Epikuros

Ur Brevet till Herodotos

Universum. 

Sedan vi gått igenom detta, skall vi ge en överblick över det som ej faller inom sinnenas område.  Först och främst gäller, att intet uppstår ur det icke-varande.  Ty eljest skulle allt uppstå ur allt utan att
behöva frön.

Och vidare: om det som försvinner förstördes och blev icke-varande, skulle alla ting ha gått under, ty det skulle ju då inte finnas något i vilket de kunde upplösas.  Universum har förvisso alltid varit sådant som det nu är och det kommer alltid att så förbliva.  Ty det finns inte något till vilket det kan förändras.  

Utanför universum finns nämligen ingenting som kan tränga in i det och åstadkomma en förändring.
Universum består av kroppar och det tomma.  Att kroppar finns visar nämligen överallt själva sinnesförnimmelsen, från vilken tänkandet måste sluta sig till det som inte kan uppfattas av sinnena, som jag förut har sagt.  Om inte det som vi kallar "det tomma", "rum" och "det ogripbara" funnes, skulle kropparna inte ha någonstans att vara och inte heller något vari de kunde röra sig.  Men det är uppenbart att de rör sig.  

Utöver dessa två ting (kroppar och det tomma) kan vi varken medelst begrepp eller i analogi med det som kan begreppsliga fattas tänka oss något, som kan uppfattas som en självständig existens och inte är blott symptom eller tillfälliga egenskaper.  Bland kropparna är vidare somliga sammansatta, andra åter yttersta beståndsdelar av vilka de sammansatta bildas.  Dessa beståndsdelar är odelbara och oförgängliga, om man nu verkligen antar att inte allt är ämnat att gå under i icke-varat, utan att något skall äga bestånd när det sammansatta upplöses; de är till sin natur massiva, varför de ingenstans eller på intet sätt kan upplösas i delar.  Därför måste kropparnas odelbara beståndsdelar vara det grundläggande.

Universum är vidare obegränsat.  Ty vad som är begränsat äger en
yttersta punkt.  Men en yttersta punkt måste fattas som en gräns mot något annat.  Universum, som inte har någon yttersta punkt, har alltså ingen gräns.  Det som inte har någon gräns måste vara obegränsat.
Universum är obegränsat både i fråga om antalet kroppar och storleken hos det tomma.  Ty om det tomma vore obegränsat men kropparna begränsade till sitt antal, skulle kropparna inte vara i vila någonstans utan spridas och föras omkring i det obegränsade tomma, utan att det finns något som fick dem att stanna eller genom motstöt skickade dem tillbaka.  Om å andra sidan det tomma vore begränsat, skulle det inte finnas plats för ett obegränsat antal kroppar.
De odelbara och kompakta atomerna, ur vilka de sammansatta kropparna bildas och till vilka de upplöses, äger dessutom ett omätligt antal olika slags former.  Det är nämligen inte möjligt att så många olikartade kroppar skulle kunna uppstå ur samma atomformer, om dessa var begränsade till antalet.  Det finns alltså ett oändligt antal atomer av varje enskild form, men antalet olika former hos atomerna är inte oändligt utan blott för tanken ofattbart stort.

Atomerna befinner sig i oavbruten rörelse i all evighet.  Några befinner sig på långt avstånd från varandra, andra åter oscillerar, när de av en slump stöter mot andra atomer i den kropp de tillhör eller också mot atomer i andra kroppar.  Grunden härtill är dels naturen hos det tomma, som finns mellan alla enskilda atomer och inte är i stånd att göra något motstånd, dels den fasthet som är karakteristisk för atomerna och som vid kollision åstadkommer en återstuds så långt tillbaka som de andra atomerna i kroppen medger.  Dessa rörelser har ingen början, eftersom atomerna och det tomma är evigt bestående. 

Om alla dessa ting bevaras i minnet, lägger denna kortfattade genomgång en tillräcklig grund för vår kunskap om varats natur.
Det finns vidare ett oändligt antal världar, både sådana som är lika och sådana som är olika denna vår värld.  Ty atomerna som, såsom just visats, är oändliga till antalet förs ut över de vidaste områden.  Och de atomer som är så beskaffade att en värld skulle kunna skapas eller bildas av dem blir inte förbrukade då en värld eller ett begränsat antal världar skapas, ej hellerdå alla de världar som är lika eller olika denna vår värld bildas.  Ingenting hindrar alltså att världarnas antal är oändligt.
 

Varseblivning.  

Det finns avbildningar med likadan form som de fasta kropparna, men de skiljer sig vida från de synliga tingen i fråga om finhet.  Mycket talar nämligen för att utsöndringar av sådant slag bildas i en kropps omgivning, och lika sannolikt är att sådana urholkade och fina ting skapas vid vissa tillfällen och att det utsöndrade behåller samma inbördes läge och ordning som det tidigare hade i de fasta kropparna.  För dessa avbildningar använder vi termen "bilder" (eidola).  Det är lämpligt att hålla även denna grundprincip i minnet.

