Filosofi A: FÖRESTÄLLNING OCH VETANDE

Filosofer har länge förbryllats av problemet: vilka av människors föreställningar kan med rätta hävdas vara inte blott tro, utan också "kunskap" och under vilka omständigheter detta kan ske. Också kristna tänkare har brottats med den frågan och inte bara generellt utan också med avseende på religiös tro. Kan t ex några av våra trosföreställningar om Gud någonsin med rätta betraktas som kunskap?

[1. Reflektion och värdering: Anser du att en föreställning någonsin blir säker kunskap? Eller är allt vi "vet" endast föreställningar?]          

Om så är fallet, vilka och när då? Om inte, varför inte?

Påståendet att man vet  tolkas av såväl filosofer som lekmän som starkare än påståendet att man tror. Trosföreställningar kan visa sig vara villfarelser. Vi finner inget ovanligt med en väns bekännelse att en av hans trosföreställningar visat sig vara felaktig.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att "jag vet att jag är kär" är starkare än "jag tror att jag är kär"? Eller kan man aldrig veta det säkert?]

Men vi skulle tycka det vara märkligt om någon erkände att en del av henns kunskap visat sig vara falsk - jag visste det men det var inte sant ! Till skillnad från tro skulle ju kunskapen vara immun mot falskhet. Och i ett fall där ett påstående om kunskap visar sig vara falskt, då ska man dra slutsatsen att personen inte visste vad hon trodde att hon visste. Inte att hennes kunskap i sig själv är falsk.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att vi vet saker som vi senare inser att vi inte visste? Visste vi då eller trodde vi bara att vi visste?]

De dominerande teorierna om kunskap i den västerländska filosofin har varit en eller annan version av det som kallas "fundamentism".  Enligt denna uppfattning kan en utsaga om tro tas som kunskap om och endast om den är antingen ett grundläggande påstående eller är en slutsats från grundläggande påståenden på något lämpligt sätt. Grundläggande påståenden ska vara självklara och okorrigerbara; de begrips genast och med visshet.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något i ditt liv som du begriper genast och med visshet? Något du inte kan betvivla?]

Även om det inte råder någon större enighet om vilka påståenden som är sant grundläggande, så brukar ofta Descartes "Jag tänker, alltså är jag"  och påståenden om omedelbara sinnesförnimmelser som "Det gör ont" framföras som exempel på grundläggande påståenden. Både deduktion (logisk metod) och induktion (sannolikhetsmetod) har förespråkats som lämpliga metoder att bygga ytterligare kunskap på de grundläggande vissheterna. 

[5. Reflektion och värdering: Anser du att du bygger din världsbild på säkra vissheter och grundläggande påståenden? Eller gissar du dig fram?]

För en del fundamentister skulle påståenden som är slutsatser från grundläggande påståenden uppfylla kravet för att kalla för  kunskap, liksom påståenden som rättfärdigas sannolikt genom andra grundläggande påståenden.

På senare tid har en omfattande diskussion ägt rum bland filosofer kring de religiösa trosföreställningarnas relation till kunskapens grundvalar. Jag tror att den diskussionen har föranletts av åtminstone två faktorer: för det första har den fundamentistiska teori som just skisserats själv råkat i svårigheter.  Många filosofer har upplevt ett fortsatt behov av att ta itu med ett kvardröjande arv av logisk positivism enligt vilket påståenden om religiös tro på sin höjd är känslomässiga yttranden som faller helt utanför kunskapens domäner.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att religiösa påståenden på sin höjd är känslomässiga yttranden? T. ex. att Jesus levde och dog för alla människors befrielse?]

Frågan om religiös tro och kunskap har behandlats av filosoferna Nicholas Wolterstorff, vars kritik av fundamentismen är välkänd för många yrkesfilosofer och Alvin Plantinga, vars arbete inom religionsfilosofin väckt internationell uppmärksamhet. Den grundläggande frågan är denna: Exakt vad är "kunskap" enligt en post-fundamentistisk modell och hur, om alls, skiljer den sig från blott "tro, eller rentav "rationell' tro?

[7. Reflektion och värdering: Anser du att det kan finnas en rationell tro? Alltså en tro som samtidigt är i enlighet med förnuftet?]

