Efterkrigstiden: Ryssland            Rysk litteratur efter 1945   Stalinism och töväder 1932 lät det ryska kommunistpartiet upplösa alla författarorganisationer i Sovjet. Under 20-talets relativt fria litterära debatt hade de varit talrika; nu kom beslutet att i första hand drabba de "proletära" författarorganisationema, som i samband med första femårsplanen fått allt större makt och inflytande under försöken att skapa en litteratur som skildrade och stödde landets omläggning till en modem industristat. 1934 hölls en allmän författarkongress, och en under partiets kontroll stående författarförening bildades, öppen för alla som var beredda att stödja partiets politik och acceptera dess nya litterära linje: den socialistiska realismen. Denna linje innebar att man på officiellt håll ville ha en litteratur som var "realistisk" (i motsats till symbolistisk, avant- gardistisk, formexperimenterande) och som syftade till en positiv (i motsats till kritisk, satirisk) skildring av sovjetsamhället i dess utveckling mot socialismen.  Författarna betecknades som "människosjälarnas ingenjörer" (Stalin); de skulle utgöra stöttrupper för "massornas uppfostran i kommunistisk anda", och Andrej Zjdanov - som från och med nu kom att spela en viktig roll inom kulturpolitiken - förklarade att sovjetlitteraturen inte var rädd att bli kallad tendentiös, ty "i denna klasskampens tid finns inte och kan inte finnas en klasslös, otendentiös eller opolitisk litteratur". Det blev också efter hand tydligt att tonvikten i det nya programmet snarare låg i följsamhet mot partiets ideologiska och politiska linje än i sökande efter nya berättartekniska grepp och estetiska principer. Författarföreningen blev ett viktigt instrument för kontroll (tidskrifter, förlag), uppmuntran (stipendier, bostäder, utlandsresor) och bestraffning (kritik, uteslutning). Men de litterära resultaten lät vänta på sig. För en rad författare visade sig omställningsprocessen svår eller rentav omöjlig. I samband med de politiska utrensningarna i slutet av 30-talet försvann manga av dem från det litterära livet. De flesta kom aldrig tillbaka: de arresterades, arkebuserades eller dog i arbetsläger. 30-talet hade mobiliserat hela den mot partiet lojala författarkåren med ett enda mål för ögonen: landets industrialisering och jordbrukets kollektivisering. När andra världs- kriget nådde de ryska gränserna stod den beredd för sin nya uppgift. Många författare arbetade som krigskorrespondenter, soldater eller partisaner. Ilja Ehrenburgs (1891-1967; jfr även XI: 439) krigsreportage väckte uppseende även utanför Sovjet, och i några politiska reportageromaner - Paris fall (1940), Stormen (1947) - sökte han skildra det politiska maktspelet sett med ryska ögon. Populärare blev dock Alexander Tvardovskijs (1910-71) poem Vasilij Tiorkin (1945), genom sin folkliga hjälte, den typiske ryske soldaten, sin humor och versens anknytning till rysk folkdiktning. Boris Pasternak (1890-1960) slöt sig som ung till de moderna symbolistiska och futuristiska riktningarna men övergick senare från en starkt experimentell lyrik med ett rikt bruk av metaforer och ett särpräglat ordval till en enklare och mera avklarnad diktform. Genom alla år var Pasternak trogen sina ideal och diktade om tillvarons eviga värden och människans kosmiska situation. Doktor Zjivago, som gjorde sin författare världsberömd, tillhör vårt århundrades stora romaner i kraft av sin tematik och sin känslostyrka.  Kriget kom att medföra vissa lättnader för det litterära livet, och bl a kunde författare som länge förhållit sig tysta framträda på nytt (Achmatova, Pasternak).  Men efter krigsslutet visade det sig snart att partiet ansåg tiden vara inne att på nytt skärpa kontrollen. I en rad partiresolutioner 1946 slog man ned på icke önskvärda företeelser inom litteratur, konst, film och musik. Vissa konstnärer utpekades personligen som ansvariga för avvikelser från den socialistiska realismen: Achmatova (personlig kärlekslyrik), Zostjenko (satir av sovjetmedborgaren), Sjostakovitj (formalistiska uttrycksmedel). Denna kampanj, som följdes av flera liknande ("kampen mot kosmopolitismen", "kampen mot eftergivenhet för Västerlandet"), hade tydligt samband med det politiska "kalla kriget".  Resultatet blev en total nedfrysning av hela kulturlivet. Mycket snart efter Stalins död 1953 började tecken på klimatförändring visa sig. En av dem som gick i bräschen för en friare konst var Ehrenburg, bl. a. med romanen Töväder (1954) - titeln gav namn åt den period som nu följde - och memoarverket Människor, år, liv (1961-65). Den förde med sig några betydande verk av äldre författare: Konstantin Paustovskijs (1892-1968) självbiografiska romanverk Berättelsen om ett liv (1946-63),  Boris Pasternaks Doktor Zjivago (ej publicerad i Sovjet) och Michail Bulgakovs  Mästaren och Margarita (tryckt ofullständigt och postumt 1966- 67).  En ny lyrikergeneration växte fram som snabbt vann gehör hos ungdomen (Jevtusjenko, Voznesenskij, Achmadulina, Okudzjava). En prosaförfattare gav den första allsidigt kritiska bilden av Stalintiden - Solsjenitsyn. Tidskriften Den nya världen, med dess redaktör (i olika repriser) Alexander Tvardovskij, blev en medelpunkt för kampen mot den tidigare "skönlackeringen" av verkligheten och kraven på en äkta realistisk litteratur. Utvecklingen kom att gå i ett ryckigt fram och tillbaka, med korta perioder av liberalisering och ständiga ingrepp så snart partiets auktoritet och den socialistiska realismens principer syntes hotade. Incidenter som väckte internationellt uppseende var uteslutningen av Pasternak ur författarföreningen (i samband med Nobelpriset 1958), Chrusjtiovs angrepp på modern konst 1962 (i samband med en utställning av unga sovjetkonstnärer), rättegången mot Julij Daniel och Andrej Sinjavskij 1966 (för att under pseudonym ha tryckt kritiska böcker utomlands), vägran att låta Svenska akademien överlämna Nobelprisets diplom och insignier till Solsjenitsyn 1972. Efter Chrusjtjovs fall 1964 fördes utvecklingen in på lugnare men också mindre intressanta banor. Partiet återställde sin kontroll över det litterära livet men har undvikit att demonstrera sin makt på samma uppseendeväckande sätt som tidigare.

Texter&Författare