som uppmärksammades med två översättningar till svenska på 1980-talet, har sedan länge varit tyst men dör inte förrän 1985. 

Den legendomsusade experimentatorn Malcolm Lowry, död redan 1957, får några av sina tidiga verk postumt utgivna 1968-1971. En annan legendarisk författare, Richard Hughes, som hade debuterat redan på 1920-talet, publicerar 1961 The Fox in the Attic (Räven på vinden), den första volymen i en projekterad trilogi, 'The Human Predicament' som skall skildra nazismens uppgång och andra världskriget, delvis med dokumentärt material; en andra volym 'The Wooden Shepherdess, utkom 1973. 1976 dör Hughes och den tredje volymen blir ofullbordad.
 

Traditionalism och förnyelse på 1970-talet

De romanförfattare som debuterade på 1950-talet mötte en situation där modernismens landvinningar inte längre stod särskilt högt i kurs; den traditionella romanen var det förhärskande uttryckssättet. Ytligt sett kunde flera av de intressantaste nya namnen - Golding, Murdoch, Spark - betraktas som traditionalister, men synar man dem litet närmare i sömmarna finner man att beskrivningen inte riktigt stämmer. De är förvisso inte fullfjädrade modernister men heller inte främmande för de synsätt och tekniska grepp som modernismen och den europeiska efterkrigsromanen hade lanserat. De särdragen skulle förstärkas i deras senare verk, som tillkom i ett nytt politiskt och intellektuellt klimat.

Under 1960-talet ökade intresset för experiment och nya uttrycksformer markant, även om det naturligtvis fortfarande fanns gott om författare som betonar sin sympati för den rättframt berättande, klassiska romanen och i sin egen praktik ansluter sig till dessa ideal; till den gruppen hör exempelvis Margaret Drabble. En intressant omständighet kan noteras i det här sammanhanget: flera av författarna var kritiker och universitetslärare och introducerade nya idéer under 1960- och 1970-talet - till exempel David Lodge och Malcolm Bradbury.  I sina egna romaner skriver de dock huvudsakligen på traditionellt berättande sätt, även om de så småningom blandar upp dem med grepp inlånade från experimentatorer och nydanare. 

Denna vana spred sig med tiden så mycket att till och med Margaret Drabble, som i en stort upplagd biografi tog den gamle naturalisten Arnold Bennett i försvar, på 1990-talet ibland tillät sig metafiktiva (utanför berättelsen) kommentarer mitt inne i sina romaner. 

Den ende av de viktigare författarna som hårdnackat motstod de nya strömningarna är Kingsley Amis. Impulserna till förnyelsen kom till en början från Frankrike  som så många gånger tidigare. Iris Murdoch hade, som nämnts, tidigt kommit i kontakt med existentialismen, och hon var inte den enda: även John Fowles var i yngre år upptagen av Sartres idéer om människans frihet och ansvar. 

Redan på det tidiga 1950- talet ifrågasattes dock existentialismen av den framväxande strukturalismen. Strukturalisterna såg språket som ett av många kommunikationssystem och hävdade att det inte avspeglar verkligheten; litteraturen blir därmed ett spel med konventioner och innebörder, och i enlighet med detta synsätt hade man inte mycket till övers för Sartres idéer om den engagerade litteraturen. 

Dock bör man hålla i minnet att den ledande litterära strukturalisten, Roland Barthes, inte på allvar översattes till engelska förrän på 1960-talet; strukturalismens idéer gjorde sig därmed inte allmänt gällande förrän tämligen sent och blev antagligen kända för  romanläsarna i lika hög grad genom John Fowles indirekta presentation i The French Lieutenants Woman som via Barthes egna texter. 

Ett mer konkret inflytande utövades förmodligen av den franska "nya romanen", som också upplevde sin storhetstid nu. Impulserna var inte ensidiga: Nathalie Sarraute har intressant nog nämnt lvy Compton-Burnett som en förebild.

Slutligen bör det nämnas att det i USA på 1960- och 1970-talet framträdde en ny generation prosaister som skrev metafiktion - alltså berättelse om berättelsen - ofta i form av självkommenterande berättelser som återanvänder klassiska myter och litterära förlagor. Tillsammans med andra europeiska och sydamerikanska prosaskrivare utövade de ett långtgående inflytande på den brittiska litteraturen. "Den magiska realismen" - detta svårdefinierade skrivsätt som kanske främst karakteriseras av att man smyger in fantastiska inslag i vanliga berättelser - fick många utövare i Storbritannien på 1970- och 1980- talet: John Fowles, Angela Carter, Salman Rushdie, Graham Swift med flera. 

Till och med den politiska rormanen, som oftast - i varje fall om den har marxistiska för- tecken - ser den klassiska realismen som ett ideal, kunde ibland anta en avancerad modernistisk form, till exempel i John Bergers fall.

Dessa nya lockelser till trots hör åtskilligt av de bästa texterna som skrevs i Storbritannien och Irland på 1960- och 1970-talet hemma i ett odogmatiskt mellanskikt mellan de två ytterligheterna - oförsonlig traditionalism och postmodern experimentalism. Att alltför hårdhänt sortera in texterna i speciella fack är sällan meningsfullt. Likväl bör bokälskarna ha ett visst intresse att arrangera dem i en ordning som ger en aning om deras inställning till traditionell realism, till modernism och postmodernism.
 

Studentromaner

Romaner om studenter har det naturligtvis skrivits relativt länge, men begreppet 'universitetsroman'  fick en helt ny innebörd på det engelska 1950-talet. Medan de olika amerikanska exempel som skulle kunna nämnas i sammanhanget (av t ex Randall Jarrell och Bernard Malamud) är seriösa med en anstrykning av bildningsroman, har de brittiska försöken i genren alltsedan Lucky Jim haft en påtagligt satirisk eller komisk ton. De mest framgångsrika brittiska universitetsromanerna är dessutom i släkt med den regionala romanen, som också fick ett uppsving på 1950- och 1960-talet.

Att universitetsromanen - 'campusroman' är kanske en bättre term eftersom den också anger att det oftast rör sig om romaner som utspelar sig i en fysiskt begränsad miljö - blev så populär på 1970-talet är till stor del Malcolm Bradburys och David Lodges förtjänst. De har båda själva varit verksamma som universitetslärare och har rönt stora framgångar inom sina respektive specialiteter. Bradbury, som är amerikanist, har framför allt ägnat sig åt översikter av samtida amerikanska och brittiska romantexter, medan Lodge har varit mer intresserad av tekniska och teoretiska spörsmål. Båda har i sin akademiska verksamhet visat stort intresse för den samtida romanens problem, inte minst på det tekniska planet, och är väl förtrogna med den moderna litteraturteorins terminologi och synsätt, men i de egna romanerna har de i huvudsak, som sagt, valt en realistisk, ofta komisk framställningsform, dock gärna spetsad med teoretiska moment som även konservativa läsare i sin iver att fatta poängen ofta visar en förbluffande vilja att förstå i just det här sammanhanget. Bradbury och Lodge är med andra ord inte bara drivna romanförfattare utan även drivna pedagoger.
 

Det förflutna

1960-talet och 1970-talet är också en tidpunkt då Storbritanniens minskande betydelse som internationell stormakt och framför allt som imperium börjar kunna avläsas i litteraturen, som nu visade ett påtagligt intresse för landets koloniala förflutna. Detta väldiga material krävde ofta formen av stort upplagda romansviter till läsarnas stora förtjusning. Den allmänna benägenheten hos efterkrigstidens författare att skriva inte enstaka romaner utan hela romansviter hade förmodligen att göra med att det fanns ett uppdämt behov av att få perspektiv och omvärdera en längre period - från sent 1930-tal till efterkrigstiden - som av förklarliga skäl inte hade kunnat skildras undan för undan. Flera av dessa romansviter utspelar sig i olika delar av det forna brittiska imperiets utposter eller på platser där britterna hade utövat ett viktigt inflytande.

