Shintoismen uppstod i det japanska folkets vardag och kultur. Men denna religion uppstod också ur naturens landskap i Japan. Detta land består av fyra större öar och många mindre som alla ligger öster om Kina och Korea i Stilla havet. Det finns så många olika religioner där att Japan ibland har kallats ett levande religionsmuseum.

Buddhismen som föddes i Indien omkring 500 f Kr färdades under 100 år innan läran infördes i Japan omkring 55 e Kr. Under historiens sekel fördes även konfucianismen och taoismen till Japan. Fast där blev de mottagna mer som filosofiska och etiska idéer. Många sidor av den kinesiska kulturen följde också med till Japan tillsammans med dessa religiösa och filosofiska influenser.

Men förutom dessa importerade traditioner uppstod en religiös kultur och religiösa erfarenheten i Japan. Denna påtagligt japanska tradition är shintoismen. Den börjar i förhistoriska tider. Det var importen av buddhism, konfucianism och taoism som fick japanerna att börja namnge sin egen tradition.

Buddhismen var känd som ”Buddhas väg”. Japans egen tradition att tillbedja kami-gudarna, blev nu känd som ”kamis väg”. På japanska kan ”kamis väg” också uttalas ”shinto”. Shinto skiljer sig på en rad viktiga punkter från andra japanska läror. Buddhism, konfucianism och taoism är alla grundade religioner, var och en etablerad genom historiska eller legendariska figurer (Konfucius, Lao-Tse, Siddharta Gautama), som förkunnade grundläggande läror och religiösa budskap.

Shinto har däremot ingen grundare och lär inte ut några specifika läror eller doktriner. Buddhism, konfucianism och taoism har alla kosmiska och universella anspråk i sina budskap som innebär att de talar för alla levande varelser i universum. Shinto däremot ser sig uttryckligen som en förlängning av japansk kultur och Japan som nation.

Så från tidernas gryning och genom medeltiden har dessa fyra filosofiska traditioner byggt upp Japans andliga arv. Vissa människor, särskilt präster och lärda betonade en enda tradition och uteslöt de andra. Men de flesta människor i Japan verkade för det mesta delta i flera eller alla traditioner. Kristendomen kom till Japan först då jesuiten och prästen St Franciskus Xavier förde den romerska katolska kristendomen till den japanska kuset år 1549.

Precis som Japans övriga importerade traditioner var kristendomen grundad av en speciell andlig ledare och hade ett universellt budskap. Men på en avgörande punkt gav kristendomen ett radikalt alternativ till det historiska mönstret i japansk religiositet. Den lade nämligen vikten vid tro på en enda sann Gud och krävde att man logiskt nog utövade en enda religion.

Trots stora svårigheter, däribland språbarriären lyckade den katolska kristendomen omvända en avsevärd mängd japaner innan regeringen förbjöd kristendomen i mitten av 1600-talet. En del av Japans så kallade ”gömda kristna” bevarade den kristna religionen i hemlighet och lät den gå i arv från föräldrar till barn, generation efter generation. Men även denna underground-kristendom tolkades om i japanska termer. Kristendomen återkom inte officiellt förrän i slutet av 1800-talet. Då den japanska regeringen hävde förbudet mot kristendomen.

Kristna missionärer, både katolska och protestantiska, började då missionera och öppnade allt fler kyrkor. Men under de hundra åren sedan kristendomen återkom till Japan har mindre än en procent av japanerna blivit kristna. Kristendomen har inte heller samverkat med japansk kultur som de andra traditionerna har gjort. Konfucianska idéer om lojalitet och lydna mot föräldrar har t ex blivit så integrerade i japanernas liv att de vanligen ses som japanska snarare än något utländskt.

Detta gäller även buddhisternas sed att vörda minnet av förfäder. Även om kristendomen har påverkat Japans etiska och sociala idéer betraktas den fortfarande som en utländska religion.

