Modernistisk guldålder och efterkrigstidspessimism

Efter krigsslutet normaliserades och stabiliserades de inre förhållandena i det svenska samhället. Per Albin Hanssons vision av ett "folkhem" med en reglerad arbetsmarknad, en progressiv utvidgning av det sociala reformprogrammet och ett stigande ekonomiskt välstånd realiserades i allt större utsträckning. 

Perioden blev en social skördetid och ett ekonomiskt expansionsskede. Sveriges skyddade ställning som neutralt land under krigsåren och de goda konjunkturerna under efterkrigstiden verkade gynnsamt på tillväxten av ett välfärdssamhälle med en häpnadsväckande standardökning och en påtaglig utjämning av de sociala och ekonomiska klyftorna. 

Den svenska samhällsmodell som utvecklades under denna period skulle så småningom väcka starkt intresse utomlands och bli internationellt förebildlig. I botten av denna harmoniska uppblomstring låg Saltsjöbadsavtalet från 1938 med dess reglering av arbets- marknaden. Det gav en trygg stabilitet åt produktion och löneutveckling, trots att spänningarna åtminstone tidvis kunde vara mycket starka mellan parterna. En koalition åren 1951-1957 mellan socialdemokraterna, som under hela denna tid innehade regeringsmakten, och bondeförbundet bidrog till inrikespolitiska lugn.

Samtidigt expanderade näringslivet kraftigt, och Sverige stod i början av 1960-talet som ett av världens tio rikaste länder. De tekniska innovationerna förändrade i snabb takt såväl industriellt arbetsliv som privat vardagsliv.

Denna svindlande snabba samhälls- och civilisationsutveckling återspeglas i mycket liten utsträckning i den samtida litteraturen. Modernismen fick sin skördetid i Sverige, och författarna skrev om konstnärliga, intellektuella och religiösa problemställningar framför de sociala och politiska. 

Arbetarförfattare som Folke Fridell och Kurt Salomonsson, Stig Sjödin och Birger Norman kastade dock kritiska blickar på välfärdssamhällets dolda interiörer. Vilhelm Moberg förde en intensiv kamp mot etablissemang, jurisdiktion och tilltagande centralisering i efterkrigstidens Sverige; tidigt anade Moberg den slutna byråkratiska dogmatism som hotade det öppna demokratiska samhället. 

Politiska aktioner från författarhåll förekom vidare; i slutet av 1940-talet uppvaktade man regeringen med ett förslag att de diplomatiska förbindelserna med Francodiktaturen i Spanien skulle upphöra. Politiska dikter saknades varken under 1940- och 1950-talen. Ändå dominerades det litterära klimatet av en estetisk atmosfär, där man i hägnet av ett blomstrande samhälle odlade sin trädgård och främjade ett existentiellt och avideologiserat, experimentellt och individcentrerat kulturliv.

Starkare än av den inrikespolitiska utvecklingen påverkades diktarna av det internationella skeendet. Det andra världskrigets efterspel, de skrämmande avslöjandena från de nazistiska koncentrationslägren under Nürnbergrättegångarna uppvisade ett mänskligt barbari som man dittills inte trott vara möjligt i en västerländsk kulturstat. Chocken och indignationen bidrog starkt till ett problematiserande, ångestladdat tidsklimat, där religiösa, moraliska, existentiella och metafysiska frågor av naturliga skäl ställdes i första rummet.

Fällningen av de första atombomberna över de japanska städerna Hiroshima och Nagasaki i världskrigets slutskede gjorde tidsatmosfären ytterligare skräckfylld och hotande. Stormakternas atomvapenupprustning kastade ett apokalyptiskt sken över hela perioden och dess litteratur fram till början av 1960-talet, då ett provstoppsavtal ingicks. 

När den tilltagande spänningen mellan USA och Sovjetunionen under efterkrigstiden övergick i "det kalla kriget" mellan ett väst- och ett östblock ökade också kylan i kulturklimatet; diktsamlingstitlar som Werner Aspenströms Snölegend (1949) och Erik Lindegrens Vinteroffer (1954) kan ses som signifikativa. 