Evelyn Waughs "Sword of Honour"- trilogi, som avslutades 1961, kan kanske nämnas som en upptakt här. Olivia Manning bidrog med två trilogier, "Balkantrilogin" (1960- 65) och "Levantintrilogin" (1977-1980), som i pikareskliknande form skildrar ett antal britters öden i Rumänien och sedermera i Egypten. Andra världskriget utgör bakgrunden även i Lawrence Durrells Alexandriakvartett där de komplicerade erotiska förvecklingarna hela tiden visar sig vara relaterade till politiska intriger.

Flera av de starkaste romansviterna från den här perioden var förlagda till Indien. Paul Scotts (1920-1988) - på svenska kallad "Juvelen i kronan" -- som utspelar sig under åren 1942-1947, utgår från Forsters A passage to India och säger sig uttryckligen handla "om en våldtäkt, om de händelser som ledde till den och följde på den och den plats på vilken den ägde rum".

1960-TALET

På 1960-talet framträdde en ny generation som defini-
tivt representerar inte bara modernismen utan de ström-
ningar utomlands, framför allt i Frankrike, som så små-
ningom skulle bli kända som 'postmodernistiska'. 
Strukturalismen och le nouveau roman, den nya romanen, 
förändrade drastiskt litteraturens förutsättningar, och 
under 1970-talet avsatte dessa nya ideer såväl konstnär-
ligt som kommersiellt betydande resultat i brittisk littera-
tur. Under 1980-talet fortsatte denna utveckling. Den 'ma-
giska realismen' och intresset för relationen mellan histo-
ria och fiktion bidrog till att skapa några av decenniets 
viktigaste verk samtidigt som författare med postkolonial 
bakgrund började göra sig gällande. Resultatet har blivit 
en synnerligen mångfasetterad litterär situation eftersom 
traditionalisterna dessutom har fortsatt att producera akt-
ningsvärda verk. Denna mångfald har kunnat iakttas även 
på 1990-talet.

Men för att gå tillbaka till utgångspunkten för den här 
översikten: situationen kring 1965. Flera av de tidigare 
decenniernas viktigaste författare dör eller tystnar vid den 
här tiden. Civilisationskritikern Aldous Huxley, som ge-
nom sitt drogintresse kom att spela en roll även för de 
riktigt unga, dör 1963. Samma år avlider också den 
egensinnige walesaren John Cowper Powys, författare till 
en rad tjocka, berättartekniskt intressanta romaner som 
skulle komma att introduceras på svenska först på 1970-
talet. Den distanserade världsmannen Somerset Maugham  dör 1965 på Rivieran, året före den överdådigt beske satirikern och katolske nostalgikern Evelyn Waugh. 1966 avlider även den Joyce-inspirerade irländaren Flann O'Brien,  författaren till At Swim-Two-Birds (Sanning är ett udda tal),  som har upplevt en renässans i Sverige på 1980-talet.

O'Briens något äldre landsman Samuel Beckett, som dör 
först 1989, har vid det här laget skrivit sina viktigaste 
prosaverk (huvudsakligen avfattade på franska och se-
do n översatta till engelska av författaren själv), men hans 
hetydelse växer hela tiden, vilket bland annat markeras 
,m att han tilldelas 1969 års nobelpris. 1969 dör den i 
Sverige näst intill okända Ivy Compton-Burnett, vars sti-
liserade familjedramer i herrgårdsmiljö till stor del är ut-
formade som dialoger. 1970 dör E.M. Forster, och året ef-
ter utkommer Maurice som har legat opublicerad i byrå-
lådan i många år på grund av sin homosexuella tematik. 
Den originelle prosaisten Henry Green (som uppmärk-
sammas med två översättningar till svenska på 1980-ta-
let) har sedan länge varit tyst men dör inte förrän 1985. 
Den legendomsusade experimentatorn Malcolm Lowry, 
död redan 1957, får några av sina tidiga verk postumt ut-
givna 1968-1971. En annan legendarisk författare, Richard 
Hughes, som hade debuterat redan på 1920-talet, publi-
cerar 1961 The Fox in the Attic (Räven på vinden), den första  volymen i en projekterad trilogi, "The Human Predicament", som skall skildra nazismens uppgång och andra  världskriget, delvis med dokumentärt material; en andra  volym, The Wooden Shepherdess (Herdinna i skogen), utkommer 1973. Den tredje volymen är ofullbordad vid Hughes död 1976.

GRAHAM GREENE

Under större delen av den tid som denna översikt omfat-
tar framstod GRAHAM GREENE för många av sina läsare - 
och de var förvisso många - som en synnerligen kvalifi-
cerad nobelpriskandidat, men han fick som bekant aldrig 
priset, möjligen just därför att han var alltför kommersi-
ellt framgångsrik. Själv konstaterade han ironiskt efter en 
allvarlig sjukdom på 1980-talet att han väntade på ett ännu 
större pris: döden.

Greene, som debuterade redan 1929, hade alltsedan detsena 1930-talet med mästerskap utformat den speciella 
förening av stil, tematik och människoskildring som fick 
kritikerna att tala om ett "Greeneland", en miljö som lä-
saren kände igen oavsett på vilken kontinent eller i vilket 
land den individuella boken utspelar sig. Inte heller före-
föll hans begåvning begränsad enbart till en särskild genre:  han har skrivit spionromaner, thrillers, politiska romaner,  religiösa romaner. Eller rättare sagt: element från alla dessa  och andra genrer ingår ofta i hans seriösa romaner, som  skall hållas i sär från det han själv kallade entertainments,  underhållningsromaner. Det finns kritiker som i denna  mångsidighet ser en brist på personlighet, men Greenes  stora läsekrets och den otvetydiga betydelse han har haft  för senare brittiska författare talar för en annan tolkning. 

Hur som helst befolkar Greenes typgalleri - hans whisky-
präster, heliga syndare och idealistiska förrädare - en värld  som vi nu tar för given men inte hade känt till om han  inte hade skrivit om den.

Med tanke på att Greene redan hade varit verksam i 
35 år vid 1960-talets mitt hade det varit förståeligt om han 
hade tigit och ursäktligt om han omedvetet hade uppre-
pat eller parodierat sig själv. I stället skrev han även un-
der de sista decennierna av sitt långa liv några verk av 
odiskutabelt hög klass. Den komiska romanen Travels With  My Aunt (1969; Resor med moster Augusta, 1970) - om en  stillsam banktjänsteman som efter pensioneringen ger sig  in på sitt livs äventyr - såg han själv som sitt främsta verk  efter The Power and the Glory (1940; Makten och härligheten,  1945) och kallade den, trots att den är en entertainment,  "en allvarlig och sorgsen bok som råkar vara rolig".

Komik, fast av ett absurt slag, återfinns också i The Come-
dians (1966; Komedianterna, 1966), en roman förlagd till 
Papa Docs skräckvälde på Haiti; romanen väckte sådan 
uppmärksamhet att den uppfordrade diktatorn till ett 
genmäle. Även i The Honorary Consul (1973; Honorär-
konsuln, 1973) lyckades Greene förlägga handlingen till 
ett land vars explosiva politiska situation stod i centrum
för mediernas intresse när boken kom ut. (Han hade som 
bekant redan skrivit romaner som utspelar sig i Vietnam 
och Kuba innan de händelser vi främst förknippar med 
dem i dag hade inträffat.) Romanens teman är förräderiet 
och offret, två begrepp som skärskådas från olika perspek-
tiv. Som vanligt i Greenes böcker flyter gott och ont in i 
varandra, men ur den kidnappade honorärkonsuln 
Fortnums inte helt omotiverade mindervärdeskänslor 
växer det paradoxalt fram ett medlidande och en bered-
villighet att förlåta som ger boken en hoppfull dimension 
som man inte är van vid från Greenes böcker.

