Platon

Ur Theaitetos

Vad är vetande? Frågan preciseras.

Sokrates: Just på den punkten är det nu som jag är villrådig och inte riktigt kan fatta vad begreppet vetande innebär. Kan vi alltså definiera det? ... Svara alltså utan omsvep: vad tror du att vetande är?

Theaitetos: Det skall jag göra, Sokrates, ty säkert kommer du att rätta mig om jag skulle råka göra något fel?

Sokrates: Naturligtvis

Theaitetos: Det som du nyss räknade upp och som man kan lära sig hos Theodoros, nämligen geometri och så vidare, är således enligt min åsikt vetande, och vidare är både skomakaryrket och alla andra hantverkares färdigheter - samtliga och envar - ingenting annat än vetande.

Sokrates: Med sann frikostighet, käre vän, ger du många ting, när man ber dig om en sak, och varjehanda i stället för det simpla och enkla.

Theaitetos: Vad menar du med det, Sokrates?

Sokrates: Det skall jag säga dig, även om mitt resonemang kanske är felaktigt. När du talar om skomakaryrket, menar du väl vetande rörande tillverkningen av skor.

Theaitetos: Just det.

Sokrates: Och när du talar om snickaryrket menar du nog vetande rörande tillverkningen av träarbeten.

Theaitetos: Javisst.

Sokrates: I båda fallen gäller således din definition vetandets objekt.

Theaitetos: Det stämmer.

Sokrates: Men min fråga gällde ju inte vetandets objekt och ej heller deras antal. Jag frågade inte för att jag ville ha en uppräkning av dem utan därför att jag ville komma underfund med vad själva begreppet vetande innebär. Eller har jag inte rätt?

Theaitetos: Visst har du rätt.

Sokrates: Låt oss då också granska följande fall. Om någon frågade oss, vad ett enkelt och vardagligt ting som lera var för något och vi svarade honom, att lera är det som används av krukmakare och av dem som tillverkar statyetter samt av tegelslagare, skulle vi inte göra oss löjliga med ett sådant svar?

Theaitetos: Det skulle vi förmodligen.

Sokrates: Javisst. Först och främst därför att vi tog för givet att den frågande genom vårt svar förstod vad vi menade med lera, om vi lade till statyettmakarnas eller andra hantverkares lera. Eller tror du att man vet vad namnet är, när man inte vet vad saken är?

Theaitetos: Ingalunda.

Sokrates: Den som alltså inte vet, vad vetande är, vet inte heller vad vetande rörande skomakaryrket är, och inte heller rörande något annat yrke.

Theaitetos: Så är det.

Sokrates: När man blir tillfrågad om vad vetande är, är det alltså löjligt att besvara frågan med att ge namnet på ett visst yrke. Man svarar "vetande rörande ett visst yrke" fastän man inte blivit tillfrågad om detta.

Theaitetos: Det ser så ut.

Sokrates: Härtill kommer ju att man kan ge ett enkelt och kort svar men i stället går man runt i en ändlös cirkel. Så t.ex. måste man i fråga om leran helt enkelt säga, att av jord blandad med vatten blir det lera, men frågan om vem som använder den skall man inte befatta sig med.

Theaitetos. Definitionen tycks vara lätt åtminstone i det fallet.......Tro mig, Sokrates, då jag hörde talas om de frågor som brukar ställas av dig, har jag flera gånger försökt ta i tu med saken. Men jag kan inte övertyga mig själv om att jag lämnar en tillfredsställande definition, och inte heller har jag hört någon annan ge ett svar, som står i överensstämmelse med din fråga. Men å andra sidan 'så kan jag inte låta bli att grubbla över saken.

Sokrates: Det är lätt att förstå, ty du har födslovåndor, min käre Theaitetos. Du är inte tom, utan du går tvärtom havande med massor av tankar.

Theaitetos: Jag vet inte, Sokrates, vill bara tala om, hur jag känner det.

Sokrates: Du måste då vara en löjlig person, som inte har hört, att min mor Phainarete var en mycket duktig och aktad barnmorska.

Theaitetos. Det har jag hört.

Sokrates: Men har du hört, att jag utövar samma yrke?

Theaitetos: Visst inte.

Sokrates: Men vet att det är så. Du får emellertid inte förråda mig. Ty alla de andra vet inte, min käre vän, att jag utövar detta yrke utan i sin okunnighet säger de att jag är en besynnerlig kurre, som gör folk villrådiga. Har du kanske hört även detta?

Theaitetos: Det har jag.

Sokrates: Vill du veta orsaken?

Theaitetos: Naturligtvis.

Sokrates: Tänk då på allt det som är utmärkande för barnmorskorna, och då skall du lättare förstå, vad jag menar. Du vet väl, att ingen av dem som ännu är i stånd att själva bli havande och föda barn förlöser andra kvinnor, utan det gör de som inte längre kan föda barn.

Theaitetos: Javisst.

Sokrates: Och enligt vad som påstås är Artemis skuld till detta, ty trots att hon är jungfru har hon fått på sin lott att beskydda barnaföderskorna. Därför tillåter hon inte heller barnlösa kvinnor att vara barnmorskor, eftersom människan till sin natur är alltför svag för att bemästra ett yrke där hon saknar erfarenhet. Däremot har hon anförtrott det åt sådana kvinnor som på grund av sin ålder inte kan föda. På det sättet har hon velat hedra dem för deras likhet med henne.

Theaitetos: Det låter troligt.

Sokrates: Men är det inte också troligt och måste det inte vara så, att barnmorskorna bättre än andra känner igen vilka som är havande och vilka som inte är det?

Theaitetos: Javisst.

Sokrates: Och dessutom kan de genom läkemedel och besvärjelser framkalla födslovåndor och lindra dem, om de vill. De kan också möjliggöra nedkomsten för dem som har svårt att föda, och om det på ett tidigt stadium är lämpligt med en abort, så gör de den.

Theaitetos: Så är det.

Sokrates: Har du inte också lagt märke beträffande dem, att de också är synnerligen skickliga giftermålsförmedlare, eftersom de är kolossalt kloka när det gäller att avgöra vilken man en kvinna skall pläga umgänge med för att få en prima avkomma?

Theaitetos: Det är jag ganska okunnig om.

Sokrates: Så vet att de är mera stolta över detta än över sitt vetande om hur man skall skära av navelsträngen. Ty tänk efter! Tror du, skötseln och hopsamlandet av jordens frukter och å andra sidan kännedom om i vilken jord man skall sätta olika plantor och frön tillhör samma yrkesområde eller inte?

Theaitetos: Det är fråga om samma yrke.

Sokrates: Men beträffande kvinnan tror du att sådd och bärgning tillhör två olika områden.

Theaitetos. Det är inte troligt.

Sokrates: Absolut inte. Men på grund av det orättfärdiga och föga ändamålsenligt sammanförandet av en man med en kvinna, som kallas koppleri, undviker de också att fungera som äktenskapsförmedlare, ärbara kvinnor som de är och då de fruktar att råka ut för en falsk beskyllning. Ty annars tillkommer det de verkliga barnmorskorna och endast dem att också vara äktenskapsförmedlare på det rätta sättet.