Hela skedet präglades av ideologiskt betingade krig och kriser - Koreakriget, Ungern-, Suez- och Kubakriserna - vilka kastade mörka skuggor över en socialt och ekonomiskt optimistisk epok. Efterkrigstidens kulturpessimism fick sitt mest spektakulära uttryck i Harry Martinsons science fiction-epos Aniara (1956), där den teknokratiska civilisationsutvecklingen och människans erövring av rymden ledde till civilisationens och mänsklighetens undergång.

Bakom den relativt stabila harmonin i efterkrigstidens svenska samhälle lurade alltså en djup oro, som gav skärpa och djup åt den litterära utvecklingen.
 
 

DEN KRISTNA RENÄSSANSEN

I kontrast till fyrtiotalets ateism blev Gud ett accepterat ord i femtitalets diktning. Det nya religiösa intresset kom till uttryck i Lars Ahlins nylutherska premisser. Som en central gestalt i den kristna falangen framstod Sven Stolpe (f. 1905). Han hade redan omkring 1930 framträtt som romanförfattare (I dödens väntrum, 1930) och stridsglad debattör (Livsdyrkare, 1931; Diktens frihet, 1935). Han introducerade franska katolska tänkare men enrollerade sig 1936 i Oxfordrörelsen. 1947 kom hans egentliga övergång till katolicismen, vilket resulterade i en katolskt präglad litterär produktion, t. ex. romanen Lätt, snabb och öm (1947) och historiska studier över Jeanne d'Arc, den heliga Birgitta och drottning Christina. Han har närmare motiverat sin tro i skriften Varför jag blev katolik (1955).
I internationella katolska sammanhang är han ett välkänt
och respekterat namn. För den nykonservativa rörelse som framträdde vid mitten av 1970-talet blev han något av en kulturell galjonsfigur med folkkär förankring bland läsare landet runt.

Lars Forssell stimulerade till en ny visdiktning och underhållningslyrik  t ex av Olle Adolphson och Beppe Wolgers. Samtidigt blev hans imagistiska bildteknik, hans analytiska konversationsvers och mjukt oregelbundna versmusik förebildliga. 

Gentemot fyrtitalets ångestfyllda och intellektualiserade dikt ville många unga diktare lansera mer romantiska ideal med mjukare stämningslägen och en starkare känsla för poesin som tidlös konst. I Stockholm bildade några unga poeter 1951 en grupp med titeln Metamorfos - det grekiska ordet för "förvandling", känt från Ovidius mytberättelser - och det var just poesins förvandling man syftade till. Man utgav små lyrikhäften och anordnade poesikvällar. Från Metamorfos kom flera av femtitalets finaste lyriker: Paul Andersson, Petter Bergman, Lasse Söderberg. 

En annan romantisk manifestation hos den unga poesin var dess öppenhet inför religion och mystik. Bo Setterlind (1923-1991) framträdde i början av 1950-talet som lyrisk galjonsfigur för en romantisk poetgeneration och lät sin poesi genomsyras av en förinnerligad religiös känsla och av en underfundig fantasi, inriktad på överraskande bildeffekter. Det är ofta mycket nära till folkvisa och psalm.

Den nya lyriska religiositeten fnns också hos Östen Sjöstrands (f. 1925) poesi. Han konverterade tidigt till katolicismen. Hans allvarsamma dikt vände sig häftigt mot samtidens ytliga materialism och sökte sig inåt mot den kristet-mystiska traditionens källådror. Sina litterära rötter hade han i den franska poesins symbolistiska och modernistiska tradition och i Gunnar Ekelöfs dikt. 

Gunnar Ekelöf kom att inta en central ställning som diktare under perioden 1945-1965. Till honom lyssnade de yngre poeterna med särskild lyhördhet, och varje diktsamling som kom från hans hand gav inspirerande genljud i det litterära livet. För 1940-talets diktare blev hans dikter fr.o.m. samlingen "Färjesång" impulsgivande. 