En liknande problematik avhandlas också i The Human 
Factor (1978; Den mänskliga faktorn,1978) fast här i en miljö mer präglad av hemlighetsmakeri och förtegenhet än nå-gon annan: den hemliga underrättelsetjänsten. Inom ra-
men för en bok som leker med spionromanens och den 
politiska thrillerns genreregler dissekerar Greene begrep-
pet "engelskhet" och särskilt utifrån premissen att det är 
förbjudet att vidgå starka känslor. Mot den obeveklige Dr 
Percival, som inte tvekar att begå mord, ställer han Castle 
(antagligen inspirerad av spionen Kim Philby, som Greene 
kände), som blir dubbelspion för sin kärleks skull. Det är 
visserligen en kärlek som visar sig utsiktslös, men den 
har ett drag av autenticitet som Dr Percivals liv saknar.

Greenes sista viktiga roman är Monsignor Quixote (1982; 
Monsignore Quijote,1983), i vilken de två huvudfigurerna, 
som påminner om Cervantes berömda hjältepar, debatte-
rar religion och marxism medan de styr sin Rosinante - 
en gammal Seat 600 - genom ett spanskt landskap. Det 
förefaller inte helt opassande att Greene, som både i sitt 
liv och i sina böcker genomkorsat jordens alla kontinen-
ter, även i denna sin sista roman företar en resa fast denna  gång med symboliska övertoner.

C.P. SNOW

Medan romansviter författade av 1905 års brittiska män 
är på tapeten kan man knappast förbigå C.P. SNOW (1905-
1980), i synnerhet inte som han fortfarande förefaller vara 
tämligen känd i Sverige för sin ambition att överbringa 
klyftan mellan "de två kulturerna", den vetenskapliga och 
den humanistiska (De två kulturerna är titeln på en berömd  föreläsning han höll 1959).

Snows litterära insats består i  "Strangers and Brothers", en elva volymer lång roman-sekvens som skildrar Storbritanniens utveckling från första världskriget till 1960-talet. Berättaren är en vetenskaps-man som liksom Snow själv arbetar i ett av regerings-kanslierna.

De elva volymerna ger en unik inblick i det 
politiska livets vardag och de olika professionernas erfa-
renheter under den långa period sviten omfattar. Snow 
publicerade de första titlarna i sviten redan på 1930-talet 
och avslutade den på 1970-talet. Flera av de mest fram-
gångsrika volymerna tillkom på 1950- och 1960-talet, som 
till exempel The Masters (1951; Rektorsvalet, 1954) - en av 
de första campusromanerna - eller Corridors of Power (1964; Maktens korridorer, 1967), som skildrar Suezkrisens förödande effekter på det konservativa partiet.

WILLIAM GOLDING

Efter att ha publicerat ett antal romaner i tät följd efter sin 
sena debut 1954 med Lord of the Flies (Flugornas herre, 1958)  lät WILLIAM GOLDING allt längre perioder förflyta mellan  sina romaner, och på 1970-talet antog många kritiker och  läsare att han hade spillt sitt bästa krut. 1979 utgav han så  oväntat Darkness Visible (Det synliga mörkret, 1981), den  kanske gåtfullaste och mest emblematiska av hans romaner, och återkom redan året därefter med första delen i  sitt största konstnärliga kraftprov, tre sammanhängande  sjöromaner som fick titeln To the Ends of the Earth när de  kom ut i samlad form 1991.

Denna förbluffande sena kreativitet gav oväntat Golding 1983 års nobelpris. Därefter har det utkommit en roman, The Double Tongue, som förelåg nästan färdig vid hans hastiga död 1993.

Golding har i alla sina romaner varit intensivt uppta-
gen av kampen mellan ont och gott, men han har sällan 
förlagt den till nutiden eller det moderna samhället. 
Flugornas herre utspelar sig som bekant på en öde ö, och i  andra tidiga romaner beskriver Golding exempelvis hur 
homo sapiens besegrar neanderthalmänniskan eller hur det  gick till när katedralen i Salisbury uppfördes. Det symboliska inslaget i dessa romaner är påtagligt, och det är det  också i Det synliga mörkret även om det är oklart hur  symbolismen skall uttolkas i detta mörka, poetiska mästerverk. Redan titeln ställer till bekymmer. Många engelska läsare associerar säkert "darkness visible" med en berömd passage i Miltons epos Paradise Lost där frasen beskriver hur mörkret i helvetet är beskaffat: svart men möjligt att se genom. Är då romanen med sin inledande skildring av blitzen över London att förstå som en beskrivning  av ett modernt helvete, det moderna samhälle som bokens  gestalter lever i?

Är boken Goldings "condition-of-England"-roman eller så nära en samhällsinriktad roman som 
han kunde komma? (I en intervju sade han sig inte ha en 
aning om hur han skulle kunna skriva om samtiden.) I så 
fall ligger det nära till hands att se den som en social ro-
man med metafysiska övertoner. Det förekommer nyckel-
passager i verket där orden "fallen" och "synd" har 
sprängts in i textmassan på ett sätt som kan uppfattas som  allegoriskt men inte nödvändigtvis behöver vara det. (Liknande passager kan påträffas i andra av Goldings böcker.)  

ANGUS WILSON

Angus Wilsons utgångspunkt i sitt romanförfattande var 
den klassiska engelska romanens breda panorama - det 
var ingen tillfällighet att han ägnade Dickens en mycket 
uppskattande studie - men han använde det för sina egna 
moderna syften. Redan från början lovprisades han för 
sin förmåga att skriva om avvikande, motbjudande eller 
rent av morbida ämnen med öppenhet och humanitet: det 
har påpekats att sammanbrott är ett framträdande motiv 
i hans verk. Han gisslade skoningslöst hyckleri och för-
ljugenhet och visade en särskild lyhördhet för det synliga 
eller osynliga förtryck många kvinnor utsätts för.

Wilson  skrev inträngande om familjelivets spänningar men var  också en av de första som utan åthävor skildrade den homosexuella subkulturen. Han uppehöll sig mycket vid det  specifikt engelska i alla dess uppenbarelseformer men  presterade också minnesvärda porträtt av groteska utlänningar. Många av dem som har betygat honom sin respekt betonar komikens roll i hans romaner men framhåller också att den tjänar till att gestalta i grunden allvarliga  och plågsamma ämnen.

De tre av Wilsons romaner som översattes till svenska 
1953 till 1961 illustrerar mycket av det som sagts ovan. 
Huvudpersonen i Hemlock and After (1952; Giftdryck, 1953)  är en 57-årig författare, en idealist i en petrifierad omgivning och en familjefar som inlåter sig på homosexuella  relationer och blir föremål för utpressning.

Handlingen i  Anglo-Saxon Attitudes (1956; Britter emellan, 1958) kretsar  kring ett arkeologiskt bedrägeri som femtio år senare förgiftar tillvaron för huvudpersonen, historikern Gerald  Middleton som misstänker att allt inte står rätt till. The  Middle Age of Mrs Eliot (1958; Efter sommaren, 1961) skildrar det sammanbrott huvudpersonen Meg Eliot råkar ut  för när hennes make plötsligt avlider och hon måste börja  försörja sig själv.

