Men är det blott en saga? Finns det bevis för att Bibelns berättelser kanske är sanna? Har Edens lustgård funnits i verkligheten? Ett sökande efter Edens lustgård idag, leder oss till ett torrt och ödsligt landskap. Till ett område vid namn Mesopotamien. Här såddes de första fröna till mänsklig civilisation. Det var här som tre av forntidens största civilisationer blomstrade. Babylonien, Assyrien och Sumererna (Sumer). Här har kristna länge sökt efter svaren på Bibelns dunklaste mysterier. Arkeologer har genomsökt området efter kristendomens historiska rötter. Vårt sökande efter Eden är en resa bakåt i tiden. Först till Babylonien, den sista av de tre förlorade civilisationerna. Sedan längre bakåt till Assyrien, krigskonstens grymma mästare. Och slutligen till ett ögonblick i det förflutna som är så avlägset att endast Eden kunde ha föregått det, till Sumererna och skapandet av civilisationen som sådan.

Den bördiga halvmånens stora båge, detta bördiga område omgärdat av floderna Tigris och Eufrat kom över en period av 6000 år att föda de första stora civilisationerna. Grekerna kallade det Mesopotamien. Vi kallar det nu Irak. Genom att skala av historiens många skikt kan vi här spåra ursprunget till våra äldsta berättelser och resa bakåt i tiden till kristendomens djupaste rötter. Vår resa börjar i den bördiga halvmånens västra kant. I Israel. 

En slumpartad upptäckt 1947 kom att rikta hela världens uppmärksamhet på arkeologin och på Bibeln. Två beduinska fåraherdar leder en flock getter längs Qumramklipporna några kilometer öst om Jerusalem.

I den solstekta öknen ser de en lite grotta, dold i en stenig slänt. Nyfiken börjar den ena klättra upp. Det är inte ovanligt att hitta gamla värdefulla fynd utefter dessa branter. Inne i grottan upptäcker fåraherden krossade rester av antika krukor, fragment av pergamentrullar, samt några papyrusark – allt helt orört sedan Kristi tid. Dessa skrifter, nedtecknade av en föga känd judisk sekt – esséerna – blev kända i hela världen som Dödahavsrullarna.

I grottor intill hittades så småningom hundratals antika pergamentrullar. En av dem visade sig vara den tidigaste kända versionen av Gamla Testamentet, inklusive de fem Moseböckerna, som judarna kallar Toran.

Dödahavsrullarna blev genast föremål för en enorm uppmärksamhet. Vetenskapsmän och teologer slogs om äganderätten och om rullarnas innebörd.

”Sensationen var enastående, detta blev beskrivet som en av de mest enastående arkeologiska fynd över huvud taget. De är väldigt värdefulla för judarna, eftersom de är judiska, de kommer från en central del av den judiska historien. De är väldigt värdefulla för de kristna eftersom de är samtida med Johannes Döparen och Jesus. De är mycket informativa men förutom det så har vi ett djupt emotionellt band till detta bibliotek.”

Bibeln har alltid lästs ur minst två synvinklar – den heliga och den historiska. En traditionell Tora är alltid handskriven. Texten läses högt medan skrivare skriver tecknen. De blir till en levande bön. Varje Tora anses helig från den stund den skrivs. Men Bibelns historiska sanningshalt har aldrig varit enkel att bekräfta.

”En del av Bibelns böcker är utmärkta historieböcker. De är faktiskt de tidigaste historieböcker vi har, de är helt korrekta, vilket vi vet genom att vi har andra referenser från andra källor som visar att de är mycket precisa. Dessa böcker är väldigt viktiga.”

Upptäckten av Döda Havsrullarna blev den mest berömda händelsen i biblisk arekologi. Men ingalunda den första. Ivern att undersöka biblisk historia har en lång tradition. Detta sökande började i det heliga landet men gick sedan vidare till Mesopotamien.

I alla tider har forskare, mystiker och troende lockats till de platser där Bibelns berättelser ägt rum. Men vid 1800-talets början vill en ny sorts pilgrimer stärka sin tro på Bibeln genom en gryende vetenskap – arkeologi. Det kunde väl inte finnas en större bekräftelse på deras tro än bevis för att de bibliska berättelserna var sanna?

