Religion
Den 'eviga religionen'
Indiens inhemska religion betecknas i regel som hinduism, men ibland talas även om brahmanism. De båda begreppen har olika ursprung. Termen brahmanism är direkt sprungen ur religionen själv och går tillbaka på namnet för den indiska prästkasten brahmanerna (på sanskrit brahmana) och avser både brahmanernas lära och dem som uppfattar denna lära som sin religion.
Beteckningen hinduism hänger däremot etymologiskt (betydelsemässigt) samman med floden lndus och påtvingades religionen utifrån, närmare bestämt av de muslimer som slog sig ned i Indien och ursprungligen myntade begreppet som beteckning för alla icke-muslimska indier överhuvudtaget.
Termen 'brahmanism' finns belagd sedan ca 1000 f Kr då den brahmanska prästkasten uppnådde sin monopolställning, medan 'hinduism' har rötter tillbaka till den forntida lnduskulturens naturreligion som senare systematiserades och vidareutvecklades av brahmanerna.
Hinduismen uppvisar en nära nog ofattbar mångfald, kreativitet och flexibilitet både vad gäller religionen som sådan och dess konsekvenser för det sociala livet. Bandet som håller samman alla dess skiftande yttringar och förgreningar utgörs inte av någon grundare eller gemensam helig skrift, utan av den obrutna kontinuiteten i en utveckling som sträcker sig från forntiden till våra dagar.
Hinduernas egen beteckning för sin tro - 'evig ordning', sanathana-dharma - reflekterar föreställningen att varje tid frambringar nya heliga män och lärare som var och en klär den enda och oföränderliga läran i olika dräkt. Klädedräkten, det vill säga religionens yttre gestalt och form växlar, medan den filosofiska och religiösa kärnan förblir en och den samma.
[1.Reflektion och värdering: Anser du att det är en riktig föreställning att alla religioner egentligen är olika vägar till samma mål?]
Man kan tala om tre centrala egenskaper hos hinduismen. Det är en religion som vuxit fram och traderats utan kända grundare, den saknar fastlagda dogmer och den är en specifikt indisk företeelse. Hinduerna uppfattar kosmos som något evigt som ständigt förnyar sig själv, och har därför inga föreställningar om världens yttersta ursprung eller om frälsningen som en linjär-historisk process.
[2. Reflektion och värdering: Anser du att kosmos kan vara något evigt som ständigt förnyar sig själv?]
Frånvaron av en central uppenbarelsefigur (som t ex Jesus i kristendomen eller Muhammad i islam) gör att olika tänkesätt och kulter tillmäts principiellt likaberättigande, och frånvaron av oomstridda dogmer innebär i praktiken att hinduismen inte föreskriver någon given tro. En hindu kan följaktligen utöva vilken kult han vill och basera sin tro på en personlig skapargud likaväl som på ett opersonligt vara.
[3. Reflektion och värdering: Anser du att det är en riktig föreställning att man ska kunna utöva vilken tro och kult man vill? Att personlig eller opersonlig gudomlighet inte bör spela någon avgörande roll?]
Hinduismen är den mest mångskiftande av de stora världsreligionerna och ett begrepp som inbegripen praktiskt taget alla mänsklighetens religiösa uttrycksformer, allt från naturdyrkan eller polyteism till en filosofiskt avancerad monoteism och tron på en abstrakt och allenarådande världsordning (dharma). Den är oupplösligt förbunden med både sociala hierarkier, kastväsendet och en rad komplicerade offerritualer. Allmänt föreskrivna metafysiska eller religiösa föreställningar saknas, i deras ställe träder betoningen av världsordningen (dharma) och dess moraliska aspekt.
Karmaläran med dess orsakssamband mellan gärningar och återfödelse är av central betydelse, liksom den cykliska synen på tid och rum - att tiden inte rör sig linjärt utan i cyklisk form.
[4. Reflektion och värdering: Anser du att karmaläran och reinkarnationsläran kan vara riktig eller tilltalande?]
Vägen till frälsningen kännetecknas av en liknande mångfald. Den gemensamma nämnaren för denna pluralism utgörs av en grundläggande filosofisk världsbild. Tillvaron i stort regleras av en kosmisk och moralisk världsordning (dharma). Denna världsordning har sin jordiska motsvarighet i ett strängt hierarkiskt kastväsende och ett komplicerat system av renhetsregler.
[5. Reflektion och värdering: Anser du att det finns en sådan kosmisk moralisk världsordning? Anser du att det finns en naturlig värdehierarki mellan grupper av människor?]
Till den grundläggande hinduiska begreppsvärlden hör likaså föreställningen om kosmiska perioder och cykliskt växlande tidsåldrar (kalpas) med mellanliggande världsundergång och återuppståndelse samt övertygelsen att denna naturliga ordning samtidigt fungerar som moralisk kodex.
Hinduismen är en specifikt indisk religion som egentligen aldrig haft ambitionen att missionera utanför den egne kultursfären. Den missionsverksamhet som ägt rum i exempelvis Indonesien har inte inriktats på att omvända 'individuella själar', utan på sin höjd på att uppta hela folkstammar som så kallade nya kaster.
Detta hindrar dock inte att flera brahmanska tänkare eller heliga män i högsta grad medvetet utövat inflytande på icke-indier - som exempelvis i samband med 'Indienvågen' i 1960- och 1970-talets Europa och USA.
[6. Reflektion och värdering: Anser du att en religion inte bör vara missionerande?]
HINDUISMENS VÄRLDSBILD
Världen och människan
Enligt hinduismens mytiska världsbild består världen av jordskivan med berget Meru i mitten, omgivet av kontinenter och berg. Under jordskivan befinner sig en serie undre världar befolkade av demoner samt helveten dit själar skickas som straff för sina onda gärningar. Över jordskivan vidtar en serie övre världar där gudarna och andarna bor. Hela världen omges av ett hölje eller skal och liknar på så sätt ett ägg. Ett oändligt antal sådana världsägg vilar i rymden.