Vid mitten av 1960-talet genomgick Wilson en - inte 
otidsenlig - metamorfos och som innebar att hans roma-
ner fick en allt påtagligare experimentell prägel. No
laughing Matter från 1967 tecknar ett porträtt av en brit-
tisk medelklassfamilj under drygt 50 år (från 1912 till 1967); 
samtidigt som den ansluter sig till den tematik som har 
skisserats ovan är stora avsnitt utformade som pastischer.  Jane Austen, James Joyce, Samuel Beckett och Noel  Coward hör till dem som imiteras i olika kapitel.

I sina två sista romaner gick Wilson ännu längre. I As if 
by Magic (1973) är handlingen till stor del förlagd till exo-
tiska miljöer -- bland annat Japan, Borneo och Sri Lanka - 
som uppenbarligen tjänar som karnevalistiska motbilder 
till England (som emellertid också har inträtt i en post-
modern fas där kulturerna kolliderar med varandra). Hu-
vudpersonen, Hamo, är en vetenskapsman som vill råda 
bot på hungersnöden i tredje världen genom att skapa ett 
"mirakelris", men saken visar sig vara mer komplicerad 
än han har tänkt sig. Hamo har lämnat det bigotta Stor-
britannien även därför att han är homosexuell, men inte 
heller skildringen av sexualiteten går fri från Wilsons kri-
tik; man kan notera att när Hamo avlägger ett bordell-
besök i Japan frekventeras etablissemanget ifråga av väs-
terländska 'farbröder' som utnyttjar asiatiska 'nevöer'.

I sin svanesång, Setting the World on Fire (1980), kon-
centrerar Wilson handlingen till England, närmare bestämt 
till ett (icke existerande) palats i centrala London. I bo-
kens centrum står ett brödrapar, den ene en jurist som 
representerar ordning och sans, den andre en regissör som  hänförs av det konstnärliga skapandets frihet och finner njutning i att ta stora risker; kring dessa två grupperar sig ett antal andra personer. Höjdpunkten i romanen är en föreställning av Lullys opera Phaethon, som i romanen uppges ha beställts av de båda brödernas förfäder 250 år tidigare. Phaetons fall fungerar också som romanens främsta bild. Wilson hade därmed förvandlats från en liberal satiriker i Dickens efterföljd till en allusiv -- om än knappast postmodernistisk -- allegoriker.

LAWRENCE DURRELL

I brittiska litteraturhistoriska översikter brukar det oftaheta om LAWRENCE DURRELL att han är mer uppskattad ut-
omlands än i Storbritannien, därför att hans böcker ut-
spelar sig i exotiska miljöer och att hans medvetet poetiska,  nästan elisabetanskt sensuella språk är alltför överlastat  för brittisk smak. Mot detta kan invändas att intrigen i  flera stora brittiska 1900-talsromaner är förlagd till "exotiska" miljöer, att Durrell skrev om de platser där han faktiskt tillbringade större delen av sitt liv och att de oftast inte var mer "exotiska" än att han före sitt litterära genombrott kunde försörja sig i brittisk tjänst där. Och man får inte glömma att Durrell trots sin förment svulstiga stil 
och sin modernistiska, experimentella framtoning nådde 
stora publikframgångar även i Storbritannien med sitt 
magnum opus, Alexandriakvartetten.

Durrell debuterade redan som nittonåring med en dikt-
samling. Till skillnad från många prosaister som börjar 
som poeter förblev han poesin trogen livet ut och har skri-
vit många läsvärda dikter. Hans första mera notabla prosa-
verk var The Black Book, en lätt pornografisk roman som 
bar tydliga spår av att Durrell hade upptäckt Henry Mil-
ler. (Bekantskapen med Miller utvecklades till vänskap 
och resulterade i en mångårig korrespondens, som nu 
finns utgiven.) Trots att T.S. Eliot ville ge ut en nedtonad 
version av The Black Book på Faber & Faber, föredrog 
Durrell att låta trycka en ocensurerad upplaga i Paris.

Redan i slutet av 1930-talet hade Durrell börjat umgås 
med planer på en stort upplagd romansvit, men det var 
först tjugo år senare som han förverkligade sina planer. 
Då hade han funnit och blivit förtrogen med de miljöer - 
framför allt Egypten och Grekland - som hans opus mag-
num skulle utspela sig i. Syftet med Alexandriakvartetten 
(1957-1960) var att företa en "undersökning av den mo-
derna kärleken".

För att så autentiskt som möjligt genom-föra detta program sökte Durrell finna en form som kunde tillfredsställa både psykoanalytiskt och naturvetenskapligt skolade läsare - såväl Freud som Einstein sägs ha inspirerat honom. Handlingen som sådan är inte det viktiga i romansviten utan atmosfären och den intensiva,  poetiskt laddade upplevelsen av tillvarons mångdimensionalitet och komplexitet. Denna vill Durrell förmedla  genom att gång på gång beskriva romanens händelser ur  ett nytt perspektiv. Ingenting är någonsin vad det synes 
vara och romanens huvudberättare, den brittiske förfat-
taren Darley, kan med visst fog hävda att den verkliga 
hvvudpersonen är staden Alexandria - "kärlekens stora 
vinpress". Det romansviten vill blottlägga är "den and-
liga staden som döljer sig under den timliga staden".

Alexandriakvartetten gjorde Durrell till en internationellt 
mycket uppburen författare, och det var som Alexandria-
kvartettens skapare han framlevde de sista decennierna av sitt liv. De två sekvenser han skrev senare väckte inte till-
närmelsevis samma intresse. Den första förbryllade ge-
nom sina titlar - Tunc (lat. 'då') och Numquam ('aldrig') - 
men huvudpersonen Felix Charlocks val mellan två kvin-
nor och hans kamp mot Firman engagerade inte läsarna. 

Durrells sista stora projekt var den s.k. "Avignon-
kvintetten", fem böcker som på ett ännu mer ambitiöst 
sätt än Alexandriakvartetten experimenterar med tids- och 
rumsperspektiv. Den vann emellertid inte kritikernas och 
läsarnas bevågenhet på samma sätt som den tidigare kvar-
tetten och har inte översatts till svenska.

ANTHONY BURGESS

ANTHONY BURGESS började enligt egen utsago skriva romaner "som ett slags gentlemannamässig hobby eftersom det inte gick att tjäna pengar på det". Det var när han tjänstgjorde som lärare i engelska i Malaya under 1950-talets andra hälft. De böcker han producerade då utgick från den verklighet han såg runtomkring sig och tecknade i  stort sett realistiska porträtt av britter och malaysier. År 1960 drabbades han av ett fysiskt sammanbrott och forslades hem till Storbritannien där läkarna konstaterade att  han led av en inoperabel hjärntumör och gav honom ett  år att leva.

Burgess reagerade genom att under det utmätta 
året skriva inte mindre än fem romaner, som han hoppa-
des skulle lösa hans blivande änkas omedelbara ekono-
miska problem. (En av romanerna, The Doctor Is Sick (Doktorn är sjuk, 1974), handlade inte oväntat om en 38-årig filolog som får samma diagnos som Burgess själv hade fått.)

Läkardiagnosen visade sig vara felaktig, men den litte-
rära produktiviteten höll i sig. Burgess skrev inte bara 
många utan även långa böcker fram till sin död 1993, och 
det kan inte här bli tal om mer än att identifiera några av 
de viktigaste insatserna. Till bilden av detta mångsidiga 
författarskap hör också Burgess ovanliga språkbegåvning  och intresse för lingvistiska spörsmål. När han undervisade i Malaya, lärde han sig snabbt språket och umgicks  hellre med den inhemska befolkningen än med sina brittiska landsmän (vilket väckte hans arbetsgivares misshag),  och inför ett besök i Leningrad 1961 ägnade han sex veckor  åt att friska upp sina gamla kunskaper i ryska. Resultatet av detta praktiska språkintresse märks på många håll i  hans böcker, som innehåller åtskilliga passager på  påhittade eller autentiska främmande språk. Samma intresse visade han sina översättare, vars prestationer han  höll sig underrättad om.