”Det första målet för de bibliska arkeologerna var att lokalisera platser som får en viktig betydelse i de bibliska berättelserna och för att se om någon illustration av dessa berättelser kunde återfinnas. Att använda sig av de forntida krukorna, de forntida stadsmurarna, de forntida vapnen som illustrationer av bibliska berättelser som de fått höra sedan barnsben.”

Inspirerade av tidigare fynd skyndade sig vetenskapsmän från hela världen att göra inmutningar i någon slags biblisk guldrush. Konkurrerande brittiska, tyska och franska arkeologer drabbade det heliga landet. Grupper av teologiska detektiver grävde för Gud och fosterlandet.

”Prestigen för var och en av de europeiska nationerna i det Heliga Landet mättes med de bibliska upptäckter de grävde fram. En av de mest dramatiska bibliska och politiska slagen som ägt rum i den historiska bibliska arkeologin var upptäckten av den berömda Moabitstenen.

1868, långt inne i Moabiternas land råkade beduiner ur Banihamidu-stammen hitta en mystisk stentavla nedgrävd i öknen. Männen var inte främmande för områdets antikviteter eller för deras värde för européer. Den första europé som hörde talas om den besynnerliga svarta stenen var doktor Fredrik Augustus Klein. Genast gav han sig iväg över det bandithärjade öde landskapet med några få beduinguider till sällskap. 

Klein var missionär, inte arkeolog. Då han först såg den besynnerliga basaltstenen, kände han en ilning av spänning. Han misstänkte att den svarta stentavlan kunde bekräfta hans innersta tro. Han granskade stenen och gjorde ett hastigt avtryck av inskriptionen. Den var på ett språk som Klein inte kände igen. Åter i Jerusalem sökte han hjälp med att tolka stenen. Då nyheten om fyndet spred sig surrade det på gator och torg om rykten om en stor upptäckt.

Skriften på stenen visade sig vara en Moabitkungs redogörelse över ett slag som också beskrivits i Bibeln. För första gången nånsin fanns här skriftlig bekräftelse inristad i sten av en biblisk berättelse. Två källor till samma händelse. För de troende var detta det bevis de sökt. Konkreta bevis för Bibelns historiska sanningshalt. 

Många ville köpa stenen men beduinerna hade anledning till försiktighet. Tidigare hade de lurats, till och med bestulits av europeiska skattsökare. Då de antog att något som värdesattes så högt av européer måste innehålla guld, la de stenen i elden i ett försök att dela den. Då stenen hettats upp i elden, hällde de vatten över den – om och om igen tills den slutligen sprack. De fann inget guld och stenen förstördes.

Den första arkeologiska bekräftelsen på en historia, det första beviset som hittats i det heliga landet, hade slagits till spillror. Förlusten av stenen var förkrossande. Men skattjakten tog knappast slut ändå. 

Nu då Bibelns historiska sanningshalt bekräftats visade den vägen än längre bakåt i tiden över 2500 år till ett stort imperium som styrdes från Babylon, till självaste ögonblicket då Bibelns första böcker föddes. Året är 586 f Kr. Babylons kung Nebudkadnesars arméer drabbar Jerusalem med vreden såsom hos en uppbragt gud. Det är nästan sex århundraden före Kristi födelse. Romarna har inte ens börjat drömma om ett imperium. Detta är ett mörkt kapitel i judarnas historia. Medan Babylons grymma stjärna är i stigande.

Bibeln beskriver babyloniernas anfall: hem plundras, kung Salomos tempel sätts i brand och totalförstörs. 10 000 israelitiska fångar, prinsar, soldater, hantverkare och skrivare – alla förs till Babylon i bojor. Israeliterna korsar 800 km öken efter gamla handelsrutter genom dagens Jordanien, Syrien och Irak till Babylon.