Dessa föreställningar om världens natur går tillbaka till tiden för upanishaderna, då de övertogs praktiskt taget helt av den framväxande buddhismen. Jorden befolkas av en oändlig mångfald levande varelser, och var och en av dessa väsen består av en rent andlig själ (jiva) och en materiell kropp. Själarna har evig existens, utan varken början eller slut och tar alft efter karma sin boning i nya kroppar. Hinduismen uppvisar flera olika teorier och diskussioner om själens natur. Ofta uppfattas den som omgiven av en osynlig kroppsgestalt, både under själavandringstiden och i den materiella kroppen.
Förhållandet mellan själen och materian respektive kroppen beskrivs i olika termer, men i regel definieras människans uppfattning om enheten mellan hennes odödliga själ och dödliga kropp, alltså i grunden två väsensskilda entiteter, som frukten av hennes okunskap. Vägen till frälsning är som så ofta i hinduismen följaktligen liktydig med vägen till kunskap - först med insikten (jnana) om den kosmiska och moraliska ordningens natur möjliggörs en successiv förbättring av existensvillkoren och frälsning från karma. Ursprunget i urmaterian och de kosmiska tidsåldrarna (kalpas).
[7. Reflektion och värdering: Anser du att karma finns? Vad betyder karma för dig? Tror du på en gradvis förbättring av existensvillkoren?]
De flesta riktningarna inom dagens hinduism accepterar sankhyas lära att hela skapelsen framgått eller emanerat ur urmaterian (prakriti). l det vilotillstånd som följer efter en världsundergång befinner sig urmaterian till en början i ett ytterst fint och outvecklat stadium.
Den består av tre grundläggande kvaliteter/substanser (guna), sattva (lätt ljust glädjebringande), rajas (stimulerande, rörlig, smärtframkallande) och tamas (tung, mörk hämmande).
l det kosmiska vilotillståndet befinner sig dessa tre gunas till en början i jämvikt men i samband med världens uppkomst leder gudarnas ingripande till att de kommer i obalans, motverkar varandra och blandas. På så sätt uppstår en till en början lätt men med tiden allt starkare förtätning. Med kvaliteternas/substansernas lätta förtätning skapas själarnas insikts- och tankeförmåga, med tilltagande förtätning följer så de fem elementen och i det högsta förtätningsstadiet som en kombination av alla dittills framgångna krafter slutligen världsägget.
[8. Reflektion och värdering: Vilken kvalitet dominerar dig - sattva, rajas eller tamas? Tycker du denna beskrivning verkar rimlig?]
Först i detta skede träder den ende guden in i skeendet och frambringar skaparguden eller demiurgen Brahma, som inrättar världen enligt den eviga ordningens (dharmas) lagar. Brahma väcker själarna ur den sömn de varit försjunkna i under den kosmiska vilan och ger dem nya kroppar motsvarande deras karma.
Brahmas aktiva faser avlöses av viloperioder, ungefär som sömn och vakenhet avlöser varandra hos människan. När brahmadagen nalkas sitt slut inleds väddsundergängen och när han vaknar uppstår världen på nytt. Varje stor kosmisk tidsålder består av fyra faser (yuga) av minskande kvalitet och längd.
Beräkningarna av de enskilda fasemas längd är ytterst komplicerad. Tidsålderns första fas (kritayuga) präglas av rättvisa, sanning och dygd, men i de tre följande faserna försvagas dessa egenskaper allt mer tills fullständig moralisk och naturlig upplösning inträder, för att kretsloppet skall påbörjas på nytt med första fasen i en ny tidsålder.
Enligt denna tidsålderslära befinner vi oss i den så kallade kaliyuga, den sista och sämsta av de fyra faserna då den moraliska upplösningen tilltar. Vid dess slut uppträder Vishnu - som en Messias - i sin tionde inkarnation som Kalki ridande på en vit hingst bestraffar de onda och inleder en lycksalighetens tidsålder. Efter ett brahmaliv, alltså efter 100 brahmaår, återgår väddsägget till urmaterian. Därefter följer en lång kosmisk viloperiod innan förloppet upprepas och en ny värld uppstår.
Den kosmiska ordningen (dharma)
Den eviga ordningen, dharma, inbegriper tillvarons alla väsen och aspekter och representerar en till lika delar kosmisk och moralisk kodex. Praktiskt taget alla filosofiska riktningar inom hinduismen erkänner dharma som den högsta och yttersta princip som finns nedlagd i allt och råder över allt och alla. Även gudarna är underkastade dharma och uppfattas därför liksom människorna som 'förgängliga' och inbegripna i det karmastyrda återfödelseförloppet.
[9. Reflektion och värdering: Anser du att gudar kan vara underkastade karma, alltså förgängliga? På vad sätt skiljer det sig från Bibelns Gud?]
Uppfattningen av hinduismen som en ytterst sett ateistisk religion är i den meningen inte helt grundlös. De naturfilosofiskt orienterade lärorna yoga och vaisheshika-nyaya hävdar visserligen existensen av en personlig evig gud som står över de eviga själarna och den eviga materian, men även denne gud tillmäts endast en verkställande roll i skapelsen - han ordnar världen, men är inte i stånd att skapa den. Därmed är även denne personliga gud underställd den allt överordnade dharma.
Andra riktningar inom hinduismen företräder en gudsuppfattning som praktiskt taget identifierar dharma med en absolut gud utan personliga attribut Enligt detta synsätt uppfattas dharma som den gudomliga vilja och lag som genomsyrar hela skapelsen.