John Nelson: Det finns en tendens i väst att döma andra religioner utifrån vad de tror eller inte tror på. Vi frågar dem ofta: är du kristen eller buddhist? I Japan svarar då många: Nej jag är inte troende. Jag tror inte på just den eller den guden och går inte till just den eller den kyrkan eller heliga platsen. Det är faktiskt en felaktig fråga. Det handlar i Japan mer om att göra rätt sak vid rätt tillfälle, det handlar om social etikett.
Japanerna deltar också i många folkreligiösa seder och bruk som har gått i arv utanför de traditionella religiösa ramarna. Dessa seder är en del av japanernas vardag, yrken och lokala traditioner. Det finns ett halvt dussin olika folkliga traditioner i Japan och de gör den japanska religiositeten ännu mer komplicerad.

Situationen är dock än mer komplicerad. Japansk religion är mångfaldig. Precis som kristendomen i Europa och USA och Latinamerika och Afrika innefattar många olika ordnar och tusentals protestantiska kyrkosamfund (35000 är en vanlig siffra), är buddhismen i Japan indelad i större grenar och många samfund. Shinto är inte heller en speciellt enad religion med sin brokiga mångfald av festivaler, seder och lokala helgedomar.

Buddhismen ger uttryck för Buddhas väg och hans mål att individen ska bli upplyst. Konfucianismen förespråkar Konfutses lära och hans uppfattning om social harmoni. Taoismen kan betraktas som den legendariske Lao Tzu’s lära och hans strävan efter harmoni med naturen. Kristendomen är läran om Jesus Kristus och hans väg till individens frälsning.

Den bästa infallsvinkeln till shintoismens lära är ordet shinto. Kami är den forntida japanska uppfattningen som ”det som dyrkas”  och det kan handla om ett föremål som dyrkas. Ordet ”kami” kan ungefär som svenskans ”får” kan vara både singular och plural och är mycket bredare och flexiblare än vårt ord ”gud”.

John Nelson: Föreställningen om en allvetande Gud som kontrollerar allt är ur shintos perspektiv för inskränkt eftersom det finns så många politiska, sociala och religiösa hänsyn man måste ta på allvar och det är då hela sammanhanget som är det viktiga, inte just tron på en specifik gud. Därför är det inte förvånande att shinto har många olika gudar för olika sammanhang. Även i modern tid kan man sålunda tillkalla en speciell gud före en reningsceremoni och en annan gud om man vill be om nåden att komma in på ett bra universitet eller en annan specifik gud om man vill starta ett företag eller en verksamhet som har med pengar att göra. Allt beror på kontexten, på sammanhanget och är väldigt praktiskt upplagt.

I allmänhet betyder kamis väg att leva ett rent liv i harmoni med kami. I det gamla Japan fanns det så många kami att mytologiska texter hänvisar till dem som ”de 8 miljonerna kami”. Det betyder inte att det fanns exakt 8 miljoner gudar eller att det finns så många gudar idag. Det indikerar snarare att kami är otaliga, de är bortom alla siffror, oräkneliga. Kami finns ihela Japan, särskilt i naturliga former som berg, vattenfall, träd och klippor.

Kami kan också syfta på mäktiga människor och även mänskliga förfäder. Eftersom vi inte har någon motsvarighet till kami översätts det i regel inte till västerländska språk. Den närmaste betydelse på svenska är nog ”det heliga” eller ”det sakrala”, i betydelsen att det finns krafter och mystik i universums struktur och utveckling, särskilt så vi ser den i jordens natur och i den biologiska fortplantningen och fruktbarheten som varje vår ger nytt liv.

Forskare introducerar en religion genom att beskriva dess grundare, analysera grundläggande skrifter och tolka de viktigaste lärorna. Men när det gäller shinto, om vi vill lära oss mer om kamis väg, måste vi studera hur kami faktiskt tillbes i det japanska livet. Heliga platser har länge varit viktiga i shintoismen, även i förhistorisk tid. Men de tidigaste formerna för tillbedjan skedde nog inte i helgedomar utan ute i naturen.