Fundamentismen försöker fastlägga under vilka villkor trosföreställningar rätteligen kan tas som kunskap. Dess syfte är att skilja de fördomar och gissningar som förknippas med åsikter från objektivt säker kunskap. För att nå detta syfte försöker den konstruera kunskapens överbyggnad på en fast grund av visshet med hjälp av antingen deduktiv eller induktiv metod. Wolterstorff hävdar emellertid att båda dessa metoder står inför oöverstigliga svårigheter.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att det inte räcker med logik och sannolikhet för att avgöra vad som är säkert vetande?]

Det är naturligtvis inte svårt att se deduktionens lockelse. Varje nybörjarstudent i logik får lära sig den enkla deduktiva syllogismen: "Alla människor är dödliga; Sokrates är en människa; alltså är Sokrates dödlig." Fördelen med deduktion är att om premisserna är sanna och resonemangets form giltig, så följer slutsatsen med obeveklig nödvändighet. Påståenden som härletts ur otvivelaktiga grundläggande satser skulle därför också tyckas ha den uppskattade egenskapen otvivelaktighet.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att det som bevisats logiskt är otvivelaktigt?]

Men problemet för den deduktiva metoden ligger i det faktum att inte mycket av det vi vet visar sig kunna härledas ur grundläggande vissheter. Sålunda noterar Wolterstorff att deduktionen visserligen utlovar visshet, men att "de flesta universella påståenden om fysiska föremål inte skulle vara berättigade."  "Alla svanar har vingar", kan t ex inte härledas ur min kunskap (även om den kunskapen vore viss) att just de svanar jag träffat på (om än aldrig så många) alla har vingar. Men "Alla svanar har vingar" är heller inte ett grundläggande påstående. Det finns inget omedelbart självklart hos den.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att påståenden om svanar eller andra föremål i världen är osäkra påståenden? Påståenden som inte kan logiskt bevisas?]

Eftersom deduktivismen alltså inte fungerar särskilt väl, har många fundamentister i stället vänt sig till ett induktivt eller sannolikhetsmässigt angreppssätt när de fogar propositioner till sitt förråd av grundläggande vissheter.  Den induktiva metoden går från de grundläggande vissheterna till påståenden som ses ha mer eller mindre sannolikhet. Men filosofer som Wolterstorff noterar helt riktigt att över gången till sannolikhet betyder en radikal sänkning av normerna i fråga om vad som räknas som kunskap.  De flesta logiska deduktivister skulle ha vägrat att betrakta gissningar - om än aldrig så sannolika - som kunskap överhuvudtaget.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att sannolika gissningar är kunskap?]

Således kommer sannolikhetsmetoden, även om den vore framgångsrik, att inbegripa en försvagning av det ursprungliga målet visshet och okorrigerbarhet. Det finns inte längre något visst eller helt säkert.  Wolterstorff hävdar att teoretiker än så länge inte förmått ge ett övertygande rättfärdigande för induktionen i sig.

Ett annat sätt att se på samma sak är detta: fundamentisten ställs inför svårigheten att finna ett lämpligt förråd av grundläggande påståenden som ska bära upp kunskapens överbyggnad; för dessa måste vara både sanna och utan att vara härledda och med visshet vetas vara sanna.  Det visar sig att grundläggande påståenden inte är lätta att få tag i. Om man vill ta rapporter om omedelbara förnimmelser som grundläggande, måste man i så fall möta problemet att våra rapporter om dessa förnimma ser ingalunda är ofelbara.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att påståenden om våra sinnesintryck kan vara helt säkra?]

Jag kan ta miste om vad jag tror att jag ser, även om jag kanske  inte kan ta miste om att jag tycker mig se vad jag tror att jag ser. Därför förefaller också en så elementär rapport om sinnesförnimmelser som "Jag ser en katt på taket" efter en ihärdig jakt på det okorrigerbara att upplösas i den betydligt försiktigare  "Det förefaller mig katt-på-tak-ligt"!

[13. Reflektion och värdering: Anser du att vi bara kan säga att saker förefaller finns?] 

Utsagor som försöker diskutera verkliga föremål visar sig vara utsagor om våra egna medvetandetillstånd. Och som Wolterstorff uttrycker det, "Det verkar osannolikt att vi ur vår introspektiva kunskap om påståenden om våra egna medvetandetillstånd skulle kunna bygga hela den objektiva vetenskapens struktur."  Tydligen har vi inte tillräckligt med grundläggande påståenden på vilka vi kan bygga säker kunskap.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att kunskap inte kan byggas på påståenden om vad som förefaller finnas i världen?]