Själavandring och frälsning
Karmaläran och den därmed förbundna själavandringen är oavsett deras respektive gudsupp- fattningar av central betydelse för hinduisrnens alla filosofiska riktningar. Målet för varje mänskligt liv är att i kraft av de individuella gärningama uppnå en så god återfödelse som möjligt Eftersom allt levande går under med väddsundergängarna är varje existens, även gudarnas, ytterst sett tidsmässigt begränsad. Den som kommit till insikt om den jordiska existensens förgänglighet strävar följaktligen efter att övervinna förgängligheten som sådan och uppnå evig frälsning.
[10. Reflektion och värdering: Anser du att reinkarnation är en rimlig eller värdefull process i tillvaron för både djur, människor och gudar?]
Vishnuiter och shivaiter företräder uppfattningen att människan inte är i stånd att förlösas från själavandringen av egen kraft utan är hänvisad till den gudomliga nåd som den troende kan försäkra sig om i from hängivenhet (bhakti) och förtroendefullt självuppgivande (prapatti).
Den utpräglade religiösa mångfalden hör i mångas ögon till hinduismens mest påfallande och fascinerande aspekter. Fundamentalt olika former av gudstro och religionsutövning existerar sida vid sida i skenbar endräkt Även den strängaste askes och de mest väsensskilda ritualer praktiseras i all offentlighet och sätter sin prägel både på hinduismen som religion och på Indien som land och kultur. Till och med den mest demonstrativa världsfrånvändhet praktiseras mitt i det i allra högsta grad världsliga vardagslivet
Vissa hinduiska läror hävdar dessutom att människan måste bidra till det gudomliga verket genom att klamra sig fast vid Gud som en apunge vid sin mor och kallas i kraft av denna liknelse 'apskolor' (med ett teologiskt uttryck synergister). Andra skolbildningar företräder uppfattningen att Gud för den hjälplösa människan i säkerhet som en kattmamma lyfter upp sin blinda unge i nackskinnet och bär bort den ur farozonen, en liknelse som i sin tur gett upphov till 'kattskolor' (eller monergister i teologiskt språkbruk).
[11. Reflektion och värdering: Vilken skola tycker du verkar mest rimlig, förutsatt att man har en tro på Gud? Vilken skola ligger närmast kristendomen?]
Andra hinduiska läror förkunnar slutligen i likhet med buddhismen att människan kan förlösa sig själv. Den sanna kunskapen och insikten om världens innersta väsen gör det möjligt för henne att tygla sina begär och därmed inte bara påverka det nuvarande livets karma i positiv riktning, utan även så att säga sona potentiellt närvarande karma från föregående liv.
En del hinduiska riktningar betraktar frälsningen som möjlig först i samband med döden, medan andra hävdar att denna möjlighet består redan i jordelivet genom intensiv meditation och askes.
[12. Reflektion och värdering: Vilket verkar rimligast för dig - frälsning efter döden eller redan under livet på jorden? Vad betyder ordet "frälsning" för dig?]
DE HELIGA SKRIFTERNA
Grunden för alla ortodoxa system
Hinduismens heliga skrifter är en ytterst heterogen samling texter av olika ålder och ursprung, men uppfattas ändå som legitim källa för kunskapen om den moraliska världsordningen, de individuella gärningarnas konsekvenser, allt levandes rättigheter och skyldigheter samt den naturliga, andliga och sociala hierarkin.
Den vediska litteraturen betraktas som de viktigaste hinduiska texterna, i första hand de fyra Veda, men även de senare vediska texterna brahmanas och upanishaderna. Inom den ortodoxa hinduismen uppfattas dessa texter som gudomliga till sitt ursprung och som själva grunden till alla hinduiska system. En rad av hinduismens grundläggande kännetecken återfinns i dessa texter, bland annat tron på vissa gudar, kulthandlingarna och föreställningen om offrets nödvändighet kastväsendets tättknutna sociala nätverk tron på en evig ordning (dharma) och de individuella gärningarnas betydelse för den hierarkiska återfödelsekedjan.
Samtliga skrifter är avfattade på konstspråket sanskrit och delas in i två huvudgrupper, å ena sidan de som uppfattas som gudomlig uppenbarelse (shruti) och å andra sidan de som skapats av mänsklig hand och uppfattas som minnesnedteckningar (smitra).
Veda
Veda betraktas som hinduismens centrala uppenbarelselitteratur och omfattar en väldig textmassa som tillkommit över en tidrymd av 3 000 år - mellan 1500 f Kr och 1500 e Kr. De består av fyra samlingar eller böcker med ordspråk och sånger (sanhitas).
Rigveda är den äldsta av de fyra böckerna, sannolikt till största delen nedtecknad mellan 1500 och 1200 f Kr, och består av 1028 hymner med vilka gudarna kallas till offer. Den innehåller flera olika skapelsemyter, i vilka offret alltid tillmäts central betydelse. Bland annat berättas om människans och jordens uppkomst genom offrandet av den kosmiska jättemänniskan Purusha, av vars lekamen alla levande väsen skapas. Texternas grundton är ljus och präglad av livsglädje. Den kosmiska ordningens dynamik garanterar att tillvarons olika krafter hålls i jämvikt.
Den andra Vedaboken utgörs av samaveda, en samling sånger avsedda att sjungas i samband med offerkultens olika ritualer. Innehållsmässigt överensstämmer den i allt väsentligt med Rigveda.
Yajurveda består av en samling ordspråk som uttalades med mumlande röst under själva offerritualen. Denna tredje Vedabok representerar övergången till offertexterna i brahmanas, som vann spridning kring 1 000 f Kr i takt med ariernas ökande inflytande.
Den fjärde Vedatexten bär namnet Atharvaveda och består av en samling magiska sånger som förmodligen endast är obetydligt yngre än Rigveda. Bönerna och hymnerna är författade i versform och har antingen magiskt innehåll eller behandlar världens skapelse. Namnet Atharveda anger att samlingen tillhör atharvan, det vill säga trollformlernas väktare, och de talrika hymnerna till krigstrumman tyder på att samlingen i första hand var avsedd för krigarkasten ksatriyas.