Theaitetos: Det är klart.

Sokrates: Barnmorskornas verksamhetsområde sträcker sig alltså så långt, men inte så långt som mitt. Kvinnor kan ju inte föda okroppsliga tankebilder, som ibland är falska men understundom sanna, och att känna igen skillnaden mellan dem är inte lätt. Om så vore, skulle ju barnmorskornas viktigaste och skönaste uppgift vara att skilja det sanna från det osanna. Förhåller det sig inte så?

Theaitetos: Det tror jag.

Sokrates: Vad min egen barnmorskekonst beträffar, så är den i övriga stycken lik deras, men den skiljer sig däri, att den förlöser män och inte kvinnor och ägnar sin uppmärksamhet åt själens födslovåndor och inte åt kroppen. Det största med min konst det är, att jag är i stånd att grundligt pröva, om ynglingens tanke håller på att föda en skenbild eller något livskraftigt och äkta. Ty också i det fallet liknar jag barnmorskorna, att jag är ofruktsam, nämligen i fråga om vishet, och den förebråelse som många redan riktat mot mig, att jag frågar andra men själv inte deklarerar någon åsikt, därför att jag inte har något klokt att säga, den förebråelsen är berättigad. Orsaken är emellertid den, att gudomen tvingar mig att förlösa men har förmenat mig förmågan att föda.

Jag själv är alltså inte alls vis, och inte heller har min själ frambragt något på egen hand. Vad mina lärjungar beträffar, tycks en del åtminstone till en början vara helt okunniga, men under loppet av vår samvaro gör alla de som gudomen är nådig mot förvånansvärda framsteg. Så tycker de själva och så tycker andra.

Men så mycket är klart, att de aldrig fått lära sig något av mig, utan de har själva upptäckt och fött många vackra ting. Förlossningen däremot är det Gud och jag som sköter om. Och att så är fallet, framgår av att många, som varit okunniga om detta och tillskrivit sig själva förlossningens konst, i sitt förakt för mig antingen av egen drift eller genom övertalning har lämnat mig för tidigt.

Resultatet har blivit att de sen dess genom dåligt umgänge fått missfall i sitt tänkande och att de genom dålig näring har förstört de tankar som min förlossningskonst har förhjälpt dem till. Ty de skattade falska skenbilder högre än sanningen, och slutligen tyckte de själva att de var okunniga, och så tyckte också andra. Bland dem var Lysimakos son Aristeides och många andra. När dessa kommer tillbaka och ber att få vara tillsammans med mig och ger mig fantastiska bevis på sitt nit, så brukar i fråga om somliga bland dem rösten i mitt inre hindra mig, medan den låter mig hållas beträffande andra.

De senare brukar då återigen göra framsteg. Men de som är tillsammans med mig får göra samma erfarenheter som havande kvinnor också såtillvida som de - och i mycket högre grad än dessa - har födslovåndor och är fyllda av oro både dag och natt. Och min konst är det, som förmår både att framkalla och stilla dessa värkar. Så förhåller det sig med dem. Men för somliga som inte tycks mig vara havande, tjänstgör jag högst välvilligt som äktenskapsförmedlare, då jag vet att de inte alls behöver mig, och med guds hjälp kommer jag rätt bra underfund med vilka mäns undervisning som de har nytta av. Flera av dem har jag redan lämnat ifrån mig till Prodikos och till andra visa och underbara män.

Att jag har uppehållit mig vid detta så länge beror, käre vän, på att jag anar, och du tror det också, att du går havande med vissa tankar och därför har födslovåndor. Vänd dig alltså till mig, sonen till en barnmorska och själv kunnig i förlossningskonst, och lägg dig vinn om att efter bästa förmåga svara på mina frågor!

Och om jag vid närmare betraktande av något av dina svar skulle anse det vara en overklig skugggestalt och därför tyst och stilla tar bort det och kastar bort det, så får du inte bli arg som mödrarna när det gäller deras första barn. Ty många har blivit så illa berörda, när jag berövat dem någon av deras absurda tankar, att de helt enkelt varit färdiga att bita mig. De tror inte att jag gör det av pur välvilja. Ty de är totalt okunniga om att liksom ingen gud är fientligt sinnad mot människorna, så gör inte heller jag något sådant av illvilja, utan därför att jag på inga villkor har rätt att ge efter för lögnen och undertrycka sanningen. Börja alltså från början och försök att än en gång tala om, vad kunskap är för något. Men du får aldrig säga att du inte kan. Ty om Gud vill och du är djärv nog, skall du kunna det.

(Vetande är sinnesförnimmelse)

Theaitetos: Man skulle behöva skämmas, Sokrates, om man efter en dylik uppmaning från din sida inte efter bästa förmåga sökte besvara din fråga. Alltså: den som vet något han tycks mig förnimma det han vet, och som jag för närvarande ser på saken är vetande ingenting annat än sinnesförnimmelse.

Sokrates: Utmärkt, min gosse! Just så måste man uttrycka sin åsikt. Nåväl, låt oss då gemensamt undersöka, om det är en fruktbar tanke eller bara ett vindägg. Vetande, säger du, är sinnesförnimmelse.

Theaitetos: Ja.

Sokrates: Om någon alltså ställde följande fråga till dig: "Med vilka organ uppfattar människan vitt och svart eller höga och låga toner?", då skulle du troligen svara: "Med ögonen och öronen".

Theaitetos: Det skulle jag.

Sokrates: Att med en viss lätthet umgås med ord och uttryck, att inte med pedantisk noggrannhet undersöka dem är för det mesta inte ofint. Snarare vittnar motsatsen om brist på kultur. Men ibland är det nödvändigt. Så t.ex. är det nu nödvändigt att ta upp till behandling ditt svar i den mån som det skulle vara oriktigt. Hör på! Är det riktigare att svara  "ögonen med vilka vi ser och öronen med vilka vi hör eller "ögonen genom vilka vi ser och öronen genom vilka vi hör"?

Theaitetos: Jag för min del tycker att det är riktigare att säga, att vi uppfattar genom våra sinnesorgan än med våra sinnesorgan.

Sokrates: Du har rätt. Det vore ju också förskräckligt, om flera sinnen satt gömda inom oss liksom grekerna i den trojanska hästen. Snarare är det väl så, att allt detta sammanstrålar i ett enda väsen - kalla det själen eller något annat - med vilket vi genom dessa verktyg så att säga förnimmer allt som är förnimbart.

Theaitetos: Jag tycker att denna förklaring är bättre än den förra.

Sokrates: Att jag önskar att du i detta fall skall vara så noga med uttryckssättet, beror på följande. Jag vill veta om vi med en och samma del av vårt jag genom ögonen träffar rätt i fråga om vitt och svart och genom de andra organen i fråga om andra sinnesintryck och du i så fall finner det befogat att som svar på min fråga skriva allt sådant på kroppens konto.