I Psaltaren, femte boken, psalm 137, klagar israeliterna:

”Vid Babels floder  där satt vi och grät när vi tänkte på Sion.
I pilträden som där var hängde vi upp våra harpor.
Ty de som höll oss fångna bad oss där att sjunga och våra plågare bad oss vara glada: ”Sjung för oss en av Sions sånger”.
Hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång i främmande land?
Nej om jag glömmer dig Jerusalem så må min högra hand glömma sin tjänst. Min tunga må fastna vid min gom om jag upphör att tänka på dig, om jag inte låter Jerusalem var min allra högsta glädje.
Tänk Herre på Jerusalems dag och straffa Edoms barn, de som ropade ”Riv ned, riv ned det ända till grunden”
Dotter Babel, du ödeläggelsens stad, säll är den som får vedergälla dig allt vad du har gjort oss. Säll är den som får gripa dina späda barn och krossa dem mot klippan.”

Brutna och utmattade trädde israeliterna in i Babylon och förstummades av dess storhet och folkmängd. Uppryckta från det blygsamma Jerusalem skådade de den antika världens majestätiska huvudstad. Men på något sätt lyckades israeliterna göra något mer än bara sjunga Herrens lov här i främmande land. De skrev även ner den.

”Om vi tittar på vilken muntlig litteratur som helst som sedan skrivs ner och formaliseras, så skapas omedelbart en text som kan kritiseras eller hållas fram med orden: Detta är Sanningen, allt annat är fel! Detta är, tror jag, den största effekten av nedskrivandet av Bibeln, det Gamla Testamentet.”

Idag är de återuppförda murarna runt Babylon inristade med namnet Saddam Hussein (och endast på få ställen Nebudkadnesar) men en gång bar stenarna ett annat namn: kung Nebudkadnesar. Detta var ett land med många gudar och hedniska avgudar. En onaturlig plats för en av världens heligaste texter. Men Babylons stora religiösa mångfald skapade de perfekta klimatet.

”De kommer in i denna kosmopolitiska omgivning, även de mest utbildade bland dem blev bombarderade med direkt kontakt med andra folkslag, verkligen helt andra folk.”

Israeliterna befann sig i en smältdegel av olika raser och språk, konkurrerande gudar och främmande demoner. Var finns denna stads like, frågade Uppenbarelseboken (NT) Klädd i purpur och scharlakan, glänsande av guld och pärlor, en boning för onda andar, ett tillhåll för alla slags orena andar, det stora Babylon som är moder till skökorna och till styggelserna på jorden. Men mitt bland styggelserna, kanske just på grund av dem, var det här som Bibeln först blev bok. Hotade av en överväldigande ny kultur ville hebreiska skrivare desperat bevara och stärka den judiska identiteten. Under tre generationer i fångeskap sammanställde skrivarna israels muntliga tradition, nya skrifter och heliga texter i ett enda manuskript. Bibeln föddes.

”Som tur var för dem var babylonierna tämligen liberala, de fick ha sin egen kultur, sin egen religion, de fick studera sina egna böcker. Detta bevarade Bibeln så att vi har tillgång till den idag.”

Medan Bibelns många böcker sammanställdes under de långa exilåren, kom dock babylonisk kultur att starkt påverka de israeliska skrivarnas arbete.

”Jag misstänker att många av de som var i exil var mycket litterära människor, och författare brukar prata med andra författare och detta innebär säkert att information överfördes dem emellan. Utbytet av idéer och kunskap måste ha varit omvälvande för dem.”

Bibeln kom slutligen att återspegla berättelser och traditioner från Babylon och ännu tidigare civilisationer i Mesopotamien. Israeliterna fick svårt att bortse från Babylons blomstrande kultur och stora monument. Templen där var bland den antika världens största byggnadsverk.

”Stora offentliga byggnader, ceremonifält, Nebudkadnesars palats, de legendariska hängande trädgårdarna, floden. Om du gick genom Ishtars tempelportar vid den här tiden, skulle du känna dig som en dvärg. Och detta vad medvetet, du befinner dig nära något mäktigt. Men på alla sidor om detta var staden, folket, den vanliga människorna, smala vindlande gränder, små bodar, åsnehjärnor,  trängsel av gående människor, små täta kvarter – allt brusande av liv.”

