Epoker

Efterkrigstiden: Amerika

För alla perioder av kulturens historia gäller det att konsten kan berätta för oss om människors tänkesätt och beteende. För Amerikas vidkommande gäller det i särskilt hög grad, eftersom amerikanska författare generation efter generation har tvingats att ständigt på nytt ställa sig frågan: Vilka är egentligen vi som kallar oss amerikaner?
Att finna gemensamma drag som kan definiera såväl Texasbon som mannen från New England kan falla sig svårt - vilken är den gemensamma kulturella bakgrunden för en kontorist i Stockholm och en vinodlare i Toscana? Det är inte bara språket som åtskiljer. När den amerikanska författaren väl har fått fotfäste i strömmen av etniska och sociala grupperingar runt omkring sig, möts han eller hon av en ännu större utmaning än sin europeiska kollega.
Ingenstans går utvecklingen så snabbt som i USA. Från dag till dag ändrar tekniken världsbilden och vardagstillvaron. Det tycks inte finnas några gränser för vad vetenskapen förmår; vi kan gå i land på månen, vi kan närstudera Mars med modern teknologi, vi kan konstruera maskiner för allt, vi kan nogrannt kartlägga människans DNA - men var blir människan av i allt detta? Kan hon över huvud existera i en stat kontrollerad av robotar? Man associerar till innehållet i filmen Matrix. Det är klart att författarna måste protestera mot allt som gör människan omänsklig. Det är klart att författarna måste protestera mot allt som gör människan omänsklig.
Vart vi än vänder oss i efterkrigstidens amerikanska litteratur möter vi protesten mot att individen sätts ur spel. Romanhjälten blir en revoltör mot det system som försöker kväva honom. Han är inspärrad i en värld av förorening, överbefolkning, brutalitet och förstörelse av alla naturliga värden.
Frågan som på sin tid löd: hur lever man på välfärdssamhällets villkor? har nu fått formuleringen: kan man över huvud taget överleva? Författarnas svar rymmer alla nyanser, från tron på något oförstörbart hos människan till visioner av total tillintetgörelse. Det är om dessa svar som den följande framställningen handlar.
Man kan naturligtvis inte tala om efterkrigsåren som om en enda epok: varje årtionde har sin atmosfär, påverkad av såväl storpolitik som av social och kulturell debatt. 40-talet präglades dels av chocken inför andra världskriget, som väckte det första mörka tvivlet på det demokratiska sarnhällets möjlighet att överleva, dels av pakten mellan Nazityskland och Sovjet 1939 som betydde dödsstöten för marxismen i USA.
Från den breda naturalistiska skildringen med socialt perspektiv (Farrell, Steinbeck) vände sig diktarna inåt. Både i lyrik och prosa blev den enskilde individens moraliska problem de centrala (Warren, McCullers). 1940 öppnade poeten Archibald MacLeish (född 1892) med skriften The Irresponsibles (De oansvariga) en debatt om diktarens politiska ansvar, vilken med skiftande ut- gångspunkter har pågått alltsedan dess. MacLeishs fråga gällde om den amerikanska författaren kunde hållas ansvarig för att det på 20- och 30-talen inte hade varnats tillräckligt tydligt för fascismen. Man krävde en medvetet demokratisk, antifascistisk hållning av skribenterna. Men man hade varken tro eller ideologi att stödja sig på.
Med president Truman (1945-53), den överraskande starke lille mannen från Missouri som gav order om atombombens användning mot Japan och var drivkraften bakom hjälpen till Europa, inleddes en period av fruktan och osäkerhet som ledde till censur, disciplin och till de förföljelser (Alger Hiss, makarna Rosenberg) som kulminerade i senator MacCarthys vanvettiga kommunisthets.
Många författare måste inställa sig inför McCarthys kommitté, andra teg eller anpassade sig. Eisenhowers presidentperiod (1953- 61) blev till synes en stillsam tid, präglad av välstånd men också av en pyrande revolt som slog ut i beatgenerationens försök att skapa ett alternativt samhälle enligt anarkistiska principer.
Litteraturen öppnade sig mot en mera omfattande verklighetsskildring, i synnerhet hos de judiska författarna som bildade en starkt sammanhållen grupp (Bellow, Malamud, Roth). Kritiker som framemot 1960 gjorde en balansräkning för ung amerikansk litteratur måste dock konstatera att man i prosan inte hade funnit de begåvningar som skulle avlösa "de stora gamla": Hemingway, Faulkner och Dos Passos.
Årtiondets mest omtalade böcker - kanske också de mest inflytelserika - var facklitterära verk som Kinseyrapporten (1948- 53), sociologen David Riesmans (född 1909). The Lonely Crowd (1950; Den ensamma massan) och C. Wright Mills' (1916-62) White Collar (1950; Vit krage), en skarpsinnig analys av det amerikanska medelklassamhälle som beatniks och hipsters opponerade mot, och The Power Elite (1956; Makteliten), som definierar de tre amerikanska maktgrupperna: industrikapitalismen, militären och politikerna.
Fingerfärdiga B- författare följde upp dessa verk med digra romaner som populariserade stoffet: Irving Wallace banaliserade Kinsey i The Chapman Report (1960), Sloan Wilson (The Man in the Gray Flannel Suit, 1955; Mannen i grå kostymen) och Cameron Hawley skapade sensation kring "portföljmänniskan" i sina böcker om vältrimmade avdelningschefer och deras kamp för att nå toppen i aktiebolaget.
Under John F. Kennedys korta tid som president (1961- 63) upplevde författare och intellektuella att de rentav kunde rådfrågas; amerikanernas ingrodda misstro mot "the egghead" delades inte av presidenten. De receptiva reagerade snabbt och förutsade en ny guldålder (Mailer). Men Lyndon Johnsons administration (1963--69) satte allt på plats igen. Allteftersom det blev tydligt att presidenten, (och det gällde i ännu högre grad efterträdaren Nixon) satte kongressen ur spel utbredde sig känslan av maktlöshet. Litteraturen under 60-talet kännetecknades av å ena sidan galghumor, tragikomisk surrealism och absurditetskänsla (Kurt Vonnegut, Joseph Heller, Pynchon), å den andra en ännu häftigare och öppnare protest mot omänskliga förhållanden (Black Power).
Stämningen är koncentrerad i dessa rader av en av årtiondets trubadurer, folksångaren Bob Dylan (född 1941):
if your time to you
is worth savin'
then you better start swimmin'
or you'll sink like a stone,
for the times they are a-changin'.

