Epokerna

Efterkrigstiden: Frankrike

Eftertankens och besinningens årtionde
1940 hade Frankrike förlorat ett krig och dessutom sin position som stormakt. Det löjligt snabba nederlaget och det därpå följande upprättandet av en fascistisk stat i det obesatta Sydfrankrike - ordet republik försvann från frimärkena - hade inte bara militära orsaker: även den ohjälpliga splittringen i det franska samhället mellan vänster- och högerkrafter förklarar Frankrikes tvetydiga hållning till 30-talets europeiska fascism och nazism.
1945 var Frankrike dessutom ekonomiskt utarmat, men i gengäld var sammanbrottet ett överståndet stadium; vanmaktskänslan hade ersatts av den nästan världsomspännande solidaritet för fred och framsteg som kampen mot nazismen hade framkallat. Högerstämrnorna bragtes för en tid till tystnad, och kommunister, socialister och katoliker kunde bilda en samlingsregering, samtidigt som marxister, existentialister och katolskt orienterade "personalister" nu inledde en fruktbar debatt om hur samhälls- och kulturarbetet skulle bedrivas.
Det kalla kriget gjorde ett snabbt slut på detta, och med efterklokhetens överblick kan de första efterkrigsårens optimism te sig som en ren illusion. Motsättningarna blev särskilt skarpa genom att Frankrike från 1947 till 1962 förde hårda kolonialkrig i Vietnam och Algeriet med ytterligare splittring av befolkningen som resultat. Den politiska tyngdpunkten försköts över centrum mot höger. Kommunistpartiet har från 1947 haft omkring tjugofem procent av rösterna men har inte vidare deltagit i någon regeringsbildning.
En varaktig avsöndring av en så stor det av befolkningen är i Frankrike - liksom i Italien - ett tecken på att parlamentarismen inte fungerar. De första motstötarna mot efterkrigsårens framstegstro och politiska engage- mang kom från litterärt håll: teoretikerna kring "den nya romanen" och den absurda teatern ifrågasatte existentialisternas förening av litteratur och politiskt engagemang.
Härtill kom att det för politiskt engagerade författare var ytterst svårt att andligen överleva i det kulturella tomrummet mellan doktrinär marxism och en ström av likgiltig och därför reaktionär litteratur och kritik.
50-talet kan därför karakteriseras som ett "eftertankens årtionde, då de bästa bland de äldre författarna reviderar sina egna åsikter, medan de yngre söker sig fram på vägar som leder till litterärt fruktbara resultat men på det teore- tiska planet snarare till frågetecken än till formulerade läror.
1958 gick den fjärde republiken under, då general de Gaulle tog makten genom en statskupp; han erhöll dock snart en överväldigande majoritet för sin politik. de Gaulle förenade på flera sätt en habil realpolitik med stora, nationalistiska färgade visioner om Frankrikes framtid: han framträdde som en fader för det förödmjukade och självföraktande Frankrike, och hans tal om landets "storhet" väckte genljud långt in i de vänsterorienterades led.
de Gaulles brist på sinne för den ekonomiska verkligheten och kanske också för folks behov av att trots allt få bestämma något själva ledde till majrevolten 1968, som i lika hög grad överrumplade regeringen som vänsterpartierna. Sedan krisen med knapp nöd blivit överstånden leds Frankrike nu med större sinne för de ekonomiska realiteterna.
På 60-talet vann uppfattningen att människan ingår som en bricka i otaliga system alltmera insteg. Strukturalismen är modeordet för en lång rad rörelser som även på det politiska området ger uttryck åt en upplevelse av människans vanmakt.
Medan flertalet vänsterorienterade de första efterkrigsåren hade tagit lätt på den ekonomiska och sociala lagbundenheten och förbisett den ekonomiska expansion som slog igenom i form av välfärdssamhället, läggs huvudvikten nu vid de system som är bestämmande för människors handlingssätt.
1968 års explosion har tolkats som en protest mot det enbart teoretiskt analyserande i denna inställning, men "systemet" (samhället) har såvitt man kan se lyckats absorbera denna protest. Den gamla debatten om förhållandet mellan frihet och nödvändighet har fått nya europeiska perspektiv: det som står under debatt är om "välfärdssamhället" skall utvecklas planlöst eller inte och en eventuell förändrings vägar och medel.