Var och en av dessa fyra sanhitas kompletteras av ytterligare två texttyper av annan karaktär, nämligen brahmanas och upanishader.
Brahmanas är offertexter i vilka de heliga kulthandlingarna beskrivs och förklaras ingående, medan upanishaderna närmast är att beteckna som filosofiska betraktelser i första hand kring den stora ande som ligger till grund för allt levande.
Brahmantexterna (sanskrit brahmanas) heter egentligen 'De hundra vägarnas brahmana' och tillkom förmodligen efter 1000 f Kr. De vittnar om ett spekulativa filosofiskt tänkande. Vid sidan av prosaskrifter med offerformier (mantras) och mytologiska avhandlingar återfinns här försök till en systematisk sammanställning av olika gudar, andar och makter.
Redan Vedahymnerna berättar om mångfaldens framväxt ur en ursprunglig allomfattande enhet men de äldsta teorierna om Brahma som absolut princip utvecklas först i brahmanas, där de framställs i systematisk form i syftet att tränga fram till kosmos yttersta enhet.
Upanishaderna (ursprungligen 'hemliga läror' med ett ord som härstammar från att närma sig, att sätta sig hos andra) kompletterar respektive är inbäddade i brahmantexterna. De utgörs av filosofiska betraktelser av rituell och kosmologisk art och markerar både slutpunkten på den vediska litteraturen och början på det systematiska spekulativa tänkandet i Indien.
Brahma, det absoluta, likställs med atman, 'jaget' eller den innersta kärnan hos varje levande väsen, eftersom varje enskilt väsen (mångfald) framgått ur det ursprungliga allomfattande väsendet (enhet). l upanishaderna framställs även för första gången den lära om orsakssambandet mellan de individuella gärningarna och återfödelsen i nästa liv (karma) som gett den hinduiska världsbilden ett av dess centrala drag.
Man vet inte om denna lära upptogs i hinduismen som ett resultat av det ariska inflytandet eller om den går tillbaka till förvedisk tid. Även uppfattningen av världen som process utan varken början eller slut förhoppningen att förlösas från tillvarons eviga kretslopp genom askes och uppfattningen att skillnaden mellan alla levande väsen, även mellan människa och djur, endast kan vara av gradvis och inte av principiell natur formuleras i upanishaderna.
Den heliga traditionen (smriti)
Den heliga traditionen omfattar så kallade vägledare (sutras) och läroböcker (shastras) på olika områden liksom filosofiska frågeställningar som hänger samman med religiösa och sociala problem, men även verk av huvudsakligen berättande karaktär räknas till denna kategori hinduisk litteratur. Till de senare verken hör bland annat de stora populära episka berättelserna Mahabharata och Ramayana.
Mahabharata liknar en sorts överväldigande llliaden bestående av drygt 90 000 dubbelverser, i vilka underhållande och religiöst uppbyggliga ämnen avlöser varandra och vävs samman till en brokig väv. Det kanske mest betydande av de verk som ingår i Mahabharata är förmodligen Bhagavadgita (de upphöjdes sång) med sin berömda skildring av Krishna som människornas högste ledare. Guden Krishna förklarar här Guds, världens och den mänskliga själens väsen för hjälten Arjuna. Denna Krishnatrons eller bhaktifromhetens bibel har i den icke-hinduiska världen kommit att uppnå en ställning som ett av de mest lästa indiska verken överhuvudtaget.
Den betydligt kortare episka berättelsen Ramayana är i sin tur förmodligen det mest populära verket i Indien och berättar om hjälten Ramas livsöde och kamp mot den demoniske härskaren Ravana som rövat bort hans hustru. Tack vare hjälpen från den kloke apkungen Hanuman och dennes armé lyckas Rama utgå som segrare ur dessa strider. Den omåttligt populära episka berättelsen berättar i 24 000 dubbelverser om Rama, som på grund av sin intriganta styvmor tvingas tillbringa fjorton år i bannlysning i urskogen tillsammans med sin trogna hustru Sita och sin lojale halvbror Lakshmana. Rama tvingas ständigt bekämpa rasande demonhorder och dödar redan i det första slaget inte mindre än 14 000 demoner med egen hand. När den tiohövdade demonfursten Ravana med hjälp av svekfull list rovar bort Sita vänder sig Rama och hans halvbror Lakshmana till apkungen Hanuman, som tillsammans med sin väldiga ap- och björnarmé tar upp den avgörande striden mot Ravanas beridna demonhär. l detta slag förintas alla demoner innan det till slut kommer till en duell mellan Rama och Ravana, i vilken Rama slutligen besegrar och dödar Ravana. Därefter härskar Rama som rättvis och klok kung i Ayodhya och gudarna belönar Hanuman med odödlighet för hans trofasthet. Eposet slutar med en ingående skildring av Sitas, Lakshmanas och Ramas död samt Ramas upptagande i Vishnus härlighet.
De 18 puranas (de gamla skrifterna) tillkom i samband med de stora episka berättelserna och bildar grunden för den folkliga hinduismen. De behandlar världens skapelse, förstörelse och återskapelse, den cykliska världsprocessen liksom enskilda gudar och kungar och deras hjältedåd och stamtavlor.
Utöver dessa äldre verk ingår även en rad yngre skrifter, i regel skrivna mellan 500 och 1000 e Kr, i den så kallade heliga traditionen. Hit hör exempelvis de vishnuitiskt präglade samhitas (samlingar), de shivaitiskt präglade agamas (traditioner) och framför allt de så kallade tantras (bokstavligen "väv" - texter om religionens föreskrifter) vilka uppvisar en utpräglat esoterisk karaktär.
