OM NATURENS ÄNDAMÅLSENLIGHET
(Ur Metafysikens tredje stadium. Praktiskt dogmatisk övergång till det översinnliga.)
Främst måste man ha för
ögonen att i denna avhandling metafysiken fattas enbart
såsom teoretisk vetenskap. - - -
Det obetingade kan, enligt våra hittills verkställda undersökningar överhuvud taget inte påträffas i naturen, dvs i sinnevärlden, om det än med nödvändighet måste förutsättas.
Men om det översinnliga ges det ingen
teoretiskt dogmatisk kunskap. Alltså tycks praktiskt dogmatisk
transcendens inom naturens metafysik motsäga sig själv och
detta dess tredje stadium vara omöjligt.
Men vi finner bland de begrepp, som hör
till kunskapen om naturen, den må vara vunnen på det ena
eller andra sättet, ytterligare ett av den säregna
beskaffenheten, att vi genom detta
kan göra begripligt för oss inte det, som är i objektet, utan det, som vi själva lägger in i det.
Detta begrepp är alltså egentligen
inte någon beståndsdel i kunskapen om ett
föremål, men dock ett av förnuftet givet
medel eller en kunskapsgrund, och detta inom den teoretiska, dock ej
dogmatiska kunskapen. Det är begreppet om
en naturens ändamålsenlighet.
Denna ändamålsenlighet kan
också vara föremål för erfarenhet och är
alltså ett immanent, inte ett transcendent
begrepp, likt det om ögats och örats struktur, om vilken det
emellertid vad erfarenheten beträffar inte gives någon
längre gående kunskap än den, som Epikuros medgivit --
nämligen den,
att sedan naturen bildat ögon och öron, använder vi dem att se och höra med.
Han bevisar inte, att den orsak, som
frambragt dem, själv haft avsikten att skapa denna struktur
för det nämnda ändamålet. Detta ändamål
kan man nämligen inte förnimma, utan enbart förnumstigt
lägga in däri för att på så sätt
uppfatta en ändamålsenlighet hos sådana föremål.
Vi har alltså ett begrepp om en naturens teleologi (ändamålsenlighet), och därtill
a priori (före erfarenheten), eftersom vi eljest inte kunde
lägga in det i vår föreställning om dennas objekt,
utan enbart fick hämta ut det ur denna
såsom en empirisk åskådning.
Möjligheten a priori av ett sådant
föreställningssätt, som dock inte ännu är
någon kunskap, grundar sig på, att vi i oss själva
iakttar en förmåga att
förbinda efter ändamål (nexus finalis).
Fast nu alltså de fysiskt-teologiska
lärorna (om naturändamål) aldrig kan vara dogmatiska
och än mindre ge vid
handen begreppet om ett slutligt ändamål, d. v. s. det
obetingade i ändamålens rad, så stannar dock frihetens
begrepp kvar, liksom det förekommer med karaktär av en
sinnligt obetingad kausalitet (orsak-verkan) jämväl i
kosmologien, visserligen skeptiskt anfäktat, men dock ovederlagt.
Och därmed kvarstår också
begreppet slutändamål. Ja, detta gäller i
moraliskt-praktiskt avseende såsom oumbärligt, även om
också dess objektiva realitet
liksom över huvud all ändamålsenlighet hos givna eller
tänk föremål, inte kan teoretiskt-dogmatiskt
säkerställas.
Detta det rena praktiska förnuftets slutmål är det högsta goda, så vida detta i världen är möjligt. Detta får emellertid inte sökas enbart i det, som naturen kan förskaffa oss, nämligen lycksalighet (den största summan av lust), utan i det som är den högsta fordran, nämligen den betingelse, under vilken ensam förnuftet kan tillerkänna en lycksalighet åt förnuftiga varelser, och denna betingelse är att söka i dessas högsta sedligt lagmässiga förhållande.
Detta förnuftets objekt är
översinnligt. Att försöka nå detta såsom
slutmål är plikt. Det är alltså otvivelaktigt att
det måste finnas ett stadium i metafysiken också för
denna övergång och en utveckling mot det. Detta är
emellertid omöjligt utan all teori, eftersom slutmålet inte
är helt i vår makt.
Fördenskull måste vi göra oss
ett teoretiskt begrepp om den källa, ur vilket detta mål kan
komma fram. Emellertid kan en sådan teori inte utformas på
grundval av vad vi uppfattar hos objekten
utan av vad vi lägger in i dem, då föremålet är översinnligt.
Alltså ska denna teori utformas blott ur praktisk-dogmatisk synpunkt och ska också kunna tillförsäkra idén om slutmålet en tillräcklig objektiv realitet enbart ur denna synpunkt.
Vad beträffar ändamålets
begrepp, så är detta alltid gjort av oss själva, och
slutmålets begrepp måste vara format av
förnuftet a priori (före erfarenheten).
Dessa producerade begrepp eller rättare
sagt ur teoretisk synpunkt transcendenta ideer är, om man
ställer upp dem enligt
analytisk metod, tre stycken, nämligen det översinnliga i oss, över oss och efter oss:
1) Friheten, av vilken början måste göras. Ty först utifrån detta översinnliga hos varelserna fattar vi lagarna som är moraliska apriori för oss och som är nödvändiga för slutmålet. Enligt dessa lagar antas alltså det rena praktiska förnuftets autonomi (individuell självständighet) dessutom vara en autokrati, d. v. s. en förmåga att åtminstone vad beträffar slutmålets formala betingelse, moralen - såsom intelligibla (varelser med förstånd) väsen redan här i jordelivet uppnår detta slutmål mitt bland alla de hinder, som naturens inflytande förmår ställa i vår väg såsom sinnliga väsen; d. v. s. tron på dygden såsom principen att inom oss själva nå det högsta goda.
2) Gud, det högsta godas
självtillräckliga princip över oss, vilken såsom
moraliskt världsupphov fyller ut vår oförmåga
också beträffande den materiella betingelsen för ett
slutmål, som innebär en moraliskt likvärdig
lycksalighet i världen.
3) Odödlighet, d. v. s. vår existens' fortsatta tillvaro efter oss såsom jordevarelser, med de i det oändliga fortskridande moraliska och fysiska följder, som är likvärdiga med dessas moraliska förhållande.