Men kanske det är bäst att du i direkta svar själv får säga det hellre än att jag beskäftigt inkräktar på din roll. Säg mig alltså: anser du inte, att alla de organ genom vilka vi förnimmer varma, hårda, lätta och söta ting hör till kroppen? Eller till något annat?

Theaitetos: Inte till något annat.

Sokrates: Skulle du också vilja gå med på att vad du förnimmer genom ett sinnesorgan inte är möjligt att förnimma genom ett annat? Så t.ex. kan du inte förnimma genom ögat vad du förnimmer genom hörseln, och inte genom hörseln vad du förnimmer genom ögat.

Theaitetos: Visst vill jag det.

Sokrates: Om du alltså föreställer dig båda förnimmelseobjekten, då förnimmer du ju inte genom vare sig det ena sinnesorganet eller genom det andra något som rör båda.

Theaitetos: Naturligtvis inte.

Sokrates: När det gäller ljud och färg föreställer du dig inte först och främst att de båda existerar?

Theaitetos: Det gör jag.

Sokrates: Är det inte så, att du också föreställer dig att det ena av dessa båda är olikt det andra men identiskt med sig självt?

Theaitetos: Jovisst.

Sokrates: Och att de båda är två men vartdera ett?

Theaitetos: Det går jag också med på.

Sokrates: Är du i stånd att pröva, om de är olika eller lika sinsemellan?

Theaitetos. Utan tvivel.

Sokrates: Genom vilket organ föreställer du dig då allt detta om dessa båda? Ty varken genom hörseln eller genom synen är det möjligt att fatta det som rör båda gemensamt. Och ytterligare ett bevis på vad vi sagt är följande resonemang.

Antag att det vore möjligt att undersöka om ljud och färg smakar salt eller inte. Helt visst kan du säga, med vilket sinne du skulle pröva detta. Tydligt är att det varken är fråga om synen eller hörseln utan om något annat.

Theaitetos: Visst kan jag det. Det är ju det sinne som verkar genom tungan.

Sokrates: Riktigt. Men genom vilket organ verkar den kraft som visar dig det gemensamma i detta liksom i alla andra fall, såsom "att något är", "att något icke är" och de andra begrepp som mina frågor nyss aktualiserade.

Vilka organ kan du nämna, genom vilka den förnimmande delen av vårt jag skulle förnimma vart och ett av allt detta?

Theaitetos: Du menar existens och icke-existens, likhet och olikhet, identitet och motsats, och därtill också ental och flertal, - allt detta tilllämpat på det vi förnimmer. Och tydligen omfattar din fråga också det jämna och det udda och allt annat som har samband därmed. Frågan är alltså: genom vilket av kroppens organ förnimmer vi detta med själen?

Sokrates: Theaitetos! Du följer med övermåttan väl. Det är just detta som min fråga gäller.

Theaitetos. Men, vid Zeus, jag åtminstone kan inte besvara detta på annat sätt än att det enligt mitt förmenande inte finns något speciellt organ alls för dessa ting som det finns för de förut nämnda. Utan det tycks mig vara själen som själv genom sin egen förmåga iakttager det för alla ting gemensamma.

Sokrates: Theaitetos! Du är vacker, inte ful, som Theodoros påstod. Den som talar vackert är vacker och god. Och till det vackra kommer så, att du gjort väl i att spara mig en massa ord, eftersom du tycker, att själen iakttagen somligt genom sin egen förmåga och annat genom kroppens förmögenheter. Detta var vad jag själv tyckte, men jag ville att du skulle tycka detsamma.

Theaitetos: Det är ju också fallet.

Sokrates: Till vilken av de båda kategorierna räknar du existensen? Det är ju något som mer än allt annat beledsagar allt.

Theaitetos: Jag räknar det till det som själen av sig själv söker nå fram till.

Sokrates: Och likaså likhet och olikhet, identitet och motsats?

Theaitetos: Ja.

Sokrates: Och hur är det med det sköna och fula, det goda och onda?

Theaitetos: Det är dessa som jag tror att själen granskar allra mest vad deras existens och deras inbördes förhållande beträffar, när den inom sig bedömer det förflutna och närvarande med tanke på framtiden.

Sokrates: Ett ögonblick! Är det inte så att den förnimmer hårdheten i ett föremål genom känseln och på samma sätt mjukheten i ett mjukt föremål?

Theaitetos: Jo.

Sokrates. Men deras existens och att de båda finns till och deras motsatsförhållande till varandra och existensen av denna motsats, allt detta söker själen själv bedöma för vår räkning genom att reflektera över dem och jämföra dem.

Theaitetos: Javisst.

Sokrates: Är det inte så, att alla intryck som genom kroppen fortplantar sig till själen kan både människor och djur av naturen förnimma genast efter födelsen. Men förmågan att bedöma dessa intryck med hänsyn till existens och nytta infinner sig, om den överhuvud taget infinner sig, först med tiden och med stor möda, och den kräver uppfostran?

Theaitetos. Förvisso är det så.

Sokrates: Är det då möjligt att fatta sanningen, om man inte fattar existensen?

Theaitetos: Det är omöjligt.

Sokrates: Men om någon misslyckas med att nå sanningen i en viss sak, blir han då någonsin i besittning av vetande om denna sak?

Theaitetos: Hur skulle det gå till?

Sokrates: Vetande innehålls alltså inte i våra sinnesintryck, men väl i vår reflexion över dem. Ty existens och sanning kan man, som det väl synas, komma fram till i senare fallet men inte i det förra.

Theaitetos: Det ser så ut.

Sokrates: Kallar du två ting med samma namn fastän de är så olika?

Theaitetos: Det vore ju inte rätt.

Sokrates: Vad ger du då för namn åt det förstnämnda, nämligen att se, höra, lukta, känna köld, känna värme?

Theaitetos: Att förnimma; vad annars?

Sokrates: Och allt detta kallar du alltså förnimmelse?

Theaitetos. Det måste man.

 Sokrates. Och den, påstår vi, har ingen andel i uppfattningen av sanningen och inte heller av existensen.

Theaitetos: Naturligtvis inte.

Sokrates: Och alltså inte heller i vetandet.

Theaitetos: Nej.

Sokrates: Inte under några förhållanden är således förnimmelse och vetande samma sak.

Theaitetos. Tydligen inte. Och just nu har det blivit alldeles tydligt, att vetande är något annat än förnimmelse.

Sokrates. Men vi började ju samtalet inte för att få reda på vad vetande inte är utan vad det är. Dock har vi kommit så långt, att vi inte alls söker det i förnimmelsen utan i den funktion hos själen, hur man än kallar den, då själen av sig själv sysslar med det som existerar.

Theaitetos. Det kallas väl skulle jag tro att fälla omdömen.

Sokrates. Ja, du har rätt, käre vän! Men eftersom du kommit så långt, får du stryka ett streck över hela det föregående resonemanget. Börja nu från början och se efter, om du kan komma till en bättre insikt i saken. Säg mig alltså ännu en gång, vad vetande är.
 

