LILJEKRANTZ FILOSOFISKA LÄSEBOK, 1921	IMMANUEL KANT
	OM NATURENS ÄNDAMÅLSENLIGHET (Ur Metafysikens tredje stadium. Praktiskt dogmatisk övergång till det översinnliga.)   Främst måste man ha för ögonen att i denna avhandling metafysiken fattas enbart såsom teoretisk vetenskap. - - - Det obetingade kan, enligt våra hittills verkställda undersökningar överhuvud taget inte påträffas i naturen, dvs i sinnevärlden, om det än med nödvändighet måste förutsättas. Men om det översinnliga ges det ingen teoretiskt dogmatisk kunskap. Alltså tycks praktiskt dogmatisk övergång inom naturens metafysik motsäga sig själv och detta dess tredje stadium vara omöjligt. Men vi finner bland de begrepp, som hör till kunskapen om naturen, den må vara vunnen på det ena eller andra sättet, ytterligare ett av den säregna beskaffenheten, att vi genom detta kan göra begripligt för oss inte det, som är i objektet, utan det, som vi själva lägger in i det. Detta begrepp är alltså egentligen inte någon beståndsdel i kunskapen om ett föremål, men dock ett av förnuftet givet medel eller en kunskapsgrund, och detta inom den teoretiska, dock ej dogmatiska kunskapen. Det är begreppet om en naturens ändamålsenlighet. Denna ändamålsenlighet kan också vara föremål för erfarenhet och är alltså ett immanent, inte ett transcendent begrepp, likt det om ögats och örats struktur, om vilken det emellertid vad erfarenheten beträffar inte gives någon längre gående kunskap än den, som Epikuros medgivit -- nämligen den, att sedan naturen bildat ögon och öron, använder vi dem att se och höra med. Han bevisar inte, att den orsak, som frambragt dem, själv haft avsikten att skapa denna struktur för det nämnda ändamålet. Detta ändamål kan man nämligen inte förnimma, utan enbart förnumstigt lägga in däri för att på så sätt uppfatta en ändamålsenlighet hos sådana föremål. Vi har alltså ett begrepp om en naturens teleologi (ändamålsenlighet), och därtill a priori (före erfarenheten), eftersom vi eljest inte kunde lägga in det i vår föreställning om dennas objekt, utan enbart fick hämta ut det ur denna såsom en empirisk åskådning. Möjligheten a priori av ett sådant föreställningssätt, som dock inte ännu är någon kunskap, grundar sig på, att vi i oss själva iakttar en förmåga att förbinda efter ändamål (nexus finalis). Fast nu alltså de fysiskt-teologiska lärorna (om naturändamål) aldrig kan vara dogmatiska och än mindre ge vid handen begreppet om ett slutligt ändamål, d. v. s. det obetingade i ändamålens rad, så stannar dock frihetens begrepp kvar, liksom det förekommer med karaktär av en sinnligt obetingad kausalitet (orsak-verkan) jämväl i kosmologien, visserligen skeptiskt anfäktat, men dock ovederlagt. Och därmed kvarstår också begreppet slutändamål. Ja, detta gäller i moraliskt-praktiskt avseende såsom oumbärligt, även om också dess objektiva realitet liksom över huvud all ändamålsenlighet hos givna eller tänk föremål, inte kan teoretiskt-dogmatiskt säkerställas. Detta det rena praktiska förnuftets slutmål är det högsta goda, så vida detta i världen är möjligt. Detta får emellertid inte sökas enbart i det, som naturen kan förskaffa oss, nämligen lycksalighet (den största summan av lust), utan i det som är den högsta fordran, nämligen den betingelse, under vilken ensam förnuftet kan tillerkänna en lycksalighet åt förnuftiga varelser, och denna betingelse är att söka i dessas högsta sedligt lagmässiga förhållande. Detta förnuftets objekt är översinnligt. Att försöka nå detta såsom slutmål är plikt. Det är alltså otvivelaktigt att det måste finnas ett stadium i metafysiken också för denna övergång och en utveckling mot det. Detta är emellertid omöjligt utan all teori, eftersom slutmålet inte är helt i vår makt. Fördenskull måste vi göra oss ett teoretiskt begrepp om den källa, ur vilket detta mål kan komma fram. Emellertid kan en sådan teori inte utformas på grundval av vad vi uppfattar hos objekten utan av vad vi lägger in i dem, då föremålet är översinnligt. Alltså ska denna teori utformas blott ur praktisk-dogmatisk synpunkt och ska också kunna tillförsäkra idén om slutmålet en tillräcklig objektiv realitet enbart ur denna synpunkt. Vad beträffar ändamålets begrepp, så är detta alltid gjort av oss själva, och slutmålets begrepp måste vara format av förnuftet a priori (före erfarenheten). Dessa producerade begrepp eller rättare sagt ur teoretisk synpunkt transcendenta ideer är, om man ställer upp dem enligt analytisk metod, tre stycken, nämligen det översinnliga i oss, över oss och efter oss: 1) Friheten, av vilken början måste göras. Ty först utifrån detta översinnliga hos varelserna fattar vi lagarna som är moraliska apriori för oss och som är nödvändiga för slutmålet. Enligt dessa lagar antas alltså det rena praktiska förnuftets autonomi (individuell självständighet) dessutom vara en autokrati, d. v. s. en förmåga att åtminstone vad beträffar slutmålets formala betingelse, moralen - såsom intelligibla (varelser med förstånd) väsen redan här i jordelivet uppnår detta slutmål mitt bland alla de hinder, som naturens inflytande förmår ställa i vår väg såsom sinnliga väsen; d. v. s. tron på dygden såsom principen att inom oss själva nå det högsta goda. 2) Gud, det högsta godas självtillräckliga princip över oss, vilken såsom moraliskt världsupphov fyller ut vår oförmåga också beträffande den materiella betingelsen för ett slutmål, som innebär en moraliskt likvärdig lycksalighet i världen. 3) Odödlighet, d. v. s. vår existens' fortsatta tillvaro efter oss såsom jordevarelser, med de i det oändliga fortskridande moraliska och fysiska följder, som är likvärdiga med dessas moraliska förhållande.

Presiona el botón "Go Back" de tu navegador para regresar de donde viniste,
presiona aquí para regresar a la búsqueda por categoría.