En litterär stormakt
"Genrernas strukturen är svaga. De sprängs lätt.'
Le Clezio

En tillbakablick på de senaste decenniernas produktion av fransk skönlitteratur ger vid handen att Frankrike väl hävdat sin position som litterär stormakt.
Maj 1968, med de epokskapande förändringar som då uppstod i det politiska och kulturella klimatet, kan bilda en naturlig gränslinje bakåt i tiden för den som vill teckna några av de huvudlinjer som blivit skönjbara i fransk prosakonst mot sekelslutet.
Författaren Le Clézios tes om genrernas strukturella svaghet och benägenhet att sprängas kan gälla för den franska efterkrigslitteraturen. Men först några ord om romanens ställning och utveckling på bokmarknaden, i fransmännens läsvanor, i det litterära klimatet, konkurrensen från andra genrer och medier.
Kvantitativt har det skett en explosionsartad utveckling på den franska bokmarknaden. Antalet utgivna titlar har mer än tredubblats mellan 1960 och 1990, från 11 440 till 38 414 titlar. Under samma period ökade också produktionsvolymen kraftigt, från 167 miljoner till 386 miljoner exemplar. Den starkaste tillväxten inträffade kring 1968 och i slutet av åttiotalet.
Tre av fyra titlar inom kategorin skönlitteratur (omfattande även lyrik, dramatik och essäistik) utgörs av romaner. 1990 gavs det i Frankrike ut inte mindre an 8 711 romantitlar, varav 3 835 nya titlar. Antalet romantitlar har starkt ökat, samtidigt som romanens snittupplaga minskat (från 22 199 exemplar 1982 till 12 888 exemplar 1990).
Romanen intar en dominant position i fransmännens bokinköp och läsvanor: 46 procent av fransmännen säger sig (1989) oftare läsa en roman än någon annan genre.
Det som framför allt vitaliserat utgivningen är pocketboken. Denna fick sitt stora genombrott 1968 och har därefter blivit speciellt den unga generationens bok. I dag utgör pocketboken nära en tredjedel (120 milj ex.) av den totala bokproduktionen och 75 procent av kategorin skönlitteratur.
Kraftfulla stödåtgärder, främst lagen om fasta bokpriser som kulturminister Jack Langgenomdrev 1981, har visat sig ha en allmänt stabiliserande effekt på den franska bokmarknaden.
Fransk litteratur är också en relativt stor exportvara. Utanför de fransktalande länderna efterfrågas den främst i Tyskland, Sydeuropa och Brasilien. Till de mest exporterade titlarna på senare år - efter Saint-Exupérys Lille prinsen och Camus Främlingen - hör Marguerite Duras Älskaren, Michel Foucaults Vansinnets historia samt Fernand Braudels och Georges Dubys historiska verk. Sett i backspegeln och med utländska förläggarögon skulle intresset för fransk litteratur, efter existentialismen, kronologiskt kunna sammanfattas enligt följande: den nya romanen, strukturalismen och Annales-skolan.
Om detta intresse ger en i stort rättvisande bild av den franska litteraturens internationella genomslagskraft och dess idéhistoriska utveckling, så kan bilden dock behöva nyanseras något, särskilt när det gäller romanen.
Utvecklingen de senaste decennierna har emellertid inte enbart varit av kvantitativ natur, låt vara att den kvalitativt måhända inte riktigt kan mäta sig med exempelvis det kreativa trettiotalet. Efterkrigstidens ledande intellektuella, Camus, Sartre, Aragon, Foucault, samtliga politiskt och moraliskt starkt engagerade författare, kommer sannolikt att kasta sina skuggor långt in i nästa sekel.
Men det är också uppenbart att många av de yngre författarna skakat av sig bördan av den politiska moralism som dikterade kulturklimatet strax efter 1968. De politiska utopierna förefaller begravda och tycks föga gångbara efter det tjugonde århundradets bittra erfarenheter av havererade ideologier, fanatism och totalitära system.

Kvinnorna
Simone de Beauvoirs banbrytande arbete Det andra könet (Le deuxiéme sexe, 1949) var en självklar utgångspunkt för den mer militanta feminism som började utvecklas i anslutning till studentrevolten och den nya vänsterns idéer. Ett uttryck härför var de 343 kvinnornas manifest i Le Nouvel Observateur 1971, där kända fransyskor, bl.a. Simone de Beauvoir, Giséle Halimi, Francoise Sagan och Marguerite Duras, uppgav sig ha gjort abort i hemlighet.
Många kvinnor insåg då, säger Simone de Beauvoir, att kvinnokampen inte kunde underordnas klasskampen, att det inte enbart gällde att kämpa emot männen för att bli kvitt förtrycker, utan i lika hög grad mot det förtryck och det könsrollstänkande som existerar kvinnor emellan.
Simone de Beauvoir, Marie Cardinal, Héléne Cixous, Julia Kristeva, Elisabeth Badinter m fl har riktat sin kritik mot den borgerliga kärnfarniljen, det patriarkaliska samhällets traditionella kvinno- och modersmyter. Viktigt, menar Héléne Cixous, är att kvinnorna placerar sig i texten, "skriver in sig i språket". Några har hävdat att det finns specifikt kvinnliga skrivsätt, mer vardagsnära och associativa, men mindre teoretiska och stilistiskt avslipade än de manliga, medan andra bestrider att det skulle finnas en sådan könsbetingad eller typiserad skillnad.
Klart är emellertid att kvinnans sociala och sexuella frigörelse nu slår igenom även i litteraturen och att kvinnobilden blivit betydligt mer nyanserad och problematiserad än tidigare. Likaså att kvinnorörelsen och kvinnliga erfarenheter vidgat det litterära formspråket.
Några icke feministiska författare, t.ex. Nieole Avril, Régine Deforges och lréne Frain, har framgångsrikt lyckats hävda sig på den kommersiella bokmarknaden och under en rad år lämnat de manliga kollegerna långt efter sig på bestsellerlistorna. Denna framgång, menar en del litteraturkritiker, beror helt enkelt på att kvinnor är flitigare romanläsare än män och att romankonsten i grund och botten är en kvinnlig genre.
Höjda över denna diskussion, såsom tidlösa och stilbildande var och en på sitt sätt, framträder Marguerite Yourcenar och Nathalie Sarraute, båda Nobelprisvärda Grandes dames med platser reserverade i 1900-talets litteraturhistoria. Marguerite Yourcenar blev 1980 för övrigt historisk genom att som första kvinna vinna inträde i Franska akademin.
De kvinnliga författarnas genombrott är, när allt kommer omkring, kanske inte så mycket en framgång för vare sig radikalfeminismen eller "kvinnolitteraturen". Snarare tycks det vara så att kvinnorna, som alltmer självförsörjande och oberoende individer, på ett självklart sätt nu även erövrat rätten att framträda som yrkesförfattare, jämställda med männen. Vad har för övrigt Marguerite Duras, Jeanne Cordelier, Annie Ernaux, Régine Deforges, Sylvie Germain och Marguerite Yourcenar gemensamt? Inte mycket.
Duras prisbelönade roman, Älskaren, från 1984, som sålts i miljonupplaga enbart i Frankrike, är ett utmärkt exempel på denna framgång: en bra författare och en fint skildrad kärlekshistoria som fått ett starkt publikt gensvar (filmatiseringen av romanen gjorde att den på nytt toppade bestsellerlistorna 1992, med fortsättningen Älskaren från norra Kina på andra plats). Kanske förhåller det sig också så att kvinnorna är speciellt känsliga för och val återspeglar den tidsanda och den individualism som präglar den aktuella perioden.