Theaitetos. Att kalla det rätt och slätt för omdöme (eller tro) är omöjligt, ty det finns också ett falskt omdöme (falsk tro). Men kanske är det sanna omdömet (sann tro) vetande. Detta må alltså vara mitt svar. Om saken framstår i ett annat ljus för oss i fortsättningen, skall jag försöka ge ett annat svar.

Sokrates. Det är så det skall svara, Theaitetos, inte tveksamt som förut, utan mera rakt på sak. Ty på så sätt har vi två möjligheter: antingen finner vi det vi är ute efter eller kommer vi att mindre än annars vara benägna att tro oss veta det vi absolut inte vet, och en sådan lön för mödan är inte att förakta. Vad är det alltså du nu påstår: att det finns två slag av omdömen, det ena sant, det andra falskt, och du definierar vetande som sant omdöme?

Theaitetos. ja, det är min åsikt just nu.

Sokrates. Är det då mödan värt att åter ta upp till behandling den föregående diskussionen om omdömet?

Theaitetos. Vilken diskussion menar du?

Sokrates. Det är en sak, som så plågar mig nu liksom många gånger förut, att jag råkar i stor förlägenhet inför mig själv och inför andra därför att jag inte kan säga vad detta själstillstånd innebär och hur det uppstår inom oss.

Theaitetos. Vad är det för ett själstillstånd du menar?

Sokrates. Det där att anse saker och ting för falska. Jag är ännu tveksam, om vi skall låta saken vara eller behandla den på annat sätt än kort förut.

Theaitetos. Vad annars, om vi tycker att den i varje fall bör behandlas. Nyss sade ju du och Theodoros inte så illa på tal om att ge sig tid, att vid sådana undersökningar är det inget som brådskar.

Sokrates. Det var bra att du påminde oss om detta. Det är nog inte ur vägen att gå tillbaka till det gamla spåret. Att göra en liten sak väl är ju bättre än att lämna en stor sak ofullbordad.

Theaitetos. Naturligtvis.

Sokrates. Men hur skall vi gå till väga? Vad påstår vi? Att det vid varje givet tillfälle finns ett falskt omdöme och att någon bland oss fäller ett falskt, medan den andre fäller ett sant omdöme och att detta är naturligt?

Theaitetos. Ja, det påstår vi.

Sokrates. Har inte under alla omständigheter och i varje särskilt fall den satsen sin giltighet för oss, att vi antingen vet eller inte vet? För tillfället fäster jag intet avseende vid sådant som att lära sig och att glömma, vilket ligger mittemellan och således nu faller helt utanför ämnet för vår diskussion.

Theaitetos. Du har rätt, Sokrates, ingenting annat återstår i varje särskilt fall än att veta och att inte veta.

Sokrates. Måste inte den som fäller ett omdöme göra det om något som han vet eller inte vet?

Theaitetos. Det måste han.

Sokrates. Men att inte veta det som man vet eller veta det som man inte vet är ju en omöjlighet.

Theaitetos. Givetvis.

Sokrates. Är det alltså så, att den som fäller ett falskt omdöme, tror att något som han känner till inte är det utan något annat som han känner till, och fastän han känner till båda, är han okunnig om båda.

Theaitetos. Men det är ju omöjligt, Sokrates.

Sokrates. Men kanske han tror, att det han inte känner till är något annat som han inte känner till, det vill t.ex. säga, att den som varken känner Theaitetos eller Sokrates kommer på den idén att Sokrates är Theaitetos eller Theaitetos Sokrates.

Theaitetos. Hur skulle det gå till?

Sokrates. Men förvisso tror ingen, att vad han vet är något som han inte vet, och ej heller att det han inte vet är något han vet.

Theaitetos. Nej, ty det vore mer än underligt.

Sokrates. Hur kan man då överhuvudtaget fälla falska omdömen? Ty utanför dessa alternativ är det väl omöjligt att fälla ett omdöme, ifall det om allt gäller att vi antingen vet det eller också inte vet det, och innanför dem tycks det inte finnas någon som helst möjlighet att fälla ett falskt omdöme.

Theaitetos. Mycket riktigt.

Sokrates. Under sådana förhållanden skall vi kanske inte skärskåda vårt problem ur synpunkten "veta - icke veta" utan ur synpunkten "vara icke vara".

Theaitetos. Hur menar du?

Sokrates. Måhända är det helt enkelt så, att den, som i ett omdöme tilllägger något bestämningar som inte existerar, nödvändigtvis fäller ett falskt omdömen, hur hans tänkande än må vara beskaffat i andra avseenden.

Theaitetos. Det är förmodligen så, Sokrates.

Sokrates. Nåväl. Vad skall vi svara, om någon frågar oss: "Är det nu sagda möjligt för någon överhuvud, och kan någon människa i ett omdöme tänka något som inte existerar, antingen som bestämning hos något ting som existerar eller i och för sig?" Förmodligen kommer vi att svara: "Det är möjligt, om vederbörande tror något som inte är sant." Eller hur?

Theaitetos. Just så.

Sokrates. Kan samma förhållande råda även i andra fall?

Theaitetos. Vilket förhållande menar du?

Sokrates. Jo, att om någon ser något det inte skulle finnas något som han ser.

Theaitetos. Hur skulle det gå till?

Sokrates. Utan ser han något, så ser han ju något av det som existerar. Eller tror du att ett bestämt något hör till det som inte existerar?

Theaitetos. Det gör jag inte.

Sokrates. Den som ser något bestämt, ser alltså något som är.

Theaitetos. Tydligen.

Sokrates. Och den som hör något, han hör något bestämt och något som är.

Theaitetos. Ja!

Sokrates. Och den som rör vid något, rör vid ett bestämt objekt och i och med det vid något som existerar.

Theaitetos. Det stämmer också.

Sokrates. Men den som fäller ett omdöme, gör han det inte om en viss sak?

Theaitetos. Nödvändigtvis.

Sokrates. Men den som fäller ett omdöme om något, gör det om något som existerar?

Theaitetos. Det går jag med på.

Sokrates. Den som fäller ett omdöme om något som inte existerar fäller ett omdöme om ingenting.

Theaitetos. Tydligen.

Sokrates. Men den som fäller ett omdöme om ingenting, han fäller inget omdöme alls.

Theaitetos. Det torde vara klart.

Sokrates. Det är alltså inte möjligt att i ett omdöme tänka något som inte existerar, vare sig som bestämning hos ting som existerar eller i och för sig.

Theaitetos. Tydligen inte.

Sokrates. Att fälla falska omdömen är således någonting annat än att fälla omdömen om något som inte existerar.

Theaitetos. Det ser så ut.

Sokrates. Varken enligt detta eller det kort förut förda resonemanget finns det inom oss ett falskt omdöme.

Theaitetos. Det gör det alltså inte.