Det förvånar inte att Burgess var  en stor beundrare av James Joyce, som också var en polyglott av sällsporda dimensioner. Burgess skrev också en bok -- Here comes everybody -- om Joyce och hans Finnegans Wake.

Burgess inledde alltså sitt författarskap som komisk 
realist med den så kallade "malajiska trilogin" (1956-1959), 
som inte har översatts till svenska. År 1962 publicerade
han två romaner som båda hör till hans bäst kända och 
mest beundrade, A Clockwork Orange (En apelsin med ur-
verk, 1972) och The Wanting Seed (En lust att leva, 1976). 
Båda utspelar sig i en ogästvänlig framtid men är sinse-
mellan olika; i A Clockwork Orange har våldsamma tonårs-
gäng tagit över medan The Wanting Seed beskriver olika 
drastiska metoder att komma till rätta med överbefolk-
ningen i ett framtida England.

The Wanting Seed var en av  de fem romaner som skrevs i dödens skugga liksom den  första volymen i Enderbysviten, en serie romaner om en dekadent modern poet vars främsta, för att inte säga enda 
intressen är konsten, döden, språket och de egna inäl-
vorna.

1960- och 1970-talet var en enormt produktiv period 
ör Burgess, som åstadkom inte mindre än 15 romaner i 
olika genrer, bland andra Nothing Like the Sun (1964; Intet 
är som solen, 1964), där Shakespeare uppträder; spion-
thrillern The Tremor of Intent (1966; Skuggan av ettsvek, 1972)  och MF (1971; MF, 1982), vars titel lär syfta på motsättningen 'male'/'female'. Hans förläggare var inte odelat  förtjust över denna störtflod av manus utan rådde honom att ge ut några böcker under pseudonym; alltså debuterade Joseph Kell.

Förutom sina egna originalverk skrev  urgess TV och filmmanus och gjorde sig dessutom känd 
som en skicklig recensent, vars årsproduktion uppgick till 
400-500 sidor. Då och då tog han sig också tid att kompo-
nera.

På 1980-talet började Burgess allmänt uppfattas som 
en av samtidens stora författare. Just 1980 publicerade han sitt storverk, Earthly Powers (Jordiska makter, 1981), som han hade arbetat på i tio år och som imponerade både genom sitt omfång, sina slösande rika miljöskildringar och sin språkliga energi och uppfinningsrikedom. Denna vittfamnande berättelse målar upp ett mäktigt panorama över 1900-talets historia och har en handling som utspelas i de mest skiftande geografiska och sociala miljöer.

Burgess  beskrev sig en gång som "vagt cynisk" i politiskt och moraliskt avseende, men det råder ingen tvekan om att det är en bok som behandlar stora, existentiella frågor. Är människan ond på grund av arvsynden eller som resultatet av ett fritt val? Det är den huvudfråga boken diskuterar och som dess två viktigaste gestalter besvarar på olika sätt - den ene genom att acceptera att hans homosexualitet omöjliggör en kyrklig karriär, den andre genom att kompromisslöst eftersträva påvemakten.

Även på 1980- och 1990-talet var Burgess ofantligt pro-
duktiv och fortsatte att verka med obruten verbal fantasimastadd i en kontinental intellektuell miljö där ett intresse för surrealism, existentialism och liknande ting är en självklarhet.

IRIS MURDOCH

En dubbelhet märks tvärs genom Iris Murdochs ymniga 
produktion. I flera av hennes senare romaner, tillkomna 
under den period som avses här, råder en nästan sago-
artad atmosfär som har en påtaglig affinitet med Shake-
speares sena sagospel. En av de mest lovprisade av dessa romaner är The Black Prince (1971; Den svarte prinsen, 1974). 

Titelfiguren är besläktad med Apollon, ljusets, sanning-
ens och det konstnärliga skapandets gud. Den svarte prin-
sen har liksom flera av Murdochs romaner från 1970-talet 
ett stort persongalleri och utmärker sig också genom kom-
plicerade narrativa strukturer där lager läggs på lager. Be-
rättaren är inte oväntat en romanförfattare, och själva be-
rättelsen kan på ett plan läsas som en intellektuell thriller, 
på ett annat som en invecklad och avsiktligt opålitlig be-
rättelse med symboliska övertoner.

Boken inleds av två  förord, det ena skrivet av den föregivne utgivaren, en viss Loxias, det andra av berättaren själv, och avslutas av inte mindre än sex efterskrifter som motsäger varandra. Nästan lika komplicerad är The Sea, The Sea (1978; Havet, havet, 
1985), som vann Bookerpriset och i många bedömares ögon är en av höjdpunkterna i Murdochs produktion. Huvudpersonen här är en teaterregissör, Charles Arrowby, som  har dragit sig tillbaka från scenen för att skriva sina memoarer, en Prospero-gestalt som själv inte kan sluta fundera på Shakespeares sena sagospel Stormen, en form av  teater där "magin inte förminskar verkligheten utan för-
vandlar den till de leksaker som är älvornas tidsfördriv".

Filosofiläraren Iris Murdoch var i många år en mycket populär författare även i Sverige. Mellan 1956 och 1989 - en period då hon publicerade i stort sett en roman om året - översattes inte mindre än 20 av hennes romaner. Dit hör även några av de allra sista som blev allt mer filosofiska och voluminösa,  ofta upp mot 500-600 sidor långa. Hennes allra sista roman, Jacksons Dilemma (1995), var emellertid förhållandevis kort, en allvarlig kärlekskomedi i shakespearesk  anda, som rekapitulerar många av de motiv som hon hade bearbetat och varierat i sina 26 romaner.

MURIEL SPARK

Liksom Murdoch åtnjöt Muriel Spark ett betydande anse-
ende i Sverige från sin debut 1957 till början av 1980-talet. 
Under den perioden översattes många av hennes böcker, 
och en av dem - The Prime of Miss Jean Brodie (1961; Miss  Brodies bästa år, 1963) - trycktes om ett antal gånger. Sedan 1985 har emellertid ingen av hennes böcker utkom-
mit på svenska medan intresset för hennes böcker är oför-
ninskat i hemlandet; hennes artonde roman, A Far Cry 
from Kensington (1988), blev en stor kritiker- och läsarsucce,  och därefter har hon publicerat ytterligare två romaner.

Spark, som växte upp i kalvinismens Edinburgh, 
konverterade tidigt till katolicismen, och samtliga hennes 
böcker har en moralisk och teologisk dimension som inte 
får skymmas av det faktum att de ofta är underhållande, 
experimenterar med komplicerade berättartekniska grepp 
och rymmer ett inte föraktligt mått av vardaglig poesi. 
(Spark inledde sin litterära karriär som poet, och hennes 
romaner är berömda för sina passager av 'saklig poesi'.) 
Just dessa konstgrepp används med stor briljans i hennes  tidiga mästerverk om den karismatiska men farliga  lärarinnan Miss Brodie som i sitt utbildningsnit förleder  sina unga elever att beundra fascismen och ta parti för  Franco.

Moraliska pekpinnar är inte Sparks stil; de diskreta bruksanvisningar som boken rymmer tar formen av 
sekundsnabba tillbaka- och framåtblickar mitt i hand-
lingen eller av titeln på en bok som en av Miss Brodies 
favoritelever skriver.