Tidsandan
Den som rest eller vistats någorlunda regelbundet i Frankrike de senaste decennierna kan knappast ha undgått att lägga märke till den andliga klimatförändring som ägt rum sedan 1968. Många av de värderingar som tidigare var hårdvaluta i den intellektuella debatten har efter hand devalverats: tron på framsteg, politiken, det högteknologiska samhället, kyrkan, facket, kollektiv- boende.
Vi finner i stället ett ökat intresse för decentralisering, regionalism, ekologi, nya energikällor, naturmediciner, astrologi; ett pånyttfött intresse för det förflutna, för Freud, den individuella lyckan, familjen och det egna hemmet; smak för lyx och flärd, för kroppskultur och estetik.
Ett utmärkt och nöjsamt sätt att ta del av dessa värdeförskjutningar är att gå igenom skilda årgångar av den politiska veckotidningen Le Nouvel Observateur, som har till specialitet att via reportage och enkäter fånga vad medarbetaren, kultursociologen Edgar Morin kallat l'air du temps, tidsandan, dvs. de mer eller mindre synliga fenomen, framväxande rörelser och trender som genomsyrar vardagslivet och den allmänna debatten. Denna tidsanda, dess lyten och krumbukter, har för övrigt fångats och hudflängts i tidningens serierutor av sådana suveräna sedeskildrare som tecknarna Reiser och Bretécher.
I motsvarande grad har individualism, sensualism och lekfullhet - men också allmän framtidspessimism och avsaknad av bergfasta politiska och religiösa övertygelser - satt sin prägel på det litterära klimatet sedan mitten av sjuttiotalet. Ensamhet, död och förgänglighet är återkommande grundteman i en mängd romaner där varken Gud, Marx eller fosterlandet kommenderar.
l stället finns ett påtagligt behov av att säga "jag", att nostalgiskt blicka tillbaka, söka sin identitet och sina rötter. En råd soloröster ställer krav på att få vara udda och avvikande, att utveckla sin personliga "rytm", att få återvända till hembygden.
Rousseaus gamla uppmaning "låt oss njuta av oss och "tillbaka till naturen" har anammats av tidsandan. Ideologierna har fått stryka på foten för de stora
myterna.

Intresse för det förflutna
I början på sjuttiotalet inträffade det plötsligt, skriver Georges Duby (L'histoire continue, 1991), att de etablerade historikerna i Paris blev succéförfattare:
"Av vilka skäl? Berodde det på att romangenren uttömt sina möjligheter och därmed givit essän det stora utrymme den haft på I 700-talet i den litterära franska produktionen?
Hur som helst, en del av den stora pu bliken började spontant föredra
istoria framför fiktion, och då inte bara händelsehistoria, utan även den som rör levnadssätten. Härrör denna smakförskjutning ur den smygande äckelkänsla som storstadskulturens uniforma grådask, storskaligheten, stormarknaderna, de höga hastigheternaframkallar och som gör oss benägna att söka äkta upplevelser på annat håll?
Behovet av att uppsöka mindre antiseptiska, monotona miljöer och fly till andra tider och trakter, är det en förklating till den överraskande popularitet som historien, särskilt medeltidshistorien, åtnjuter?"
Detta plötsligt uppflammande intresse för det förflutna medförde att franska förläggare på sjuttiotalet snabbt lade om sin utgivning och satsade på historisk litteratur som aldrig förr. En rad vetenskapligt högt kvalificerade verk letade sig fram till en förbluffande stor publik, så stor att man kan tala om en masspublik och storkonsumtion. Framgången underblåstes av massmedier, särskilt av televisionen, som lyfte fram dessa tidigare så tillbakadragna forskare i rampljuset och gjorde dem till stjärnor.
Det är särskilt medeltiden som kommit att stå i fokus. Några mentalitetshistoriker har skickligt visat vägen:
Emmanuel Le Roy Ladurie med sin internationella försäljningsframgång Mont Aillou, 1975, en exemplarisk bymonografi och kultursociologisk genomlysning av liv och trosföreställningar bland kättare i ett occitanskt bondesamhälle för 700 år sedan;
Georges Duby med sin antropologiskt färgade essä om det för Frankrike ärorika slaget Bouvines 1214, Söndagen vid Bouvines (Le dimanche de 1973), med sin studie av feodaltidens äktenskap, Makten och kärleken, 1981,(Le chevalier, la femme et le prétre, 1981); och sin bok William Marshal, "den bäste riddaren i världen" (Guillaume le Maréchal, 1984);
Jacques Le Goff med sina kartläggningar av skärseldens uppkomst och
ideologiska funktion, La Naissance du Purgatoire, 1981. och av medeltidens syn på pengar i Ockraren och döden, 1986 (La bourse et la vie).
"Jag gör inte anspråk på att bibringa honom sanningen, utan frammana det som är troligt, hålla fram den bild jag ärligen håller för sann." (Duby).
Flera av dessa historiker är goda berättare, har förmågan att skriva klart och medryckande,varför deras böcker med fördel kan sättas i händerna även på ovana historieläsare. Samtidigt ger denna litteratur läsaren en upplevelse av autenticitet som den historiska romanen knappast kan eller vågar göra anspråk på. En viktig distinktion härvidlag är att historikern-vetenskapsmannen, i motsats till romanförfattaren, givetvis inte kan tillåta sig att manipulera eller på annat sätt transformera sitt källmaterial. Utmärkta introduktioner i fransk mentalitetshistoria erbjuder tidskriften Res Publica i ett tema- nummer (nr 11, 1988) och Georges Duby i Lhistoire continue (1991), en "egohistoria" där denne berättar om sitt yrkesval, sina läromästare och sin historiesyn.