Ingenting i vår varseblivning motsäger att bilderna har oöverträffad finhet.  Därför har de också oöverträffad hastighet.  Rörelserna hos alla deras atomer är nämligen likformiga, och de utsätts inte för några som helst eller blott för mycket få kollisioner då de utsöndras, medan en kropp som är sammansatt av ett stort eller obegränsat antal atomer genast kolliderar med något.  Härtill kan fogas, att bilderna bildas lika snabbt som en tanke.  Fastän flödet från kropparnas yta är kontinuerligt, kan där inte märkas, någon minskning av storleken, ty, det sker ett ständigt nytt tillflöde av atomer.  I bildernas flöde behåller atomerna under lång tid samma läge och inbördes ordning som de hade i den fasta kroppen.  Ibland kan dock också en förvirring uppstå.  Sammansatta bilder uppkommer nämligen hastigt i den omgivande luften, därför att de inte behöver utfyllas på djupet; dessutom finns det åtskilliga andra sätt varpå detta slags fenomen kan uppkomma.  Intet härav strider nämligen mot våra sinnens vittnesbörd, om man tar i betraktande hur sinnesförnimmelsen förmedlar bilderna och hur den förmedlar vår uppfattning av deras överensstämmelse med de yttre objekten.
Man bör också antaga att vi, då något når oss från de yttre objekten, inte bara kan se utan också tänka oss dessas form.  Ty de yttre objekten skulle inte kunna ge oss intryck av hur deras verkliga färg och form är beskaffade, vare sig genom förmedling av den luft som befinner sig mellan oss och dem eller genom någon sorts strålar och utsöndringar som går från oss till dem; detta kan däremot ske, då vissa avbildningar med samma färg och form som objektens lämnar dem och alltefter sin storlek når vår syn eller vår tanke.  De har en snabb rörelse och frambringar därigenom föreställningen om något enhetligt och sammanhängande.  De bevarar de egenskaper och rörelser, som det ursprungliga objektet har, genom den vibration som kommer från objektet och som åstadkommes av atomernas svängning i den fasta kroppens inre.  Den föreställning av dess form eller av dess tillfälliga egenskaper som vår tankeförmåga eller våra sinnesorgan får återger just kroppens form och egenskaper och den skapas genom den ständiga upprepningen av bilden eller av det intryck bilden lämnat.

Illusion och misstag beror alltid på ett tankeelement, nämligen tanken på något som man väntar sig skall bekräftas eller inte motsägas, men som sedan förblir obekräftat eller motsäges.  Det skulle inte finnas någon likhet mellan de skenföreställningar vi får som bilder av tingen, antingen i drömmar eller vid andra tillfällen då vår tanke är verksam eller vi bedömer något, och de ting som vi kallar verkliga och sanna, om det inte fanns något som kom från objektet och berörde våra sinnen.  Misstag skulle inte existera, om det inte hos oss fanns en annan rörelse, nära förbunden med uppfattningen av bilden, men dock avvikande från denna.  

Det är på grund av denna rörelse som misstaget uppstår, då bilden förblir obekräftad eller motsäges.  Men om bilden bekräftas eller inte motsäges, är den en bild av verkligheten.  Vi bör alltså, såvitt oss möjligt är, ha denna lära i tankarna, för att inte de bedömningsgrunder som åberopar uppfattningens klarhet skall tagas ifrån oss och å andra sidan inte misstaget skall bli lika fast grundat som sann uppfattning, och på så sätt fullständig förvirring blir följden.

Också hörselförnimmelsen åstadkommes av ett atomflöde, som utgår från den talande eller från det som ljuder eller bullrar eller från någon annan orsak till ljudförnimmelsen.  Detta flöde splittras i partiklar, som alla liknar det hela och som på samma gång bevarar en överensstämmelse i egenskaper och bildar en enhet av speciell beskaffenhet, som sträcker sig tillbaka till det objekt som utsänt ljudet; denna enhet är det som i regel framkallar en förnimmelse hos den uppfattande eller, om så inte är fallet, dock klart och tydligt visar närv aron av ett yttre objekt.  Ty om inte en viss överensstämmelse i egenskaper överfördes från objektet, skulle ett dylikt sinnesintryck inte kunna uppstå.  

Man får alltså inte tro, att själva luften formas av den utsända rösten eller andra ljud - ty det är långt ifrån att den så påverkas - utan den svängning som äger rum inom oss, då vi ger ifrån oss ljud, pressar ut vissa partiklar, vilka åstadkommer en luftström av sådan karaktär att den låter hörselförnimmelsen
uppstå hos oss.

Vidare måste vi anta att lukten lika litet som hörseln någonsin skulle åstadkomma en förnimmelse, om det inte fanns vissa partiklar som fördes bort från objektet och som var lämpade att påverka luktorganet, somliga på ett förvirrat och för luktorganet främmande sätt, andra utan förvirring och i överensstämmelse med organets natur.