Sedan Theodore Dreisers dagar hade den naturalistiska romanen haft en stark position inom amerikansk litteratur. Den hade varit ett verkningsfullt medium inte minst för 30-talets sociala protest. Men då vetenskap och konst började sätta frågetecken för verklighetens väsen, måste naturalismen naturligtvis råka i misskredit. Den tog ju så att säga verkligheten för given. Inte minst under intryck av marxismens konkurs i USA uppstod på 40-talet ett missnöje med alla materialistiska livsåskådningar.
Intresset övergick till Kierkegaard och andra religiösa filosofer, och romanen grep tillfället att vända sig inåt, mot den enskildes medvetande. Inflytande från psykoanalysen verkade i samma riktning. Också nykritikens krav på estetisk form drabbade de naturalistiska skribenterna, som satte en ära i att skapa direkt "av livet självt" och därför enligt nykritikernas mening underordnade sig stoffet i stället för att forma det.
Icke desto mindre överlevde den naturalistiska romanen och fick ett nytt uppsving på 50-talet, då bl. a. Bellow underströk sin skuld till Dreisers romanform. Också mängden av trivialromaner vittnar om att den inte så lätt låter sig sopas undan. Under det första årtiondet efter kriget finner vi den först och främst som krigsroman och hos en rad författare som lägger vikt vid en bred samhällsskildring, om än med utnyttjande också av andra romanformers verkningsmedel.
Amerikanska förläggare som efter världskrigets avslutning beredde sig på att ta emot en ström av krigsromanmanuskript blev inte besvikna. De första tio åren efter kriget spottade tryckerierna ut hundratals boktitlar på marknaden, i miljoner exemplar.
Den långt övervägande delen är gjord efter samma recept. Den utgår från författarnas egna upplevelser, och endast ett ringa fåtal experimenterar med formen. Man går rakt på, berättar hur man gick i krig, upplevde svineriet och kom hem. Eller man väljer den tragiska utgången och låter hjälten bli dödad.
De många krigsromanerna har, betraktade som helhet, ett betydande intresse som sociologiskt fenomen. Några gemensamma drag och typer skall därför här belysas.
Den första överraskningen är att det i denna flod av böcker som nästan alla är mycket välskrivna finns ytterst få av samma konstnärliga kraft som de bästa av romanerna om första världskriget: Hemingways, cummings' och Dos Passos verk. Strängt taget är det kanske inte så märkvärdigt.
Hemingways generation hade skrivit mycket sin reaktion på I:a världskriget, från vilket man hade återvänt som desillusionerade idealister. Denna reaktion och denna litteratur blev i själva verket den unga generationens förbannelse, eftersom de med all makt försökte se på det nya kriget, det 2:a världskriget, på samma sätt som föregångarna hade sett på det första. Men hur i all världen skulle de kunna göra det? Den krigsromanförfattare (och det var inte få) som försökte spela Hemingway efter andra världskriget måste bli oärlig mot sina egna upplevelser.
Ty denna gång hade man inte dragit ut som idealister. Man var fullständigt på det klara med att kriget var en smutsig och brutal affär. Att tala om hjältemod och krigsmannadygder var att krypa in i en litterär konvention, och det tog gång på gång livet av konstverket.
Det svåraste problem de nya krigsromanförfattarna ställdes inför var kanske att förena kravet på patriotism med upplevelsen av krigets vidrighet. Man måste å ena sidan få angripa ett militärsystem som inte motsvarade de demokratiska ideal man hade vuxit upp med, å andra sidan gällde det att prisa USA och hävda demokratins fördelar framför de fascistiska system man slogs med. Dessa båda krav kunde lätt ge krigsromanen karaktär av personlighetsklyvning.
Det finns en långt större brutalitet i dessa romaner än i böckerna om kriget 1914-18. De flesta "hjältarna" är civilister, för vilka kriget är ett obehagligt avbrott i en
borgerlig tillvaro. Ingen vet riktigt varför man slåss. Det är tankeväckande att man gång på gång möter precis samma människotyper; är det en litterär konvention (som i folklustspelet) när vissa bestämda etniska grupper eller sociala skikt skildras likadant överallt?
Den som har läst några krigsromaner har fått lära sig att "den intellektuelle" i gruppen alltid är misstänkt bland soldatkamraterna; detsamma gäller "juden" - och alldeles åt skogen är det naturligtvis om man är en "intellektuell jude". Det vittnar dock om författarnas solidaritet med sin egen grupp att den "intellektuelle", även om han är klen, i regel till sist visar sig vara riktigt bra, tapper och snarfyndig. Och negern - här är det nästan fråga om diskriminering med motsatt förtecken. Ty krigsromanen är som regel så ivrig att visa solidaritet med den svarte brodern att den gör honom nästan mjäkigt god; och det är väl inte heller sanningen.
Slutligen är personer av portugisisk eller italiensk härkomst på förhand dömda att vara fega och förrädiska, medan den två meter långe blonde killen av nordisk härstamning är en god kamrat, även om han är en smula inskränkt och alltid tämligen berusad.
De flesta av dessa romaner om kriget är pessimistiska eller rentav nihilistiska. Malcolm Cowley uttryckte saken så: "Författarna drog ut på korståg utan något kors." Men en del av dem - inte de bästa - lever dock upp till nationalismens krav. AArmén eller marinen glorifieras, och ledarna blir symboler för demokratiska moral.
En rad populära romaner går i denna riktning och beskriver kriget som en ädel idrott. Ett gott exempel är Herman Wouks (född 1915) The Caine Mutiny (1951; Myteriet på Caine), som lider av en betänklig dubbelmoral. A ena sidan slås det fast att marinens hårda lag är rättvis: en riktig man ska kämpa mot nationens fiende, och den enskilde måste åtlyda kollektivets vilja. Författaren borde följdriktigt låta straffa de män som sätter sig upp mot lagen. Men för att boken skall kunna filmas sviker Wouk sin moral och låter myteristen få både flickan och kommandot.
Mera renhårig, fastän schematisk i strukturen, är Irwin Shaws (född 1913) populära "The Young Lions" (1948; De unga lejonen), prototypen för den roman som klär
livsåskådningar eller ideologier i uniform och handfast leder dem genom en spännande handling. Bokens demokratiska språkrör, den amerikanske juden Noah, växer under handlingens gång till förståelse för humanismens ideal, medan nazisten Christian mänskligt går under i sin tro på att ändamålet helgar medlen. Mellan dem står Michael, som länge försöker vara oberoende och vacklar mellan att tjäna sin egen eller andras sak men som genom Noahs död också når fram till en demokratisk, humanistisk tro. För Shaw blir kriget en rening som dödar det onda och håller det goda vid makt.
Både Wouk och Shaw övergick senare med bravur till underhållningsbranschen. Långt intressantare som amerikanskt författarfenomen är James Jones (född 1921), vars debutroman "From Here to Eternity" (1951; Härifrån till evigheten) slog hårt genom sitt brutala avslöjande av amerikanskt militärliv. Den skildrar den värvade soldatens outhärdliga villkor i en institution där individen inte har någon betydelse, där gammaldags begrepp som heder och ära inte existerar och fruktan är det viktigaste vapnet. Livet på militärbasen på Hawaii kort före japanernas anfall på Pearl Harbor återges genom menige Prewitt, som har gått in i armén i naiv tro på att en soldat har mänskliga rättigheter. Han lär sig att officerare och underofficerare är fienden, som hänsynslöst utrotar all självständighet hos den menige. Det är ett svidande angrepp, och boken är skriven på en rå och oskön prosa som passar som hand i handske.
Men vad författaren ger med ena handen tar han igen med den andra. När kriget bryter ut visar det sig att Prewitt trots allt har lärt sig älska armén, och han överger sin flicka för att strida som tapper soldat. Kvinnor och sex är inte så viktiga som krig och kamratskap. Jones vill både äta kakan och ha den kvar, angripa armén och vara en god patriot. Boken håller kanske inte ihop.
Romanens övriga svagheter är typiska inte bara för krigsromanen utan för mycken andrarangsprosa från åren efter kriget. Mest iögonenfallande är nog det romantiska sexevangelium som Hemingway får ta sin del av skulden för. Kaptenen i "From Here to Eternity" kan, som den lille borgerliga spoling han är, inte mäta sig med den potente he-mannen från underklassen, sergeant Warden, som förför hans hustru (i bränningens brus!) men cyniskt bryter med henne då han inte vill fångas in av hennes borgerliga miljö.
Det är klasshat och sexkamp i bästa trendiga blandning. Aberopandet av maskulinitet kan bli en sådan besatthet hos Jones, inte minst i hans senare romaner, att man förnimmer den som en fruktan för impotens. I den omfångsrika "Go to the Widow-maker" (1967), som av en enig kritik bedömdes som oläsbar, vill han få läsaren att tro att allt här i världen är beroende av storleken på mannens penis.
Det fanns andra romaner, där krigsskildringarna trädde i bakgrunden för,motiv som författaren fann viktigare. För John Horne Burns (1916-53) var det i "The Gallery" (1947) fråga om mötet mellan italiensk och amerikansk kultur. I en rad porträtt analyserar han, liksom på sin tid Henry James , amerikanens reaktion inför en främmande civilisation som för honom är en uppenbarelse av naturlig frigjordhet, i starkaste kontrast mot det förskruvade USA.
En annan tråd i italienskt livsmönster, den lilla trivsamma lokala korruptionen, skildras kvickt i "A Bell for Adano" (1944; Klockan i Adano) av John Hersey (född 1914), som i dokumentärromanen "The Wall" (1950; Muren) skapade en annorlunda krigsroman. Tvärsigenom ett stycke fasaväckande samtidshistoria - judeutrotningen i Warszawas getto - hävdar han att människan har möjlighet att mogna etiskt i en tid av våld och destruktion.
Det finns en bok från dessa år där man kan återfinna nästan alla krigsromanens motiv, konflikter och iscensättningar: Norman Mailers "The Naked and the Dead".