Den historiska romanen
Men också romanförfattama har uppfattat signalerna och ryckts med av historievågen. Anspråken på historicitet har därmed skruvats upp ett par grader, och inte sällan ackompanjeras de av en strävan att göra det förflutna rättvisa, att inte ensidigt måla upp dess barbari och eländen men ej heller falla i den
nostalgiska mytens fälla, den om "den gamla goda tiden".
Att gestalta det historikerna inte talar så mycket om, speciellt individuella människoöden, framstår annars allmänt som den historiska romanens berättigande. Mitt i den strida strömmen av historisk litteratur framflyter den traditionella, auktoritärt styrda populärepiska litteraturen. Något annat är inte att vänta. Men den är nu ofta mer dokumentärt underbyggd än tidigare. Ett exempel på intresset för medeltiden är Jeanne Bourins succé- och följetongsroman från 1979 La chambre des dames. Autenticiteten ligger framför allt i den historiska ramen, i beskrivningen av miljöer och föremål. Huvudpersonerna är kvinnor och handlingen är förlagd till kvinnliga miljöer.
Renässanens epok har gestaltats med stor förtrogenhet och inlevelse av Robert Merle i den långa romansvit som börjar med Fortune de France (1971), en vittomfattande krönika om några adels- och kungafamiljers öden i hugenottkrigens Frankrike. Slottsmiljön är för övrigt en av den franska romanens mest omhuldade skådeplatser. Problemet med arkaiserande ord har Merle löst att bifoga en lista som förklarar de ålderdomliga orden.
Det finns en uppsjö av exempel på traditionellt berättade av liknande slag, med eller utan förankring i slottsmiljö.
Revolutionen och Napoleonkrigen utgör givetvis en outtömlig inspirationskälla. En lättflytande och medryckande pikaresk är La route Napoléon (1987), där Max Gallo skildrar tidens omstörtande händelser via en provensalsk ädlings irrfäder i Europa. Konstnärligt mer lyckad och mer dokumentär, inte bara i de storslagna bataljrnålningarna utan även i det omsorgsfulla återgivandet av tidstrogna detaljer och miljöer är Gilles Lapouges prisbelönade Slaget vid Wagram (La bataille de Wagram, 1986), en brett episk roman vars kulmen är det blodiga slag där Napoleon 1809 på nytt besegrade Österrike.
Hundraårsminnet av Pariskommunen hyllades 1971 från olika ideologiska perspektiv: från vänster, med tillsats av stark folklig kolorit, av "berättaren från Cevennerna", Jean-Pierre Chabrol, i Le canonfraternité (1971) och från höger av Stendahl- specialisten Jacques Laurent i den väldokumenterade La communarde (1970). Båda romanerna tillhör såväl omfångs- som innehållsmässigt den tyngre historieepiken. Jacques Laurent är för övrigt, under pseudonymen Cécil Saint-Laurent, upphovsman till en rad historiska-erotiska bästsäljare, bl.a. Hortense 14-18 och Caroline chérie-böckema.
Rhônedalens populäre epiker Bernard Clavel, något av en fransk Jack London och därtill en av de få franska proletärförfattarna, har i Le Seigneur du fleuve (1972) på klassisk enkel prosa och med säker verklighetsförankring skildrat den
frambrytande industrialismen och kampen mellan de utdöende roddarlagen och de nya ångbåtarna. Med samma episkt kraftfulla schwung har han i flera frilufts- och bestsellerromaner, t.ex. Harricana (1983) och L'or de la terre (1984), skildrat det hårda nybyggarlivet bland heroiska fransmän, godhjärtade pälsjägare och guldgrävare i "Le Grand Nord", Kanada. Flertalet av Clavels böcker har filmatiserats för TV.

Historiska-politiskafiktioner
På toppen av den aktuella historievågen framträder en relativt ny och fantasieggande romangenre: berättelser som iscensätter till autentiska men icke desto mindre helt uppdiktade händelser. Tidigare omnämnd är Jean d'Ormessons La gloiredel'empire (1971), som berättar om ett fingerat världsimperium där historiska och påhittade händelser, äkta och förfalskade referenser obesvärat blandas om vartannat.

Vidare kan nämnas Claude Delmas spännande roman Chronique des guerres occitanes, 1983, om ett världskrig mellan Nord Syd skildrat ur ett sydfranskt byperspektiv. Likaså Jean-Renaud Camus två volymer om kung Roman av Caronien, 1983, (Roman roi), härskare över ett fiktivt centraleuropeiskt land som 1948 ockuperas av ryssarna. Tvingad till ett kringflackande liv i exil och hårt prövad är hjälten nära att mista sitt förstånd.

Den samtidshistoriska romanen
"Vi är okunniga om historien från de sekel som inte har någon roman. "
E & J de Goncourt