Hinduismens centrala budskap återfinns dock i första hand i de mellersta upanishaderna, i Bhagavadgita och i Bhagavata-Purana, även kallad Srimad Bhagavatam, där den tionde av de arton böckerna ägnas helt åt Krishnas barndom och ungdom. Därifrån kommer många av de folkligt populära och kära berättelserna om Krishnas stordåd som barngud. Själva berättandet betraktas som en helig akt, särskilt när kärlek till Gud inspirerar berättaren och åhöraren.
Man är väl medveten om det sakligt sett otroliga i berättelserna och en historisk syn ter sig främmande.
[13. Reflektion och värdering: Anser du att otroliga gudaberättelser har andligt eller moraliskt värde?]
Indiens tempel präglas av överdådig ornamental prakt inte minst vad gäller fasaderna och taken. Dessa ytor är fullständigt täckta av reliefer föreställande gudar och gudinnor, demoner och hjältar, djur, växter och fabelväsen. Varje tempel bildar på så sätt ett kosmos i sig med ett närmast oöverskådliga myller av livfullt framställda scener.
[14. Reflektion och värdering: Anser du att föreställningar om ett myller av demoner, gudar och hjältar kan ha ett värde för vårt andliga eller moraliska liv?]
Även de två mäktiga portaltornen (gopuras) i Minakshitemplet i Maduraj är översällade av tusentals färgsprakande stuckfiguren Tempelanläggningen i Maduraj med
sina talrika hallar och kringbyggda gårdar färdigställdes på 1600-talet. Templet är en av hinduismens centrala vallfartsorter och besöks dagligen av cirka 10 000 troende hinduer. Enligt legenden var detta platsen för Shivas bröllop med Parvati. Det väldiga tempelområdet uppgår allt som allt till cirka sex hektar och är till största delen taktäckt. l templets inre återfinns en rad festligt utsmyckade gudabilder och altare, där den strida strömmen av pilgrimer ber sina böner och utför sina offeritualer.
Lotusblomman är hinduismens kosmiska växt. En lotusblomma med tusen blad växer till tecken på att den gudomliga livssubstansen står i begrepp att frambringa kosmos på nytt. Lotusblomman representerar porten och munnen för kosmos framväxt Lotusblomman är avlelseorganet för det absoluta varat och symboliserar den oändliga följden av existenser.
Under förvedisk tid fungerade lotusblomman som symbol för den stora modersgudinnan Shri eller Lakshmi, som avbildades sittande på en lotus och därför kallades 'lotusfödd'. Under eftervedisk tid överfördes begreppet lotusfödd till att gäIla världsanden Brahma i en anspelning på legenden att Brahma framgått ur en lotusblomma som växt fram ur Vishnus navel, och därefter blev det vanligt att framställa olika gudar sittande på en lotus.
LÄRAN
Kosmos som ordnad helhet: Kastväsendet som social ordning
Enligt hinduismens världsbild representerar kosmos en ordnad och lagbunden helhet underkastad den centrala världsordningen dharma, som till lika delar fungerar som naturlag och moralisk ordning. Grundsatsen för denna ordning är att alla levande väsen är olika ända från födseln och följaktligen har sina speciella uppgifter, plikter, rättigheter och kunskaper.
[15. Reflektion och värdering: Anser du att världen är ordnad på detta sätt? Alla varelser har varsin plats?]
Även människorna är indelade i olika klasser. Dharma är visserligen evig och giltig för allt levande, men den tillämpas olika för de olika kasterna och livsstadierna (ashramas). Följaktligen har varje kast sina speciella religiösa och kultiska föreskrifter. De ortodoxa kastreglerna omfattar vardagslivets alla områden och yttrar sig i klart segregerande föreskrifter, bland annat vad gäller äktenskap eller måltider.
[16. Reflektion och värdering: Anser du att människor naturligt faller in i olika klasser med olika plikter och rättigheter?]
Kastväsendet är unikt för hinduismen och för andra religioner och världsåskådningar förmodligen den aspekt av hinduismen som är svårast att förstå och acceptera.
[17. Reflektion och värdering: Kan du acceptera idén om kast? Alltså att olika människor står på olika andliga och moraliska nivåer och därför bör ha olika uppgifter och former av ansvar i samhället?]
Högst upp i kastsystemets hierarki befinner sig prästståndet brahmanerna. Renhetsföreskrifterna är strängast för detta stånd, som har till uppgift att så gott som uteslutande ägna sig åt andliga göromål och genom ritualer och offertjänster stå gudarna närmast.
Det andra och näst högsta ståndet utgörs av krigarna (ksatriya), som har till uppgift att skydda den samhälleliga ordningen inom moderna yrken som polis och väktare. Kungar och härskare tillhör i regel detta stånd, som ursprungligen levde på de skatter man drev in från de lägre stånden i kraft av sitt samhälleliga väktaruppdrag.
l det tredje ståndet (vaishyas) återfinns bönder och boskapsuppfödare, köpmän och näringsidkare. Dessa övre tre stånd, som ursprungligen bildades av arierna, har genom att uppleva ynnesten att tillhöra de högre kasterna så att säga fötts på nytt i social mening och bär därför beteckningen 'de två gånger födda'. Enligt ortodox hinduisk tro har endast dessa tre stånd rätt att studera Veda.
Mellan dessa tre övre stånd och de två lägsta ligger en avgrund. Det fjärde ståndet shudras, utgörs av arbetare och hantverkare i de 'lägre' yrkesgrupperna som har till uppgift att betjäna de övre kasterna, service- och omsorgsyrken. Renhetsgraden hos de olika yrkesgrupperna ligger till grund för ytterligare en hierarkisk kastindelning inom ståndet. Vävare och krukmakare betraktas exempelvis som överlägsna tvättare, slaktare, fiskare eller skinnarbetare.
[18. Reflektion och värdering: Kan du acceptera idén om att vissa människor är andligt renare än andra?]