I modern tid hittar man shintohelgedomar i hela Japan, på landsbygden såväl som i städerna. Dessa platser och byggnader är väldigt olika varandra. De kan vara stora och imponerande, de kan vara pyttesmå hus längs vägarna. Vissa är mycket gamla, andra är nybyggda. Alla japaner lever inom gångavstånd till en shintohelgedom. Traditionellt sett är den heliga plats som ligger närmast hemmet den som anses skydda familjen. Japanerna besöker inte det heliga platsen regelbundet såsom kristna, muslimer och judar gör på sina särskilda helgdagar. Istället uppsöker japaner shintohelgedomar vid speciella tillfällen för att be om hjälp genom bön eller delta i en årlig högtid.

Vissa kännetecken är typiska för en shintohelgedom och dess omgivning. Vid ingången till helgedomen finns en helig port som kallas torii. Denna torii markerar passagen från vardagens värld till den heliga platsens värld. Den skyddar symboliskt marken och platsen mot ondska och får dem som går in där att uppföra sig passande. Vid andra personliga händelser eller familjehögtider som födelser eller bröllop ber många japaner om hjälp och välsignelse vid en shintohelgedom eller för att tacka för tidigare nådegåvor.

John Nelson: Men japanerna besöker de heliga platserna oftast under högtider och den absolut viktigaste är nyårsfirandet. 86% av den japanska befolkningen gav sig nyåret 1998 ut för att besöka en shintohelgedom för att troligtvis köpa någonting där, en amulett eller en talisman, som de sen hänger hemma på väggen för att skydda sitt hem och de som bor i hemmet. Den kanske hänger den i sin bil för skydd under resor, eller sätter den på en väska de bär och har i skolan eller på jobbet. Det handlar alltså om praktiskt utövande, praktisk bön om hjälp och skydd. Och med tiden har dessa olika sätt att utöva det på fått en drivkraft som lockar och uppmuntrar till tro. Så det handlar om praktik först och, att göra det rätta vid rätt tillfälle, för att lindra och ta bort oro, för att ge individen styrka och kontroll – och kanske först senare att komma till tro.

Utanför helgedomens ingång och längs vägarna till helgedomen finns det alltid många försäljare och säljer mat, småsaker och souvenirer. Där hänger en massa tända lyktor på kvällen och det spelas levande eller inspelad musik. Enorma mängder människor trängs vid dessa helgedomar – ofta så många att polisen tvingas kontrollera folkmassan.

De tidigaste skrifterna om kami är de verk som kallas Kojiki som skrevs år 712 och Nihon Shoki som skrevs år 720. Dessa två verk påminner om många andra mytologiska skrifter i det att de börjar med en skapelseberättelse.  De japanska verken fokuserar först på många kamis gärningar och byter sedan till att ge historiska redogörelser om kejsare. Kojiki ger den renaste versionen av äldre japansk mytologi. Den handlar om hur humlen och jorden blev till ur en vattenliknande oformad substans. Nihon Shoki väver ihop japansk mytologi med kinesisk filosofi som används för att tolka skapelsen. Tidiga textpassager i Nihon Shoki refererar till de kinesiska begreppen Yin och Yang, det negativa och det positiva, eller det kvinnliga och det manliga.

Gamla japanska seder och bruk och trosföreställningar påverkades först av kineserna omkring 500 f Kr.  Då blev den urgamla tron på kami och andra läror dessutom, omtolkade utifrån kinesiska idéer. De viktigaste av dessa kami är det gudomliga paret Izanami och Izanagi som är ansvariga för det mesta av skapelsen av universum, och solgudinnan Amaterasu, som kejsarfamiljen härstammar från.