"Idag får vi de mest överraskande histoierna på TV-skärmen eller i tidningarna - reportrarna och journalisterna är de verkliga romanförfattarna i slutet på 1900-talet. Varjör ska man då skriva? Just därför att det är något annat. Därför att det härrör från ett övernaturligt möte."
Francoise Lefévre, Lille kannibalprinsen
Efter 1968 har romanen i påfallande liten grad behandlat samtidshistorien. Författarna har i stort sett gjort halt efter andra världskriget och ockupationen. Man får ett bestämt intryck av att de känt tvekan inför att i fiktionsform spegla de dramatiska händelser som därefter skakat Frankrike och världen, en tvekan inför att att utöva samhällskritik, att tala och profetera om den politiskt-ekonomiska brytningstid som Frankrike, som nationalstat, nu befinner sig i.
Författarna har trätt tillbaka, de spelar inte längre den debattledande roll av fria som t.ex. Gide, Malraux, Camus och Sartre en gång gjorde. Man överlåter åt journalisterna, politikerna och "de nya filosoferna" (Giucksmann, Lévy), åt radio och TV, att vittna om nutidshistoriska händelser.
Sannolikt finns här ett samband med den andliga klimat- - de allmänna värdeförskjutningar som leder bort från det politiska och sociala och tillbaka till den intima privatsfären och ett återblickande berättande.
Algerietkriget, en uppslitande händelse för miljoner fransmän, tycks vara en brytpunkt. Få har behandlat ämnet litterärt (eller filmiskt). Det är först på senare år ämnet blivit någorlunda tematiskt gångbart och som man vågat ta upp det till offentlig debatt i radio och TV.
Ej heller har studentrevolten i maj - 68, tvärtemot vad man kunde vänta sig, nämnvärt lockat de yngre författarna. Det är de mer etablerade som sporadiskt prövat ämnet, exempelvis Robert Merle i Derriére la vitre (1970) och Roger lkor i Le toumiquet des innocents (1972).
Naturligtvis finns det undantag från denna brist på samtidshistoriska engagemang. Författaren och filosofen Régis Debray började en kritisk uppgörelse med sitt eget revolutionära för- flutna och marxismen i romanerna Den ovälkomne (L'indési- rable, 1975) och La neige brûle (1977), där han gestaltar sina revolutionära upplevelser från Latinamerika och Kuba. Ett steg längre i uppgörelsen med de vänsterintellektuella och sig själv går han i boken A demain de Gaulle (1990), ett porträtt och senkommet erkännande av de Gaulle som den mest klarsynta politikern i modem tid, visionären som redan 1968 såg ett nytt Europa av samförstånd och samarbete, "från Atlanten till Ural".
Ett annat undantag utgör arbetarförfattaren Claire Etcherelli, som i sina kärleks- och samlevnadsromaner återger stämningar och händelser från Algerietkrigets brytningsår och majrevolten 1968. Jämte Etcherelli är Francois Bon en av de få yngre författare som skildrat industriarbetet inifrån (Sortie dusine, 1982). I en annan roman har han fångat den sterila betongtillvaron i en Parisförort (Décor ciment, 1988), och i Buzons brott (Le erime de Buzon, 1986) skildrar han, med konstnärlig tukt och säregen realism, personer som ut i fingertopparna och i minsta yttrande formats av fängelselivets instängdhet och främlingskap.
Socialt engagemang finner vi likaledes hos den äldre André Stil, ledamot av Goncourtakademin och f d chefredaktör på L'Humanité, vars vardagsrealistiska romaner från gruvarbetarmiljöer i Nordfrankrike bärs upp av humor och varm medkänsla med enkla människor och deras hårda livsvillkor: Dieu est un enfant,
l979, Lhomme de coeur, 1982, Les quaniers d'été,1984.
I den samtidshistoriska romanen kan vi även skönja tendenser, stämningar liknande dem som förebådade föregående sekelslut, romaner behärskade av en dov stämning av fin de siècle, av allmän gudaskymning, svartsyn och dekadens.
En skarp vidräkning med 68-generationens revolutionsmystik och den dogmatiska vänstern ger Bernard-Henri Lévy i den fiktiva dokumentären Ängel och demon, 1984 (Le diable en tète) där hjälten till slut, sorn "botfärdig terrorist och yrkesrevolutionär" drar konsekvenserna av sitt långtgående självbedrägeri.
Levy knyter här an till den kritik av marxismen och vår tids utopier som han levererat i debattboken Barbari med mänskligt ansikte, 1977 (La barbarie à visage humain), och till dess apokalyptiska anslag:
"Jag är det naturliga barnet till ett ondskefullt par: fascismen och stalinismen. Jag är uppvuxen i en skymning, där tunga moln störtar samman under vapenlarm och de dödsdömdas klagorop".

Utvecklingsromanen
Nära den samtidshistoriska romanen och självbiografin ligger bildnings- och utvecklingsromanen, en genre i vilken samtidslitteraturens tema om individens personliga ansvar,eller bristpå ansvar, klarast gestaltas i berättelserna.
Ett slag tycktes den på väg att tyna bort, men några av de s k husarerna - efter Roger Nimiers Le hussard bleu (1950) med dess smått cyniska och självsvåldiga antihjältar - gav genren en renässans på sjuttiotalet. Tematiskt tycks den väl ansluta sig till den nya individualistiska tidsandan, och formellt har genren inte haft några svårigheter att anpassa sig till mer öppna och söndersprängda kompositioner.
Den odlas företrädesvis av äldre manliga författare. Ett ofta återkommande tema i dessa romaner är frågan om hjältens politiska ställningstagande under ockupationen, en för många fransmän fortfarande laddad fråga.
En fläkt av historisk äventyrsroman drar igenom Michel Déons generationsepos Les poneys sauvages (1970), Le jeune homme veri (1975) och Les vinet ans du jeune homme vert (1977), böcker vilka även kan läsas som parodier på den vanliga underhållningsromanen. På lättflytande franska och med bitterljuv nostalgi skildrar Déon den desperata och villrådiga ungdomsgeneration han självtillhörde, den som levde livets glada dagar under kriget. Många av dem skulle samlas kring högerflygelns Action Francaise och nationalisten Charles Maurras och kom efter befrielsen att straffas hårt för sin politiska opportunism genom att ställas utanför den franska samhällsgemenskapen. Déon bosatte sig 1969 på Irland, och det irländska landskapet bildade länge den naturliga bakgrunden i hans böcker. Hans Je vous écris d'Italie (1984) är dock lovsång till Italien - till kärleken och glömskan.