Vad Ekelöf sökte sig fram mot var den sanna människan, sådan hon var bakom alla deformerade samhällsbilder och religiösa dogmer. Vad diktaren egentligen borde göra var att reducera idealen: "Sänk människan till människan!", hette det i en dikt ur den stora samlingen Non serviam (1945), och i uppsatsen "En outsiders väg" ur essäsamlingen Utflykter (1947) gav Ekelöf ett credo för sin nya roll som diktare:

"En diktares första uppgift är att bli lik sig själv, att bli människa. Hans första plikt - eller snarare hans bästa medel att komma fram ffil detta - är att erkänna sin obotliga ensamhet och meningslösheten i sin vandring på jorden. Det är först så han kan rycka undan alla kulisser, dekorationer, förklädnader från verkligheten. Och det är bara på den bogen han kan bli ffil nytta för andra - genom att ställa sig i andra - i alla! - människors predikament. Det är meningslösheten som ger livet dess mening. Detta är i korthet mitt credo quia absurdum."
 

KÄNSLOREALISMENS DIKTARE

1945 trädde en ny generation diktare fram i Sverige. Det instängda kulturklimatet under krigsåren hade dämt upp  uttrycksbehovet. I och med krigsslutet öppnades slussarna och tidens litterära profil förändrades drastiskt.

Den modernistiska strömningen hade tvingats retirera i slutet av 1930-talet under beredskapsåren. Nu blev det fritt fram för experiment, för den obundna, rimlösa versformen och för vilt växande metaforskogar. 

Detta experiment anfördes av två poeter, som bägge hade en likartad utveckling bakom sig: Erik Lindegren och Karl Vennberg. Bägge var födda 1910 och hade en mindre betydande diktsamling från 1930-talet i sitt bagage, och bägge förenades i släktskap genom Vennberg gifte sig med Lindegrens syster. Bägge föredrog T. S. Eliot framför Hjalmar Gullberg, som framför allt var fyrtitalisternas skottavla i deras kamp mot konkurrede poesiideal de ansåg föråldrade. Bägge hämmades temporärt i sin utveckling av beredskapstidens auktoritära liv.

Till skillnad från trettitalets vitalistiska och utopiska modernism bejakade Lindegren och Vennberg det svåra i livet, dess motsägelser och vår kaotiska världsbild.

En annan uppmärksammad poet i en nyenkel stilen var Sonja Åkesson (1926-1977). I samlingen "Husfrid" (1963) använde hon vardagsmotiv och talspråksvändningar för att gestalta enkla och triviala livssituationer. Hon gav röst åt kvinnors utsatta läge i en grå vardagstillvaro, med patos men också med humor. Dikten "Självbiografi" gav ett sådant brokigt panorama över hennes eget liv och pendlar mellan olika känslolägen med tragikomisk verkan. Med samlingar som Ute skiner solen (1965) och lag bor i Sverige (1966) befästes hennes ställning som en nyenkelhetens klassiker, och hon nådde en tämligen stor publik med sina drastiskt vardagsnära interiörer ur det svenska folkhemmet. 
 

Harry Martinson och Aniara

Det kalla kriget mellan stormakterna och deras nukleära vapenkapprustning kastade ett apokalyptiskt sken över halvsekelskiftet och åren därefter. Känslan att civilisatio- nen, kulturen och dikten höll på att gå under var vanlig. "Atomskymningens" atmosfär svepte in tiden i mörka moln. I sin samling Cikada (1953) publicerade Harry Martinson en diktcykel, "Sången om Doris och Mima", där han gestaltade sin djupa oro för mänsklighetens framtid. Den slutade med att ett rymdskepp inregistrerar hur jorden går under i ett atomkrig. Diktcykeln växte sedan till ett brett rymdepos, som under titeln Aniara utgavs 1956. 

Det blev 1950-talets mest spektakulära litterära verk, som snabbt slog igenom i det litterära medvetandet som ett uttryck för tidens farhågor för mänsklighetens framtid. Till det yttre var det en science fiction-berättelse i form av ett versepos om 103 sånger, rikt varierade men med en dominerande karaktär av berättande blankvers. Aniara är namnet på ett rymdskepp, som fraktar emigranter bort från en strålningsskadad jord. På resan kommer rymdskeppet ur kurs efter en sammanstötning med asteroider. Det far hjälplöst vidare ut i universum med sin besättning.

Eyvind Johnson och historien som tidsspegel

För romanförfattaren Eyvind Johnson blev mänsklighetens historia den spegel som bäst reflekterade efterkrigstidens pessimism. Människans eviga predikament gav relief åt samtidens ångest och oro och illusionslöshet. 