Kojiki och Nihon Shoki är de äldsta kända verken om japansk mytologi och de är viktiga dokument om Japans urgamla tro. Men de betraktas inte som ”heliga skrifter” som kristendomens bibel eller hinduismens Vedaböcker. Shintopräster och shintotänkare ger dem helig status men de flesta japaner betraktar dem som fantasirika berättelser. Med andra ord: legender snarare än handskrifter av stor betydelse och auktoritet.

John Nelson: Shinto har en väldigt pragmatisk del, speciellt i rituella sammanhang där guden kan åkallas för att närvara.  Men guden kan också manifestera sig när den själv vill och var som helst. Det finns alltid något oförutsägbart och spontant hos shinto-gudarna. De kan t ex manifestera sig som en tyfon eller en blixt eller en åskknall eller en översväming. Kami kan också manifestera sig som sol eller regn när dessa saker verkligen behövs för folket, för grödan som odlas eller för djuren.

Den japanska tron fanns i många århundraden innan den nedtecknades i Kojiki och Nihon Shoki. Det vi ser i nyare shinto skiljer sig kanske från de förhistoriska tiderna. Helgedoar och ordet ”shinto” fanns inte i förhistorisk tid. Först när nya religioner kom till Japan uppkom ett behov att skilja äkta japanska traditioner från andra utländska. Vi ser hur japanska inhemska tankar om skapelsen och födelsen av många kami blandades med kinesernas Yin och Yang. Man försökte inte välja mellan en renodlad japansk version och en kinesisk tolkning. Istället kombinerade japanerna sina egna och de kinesiska traditionerna.

Samma ömsesidiga utbyter skedde mellan shinto och buddhismen. I början var det visserligen vissa slitningar mellan Buddhas väg och kamis väg.  Men med tiden har de smält samman på många sätt. Buddhismen hade blandats med inhemska religioner i hela Asien och detta mönster fortsatte i Japan. I Japan kom buddhistiska gudomligheter att betraktas som det ursprungliga gudomliga väsendet. Motsvarande kami sågs som en manifestation av detta enda gudomliga väsen. Det var som om en buddistisk enda gudomlighet fanns på ena sidan av ett mynt med en kami på andra sidan. Detta blev den förnuftsmässiga grunden till att tillbedja buddhor och kami i samma rituella sammanhang.

För människor från den monoteistiska världen med judendom, kristendom och islam, verkar denna blandning av traditioner lite märklig. Monoteismen ideal är att tillbe och bevara tron på den sanne och enda Guden. Individen tillhör eller deltar i endast denna enda och sanna religiösa tradition. Men i största delen av Asien och speciellt i Japan är det vanligaste mönstret att man tillhör flera samfund och traditioner. Man deltar i mer än en religiös tradition. Även präster kan fira flera traditioner i samma ritual eller skifta mellan en eller flera religioner.

I Japan har de flesta deltagit i både shintoism och buddhism. Det var ett undatag när några få, speciellt shintopräster, började begränsa sin religiösa delaktighet till endast shintoismen.  I stora drag överskuggade buddhismen shintoismen i över tusen år. Men genom historien insisterade vissa lärda japaner på att endast shinto var japanernas ursprungliga och enda sanna religion. Många av dessa argument att shinto är Japans ursprungliga religion framfördes i skrifter från 1700-talet av den lärde Motoori. Motoori säger att Japan, kami, kejsaren och shinto skapades som en helhet.

Kami står inte utanför världen och skapar den utifrån utan är snarare en del av processen när universum gradvist blir till. Kami är inte heller uteslutande goda krafter. I kristendomen ases den ende sanne guden vara alltigenom god och det onda kommer till världen endast genom människors handlingar, synden. Men i shinto kan både människor och kami vara onda.

John Nelson: Denna sida av godhet som kami kan ge och även kamis lust att förstöra och skada när en kami visar sin makt mot världen och mot människornas samhällen – dessa är inte motsatser. Det är snarare ett slags komplettering mellan dessa goda krafter och de destruktiva krafterna. De här religionerna insåg tidigt att det är dessa samverkande krafter som tillåter framsteg och förändring.

