Känslokult och sentimentalitet.

Litteraturhistoriens periodindelning kan i stor omfattning anses praktisk. Med hjälp av olika beteckningar kan man ange större eller mindre tidsavsnitt eller skilda tendenser så att läsaren i stort sett får det rätta förhållandet till ett visst ämne. 

Men i en hel del situationer kan man få en känsla av att sådana sammanfattande beteckningar ger en skev bild av de verkliga sammanhangen och leder läsarna - och inte sällan forskarna - på villospår; barock, klassicism, romantik, realism, naturalism är välkända exempel på beteckningar som avser angivandet av bestämda tidsavsnitt eller tendenser.

När det gäller det "klassiska" århundradet (1600- talet) har det varit angeläget att påvisa en rad parallella och delvis motsatta tendenser, och går man till 1700-talet står man inför liknande svårigheter. Man talar om "upplysningstid" - och beteckningen har fått sin speciella formulering på olika språk: Aufklärung, Enlightenment, Siècle des lumières, Illuminismo - men samtidigt anser man sig nödsakad att använda beteckningen klassisk eller nyklassisk när man talar om vissa författargrupper under 1700-talet. 

Dessutom visar det sig, särskilt när man ser på århundradets sista decennier, att en tendens mot känslokult är märkbar; detta gäller Diderot och i synnerhet Rousseau, de engelska romanförfattarna och särskilt Richardson och Sterne, den tyska Sturm und Drang, till vilken också den unge Goethe hörde, den italienska sensibilita och preromanticismo.

Mottot är alltså här känsla: litteraturen skall vara känslofull eller sentimental; den skall inte bara upplysa och utveckla de intellektuella sidorna av mänskligt väsen utan dessutom, och företrädesvis, själsrörelserna, känslolivet, den skall syssla med den enskilda människan och hennes förhållande till naturen och världsalltet och till de idéer man kan göra sig därom. 

Människans gudomliggörande anas bakom i dessa tankar, den enskilda människan har oändliga möjligheter i sig, döljer ett geni i dess linda.

Medan det var Frankrike som angav tonen under det klassiska århundradet (1600-talet) och dessutom var den viktigaste banbrytaren för upplysningsidealen på 1700-talet, var det framför allt Tyskland och England som nådde fram till nya tankar om människans tillvaro och till en ny livsstil.

I Tyskland hade Wieland och Lessing slagit vakt om traditionella smakriktningar i klassicistisk stil: måttfullhet, formstränghet, allmängiltighet, men småningom - omkring mitten av 1700-talet - hade de yngre tröttnat på klassicismens stela regler och retorik som bara inbjöd till efterapning av andra tiders ideal. Samtidigt  uppstod ett motstånd mot upplysningsprofetemas nyttosynpunkter och stränga samhällskritik. 

Man hade upptäckt - eller nyupptäckt - naturen, och det gällde både den omgivande naturen med floder och berg, sol och stjärnor (som upplysningstidens författare - men så ensidigt! - sysslat med) och naturen inom människan själv, inte människonaturen uppfattad i allmänna eller typiska drag - som i fransk klassicism - utan: den enskilda människans natur med sin dunkla längtan, med de helt personliga egenskaper som inte kunde förklaras med en enkel och bekväm formel. 

Det var en ungdomens rörelse, en pubertetens, en tid av uppror och längtan som med oemotståndlig kraft grep en hel kultur. Den klassiska kulturen, konkret fattad som uppfostran att tillägna sig antikens språk och dess litteratur, fick så småningom en styvmoderlig behandling i samhällslivet, och efter en ny pubertetsrörelse, romantiken, trädde klassisk uppfostran och skolning gradvis i bakgrunden.

Diktarna hade inte längre som självklar förutsättning en klassisk bildning - även om många fortfarande lärdes upp enligt traditionens regler - diktningen fick, också formellt, ett nytt ansikte, ett friare uttryck, en större mångsidighet och oberäknelighet.