Vid mitten av 1940-talet levde han i en sorts inre emigration i en värld av mytisk antik, som han gestaltade i den stora romanen "Strändernas svall"  (1946). Det var en modern omdiktning av Odysséen, som med generös episk bredd följde det antika eposets händelseförlopp. Från sin klassiska förlaga skilde det sig genom sin prosaiska form och framför allt genom sina studentikosa anakronismer, som väl korresponderade med efterkrigs- tidens desillusionerat resignerade klimat med dess kärna av individuell frihet på botten. 

Sin omdiktning av Homeros mästerverk kallade Johnson signifikativt nog för "en roman om det närvarande". Som så många medelålders män i samtiden var Odysseus här den återvändande krigaren, en avretoriserad hjälte, trött på våld och krigiska bravader, plågad i sitt samvete av de illdåd han varit med om att begå. Utan framtidsoptimism återkommer han till sitt Ithaka endast för att finna att han på nytt måste tillgripa våld för att undanröja Penelopes friare, innan han till slut kan installera sig på sin ö, utan hopp och förväntningar. 

Eyvind Johnson uppbådade här hela sitt berättartekniska kunnande i denna märkliga roman, där många episoder, t.ex. när kungadottern Nausikaa upptäcker den uppspolade Odysseus på havsstranden, hör till höjdpunkterna i hans författarskap.

På liknande sätt får historien spegla vår tids masspsyko- ser och brutala rättsskipning i romanen "Drömmar om rosor och eld" (1949). Handlingen utspelas i Frankrike på 1600-talet och går tillbaka på historiska händelser. Vad som skildras är tidens vidskepliga häxprocesser och barbariska förhörsmetoder. En erotiskt attraktiv präst, Urbain Grainier, anklagas för att besätta nunnorna med demoner, han torteras och bränns på bål som kättare. 

Vad Gunnar Ekelöfs "Färjesång" betydde för lyriken, kom i viss mån Eyvind Johnsons romantrilogi om Krilon att betyda för romankonsten. Friskt prövade man nya och friare berättargrepp, som löste upp schablonmässiga realistiska konventioner. Utländska berättare som Hemingway, Faulkner, Kafka, Sartre och Camus blev för längre eller kortare perioder stimulerande förebilder, och deras berättartekniska innovationer kom på ett eller annat sätt att ställas i tjänst hos en absurd och existentialistiskt befryndad livsuppfattning i ett kyligare intellektuellt klimat.

Bland de många nya, mer självständiga romanförfattarna måste först och främst Stig Dagerman nämnas. Hans författargärning blev kort, brådmogen och intensiv, och i efterhand har hans liv och verk omgivits av en närmast legendarisk aura. Liksom Eyvind Johnson kom han från relativt enkla uppväxtförhållanden, och liksom denne engagerade han sig som ung i den anarko-syndikalistiska rörelsen. Han blev kulturredaktör i Arbetaren, där han bl.a. gjorde sig känd för sin både rappa och sensibla dagsvers. 1945 utgav han romanen "Ormen", som blev ett av decenniets mest uppmärksammade debuter. 

Till det yttre är "Ormen" en skildring från beredskapsårens värnplikt, till det inre en berättelse om ångesten. Dess budskap var ett försvar för rätten att vara rädd och att ha "mod att se ångesten i ögonen".

Förutom romaner "Ormen", 1945;  "De dömdas ö", 1946, "Bränt barn", 1946, Bröllopsbesvär, 1949,  noveller "Nattens lekar", 1947 och dramer: "Dramer om dömda", 1948; "Judasdramer", 1949, skrev Dagerman även ett uppmärksammat resereportage från efterkrigstidens Tyskland, "Tysk höst", som han publicerade 1947 och som visade hans utomordentliga journalistiska kvalifikationer. 

Efter 1949 ham nade Dagerman i en produktivitetskris, som till stora delar förlamade hans skapande och som sannolikt var orsaken till att han valde att ta sitt liv. På senare tid har han översatts till franska och rönt stor uppskattning bl a  från yngre franska författare.
 