Dessa överväganden bildar bakgrund till Wolterstorffs omdöme att fundamentismen är ohållbar som filosofi om kunskap och måste överges. Han är dock noga med att betona att hans förkastande av fundamentismen varken inbegriper skepticismen (uppfattningen att ingenting kan vetas) eller en epistemologisk släpphänthet ("allting duger"). Det är dock inte helt klart exakt hur man kan undgå skepticismen.

Om fundamentismens måste överges förefaller det som om huvudsakligen två vägar står öppna. Den ena kan antingen hålla fast vid det fundamentistiska kriteriet och helt enkelt erkänna att vi inte har någon kunskap (eller åtminstone inte mycket), eller anta ett mycket svagare kriterium som gör kunskap möjlig (precis som man, med en analogi, alltid kan ge godkänt betyg åt alla  elever om kraven sänks tillräckligt).

[15. Reflektion och värdering: Anser du att vi inte ska ha så höga krav på kunskap eller sanning? Vilka krav har du?]

Ända sedan Platon och fram våra dagar har epistemologin, kunskapsteorin, haft som grundläggande syfte att tillhandahålla vad som kan kallas en "gemensam grund" på vilken utsagor om kunskap kan fällas, kritiseras, rättfärdigas och avgöras. Nu kan det mycket väl, som många filosofer och andra börjat misstänka, vara fallet att ingen sådan gemensam grund existerar eller kan identifieras. Men att säga att vi kan ha kunskap i alla fall, utan en gemensam grund, är förvisso att föreslå en radikal förändring i själva tanken på kunskap.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att vi kan ha en rad olika kunskaper som inte har en gemensam grund?] 

Kanske tanken på kunskap behöver förändras.  Det är legitimt att fråga vad kriteriet på kunskap nu ska bli. Men på den frågan har Wolterstorff ännu inte kommit med något svar. Den amerikanske filosofen Richard Rortys tanke är däremot att kunskap i grunden är "det som våra jämlikar låter oss säga ostraffat".  Precis som Wolterstorff tror Rorty att fundamentismen är ohållbar. Han menar också att vi inte behöver besvära oss med att försöka ersätta dagens kunskapsteorier med en ny och bättre epistemologi. I stället föreslår han att vi ska lära oss att klara oss helt utan epistemologi, och att vi inför en uppbygglig konversation som ersättning för argumentation som utgör huvuddelen av filosoferandet.

[17. Reflektion och värdering: Anser du som Rorty att det är lika bra att sluta argumentera om vad säker kunskap är? Och istället säger vad vi vågar säga och kallar det kunskap?]

Rorty har en pragmatisk syn på kunskap. Vid första påseendet verkar förvisso tanken på kunskap som "det som våra jämlikar låter oss säga ostraffat" ett ganska magert och sorgligt resultat av  2500 års allvarlig filosofisk reflektion. Men det finns en viss rimlighet i tanken, och den kan mycket väl innehålla mer sanning än vad de flesta av oss gärna skulle erkänna. Se på följande exempel (som inte är Rortys):
Bland de saker jag påstår mig veta är att George Washington var USA:s förste president. På vilka grunder kan jag nu vara så djärv att jag påstår mig veta detta? Jag har aldrig sett Washington överhuvudtaget, och absolut inte i funktion som president. För att mina lärare har sagt det till mig? Lita på deras auktoritet? Men mina lärare är förvisso inte ofelbara. För att jag läst det i böcker? Skrifternas auktoritet? Men jag kan inte lita på allt jag läser. Officiella dokument? Kanske en del av de myter som myndigheterna spinner om sig själva. Och så kunde vi fortsätta.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att det mesta du lär dig i skolan tvingas du bara lita på? Att du egentligen inte vet något av det?]

Är det så långsökt att säga att påståendet att man vet något, håller bara för att ingen ifrågasätter det? I de fall då jag tror precis det som alla andra också tror, är det mycket troligt att de "tillåter" mig att säga att jag vet.