Det allra lägsta ståndet det femte, kallas paneamas eller asprishyas (paria, oberörbara). Människorna i detta stånd lever ofta under eländiga förhållanden i det indiska samhället och utövar ett 'orent' eller 'oärligt' yrke som gatsopare, latrintömmare eller som medlem av de olika tiggar- och tjuvkasterna. De två lägsta stånden utgörs huvudsakligen av ättlingarna till den indiska urbefolkning som förslavades av de ariska stammarna.
Vart och ett av de fem stånden sönderfaller i sin tur i otaliga underavdelningar, så att hinduismen allt som allt omfattar mellan 2000 och 3 000 avgränsade kaster med bestämda, föreskrivna uppgifter. Jämfört med kastsystemet uppfattar hinduerna alla andra grupperingar baserade på region, språk nation, folk osv som sekundär och artificiell. Att ignorera eller rent av sträva efter att avskaffa kastväsendet uppfattas som ett avsteg från alltings ursprung och ett brott mot naturlagen. l det moderna Indien som i Nehrus efterföljd uppfattar sig som en sekulariserad stat har man på flera sätt försökt mildra kastsystemets konsekvenser, men för ortodoxa hinduer representerar kastsystemet än i dag den centrala sociala ordningen.
[19. Reflektion och värdering: Anser du att denna andliga och moraliska ordning är felaktig? Vilka argument har du emot den?]
Redan i den äldsta hinduiska texten, Rigveda, beskrivs kastväsendet som en gudomlig institution och de olika kasterna som sprungna ur den kosmiska urvarelsen Purushas olika lemmar. Enligt samma bild är dock stånden tänkta att samarbeta som delar av en och samma kropp.
Karma: Kosmos som moralisk ordning
Kastväsendets hierarki är oupplösligt förknippad med föreställningen om den naturliga ordningen som moralisk kodex. Allt sedan upanishaderna kommer denna uppfattning till särskilt tydligt uttryck i karmaläran. Karmalärans premiss är att in- dividens tillvaro och öde är en direkt konsekvens av gärningarna i det föregående livet det vill säga att goda gärningar'resulterar i en 'god återfödelse' i en högre kast medan onda gärningar bestraffas med återfödelse i en lägre kast.
[20. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något förnuftigt i tanken på att individens tillvaro är en konsekvens av handlingarna?]
Mångfalden av levande väsen förklaras med mångfalden av de gärningar som måste utvärderas. Likheter och olikheter mellan olika varelser sägs på motsvarande sätt härröra frän de likheter och olikheter som präglat gärningarna i det föregående livet Eftersom kosmos utgörs av en oändlig process och världssystemen uppstår och går under med cyklisk regelbundenhet urskiljer hinduismen varken början eller slut på karma. Inte heller världsundergångarna och de kosmiska viloperioder som följer innan en ny värld skapas avbryter karmas ändlösa kretslopp av belöning och bestraffning, det återupptas helt enkelt med skapandet av ett nytt kosmos.
Världens moraliska ordning inskränks dock inte till sonandet av begångna gärningar, utan även möjligheten till gradvis fulländning och slutligen förlösning. Frågan om hinduismen verkligen utgår ifrån att alla levande varelser förr eller senare kommer att förlösas frän den ständiga själavandringen i återfödelsens form (samsara) är omstridd. Ett av hinduismens särdrag är dock att karmaläran uttryckligen omfattar allt levande, det vill säga vid sidan av människorna även växter och djur, eftersom skillnaden mellan olika livsformer uppfattas som gradvis och inte som principiell.
[21. Reflektion och värdering: Gillar du idén om en gradvis fulländning av allt liv och förlösning från allt lidande? Ge skäl för din uppfattning !]
HETEROGENA GUDSUPPFATTNINGAR
Systemens mångfald
Vad gäller metafysisk-filosofiska frågor tillåter hinduismen den troende en valfrihet som saknar motsvarighet i någon annan religion. Var och en får själv bestämma om han eller hon föredrar att uppfatta sig som teist, panteist eller ateist, huruvida Vishnu eller Shiva skall betraktas som världens personliga herre eller snarare en abstrakt princip.
Gud kan ses under minst tre valfria former:
1 opersonlig kraft (brahman),
2 personlig gud intresserad av världen (paramatman),
3 personlig gud vänd mot sitt eget rike dit den troende längtar (bhagavan). Andra religioner ses ofta som exempel på val av gudsuppfattning inom samma eviga religion, sanathana dharma.
[22. Reflektion och värdering: Anser du att man kan tänka sig Gud på dessa tre sätt? vilket sätt ligger närmast dig?]
Även teorierna om världarnas uppkomst och samspelet mellan deras materiella och immateriella komponenter samt förhållandet mellan kropp och själ är av ytterst skiftande karaktär. Det indiska tänkandet saknar behov av att sammanfatta den religiösa mångfalden av trosföreställningar och kultiskt bruk i en övergripande systematisk kanon. Ingenstans kommer denna mångfald tydligare till uttryck än i de metafysiska och religiösa riktlinjerna. De filosofiska åskådningarna ges formen av så kallade sutras, det vill säga vägledare, medan de tankesystem som på sanskrit betecknas som 'darshana' (bokstavligen åskådningssätt med ett uttryck avlett från ordet för att se, betrakta sanningen) i regel nöjer sig med en ställning som en form av orienteringshjälp.
De sex ortodoxa darshanas
Traditionellt sett skiljer man mellan sex darshanas, vilka visserligen alla betraktas som ortodoxa eftersom de erkänner Veda som uppenbarelse, men i övrigt tolkar världen på fundamentalt olika sätt.
De sex systemen framträder till en början oftast parvis; samkhya eller sankhya (intellektuell kunskap) hör samman med yoga (kontroll över sinnena och de inre krafterna), liksom vaisheshika (experimentell och sinnlig kunskap) och nyaya (logisk kunskap på dialektisk bas) samt slutligen vedanta (metafysisk spekulation) och karma-mimansa (deistisk och ritualistisk kunskap grundad på de heliga skrifterna). Det första systemet i var och en av de tre parbildningama representerar en metafysisk-filosofisk kunskap medan det respektive andra systemet snarare ägnas metodologisk kompetens än metafysik.
