Tragiskt nog hade Parthenon använts som krutförråd. En av historiens vackraste byggnader blev nu så gott som totalförstörd. I tvåtusen år hade Parthenon stått där med utsikt över Aten som en påminnelse om en anmärkningsvärd period i historien. Greklands guldålder.

Grekland, civilisationens vagga.

Alla Greklands stadsstater tyckte om att tävla mot varandra. Men en speciell stad räknade med att vinna, vilket den också gjorde för det mesta. Det var den mäktiga, strålande, djärva staden Aten.

På fyrahundratalet före Kristus slöt sig många stadsstater och öar samman i ett försvarsförbund mot den gemensamma fienden Persien. Aten var den ledande grekiska staten och blev nu en stormakt. Akropolis i Aten representerar en höjdpunkt i hela västvärldens historia. Med en utomordentlig kreativitet som härrör från ett århundrade, 400-taet före Kristus.  Dessa magnifika byggnader symboliserar ett folk som hyser en verklig passion för fulländning. Historikern Plutarchos skrev så här:

”Byggnaderna var mycket imponerande, inte enbart på grund av sin storlek utan de var oförlikneliga med sitt eleganta utförande.”

Efter som konstnärerna försökte överträffa sig själva när det gällde att göra ett så fulländat konstverk som möjligt, borde det ta flera generationer att åstadkomma var och en av dessa statyer. Men i själva verket blev hela projektet genomfört under en enda mans regeringstid. Denna man var Perikles, Atens ledare.

Perikles lät bygga Parthenon för att härbärgera och ära stadens skyddsgudinna Atena. I sin sin hand höll hon en cirka 1.80 hög staty av segergudinnan. Atenastatyn var prydd med guld och elfenben och var tolv meter hög.

Perikles fick makten 461 f Kr, Aten blomstrade som få städer  är nånsin har gjort. Perikles betalade för Atens prakt genom de skatter han fick in av andra städer och som betalades i utbyte mot beskydd.

”Vår stad är ingen vanlig stad, ingen annan stad erbjuder en sådan rekreation för själen. Vår kärlek till allt som är vackert gör oss inte veka, Vi anser att rikedom är något som ska användas på rätt sätt snarare än att skryta om det.”

Jag tycker det är underbart att de på Perikles tid lade ner så mycket pengar av bruttonationalprodukten och hällde ner dem i Parthenon som har påverkat västlig arkitetktur i många hundra år.”

Det som Parthenon och Akropolis säger till världen är: Vi är Aten, vi är bäst och vi dyrkar den som ser efter oss i alla omständigeter och åt henne ska vi bygga det mest magnifika boning vi kan tänka oss. Därmed markerad de sin respekjt för gudinnan och visade andra greker att Aten var i alla tävlinslägen bäst.

Efter femtio år var staden klar. Skapad av Greklands främsta arkitekter och utsmyckad av Greklands största bildhuggare, Fidias. Arbetskraften bestod av de bästa hantverkarna från hela medelhavsområdet. Aten sjöd av energi och framför allt av nya idéer. 

Man gick inte på fester enbart för att titta på vackra dansande kvinnor eller för att supa sig full utan för att prata. Den briljante filosofen Sokrates kunde vara hedersgäst. För det mesta deltog bara män i dessa sammankomster, men med ett intressant undantag. Utländska kvinnliga krigsfångar fick ofta ställa upp som underhållare. En speciellt vacker och duktig kurtisan var Aspasia. Perikles blev djupt förälskad i henne och chockade alla genom att gifta sig med henne. Det sas att även Sokrates tyckte mycket om henne.

”Det måste ha varit överväldigande att leva i denna atmosför i Grekland på 400-talet. Så mycket uppfanns då som vi har ärvt, t ex grekiska ord, filosofi, retorik, politik, geografi och biologi. Alla dessa ting hade just uppfunnits och diskuterades. Alla ställde frågor”

Dessa människor var de första som räknade ut jordens och månens och stjärnornas lägen och de första som kunde föreställa sig atomen. Den klassiska grekiska tidsåldern frambringade några av världshistoriens största och mest originella personligheter. Filosoferna Sokrates,  Platon och Aristoteles, dramatikerna Aischylos, Sofokles och Aristofanes, historikern Herodotos och läkekonstens fader Hippokrates.