Mailer - den vita negern
Norman Mailer är en av de förbluffande många amerikanska efter- krigsförfattarna av judisk härstamning. Han är Brooklynpojke med examen från Harvard och vann redan 1941 en novellpristävling utlyst av tidskriften Story. Tidigt i sin karriär formulerade han det mål som han sedan med framgång har strävat efter: "Jag tror att den egenskap jag helst vill ha som författare är förmågan att oroa läsaren på ett äkta sätt ... inte genom chockeffekter eller brutalitet utan genom att i ordets egentliga mening vara radikal, försöka nå ner till tingens rötter. .
Under tjugofem år har Norman Mailer (född 1923) sparkat på den amerikanska scenens kulisser. Liksom på sin tid Hemingway har han ihärdigt byggt upp sin egen
högljudda legend och tidtals blivit dess fånge. Oblyg intill exhibitionism har han spelat alla roller, från liten väluppfostrad judepojke från Brooklyn till brutal hustruplågare. Om man skulle peka på en enskild gestalt som kunde stå som den gemensamma nämnaren för epoken Pearl Harbor-Watergate, så måste det bli han.
Orsaken är hans osedvanliga vitalitet och inbillnings- kraft, hans förmåga att suga till sig tidens viktigaste
problem och ge dem uttryck, konstnärligt eller polemiskt. Klyftiga kommentatorer har menat att Mailer alltid är en posttur för sent ute, att han ansluter sig till ett mode när det håller på att kulminera. Det spelar ingen roll för de tusentals vanliga människor han kommer till tals med och för vilka han har varit en katalysator, en man som säkert innerst inne är en gammaldags ärkeromantiker.
"The Naked and the Dead" (1948; De nakna och de döda) blev inte bara den bästa i den första kullen av krigsromaner utan också en framstående idéroman. Mailer har analyserat kulturen i det land han kallar "ett drivhus för psykisk osäkerhet". Bokens kärna är konflikten mellan skilda politiska övertygelser, mellan den toleranta liberalens.hjälplöshet och den amerikanska fascismens aggressiva utmaning. Det är visserligen i första hand en mycket spännande roman om kriget i Stilla havet, men det är också en pessimistisk berättelse om den demokratiska idealism som led skeppsbrott.
Mailer har infört ett romantekniskt påfund som han kallar "tidsmaskinen". Med dess hjälp kan han hoppa tillbaka till sina huvudpersonens civila tillvaro och förklara deras handlingar utifrån deras sociala bakgrund.
Minoritetskomplex - rasmässiga, religiösa och sexuellla - förklarar huvudparten av de psykiska problemen. Ett huvudtema är - som ofta senare hos Mailer - mannens bristande förmåga att lleva upp till ett förment sexuellt ideal eller ett ekonomiskt krav. Båda faktorerna har inflytande på människors hållning i det militära livet.
Armén skänker makt och position åt medelmåttor, i värsta fall sadister. Heroism och patriotism är tomma ord som officerarna använder, men bristerna i deras egen moral avspeglar samhällets. Slagsmålet med japanerna om den lilla obebodda ön Anopopei - en av hundratals
betydelselösa, obebodda öar i Stilla havet - kulminerar i ett moraliskt sammanbrott, som gör starkast verkan i den scen där amerikanska soldater plundrar japanernas lik och krossar deras huvuden för att få tag i guldtändema.
I tre av bokens personer, generalen, löjtnanten och
sergeanten, har Mailer tecknat tre politiska personer, grovt men övertygande. General Cummings är en framstående strateg vars lösen är maktkoncentration. Massorna måste underkastas maktens maskineri, och var och en skall frukta den som står omedelbart över honom. Endast genom att kommenderas av en elit som behärskar massorna kommer samhället att kunna överleva. Löjtnant Heam är av annan mening. Men genom att han i sin tolerans och liberalitet inte har något alternativ till generalens makthierarki, måste han till slut duka under - humanisten med den naiva tron på människors likaberättigande kan inte klara sig. Generalens hantlangare, sergeant Grofts, en brutal personifikation av Cummings' teorier, mannen som dödar för att han tycker om att döda, blir indirekt skuld till Hearns död.
Har makten alltså segrat? Trots generalens väldiga ma- skineri spelar slumpen en större roll än mänsklig vilja och tanke. Cummings segrar genom en tillfällighet, och öns erövring är komplett meningslös, en absurd handling.
Det är en allvarlig dom boken fäller över systemet i USA. Den återspeglar Mailers misstro mot amerikansk kapita- lism. Hans tes är att USA inte gick i krig av idealistiska skäl för att bekämpa fascismen utan för att straffa Hitler som inte hade följt de kapitalistiska spelreglerna.
"Barbary Shore" (1951; Barbarkusten) blev en besvikelse för den publik som väntade sig en roman med spänning av Mailer. Det är en torr, politisk allegori som återger hans besvikelse över den marxistiska revolutionens fiasko, och den läses snarare som en traktat än ett fiktionsverk. Det är Mailers sista uppgörelse med ideologier, innan han dök på huvudet ner i "heat-revolten".
Först gav han i romanen "The Deer Park" (1955; Hjort- parken) ett bitskt porträtt av ett splittrat samhälles för- ljugna moral. Bakgrunden är Hollywood, där filmstjärnor och producenter lever ett konstgjort och sterilt liv, eftersom man å ena sidan hyllar det gamla puritanska samhällets moralbegrepp (man talar mycket om monogami), å andra sidan uppför sig som en flock primitiva varelser som aldrig har hört ordet moral. Mailers definition av 5O- och 60-talens revoltör, hipstern, följde i essän "The White Negro" (Den vita negern) i samlingen Advertisements for Myself (1959; Självreklam). Till skillnad från beatniken är hipstern aktivt handlande, "en amerikansk existentialist som följer jagets rebelliska imperativ", en man som ansikte mot ansikte med hotet om total utplåning medvetet söker tillfredsställelse i nuet av alla drifter och behov. Författaren Stephen Rojack i "An American Dream" (1964; En amerikansk dröm) är en av dem: han slår ihjäl sin hustru och kastar ut liket genom fönstret. De närmaste trettiosex timmarna blir - i en malström av brutala episoder - hans möte med det amerikanska samhällets svartaste sidor. Mailer har aldrig skrivit starkare, mera direkt, om det våld och den aggressivitet som utgör människans natur. Men boken
är inte så helstöpt som hans "Why Are We in Vietnam?" (1967; Varför är vi i Vietnam?), en av de kusliga allegorierna i amerikansk litteratur. Den handlar över huvud taget inte om Vietnamkriget men besvarar titelns fråga indirekt genom att berätta om tre män, två vänner och den enes far, som beger sig till Texas för att jaga björn. Artonåringen D. J. ("diskjockey to the world") berättar i rasande tempo och med bruk av språkets värsta glosor om de våldsinstinkter som väller upp i männen un- der jakten. Det hela är en bubblande gyttja av sexuell
repression, perverterat känsloliv och mordlust. Varje form av frihet och vitalitet spårar in på banor som leder till död och ödeläggelse. D. J. har fått sin invigning till Vietnam.
Det var oundvikligt att kritikerna skulle kasta vemodiga blickar tillbaka i amerikansk litteratur och jämföra D. J:s invigning i de vuxnas värld med Huck Finns. Man behöver inte ens gå så långt. Hemingways Nick Adams och till och med Salingers Holden Caulfield fick möjlighet att överleva. Mailer ger inte D. J. många chanser som människa.
På 60-talet uppträdde Mailer på den politiska arenan. Rojack i An American Dream var vän till president
Kennedy, som Mailer i "The Presidential Papers" (1963; sv. övers. Råd till en president) uppfattade som den existentielle hjälten, hipstem som president.
Men president Lyndon Johnson krossade drömmen om de intellektuellas inflytande på statsmakten. Efter detta blev Mailer den alltid vaksamme åskådaren,och rapportören, bäst kanske i boken om
"Pentagon-marschen", "The Armies of the Night" (1968; Nattens arméer), men även "Miami and the Siege of Chicago" (1968; Miami och Chicagos belägring), om republikanernas respektive demokraternas partikonvent, rymmer bländande journalistisk analys av politiska situationer.
Även efter sin femtioårsdag (då han kastade champagne i ansiktet på gratulanterna) har Mailer fortsatt att vara I'enfant terrible i USA:s kulturella och politiska debatt. Man kan inte utpeka något enskilt huvudverk i hans
produktion; verket och mannen måste ses i ett sammanhang. Självöverskattning och smaklöshet (en biografi över Marilyn Monroe 1973 är hittillsvarande bottenrekord) paras med en kolossal nyfikenhet och en sensitivitet sorn ännu kan överraska.

McCarthy - säg mig vem du umgås med ...
Skeptiker blir sällan populära. Man är rädd för deras spet- siga anmärkningar. Mary McCarthy (född 1912) har blivit beundrad i den intellektuella överklass vars samtidshistoriker hon är, men kritiken har varit på sin vakt. "Nobody is quite so smart as Mary", sade den kontroversiella kritikern John W. Aldridge, och det var inte avsett som en komplimang.
McCarthy förlorade som sexåring båda sina föräldrar under spanska sjukan och uppfostrades av respektive judiska, katolska och protestantiska släktingar - varmt och spirituellt skildrat i Memories of a "Catholic Girlhood" (1957; En katolsk flickas minnen) - något som förvisso kunde ge också en begåvad flickunge förvirrade begrepp. Efter examen från Vassar (det främsta kvinnliga universitetet i USA) skrev hon bl. a. för The New Republic och Partisan Review. På 30-talet stod hon politiskt så långt till vänster att hon närmast identifierade sig med trotskismen, men pakten mellan Nazityskland och Sovjetunionen kom henne, som så många andra, att sky politiska ideologier. Hon hade också upptäckt att proletariatet kanske inte heller var så attraktivt. Sedan dess har hon återfunnits på vänsterflygeln, utan bindning till något system, öppen, kritisk och illusionslös. På 60-talet var hon en skarp kritiker av USA:s engagemang i Vietnam.
"Romanens kännetecken är dess uppgående i den verk- liga världen, faktas värld", säger MeGarthy i en essä. Hen- nes egna romaner och noveller tillhör den gamla sedeskildrande traditionen, och hennes domän är den högre medelklassen intellektuella och affärsmän, gärna med fashionabel anstrykning. "The Man in the Brooks Brothers Shirt" (sv. övers. Mannen i den gröna skjortan) ur samlingen "The Company She Keeps" (1942; ... och jag skall säga dig vem du är) visar hennes talang för träffsäker social och psykologisk analys.
Mannen i skjortan är den personifierade amerikanska affärsmoralen och borgerliga konventionalismen, men han drömmer om att en vacker dag få uppleva den alltuppslukande passionen. På en tågresa stöter han ihop med en intellektuell flicka som inbillar sig att hon nedlåter sig till att låta honom förföra sig. Plötsligt sätts hela hans moral och respektabilitet på spel, men trots detta nedlägger han bytet. Även om han härigenom bryter mot sina moralbegrepp lever han dock upp till en annan av sina sociala konventioner, nämligen mannens överlägsenhet - han tog henne, det lilla pyret. Historien slutar med att han återvänder till lin snygga moral, och flickan hamnar också i gammal fördom - när det kom till kritan var hon inte ett spår frigjord utan imponerad av hans pengar och maskulinitet. Kanske en bagatell, men McCarthy gör sådana snitt i amerikansk moral och amerikanska tänkesätt med en karakteriseringsförmåga som ger personerna mer än individuell giltighet.
Hennes största roman, "The Group" (1963; Gruppen), kan mycket väl komma att bli en kulturhistorisk klassiker. McCarthy har samlat åtta Vassarflickor av sin egen årgång, alla ytterst frigjorda, utan snobbfasoner och anhängare av Roosevelts New Deal. I verkligheten är både de och deras respektive män, älskare och förförare rotlösa och olyckliga. Skildringen av deras värld, dess idéer och ideal, deras samtalston och de ting de omger sig med är exakt och nästan hjärtlös i sin ärlighet. Inför vissa generaliseringar kan man dock ha sina tvivel. Kanske är det riktigt att alla åtta flickorna bringas ur jämvikt genom en eller annan form av sexuell omognad, men MeCarthy dissekerar all denna frigiditet, sterilitet, nymfomani, sexualskräck etc. etc. med en så klinisk kylighet att läsaren bitvis tror sig ha att göra med en lärobok författad av någon av Kinseys lärjungar. Det är kanske bara glimten av det irrationella man saknar i hela denna säkra sociologiska analys.
Det hänger möjligen ihop med bokens omfång. I de mindre romanerna och novellerna känns bristen på engagemang eller solidaritet med figurerna inte så akut. Sin mest bländande satir presterade McCarthy i den lilla romanen "The Groves of Academe" (1952; Akademiens lundar), ett djärvt inlägg under de år då hennes namne senatorn jagade den politiska vänsterflygeln. Men Mary MeCarthy har aldrig varit rädd för att fräsa åt sina egna. Romanen presenterar en liten snuskig och amoralisk professor, Mulcahy, som är anställd vid ett liberalt amerikanskt universitet men får sparken av rektor på grund av inkompetens. Listigt utsprider Mulcahy ryktet att han har blivit avskedad för att han på sin tid har, tillhört kommunistpartiet - och så är spelet i gång. Det blir med andra ord fråga om häxjakt, och alla goda humanistiska krafter samlas för att komma åt rektorn som bara är en hycklare. Mulcahy segrar och blir återanställd, och rektorn avgår. McCarthys moral: toleranta och frisinnade humanister finner alltid på de mest omöjliga saker att skänka sitt stöd.
Det är en bok som borde vara obligatorisk läsning vid alla universitet - inklusive de nordiska.