Vikten av födelse och tillväxt ses också i den japanska tron på världen och dess placering mellan himlen och underjorden. Antikens japaner trodde Japan var släkt med himlarna. Det var ett gott land som skulle regeras av solgudinnan Amateraus och hennes släktingar i obrutet led i evighet. Författaren Muraoka skriver att himlarna som kallas ”de översinnliga världarna” antogs ha verkliga världsliga egenskaper.  Underjorden som kallades ”yomi” trodde man också var verklig.

John Nelson: Det är viktigt att tänka på att trots vi har dessa gudar som stiger ner från himlen till jorden, ska vi inte tänka på dem som övernaturliga väsen eller skilda från vår värld. Dessa gudar är väldigt mycket en del av hur livet ter sig i vår naturliga värld. En av egenskaperna hos dessa kami är de kommer och går. De bor inte i vår värld. De sägs ofta att shinto är en naturreligion och att gudarna bor i träd eller vattenfall eller klippor. Men prästerna säger dock med visshet att gudarna kommer och går när de själva vill. De kan kallas ned från himlen och sedan skickas iväg. Det sista man vill ha är en mäktig oförutsägbar gud som hänger kvar kring ens risfält och ständigt behöva ta hand om denna viktiga himmelska besökare!

En grundläggande beståndsdel i shinto är att livet ofrånkomligen medför en spänning mellan rent och orent. Målet med det mänskliga livet är att maximera renheten. På så sätt närmar man sig de lyckobringande kami och får del av deras välsignelser. Den mänskliga kroppen anses vara god och ren men ändå producerar den avföring som är något orent. Kroppen måste alltså renas innan den närmar sig kami.

Japanerna tänker på renhet och rening på ett sätt som liknar de forntida israeliternas renhetsföreskrifter. Deras uppfattning om nedsmutsning och rening har lite gemensamt med kristna läror om synd och förlåtelse. I kristendomen betyder synd att man medvetet vänder sig från det goda och från Gud. När den kristne inser sin skuld och ber Gud om förlåtelse får hon eller han renhet och frihet genom Guds vilja och nåd. På så sätt återställs en kärleksfull relation till det gudomliga. Men i shinto är det orena och smutsiga inte alltid orsakat av medveten olydnad eller att man medvetet vänt sig bort från kami, utan kan mycket väl vara en naturlig händelse eller en olycka.

Rituell rening är då en avgörande förberedelse för shintotillbedjan. En shintopräst reciterar en reningsbön som innehåller teman från Izanagi-myten. Man räknar med att man råder bot på orenheten med exorcism. Denna exorcism driver ut orenheten med hjälp av fysisk rening och kamis makt.  Precis som kroppen måste vara ren för tillbedjan i shintor, måste själen vara fridfull och hjärtat uppriktigt. Fysisk orenhet är bara den mest uppenbara formen av orenhet. Men shintos teori lägger också vikt vid etisk renhet och den andliga renheten.

Kami och renhet är alltså centrala delar av shinto. De ställen där man tillber kami är heliga platser och de som leder ceremonierna är shintopräster. De två viktigaste byggnaderna vid en shintohelgedom är huvudhallen ”honden” och hallen för bön som kallas ”haiden”. I huvudhallen finns kami. Fysiska avbildningar av kami, såsom statyer, är mycket sällsynta. Det vanliga är att kamis närvaro symboliseras med närvaron av något föremål, t ex en spegel. En kami anses ofta ha sin bonin i en gammal skatt som inte visas för allmänheten. I hallen för tillbedjan utförs ceremonier av shintopräster. Vanliga människor går oftast upp för trappan till denna hall och ger sina offergåvor sina böner utanför utan att närma sig huvudhallen.