”Dessa var några av de största hjärnorna som någonsin levat och de levde alla i denna lilla stad, mer eller mindre vid samma tid.”

I Aten ledde Perikles världens första demokrati. Även om bara de ca 30 000 manliga invånarna hade rösträtt, utsågs stadens ämbetsmän genom val och debatterna var offentliga. Det var något som kungar och tyranner under de kommande århundraden glömde bort men som dök upp igen i den moderna demkratin.

”Våra förfäder kunde grekiska och latin, de läste och förstod den klassiska författarna, de förstod den klassiska traditionen med rättsäkerhet mot förtryck. Jag slutar aldrig förundra mig över grekernas originalitet som uppfann demokratin såsom vi känner den. Det fanns tyranner och stamhövdingar men offentligt deltagande i regerande, i att fatta beslut av meborgare, började med det grekiska 400-talet. Speciellt under ledaren Perikles hade vanliga människor möjlighet att vara med och bestämma. Det var inte ”vi-dom”. Alla var tvungna att vara med, alla fick offra sin tid för att lära sig regera. Man hade majoritetsregeln, man hade offentliga debatter, alla fick engagera sig.”

Det som var drivfjädern bakom atenarnas framgång vad gäller konst och diplomati, sport och styrelsesätt var deras strävan efter perfektionism. Ytterst var denna strävan efter perfektionism ett andlig engagemang.

”Akropolis är inte är en bostad för guvernören, det är inte ett administrativt center, inte heller ett shoppingcenter. Det var ett tempel för Atena. Grekerna vill tjäna något större, de ville skapa något utöver dem själva, något över sin egen storlek.”

”Det var inte som en modern kyrka, en plats för bön där man kan gå in. Offren skedde utanför templet, delvis av hygieniska skäl, man ville inte slakta en tjur därinne på tempelgolvet. Men också för att röken skulle kunna stiga upp till gudarna. Eftersom man trodde att guden eller gudinnan bodde i respektive tempel ville man inte komma för nära, man ville ha en respektull distans till guden eller gudinnan. Du kunde göra något fel utan avsikt och få en verklig kraftfull varelses vrede över dig.”

 År 1928 utanför kusten av den grekiska ön Eubea i Egeiska havet, letade man efter svampar. Dykaren såg något märkligt i sanden. Han hade hittat en klassisk grekisk staty som hade gått till botten tillsammans med det fartyg som hade fraktat den nästan två tusen år tidigare. Många trodde nu att denna bronsstaty föreställde Poseidon, den grekiske havsguden. Den praktfulla statyn var en av flera hundra som romarna hade stulit på hundra- och tvåhundratalet e Kr. Man trodde att gudar som Poseidon hade en verklig makt över de gamla grekernas liv.

Med utsikt över havet vid Kap Sunion cirka sex mil söder om Aten, ligger ett tempel byggt till Poseidons ära. En gudom grekerna gärna ville ha på sin sida.

”Poseidon är naturen. Hans domäner är jordens och havens djup. Han framkallar stormar, han hjälper sjömänen eller låter dem dö. Han är en okontrollerbar gud. Du vänder dig till honom när du är rädd.”

”Grekerna var väldigt duktiga på att bygga tempel där man kände något Annat, en så stpr skönhet att endast gudarna kunde bo där.”

Uppe på berget Olympus bodde de grekiska gudarna. Det fanns gudar för allt: kärlek, fruktsamhet, vishet, vrede, svartsjuka. Men en grekisk gud stod över alla de andra, den allsmäktige Zeus, härskare över världen och över alla andra gudar. Man såg inte på dessa gudar som andliga varelser, de hade mycket mänskliga egenskaper och de brukade lägga sig i människornas liv lie hur som helst. De kunde vara förnuftiga och hjälpsamma eller elaka och hämndgiriga. Om de förolämpades kunde personen ifråga vänta sig hemskt vedergällning.

Det här är Delfi, viktigast av alla platser för de grekiska gudarna. Detta tempel var tillägnat Apollon, kunskapens gud, solens och ljusets gud, musikens och läkandets gud. Grekerna hedrade Apollon med skådespel, diskussioner och poesiuppläsning, och på denna arena, på toppen av berget, hade man stora idrottstävlingar. Pilgrimerna tvättade sig i denna källa efter att ha offrat en get till honom. Även i denna högt utvecklade och rationella civilisation, trodde man fortfarande på gudomliga, mystiska krafter. I Apollons stora tempel fanns en slags profet, oralket i Delfi. Dess uttallanden kunde påverka människor öden såväl som nationers framtid. Vanliga människor kunde fråga om de skulle gifta sig eller om maken eller makan var otrogen, generaler kund fråga om de skulle börja krig.