John Cheever - de rika i "Suburbia"
Denn författares personer tillhör det förmögna folket från de rika förstadskvarteren eller de små städerna i New England; de blandar sin Dry Martini, har de rätta åsikterna och tjänar mera pengar än McCarthys intellektuella. Men framgången försätter dem i djup melankoli eller i något som närmar sig panik - de själva och deras klass har omgärdat sig så kraftigt i förhållande till andra människor, till naturen och tingen att de måste söka sin tillflykt i syrliga dagdrömmer eller kasta sig ut i banala orgier och äktenskapsbrott som bara ger baksmälla och skuldkänslor. Helt i det absurda hamnar mannen i "The Brigadier and the Golf Widow" (1964; Generalen och golfänkan), som tjänar så mycket pengar att han plötsligt får klart för sig att det enda han kan använda dem till är ett försök att få sig själv att glömma att han inte har något att använda dem till!
John Cheever var för länge sen klassificerad som elegant, satirisk novellförfattare när han fick National Book Award för familjeromanen "The Wapshot Chronicle" (1957; sv. övers. Vårt korta liv), fortsatt med "The Wapshot Scandal" (1964; sv. övers. En amerikansk skandal). Han röjer här ett gemyt och en vänlig ironi i beskrivningen av det fina och ursprungliga i New England-kulturen som förstärker den vemodiga känslan av att denna gamla kultur nu hör till det förgångna. Familjen Wapshot består av excentriska och oförnuftiga människor, och dem finns det ingen använd- ning för i en värld av stormarknader och atomkraftverk. I "Bullet Park", (1969; sv. övers. Villastaden) hårdnar satiren och vittnar om att den äldre författaren gått i lära hos de yngre, absurda berättarna.

Dramat
Tennessee Williams - desperat outsider
Den amerikanska dramatiken var bara en generation gam- mal när Tennessee Williams och Arthur Miller vid mitten av 40-talet lade ut kursen för efterkrigstidens teater fram till omkring 1960. Båda måste kämpa tappert för ett
genombrott på den kommersiella Broadwayteater som först och främst gav elegant sofistikerade komedier och flotta musieals.
Tennessee Williams (född 1914; egentligen Thomas Lanier W.) föddes i Columbus, Mississippi, och hade synbarligen en hård uppväxttid - hans far, en alkoholiserad handelsresande, tvang honom att ge upp studierna. Under 30- talets senare hälft uppförde en teatergrupp i Saint Louis flera av hans första försök, och 1940 gjorde "Battle of Angels" (Änglarnas kamp) ett dundrande fiasko då Theatre Guild i Boston spelade det med Miriam Hopkins i huvudrollen.
Men Williams lät sig inte nedslås. Han fann en agent som trodde på honom, och 1944 fick han äntligen sitt genom- brott med "The Glass Menagerie" (Glasmenageriet). Det är hans mildaste och stillsammaste skådespel, ett delvis självbiografiskt familjedrama i vilket modern, en vissnad sydstatsskönhet, som lever i drömmar om forna dagars storhet, blir skuld till att dottern, den invalidiserade Laura, för en kort tid rycks ut ur sin drömvärld - symboliserad av en samling glasdjur - för att åter brutalt stängas inne i sin värld av illusioner. Spelet mellan illusion och verklighet, mellan "det förflutnas gyllene skuggor" och nuets brutala krav, är ett återkommande tema hos Williams liksom i så mycken sydstatslitteratur.
Ännu större uppseende än "The Glass Menagerie" väckte "A Streetcar Named Desire" (1947; Linje Lusta), en världssuccé, inte minst då 50-talets buttre hjälte Marlon Brando spelade den primitiva polacken Stanley i Elia Kazans filmversion. Dramat utspelas i den exotiska sydstatshuvudstaden New Orleans och ställer kraftfullare än något annat drama av Williams natur och civilisation mot varandra. Men civilisationen är i den eteriska Blanches skepnad hållningslös, liksom Södern själv fångad i drömmar och förvrängda föreställningar om det förflutna, och naturen, den råa maskulina kraften, driver henne in i sinnessjukdomen. Motivet spelades upp i en rad skådespel, där de melodramatiska inslagen vann överhand och morbida element drev författaren över självparodins gräns, som i "Suddenly Last Summer" (1958; Plötsligt i somras).
Kanke bäst i Williams' 50-talsproduktion är "Cat on a Hot Tin Roof" (1955; Katt på hett plåttak) tack vare en rad övertygande porträtt av medlemmarna i en sydstatsfamilj, där alla kommer på sned på grund av pengar, sex, snikenhet och lögnaktighet.
Det finns inga "budskap" att hämta i Williams' skådespel. Hans huvudpersoner är i bokstavligaste mening
outsiders - de står utanför världen occh betraktar den med klarsyn, vilket enligt Williams' mening vill säga att de ser ångesten och rädslan i den. Det är människor som på ena eller andra sättet är "speciella" (konstnärer eller sinnessjuka har han själv sagt). Den gamla nuckan Alma i "Summer and Smoke" (1948; Sommar och rök) talar om "mitt lilla sällskap av vissna, ängsliga, besvärliga, konstiga och ensamma".
Härtill kunde man foga: krymplingar, sexuellt inkrökta eller perverterade och hysteriker. Författaren vill visa oss alla onda andar som har sluppit lös i världen. I "Baby Doll" (filmmanuskript, 1956) förklarar den manlige huvudpersonen vad dessa andar är för några: "Våld och bakslughet, illvilja, grymhet, förräderi." Och den dumma lilla Baby Doll, som inte är så dum i alla fall, svarar:
"Jamen, det är ju bara mänskliga egenskaper!"
Alla huvudpersonerna jagas av en inre makt, ångest eller skuldkänsla. Men den mest hotande förföljaren är dock "fienden, tiden, i oss alla". I "The Glass Menagerie" säger modern till sonen Tom: "Framtiden blir till nutid, nutiden till något förflutet och det förflutna blir till en evig ånger om man inte planerar den." Inte bara försvinner skönheten och ungdomen,döden står hela tiden och väntar. På sin höjd kan det vara lite intressant för mäniskorna att mötas, men fristen är knapp. Universum har ingen Gud. Tillvaron har ingen mening.

Arthur Miller - vittnesmål om tiden
Vad Miller först och främst vill föra fram på scenen är inte romantisk dödsklagan och pervers sexualitet utan reporters vittnesbörd om vad han ser runtomkring sig i världen. Han är en social kritiker, så som 30-talets romanförfattare var det, och den siste Ibsenlärjungen i amerikansk dramatik.
Arthur Miller (född 1915) började skriva medan han studerade vid University of Michigan och arbetade en tid för Federal Theatre Project, USA:s första statsunderstödda teaterföretagi som Roosevelts New Deal hade möjliggjort men som en konservativ kongress tog livet av 1939. Först 1947 slog Miller igenom, med den ibsenska skuldtragedin All My Sons (Alla mina söner), och 1949 producerade han sitt första mästerverk, "Death of a Salesman" (En handelsresandes död).
Den gamle handelsresanden Willy Loman är - ett par år innan Riesman uppfann uttrycket - "den ensamma massmänniskan". Han är ett offer för den amerikanska framgångsmyten; han dirigeras som en marionett av andras förväntningar om vad han skall göra och bli och jagas till döds därför att han inte kan leva upp till myten om den store försäljaren.
Miller hörde till de tämligen fåtaliga amerikanska författare som uppträdde med fasthet gentemot senator McCarthys "American Activities Committece" under de år kommunisthysterin gick över USA. Det skrev han om i "The Crucible" (1953; Skärselden; sv. övers. Häxjakt). Styckets bakgrund är 1600-talets häxprocesser i den lilla staden Salem i Massachusetts. Den manlige huvudpersonen John Proctor kan rädda sitt liv om han tillstår sin maskopi med djävulen. Men han återtar sin bekännelse när han hör att traktens invånare har gjort uppror mot domstolarna: rättfärdigheten existerar ännu, och Proctor kan dö som en martyr.
Styckets anspelningar är tydliga, och Miller behärskar virtuost spelet mellan personliga motiv och hänsyn till statens säkerhet, ett spel som dagligen uppfördes inför McCarthys kommitté.
I slutet av 50-talet fick Miller en publicitet som kanske inte direkt gagnade hans diktning, när han gifte sig med årtiondets sexsymbol Marilyn Monroe. I gengäld gav äktenskapet stoff till den mycket självbiografiska "After the Fall" (1964; Efter syndafallet), där Miller själv framträder som den intellektuelle Quentin som i en kalejdoskopisk serie av scener försöker bringa ordning i sitt liv. Några kritiker ansåg att han hade utjämnat Marilyn Monroe från vilken han skildes 1961, men Miller fäller en lika hård dom över sig själv. Det är hos sig själv man skall söka den innersta orsaken till den förstörelselusta som har gripit världen.
Millers drama är starkt tidsbundet, och de aktuella problemen rymmer varken den poetiska kraft eller den rikedom på tolkningsmöjligheter som kännetecknar den livskraftiga dikten. Men han har varit ett klarsynt tidsvittne.