Det var här, förtäljer Bibeln, som en av antikens märkligaste monument strävade mot himlen – Babels torn. I alla tider hoppades upptäcksresande och pilgrimer att om man fann det beryktade tornet skulle de bibliska berättelsernas riktighet bevisas. En som inte lyckades skrev: ”Ingen vågar närma sig tornet. Där är bara öken, full med drakar, väldiga ormar och diverse giftiga varelser.”

Medeltida resenärer påstod sig ha hittat tornet- denna spiralformade minaret som ännu står i norra Irak. Men de hade fel, detta torn byggdes 1500 för sent och långt ifrån Babels murar. Den kanske mest fascinerade möjligheten framställdes av Robert Koldevej, tysk arkeolog. I början av 1900-talet upptäckte han ett rektangulärt dike med endast några få antika murstenar kvar.
Många forskare trodde att Koldevej hittat resterna av det berömda tornet.

Babels väldiga monument gjorde starkt intryck på bibelns skrivare. Men stadens mest bestående arv som överlevt ända in i våra dagar är en babylonisk uppfattning av än mer imponerande slag: lagstiftning.

Babylon var den första civilisationen i världen med en skriven lagstiftning. Den ursprungliga stenristningen är en förbluffande relik. Försvunnen i hundratals år kom den fram på det sena 1800-talet, en sten inristad med en av historiens viktigaste lagtexter. 1200 år innan israeliterna togs tillfånga, lät en babyloniska kung inrista i denna sten de lagar som bär hans namn: Hamurabis lagsamling. Dessa skrifter kan läsas som föregångare till lagsamlingen i andra, tredje och femte Mosebok.

”I samhällen där kunskap och lagar överförs muntligt är det mycket viktigt med representanter. När den blir nedskriven fick de som skrev en oerhörd makt.”

Hamurabis lagsamling har påverkat snart sagt varje civilisation efter den babyloniska. Idag överlever till och med en del av dess mer primitiva rättsmetoder nästan intakt. Hamurabi beskrev en ritual som kallades ”Oskuldsprov”, ett smärtsamt, ibland dödligt prov på skuld eller oskuld. I en del beduinstammar tillämpas provet än i dag, i stort sett exakt som på Hamurabis tid.

I denna sällsynta dokumentation dömer en helig man, Mubashim, genom att granska de anklagades tungor efter att de slickat en glödhet metallsked. Männen här anklagas för stöld. De måste underkasta sig provet eller förklaras skyldiga genom tredskodom. Familjemedlemmar ser ängsligt på medan männen förbereder sig för den smärtsamma ritualen.

Vattnet mildrar inte smärtan utan ska rena den som dricker och förbereda honom för domen. Den helige mannen ber en bön och undersöker sedan de svedda tungorna där han söker ett tecken från Gud. Endast Mubahshim kan avgöra skuld eller oskuld. Han ensam bestämmer männens öde. Äntligen ett utslag! En man befinns oskyldig till familjens stora lättnad. Den andre får ett mindre gynnsamt besked, han förklaras skyldig och får böta. 

Oskuldsprovet är ett fascinerande nutida eko av Hamurabi. Men hans lagar når ännu mer direkt in i vår tid – genom Bibeln. ”Du ska inte dräpa. Du ska inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.” De tio budorden, grunden för biblisk lag, och ändå, bara inledningen till ett komplext regelverk som intar en central plats i Gamla Testamentet. I dessa lagar hörs Hamurabis tydliga röst än idag.

”Hamurabi nedpräntade lagarna, han uppfann inte så mycket och skrev bara ner lagar som fungerat sedan länge, kanske tusentals år – öga för öga, tand för tand – av vilka många fortfarande finns kodifierade i lag.”

Men det Babylonien som format Bibeln och dess lagar, hade sina rötter i en ännu tidigare civilisation. En som nådde sin höjdpunkt sju århundraden före Kristus – Assyriens brutala välde. Ett land som enligt Bibeln badade i blod.