Kärleks- och samlevnadsromanen

"Vad behövs för att en kvinna ska lyckas i livet?"
"Först, ett yrke", därefter, "kanske, ett barn", svarar enligt en fransk publikundersökning från 1989 en förkrossande majoritet av de kvinnor som tillfrågats. Mannen ses som långt ifrån oumbärlig, 82 procent menar att de gott klarar sig utan en man i vardagslivet. "Oberoende" är det adjektiv - av fjorton alternativ - som bäst definierar dagens kvinnogeneration, menar flertalet av de tillfrågade (främst kvinnor under 55 år). Franska kvinnor existerar, om man får tro undersökningen, numera genom sig själva och för sig själva. De har till slut tagit hem spelet, den militanta feminismen från 1968 är död. Simone Signoret framstår som idealkvinnan för de flesta (Le Nouvel Observateur 27.4 1989).
Fråntagen en del av sin mystik, berövad de religiösa fundament som tidigare gav den en sakral karaktär och de moraliska normer som förlänade den tragikens magiska kraft, fortsätter kärleken likväl att väsnas och rumstera med oförminskad styrka i romanens värld.
Vad gäller den religiösa förankringen kan vi i förbigående konstatera att det i dag finns få, nästan inga katolska romanförfattare av format. Paul Claudel, Francois Mauriac och Georges Bernanos saknar efterföljare.
Kärleks- och samlevnadsromanen är genrer där de manliga författarnas dominans nu brutits. Med kvinnolitteraturens starka frammarsch, med kvinnobildens nyansering och problematisering har det givetvis varit svårare för de manliga författarna att hävda sin gamla prestige som unika kännare av kvinnosjälen (à la Flaubert: "Madame Bovary, c'est moi").
Något av ett undantag härvidlag utgör den schweizfranske karriärdiplomaten och författaren Albert Cohens mäktiga kärlekssymfoni Herrens sköna (Belle du seigneur, 1968), till form och innehåll så motströms en roman någonsin kunde vara när den kom 1968. Den ingår som sista delen i en trilogi om familjen Solal och de sefardiska judarnas öden i förkrigstidens Europa.
Handlingen utspelar sig i det högborgerliga Genéve och i Provence, mot en bakgrund av antisemitism och stöveltramp. Huvudtemat är den in i döden oavvisliga kärleken, en passionshistoria som tanken till Höga visan, Tristan och Isolde men också till Strindbergs dödsdans och inferno. Med sin mångfald av stämningar, sin komik och blandning av stilar för den också tanken till James Joyce och Céline.
Efter 1968 blir 'olikheten' mode och en tillgång för bokförlagen. Om denna frigörelseanda, som utgick från studentkvarteren i Paris, och om något så ovanligt som en lycklig homosexuell förälskelse mellan två unga män - skildrad av en kvinna - kan vi läsa i Christiane Rocheforts Vår på parkeringsplatsen (Printemps au parking, 1969).
En annan sak är att denna nyvunna frihet att tala ut och skriva om sin homosexualitet ännu inte avsatt konstnärligt mer fullödiga verk än de som tidigare tillkommit under självcensurens och skammens" sekel. För de mer lyckade försöken i litterärt avseende svarar Yves Navarre med Djurparken och Angelo Rinaldi med Sista festen på Café Imperial, två kritikerrosade romaner som det finns anledning att återvända till.
En liten pärla i detta sammanhang är Régine Deforges anspråkslösa brevroman Maries Passion (Pour l'amour de Marie Salat, 1986), som handlar om lesbisk kärlek mellan två gifta grannfruar, den ena sömmerska, den andra fabriksarbeterska. Ramen är en liten västfransk by vid seklets början. Mycket av intensiteten i kvinnornas förbjudna känslor får framskymta mellan raderna. Historien har enligt Deforges en autentisk bakgrund: en handfull gamla vykort som hon funnit på ett antikvariat.

Kärlekens samtal
En aspekt är att kärleksromanen, likt kärleksmyten, sedan länge införlivat sexualiteten i sin sfär.
Kärlekstemat återkommer i var och varannan roman, och det är inte möjligt att inom en så här snäv ram ge en rättvisande bild av dess mångfald och variation.
Philippe Sollers, en av den moderna franska litteraturens idérikaste debattörer och genresabotörer, frågar sig:
"Varför läser man romaner? Nog med hyckleri: för att informera sig om sexuella situationer. Det är alltid med åtsnörpning strupen som man går direkt till de skumma scenerna, till ställena där känslorna tar överhanden, där stämningarna håller på att vippa över, dvs till de öppet erotiska momenten. Det är där, bortom alla
ideologiska och formella diskussioner, som litteraturens tillstånd och kvalitet bedöms."
Och det är särskilt de kvinnliga romanförfattarna, menar Sollers, som är reserverade, i synnerhet beträffande den kvinnliga sexualiteten.
Han har själv i den självsvåldigt eruptiva boken Femmes(1983) en ordrik blandning av fiktion, fakta, nyckelroman, självbiografi och essä - i överflöd visat på sådana sexuella situationer för att, verkar det, få tillfälle att göra upp med sina egna kvinnokomplex och den nya världsomspännande "klitokratiska" feminismen.
Den diskussion som Sollers bok väckte fick ett par månader efter utgivningen en oväntat ny dimension då hans hustru, Julia Kristeva, semiotiker och lärjunge till psykoanalytikem Lacan, kom ut med essäsamlingen Histoires d'amour (1983), en rapsodisk historisk psykologisk studie i de västerländska kärleksmyterna, belysta med exempel från Platon, bibeln, kyrkohistorien, provensalsk trubadurdiktning fram till Bataille.
Kristeva uppehåller sig särskilt vid narcissusmyten och den legitimering denna
jagidealiserade kärlek fått genom kristendomens "älska din nästa som dig själv", och Thomas av Aquinos "amor sui". Hon fortsätter denna diskussion i nyckelromanen Samurajerna, 1990.
Sollers påstående att kvinnor skulle vara mer reserverade när det gäller att skildra erotik och kvinnlig sexualitet torde väl vederläggas av sådana romaner som Älskaren av Marguerite Duras, Mina nätter är vackrare än era dagar av Raphaële Billetdoux, Begärets hus av France Husers, Den blå cykeln av Regine Desforges, Saltstänk på huden av Benoîte Groult och Slaktaren av Lina Reyes som förresten vann pris som bästa erotiska berättelse 1988.