En präst framförde frågorna till oraklet, eller Pythia som hon kallades. Mediet var en vanlig kvinna från trakten och hon försattes ofta i trans genom att tugga hallucinogena blad. Henns svar var alltid mångtydiga och prästen gjorde dem ännu dunklare. Och sen fick var och en välja det svar som passade bäst. Ibland feltolkades svaren. När Krösus, Lydiens härskare, frågade om han skulle anfalla det persiska riket, fick han svaret: Om du startar krig kommer ett stort kungarike att falla. Han startade krig och kungariket som föll var hans eget.

Grekiska heliga platser sjöd av liv och vi ska inte föreställa oss dem som stela och högtidliga med vitklädda präster. Det fanns försäljare där och musiker. Det fanns campingplatser runt templen så det var fullt av liv och rörelse.

Många tusen människor kom till Delfi vart fjärde år för att delta i en femdagarsfestival och på den heliga vägen upp till templet passerade de 3000 statyer och skatter från olika statsstater. Pilgrimerna förväntades offra något, alltefter vad de hade råd till. Det sas att kung Midas till och med skickade sin guldtron till Apollons ära.

Det var också i Delfi som en annan inofficiell ritual ägde rum där inte Apollon utan en annan sorts gud hyllades. Det sas att kvinnor på vintern klättrade upp på berget Parnassos som låg alldeles bakom Delfi och där utförde  vilda danser till Dionysos, vingudens ära. De kallades Menaderna. Det var en av få möjligheter för kvinnorna i detta starkt reglerade samhälle att få följa sina instinkter och släppa alla hämningar.

Menaderna var anhängare till Dionysos, frigjorda kvinnor kan man säga, De lämnade hushållet och gick iväg tillsammans med andra kvinnor och gjorde danser, utflykter, troligen oskyldiga saker. Men eftersom de gjorde detta för sig själva satte den manliga fantasin igång och trodde att de ägnade sig åt orgier, att de åt rått kött och så vidare.

Dessa privata ritualer blev senare offentliga tillställningar och blev början på det som senare blev början till teatern.

Alla skådespel hade ursprung i religiösa högtider. Deras gud Dionysos, som var gud för allt ljuvligt och folk brukade gå ut och fira. Detta ledde till poesi, till dityramben, och sedan förde de in figurer med masker och sedan gradvis vad vi kallar tragedi och komedi.

Den här amfiteaterna i Delfi är en av många hundra som grekerna byggde. Här framfördes pjäser som visas än i dag. Många handlar om kvinnor. Yula Gavala är en känd grekisk skådespelare som har spelat de flesta kvinnorrollerna i de klassiska teaterstyckena.

”De flesta kvinnor hölls hemma men de var mycket starka personligheter, de skötte hus och hem och sina män”.

Yula ska börja repetera Medea. Många pjäser som handlar om de hemska saker som händer när en kvinnas passioner släpps loss.

”Naturligvis var denna starka kvinnokraft som var instängd i deras vackra hus, ett mysterium för männen. De var den andra värld som de ville veta mer om, uppleva mer. Därför valde de kvinnor som hjältar i sina pjäser.”

Teater blev ytterst viktig i det grekiska livet. Man kunde börja tidigt på morgonen och hålla på hela dagen med tre pjäser som var långa. Man hade bidrag från regeringen och dessutom privat sponsring från de mycket rika. Man hade politisk debatt, ett allmänt engagemang. Kören representerade folket och berättelserna var ofta kända från mytologin men sättet de spelades på var det som fångade hela publikens intresse.

”Passion är vägen till mod!”

Medea handlar om en kvinna som drivs till en fruktansvärd hämnd. Hennes man sviker henne för sin egen vinnings skull. Medea vägrar acceptera maken Jasons beslut att lämna henne till förmån för kungens dotter.
Medeas tragedi är att hon ger upp allt för Jason. I ett mansdominerat samhälle kan hon inte hindra honom från att lämna henne och barnen.