Grymmast av alla de mesopotamiska arméer som svepte fram över antikens värld, var Assyrierna. I Bibeln är de den slutgiltiga symbolen för blodigt tyranni och obarmhärtigt förtryck. Hundra år innan Nebudkadnesar tog israeliterna tillfånga i Babel, förtäljer Bibeln om hur Assyriens kung Sanherib anföll israeliternas land. I Bibeln står: ”Se hur kungar i Assyrien har förött folken och deras land.”

”Assyrierna styrdes av despotiska kungar. De trodde på en absolut makt. Absolut makt betyder kontroll och hålls nästan alltid vid makten genom en fruktansvärd effektivitet och  styrka. Assyrierna vidmakthöll en oerhört effektiv och kraftfull krigsmaskin. På väggarna till de assyriska kungarnas palats finns berättelser om en del av expeditionerna i storlagen, fåfäng stil.”

”Assyrierna intog en stad och de satte sedan upp huvudena på de ledande medborgarna utanför porten. Eller så tog de stadens kung och flådde honom levande och spikade upp hans hud på väggen, eller något liknande, vilket var mycket vanligt, alla gjorde det.”
Assyrisk makt, symboliserad av den kungliga lejonjakten, låg i händerna på obarmhärtiga krigarkungar. Till och med Bibeln förråder en motvillig beundran:
”Se Assyrien – i dess skugga bodde allehanda stora folk”. Då staden Rom ännu var i sin linda, var Assyrien världens största imperium. I över tusen år fanns liten kunskap om den assyriska civilisationen. Till och med dess stora huvudstad Ninive, var okänd för vår tid.

År 1852 undersöktes dessa ruiner av den brittiske arkeologen Austin Henry Layard. Det Layard fann här i norra Irak var inget mindre än Ninives kungliga palats, en oförstörd skatt från den Assyriska civilisationen. Layard borrade genom jorden och avtäckte stora bevingade tjurar och konstfulla föremål som dolts för mänskligt öga genom ett årtusende. Världen häpnade inför hans upptäckt. Med Ninive var ännu en biblisk stad funnen. Återigen en bekräftelse på Bibelns historiska sanningshalt. Men den mest betydelsefulla av Layards upptäckter var Ninives stora bibliotek. En enastående samling av 22 000 lertavlor inristade med assyriernas kilskrift.

”Den enda direkta kommunikation som vi har med folken i forntiden är det som de lämnat åt oss i skrift. Vi kan genom detta veta vad de åt, vilka medicinska behandlingar de hade, hur deras familjeliv såg ut, hur deras politik utformades, hur de såg på religion”.

Referat från vardagen avslöjar ett patrialkaliskt samhälle, där de ofrälse, speciellt kvinnor, hade låg status.

”Varje kvinna i Assyrien måste minst en gång som ung kvinna innan äktenskapet gå till gudinnan Ishtars tempel och sitta på trapporna tills någon man kom och gav henne ett mynt. Då måste gå in med mannen i templet och ligga med honom. Så enkelt var det.”

I denna despotiska värld fanns dock någon slags rättvisa. Den gifta kvinnan hade vissa rättigheter.

”En kvinna kunde i sitt äktenskapskontrakt specificera att hennes make inte fick ha någon ytterligare fru, hon kunde specificera att han fick ha hur många horor som helst men ingen ytterligare fru.”

Medan vanliga kvinnor hade begränsad status har nutida fynd avslöjat att assyriska drottningar njöt stora privilegier. År 1989 blev Nimruds gamla palats i norra Irak scenen för ett häpnadsväckande fynd. Enligt experter är detta den mest betydelsefulla upptäckten sedan kung Tuts grav – Nimruds skatt.

”När vi rengjorde några av väggarna såg vi några indikationer på en kammare under golvet. Vi tog ut allting och vi försökte sortera upp det. Vi insåg att vi hade minst två drottningars kroppar framför oss”.