Samtidigt framträdde vid 1700-talets slut en strömning som delvis gick i motsatt riktning. Inom konst och litteratur kallas den nyklassicism, inom forskning och undervisning nyhumanism. 

Man upptäckte antiken på nytt, men det var inte renässansens mönsterbildande romerska antik utan den grekiska, vars "ädla enkelhet och stilla storhet" den tyske konstteoretikern J. J. Winckelmann tolkade i sitt epokgörande verk Geschichte der Kunst des Alterturns (1764; Den antika konstens historia). 

Man såg i det forna Hellas en guldålder, ett ideal av "naiv" ursprunglighet och renhet, i princip ouppnåeligt men ändå en ledstjärna för dikt och konst och en källa för all djupare bildning, för all humanitet. Mycket av Herders människoforskning, likaså Schillers kulturfilosofiska författarskap på 1790-talet och Goethes diktning, är inspirerad av denna ursprunglighet och renhet. I Frankrike får denna stämning sitt konstnärligt sett fullödigaste uttryck i André Chéniers författarskap. Den franska revolutionens ideologi var i betydande utsträckning antikinspirerad.
Den storslagna, oberörda naturen talade också starkt till det senare 1700-talets människor. Inte minst fjällen var en inspirationskälla för de romantiska landskapsmålarna.

Inom den tyska Sturm und Dräng och inom motsvarande rörelser i andra länder i Europa och det nya Amerika upplevde man, liksom senare under romantiken, gränslösheten också i litteraturens olika former.

Som ett tidens tecken kan konstateras att det var just under 1700-talets senare hälft som en speciell genre med möjlighet att ta upp alla former av psykologiska avvikelser fick sin första stora blomstring och stora utveckling, nämligen romanen. Den brett upplagda berättelsen hade redan under tidigare epoker visat sin livsduglighet och många av sina möjligheter, men det var under denna period som romanen blev uttryck för ett viktigt skikt av samhällets kultur. 

Frankrike hade under 1600-talet skapat dramatik som kunde kallas klassisk; det blev England som gav romanen egentlig hemortsrätt i litteraturen som en "klassisk" litteraturform.  Detta skedde genom att vissa tidigare accepterade former av berättande framställning på prosa - företrädesvis spanska och franska mönster - togs upp till diskussion, utvidgades, ställdes på huvudet - och karikerades !

Tidens modeord präglades genom titeln på en engelsk roman- A Sentimental journey (1768). Författaren var Laurence Sterne, som redan före denna romans tillkomst, gjort sig känd som en kapriciös berättare. Boken översattes till franska redan året efter utgivningen av en viss Frénais, som i sitt förord förklarade att han låtit det engelska ordet sentimental stå kvar i titeln och texten, därför att franskan inte hade något bra ord att ta i stället !

Sternes roman översattes till tyska redan utgivningsåret av den språkkunnige förläggaren Johann Joachim Bode (1730-93), som även fortsatte med att ge Smollett, Goldsmith och Fielding en plats i den tyska översättningslitte- raturen. Bode var - liksom Frénais - tveksam beträffande tolkningen av "sentimental". Lessing kom med förslaget att man skulle använda ordet empfindsam, som sedan tillsammans med substantivet Empfindsamkeit. Detta ord fick vidsträckt användning i de kretsar som protesterade mot de rationalistiska upplysningsidealen.

Under inflytande av pietismen och dess religiösa naturkänsla - hängav sig många skribenter åt subjektiva stämningar, vänskapskult och svärmeri.
England stod som den stora förebilden: Richardsons dygdiga familjeromaner, Thomsons naturidyller, Edward Youngs sentimentalt vemodiga Nattankar, James Macphersons svärmiska Ossiandikter, Sternes ljuvt nyckfulla ironi och Goldsmiths idylliska skildringar dyrkades överallt och särskilt i Tyskland med glödande iver och sekteristisk intensitet - i brev, samtal, dagböcker, resebeskrivningar och bekännelser togs människosinnets intimaste skiftningar fram till beskå- dande.