Sedan urminnes tider har shintotillbedjan skett vid ”jinja” – alltså helgedomar – ibland utan medverkan av präster. Men det har alltid funnits vissa religtiösa specialister inom shinto. Shinto har aldrig haft en unviersell hierarkisk prästorden, som i t ex kristendomen. Utbildning, praktik och rangordninga av shintoämbetsmän har varierat. Idag finns det olika befattningar och rang för de präster som reciterar böner och utför shintositiska ceremonier. De helgedomspräster som är direkt ansvariga för ritualer kallas ”kannushi” som ordagrant betyder ”gudomlig mästare”. Det finns inga officiella riter för att bli shintopräst, såsom det finns för buddhistiska eller kristna präster.

På vissa ställen på landet turas manliga familjeöverhuvuden om att tjänstgöra som shintopräst i deras lokala helgedom. Manliga präster är huvudregeln i dagens Japan. Men man kan påpeka att i de tidigaste skedena i Japans historia var det snarare kejsarinnor än kejsare som regerade. Dessa kejsarinnor regerade delvis i kraft av sin förmåga att kommunicera direkt med kami som gudomligt orakel. När kejsare kom at regera tidigt i historien förlorades den religiösa rollen för kejsarinnor.

Före shintillbedjan renar man händer och mun med vatten och ber en renhetsbön. Allt detta har sina rötter in myten om Izanagis bad. Sedan reciterar höga präster en helig bön, en noritom. Alla närvarande knäböjer när bönen åkallar eller nedkallar kamin. Det spelas musik och ges offergåvor. Det viktigaste offret är grenar från det heliga trädet ”sakaki”. Precis som ritualer i många andra religioner antar shinto att kami intar de andliga gåvorna. Kommunikationen med kami upphör när den rituella bönen meddelar kamis uppstigning.

Många reser långt för att besöka en stor eller berömd helgedom vid en högtid eller för att få en speciell välsignelse, eller för att köpa en amulett. Dessa människor är oftast tillbedjare, inte medlemmar i någon församling. Men på landsbygden i Japan tar man fortfarande för givet att folket i området är församlingsbor i den lokala helgedomen. De flesta traditionella japanska hemmen och vissa moderna hem har en liten shintohelgedom. ”Kamidanan” är en miniatyrutgåva av en shintohelgedom som ofta placeras högst upp på en hylla i husets största rum. Familjemedelmmar kan lämna offergåvor vid kamidanan och ibland, speciellt vid nyår, hämtar de en ny talisman av papper i en helgedom och lägger den där.

I forna dar tillbad folk i samma klan en viss kami. Men på medeltiden blev folk som bodde nära en lokal hegedom automatiskt betraktade som församlingsbor där. Med andra ord berodde medlemskapet på var man bodde. Alla inom det området ansågs välsignade eller skyddade av denna kami.

John Nelson: Vi ser alltid en underliggande syn på världen utifrån vad vi idag kallar ett shintoperspektiv. Det är gudomar från landet, från förfäder som måste kontrolleras och skötas. Ovanpå detta kommer sedan lager av buddhism, konfucianism och taoism och kristendom som inte alls strider mot shinto. Istället är de i harmoni med den tidigare synen. Men mot slutet av den feodala perioden i Japan när den japanska staten moderniserades uppstod en klyfta mellan den gamla regimen och reformisterna. Dessa reformister ville ge ny livskraft åt Japan som nation och återinsätta kejsaren och få möjlighet att militärt försvara Japan mot imperiemakten som England, Spanien, Portugal och Frankrike, som nu fanns i området. De kände att de måste göra som dessa makter gjorde. De måste hitta en andlig motor för att driva deras modernisering. Shinto ansågs vara den mest livsdugliga kandidaten till denna motor.

Men med den större religiösa frihet som kom efter andra världskriget har situationen inom shinto förändrats avsevärt. Den ökade sociala rörligheten och anonymiteten i storstäderna gör att många japaner inte känner att de tillhör någon speciell helgedom alls. Många vet inte ens vilken helig plats som rymmer kamin för det område de lever i.