Off-Broadway och Off-Off-Broadway: Albee
Vid slutet av 50-talét strömmade inspirationsflödet till den amerikanska teatern. Européerna hade återupptäckt Artauds "grymhetens teater", och Beckett och Ionesco hade skapat den s. k. absurda teatern.
I USA började författare, regissörer och skådespelare att ge sig av från det dyra och krävande Broadway och spela i källare, lagerlokaler och vindsvåningar runtom i New York, särskilt i Greenwich Village, av gammalt en samlingsplats för konstnärer. Det blev en "Off-Broadway"-teater som lanserade de nya amerikanska dramatikerna: Albee, Gelber m. fl.
Den mest kände av dem är Edward Albee (född 1928), vars tidigaste verk rymmer återklanger från europeisk absurdism, först och främst Beckett, Ionesco och Genet.
"The Zoo Story" (1958) fick urpremiär i Berlin 1959 och uppfördes följande år i New York i ett dubbelprogram tillsammans med Becketts "Krapp's Last Tape". Albees enaktare ställer två män mot varandra: outsidern och konformisten. På en bänk i Central Park i New York sitter Jerry och Peter, två vitt skilda representanter för den mänskliga naturen - Peter, den gode, laglydiga, fantasilösa borgaren, och Jerry, homosexuell konstnärstyp. Då Jerry försöker tränga sig på Peter, dödar Peter honom och kan gå hem och ha det skönt med sin borgerliga familj.
Ett lika våldsamt angrepp på amerikansk småborgerlighet gjorde Albee i "The American Dream" (1961; Den amerikanska drömmen), som framför allt slår ner på det tomma och konstlade, "ett angrepp på övertron att allt här i landet är oöverträffat".
Sin första och hittills största succé inhöstade Albee med "Who's Afraid of Virginia- Woolf?" (1962; Vem är rädd för Virginia Woolf?). Fyra människor - ett äldre och ett yngre par - spelas ut mot varandra i alla möjligaa kombinationer, sårar varandra och utsätter sig själva och varandra
under loppet av en lång natt för alla former av ångest och förnedring. Dramat utspelas i en amerikansk universitetsprofessors vardagsrum och utjämnar i en mästerlig dialog, ironiskt och elakt, samma högre medelklass som Mary McCarthy tog under behandling.
Men hos Albee når vi ända fram till den punkt där de innersta nervtrådarna blir blottlagda - sista akten heter uttryckligen "Exorcismen". Mer problematisk och tyngd av en komplicerad symbolik är "Tiny Alice" (1965; sv. scentitel För Alice), där världens rikaste kvinna förför, gifter sig med och gör kål på en katolsk lekbroder.
I familjedramat "A Delicate Balance" (1966; Balansgång) urskils en önskan att nå utöver hat och förödmjukelse till en form av mänskligt ansvar.
Vad som först och främst slår den läsare eller åskådare som gör bekantskap med Albees dramatik är hans djävulska förmåga att avslöja människans behov av grymheten i smått, i familjelivet och i synnerhet i äktenskapet. Lager efter lager skalas av personerna, tills de står där ensamma och utan att förstå varför de lider.
Han är inte någon förnyare av den dramatiska formen - lika lite som Williams eller Miller - men han har lyhört uppfattat en tidsålders diktion och beskrivit dess beteende.

Den nya fiktionen - romanen
Roman och novell förändrades i efterkrigstidens Nordamerika. Den skall vara ett utslag av konstnärens fantasi och inte föranledas eller påverkas av sociologi, psykologi eller journalistik. "New fictions" författare har inget särskilt intresse för sin samtid utan vänder sig inåt, mot analysen av den enskilda individen, eller bakåt mot historien eller myten. Man understryker hantverksskicklighetens vikt och betydelse.
Begreppet "gotisk" täcker ungefär samma författarskap men anspelar på de effekter man begagnar sig av. Ordet är känt som beteckning för 1700-talets skräckroman med dess inslag av ruskigheter som skulle få publiken att rysa. Den "gotiska" linjen i "new fiction" åstadkommer liknande verkningar i utmålningen av våld, perversion och invaliditet.

Warrens nyklassicism
Robert Penn Warren är en mycket medveten författare till bl "All the Kings Men", 1946 och "World Enough and Time", 1950. Warrens romaner är beräknade, väl planerade, organiserade. De kan nästan kallas klassicistiska. Det har sagts att hans romaner är som metafysiska dikter. Warren skriver om politikens innersta väsen, han ger en rätt pessimistiskt syn på människan. När Warren analyserar maktkampen i en amerikansk delstat så påminner det hela om en italiensk medeltida maktkamp. Warren befinner sig inte långt ifrånmachiavelli i sin beskrivning av politiken. Människan inre korruption skildras ingående och Warren ger en lysande djuplodning i de lojalitetskonflikter alla makthungriga hamnar i.

McCullers - ensamhet och kärlek
Carson McCullers' (1917-67) första roman, "The Heart is a lonely Hunter" (1940; Hjärtat jagar allena), är ett av de första exemplen på "new fiction" och en slående kontrast till 30-talets socialreportage (Steinbecks "The Grapes of Wrath" kom året innan). Det är en modern liknelse om fem människors ensamhet och fruktlösa försök att bryta den. Skådeplatsen är som alltid hos McCullers en liten ful, solstekt ort i Georgia med anskrämliga hus och små sjabbiga kaféer. Överallt vilar stanken av fattigdom och förfall. Huvudfigur är den dövstumma Singer, som blir fyra ensamma människors enda tröst och lindring. Honom kan de anförtro sina drömmar och sorger, för han kan inte svara dem, och i den gnutta kontakt de kan uppnå med honom kan de därför lägga in alla sina egna idealföreställningar om honom.
Men Singer har sin egen djupa sorg, och när hans dövstumma vän dör tar han livet av sig. Drömmarna brister för de fyra, som inser att de inte kände honom och inte fattade djupet av hans kärlek. "Var och en hade bara beskrivit den dövstumma sådan som han själv önskade att han skulle vara."
I "The Member of the Wedding" (1946; Bröllopsgästen) belyser McCullers åter, denna gång i en stillsam, nästan händelselös berättelse, pubertetens problem. Ty när är ensamhetskänslan och kravet på kärlek - McCullers' ledmotiv - starkare än vid övergången från barn till vuxen? Frankie är en halvvuxen flicka i en liten stad "där det såg ut som om världen skulle dö varje eftermiddag". Hon känner sig utanför allting, hon är inte barn och inte vuxen; det enda hon har är drömmen om "att bli medlem" av det ena eller det andra, och hon har fått för sig att hon skall bli "medlem" av sin brors bröllop! Efter vigseln skall hon följa brud och brudgum ut i världen som en älskad "medlem". Den snusförnuftiga svarta tjänsteflickan Berenice gör sitt bästa för att få Frankie, att begripa att hon måste ge upp sin dröm, men Frankie måste göra sina egna erfarenheter. Under sommarens lopp blir barnet Frankie den unga flickan Frances som inser att ensamhet är människans lott.
I den långa novellen "The Ballad of the Sad Café" (1951; Balladen om det sorgsna kaféet) har Carson McCullers direktare än i något annat verk skildrat kontaktlöshet och kärlekens vanmakt. Det är en tragisk berättelse, men som all tragik rymmer den ett upplyftande moment. Miss Amelia Evans är ett skräckinjagande fruntimmer, nästan två meter lång och, med,"ett av de ansikten man ser i drömmen, könlöst och blekt med ett par vindande ögon". Hon har en gång varit gift med förbrytaren Marvin, men äktenskapet, som aldrig fullbordades, varade bara tio dagar. Sen jagade "Miss Amelia" iväg sin man. Den puckelryggige homosexuelle dvärgen Lymon, som är hennes kusin, söker upp henne och hon blir förälskad i honom. Det groteska förhållandet mellan jättekvinnan och dvärgen accepteras av staden, eftersom Amelia lever upp och öppnar ett kafé, "det enda stället där man kunde ha roligt inom flera mils omkrets".
Efter några år kommer den försmådde maken tillbaka, och puckelryggen förälskar sig i honom. Det blir en uppgörelse som slutar med slagsmål mellan Marvin och Amelia, och kusin Lymon tar Marvins parti. De ger sig iväg tillsammans, och "Miss Amelia" stänger sitt kafé, spikar igen alla fönster utom ett och stänger in sig. Ibland på eftermiddagarna kan man se henne sitta i sitt fönster "och stirra ner på gatan "med sina två gråa, vindande ögon som kikar i kors så kraftigt att det ser ut som om de växlade hemlighetsfulla och sorgsna blickar med varandra".