Detta på ytan ironiska och underhållande men i grun-
den djupt allvarliga skrivsätt har förblivit Sparks signum 
även om hon med åren har blivit mer pessimistisk. Det 
må vimla av ordlekar, perspektivskiften och poetiska al-
lusioner i dessa koncentrerade och förtätade romaner, men  Sparks engagemang i klassiska moraliska spörsmål är inteatt ta miste på, och hennes örnperspektiv innebär inte att hon negligerar samtidens politiska skandaler: intrigen i den även för Spark ovanligt korta The Abbess of Crewe från 1974 uppvisar exempelvis stora likheter med Watergate-skandalen och president Nixons avgång.

En kännare av Sparks 1970- och 1980-talsromaner kon-
staterar att hon i dem "likt Evelyn Waugh ... har dragit
sig undan till en högt belägen och avlägsen utsiktspost
från vilken hon beskriver världens ävlan". Till detta in-
tryck av att Spark på senare år anlägger ett brett perspek-
tiv bidrar det faktum att hennes böcker under senare de-
cennier rör sig i internationella miljöer - Rom, Venedig,
New York, Jerusalem - till skillnad från de tidiga böcker-
nas London och Edinburgh.

Mot den bakgrunden erbjuder hennes återkomst till sin
ungdoms London i A Far Cry from Kensington en mycket
behaglig kontrast. Denna till synes löst sammanfogade
men i själva verket mycket medvetet kontrollerade roman
visar oss den sena Spark i högform: full av roande, över-
raskande komiska episoder men ständigt medveten om
att ondskan uppträder hemtamt även i de mest triviala
och vardagliga sammanhang.

DORIS LESSING

År 1962 publicerade Doris Lessing en av de senaste de-
cenniernas mest lästa, diskuterade och inflytelserika ro-
maner, The Golden Notebook (Den femte sanningen, 1962).

Hon hade då skrivit tre volymer i sin självbiografiskt fär-
gade bildningsroman om Martha Quest och uppenbarli-
gen funnit den realistiska metod som präglar de första
volymerna av Children of Violence (Våldets barn), som svi-
ten som helhet kallas, otillfredsställande. Den lösning hon
presenterade i The Golden Notebook föreföll stå i samklang med de formexperiment och teoretiska överväganden som man vid den här tiden ägnade sig åt i Frankrike, men Lessing har rimligen inte utvecklat sin modell med hjälp av teorier hos Roland Barthes, Gerard Genette eller "den nya romanen" utan främst som ett sätt att handskas med svårigheten att på ett övertygande sätt gestalta sina erfarenheter som immigrant i sitt eget land och som kvinna i ett patriarkaliskt samhälle som ställer kvinnor mot män. Resultatet är en av det sena 1900-talets mest originella och inflytelserika romaner, ett banbrytande verk som både fascinerar som romanteknisk produkt och som feministiskt tidsdokument.

The Golden Notebook har en ramberättelse, "Fria kvin-
nor", vars hjältinna, Anna Wulf, är i färd med att skriva
en roman. Ramberättelsens innehåll dupliceras, varieras,
omformas i fem anteckningsböcker: den svarta behand-
lar Annas afrikanska erfarenheter; den röda hennes tid
som kommunist; den gula består av självbiografiska be-
rättelser som rör en annan författare, "Ella"; den blåa sam-
lar Annas erfarenheter av psykoanalys. I den gyllne
anteckningsboken, slutligen, skildras Annas möte med en
amerikansk författare, Saul, med vilken hon upplever en
intensiv men folie-å-deux-betonad och utsiktslös affär:
som avskedsgåva ger de varandra inledningsmeningen
till var sin roman. Den rad Saul ger Anna är inlednings-
raden i The Golden Notebook.

Romanen blir på så sätt en tydlig metafiktion, en berät-
telse som biter sig själv i svansen. De olika, på sätt och vis
fristående nivåer som de olika anteckningsböckerna re-
presenterar gör det emellertid svårt att närmare fixera den
struktur som romanen som helhet bildar. Det är som om
de svårigheter - existentiella, relationsmässiga och konst-
närliga - som romanen söker gestalta inte låter sig defi-
nieras och än mindre övervinnas för ögonblicket, men den
är ett storslaget vittnesbörd om "det splittrade, åtskilda,
otillfredsställande sätt vi alla lever på".

Efter The Golden Notebook avslutade Lessing roman-
sviten om Martha Quest med två volymer av vilka den
sista i synnerhet bär spår av ett mer experimentellt skri-
vande; handlingen projiceras in i framtiden - 1995 och
2000 - då ett atomkrig har drabbat jorden.

Denna förkärlek för experimenterande med former och genrer dominerade mycket av det Lessing skrev på 1970-,
1980- och 1990-talet. Briefing for a Descent into Hell (1971;
Instruktion för nedstigning i helvetet, 1971) och The Summer
Before the Dark (1973; Sommaren före mörkret, 1973) handlar
båda om psykiska sammanbrott, som skildras i halluci-
natoriska termer. I båda fallen upplever huvudpersonerna
hur de förflyttar sig utanför sitt medvetande och i det förs-
ta fallet till och med utanför jorden. Memoirs of a Survivor
(1974; En överlevandes minnen, 1975) utspelar sig i ett Lon-
don som inte bara har förlorat sitt namn utan där livsnöd-
vändigheter som värme, mat, vatten och syre saknas. Be-
rättaren befinner sig i ett slutet rum, som paradoxalt nog
vidgar sig in mot andra rum. Tids- och rumsuppfattningen
bryts ner, samtidigt som berättaren efter bästa förmåga
försöker upprätthålla ett normalt förhållningssätt till till-
varon i den bombskadade staden.

I slutet av 1970-talet inledde Lessing en ny svit om fem
romaner, Canopus in Argos, en form av science fiction som
visserligen begagnar sig av genrens normala utbud av
fantastiska apparater och tekniska underverk men i på-
fallande utsträckning anlägger allegoriska perspektiv på
sin skildring av ett intergalaktiskt kosmos där kön och
identitet är utbytbara och där jorden bara är en liten, obe-
tydlig planet som hotas av mäktiga utomjordiska imperier.
Tre romaner in i serien gjorde hon ett avbrott liksom i
Martha Quest-sviten och publicerade två romaner under
pseudonymen Jane Somers. Den här gången rörde det sig
emellertid om att återgå till ett mera realistiskt skrivsätt
liksom att undersöka hur en roman av Doris Lessing be-
möts om den inte lanseras under hennes namn. Svaret gav
sig lekande lätt; trots goda recensioner sålde böckerna inte
tillnärmelsevis lika bra.

Efter att ha avslutat sin science fictionserie har Lessing
skrivit ytterligare några fristående romaner - The Good
Terrorist (1985; Den goda terroristen, 1986), The Fifth Child
(1987; Det femte barnet, 1988) och senast Love, Again (1996; Kärlekens teater, 1996) - som har inneburit en återgång till mera "normala", jordiska perspektiv. I synnerhet gäller det den allra senaste titeln som handlar om kärlek mellan gamla människor. Hon har också sysselsatt sig med att skriva sin självbiografi.

Ovanstående kronologiska översikt över ett antal äldre
författare som gjort remarkabla insatser även under de
senaste decennierna skall avslutas med två kvinnliga
prosaister som mot slutet av sina liv stod för oväntade,
för att inte säga sensationella återkomster till litteraturen.