I Frankrike, där upplysningsidéerna i sin mest rationalistiska form haft särskild styrka, motstod man inte heller den nya rörelsen: det tårdrypande skådespelet och Diderots borgerliga komedier blev uttryck för denna tendens, medan realistiska och någon gång snusförnuftiga,drag framträdde i Prévosts och Marivaux' romaner. 

Först med Rousseau och hans mera lidelsefulla än sentimentala roman La Nouvelle Héldise lösgjordes på allvar sinnets resurser; brevformen utnyttjades för att tolka känslans stormar och betryck. Goethes "Werthers lidanden" blev ett enastående vittnésbörd om känslornas ovillkorliga makt och fick många efterföljare också utanför Tyskland: i Italien Foseolo, i Ryssland Karamzin, Radisjtjev och Derzjavin och i Skandinavien Ewald (dansk), Baggesen (norrman), Oxenstierna, Thorild och Franzén (svenskar).

Men såväl i Tyskland som Frankrike, England, Italien och de flesta andra länder i Europa och i Amerika var det andra diktare som i flera avseenden lät sig påverkas av den sentimentala tendensen; få av dem tillhör de stora diktarna, men deras arbete med diktens form och med språket har satt spår; de förbereder romantiken, varför man i litteraturhistorien sammanfattar de olika tendenserna vid 1700- talets slut under beteckningen förromantik. 

Det är en brokig bild denna periods litteratur visar upp, de samhällskritiska tendenser som var karakteristiska för upplysningstiden och som förde fram till förslag om hela samhällsstrukturens revision slöt ett ideellt förbund med känslokult och hänförelse som också ingick som ferment i den slutgiltiga uppgörelsen: den franska revolutionen.
 

Den tidigare epoken, Upplysningen, hade förnuftet som grund för mäniskans natur.  Nu börjar andra tankar göra sig gällande. Giambittista Vico i Italien hade redan tidigare förkastat det synsätt som felaktigt kallats för "människans natur". 

För Vico var människans natur snarare en social skapelse i kontinuerlig utveckling. Den kunde studeras inte bara utifrån alla möjliga organiskt förbundna aspekter av samhället: dess språk, dess myter, dess sagor och dess ekonomi. 

Ett givet samhälles värden kunde därför förklaras enbart i ljuset av detta samhälle, och abstraktioner som tanken på ett samhällsfördrag mellan primitiva människor var en absurditet. Upplysningens "förnuft" var ett exempel på en sådan meningslös abstraktion. 

Av Vicos grundantagande följde också att nuet bara kunde begripas om man visste hur dess legender, sagor och traditioner, övertygelser och tänkesätt hade utvecklats i det förflutna. 

Vico ville inte ha en fostrande lärobok i vilken förnuftet - ur upplysningens perspektiv - kämpade med okunnigheten och vidskepelsen. Han ville inte heller ha kyrkans perspektiv - rättrådigheten kamp med synden. Istället efterlyste han BERÄTTELSEN om det förflutna. Han sökte  en redogörelse vars innebörd låg inom berättelsen själv och där varje tid var lika betydelsefull som någon annan.

Vico riktade särskild uppmärksamhet mot språket som han inte bara betraktade som inkarnationen av en hel tidsanda utan som en egen kreativ kraft: 

"Sinnet formas av språkets karaktär, inte språket av sinnelaget hos dem som talar det." 

Under de första stadierna av ett folks historia är dess språk metaforiskt och dess tankevanor följaktligen poetiska i stallet för analytiska. Tidiga myter ska man varken se som redogörelser för faktiska skeenden eller som enbart litterära skapelser utan som ett sätt att se på historien. Vico beskrev dem som "den världsliga historien hos de första folken, vilka var poeter". 