LARS AHLIN: MÄNNISKANS FÖRNEDRING OCH VÄRDIGHET

Som fyrtitalets verklige gigant på berättarkonstens 
område har emellertid Lars Ahlin kommit att framstå. Såtillvida följde han en kontrakurs gentemot sin samtid att han framträdde som en samhällsvisionär förkunnare med teologisk bakgrund. Med sitt djuplodande existentiella synsätt befann han sig dock tydligt i pakt med efterkrigstidens demokratiserande och anti-ideologiska individualism, även om individen hos honom alltid ses som en del i ett socialt sammanhang. 

På samma sätt framstod Lars Ahlin som otidsenlig genom att protestera mot modernismens formpretentioner, men ändå har han i hög grad kommit att bli en romanens förnyare, som med djärva grepp brutit upp från realis- mens upptrampade plogfåror och illusionsmakeri. Även Ahlin kom från en enkel uppväxtmiljö, och från erfarenhe- terna under sina ungdomsår i den norrländska hemstaden Sundsvall skulle han hämta miljöer, personer och motiv till

Lars Ahlin föddes 1915 i Sundsvall, staden som skulle utgöra bakgrund till de flesta av hans arbeten, precis som Örebro utgjorde bakgrunden till Hjalmar Bergmans Wadköping och Härnösand till Ludvig Nordströms Öbacka. Han studerade vid olika folkhögskolor, prövade på skilda yrken och upplevde 1930-talets arbetslöshet.

Sina erfarenheter gestaltade han i debutromanen "Tåbb med manifestet", som han efter långa förberedelser och många refuseringar publicerade 1943. Genom Ahlins författarskap strömmar en djup ådra av kristet tänkande. Hans visionära syn på människans liv vilar på en närmast ortodox teologisk bas, som betytt mycket för hans romanestetik. Ahlin hör till den svenska romankonstens främsta namn. Hans berättarkonst är psykologiskt inkännande -och djupborrande som knappast hos någon annan. Hans ständiga tema är människans förnedring och utestängdhet från gemenskapen och hennes möjligheter att åter träda in i denna. 

I novellsamlingen "Inga ögon väntar mig" (1944) visar sig Ahlin som en mästerlig vardagsskildrare med en intuitiv förmåga att dagliga språkets nyanser. Titelnovellen skildrat och isolerad människa utan kapacitet att ta konti omgivning. I "Kommer hem och är snäll" handlar om spänningen mellan en berusad hemvändande man och hans fru.

Genombrott fick Lars Ahlin med den stora romanen "Min död är min" (1945), en frodig realistisk grotesk, som brottas med problemet med människans förnedring och värdighet. Det är framför allt en berättelse om livsnederlagets människor, som försöker besvara frågan hur en människa ska kunna leva med sitt misslyckande. 

Hans grundåskådning är - oväntat nog i en tid av tvivel och sekularisering - den katolskt färgade kristendomen. Ahlin umgicks i gymnasieåldern med en kristen krets av "bröder" i Gävle som satte den kristna kommunionen i mässan i centrum för det andliga livet. Lars Ahlin var dessutom starkt påverkad av Johannesevangeliet där Kristus som bröd och vin är en väg till nåden för alla människor, lyckade som misslyckade. Miljön för Lars Ahlins böcker är ofta Sundsvall med omnejder. Naturen så som han upplevde den på Ålsta folkhögskola i Fränsta längs Ljungan finns ofta närvarande kring de existentiellt drabbade romanfigurerna.

Några av romanerna: "Om" (1946) illustrerar tydligt spännvidden i A:s författarskap mellan djupverkande realism och experimentlusta. Ett stort och komplicerat verk är "Fromma mord" (1952), där ett bärande tema är motsättningen mellan en platonskt färgad kärleksuppfattning och en kristen. I "Kanelbiten" (1953) skildras en ung flickas smärtsamma insikter i vuxenlivets sammanhang. Också i "Stora Glömskan" (1954) varieras vuxenblivandets tema. Romanen påminner i miljöskildring och persongalleri om den 1985 utgivna "Sjätte munnen". Även "De sotarna! De sotarna!" (1990) knyter an till "Stora Glömskan". Äktenskapsromanen "Natt i marknadstältet" (1957) kan i flera avseenden räknas till författarskapets höjdpunkter. Också i den intrikat komponerade och motiviskt tillbakablickande konstnärsromanen "Bark och löv" (1961) står en kärlekshistoria i centrum. Det konstnärliga arbetet gestaltas där som på en gång ett trosförhållande och en kärlekens gärning. I "Din livsfrukt" (1987) tematiseras i bildningsromanens form lärdomsaspekten av författarskapet. Ett av romanens viktigaste avsnitt gäller tanken om 'genetisk solidaritet' och innebär en vidareföring av tidigare romaners jämlikhetsmotiv. Om en ung konstnärstalangs utveckling och självinsikt handlar romanen "Det florentinska vildsvinet" (1991). 