Liknande spänningar mellan män och kvinnor kan än idag märkas i Grekland. Än idag är det ett mansdominerat samhälle och männen demonstrerar gärna sin maskulinitet.

Inga kvinnor har någon som helst roll i den är sommarfestivalen, inte ens när det gäller dans. Männen gör precis som de vill medan kvinnorna pasisivt tittar på. 

”Aten har beskrivit som en pojkkubb och på många sätt är detta mycket mycket sant. Kvinnor, utlänningar och slavar hade inte full rösträtt. De var på något sätt lägre stående varelser. Det var pojkarna i pojklubben som bestämde. De ville ha det så. Och för vissa tålmodiga kvinnor verkar det som om männen fortfarande tar hand om allt.

Medea: (Ur Euripides pjäs)

”Ynkrygg! Jag räddade ditt liv, det vet alla greker i Argo. Och efter jag utstått allt detta kröp du iväg till en annan kvinna! Jason, vart ska  jag ta vägen?”

I desperation fattar Medea det tragiska beslutet att som hämnd döda sina egna barn.

Om man tar en sådan pjäs som Medea, så aktuell i vår tid då skilsmässor är vanligt, en tid då män och kvinnor blir så arga på varandra och där vårdnastvister är så vanliga. Vi ser denna pjäs spelas med en så stark intensitet att man måste bli rörd till tårar.

Ev kvinna som Medea eller Helen har samma slags problem som kvinnor har idag. Vi kvinnor har idag samma problem med relationen till män, i våra familjer, med våra äkta makar.

Varje ålder ha sin egen skönhet. För ungdomen gäller det at ha en krop som kan tåla alla tävlingar, antingen på kaplöpningsbanan eller med fysisk styrka. Den unge mannen är fröjd att skåda. För grekerna var det lika viktigt med en vacker kropp som med ett lysande intellekt. 

Det var på denna arena som de nemeiska spelen hölls, en av Greklands fyra stora religiösa  och idrottsliga festivaler. Den urspungliga arenan hade plats för 20 000 åskådare. Platsen grävdes ut av professor Steven Miller som visar upp sin version av spelen. Äroldera måste intstrueras och kläs upp. I de ursprungliga spelen valdes funktionärer från varje stadsstat. De gamla grekerna hade inte ledigt på helgerna. De arbetade varje dag förutom de mer än 50 dagar då det var antingen religiösa helgdagar elle sportevenemang.

Folk kom med famlj och vänner, med filtar och vinsäckar och såg på tävlngarna. Man ska också föreställa sig hejarklackarna. Vi har hittat spår av dem i form av mynt, som t ex visar var en korintiska hejarklcken höll till. Nästan alla korintiska mynt på arenan hittades är borta. På andra sidan bakom domartribunen har vi hittat mynt från Argos. Eftersom spelen arrangerades av Argos befann sig  hejarklacken bakom domartribunen för att hjälpaa domarna kan man tänka sig.

På stadion gjorde Miller en märklig upptäckt: en startlinje med hål i. Utifrån denna rekonstruerade han startmekanismen. "Vad vi har här en mekanism som likt armbågen faller ner, och jag tror att där viktigt att lyssna till smacket som mekanismen åstadkommer när den fälls ner".

Framför idrottsmännen var det rep som en funktionär lossade så att det tävlande kunde starta samtidigt. från början var de tävlande nakna och kvinnor fick inte närvara. Men en kvinna som absolut ville se sin son tävla, klädde ut sig till tränare. När sonen vann hoppade hon i sin begeistring över ett staket och hon avslöjades. Från och med då måste även tränarna vara nakna.

Längdhoppare hade tyngder i händerna vilket gav dem en skjuts framåt. Innan de landade slängde de ifrån sig tyngderna. På detta sätt kunde de förlänga ett hopp med upp till 30 cm.  Som pris fick vinnarna endast kransar. När de kom hem överröstes de med blommor i storslagna processioner där de fick sitta i de finaste vagnar när de drogs genom staden. Ofta gjordes det statyer av dem. Om de var atenare fick de gratis mat resten av livet.

De viktigaste grekiska spelen arrangerades vart fjärde år i den här dalen vid Olympia. Världens första internationella idrottsevenemang hölls här 776 f Kr. Grekerna var de första som gav idrott ett status av seriös konkurrens. Även ordet "atlet" kommer från det grekiska ordet "atlos" som betyder tävling.