Truman Capote: oskuld och ondska
Säsongen 1948-49 tog strömmen av amerikanska krigsromaner fart på allvar. I mängden av författaransikten som dök upp i detta sammanhang, robusta soldatnunor med friska vita leenden och snaggat hår, fick man syn på en särpräglad fysionomi. På baksidan av roman "Other Voices, Other Rooms" (1948; Andra röster, andra rum) syntes en levnadstrött, av utseendet att döma ytterligt lastbar yngling utsträckt på en schäslong. Både i fråga om stil och livssyn motsvarade boken författarens porträtt.
Om den högt begåvade ynglingen anmärkte Jean Cocteau:
"Låt inte lura er. Han liknar en tioårig ängel. Men han är utan ålder och har mycket obehagliga tankar."
"Other Voices, Other Rooms" skiljer sig helt från den naturalistiska, samhällsskildrande romanen och är kanske det bästa exemplet på "new fictions" inåtvända sökande.
Den trettonårige Joel Harrison Knox, en klen och känslig pojke, reser från New Orleans till en gudsförgäten by långt inne i Georgia för att finna sin far, vars namn han inte bär och som han aldrig har sett. Det enda Joel vet om sitt ursprung är att han härstammar från en av inbördeskrigets sydstatsgeneraler. Capotes sydstatsmiljö är både realistisk och överlastad med litterära, framför allt surrealistiska drag. Noon City ligger "i ett ensamt land; i de sumpiga sänkorna blommar tigerliljor stora som manshuvuden, och grönskimrande trädstammar skymtar fram under det svarta kärrvattnet som drunknade lik . . ."
På en förfallen plantage återfinner Joel sin familj. Miljö- och personskildringen är tung av symbolik. En av egendomens flyglar har brunnit ner, trädgården är en djungel av egendomliga, frånstötande växter, och kolonnerna framför huset är sönderbrutna. Det förflutna lever bara i minnet, och inget annat har kommit i stället.
Människorna framträder som syner ur mardrömmar, överallt grinar bilden av förfall, ångest och abnormitet. Fadern visar sig vara ett fysiskt vrak, förlamad och ur stånd att meddela sig med omvärlden. Varken hos honom eller i något annat mänskligt förhållande kan Joel finna den trygghet och kärlek som hade kunnat leda honom genom puberteten till en normal vuxen tillvaro. Pojkflickan Idabel, som han tafatt försöker närma sig, avvisar honom och sätter honom ur spel som maskulint väsen - när de får syn på en orm (!) är det hon som dödar djuret med en sabel som Joel går omkring med. Överallt blir Joels normala utveckling bromsad, och han har till slut bara drömmens och perversionens värld kvar, personifierad i bokens mest outrerade figur, kusin Randolph, som är homosexuell transvestit.
Något har sagt att huvudmotiv i amerikansk litteratur efter andra världskriget är "kvinnan som undertrycker mannen och äter upp honom" - det temat har här onekligen fått en originell variation.
Också Capotes noveller - t ex samlingen "A Tree of Night" (1949; Ett träd i natten) - handlar först och främst om barnets mörka värld, som den vuxne aldrig riktigt kan slippa ut ur. I beskrivningen av ångest och lurande vanvett är inflytandet från Edgar Allan Poe omisskännligt. Ett ofta varierat motiv är personlighetsklyvningen, som i den mästerliga lilla berättelsen Miriam, där en äldre kvinna hotas och hemsöks av en liten flicka som har samma namn som hon själv och till sist driver henne in i sinnessjukdomen: hon uthärdar inte att konfronteras med det jag som hon genom ett långt liv inte har velat erkänna.
Det är en befrielse att komma från den tunga och kvava atmosfären i Capotes första böcker ut i det ljusa poetiska landskapet i den lilla sagan "The Grass Harp" (1951; Gräsharpan). Här samlas en skara blida, opraktiska människor - enligt normal måttstock kanske "urspårade" - i skogen där de inrättar sig i ett träd. Här sätts samhällslagarna ur funktion, här kan man drömma och försöka komma underfund med vem man egentligen är.
Centralgestalten bland "de fem fårskallarna" i trädet är den gamla nuckan tant Dolly, som håller så mycket av andra människor att hon måste krypa ihop i en vrå för att inte skrämma dem med sin kärlek. Tack vare Capotes lätta, säkra handlag blir hon inte någon sentimental figur. När verklighetens krav visar sig vara starkare än drömmen och de fem till slut söker sig tillbaka, har Dolly på sätt och vis segrat. Hon har fått klart för sig att världen visserligen är ond men att också onda och oförståndiga människor har behov av kärlek och överseende.
Efter "The Grass Harp" klev Capote själv ner från trädet. Möjligen påverkad av flera kritikens invändningar mot "new fictions" självtillräcklighet och inåtvändhet slog han sig på journalistik och sökte några år det rätta stoffet för en dokumentärroman. Han fann det då ett massmord i en liten stad i Kansas en novemberdag 1959 chockerade hela USA.
"In Cold Blood" (1966; Med kallt blod) är Capotes ambitiösa försök att skapa vad han kallar en "non-fiction novel". Bakgrunden är mordet på familjen Clutter - far, mor och två halvvuxna barn - i den lilla staden Holcomb i Kansas, den därpå följande jakten på mördarna, deras infångande, rättegången och avrättningen. Capote följde saken på närmaste håll, slog sig ner i Holcomb, där han intervjuade familjen Clutters vänner och grannar, ja praktiskt taget alla stadens innevånare. Sedan de båda, mördarna, Hickock och Smith, hade gripits och erkänt, tillbragte Capote hundratals timmar tillsammans med dem i fängelset. Han skrev ner deras berättelser om mordet, flykten och upptäckten, fick tillgång till de officiella rapporterna, bevistade hela rättegången och var närvarande då hängningen ägde rum.
Enligt hans egen uppgift är ingenting i "romanen" fiktion; varje händelse, varje samtal kan dokumenteras i materialet. Endast urvalet och redigeringen är konstnärens insats.
Resultatet är en brutal rapport om två slags USA. I det ena lever familjen Clutter. Det är välbärgade och aktade människor, moraliska med ett stänk av puritanism, de fruktar Gud och gör i alla avseenden rätt för sig. Kort sagt, den amerikanska idealfamiljen. Det andra USA möter vi i de två kringflackande mördarna, som utan skymt av motiv bryter sig in i Glutters hus och mördar de fyra familjemedlemmarna, med en sammanlagd behållning av fyrtio dollar, en kikare och en transistorradio. Både Smith och Hickock hade blivit förstörda i barndomen. Smith hade två syskon som begick självmord, och modern söp ihjäl sig. Han har komplex för ätt han är fysiskt svag men är samtidigt inbilsk och upprorisk. Han domineras av Hickock, en känslokall cyniker med två misslyckade äktenskap bakom sig. Det meningslösa massmordet blir en symbol för sammanstötningen mellan två amerikanska "kulturer".
Efter bokens utgivning uppstod en häftig diskussion, som har intresse som en principdebatt om konstnärens ansvar. Problemet var i hur hög grad Capote genom sin närvaro och sitt ingripande, genom samtalen med mördarna och representanter för polisen hade kunnat påverka sakens gång. Medverkade han i själva verket till dess utgång? En kritiker, engelsmannen Kenneth Tynan, beskyllde rentav Capote för att ha sänt Smith och Hickock till galgen genom att i sin bok ha undanhållit material som kunde ha lett till att mördarna blev förklarade otillräkneliga. "In Cold Blood" skulle ha förlorat betydligt i slagkraft om en benådning hade ägt rum. Bokens titel kunde passa väl så bra in på Capote själv som på Hickock och Smith.
Det var en våldsam anklagelse, och författaren tillbakavisade den. Var och en som läser boken må själv avgöra om han finner något mått av sanning i anklagelsen. En sak kunde Capote i alla fall med kraft göra gällande: författarskapets huvudmotiv, kollisionen mellan oskuld och ondska, hade denna gång blivit infogat i ett aktuellt, samhällskritiskt sammanhang.

Styron och O'Connor - paradis i upplösning
Utanför den "gotiska" linjen men förankrade i sydstatstraditionen står två författarskap, som med vitt skilda stilar i skrivsättet forskar i orsakerna till Söderns fall och till den moderna människans kris.
"Lie Down in Darkness" (1951; Göm dig i mörker; sv. övers. Såsom en eld) är Williarn Styron (född 1925) första bok och alltjämt hans huvudverk, ett av de mest ambitiösa försöken att skriva "the Great Southern Novel". Samtidigt är den ett vittnesbörd om att den yngre generationen känner sig förlamad av mästarnas exempel. Stilistiskt och kompositoriska ligger boken så nära Joyce, Faulkner och Thomas Wolfe att man bitvis uppfattar den som en pastisch.
Styrons sydstatsmiljö, hamnstaden Port Warwick (i verk- ligheten Newport) i Virginia, skildras som ett paradis i upplösning, hemsökt av vålnaderna från ett ärorikt förflutet:
"Min son ... jorden där du blev född är blodig och skuldbelastad, och, du måste vandra en lång och smal väg för att möta ditt öde."
Förfallet symboliseras av familjen Loftis som förstör sig själv i inbördes hat och svartsjuka. Romanens berättare är fadern, Milton Loftis, och i nutidsplanet försiggår handlingen under loppet av de tre timmar det tar att föra dottern Peytons kista från järnvägsstationen till familjegraven. I detta förlopp är en rad berättelser inflätade, i vilka bokens övriga huvudpersoner i en medvetandeström a la Joyce berättar om familjens moraliska och psykiska förfall fram till den dag - vid tiden för Hiroshima - då Peyton begår självmordd.
Som i en grekisk tragedi är synd och skuld hos alla personer sammanvävde så att den enes fall oundvikligen för den andres med sig.