Under 1800-talet fick Shinto spela rollen av samlande nationell religion i försvar mot länder som Portugal, England, Tyskland, Frankrik, som alla fanns i området. Shinto blev den motor som drev moderniseringen av Japan. Japan hade varit ett splittrat land ända fram till 1861, ett land styrt av klaner. Nu blev det en nation bland andra nationer. Kejsaren blev viktigt i denna process, liksom kami för varje region av Japan, liksom blind lydnad för kejsarmakten som var släkt med solgudinna Amaterasu.

Det feodala landet Japan blev en modern stat år 1868. För att förstå vad som då hände måste vi gå tillbaka till tiden innan - landet styrdes av klaner och feodalherrar, alla ansvariga för en liten region. Dessa små regioner beskyddades av en mäktig militär ledare - Shogun. Det sista shogunatet Tokagawa varade åren 1600-1867. Under större delen av denna tid isolerade sig Japan från resten av världen.

Konfucianismen dominerade den intellektuella, moraliska och kulturella miljön under Tokugawa-tiden. Men religiöst sett var det buddhismen som berörde de flesta japaner. För att kunna effektivt förbjuda kristendomen som vunnit insteg i Japan under jesuiten St Franciskus xavier 1549 lät man buddhismen bli den officiella religionen under denna tid.

Men många problem visade sig för det feodala Japan under Tokugawa-shogunatet. De många fattiga revolterade mot de allt djupare klassklyftorna och av ekonomiska skäl måste man börja öppna sina gränser för att ta emot köpmän från Väst. Samtidigt ville allt fler avsätta Shogun och återinförda kejsaren som sammanhållande regent för Japan. Under 1700-talets slut gjordes många försök att införa ett parlament med kejsaren som överordnad symbol. Shinto skulle då vara den gemensamma religionen för Japan, tänkte man.

Från Väst krävde man att Japan skulle häva förbudet för att vara kristen och 1873 gav man efter och tillät kristna kyrkor att fortsätta sin verksamhet som gått under jorden under flera sekel.

Nu blev det alltså en plikt för varje Japan att erkänna och visa respekt för Shinto. Skolböckerna lärde nu att Japan är skapat av kamis och att kejsaren är släkt med solgudinnan Amaterasu. Dessa föreställningar fick nu gälla för att vara historia och kulturella fakta snarare än religion. Elever vid olika skolor måste nu böja huvudet inför varje fotografi av kejsaren och alla andra religioner togs bort från skolorna.

Man sammanband de gamla myterna med modern lydnad för kejsaren och alla japaner måste visa blind lydnad för sitt lands gudomlige regent. Man måste också erkänna Japans rätt till att kolonisera världen och göra det med militära medel. För första gången i historien byggdes ett stort antal Shintotempel utanför Japan.

Under 1930-talet blev alla japanska skolor betydlig mer strikta i sin lojalitet mot kejsaren och militären. Shinto blev en religion som direkt stödde de militära satsningarna under Andra Världskriget. Men även de kristna och buddhisterna stödde helhjärtat Japans krigsplaner. 1931 gav sig den japanska armén ut på erövringskrig i Manchuriet. Shanghai togs 1937 och ett fullskaligt krig inleddes mot Kina. Världen togs på sängen av denna våldsamma aggression från japansk sida. Den 7 dec. 1941 attackerade man USA genom att tidigt på morgonen bomba Pearl Harbour. Självmordspiloter - kamikaze - skadade den amerikanska flottan vid Okinawa.

Kriget upphörde 1945 med ett förkrossande nederlag för Japan. Hela det japanska koloniala tänkandet kollapsade. Likaså upplöstes det religiösa tänkande som stött denna militarism, särskilt Shinto. Västmakterna tvingade kejsaren att avsäga sig sin gudomlighet och tvingade Japan att införa religionsfrihet för första gången i historien. Kejsaren tvingades säga att han inte var en kami - men han uttryckte det på ett vagt och tvetydigt sätt.