Hos en annan katolskt inriktad författare - Birgitta Trotzig - blev landsbygdens miljö en symbolladdad bakgrund till universella ödesberättelser om människans utsatta existentiella belägenhet i en värld, där Gud endast tycks existera genom sin frånvaro. 

Hennes landskap är det östliga Skåne, vars både rena och ödsliga linjer hon skickligt utnyttjat som exteriör för sin besatta analys av människosjälens mörka natt. Hennes idélandskap är emellertid kontinentalt och katolskt präglat; hon har till stora delar levt sitt liv i Paris. Hennes tidigaste böcker har en stark estetisk inriktning och den lyriska prosan tar ofta sin utgångspunkt i konstverk. 

Med "De utsatta" (1957) skrev hon sin första roman av betydenhet. Det är en legend från 1600-talets Skåne, återgiven med visionär lidelse. Huvudpersonen är en fattig lantpräst som utsätts för de mest förnedrande plågor och förödmjukelsen. Även i "En berättelse från kusten" (1961), som tilldrar sig i ett medeltida Skåne, står det obeskrivliga mänskliga lidandet i centrum, liksom i "Sveket" (1966), där handlingen utspelas i senare tid. Skuld, skam, förnedring och hat utgör det emotionella landskapet i denna Birgitta Trotzigs värld av inre förmörkelse. Hennes stiliserade romaner kan läsas som vittnesbörd om epokens desperata pessimism, mörkare än de flesta andras, men de genomlyses av den religiösa 
dimensionens paradoxala ljus, där lidandet blir ett tecken på att Gud är närvarande i sin frånvaro och därmed ger livet en sorts högre mening bortom allt förnuft. 

Den extrema, provocerande svärtan i hennes motivval fick fortsatt uttryck i Sjukdomen (1972), där hon prövade en längre, mer genomarbetad romanform. Den tilldrar sig på 1930-talet och handlar om en mentalt svårt störd pojke, som växer upp omgiven av trångsynta religiösa fanatiker. Hans livsöde sarnmanvävs med de destruktiva tidshändelserna.

Birgitta Trotzigs författarskap liknar inget annat i svensk litteratur. Den bittra lidelse med vilken hon tecknar den djupaste mänskliga förnedring har inte endast grund i en personlig upplevelse av existentiella bottenlägen utan har också en intellektuell bakgrund i en internationell religiös och moralfilosofisk litteratur. 

Denna läsning har gett hennes arbeten en kontinental aktualitet utöver det vanliga, och de har också mottagits med stort intresse t ex i Frankrike. Sin största publik- och kritikerfr mgång vann hon med romanen "Dykungens dotter" (1985). Även den utspelas i Österlen med början på 1920-talet och handlar om en ung kvinna som överges av sin älskare och föder hans barn. Hennes lidandeshistoria gestaltas här som en mörk och skön prosaballad, där själva språket utsänder en stark sug- gestion, med mässande omtagningar och etsande skarpa landskapsvyer.