Biografin
"Det är ofattbart att blotta utsikten att få en levnadstecknare inte har fått någon att avstå från livet. "
E.M Cioran
Biografin, tidigare en engelsk specialitet, har i André Maurois efterföljd blivit en väletablerad och högt skattad fransk produkt. Maurois På spaning efter Marcel Proust (A la recherche de Marcel Proust, 1949) kan stå som Prototyp för genren: en levnadsteckning över en (känd) historisk person, grundad på tillgängligt faktamaterial och författad av en annan person (alltså med framställningsformen i tredje person då den biograferade omtalas).
En exemplarisk biografi bör, enligt genrens krav, behandla den biograferades hela livslopp och lägga starkare betoning på personligheten an på verken. Genrens bokhandelssuccéer skvallrar om att den biografiska illusionen - som ju bygger på graden av likhet mellan huvudpersonen i boken och modellen i verkligheten - fungerar tillfredsställande.
En god biografi bör dessutom erbjuda en livsförklaring, skapa översikt.
Det kan för övrigt ofta vara svårt att skilja fackmässigt skrivna alster från mer romantiserade, såsom Henri Troyats lättflytande furste- och författarbiografier, Katarina den stora (Catherine la Grande, 1978), Peter den store (Pierre le Grand, 1979), Tjechov (Tehekhov, 1984), Flaubert (1988), Maupassant (1989), böcker
utrustade med utförliga bibliografier och källhänvisningar.
Biografin handlar i regel om en avliden person som man har distans till. Ju mer samtida den biograferade är, desto vanskligare blir bedömningarna. Något av det bästa i fråga om dokumentation, komposition och kritisk distans till mer samtida fransmän är Jean Lacoutures porträtt av sådana starka personer som André Malraux (1973), Léon Blum (1977), Francois Mauriac(1980), Pierre Mendés-France (1981) och Charles de Gaulle, (1"Rebellen", 2. "Politikern", 3. "Suveränen", 1984-85).
Kritikerrosade författarbiografler är bl.a. Bertrand Poirot-Delpèchs fotobok om Francoise Sagan Bonjour Sagan (1985), Cohen-Solals Sartre - ett liv (Sartre, 1985), Frédéric Vitox La vie de Céline (1988) och Josyane Savigneaus Marguerite Yourcenar, 1990.

Biografiska blandformer
En blandning av biografi och meoarer är Simone de Beauvoirs Farväl till Sartre (La cérémonie des adieux, 1981), en bok komponerad i två delar. I den första skildrar hon de tio sista åren, 1970-1980, i Sartres liv: hans fysiska förfall men också hans omutliga ärlighet och bländande intellekt. Det är ett sakligt, detaljrikt och osminkat vittnesmål, avfattat med hjälp av dagboksanteckningar, sjukjournaler och vänners utsagor, skrivet för Historien.
Men det är också en vänbok nedtecknad med rättframhetens ömhet. Indirekt formar sig "avskedet' till ett självporträtt av Simone de Beauvoir och hennes roll som den åldrande filosofens livsledsagarinna, diskussionspartner och sjuksyster. Bokens andra och större del består av ett långt bandinspelat samtal från 1974, där Sartre får berätta om sitt liv och författarskap.
Musik- och Italienälskaren Dominique Fernandez har i sin prisbelönade bok I Ängelns hand (Dans la main de l'ange, 1982) låtit den döde Pier Paolo Pasolini, den kände diktaren och filmskaparen, teckna ned sitt eget dramatiska livsöde. Detta imaginära självporträtt formar sig till en grym oidipussaga "på italienska". Det är således en korsning mellan biografi och roman. Eller som författaren själv formulerar det: "ett besittningstagande av en konstnär genom en annan, såsom blott fantasin kan tillåta sig". Huvudteman är skapandets villkor, dödsdriften och, som alltid hos Fernandez, den homosexuella kärleken och dess utsatthet.
Ett mellanting mellan biografi och fiktion, medvetet tvetydig, är Bernard-Henri Lévys litterära kraftprov Charles Baudelaires sista dagar (Les derniers jours de Charles Baudelaire, 1988) som bygger på historiskt material och författarens inbillningskraft. Det är ofta svår för att inte säga omöjligt att avgöra vad som är påhittat eller autentiskt i denna flerstämmiga men samtidigt stramt komponerade historia. Också här utgör skapandets villkor och konflikten mellan liv och konst ett huvudtema.
Mer humoristisk är Francoise Sagans Sarah Bernhardt. Det oförstörbara skrattet (Sarah Bernhardt, 1987). Boken är en fiktiv brevväxling mellan två syskonsjälar, författarinnan och den legendariska skådespelerskan.

Memoarer - okontrollerbara och subjektiva
Memoarer eller hågkomster, statssmännens och artisternas favoritgenre, är en mer okontrollerbar och subjektiv genre (berättas av ett jag) än biografin men i princip något mindre självcentrerad än självbiografin. En föregångare, och en lysande sådan i fransk litteratur är Chateaubriands Minnen från andra sidan graven, 1850. Chateaubriand var en av de första som i denna form försökte påvisa det oåterkalleliga i den enskilda människan liv och som lyckades sammanväva sin privata historia med hela sin epoks historia. Som läsare får vi se ett helt land , en hel tid i en enda människas liv.
Ett av de mer intressanta kvinnliga vittnesmålen från det parisiska artislivet är Jag är som jag är, 1976 av Juliette Greco, "existentialismens musa", och Längtan är inte längre vad den har varit,1976, en intervju med skådespelerskan Simone Signoret. Större litterärt värde har kanske Francoise Sagans bidrag I kärt minne minne (Avec mon meilleur souvenir, 1984), essäistiska minnen skrivna med ironisk distans och med den lätta luftiga stil som är hennes egen.
Den Sagan vi här möter är en annan än mytens, den rika och rotlösa kändisväninnan. l stället framträder bilden av en svårplacerad författare med förmåga till förnyelse, sensibel för alltings bräcklighet, chosefri och generös: Sagan lyckades bl. a. vinna Sartres förtroende och muntra upp den åldrade filosofens sista levnadsår.