Samkhya eller sankhya (bokstavligen uppräkning) representerar en dualistisk realism. Det är ett mycket gammalt system och skiljer ytterst sett mellan två arter av verklighet anden (purusha) och naturen (prakriti), varav prakriti närmast är att beskriva som en allt genomträngande kraft eller substans som är indelad i tre huvudbeståndsdelar eller element (gunas). Dessa tre gunas motsäger på sätt och vis varandra och upprätthåller därmed ett ömsesidigt jämviktsförhållande. Purusha är icke-materia eller ren ande. Yoga representerar en möjlighet att påverka krafternas spel. Vår materiella (jordiska) existens präglas av sorger och bekymmer eftersom vi inte känner skillnaden mellan jag och icke-jag; frihet är endast möjlig i meditation.
Yoga (ursprungligen sanskrit för förening, koncentration) har djupa rötter i indisk tanketradition, men fick sin klassiska form i och med Patanjalis lärobok 'Yogasutra' som förmodligen ställdes samman under första hälften av 100-talet e Kr. l filosofisk mening anknyter den till samkhya, men dess föreställning om flera själv av vilka Gud är det högsta har gjort att den ibland betecknas som 'Seshvara samkhya', teistisk samkhya.
Målet är att genom praktiska övningar lösa materiens band för att på så sätt frigöra den andliga principen. Metoden indelas i regel i åtta steg, varav de första fem betecknas som yttre och de sista tre som inre.
1Yama
2 Niyama
3 Asanas
4 Pranayama
5 Pratyahara
6 Dharana
7 Dhyana
8 Samadhi
Av de första yttre stegen är de första två snarast av etisk karaktär, utövaren åläggs att inte stjäla, inte ljuga, att inte skada samt att undertrycka all lust och girighet. De två följande stegen, de fysiska förberedelserna i form av bestämda kroppsställningar (asanas) och andningsövningar (pranayama), är de mest kända och har för många kommit att uppfattas som liktydigt med yoga som helhet. Det femte och sista 'yttre' steget avser kontroll över sinnena (impulskontroll) , medan de tre högsta och 'inre' stegen innefattar olika koncentrations- och meditationsövningar.
[23. Reflektion och värdering: Kan du se något bra med denna yogaträning? Är det något av stegen som stämmer med vår egen kultur i väst?]
De hinduiska asketerna demonstrerar under sina pilgrimsfärder i första hand en okänslighet för fysisk smärta och likgiltighet inför vardagslivets mödor som uppnås med hjälp av koncentration, meditation och trance. Ett populärt prov på detta tillstånd är att genomborra båda kinderna och tungan med silverspjut eller stänger, som ibland dessutom är försedda med kedjor. Andra fakirer låter sig hängas fast i så kallade pilgrimsvagnar med hjälp av hakar som genomborrar huden på ryggen för att sedan tillbringa flera veckor i denna ställning tills vallfärdsorten är nådd. En särställning bland asketerna upptas av de så kallade nagas (av ordet för orm eller ormdemon), som skolats i krigskonsterna och lever fullständigt nakna och medellösa med spjut och pilgrimskedja som enda tillhörigheter. De är inom hinduismen föremål för speciell vördnad eftersom de betraktas som lerans väktare.
[24. Reflektion och värdering: Anser du att fakirerna når en beundransvärd nivå av impulskontroll ? Finns det något värdefullt i detta?]
Vaisheshika är ursprungligen ett ateistiskt system baserat på en atomistisk världsuppfattning, enligt vilken allt utom anden är sammansatt av atomer som framträder som materia först i kraft av sin förbindelse med varandra. l upplösningens nätter (världsundergängarna) lösgör sig atomerna från varandra igen för att ingå nya förbindelser i nya världar. Vaisheshikas naturfilosofi beskriver de reella skillnaderna mellan allt existerande genom att klassificera det i kategorier. På så sätt upprättas en pluralism bestående av nio substanser, vilkas samverkan bestämmer världsskeendet fyra element bestående av atomer (jord, vatten, eld, luffi, tre enhetliga, allt genomsyrande entiteter (eter, rum, tid), de otaliga individuella själarna (som åttonde substans) och deras atomsmå tankesubstanser (som nionde substans).
Nyaya (bokstavligen logik) representerar en logisk realism och utgörs av ett system av logik och dialektik, som bygger på samma världsåskådning som vaisheshika och senare även förenades med denna. Dess fem delar eller satser syftar till att skilja mellan falsk och äkta kunskap och hävdar sambandet mellan existensen av idéer och föreställningar å ena sidan och en tänkande ande å den andra. Befrielse definieras som upplevelsen av jagets självständighet som uppfattas som skild från kroppen och den rena anden. Någon gud ingick ursprungligen inte i nyaya, utan tillkom först i och med sammanläggningen med vaisheshika.
Vedanta (bokstavligen slutet på Veda) strävar efter att med Brahmasutra som den stora lärotexten utröna upanishadernas centrala utsaga. Här uppnår det vediska spekulativa tänkandet en absolut höjdpunkt.
De korta lärosatserna är gåtfulla och svårtolkade, och har gett upphov till en oöverskådlig samling kommentarer.
Karma-mimamsa (bokstavligen 'kritisk betraktelse') är en ursprungligen teologisk respektive kultisk text. Till en början var den inte avsedd som filosofisk avhandling, utan snarare som en tolkning av de heliga texterna kring de centrala offerritualerna för att bevara världen och det mänskliga livet.
Under 600- och 700-talet e Kr utvecklades den till ett filosofisk system baserat på den reellt existerande mångfalden av själar och substanser.