Stockholmsskildrare och ungdomsskildrare med stor folklig popularitet är Per Anders Fogelström (1917-98) med en lång rad romaner och noveller. Han växte upp på Södermalm i Stockholm och arbetade bl.a. som journalist på Folket i Bild 1947–58. Efter lyrikdebuten 1947 följde samtidsromaner om ungdomar på Söder, t.ex. "Sommaren med Monika" (1951, filmatiserad 1953) som blev en första publikframgång. Med en serie historiska romaner - "Mina drömmars stad" 1960, "Barn av sin stad" 1962, "Minns du den stad" 1964, "I en förvandlad stad" 1966 och "Stad i världen", 1960–68) erövrade F. en stor läsekrets, som här genom några arbetaröden fick uppleva huvudstadens utveckling alltifrån industrialismens genombrott. "Vävarnas barn" (1981), förlagd till 1700-talets stockholmsproletariat, inledde ännu en svit historiska romaner. Genom "Krigens barn" (1985) och "Vita bergens barn" (1987) blev romanserierna sammanknutna till en mäktig krönika från Stockholm under tvåhundra år. "Mödrar och söner" (1991) handlar om livet på Kungsholmen 1887–1917, medan "Hem, till sist" (1993) är en självbiografisk roman. – F. var ordförande i Svenska freds- och skiljedomsföreningen 1963–77 och en drivande kraft i Aktionsgruppen mot svensk atombomb. 
 

NYA GLOBALA PERSPEKTIV

Mot slutet av 1950-talet började den svenska ankdammen kännas många yngre författare för trång. Man började söka sig ut i en värld vars intressecentrum allt tydligare försköts bort från Europa till de andra världsde- larna. Begrepp som "den tredje världen" och "u-länderna" myntades och kom alltmer i fokus för en internationell medvetenhet med global räckvidd. Per Wästberg gjorde stipendiatresor i Afrika, vilket resulterade i två engagerade reportageböcker från Central- och Sydafrika: Förbjudet område och På svarta listan, bägge från
1960. Sara Lidman följde snabbt i hans fotspår. Hon vistades en tid i Sydafrika 1960-1961 och redovisade sin starka upplevelse av Afrika i ett par romaner: Jag och min son (1961), som närmast handlar om den västerländska aningslösheten inför ett Afrika i uppbrott och fri- hetssträvan från koloniala förtryck, samt "Med fem diamanter" (1964), som är märklig i svensk litteratur därigenom att dess huvudaktörer enbart är färgade afrikaner. Per Olof Sundman bidrog till den afrikanska vå- gen i början av 1960-talet genom sin roman Expeditionen (1962). Ett motsvarande intresse vändes också gentemot de asiatiska länderna. Jan Myrdal rapporterade från resor i bl.a. Afghanistan och Kina, Sven Lindqvist från Kina och Indien. Det globala intresset togs i arv av nästföljande generation av författare och journalister; romaner och politiska reportageböcker med globalt perspektiv kom att stå i fokus under en lång period framåt.
 

Nya vägar inom berättarprosan

Mot slutet av 1950-talet framträdde en ny generation ro- manförfattare med nya berättarmetodiska utgångspunkter. Om poesin dittills haft en viss ledarställning, svängde nu trenden om ffil prosans fördel. Det blev på berättarkonstens område de mest spännande företagen gjordes. Särskilt år 1957 hävdade sig prosan väl. Det året kom Birgitta Trotzigs genombrott med "De utsatta", och Per Olof Sundman debuterade med "Jägarna". En annan uppmärksammad debut var Sven Fagerbergs (f. 1918) "Höknatt". Fagerberg hade sina rötter i modernismens tradition: James Joyce, Eliots ödeland-symbol och psykologen Jungs arketyplära.

Även Lars Gustafssons tidiga arbeten hade karaktär av innovativa idéromaner, och även han har med åren blivit en häcklare av totalitära tendenser i det moderna svenska samhället. Han framträdde som en utpräglad romantiker, som gärna laborerade med fiktiva mystifikationer. Den lilla debutboken "Vägvila" - en av 1957 års många prosadebuter - kallades "ett mysteriespel på prosa" och arbetade med greppet att låta en utgivare kommentera ett påträffat ro- manmanuskript. I "Poeten Brumbergs sista dagar och död" (1959) - som i undertiteln kallades "en romantisk berättelse" - triumferar berättarens frihet: historien tilldrar sig i olika tider och på olika platser och har en lyrisk-mytisk struktur, som innefattar kunskapsteoretiska problemställningar om verklighetens natur. I "Bröderna" (1960) - en "allegorisk berättelse"   är det framför allt mystikens livsalternativ som diskuteras, med tyngre existentiellt allvar än tidigare, men samtidigt med en ljust visionär intensitet, som gav åt hans berättelser en säreget eterisk karaktär. 
 