En persons anspråk på att veta kommer också vanligen inte att ifrågasättas i fall där han tros ha privilegierad insyn (t ex om egna smärtor eller psykiska tillstånd), där han betraktas som expert, eller där påståendet helt enkelt inte väcker så mycket intresse att det blir värt att ifrågasätta. Jag säger "vanligen" eftersom det kan finnas undantagsfall där också en persons kunskap om hans egen smärta skulle ifrågasättas och i alla dessa fall skulle personens status i jämlikarnas ögon ha mycket att göra med huruvida anspråket på att veta ifrågasätts eller ej.

[19. Reflektion och värdering: Anser du att vi har en privilegierad insyn i oss själva som räcker för säker kunskap?]

En del människor har turen att alla deras uttalanden blir mottagna nästan som orakelsvar (sådana människor tror jag inte har någon större böjelse för skepticism); men andra försöker förgäves att få sina ord tagna på allvar.  Anspråken på att veta i ovanstående exempel är ganska triviala. Men anta nu att jag  påstår mig veta att Gud existerar och har skapat världen och att Han levt på jorden som Jesus. Detta är en kontroversiell tes och alla mina jämlikar kommer inte att låta den passera. Andra medlemmar i min kyrka och kristna kolleger kan mycket väl acceptera påståendet; en typisk sammankomst med amerikanska filosofer skulle förmodligen inte göra det. Det verkar alltså som om jag med fog kan sägas veta saker om Gud i vissa grupper av jämlikar, men inte i andra grupper av människor - vilket är självmotsägande.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att kristna eller andra troende har säker kunskap om Gud? Eller bara om sina egna förställningar om Gud?]

Därför ser Rortys uppfattning ut att få det otillfredsställande resultatet att man både vet och inte vet sanningen i vissa kontroversiella påståenden, eller åtminstone konsekvensen att ju snävare man tolkar sina jämlikar, desto mer kan man veta (en konsekvens som, vilket religionssociologer länge förstått, förklarar varför många religiösa grupper motarbetar kontakter med yttervärlden). Kunskapen är relativ till gruppens jämlikar.

[21. Reflektion och värdering: Anser du att sekter lurar sig själv på detta sätt? Att deras kunskap om Gud är relativ till gruppens jämlikar?]

Även om vi inte är glada över en så relativistisk kunskapsteori, så måste vi medge att den uppstått för att man inte funnit någon gemensam grund för mänsklig kunskap. Rorty tolkar visserligen inte tanken på en gemensam grund på ett specifikt teologiskt sätt. Men hans tes att det inte tycks finnas någon gemensam grund verkar inte så långt borta från vad en del filosofer också hävdat.  

Också filosofen Alvin Plantinga instämmer i omdömet att de vanliga versionerna av fundamentismen (som han kallar "stark" eller "klassisk" fundamentism) är ohållbara och rentav osammanhängande. Men Plantinga är benägen att acceptera det han kallar en "svag" fundamentism. Han hävdar att tron på Gud kan placeras i kunskapens grund;  eller, för att formulera det annorlunda, tron på Gud är "sant grundläggande". Plantinga vill inte försöka härleda Guds existens ur några andra
klara påståenden, vilket en traditionell deduktivist som Descartes gör, och inte heller vill han försöka komma fram till Guds existens genom några sinnesförnimmelser, som t ex Thomas av Aquino och de flesta katolska filosofer. Dessa menar att förnimmandet av världen, dess naturlagar, dess design och ändmålsenlighet är tydlig kunskap om Gud. 

[22. Reflektion och värdering: Anser du att iakttagelser av naturen och djurens intelligens på ett íntuitivt och naturligt sätt ger kunskap om Gud som  en orsakande intelligens?]

I stället placerar Plantinga Guds existens i kunskapens grund för att undvika anklagelsen att tron på Gud är irrationell. Tron på Gud befinner sig på samma nivå som alla andra trosföreställningar. De flesta trosföreställningar om världen är svårare att påvisa än Guds existens. Till sådana trosföreställningar hör t. ex. tron på existensen av andra medvetanden. Detta är svårare att bevisa än Guds existens. Tron på existensen av en fysisk värld som existerat mer än fem minuter är minst lika svår att rättfärdiga. Om det inte är irrationellt att tro på existensen av andra medvetanden än det egna (trots att en sådan existens inte kan bevisas), så frågar Plantinga: varför är det irrationellt att tro på Gud?