BARBARA PYM

BARBARA PYM hade publicerat fem romaner mellan 1950
och 1958 men fick sedan sin sjätte roman refuserad trots att den närmast föregående räknas som den bästa av de tidiga verken. Orsakerna till förlagets kallsinnighet förefaller ha varit strikt kommersiella. Allteftersom gränserna för explicita skildringar av erotik tänjdes - frisläppandet av Lady Chatterleys älskare år 1960 var en i sammanhanget viktig händelse - framstod Pym i nervösa förlagsredaktörers ögon som alltför pryd och därmed osäljbar. Pyms specialitet är nämligen smärre förvecklingar i medelklassmiljö: huvudpersonen är ofta en ogift, drygt trettioårig kvinna som svärmar för en stilig men fåfäng och ovärdig man i lämplig social ställning, till exempel en präst, bibliotekarie eller akademiker.

Tebjudningar, sherrypartyn, shoppingturer och kyrkobesök utgör de mentala och sociala vädjo-
banor som Pym med särskild förkärlek skildrar, och de kan
ju tyckas erbjuda föga lovande material för en roman, men
vad förlagsmännen förbisåg var Pyms skarpa blick för
mänskliga egenheter som tillåter henne att även med hjälp
av till synes föga upphetsande komponenter skapa en egen värld med sin egen dynamik och dramatik.

I mitten av 1970-talet förklarade poeten Philip Larkin
och oxfordprofessorn Lord David Cecil båda oberoende
av varandra i en enkät att Barbara Pym var en av samti-
dens mest förbisedda författare. Förlaget veknade inför dessa åsikter och Pym, som hade fortsatt att skriva för byrålådan, gav ut två nya romaner, varav Quartet in Autumn (Höstlig kvartett) blev mycket omtyckt och läst.

1960-talet och 1970-talet

Dessa decennier är en tidpunkt då Storbritanniens minskande betydelse som internationell stormakt
och framför allt som imperium börjar kunna avläsas i lit-
teraturen, som nu visade ett påtagligt intresse för landets
koloniala förflutna. Detta väldiga material krävde ofta for-
men av stort upplagda romansviter. Den allmänna benä-
genheten hos efterkrigstidens författare att skriva inte
enstaka romaner utan hela romansviter hade förmodli-
gen att göra med att det fanns ett uppdämt behov av att
få perspektiv och omvärdera en längre period - från sent
1930-tal till efterkrigstiden - som av förklarliga skäl inte
hade kunnat skildras undan för undan. Flera av dessa
romansviter utspelar sig i olika delar av det forna brit-
tiska imperiets utposter eller på platser där britterna hade
utövat ett viktigt inflytande.

Evelyn Waughs "Sword of Honour"-trilogi, som avslu-
tades 1961, kan kanske nämnas som en upptakt här. Olivia
Manning bidrog med två trilogier, "Balkantrilogiri " (1960-
65) och "Levantintrilogin" (1977-1980), som i pikaresk-
liknande form skildrar ett antal britters öden i Rumänien
och sedermera i Egypten. Andra världskriget utgör bak-
grunden även i Durrells Alexandriakvartett där de kompli-
cerade erotiska förvecklingarna hela tiden visar sig vara
relaterade till politiska intriger.

Flera av de starkaste romansviterna från den här pe-
rioden var förlagda till Indien. PAUL SCOTTS (1920-1988)
"Raj-kvartett" - på svenska kallad "Juvelen i kronan"
(1964-1975) - som utspelar sig under åren 1942-1947, ut-
går från Forster's A Passage to India och säger sig uttryck-
ligen handla "om en våldtäkt, om de händelser som ledde
fram till den och följde på den och den plats på vilken
den ägde rum". Romansviten rymmer ett stort antal per-
soner och skildrar komplicerade politiska, religiösa,
rasmässiga och personliga motsättningar. Händelserna
berättas från olika utgångspunkter och med hjälp av en
intrikat kronologisk struktur. Efter att ha fullbordat Raj-
kvartetten avslutade Scott sin litterära bana med en ro-
man som skildrar vad som hände två av sekvensens ge-
stalter som stannade kvar i Indien efter självständigheten
1947. Den belönades med Bookerpriset men Scotts stora
berömmelse kom postumt när BBC gjorde en uppmärk-
sammad TV-serie av "Raj-kvartetten".

En annan författare som behandlade den postkoloniala
problematiken i ett ännu större perspektiv var J.G. FARRELL (1935-1979). På 1970-talet skrev han tre romaner som behandlade i tur och ordning Irland (Troubles, 1970), Indien (The Siege of Krishnapur,1973) och Malaysia (The Singapore Grip, 1979). I var och en av de tre brett upplagda romanerna behandlas ett avgörande ögonblick i ländernas
moderna historia. Irlandsfrågan illustreras genom fri-
görelsekampens slutskede 1919-1921. Indienvolymen be-
handlar 1857 års uppror och handlingen i Malaysiaboken
utspelar sig det kritiska året 1941. Farrell har vinnlagt sig
om att ge vart och ett av de tre historiska skeendena den
individuella detaljskärpa det förtjänar, men det är uppen-
bart av hans ämnesval att han ser likheter och mönster i
den postkoloniala problematiken.

Karibien har en intressant engelskspråkig litteratur i vil-
ken de koloniala och postkoloniala erfarenheterna spelar
en framträdande roll. Den experimentelle romanförfatta-ren WILSON HARRIS (f. 1921), som arbetade som lantmätare
i Brittiska Guyana innan han flyttade till Storbritannien
1959, är känd för sin "Guyanakvartett" (1960-1963), i vil-
ken historia och mytologi vävs samman i en intrikat po-
etisk struktur. En annan västindisk klassiker är GEORGE
LAMMING, född på Barbados 1927, som i två 1950-tals-
romaner skildrade en kolonial uppväxt och de svårighe-
ter som överflyttningen till Storbritannien medförde; trots
att hans senare verk är något mera optimistiska, har det
sagts att hans verk handlar om "landsflykten som en uni-
versell erfarenhet".

VS NAIPAUL

Den ojämförligt mest framstående och komplicerade
av de västindiska författarna - och tillsammans med Sal-
man Rushdie en av de främsta av alla nu verksamma för-
fattare med postkolonial bakgrund - är V .S. NaipauL, som
adlades 1990 och numera tituleras Sir Vidya. Han föddes
i en indisk familj på Trinidad; han tillhör alltså en asiatisk
minoritet på en ö med huvudsakligen svart befolkning.
Denna bakgrund har gett Naipaul ett ovanligt perspektiv
på den postkoloniala situationen. Han bestämde sig ti-
digt för att bli författare och för att kunna realisera denna
dröm sökte han och fick ett stipendium till Oxford. Efter
avslutade studier försörjde han sig som journalist och för-
fattare.

Numera är han en av västvärldens mest ansedda,
framgångsrika och, måste man tillägga, kontroversiella
författare. Naipaul har vägrat att instämma i den enty-
diga förkastelsedomen över kolonialismen, vilket har gjort
honom till en på sina håll mycket kontroversiell person.
Han hävdar att västvärlden förde civilisation och bildning
till områden som annars skulle ha levt kvar i en arkaisk
oordning, och har med emfas tagit Storbritanniens parti
mot den "primitiva" miljö han växte upp i.