Flannery O'Connor
Skandinaviska läsare känner sig inte alltför främmande i Styrons sydstatsmiljö, men när vi förflyttar oss till O'Connors (1925-64) värld, ryggar nog flera till! Det låter avskräckande redan på förhand: en katolsk sydstatsförfattarinna, som med en våldsamhet gränsande till omotiverad brutalitet berättar om en värld i upplösning, genomsyrad av ondska, bebodd av människor utan samhörighet och till synes övergivna av Vår Herre. Felet är en primitiv och enfaldig protestantisk religion. De groteska personerna hon skildrar är monstruösa just genom sin blinda religiositet. Gud är det enda verkliga hos dem och det är så till och med när de förnekar Gud. Hazel Motes, en av personerna i "Wise Blood" från 1952, fundamentalist och skapare av ännu en sjuk sekt säger:
"...Jag predikar en kyrka utan Kristus. Jag är medlem och predikant i den kyrka där de blinda intte ser och de lama inte går och där det som är dött är dött. Fråga mig om den kyrkan så ska jag berätta, det ä kyrkan i vilken Jesus blod inte leder till någon försoning...inget spelar någon roll utom att Jesus var en lögnare!".
O'Connor skildrar den osunda fundamentalismen med exakt skärpa och det groteska är fakta inför hennes ögon. Hennes romaner blir grymma och komiska när hon skildrar den andliga idiotin i den protestantiska extremismen. I "The violent bear it away" existerar knappt den yttre världen för de gudsberusade människorna. Romanen börjar med att Francis Marion Tarwaters farfar dör på sin lilla jordlapp i skogen, helt avklippt från den övriga mänskligheten. Francis är fjorton år:
"Den gamle mannen, som sa att han var en profet, hade uppfostrat pojken till att förvänta sig Herrens kallelse och till att förbereda sig för detta. Han hade skolat honom i det onda som möter profeter, i det onda som kommer från världen, vilket är bagateller och i det onda som kommer från Herren och som bränner profeten ren. Han själv hade blivit bränd ren och blivit bränd ren om och om igen. Han hade lärt sig genom eld."
Men pojken gör uppror mot den gamle mannens dom över honom och söker sig till en kusin, en lärare och arg ateist. Denne kusin har också uppfostrats av den gamle och fått sitt liv förstört av den religiösa fundamentalismen.
Flannery O'Connor (1925-64) föddes i Savannah och levde hela sitt korta liv i hjärtat av "the Deep South". Staten Georgia rymmer mycket stora motsättningar: på sina håll råder stor liberalitet gentemot de svarta, på andra håll är rasfördomarna starkare än i någon annan stat. Man har uppfattat det som en begränsning i O'Connors verk att hon bara befattar sig med de vita och reducerar negrerna till bakgrundsvittnen till de vita männens galenskap. Hennes svar var enkelt: rasintegration är en likgiltig och sentimental jordisk företeelse; som konstnär måste hon koncentrera sig på det elementära, liv och död.
Denna inställning måste betraktas i ljuset av hennes eget öde. Från fadern, som dog när hon var sexton år, hade hon ärvt en allvarlig bindvävssjukdorn som hon visste att hon skulle dö av i fyrtioårsåldern. Det vittnar om hennes personliga styrka att de många skildringarna av död och döende i hennes verk aldrig verkar sjukligt självupptagna. Hon var över huvud taget ingen döddansare. När hon deltog i författarträffar eller reste omkring på föredragsturnéer, kännetecknades hennes tal och diskussionsinlägg av nykter anspråkslöshet inför den egna verksamheten. Hon kom inte dragande med teorier om hur den fulländade romanen bör skrivas men serverade då och då träffsäkra sarkasmer. Hennes katoslak kritik av enfaldig religion är tidlös och skarpsinnig.
O'Connor gav ut två romaner och två novellsamlingar. I "A Good Man is Hard to Find" (1955; Det är svårt att finna en god man) handlar alla novellerna om sökande,
vilsekomna personer i religiös eller moralisk konflikt. Förbrytaren i titelnovellen säger: "Jesus var den ende som kunde uppväcka döda. Det skulle han aldrig ha gjort. Det rubbade balansen."

Salinger - fångad i bananfiskens håla
På 50-talet hette den amerikanska collegeungdornens idol Jerome David Salinger (född 1919), som med romanen "The Catcher in the Rye" (1951; sv. övers. Räddaren i nöden) skänkte en generation dess "hjälte". Den sextonårige Holden Caulfield blir relegerad från skolan i Pennsylvania och reser hem till New York. Innan han söker upp sina föräldrar tar han in på ett hotell och råkar de närmaste dagarna ut för en rad upplevelser som först och främst består i möten med gamla skolkamrater, tillfälliga turister, ett par nunnor, en billig prostituerad. Alltihop står Holden upp i halsen - alla människor är "phony", kn&auuml;ppa - och han driver från den ena träffen till den andra utan att uppnå någon verklig kontakt med en enda människa.
När han t. ex. genom hisspojken på hotellet har fått tag i den prostituerade känner han sig mera nere än sexig och låter henne veta att han inte är upplagd. Allting är åt helvete - han längtar tillbaka till när haan var barn och allt var rent och riktigt.
Till sist går han hem till lillasystem Phoebe som är ensam i våningen. Hon ansätter honom och vill ha reda på vad det är han begär av livet. Han erkänner att han gärna vill vara en "catcher in the rye" (avsiktligt förvränga citat från Robert Burns). Han vill stå på ett rågfält där det springer en massa pojkar och flickor och leker. "Och jag står alldeles vid kanten av ett otäckt klippstup. Och så fort nån håller på att ramla utför stupet, så fångar jag dom - om dom springer, menar jag, och inte ser sej för, så rusar jag fram och fångar dom."
Allmänheten har endast fått sparsamma upplysningar om Salinger, som i sitt privatliv har varit skygg som Greta Garbo, och det existerar bara några få porträtt av honom.

Updike, Bellow, Malamud och Roth
John Updike (född 1932), även om hans omfångsrika produktion inte står i proportion till den berömmelse den har gett honom. Hans huvudverk är "Rabbit, Run" (1960; Haren springer). Harry "Rabbit" Angstrom är en stor, lite klumpig grabb i tjugofemårsåldern, fortfarande rätt barnslig. Egentligen blir han inte nedtryckt av omgivningen, han bär inte på planer som någon försöker hindra, men ändå känner han att livet håller på att tas ifrån honom. Det bara vittrar bort. Hustrun Janice sitter och glor på TV-rutan, och när hon inte glor dricker hon ordentligt, och i en plötslig impuls överger Rabbit henne. Han kör sin väg i bilen - utan mål, han bara kör - det måste finnas något renare och bättre någon annanstans.
Saul Bellow har under en mansålder med beundransvärd konsekvens låtit sina romanfigurer föra "livsviktiga samtal med sig själva", med utgångspunkt i en önskan att förstå människans villkor i det moderna samhället, hennes möjlighet att göra den ensamma monologenen till dialog i gemenskap med andra människor.
Bellows föräldrar var ryska judar som invandrat några år före hans födelse. Barndomens avgörande år tillbragte han i Chicago, som bildar bakgrund till de självbiografiska skildringarna i "The Adventures of Augie March". Debutromanen "Dangling Man" (1944; Dagdrivare) be- tecknar en avgörande brytning med det föregående årtiondets socialrealism och riktar samtidigt udden mot det hemingwayska atletidealet. Romanens berättare Joseph (som hos Kafka har han inget efternamn, inte ens en initial) skriver dagbok och redan det är misstänkt: "Att föra dag- bok ... är i dag tecken på svaghet och dålig smak. Ty vi lever i tuffhetens tidsålder ... Har du några tankar? Då finns det riktiga eller felaktiga sätt att meddela dem på. Har du ett inre liv? Det är uteslutande din egen sak. Har du känslor? Kväv dem i så fall!"
Bernard Malamud (1914-86) har gett en novellsamling titeln "Idiots First" (1963; Idioter först) : i hans diktning är centralgestalten dåren och livsclownen, judarnas olycksfågel, schlemihl. Det är mannen som vill det goda men för vilken allt blir till stoft och aska. Klumpigt och naivt bär han sig åt, trasslar in sig i den ena omöjliga situationen efter den andra, hånas och förödmjukas och blir till sist skydd av alla, eftersom den eviga oturen sitter fast i honom som en kroppslukt.
Morris Bober i Malamuds genombrottsroman "The Assistant" (1957; Medhjälparen) är en sådan "schlemihl". Han är den ende judiske köpmannen i ett icke-judiskt kvarter i New York och har en mansålder kämpat förtvivlat för att hålla sin lilla butik i gång. Han har inget sinne för affärer och blir ett lätt offer för sin egen okritiska godhet när det gäller att hjälpa andra. Morris tror fullt och fast att människorna är bättre än deras handlingar tyder på. Naturligtvis är det just hans och inte den rike konkurrensens butik som en vacker dag blir plundrad. Den ene av tjuvarna, Frank Alpine (som är av italiensk härstamning), grips av skuldkänslor, återvänder utan att röja vem han är till butiken och erbjuder Morris sin hjälp. Även om Frank är en "goy" (kristen), är han själv något av en "schlemihl" - flickor, pengar, allting försvinner just som det är inom räckhåll för honom - och han känner intuitivt släktskap med den gamle juden, även om han föraktar judarna för deras nästan masochistiska förmåga att lida:
"Lidandet är som ett stycke tyg. jag är säker på att judarna skulle kunna sy sig en kostym av det."
Kort därpå blir han medlem av den judiska församlingen, inte av religiös övertygelse utan för att han vill vara som Morris: en god människa.
Det är en berättarkonst av samma slag som Tjechovs eller Hjalmar Söderbergs.
1951 berättade Holden Caulfield om sina svårigheter i "Räddaren i nöden", och 1969 placerade Philip Roth (född 1933) den trettiotvåårige Alexander Portnoy på soffan i Portnoy's Complaint (Portnoys besvär). Här får man höra mindre trevliga saker. Portnoy är en enda stor härva av skuldkänslor, förorsakade av hans stora, dominerande "jiddisch-mamma" och en förtryckt judisk far med kronisk förstoppning
Men Portnoys bindning till föräldrarna, "dessa båda enastående fabrikanter och leverantörer av skuld i vår tid", är ett lidelsefullt hatkärleksförhållande, som får honom att riva av sig tagelskjortan och kasta sig in i orgier av masturbation och sex med "gojiska" flickor och samtidigt överväldigas av skamkänsla och kastrationsångest. Det som till sist får honom att söka psykiatrisk hjälp är det sexuella nederlag han lider i förhållande till en judisk flicka som påminner om hans mor.