Armband av massivt guld smyckade ännu deras benrester. En kunglig skatt, begravd för över 2000 år sedan. Dessa enastående arkivbilder, tagna av irakiska arkeologer är en unik dokumentation över deras fantastiska fynd. För första gången någonsin hade man upptäckt en assyrisk drottnings gravkammare – orörd ! På den kungliga gravvården står en förbannelse till skydd för de begravda. ”Den som bryter förseglingen och flyttar mig från min grav, hans själv ska vandra törstig under solens vassa strålar. Må den undre världens stora gudar straffa hans lik och ande med evig rastlöshet.”

Arkeologerna ignorerade förbannelsen och grävde fram över 55 kg vacker arbetade smycken, bägare av kristall och utsökta sniderier. De gamla assyrierna var mästerliga guldsmeder och hantverkare. Men skattens värde överstiger långt dess värde i guld. I döden överröstes assyriska drottningar med rikedomar. Men i livet var det kungarna som skapade historien. Maktlystna kungar.

År 701 f Kr gav sig kung Sanherib av över öknen mot Medelhavet med sin armé. De djärva assyrierna skulle erövra allt i sin väg. Judarikets städer, inklusive Jerusalem och dess rebelliska kung Hiskia. Fästning efter fästning föll för assyrierna. Men det var den brutala förstörelsen av staden Lakis som mest detaljrikt rapporterats till historien. Och i Bibeln.

”Slaget om Lakis är ett underbart exempel på hur den assyriska armén slog ned på en stad, omringade den, intog den och fördrev dess befolkning till att vara slavar, de som inte avrättades, män, kvinnor, barn.”

”Deras teknik var mycket enkel, en brutal kamp, en systematisk kamp och på gatorna i staden ser man hur krigsmaskinen väller fram, uppför backarna, sköldarna över huvudet för att skydda sig från nedfallande material. Invånarna hade inget hopp, detta var professionella soldater, en maskin.”

I huvudstaden Jerusalem visste kung Hiskia att ett assyriskt anfall var nära. Han skyndade sig att befästa staden och lät gräva en underjordisk akvedukt i ett desperat försök att säkra stadens vattenförsörjning inför en belägring. Hiskias plan fungerade. Bibeln berättar att Herren sparade Jerusalem. Kungen över Assyrien återvände med skam till sitt eget land. Sanheribs version av konflikten hittades på en lertavla i Ninive. I varje detalj överensstämmer den med den bibliska berättelsen men har en stark avvikande synvinkel.

”Vad gällde Hiskia, juden som vägrade underkasta sig mitt ok, belägrade jag och erövrade 46 av deras starka muromgärdade städer. Han överväldigades av mitt herraväldes vördnadsbjudande härlighet.”

”Berättelserna ges från olika vinklar. Men de stämmer överens. Om du och jag ska berätta något kommer vi att berätta skilda historier. Vi har historien om kung Sanherib som invaderade det här landet som handlar om samma historiska händelse med absolut ingen motsägelse”.

Inga motsägelser utom en – utgången. I Sanheribs version är Hiskia instängd i Jerusalem likt en fågel i en bur. Medan i Bibeln hålls den assyriska armén stången av Jerusalems murar. Kanske är detta det tidigaste exempel på politiskt skräddarsydda budskap. Israeliterna Gud får sista ordet: Jag ska krossa Assur, står det i Bibeln. Genom Herrens röst ska assyrierna slås ned. Jesaja, kapitel 6.

Bibeln förtäljer att Gud förstörde Ninive, det assyriska rikets huvudstad. Detta var inte den första dylika utplåningen. Långt tidigare hade den allsmäktige ödelagt en hel civilisation. De nämns aldrig vid namn i Bibeln, men det var: Sumererna. Bibeln berättar om en stor översvämning. Det är en av Bibelns mest välkända berättelser, den om Noas ark. En vredgad Gud, en träbåt och en syndaflod. Berättelsen om hur Noa och hans familj går in i arken med alla jordens djurarter och överlever syndafloden medan resten av mänskligheten utplånas. Berättelsen är ursprunglig och väcker våra djupaste förhoppningar och rädslor. Vi finner den i Bibeln men även i en annan gammal text, som upptäcktes bland sumerernas ruiner.