Men den olympiska festivalen var först och främst en religiös högtid. Upp till 100 oxar offrades här på ett altare framför Zeus' tempel. Invändigt dominerades templet av en förgylld Zeusstaty. Alla grekiska idrottsmän måste bedja framför statyn innan de tävlade. Vid ingången till Olympia var gymnastiksalen där indrottsmännen tränade och där organisationskommitén hade sitt kontor.

Kommitémedlemmarna avgjorde om idrottsmännen var moraliskt lämpande för att tävla. Ett hotell för höjdare var byggt runt en elegant fontän. Längst bort var ett FN i miniatyr. De grekiska staterna var tvungna att upphöra med alla fientliga handlingar sålänge spelen varade. Och de mötte här för att lösa sina tvister.

Mitt i allt det här låg det storslagna Zeustemplet. "Vi vet att de offrade till Zeus innan de tävlade, de pratade med alla som kom från Argos eller Sparta, Athen eller Thebe. Herodotus kanske kom och läste ur sina historiska verk för att se om de kunde sälja,  poeten Pindaros väntade i kulisserna för att någon atlet skulle vinna så att han kunde få jobbet att skriva en dikt om denne vinnare. Myron skulptören var här för att kunna få jobbet att göra en skulptur av någon vinnare."

I gymnastiksalen samsades kropp och själ. Det var en plats för konversation och studier lika mycket som kroppsövning och brottning. För grekerna var estetik, såväl fysisk som intellektuell, en del av deras strävan efter perfektionism. Filosofen Filostratos skrev:

"Terrakottapulver är bra för att öppna och stänga onda porer så att svetten kommer ut. Men gult damm glittrar också och gör sig bra på en vältränad kropp."

Eftersom så mycket rörde sig om manligt umgänge och om fysisk skönhet, var det kanske oundvikligt att homosexualitet var mycket vanligt i Atén och inte alls ansågs som skamligt. Sexuella förbindelser mellan mogna ogifta män och yngre pojkar var fullständingt i sin ordning, sålänge pojkar först uppvaktades med gåvor och sålänge det upphörde när mannen gifte sig.

[Eros var en  mäktig kraft i antiken Grekland och den gavs uttryck framför allt i homosexualiteten.  Den var vanlig i Atén men i Sparta betonades den ännu mer. Där uppmuntrade man homosexualitet i gymnasierna och använde de homoerotiska bindningarna för att stärka solidariteten mellan soldaterna i krig. Historikern Michael Grant skriver att homosexuell erotik också var grunden för pederastin. Sexuella relationer mellan män och pojkar favoriserades framför de mellan jämnåriga.

De gamla grekerna byggde också upp en pedagogik i skolan som byggde på pederast. Historikern K.D. Dover beskriver hur den vuxna mannen alltid spelade den aktiva rollen och pojken den passiva. Man arrangerade det hela som ett utbyte av tjänster. Den unga pojken gick med på sex med den äldre mannen och betalades med undervisning och kunskap.

I vår tid kan vi oroa oss att den unga pojken blir exploaterad i ett sådant system men de gamla grekerna ansåg inte det. Istället kände många av dem som Pausanius i Platons dialog Symposium, att pederatsin är orättvis mot de äldre männen eftersom de unga pojkarna, efter att ha haft sex med dem och fått undervisning, ofta gick till andra jämnåriga för sexuella relationer. Vi kan notera att denna pederasti lever kvar i våra fängelser och i organisationer som NAMBLA, vilka arbetar för att vi åter accepterar pederastin i vårt samhälle.

När kristendomen senare kom till Grekland började man betrakta homosexualitet och pederastin som felaktiga beteenden. Istället hyllade man personlig kärlek i heterosexuell monogami som skulle bilda grund för ett exklusivt och livslångt trohetsförbund som siktade på familj och barn. Därmed gjorde kristendomen familjen viktig på ett sätt som den inte var tidigare. Familjen blev nu den centrala faktorn för varje individs fullt utvecklade liv.]

Beundran män emellan visade sig mest i idrottsvärlden. Steven Miller hittade intressant graffiti inne i tunneln i Menea. "Den tydligaste av dem säger: Pikratos är vacker. Och om vi ser härborta hittar vi en annan graffiti som säger samma namn, Pikratos är vacker. Men någon kom tydligen senare och skrev orden: Säger vem?"