Fiktiva memoarer
Mer oanade perspektiv öppnar sig i de fiktiva memoarerna. Vi kan här urskilja två slag, dels den gamla beprövade modellen där vi möter en uppdiktad hjälte som berättare och huvudperson - ett ovanligt fantasifullt exempel är Robert Sabatiers pikaresk De hemliga åren i en människas liv (Les années secrétes de la vie d'un homme, 1984) - dels en tämligen ny variant, nämligen memoarer tillskrivna en historisk person.
Den senare varianten har frestat allt fler moderna författare, exempelvis Marguerite Yourcenar i Hadrianus minnen och Francoise Chandernagor i Konungens allé (L'ailée du, roi, 1981), succéboken om den handlingskraftiga och intern ligenta Madame de Maintenon, Ludvig XIV:s älskarinna.
Fiktionen utgår i dessa fall från valet att låta historiska personer föra ordet i jagform. Båda böckerna är också en form av historiska romaner och exempel på utomordentligt väldokumenterade berättelser, där författarinnorna kritiskt kommenterat sitt källmaterial. En skillnad är att Francoise Chandernagor haft tillgång till mer autentiskt grundmaterial - i det här fallet Madame de Maintenons egna brev - än Marguerite Yourcenar.
Man kan undra varför de två författarinnorna över huvud taget har valt fiktionsformen framför den renodlade biografin. Ett skäl är naturligtvis att de velat utnyttja den större frihet, den möjlighet till konstnärlig gestaltning, inlevelse och identifikation som fiktionen erbjuder. Den historiska patinan verkar dock så äkta at det många gånger är svårt att urskilja deras egna röster från de historiska personernas.
I sista hand hänger det på personnamnet om det är en självbiografi eller en självbiografisk roman vi har att göra med, menar Philippe Lejeune i sin avhandling Le pacte autobiographique (1975). Lejeune föreslår följande definition på självbiografin: en skildring på prosa där en verklig person, retrospektivt och kronologiskt, berättar om sitt eget liv med tonvikt på det individuella och särskilt på den egna personlighetens historia. Som prototyp står Rousseaus Bekännelser (Confessions, 1781-1788), en klassiker som följts av en aldrig sinande ström av bekännelselitteratur av högst skiftande kvalitet.
Varje ärlig granskning av samvetet inbjuder till att tala illa om sig själv, menade Pascal. Eller om sin nästa, kunde man tillägga. En del författare hyser också en uttalad motvilja mot all litterär självbespegling. Till dessa hör Marguerite Yourcenar, som lite polemiskt deklarerade: "Den publik som söker personliga förtroenden i en författares bok är en publik som inte kan läsa."
En skeptisk inställning till självbiografin som sådan och en kontinuerlig vaksamhet mot efterhandskonstruktioner finner vi även i Nathalie Sarrautes Innan bilden bleknat (Enfance, 1983). Hennes minnen består av en serie riska bilder eller scener från barndomen, återgivna i dialogform: en kritisk röst, författarinnans alter ego, övervakar, förtroliga, ironiska frågor, opponerar, kräver motiveringar av den andra rösten, tillhörande den åttioettåriga författarinnan som försiktigt och via brottstycken återger sina barndomsminnen.
Malraux skrev sina Antimemoarer (Antimémoires, 1967), en suverän blandning av fakta, fiktion och myt, och Sartre skrev Orden (Les mots, 1964), något så sällsynt som en parodisk självbiografi i vilken barndomsminnena får passera revy genom ett komiskt filter. I sin journal om "låtsaskriget", Les carnets de la drôle de guerre (1983), utnyttjar Sartre sina djupdykningar i det förflutna för att nagelfara sin filosofi och i ljuset av gjorda erfarenheter korrigera en del av sina teorier, bl. a. sin syn på kärleken.
Claude Roy, poet, romanförfattare och litteraturkritiker i Le Nouvel Observateur, har givit ut den självbiografiska trilogin Moi je, Nous, Somme toute (1969-75), åtföljd av ett slags appendix, Les chercheurs de Dieu (1981). Dessa verk utgör en blandning av essäer, dagboksanteckningar, citat och poesisekvenser.
I första boken frågar sig Claude Roy: "Vem är jag?" Och hur uttrycks författarens och berättarens identitet? "Vem är det sista jag som kan döma alla de andra, ge dem syndaförlåtelse, eftersom det till slut befriats från att ständigt vara ett jag?"
Claude Roy skildrar sin ideologiska och litterära utveckling från mitten av trettiotalet fram till 1960, och sina ungdomsförvillelser: hur han tvingats överge den ena tron efter den andra, Maurras, Marx, Stalin. Ett avslutande komplement till dessa böcker bildar Permis de sejour (1983), där Claude Roy i dagboksform, med distans och kärv humor, berättar om sin kamp för "uppehållstillstånd" i livet, en kamp mot en livshotande cancersjukdom.

Internationellt uppmärksammad blev Marie Cardinal för Orden som befriar, 1975, en modigt självutlämnande skildring i jagform. Boken berättar med stark realism om
en psykotisk kvinnas kamp med sin ångest, om hennes uppgörelse med modern och hennes mödosamma väg till ett frisktt liv med psykoanalysens hjälp.
Det fria associationsflödet, den uppbrutna kompositionen och kronologin svarar väl mot förloppet i en psykoanalytisk behandling.
Är Orden som befriar en självbiografi eller en roman?
Bokens huvudperson - en kvinna i trettioårsåldern, uppvuxen i Algeriet, gift, trebarnsmor, har gått i analys mm, förefaller helt identisk med författarinnan.
Men berättelsen huvudperson namnges inte, hon förblir anonym boken igenom.

I den nya franska prosan påträffar vi alltfler svårbestämbara, genremässigt svävande texter - en tjusning typisk för den litterära stormakten Frankrike som säkerligen kommer att fortsätta under 2000-talet.

Källa: Litteraturens världshistoria: Michel Olsen; Åke Erlandsson, Modern fransk prosa

Texter&författare