I början av detta sekel översattes ett antal mesopotamiska stentavlor. De återgav den tidigast kända legenden om en syndaflod. Världens äldsta epos handlar om kung Gilgamesh. Hans berättelse om en stor översvämning är minst 2000 år äldre än Bibelns.

”I sju dagar och sju nätter hade en syndaflod svept fram över landet. Den stora båten kastades kring av stormarna.”

”Båten landar senare på ett berg och de sänder ut fåglar. Detta är en berättelsen som har en kuslig likhet med Bibeln berättelse om floden. Det är en underbar historia.”

Redan för 5000 år sedan berättades historien om syndafloden här i sumerernas gamla städer Uruk, Eridu och Ur. Hos sumererna finner vi mycket av det som gör oss civiliserade. De uppfann hjulet, statskicket, trädgårdsskötseln. Sumererna, en av världens första civilisationer. I ett land som saknade sten uppfann de lertegel, snarlikt det som används än idag. Med dessa enkla byggblock restes de första stora monumenten, zikkurater, tempel som strävade något hundratal meter mot skyn. Sumererna uppfann sextiosekundersminuten, till och med den plågade tonåringen:

”Var har du varit?
Ingenstans.
Om du inte varit någonstans, varför står du här och latar dig? Gå till skolan, stå inför läraren, läs upp din läxa, skriv på din tavla. Har du förstått?”

Vi känner till sumererna, deras häpnadsväckande innovationer, deras vardag, tack vare deras mest imponerande uppfinning: skriften. Vi känner till deras gamla legender, deras förtroligheter, därför att någon skrev ner dem. Det hade ingen före dem någonsin gjort.

”Det är som ett fönster, men ett fönster som består av många rutor, en del kan vi se igenom, andra inte. Vi saknar mycket mer än vi har. Det vi har är spektakulärt i vissa fall, vi måste alltid komma håg att det finns en mängd människor som vi inte ser, och som vi kanske aldrig får se för det är människor som ingen ville skriva om.”

För 5000 år sedan ristade någon in sina berättelser i lera och gav oss en glimt av världen i civilisationens gryning.

”Som ett folk var sumererna på många sätt ungefär som vi själva. De bryr sig mycket om att träffa andra människor, dricka öl och liknande. Det finns samlingar av poesi som beskriver hur en kvinna förbereder sig på att träffa sin älskade man, hur hon ska klä sig inför mötet.”

Centrum för sumerernas förlorade civilisation var den förlorade staden Ur, som en gång ansågs vara födelseort för Abraham, Bibelns första patriark.

”Det är höjdpunkten på biblisk arkeologi eftersom det är platsen för en av de största arkeologiska fynden under 1920-,30- och 40-talen då en märklig brittisk arkeologi Leonard Woolley. En brittisk arkeolog beskrev en gång arkeologi som ”skräpets vetenskap” – och det är så sant. Men ge mig den arkeolog som kan använda stenarna och benen, skärvorna och krukorna och få dem att leva. Leonard Woolley var en sådan arkeolog. Han tog folk med sig på en tur i en litet kvarter i Ur med husgrunder och när man gick med honom talade han om liven hos de människor som levt här i dessa hus, han talade om deras ugnar, deras kvarnar, de låga taken i husen, möblerna de hade. I Woolleys händer kom allt detta till liv.”

”Woolley grävde detta enorma hål som gick neråt allt smalare och smalare och sedan fanns där ett lager av jord djupt ner. Woolley berättade hur hans fru följde med ner en gång och tittade på detta lager av jord. Hon var rätt nonchalant på sitt sätt. Och hon tittade på det och sa: Jaha, det där är den stora syndafloden. Och Woolley insåg att hon kunde har rätt och hävdade att han funnit syndafloden. Detta fångade publikens fantasi. Vad hände? Jo pengar flödade in. Det här var en grävning som sålde enormt.”