[23. Reflektion och värdering: Anser du att Plantinga har en poäng - det vi dagligen tror på är minst lika svårt att bevisa som Gud?]

Ingen har hittills visat att en sådan tro på en yttervärld eller andra medvetanden är irrationell. Därför bryter vi inte mot några kunskapsteoretiska principer genom att tro på Gud. Troende filosofer behöver inte vara defensiva och stridbart apologetiska för att de omfattat trosföreställningar som andra betraktar som provokativa, kontroversiella eller irrationella.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att troendes påståenden är provocerande eller kontroversiella? Att de lätt väcker strid?]

Plantingas tes är att tron på Gud är rationell. För en del människor, är föreställningen om Gud grundläggande, för andra inte. Plantinga säger:

"Om tron på Gud är sant grundläggande, varför kan inte vilken tro som helst vara sant grundläggande? Kunde vi inte säga samma sak om varje bisarr förvillelse som vi kan komma på? Ta t ex voodoo eller astrologi. Hur är det med tron att den Stora Pumpan återkommer varje allhelgonahelg? I ... I Om vi säger att tron på Gud är sant grundläggande, skulle vi då inte förbinda oss att tro att vad som helst, eller nästan allt, kan tas som sant grundläggande, och därmed öppna grindarna till irrationalism och vidskepelse på vid gavel?"

[25. Reflektion och värdering: Anser du att man måste släppa in allsköns föreställningar om man accepterar att föreställningen om Gud är grundläggande och rationell?]

Förvisso inte, menar Plantinga.  Varför skulle man anse att vi tvingas till en sådan tolerans mot irrationaliteten?" Plantinga tar lätt på invändningen. Den kristne har t. ex.  inte förbundit sig att ta tron på den Stora Pumpan som sant grundläggande! Men det är kanske inte det saken gäller. Frågan är huruvida kunskapsfilosofen kan visa en allvarlig förespråkare för den Stora Pumpan (vi kan kalla honom "pumpist") att dennes tro inte är sant grundläggande. Och kunde hon inte visa det, är vi då inte tillbaka hos Rortys relativistiska grupper av jämlikar? Kunde inte en opartisk observatör bedöma att den huvudsakliga skillnaden mellan teistens och pumpistens anspråk på det sant grundläggande är att den ene har en mycket större gemenskap som stöd än vad den andre har?

[26. Reflektion och värdering: Anser du att vi lätt kan avgöra vad som är tokig tro och inte? Eller farlig tro, som t.ex. självmordssekterna? Eller tro på kasternas gudomliga sanning som i Indien?]

Men hur är detta relevant? Även om vi går med på Plantingas tes att inte vad som helst duger som grundläggande tro och går med på att kasta bort till synes absurda kandidater till det sant grundläggande, så är det svårt att se varför åtminstone anhängare av världens större religioner och anti-religioner inte kunde hävda att deras tro med rätta hör hemma bland kunskapens grunder.
 
Vad är den rätta normen för "rationalitet"?  Plantinga säger att rationalitet hänger ihop frågan om en person. Är personen  rationell eller inte? Hänger hennes olika trosföreställningar ihop i ett förnuftig sammahang? Är persons "trovärdighet" av god kvalitet?  Rationalitet är ingen garanti för sanning. Vi föredrar den framför irrationalitet. Men som vi sett garanterar inte rationaliteten sanning; en rationell tro, som säkert är att föredra framför en irrationell tro, tycks alltså inte innebära sanning.

[27. Reflektion och värdering: Anser du at vi aldrig kan lita på någon vetenskapsman eller troende, även om trovärdigheten är hög?]

Frågan kvarstår: Kan vi veta något om Gud? Kan vi komma längre än till valet mellan skepticism och relativism inom gruppen av jämlikar? På ett ställe tycks Plantinga vara nära att välja relativism bland jämlikar. Han säger: "kanske en religiös tro i motsats till tro utifrån minnen, eller tro utifrån sinnena är sant grundläggande endast om den delas av en gemenskap; kanske en rent privat religion är irrationell" 

[28. Reflektion och värdering: Vilka föreställningar anser du viktigast för hur vi lever och tänker: sinnenas, minnenas eller trons?]