Henry Miller
I sina självbiografier "Tropic of Cancer" (1934, Kräftans vändkrets) och "The Rosy Crucifixion" (1945-60; Den rosenröda korsfästelsen) skildrar Henry Miller hur han snyltar på vem som helst - företrädesvis rika amerikaner - för att få ett mål mat och drar sig inte för att tigga sig fram. Korta perioder klarar han sig genom s. k. hederligt arbete, men det hämmar lusten att skriva. Själva handlingen i de tre volymerna Sexus, Plexus och Nexus som utgör The Rosy Crucifixion, är av underordnad betydelse. Det avgörande är Millers anarkistiska inställning till tillvaron, en inställning som är helt parallell med beat-generationens:
Civilisationen är död, och de enda realiteter som återstår i världen är konst och sex.
Det var Henry Millers användning av obscena ord i de många sexskildringarna som gjorde att hans verk blev förbjudna både i England och USA. En senare och mera hårdhudad tid kan lätt överse med detta men känner sig kanske i stället bortstött av hans uppenbara maskulina chauvinism. Den eljest så blide Miller uppträder i rollen som förförare med en brutalitet som inte klär honom: kvinnan är till för att på ett njutningsfullt sätt förnedras.
Men samtidigt är det karakteristiskt att den kvinnofigur som sysselsätter honom mest i hela hans verk, hans andra hustru Mona, är en stark kvinna samtidigt som hon är en patologisk lögnerska, promiskuös, bisexuell och prostituerad, fängslar hans intresse just för att hon inte låter sig dirigeras. Hon är hela tiden en gåta - också efter samlaget. Hon är deen vilda kvinnan som inga gränser känner. Men också hans första hustru uppträder med nyvaknad sexuell lust och Miller tillbringar en hel del tid i hennes sällskap - förutom med andra kvinnor på beesök. Miller försöka skapa ett erotiskt universum där han som konstnär kan leva för dagen.
I "The Rosy Crucifixion" tar Millers lust att filosofera kring den erotiska upplevelsen ibland överhand över de rent sexuella skildringarna. Han vill vara en tänkare i Thoreaus eller Whitmans anda men med beatgenerationens anarkistiska inställning. Hans vassa angrepp på amerikanskt levnadssätt i "The
Air- Conditioned Nightmare" (1945; Den luftkonditionerade mardrömmen), där han också framhäver de rester av något konstnärligt ursprungligt och äkta excentriskt som han ännu spårar i ett annars sterilt och andefattigt land.
Också som brevskrivare hör Henry Miller till de sällsynta som utlämnar sig helt (korrespondens med bl. a. Anais Nin och Lawrence Durrell har blivit publicerad). Det är detta som är Millers styrka. Många av hans verk bibehåller de sin attraktion tack vare den totala självutlämningen. Det är en tillvaro som gärna må kallas ynklig i både fysiskt och moraliskt avseende, men den är ärlig och på något märkligt sätt oskyldig mitt i all promiskuitet. Han är helt enkelt ett livsnjutande barn. Genom att avsäga sig varje "vuxen" form av moral och ansvarskänsla blev han beat-generationens upphovsman.

Vagabonderna Kerouac och Burroughs
Omkring mitten av 50-talet iscensattes beat-diktarnas
uppror mot den akademiska traditionen i amerikansk poesi. Riktningens kritikerprofet var Kenneth Rexroth (född 1905), vilken framhävde beat-lyrikerna som "rödskinn" som knöt an till Whitmans tradition och förkastade Eliots formalism.
Ännu viktigare som organisatör blev diktaren Allen Ginsberg (1926-1999), riktningens framstående PR-man. Själv stormade han in på scenen 1956 med "Howl and Other Poems" (Skrik och andra dikter), vars titeldikt väckte sensation genom sina desperata verop över människans förnedring i en värld av betong och aluminium. Ginsberg bistod dessutom två av gruppens mest betydande prosaister vid utgivningen av deras verk.
Jack Kerouac (1922-69) skrev redan på 40-talet, då han studerade vid Columbia University; vad mera är, han hade börjat leva som vissa av sina litterära förebilder:
romantikern i honom blickade upp till personer som Jack London, Hemingway och Thomas Wolfe. Han debuterade 1950, men först "On the Road" (1957; På drift), som Ginsberg var med och hjälpte fram, gjorde honom berömd.
Här har beatniken eller hipstern - med alla hans be- gränsningar - kommit till fullödigt uttryck. Bokens berät- tare, Sal Paradise (Kerouac), återger sina upplevelser på de resor han och vännen Dean Moriarty (en sägenomsusad beatnik, Ginsbergs och Kerouacs kamrat Neil Cassidy) företar runtomkring i USA. De flyr från likriktning och grå flanell, från borgerskapets materialism och moraliska system, ut i en värld av berusning: farten, alkoholen, erotiken ("...for to him sex was the one and only holly and important thing in life...." )och narkotikan. De förkastar en tillvaro dirigerad av auktoriteter och hyllar sammanhållningen och kamratskapet. De har inget annat att sätta i stället för det härskande systemet än en frihet som endast bygger på den enskilda människans existens.
Kerouac säger om borgarbrackorna ("the squares") :
"De har ett helvete därför att de är tvungna att frälsa sitt eget lilla jag. Men jag har ingenting, jag menar allt det där gör mig alldeles detsamma, det betyder ingenting för mig. Jag accepterar det för att inte komma i knipa."
Boken är berättad i jagform, och författaren har skrivit ur sig sitt material i ett sträck, utan rättelser, för att härigenom kunna fånga spontaniteten både i liv och skrift. Skildringen blir ytterst livfull och dess livsbejakande mystik med katolsk bakgrund inleder den"counterculture" som under 1960-talet spred sig bland många unga människor i Öst och Väst och som ibland lite slarvigt kallas "hippietiden" eller "flower power".
Beat-filosofin i Kerouacs senare böcker visar den öppna och positiva livshållning, som får vackra poetiska uttryck i hans glädje och religiösa förundran över ting som vagabonderna möter på sin väg. Kerouac beskrev sig själv som "a strange solitary crazy Catholic mystic".
Kerouac var mycket produktiv, men hans signalement är i stort sett färdigt med referatet av hans första bok. Han anknöt i sina verk till zenbuddhismen, särskilt i "The Dharma Bums (1958; Dharmagänget) där en västerländsk form av buddhismen presenteras genom huvudpersonens liv. Han försökte också skildra sin bretonska förhistoria i Europa - hans förfäder var bretonska kanadensare som gifte sig med indianskor ur Mohawk- och Caughnawaga- stammarna.
Få amerikanska författare i nyare tid har experimenterat så ivrigt med formen som William Burroughs (född 1914). Burroughs var ett antal år en nästan mytisk bakgrundsfigur i beat-rörelsen. Först genombrottet med "Naked Lunch" (1959; Naken lunch) gjorde klart att han var en betydande gestalt.
Dessförinnan hade han i Junkie (1953; sv. övers. Tjacket) i traditionellt naturalistisk form berättat om sin barndom och uppväxt i en välbärgad miljö i Saint Louis och om sina upplevelser som narkoman, homosexuell och förbrytare i 40-talets New York och New Orleans. Dessa upplevelser återkom i ny form i Naked Lunch, som Ginsberg hjälpte honom att komponera.
Boken har ingen handling och ingen huvudperson. Den består av ett antal prosaavsnitt i vitt skilda stilarter, från nykter naturalism till surrealistisk vision. Burroughs påpekar själv att man kan börja läsningen var som helst och hoppa över det som inte passar.
I botten ligger författarens upplevelser av narkomanens helvete och återupplevelsen av de hallucinationer han haft i dess våld. På narkomanen lurar sinnessjukdomen eller den fullständiga utplåningen, men Burroughs' anklagelse mot de ansvariga växer till en förbannelse mot de anonyma makter som mänskligheten i det moderna samhället är i klorna på.
Med hjälp av sex och berusningsgifter och omänskliga straffmetoder sörjer samhället för att individen hålls nere, att livet reduceras till smuts och död. Burroughs sätter inga gränser för sina beskrivningar av skräck och elände i knarkträsket.
William Seward Burroughs föddes i St Louis, tog examen vid Harvard 1936, under en kortare tid gick han på en medicinsk utbildning i Wien, Österrike och senare på en utbildning i antropolgi vid Harvard. Efter att ha förtjänats gtt uppehälle på en lång rad udda jobb träffade han Allen Ginsburg och Jack Kerouac 1944 och även sin blivande fru Joan Vollmer adams. De bildade tillsammans beatgenerationens litterära rörelse. Denna samvaro, expereimeten med droger och vådaskjutningen av sin fru till dlds 1951 formade mycket av Burroughs sätt att skriva. Han levde ofta utomlands, i Mexico, Marocko, Frankrike och England. 1974 återvände han till New York oh 1981 bosatte han sig i Lawrence, Kansas. Där dog han i hjärtattack 1997.

[Källor: Walter Allen: Tradition and Dream, Microsoft Encarta, Litteraturens Världshistoria: Niels Chr. Lindtner]

Texter&författare