Sokrates. Men kanske att det vi kallar ett falskt omdöme uppkommer på följande sätt.

Theaitetos. Hur?

Sokrates. Vi påstår att det falska omdömet är ett slags förväxling, som inträffar då någon i sin tankeverksamhet byter ut något av de existerande tingen mot ett annat. På så sätt fäller han alltid ett omdöme om något ting som existerar, men han väljer det ena i stället för det andra, och eftersom han missar sitt mål, kan man med rätta säga om honom att han fäller ett falskt omdöme.

Theaitetos. Jag tycker att vad nu sagts är alldeles riktigt. Ty den som tänker "skönt" i stället för "fult" eller "fult" i stället för "skönt", han fäller i sanning falska omdömen.

Sokrates. Det är tydligt, Theaitetos, att du föraktar mig och inte är rädd för mig.

Theaitetos. Varför i all världen tror du det?

Sokrates. Därför att du inte tror, att jag skall haka upp mig på uttrycket "i sanning falskt" och fråga dig, om en sak kan vara "långsamt snabb" eller "tungt lätt" eller om något annat av de motsatta kan överge den egna naturen och bli till sin egen motsats. Det ämnet låter jag emellertid vara för att du inte skall förlora modet. Men du gillar, som du sagt, satsen att falska omdömen beror på förväxling.

Theaitetos. Ja.

Sokrates. Enligt  din åsikt är det alltså möjligt att uppfatta en viss sak som om den vore en annan än den är?

Theaitetos. Den möjligheten finns.

Sokrates. När ens tanke förfar på detta sätt, måste den inte då tänka på båda objekten eller på det ena av de två?

Theaitetos. Det måste den: antingen på båda samtidigt eller på det ena efter det andra.

Sokrates. Utmärkt. Men menar du med "tänka" detsamma som jag?

Theaitetos. Vad menar du då?

Sokrates. Det är ett samtal som själen för med sig själv om saker som den betraktar. Med denna förklaring vill jag inte framstå som en som vet att det förhåller sig så. Det föresvävar mig att själen då den tänker helt enkelt samtalar med sig själv: den frågar och svarar själv, den säger ja eller nej. Men när den, långsammare eller snabbare, tagit ställning till ett påstående och efter att ha fastställt dess gränser vidhåller det utan att längre vara tveksam, då betraktar vi det som ett själens omdöme. Därför är för mig att tänka detsamma som att tala och tanken lika med ett avslutat tal, dock inte till en annan eller med rösten utan i tysthet och för sig själv. Vad säger du om det?

Theaitetos. Jag är av samma åsikt.

Sokrates. När någon alltså i tanken fattar något för att vara något annat, så säger han för sig själv att det ena är det andra, förefaller det.

Theaitetos. Givetvis!

Sokrates. Sök nu i ditt minne, om du någonsin sagt för dig själv, att det sköna är fult eller orätt är rätt. Kort sagt, se efter om du någonsin sökt övertyga dig själv om att en sak är en annan eller om du tvärtom inte ens i drömmen vågat säga till dig själv, att udda tal är absolut lika med jämna eller dylikt.

Theaitetos. Du har rätt.

Sokrates. Tror du att någon, han må vara frisk eller galen, på allvar söker intala sig och säga till sig själv, att oxen måste vara en häst och tvåtalet ett ental?

Theaitetos. Vid Zeus, inte jag.

Sokrates. Om alltså det att tala till sig själv är detsamma som att tänka (fälla omdömen), så kan ingen, som talar om och tänker på två objekt och med sin själ träder i förbindelse med båda, säga och tänka att det ena är det andra ... Ingen tänker att det fula är skönt eller något sådant.

Theaitetos. Visst godtar jag detta. Jag är av samma åsikt som du.

Sokrates. Tänker man alltså på två objekt, så kan man inte tänka sig att det ena är det andra.

Theaitetos. Det ser så ut.

Sokrates. Men den, som å andra sidan bara tänker på det ena objektet och inte alls på det andra, kommer aldrig att tänka att detta ena är det andra.

Theaitetos. Du har rätt. Ty i annat fall skulle det vara nödvändigt att han uppfattade också det som han inte tänker på.

Sokrates. Vare sig man tänker på båda objekten eller på det ena, så finns det alltså ingen möjlighet till förväxling. Om därför någon definierar falskt omdöme som förväxling i tanken, så är det tomt prat. Ty det framgår klart både av det här resonemanget och av vad som sagts förut, att det inom oss inte finns något falskt omdöme.

Theaitetos. Troligen inte.

Sokrates. Och ändå, min käre Theaitetos, måste vi, om vi inte kan visa att falskt omdöme finns, gå med på många orimliga påståenden.

Theaitetos. Vilka då?

Sokrates. Det skall jag inte tala om för dig förrän jag försökt se saken från alla sidor. Jag skulle nämligen skämmas över oss, om vi tvingades gå med på mina påståenden medan vi ännu är villrådiga. Men om vi når vårt mål och känner oss fria, då först - när vi sluppit göra oss löjliga skall vi tala om de andra såsom varande illa däran. Om vi däremot inte vet oss någon levande råd, då skulle jag tro att vi kommer att känna oss så förödmjukade, att vi måste låta satsen om omöjligheten av ett falskt omdöme trampa på oss och hantera oss som den vill, ett behandlingssätt som sjösjuka människor får finna sig i. Hör på alltså, på vilket sätt jag ännu ser en väg till lösningen av problemet.

Theaitetos. Säg det bara.

Sokrates. Vad jag vill säga är, att vi hade fel då vi påstod, att man omöjligt kan tänka sig att saker som man vet är saker som man inte vet, och på så sätt missta sig. På sätt och vis är detta möjligt.

Theaitetos. Menar du det där som också jag misstänkte redan då, när vi behandlade problemet ifråga? När jag som känner Sokrates ser en annan på långt håll som jag inte känner, har det understundom hänt att jag trott att det var Sokrates, som jag känner. I ett sådant fall inträffar det du säger.

Sokrates. Avstod vi inte från att ta med ett sådant fall, eftersom det skulle innebära att vi, då vi visste något, på samma gång inte visste det?

Theaitetos. Jovisst.

Sokrates. Vi skall kanske nu inte resonera som förut utan göra följande antagande. Kanske att inget motstånd möter oss, men det kan också hända att det tar emot någonstans. Men vi är i en sådan situation att vi är tvungna att vända upp och ner på varje argument och pröva det. Se alltså efter om jag har något av vikt att säga. Är det möjligt att senare lära känna något som man förut inte vetat?

Theaitetos. Visst är det möjligt.

Sokrates. Och det kan inträffa flera gånger?

Theaitetos. Det är ingenting som hindrar.

Sokrates. Antag nu, att det i våra själar finns bildligt talat en vaxmassa. Hos den ena är denna större, hos den andra mindre, hos somliga är vaxet renare, hos andra smutsigare. I vissa fall är det hårdare, mjukare i andra fall, och hos somliga är det precis lagom.