Spekulationerna kring Bibelns syndaflod väckte sensation. Även utan konkreta bevis var det som om vetenskapen och Bibeln förenats där i södra Iraks bistra öken. Woolley kom till slut att avtäcka en obestridlig skatt, en upptäckt som gav sällsynta insikter i denna den tidigaste av civilisationer – Urs konungagravar. I den tjocka leran grävde Woolley fram 74 noggrant utlagda skelett, alla begravda samtidigt. Graven berättade en skakande historia om en kungs sista färd och om de som följde honom.

”Från detta utvecklade han en märklig historia om en fördynastisk kunglig begravning och denna historia var ungefär så här:
Först grävde de denna enorma grop med en ramp ner i den. Inne i gropen byggde de upp en gravkista i sten. I denna kista lades kungligheten. Därefter gick hela hovet in på rad i  gravgropen. Alla ställde sig i kö och stod där med små lermuggar i sin hand. På signal drack de alla gift, lade sig och dog. Så dog kungligheten tillsammans med hela sitt hov.”

”Detta har blivit en av de största upptäckterna, en av de viktigaste begravningsberättelserna i den tidiga arkeologin.”

Upptäckten av gravgropen vid Ur var en arkeologiskt triumf som avslöjade hemligheter från den första civilisationen. Men med vetenskap allena når vi inte ända fram. Där spåren slutar erbjuder berättelsen om Gilgamesh de sista ledtrådarna som leder oss tillbaka till en lustgård, till en plats somliga kallar Paradiset. 

”Edens lustgård. I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Det är en välkänd berättelse. Vi finner dessa skapelsemyter i nästan varje samhälle på jorden. Det är en väldigt tvingande längtan hos människor efter en bättre värld, Edens lustgårdar, paradis, människor längtan efter ett mindre komplicerat liv, eller ett liv i njutning och vila, eller belöning för att ha arbetat så hårt under livet”.

I det gamla sumeriska Gilgamesh-eposet kallades paradiset Dilmun.

”Det är en plats bortom de mänskliga boningarna, så skildras de i de sumeriska myterna, det är där de odödliga lever. Det finns också andra myter som beskriver Dilmun som platsen där allting är perfekt. Dilmun finns med i de sumeriska legenderna som en Edens lustgård, som ett paradis där det finns gott om vatten och frukter, där vindarna är ljumma och sköna.”

En förundrans plats, en fullkomlig plats. Men den härbärgerar även en orm. I eposet stjäl ormen blomman som ger odödlighet. Liksom Adam måste Gilgamesh lämna lustgården och dö. Begreppet paradis tycks vara universellt. Men vad grundas det på? Har det någonsin funnits en sådan plats? Ledtrådar pekar på en förtrollad men mycket verkliga plats. 650 km söder om sumerernas stad Ur ligger ön Bharain. En central knutpunkt i handelsrutterna över Mesopotamiens öknar och salta hav. Idag är Bharain inte precis något paradis, men här var en gång frodigt. En gång hade ön rikligt med vatten och därmed rikligt med liv. En gång för länge sen var detta Dilmun. Men var det paradiset?

Jämfört med öknen runt om måste det ha tett sig så. Här fanns så gott om vatten att det som nu är en öde ö blomstrade. Här var en trädgård med saftiga frukter, här bodde människor som uppenbarligen levde ett gott liv. Över 85 000 gravhögar ligger tätt över landskapet, troligtvis tätast i hela den antika världen. Skeletten säger oss att de som bodde här var längre, friskare och mer långlivade än andra i regionen. I gravhögarna finns en häpnadsväckande ledtråd till: kvarlevor efter ormar! Rituellt balsamerade vid en förlorad tidpunkt för över 4000 år sedan. Här i Bharain finner vi ormen precis som vi fann den i Gilgamesh-eposet och i Bibeln.

Vår resa bakåt i tiden har korsat länder där babylonierna, assyrierna och sumererna en gång satte sin fot. Är det möjligt att färdas än längre? Till det land som gömmer på självaste Adams fotsteg? Här måste tro och förnuft skiljas åt. Vi vet nu att det en gång fanns en lustgårdsliknande ö i Mesopotamien. Vill vi kan vi välja att tro att detta var paradiset.