Den olympiska elden brinner än idag. Om än inte alltid med lika stark och klar låga som inspirerade dessa idrottare för tvåtusenfemhundra år sedan. Men den representerar den ursprungliga avsikten att världens nationer skulle glömma sina kontroverser och träffas och tävla under vänskapliga former. 

Atenarna dominerade i sport och nästan allt annat Men framgångarna kunde inte pågå i all evighet. Och ödet beredde sig på att dela ut några hemska slag mot detta samhälle som hade kommit så långt och uppnått så mycket. År 399 f Kr gjorde dessa människor, samma människor som hade räknat ut månens och stjärnornas positioner och skapat den storslagna staden Atén, något märkligt: de ställde sin klokaste medborgare inför rätta. Den store filosofen Sokrates dömdes av en jury bestående av 200 landsmän. Var och en la en liten sten i en urna om de ansåg att han var skyldig, eller i en annan om de ansåg att han var oskyldig. Han anklagades för att inte tro på gudarna och för att vilseleda de unga med sina radikala nya idéer. På många sätt var Sokrates den perfekte atenaren. Han tjänade sin kultur med mod och skicklighet både som filosof och statsman. På det sättet fullföljde han ett grekiskt ideal. Men på samma gång krävde han ständigt förklaringar, han krävde tydliga definitioner av sina medmänniskor. Han beskrev faktiskt sig själv som en stingande fluga som stack den stora atenska rumpan.

Sokrates förklarades skyldig, han dömdes till döden. Rättegången mot Sokrates och den fällande domen skulle aldrig ha kunnat inträffa tidigare under Perikles styre.

"Atenarna blev alltför försiktiga, tror jag. Någonting hände. Den gamla villigheten att engagera sig och experimentera och undersöka finns fortfarande men den är dämpad".

Atenarnas förändring hade sina rötter i någonting som hände flera decennier tidigare. År 430 f Kr drabbades Atén av en hemsk tragedi. En farsot som lär ha kommit från Etiopien via Egypten och Persien innan den slutligen drabbade Atén. Det var en sjukdom (ebolaviruset) som dödade allt i sin väg och den drabbade staden hårt. Historikern Plutarchos skrev:

"Det fanns inga uppteckningar om att sjukdomen hade härjat så våldsamt någon annanstans som den gjorde i Atén. Helt friska människor började plötsligt höra en glödande känsla i huvudet, ögonen blev röda och inflammerade, vissa blev blinda och drabbades av total minnesförlust".

Perikles egen syster och sen, till hans stora fasa, hans son, fick sjukdomen. Och han som redan hade så stora bekymmer med det ödesdigra kriget mot Sparta.

"Perikles hade samlat hela befolkningen på den atenska landsbygden inom murarna runt staden. Man kan vara säker på att det var primitivt med rengöringen och sjukdomen spred sig som en eld. Dess hemska verkningar var lika mycket moraliska som kroppsliga. Alla de gamla lagarna, det som aternarna byggde sitt liv på för att hålla samhället levande, förstördes nu. Folk kom in i templen för att dö, de tog med sina sängar och de blev kvar där. Ohyggligheterna är nästan obegripliga för oss."

Det kändes som en invärtes brand. Många av de sjuka som inte fick någon vård, rentav slängde sig i cisternerna för att försöka släcka törsten. Men den gick inte att släcka.

"Epidemin påverkade Perikles på två sätt: först av allt politiskt, eftesom atenarna la skulden på honom för sjukdomen, för första gången på femton år valdes han inte till statschef som han varit så länge. Kort efter detta fick han själv sjukdomen och dog i den. Med hans död försvann ett sorts ledarskap".

En tredjedel av befolkningen dog. Utan Perikles ledarskap var atenarna förlorade. De började fatta dåliga beslut. Under femtio år stred Aten mot Sparta om herraväldet över Grekland. Det avgörande slaget stod inte på grekisk jord utan på Sicilien. Atén skickade iväg en flottstyrka men del vältränade spartanska armén slogs på sicilianarnas sida. Den atenska flotta förstördes i en rad katastrofala sjöslag. År 404 f Kr var Atén fullständigt slaget.