Theaitetos. Nåväl?

Sokrates. Låt oss alltså säga, att detta "vax" är en gåva av minnet, musernas moder, och att vi där trycker in allt vad vi vill komma ihåg av det vi ser eller hör eller själva tänker. Det går så till att vi håller "vaxet" under våra sinnesförnimmelser och tankar och pressar in dem som man gör med tecknen i en sigillring. Och det som pressats in minns vi så länge som dess avbild är kvar. Men det som utplånats eller inte kunnat pressas in har vi glömt och känner inte till.

Theaitetos. Gärna för mig.

Sokrates. Tänk nu efter: om någon vet saker och ting och beaktar något av vad han nu ser eller hör, är det inte möjligt att han på detta sätt fäller ett falskt omdöme?

Sokrates. Att man fäller ett falskt omdöme kan bero på följande fenomen. Jag känner dig och Theodorus och har i den här vaxmassan avtryck som med sigillringar av er båda; jag ser er båda på långt håll och alltså inte riktigt tydligt; min önskan är att den synförnimmelse jag har av var och en av er skall passas in i det rätta avtrycket, och jag är därför ivrig att "få in foten i det spår som passar den, för att ett igenkännande skall äga rum".' Men så tar jag fel, och liksom de som sätter vänster sko på höger fot och tvärtom, passar jag in synintrycket av den ene i sigillavtrycket av den andre. Det är då som förväxlingen och det falska omdömet uppstår.

Theaitetos. Det verkar troligt, Sokrates. Din förklaring av tänkandets mekanism är alldeles överdådig.

Sokrates. Du kommer att använda ännu starkare ord, när du får höra följande resonemang. Att fälla ett sant omdöme är ju skönt, men att missta sig är fult.

Theaitetos. Givetvis.

Sokrates. Skälet härtill är, påstås det, följande. När vaxet i någons själ bådar ett djupt skikt, är rikligt tilltaget, är glatt och ordentligt knådat, då är de tecken som genom sinnena inpräglas i själens hjärta ("kéar", som Homeros uttrycker sig med tanke på vaxet, "keros") rena och han tillräckligt djup och varar länge. Sådana människor har lätt för att lära, lätt för att komma ihåg. Vidare förväxlar de inte tecknen av sina förnimmelser utan tänker riktigt. Ty tydliga och spatiösa som dessa tecken är, hänför de var och en av dem snabbt på de skilda ting som präglat dem och som kallas "verkliga", och dessa människor betecknas som visa. Eller tycker du inte, att det är, så?

Theaitetos. I högsta grad.

Sokrates. När nu någons "hjärta" är "ludet", något som enligt den allvise skalden är berömvärt, eller när det är smutsigt och vaxet inte är rent eller är i hög grad mjukt eller hårt, så förhåller det sig så, att de med mjukt vax har lätt för att lära och lätt för att glömma, medan det är tvärtom med dem hos vilka vaxet är hårt. De som har ett skrovligt, ojämnt och stenarter vax, fyllt med jord eller smuts, får otydliga avtryck. Otydliga är dessa också när materialet är hårt, ty då saknas djup. Likaså är de otydliga när materialet är mjukt. Ty då flyter det hela ihop och avtrycken blir fort suddiga. Och när till råga på allt avtrycken hopas på varandra, därför att den trångbröstade har ont om utrymme i sin lilla själ, då blir de ännu otydligare. Alla dessa har förutsättningar för att tänka falskt. Ty när de ser eller hör eller tänker något, kan de inte snabbt nog hänföra de olika objekten till rätt avtryck. Trögtänkta som de alltså är och med sin tendens till förväxling ser de fel och hör fel och tänker mestadels galet, och om dessa säger vi att de har fel beträffande de ting som existerar och att de är okunniga.

Theaitetos. Det kan inte tänkas en riktigare framställning av saken än din.

Sokrates. Skall vi alltså säga, att det finns falska omdömen i vårt inre?

Theaitetos. I hög grad.

Sokrates. Också sanna?

Theaitetos. Ja.

Sokrates. Vi tror alltså, att vi numera är fullt ense om att båda dessa slags omdömen säkert existerar.

Theaitetos. I högsta grad.

Sokrates. En pratmakare tycks verkligen vara en förskräcklig och obehaglig uppenbarelse.

Theaitetos. Vad för något? Vad menar du med att säga så?

Sokrates. Jag är arg på min egen dumhet och på min verkliga pratsjuka. Ty kan man kalla det för något annat, när någon argumenterar fram och tillbaka därför att han av tankelättja inte kommer till någon övertygelse och har svårt att överge något av argumenten.

Theaitetos. Men vad har du för anledning att vara arg?

Sokrates. Jag är inte bara arg, utan jag är också rädd för vad jag skall svara, om någon ställer följande fråga till mig: "Sokrates! Du har alltså funnit, att det falska omdömet inte har sitt säte i sinnesförnimmelserna och deras förhållande till varandra och inte heller i tänkandet utan i anpassningen av förnimmelsen till tänkandet? "
Antagligen skulle jag besvara detta med ett skrytsamt "ja" som om vi hade gjort en riktig upptäckt.

Theaitetos. Jag för min del tycker att din bevisföring inte är dålig.

Sokrates. "Och menar du inte", skulle han fortsätta att fråga, "att vi om en människa som vi inte ser och som endast finns i vår föreställning, aldrig kan tro att hon är en häst, som vi varken ser eller rör vid och som vi endast tänker på utan att ha någon förnimmelse av den?" Troligen skulle jag svara att jag hyste denna åsikt.

Theaitetos. Och det med rätta.

Sokrates. "Hur är det nu", säger då vederbörande, "med 11, som endast existerar i någons tanke? Enligt föregående resonemang kan han väl aldrig tro att 11 är 12, om 12 likaledes endast existerar i hans tanke?" Svara du den här gången!

Theaitetos. Jag skulle svara, att om någon ser eller rör vid 11 föremål kan han tro att de är 12. Men existerar de i hans tanke, kan han aldrig komma till en sådan uppfattning.

Sokrates. Nåväl. Tror du, när någon föresatt sig att i sitt eget inre fundera över summan av 5 och 7 - jag menar inte fem och sju människor eller dylikt utan just 5 och 7, om vilka vi ovan sagt att de är minnesmärken i vaxmassan som inte kan vara föremål för falska omdömen tror du att det vid en sådan undersökning av själva talen, då man fört ett samtal med sig själv och frågat sig hur stor summan är, någonsin inträffat, att den ene trott och sagt 11 och den andre 12? Eller säger alla och tror att summan är 12?

Theaitetos. Nej, vid Zeus, utan många säger 11. Och rör det sig om större tal, är det lättare att ta fel. Jag antar att du tänker på tal överhuvud taget.

Sokrates. Det har du rätt i, och tänk efter om det då försiggår något annat än att själva talet 12, som finns i vaxmassan, tros vara 11.

Theaitetos. Det ser så ut.