Vicos historiska inriktning ledde till en mera sympatisk inställning till sådana tidiga samhällen och till insikten om att en framåtskridande samhällsutveckling medförde förluster såväl som vinster, men det innebar inte nödvändigtvis något längtansfullt "retro" på den försvunna enkelheten förr i tiden. 

Vico menade att språket på 1700-talet måste vara konkret. Det var inte förrän i och med Herder som den folkliga traditionens figurativa språk kom att betraktas som i sig överlägset den klara och abstrakta prosan och i Herders fall fanns det specifika sociala och politiska skäl för detta ställningstagande.

Man ska nämna att Vico, liksom många författare i hans samtid, tänkte sig historien som ett cykliskt förlopp,  besläktat med den indiska filosofins syn. Vico gav en betydande vikt åt den klassiska europeiska civilisationens uppgång och fall och den klassiska kulturens pånyttfödelse i Västeuropa under renässansen. 

Denna uppfattning var relativt utbredd. Historiker förenade denna med föreställningen om en linjär utveckling från en specifik tidpunkt, som vanligtvis mer eller mindre antogs sammanfalla med uppkomsten av den vetenskapliga revolutionen på 1600-talet, medan senare romantiska historiker var benägna att beundra medeltiden för sin skatt av berättelser och sin kristna moral och för att de såg den som en fräsch början på en ny tidsålder.
 

Med förromantikern Johann Gottfried Herder tog studiet av historien ett avgörande steg framåt, inte bara på grund av betydelsen av det han skrev utan därför att han inledde en tysk historisk skola som tog upp, utvecklade och i vissa fall förvrängde hans idéer, så att en ny uppfattning av historien blev en väsentlig del av människans sätt att betrakta sig själv och sitt förhållande till omgivningen. 

Herder inspirerades inte av Vico och Montesquieu utan av tankar inom tysk filosofi som ledde tillbaka till Leibniz och som betonade den skapande processen i naturen. Herder föreställde sig nuet som en kontinuerlig övergång till något nytt.  Bakom honom låg den tyska filosofins traditioner och alltmer nationalistiska tolkningar av en något uttunnad lutheransk teologi. 

I vissa avseenden skriver och tänker han  som Rousseau, och den allmänna optimismen delade han med 
upplysningen. Samtidigt pekar han framåt mot uppkomsten av nya synsätt först i Tyskland och senare i viss utsträckning i England. Det var nationalismen som bröt sönder upplysningens kosmopolitiska och europeiska gemenskap och enhet innan hela rörelsen översvämmades av franska revolutionen och Napoleonkrigen.

Liksom Rousseau och Kant började Herder med att förneka att människans erfarenheter kunde jämställas med summan av det vi ser och hör, summan av sinnesintrycken. Hans tro på en interaktion mellan själen och de sinnesförnimmelser som den tog emot undvek materialismen och lämnade plats för människans fria moraliska val. 

Precis som Rousseau och Kant drogs även han till en teleologisk förklaring av fenomen, alltså en förklaring som söker efter orsaken och ändamålet i allt som händer. I detta avseende upprepade de alla tre den tidiga upplysningens antagande om att en händelses mening kunde räknas fram från dess slut eller ändamål i stället för att härledas ur den orsakskedja som föregick den. 

Trogen traditionen från Leibniz såg Herder det som viktigare att upptäcka de lagar som reglerade förändringar än att undersöka relationer mellan fenomen som antogs existera i ett tidlöst nu.

I sin historiska metod lade Herder särskild vikt vid språket. För honom liksom för Vico var språket en aktiv kraft och inte bara en social produkt: 

"Varje nation talar på det sätt som den tänker och tänker på det sätt som den talar." 