Astrid Lindgren och barnboken

Den svenska barnboken hade fått ett rejält uppsving vid sekelskiftet. Efter Elsa Beskow och Alice Tegnér inträdde en stagnation i nyproduktionen av barn- och ungdomslitteratur. Sekelskiftesperiodens ideal levde länge kvar, t.ex. i Hugo Gyllanders sagor och verser och i barnboksrecensenten Gurli Linders betydelsefulla kritiska verksamhet. Annars var det framför allt de etablerade vuxenförfattarna som vid sidan av sin skönlitterära produktion skrev böcker för barn och ungdom. Så gjorde Hjalmar Bergman, så gjorde Siwertz med sin Mälarpirater och Marika Stiernstedt med sin Ullabella (1922), en roman om en flickas uppväxt. 

Två av de Fem unga, Erik Asklund och Gustav Sandgren, skrev ymnigt med barn- och ungdomsböcker. Men i övrigt dominerade den utländska översättningslitteraturen, och de specialiserade författare som framträdde hemföll åt slentri- an och schablonmässighet. Det skulle dröja till 1940-talet innan en ny våg av förnyelse sköljde in över litteraturen. 

Flera förnämliga författare framträdde nu med en friare syn på barnbokens karaktär och funktion och med impulser från modern pedagogik och barnpsykologi i bagaget. Gösta Knutssons böcker om den svanslösa katten "Pelle SVanslös"  i Uppsala började utkomma i en lång serie alltifrån 1939 och gav i sin torroliga antropomorfisering av djuren fantasin friare tyglar och komiken en större plats. Åke Holmberg gav med sin frenetiskt semleätande privatdetektiv Ture Sventon, som har konstanta svårigheter att uttala s-ljud, en humoristisk version av kriminalromanen (alltifrån 1948).

För den mest handgripliga och succéartade förnyelsen svarade Astrid Lindgren (1907-2002) vars globala genombrott så småningom skulle göra henne till Sveriges intemationellt sett mest lästa författare i vår tid. Hennes bok "Pippi Långstrump" från 1945 blev 1900-talets mest omdiskuterade barnbok. 

Den handlar om den ensamstående flickan Pippi som svarar mot barns hemliga drömmar om omåttlig styrka - hon lyfter sin häst då och då - obunden frihet - hon sover och äter när hon vill - och makt över de vuxna - hon inför nya normer för barnen hon träffar och går i skolan bara när hon har lust.

Boken följdes snart av nya Pippiböcker (1946, 1948) och är fortfarande Astrid Lindgrens populäraste skapelse. Det finns i dessa arbeten ett drag både av fantasifull och infallsrik saga och av realistisk och robust rackarungeberättelse. Bägge linjerna skulle odlas i hennes fortsatta författarskap för barn. Den senare skulle blomstra i böckerna om barnen i Bullerbyn (1946-1952) och i viss mån i "Mästerdetektiven Blomkvist" (1946), en detektivroman för ungdom, där hon dokumenterade sin ypperliga förmåga att skapa spänning och mystik. En poetisk sagostil av personligt märke präglar den originella "Nils Karlsson-Pyssling" (1949) och blir stor och märklig litterär konst i böcker som "Mio, min Mio" (1954) och "Sunnanäng" (1959), där både dröm och social verklighet spelar en viktig roll. Det är ofta just i syntesen mellan fantasi och realism Astrid Lindgren nått sina bästa resultat, så exempelvis i "Rasmus på luffen" (1956), historien om en barnhemspojke, och framför allt i de godmodigt burleska böckerna om "Emil i Lönneberga" (1963, 1966, 1970).

Astrid Lindgrens förmåga att skapa innerlig förtrolighet med sina unga läsare har varit en viktig väg till hennes stora framgångar. Hennes böcker har en stor attraktions- kraft också på vuxna läsare. Medan äldre barnbokslitteratur ofta bestod av vuxenlitteratur som sjunkit ned eller adapterats till läsning för unga, kan man säga att Astrid Lindgren i stor utsträckning gjort barnboken till en angelägenhet också för vuxna. Det gäller i hög grad hennes senare böcker som t ex "Bröderna Lejonhjärta" (1973), remarkabel inte minst därigenom att hon försökte sig på något så svårt som att skildra döden för unga människor.