Sokrates. Kommer vi då inte tillbaka till vårt första resonemang? Ty den som råkar ut för denna förväxling tror, att något som han känner till är ett annat som han också känner till. Men det sade vi att det var omöjligt, och just därför tvingades vi att anta att falska omdömen inte existerade, för att inte tvingas till påståendet att samma person samtidigt visste och icke visste samma sak.

Theaitetos. Mycket sant.

Sokrates. Alltså måste man visa, att falska omdömen beror på något annat än tankens avvikelse från sinnesförnimmelsen. Ty om så vore, skulle vi aldrig missta oss, när det gällde tänkandet självt. Men på vår nuvarande ståndpunkt är det antingen så, att det inte finns något som heter falskt omdöme, eller också är det möjligt att icke veta vad man vet. Vilket väljer du?

Theaitetos. Du förelägger mig ett omöjligt val.

Sokrates. Men i alla fall tycks det vara så, att konsekvensen inte tillåter båda alternativen. Och ändå, ty vi måste våga allt, hur skulle det vara, om vi försökte vara fräcka?

Theaitetos.Så?

Sokrates. Om vi med friskt mod försökte oss på att förklara vetandets verkliga beskaffenhet.

Theaitetos. Och vad ligger det för fräckt i det?

Sokrates. Hela vår diskussion ända från början har gällt en undersökning av vetandets begrepp, varvid vi utgått från att vi inte visste, vad vetande egentligen är för något. Du tycks inte ha förstått det.

Theaitetos. Visst har jag gjort det.

Sokrates. Är det då inte oförskämt, att söka visa vad det innebär att veta utan att kunna säga vad vetande är för något? Nej, min kära Theaitetos, sedan länge har vårt samtal varit fyllt av dimmiga begrepp. Ty otaliga gånger har vi sagt "vi känner till" och "vi känner inte till", "vi vet" och "vi vet inte", som om vi på något sätt förstod varandra, medan vi ännu är okunniga om vetandet. Och, med förlov sagt, vi har ännu i talande stund använt uttrycken "vara okunnig om" och "förstå" som om vi hade rätt att använda dem, om vi inte vet vad vetande är för något.

Theaitetos. Men på vilket sätt skall du kunna föra diskussionen, om du undviker dessa uttryck?

Sokrates. Inte på något sätt alls, så funtad som jag är, men väl om jag vore en som är lika skicklig i att tala för som emot. Ty om en sådan man vore närvarande nu, skulle han påstå att han undvek dessa uttryck, och klandra oss häftigt för vad jag sagt. Usla tänkare som vi alltså är, skall jag med din tillåtelse våga säga hur vetandet är beskaffat.
Jag tror nämligen att det i någon mån kommer att vara oss till nytta.

Theaitetos. Du måste våga det, vid Zeus. Och du får full förlåtelse, om du inte skulle undvika nämnda uttryck.

Sokrates. Alltså - har du hört vad man nu påstår att vetandet är?

Theaitetos. Förmodligen, men för tillfället kommer jag inte ihåg det...

Sokrates. Man säger att det är: att ha vetande.

Theaitetos. Det är rätt.

Sokrates. Låt oss nu göra en liten ändring och säga: att äga vetande.

Theaitetos. Vari består skillnaden, menar du?

Sokrates. Kanske är det ingen skillnad alls. Men hör på vad jag har för åsikt, och pröva den tillsammans med mig!

Theaitetos. Ja, om jag bara kan.

Sokrates. "Att äga" är, tycker jag, inte detsamma som "att ha". Om någon till exempel köper en mantel och äger den men inte har den på sig, så kan vi inte säga att han har den, men väl att han äger den.

Theaitetos. Du har rätt.

Sokrates. Tänk då efter om det inte är möjligt att på samma sätt äga vetande utan att ha det. Det är som när någon har infångat vilda fåglar, till exempel duvor, och satt upp ett duvslag hemma, där han föder dem. Vi kan då visserligen i en viss mening säga att han hela tiden har dem, eftersom han äger dem. Inte sant?

Theaitetos. ja.

Sokrates. Men i en annan bemärkelse har han ingen av dem. Utan han har fått makt över dem, eftersom han i sin ägandes inhägnad tvingat dem till underkastelse, så att han kan ta och hålla fast dem när han vill. Varje gång han får lust till det, kan han fånga in en duva och släppa den, och så står det honom fritt att göra så ofta han vill.

Theaitetos. Så är det.

Sokrates. Låt oss gå vidare! Liksom vi i det föregående satte upp ett slags vaxtavla i själen, så låt oss nu å andra sidan i varje själ göra ett fågelhus med alla möjliga fåglar i, somliga i flockar och skilda från de övriga, andra i små grupper och några åter flygande ensamma genom alla grupperna som det slumpar sig.

Theaitetos. Låt oss anta det! Men vad följer av det?

Sokrates. I vår barndom - så måste vi tänka oss saken - är detta hus tomt, och i stället för fåglar sätter vi dit kunskaper. Den som förvärvat ett stycke kunskap och stängt in det i inhägnaden, om honom säger vi att han lärt sig eller funnit den sak som är denna kunskaps objekt, och att detta är vad som menas med "vetande".

Theaitetos. Låt oss anta det!

Sokrates. Antag nu att han åter vill jaga efter ett kunskapsobjekt, att få tag i det och hålla fast det och sedan släppa i väg det. Tänk efter med vilka uttryck han skall beskriva detta. Med samma uttryck som då han först bemäktigade sig dem eller med andra? Jag skall ge dig ett exempel för att du skall förstå bättre vad jag menar. Det finns ju en konst som du kallar aritmetik.

Theaitetos. Ja.

Sokrates. Tänk dig nu den som en jakt efter kunskaper om allt vad jämnt och udda heter.

Theaitetos. Ja.

Sokrates. Jag skulle tro att tack vare denna konst har vederbörande själv makt över kunskaperna om talen och kan överlämna dem till någon annan.

Theaitetos. Ja.

Sokrates. Att överlämna kunskaperna kallar vi "att lära ut", att ta emot dem "att lära sig" och att ha kunskaperna i nämnda fågelhus efter att ha mödosamt förvärvat dem kallar vi "att veta".

Theaitetos. Javisst.

Sokrates. Lägg nu märke till vad som följer av detta. Är det inte så, att den perfekte räknemästaren känner till alla tal? Ty kunskapen om alla tal finns i hans själ.

Theaitetos. Naturligtvis.

Sokrates. Är det inte så, att en sådan man ibland räknar antingen själva talen i sitt inre eller andra ting som har ett tal.

Theaitetos. Naturligtvis.

Sokrates. Att räkna måste vi helt enkelt definiera som att undersöka hur stort ett tal är.

Theaitetos. Så är det.

Sokrates. Det förefaller alltså att räknemästaren, som ju skulle känna till varje tal - det var vi ense om - undersöker vad han vet, som en som icke vet. Du känner nog till dylika stridsfrågor.

Theaitetos. Det gör jag.