Naipauls tidigaste böcker utspelar sig på Trinidad och
beskriver tillvaron där i en komisk och satirisk ton. Hu-
vudpersonen i A House for Mr Biswas (1961; Ett hus åt Mr
Biswas, 1974) är inspirerad av Naipauls egen far; han ar-
betar sig upp från skyltmålare till journalist och lyckas
mot slutet av sitt liv förvärva ett symboliskt viktigt hus.
Samtidigt lämnar hans barn ön för att studera i Europa.
The Mimic Men (1967) markerar en ny, mera pessimis-
tisk fas i Naipauls författarskap. Berättaren är den miss-
lyckade politikern Ralph Singh som ser tillbaka på sitt liv
på den fiktiva karibiska ön Isabella. Den desillusionerade
Singh, vars tonfall och synpunkter ibland ligger nära dem
som Naipaul har uttryckt i essäer, uppfattar sin karibiska
hemmiljö som oförmögen till kreativt skapande; den är
inte en atmosfär där stora tankar kan tänkas eller viktiga
politiska alternativ kan utformas; alla lösningar måste
importeras utifrån, vilket huvudsakligen betyder Europa.

Ytterligare några av Naipauls 1970-talsböcker skildrar
förhållandet mellan Karibien och de västliga metropoler-
na i termer av identitetslöshet och därmed beroende poli-
tiskt våld.

1979 riktade den alltmer bereste Naipaul för första
gången uppmärksamheten på det nya Afrika i romanen
A Bend in the River (1979; Där floden flyter förbi, 1980). Be-
rättaren här är den muslimske affärsidkaren Salim som
driver en liten verksamhet i en franskspråkig centralafri-
kansk stat. Ett brett personregister tjänar till att illustrera
romanens pessimistiska bedömning av civilisationens pris, om det nu alls är möjligt att bringa västerländsk civilisation till Afrika - Naipauls skepsis mot sina karibiska hemtrakter i det här avseendet lyser igenom även i beskriv-
ningen av Afrika. Kritiken har ofta jämfört Naipauls ro-
man med Conrads dystra visioner av kolonialismens in-
trång i Afrika. Hans politiska bedömningar har ofta setts
som defaitistiska och präglade av den 'orientalism' som
Edward Said har brännmärkt i en inflytelserik studie med
samma titel.

Vid sidan av sina romaner har Naipaul skrivit en lång
rad resereportage och politisk journalism om Indien, Syd-
a merika, Trinidad, de amerikanska sydstaterna m.m. 

1980- och 90-TALET

För litteraturens och konstens del var Thatchereran
under 80-talet paradoxalt nog en mycket rik period, även om den officiella politiken naturligtvis inte syftade till att gynna kulturlivet. Penningflödet och den lockelse det utövade observerades både av dramatiker som Caryl Churchill (Serious Money) och romanförfattare som Martin Amis, som i sina verk återgav tidsandan med njutningsfullt välformulerad avsky (men även visste att utkräva rejäla för-
skott för egen del). Äldre författare som Margaret Drabble
och David Lodge undersökte, som nämnts, tillståndet i
landet i "state-of-the-nation"-romaner eller sökte som
Barry Unsworth jämförelsematerial i andra historiska epo-
ker. London, där det pågick en spektakulär nybyggnation
(till exempel i Docklands), framstod som en nästan my-
tisk plats i flera nya romaner, men det skrevs också många
betydande regionala romaner, inte minst i Skottland och
Nordirland.

Ett påfallande inslag i 1980-talets brittiska litteratur är
de många "anglo-exotiska" (termen är lånad från Timo-
thy Mo) författare som nu framträdde: invandrare eller
barn till invandrare från imperiets utposter. De erfaren-
heter som dessa författare har tillfört den brittiska littera-
turen har berikat och förändrat den i en omfattning som
ännu är svår att riktigt överblicka; flera av dem som får
samsas i denna vidsträckta kategori här tillhör de främsta
författarna i sin generation och har fortsatt att producera
viktiga böcker under 1990-talet. Flera av dem är nyda-
nare även i formellt avseende och har blivit stilbildande
för författare i andra länder.

Under åren strax före och efter 1980 debuterade tre mogna kvinnliga prosaister, som med sin distingerade berättarstil har utgjort ett påtagligt traditionsmedvetet inslag i 1980-talets prosa.

PENLOPE FITZGERALD (f. 1916), som belönades med
Bookerpriset 1979 för Offshore, en roman vars personer
bor på pråmar, förenar en utpräglad stilkänsla med en still-
samt bitande humor i sina romaner. Trots sin sena debut
(1977) har hon hunnit skriva nio romaner, varav de förs-
ta, inklusive Offshore, löst utgår från hennes eget liv medan de senare är förlagda till olika historiska epoker; i samtliga frammanar hon med sparsamma medel en stark tidskänsla.

PENELOPE LIVELY (f. 1933), som från början var
barnboksförfattare och även hon började skriva vuxen-
böcker relativt sent, utforskar gärna minnets mekanismer,
till exempel i Moon Tiger (1987; Måntiger, 1990), i vilken en
döende kvinnlig historiker blickar tillbaka på sitt liv, fram-
för allt på sina ungdomsår i Egypten. Romanen är intres-
sant i berättartekniskt avseende däri att den växlar mel-
lan första och tredje personen så att läsaren själv får av-
göra vem som berättar. Även den senare Cleopatra's Sister
(1993; Kleopatras syster, 1995) utspelar sig i Nordafrika, som Lively känner väl sedan sin uppväxt.

År 1981 debuterade MAGGIE GEE med en roman som väckte uppmärksamhet både genom sitt ämne och sin experimentella form. Dying in Other Words handlade om en ung kvinna som dör en våldsam död när hon störtar från ett fönster men i lika hög grad om hur detta tragiska ämne kan låta sig framställas i fiktiv form. Även i sin nästa bok, The Burning Book (1981; Den brinnande boken, 1985), höll Maggie Gee fast vid ett experimentellt skrivsätt och ämnet - en kärnkraftskatastrof - var inte mindre angeläget. Även i Light Years (1985; Ljusår, 1987), en kärleksroman som kopplar samman det privata med det kosmiska, möter man ett delvis lyriskt-experimentellt språk, medan Gees senare romaner är mer återhållsamt och rättframt gestaltade. Grace (1988; Grace, 1988) är en "grön" bok, som bygger på autentiskt stoff: den skildrar det ouppklarade mordet på en gammal kvinna som är engagerad i proteströrelsen mot de transporter av kärnkraftsavfall genom centrala London som också beskrivs i romanen. Nästa bok, Where Are
The Snows (1991), var en kontrast: den väckte uppseende
genom sin skildring av den passionerade erotiska kärle-
ken och är en av flera nyare böcker där handlingen ut-
sträcks in i nästa århundrade. Samtidigt har den ett soci-
alt undertema: huvudpersonerna försummar sina barn
genom att inrikta sig på sina egna passioner. Barnens ut-
satta situation i det moderna samhället återkommer även
i nästa bok, Lost Children (1994), som handlar om en ton-
äring som flyr hemifrån (men också om vuxnas relationer
till sina åldrande föräldrar). Gees allra färskaste bok, The
Ice People (1998), är även den förlagd till nästa århund-
rade och handlar om kärlekens villkor i en era av social
upplösning och i ett allt kallare klimat; i romanen är en
ny istid på väg.

Realistiska romaner med ett uttalat politiskt budskap och
ett otvetydigt socialt engagemang är inte alldeles vanliga
i samtida brittisk litteratur. En författare som har ägnat
sig åt denna genre med framgång är PAT BARKER, som På 1980-talet publicerade flera uppmärksammade romaner
med handlingen förlagd till arbetarklassmiljö i mellersta
England, the Midlands. Här utspelar sig hennes debut-
bok Union Street (1984; Union Street, 1984), som följdes av
flera liknande, varav några har översatts till svenska. På
1990-talet har Barker utvidgat sin motiviska sfär. 1991 ut-
kom Regeneration (Krigets dårar, 1998), den första volymen i en trilogi som utspelar sig under första världskriget och blandar dokumentärt och fiktivt material på ett dramatiskt effektfullt sätt.