Han trodde att de olika språkfamiljerna gick tillbaka till den mänskliga historiens början. Det innebar att skilda grupper av människor skapats separat (ordet "ras" kan bara användas om man hela tiden håller i minnet att det för Herder var en fråga om en språklig och inte genetisk gemenskap), vilket motsvarade samtida biologiska teorier om hur olika oföränderliga arter hade skapats separat. 

Denna överensstämmelse var kanske mer än tillfällig, för Herder var livligt intresserad av biologi och tyckte om att använda sig av biologiska termer. Ett specifikt språks redskap - den sociala motsvarigheten till en art - var
folket, som förenades av sitt gemensamma språk och inte nödvändigtvis på grund av ras. Varje politisk enhet som inte motsvarades av ett folk tyckte herder var en onaturlig skapelse. 

Det som band ett folk samman var inte bara den praktiska nyttan av ett gemensamt språk utan en mycket djupare gemenskap rörande tänkesätt, fantasier, traditioner och den sorts kollektiva minne som bevarades i folksagor och sånger och fabler. Det fanns därför både en gemenskap mellan samtida och en kontinuerlig dialog mellan generationerna. Litteraturen var vägen till att förstå ett folk - en sanning som håller än idag.

Individen kunde inte förverkliga sig, ansåg Herder om hon var isolerad, eftersom hennes värderingar varken var medfödda eller enbart avspeglingar av den omedelbara omgivningen utan härrörde från ett förhållande mellan honom och hans folk. De omständigheter under vilka han själv levde förmådde Herder att utesluta både aristokratin (som var fransk både till språk och kultur) och samhällets lägsta skikt från folket i sitt eget Tyskland. 

Herder kan tyckas som en tidig föregripare av idén om en klasskamp. Eller åtminstone en översättning till filosofiska termer av de otåliga kraven från en frustrerad medelklass. Herders egen bitterhet över de sociala hinder som låg i hans väg kan ha påverkat hans tänkande. Men hans "borgare" var ännu mindre en ekonomisk klass än Rousseaus "folk".  Borgare var den tyska traditionens folk: bönder, jordägare och lantarbetare, köpmän eller hantverkare. 

Herder tänkte kulturellt. Rousseau tänkte politiskt. Ingen av dem visade någon förståelse för klasskampen som sådan, trots att Rousseau - i alla fall på pappret - ogillade de rika. 

Men om Herders uppfattning om folkets natur var en smula inskränkt, vidhöll han att alla folk hade lika rättigheter. 

"Det får inte finnas några rangskillnader... negern har lika stor rätt att betrakta den vite mannen som degenererad som den vite mannen har rätt att betrakta negern som ett svart djur." 

Han förkastade uttryckligen tanken på ett favoritfolk och menade att "ingen nation bör tillåtas att utöva makt över andra nationeri kraft av en 'medfödd överlägsenhet"'. Trots ytliga likheter i språkbruket var det långt från Herder till uppfattningen om ett herrefolk.

Herder trodde liksom Rousseau att framsteg för samhället och för människan bara kunde ske genom långsamma och evolutionära metoder - även om Herder skulle komma att välkomna den franska revolutionen. 

Båd Rousseau och Herder tänkte sig framsteg huvudsakligen som moraliska framsteg, en bättre värld, en bättre människa. Dit kom man genom individens fostran för att göra honom lämplig för självstyre i ett fritt samhälle där var och en fritt skulle underordna sina privata begär under hela samhällets välstånd. 

Både Rousseau och Herder sporrades av  "tro på en världslig förlösning". Till skillnad från många av upplysningens författare, särskilt Voltaire men även Diderot, trodde de att medborgardygden skulle sprida sig nerifrån och upp genom att majoriteten fostrades till den självkontroll som följde med självinsikt. De trodde inte på elitkulturens begränsade spridning till en gynnad minoritet. 
Så även om förromantikerna Herder och Rousseau själva var allt annat än revolutionärer, kunde ändå revolutionära budskap läsas in i deras skrifter. Och 1789 kom revolutionen. Den förändrade Europa för all framtid.