Sokrates. Vi skall nu utnyttja bilden med jakten efter duvor och deras infångande. Vi skall alltså säga, att det är fråga om dubbel jakt: först före besittningstagandet i avsikt att äga och sedan efter besittningstagandet i avsikt att ta och ha i sin hand vad man redan förut ägde. På samma sätt förhåller det sig med de kunskaper man äger om ting som man lärt sig och känner till: man kan lära sig samma saker en gång till. Man kan åter gripa och hålla fast kunskapen om varje ting; detta är då en kunskap som man visserligen ägde redan förut, men inte hade aktuellt i medvetandet.

Theaitetos. Det är sant.

Sokrates. Detta var alltså meningen med min fråga, vilka uttryck som skall användas, när matematikern skall till att räkna och den lärde skall till att läsa. Ty i ett sådant fall ser det ju ut som om en som vet ger sig till att gå i lära hos sig själv för att lära sig vad han redan vet.

Theaitetos. Men det är ju besynnerligt, Sokrates.

Sokrates. Men skall vi då säga, att han läser och räknar vad han icke vet, vi som har låtit honom känna till alla bokstäver och alla tal.

Theaitetos. Men också detta är besynnerligt.

Sokrates. Låt oss alltså säga, att vi inte bryr oss ett dugg om, huruvida någon finner ett nöje i att vrida och vända på orden "veta" och "lära sig". Men eftersom vi skiljer mellan att äga kunskap och att ha den, så påstår vi, att det är omöjligt att någon icke äger vad han äger, varför det aldrig inträffar att någon icke vet vad han vet; men väl är det möjligt för honom att få en falsk föreställning eller fälla ett falskt omdöme om det. Ty det är möjligt att han inte har kunskap om detta objekt utan om ett annat i stället, när han jagar efter ett visst kunskapsobjekt och tar fel bland de kunskaper som flyger förbi. I stället för det rätta objektet tar han ett annat, och tror sålunda att 11 är 12. I stället för kunskapen om 12 har han fått tag i den hos honom förefintliga kunskapen om 11, ungefär som om man fångade en ringduva i stället för en skogsduva.

Theaitetos. Det låter ju förnuftigt.

Sokrates. När han däremot får tag i den kunskap som han är ute efter, då misstar han sig inte utan tänker vad som är verkligt. Så förhåller det, sig med det sanna och falska omdömet, och ingen av våra föregående invändningar står nu längre hindrande i vägen. Du instämmer förmodligen med mig, eller hur?

Theaitetos. Ja.

Sokrates. Naturligt nog, eftersom vi nu går fria från invändningen att man inte vet vad man vet. Ty att inte äga vad vi äger har inte längre någon giltighet, vare sig vi misstar oss i något hänseende eller inte misstar oss. Men nu är det ett annat svårare problem som skymtar.

Theaitetos. Vilket då?

Sokrates. Jo, hur kan en förväxling av kunskapsobjekt någonsin leda till ett falskt omdöme.

Theaitetos. Hur menar du?

Sokrates. För det första, hur kan man, när man har kunskap om ett ting, låta bli att igenkänna det inte av brist på kunskap utan till följd av just den kunskap som finns inom en. Och vidare, när vi tar det ena objektet för det andra, är det ju höjden av oförnuft, att själen inte skulle igenkänna något och vara okunnig om allt, då en kunskap inställt sig. Enligt detta resonemang är det ingenting som hindrar att även okunnigheten, när den inställer sig, låter oss känna till något eller blindheten låter oss bli seende, om nämligen även vetandet någonsin kan låta någon vara ovetande.

Theaitetos. Men, Sokrates, kanske vi gjorde fel i att betrakta endast kunskaperna som ett slags fåglar. Vi borde också ha låtit "okunnigheter" flyga med i själen, och den jagande ibland fånga kunskap och ibland okunnighet om samma sak. Sålunda skulle han fälla ett falskt omdöme genom okunnigheten och ett riktigt omdöme genom kunskapen.

Sokrates. Det är inte lätt att låta bli att berömma dig, Theaitetos. Men granska det du sagt ännu en gång. Antag nämligen att det är som du säger. Den som får tag i okunnighet fäller enligt ditt påstående ett falskt omdöme, inte sant?

Theaitetos. Ja.

Sokrates. Han tror väl inte att han fäller ett falskt omdöme?

Theaitetos. Naturligtvis inte.

Sokrates. Utan han tror att han fäller ett sant omdöme. Han förhåller sig som om han kände till det som han misstar sig om.

Theaitetos. Så är det.

Sokrates. Han tror alltså att han har fångat och innehar kunskap och inte okunnighet.

Theaitetos. Det är tydligt.

Sokrates. Vi har alltså gått en lång väg. Men vi har gått runt så att vi nu befinner oss i samma svårighet som förut. Vår gamle kritiker kommer att brista i skratt och säga: "Högt ärade vänner! Är det så att den som känner till både kunskap och okunnighet tror att det ena av dessa ting som han vet är det andra som han också vet? Eller vet han ingetdera, men tror att det ena som han icke vet är det andra som han inte heller vet? Eller vet han det ena men inte det andra och tror att det han vet är det som han inte vet, eller att det han inte är det han vet? Eller tänker ni hålla på så här i samma stil och tala om för mig att det finns kunskaper om kunskaper och okunnighet, som ägaren håller instängda i andra av era löjliga duvslag eller vaxmassor och att han sålänge han äger dem är dessa kunskapers herre även om han inte har dem till hands i sin själ?? På så sätt ska vi tvingas att otaliga gånger springa runt till samma punkt och så kommer vi ingen vart!"
Vad ska vi svara på detta, Theaitetos?

Theaitetos. Vid Zeus!! Jag för min del vet inte vad man ska svara.

Sokrates. Är det alltså så att detta resonemang riktar en berättigad kritik mot oss och visar att det inte är rätt av oss att förbigå vetandet och i stället söka en förklaring till det falska omdömet innan vetandets begrepp klargjorts. Det är omöjligt att komma underfund med det falska omdömet förrän man fått en tillfredsställande förklaring på vad vetandet är.

Theaitetos. För närvarande måste jag hysa samma uppfattning som du Sokrates.

Sokrates. För att åter börja från början - vad ska vi nu säga att vetande är för något? För du tänker väl inte ge upp?

Theaitetos. Visst inte, såvida inte du ger upp.

Sokrates. Svara alltså, vilken definition vi skall ge med minsta risk att motsäga oss själva.

Theaitetos. Det är den som vi försökte oss på förut. Jag har absolut ingen annan.

Sokrates. Vilken menar du?

Theaitetos. Den att sann tro (eller sant omdöme) är vetande. Ty att tro på det som är sant är väl att inte missta sig och allt som följer därav är riktigt och bra.

Sokrates. "Det kommer erfarenheten att visa"  sa han som skulle upplysa om ett vadställe över floden. Låt oss göra på samma sätt och fortsätta vår forskningsfärd. Kanske ska just ett mötande hinder uppenbara det sökta.