De sex darshanas uppvisar olika gudsbilder. Karma-mimamsa och den klassiska sankhya förnekar existensen av en evig världsregent och framställer kosmos som styrt av en naturlig och moralisk ordning (dharma). Yoga utgår från existensen av en evig, allvetande gud, men frånkänner denne allt inflytande på världsskeendet - en ståndpunkt som i europeisk filosofi brukar betecknas som deism. Vaisheshika och nyaya förmedlar tron på en personlig och styrande gud, som dock är identisk med den eviga själen och den eviga materian. Ingen av dessa syner överensstämmer med den kristna synen som ser Gud såsom tre personer i en enda natur: skapare, gudsmänniska och helig ande.
Den äldre vedanta företräder en panteism, enligt vilken guden utgör världens ursubstans men samtidigt ett väsen som är överlägsen världen och tillåter en tolkning både som opersonlig princip och som personlig övergud.
Detta system överfördes senare även till gudarna Vishnu och Shiva. Det centrala begreppet för dessa riktningar liksom också för Shiva- och Vishnukultens anhängare utgörs av 'bhakti', före- ställningen att en ärlig gripenhet och förundran inför världsherren utgör den främsta vägen till den egna räddningen och som sådan långt viktigare än filosofi och vetenskap.
[25. Reflektion och värdering: Anser du att några eller något av de sex systemen har något av värde för dig? Vilket verkar rimligast?]
Shankara
Brahmanen Shankara (788-820 e Kr) försökte uppnå större enhetlighet i de religiösa åskådningarna och kulterna med hjälp av sin berömda nytolkning av Vedantatexterna, vilka utövade ett centralt inflytande på hinduiska tänkande. lnfluenserna från den buddhistiska tankevärlden framträder i Shankaras uppfattning om en tvåplans- teologi, enligt vilken alla trosformer på denna jord är att betrakta som likställda, om än var och en för sig är oförmögen att fånga den högsta sanningen.
Den heliga och yttersta sanningen befinner sig enligt Shankara bortom mångfaldens sken, bortom världen vi lever i, bortom mayas slöja (det vill säga världens illusion) och kan endast uppfattas av heliga män som regelbundet är försjunkna i ett meditativt tillstånd. Shankara förknippar 'kunskapen' om ett högsta, opersonligt universellt vara med tron på en personlig världsherre som är giltig för mayans sfär, med andra ord för vår illusionstyngda själavandringsvärld. Enligt detta synsätt reduceras alla jordiska religioner till ett slags förstadier innan vi kommer till insikten om den absoluta sanningen bortom alla ord och tankar, dit alla religioner leder. Shankaras lära kom i allt väsentligt att upptas av den ortodoxa hinduismen.
[26. Reflektion och värdering: Anser du att Shankaras filosofi har något värde? Vad är bra och dåligt i den?]
Yoga
Ordet yoga betyder bokstavligen 'betsla' och var ursprungligen verkligen avsett som en bildlig jämförelse med att föra ett riddjur med hjälp av ett betsel. Yogans metoder baseras på de två darshanas samkhya och yoga och syftar till att disciplinera kropp och själ och att koncentrera utövarens väsen på en intuitiv kunskap om enheten bortom världens skenbara mångfald. Allt som allt existerar nio yogasystem, därav fyra huvudvägar och fem kompletterande metoder. Yogans mål är att befria själen med hjälp av sann insikt. För att uppnå detta mål förväntas utövaren praktisera försakelse, avhållsamhet och askes, förkasta all bekvämlighet och alla ägodelar, släcka alla begär för att på så sätt uppnå en själslig jämvikt och inre mildhet som i djup meditation kommer till uttryck i ett försjunkande i det egna jaget
Brahma är personifikationen av den vediska världsanden brahman och avbildas alltid med de tre övre ståndens heliga snöre och ridande på en gås, som förknippas med klokhet och vishet. Brahma är inte kosmos skapare, utan närmast att betrakta som dess byggmästare och världens väktare. Många myter berättar om hans underlägsenhet i förhållande till Vishnu och Shiva.
Brahma år även prästståndet brahmanernas gud. I denna egenskap framställs han som fyrhövdad och fyrhändig, ett huvud för var och en av de fyra heliga Veda (Rigveda, Yajurveda, Samaveda, Atharvaveda) och i varje hand en av de fyra prästinsignierna Vedamanuskript, vigvattenkärl, offersked och det heliga snöret.
Tantrism
Betydelsen av hinduismens sakrala handlingar tillmättes aln större betydelse från och med ra 500 e Kr. Den ritualistiska rörelse i vilken även magiska element kom att spela en viktig roll fick namn av sina viktigaste skrifter, de så kallade tantras.
l den tantriska kulten kommer den icke-ariska indiska föreställningsvärlden till förstärkt uttryck framför allt i tron på shakti, gudarnas kvinnliga ledsagare eller aspekter, samt i läran att den manlige guden endast kan verka med hjälp av sin kvinnliga gemåls energi. Den tantriska kulten är ofta förknippad med hemliga ritualer och inbegriper en komplicerad tal- och bokstavsmystik liksom en högt utvecklad bildkult. Att ha en guru vid sin sida framställs som absolut nödvändigt. Den så kallade vänsterhänta tantrismen är i hinduismen liksom i buddhismen en könskult av delvis orgiastisk karaktär - att genom den erotiska energin nå befrielse - men även extremt esoteriska och magiska varianter förekommer.
De tantristiska metoderna att med hjälp av meditation och rituella handlingar uppnå inre fulländning baseras på den centrala föreställningen om tillvarons principiellt polära natur: man-kvinna, högt-lågt, starkt-svagt, himmel-jord, gott-ont.
[27. Reflektion och värdering: Anser du att det finns värdefulla drag i tantrismen?]
Vishnu- och Shivakulten
Vishnu- och Shivakulten representerar relativt sent tillkomna filosofiska system i hinduismen. De uppstod delvis som en följd av inflytandet frän den strängt monoteistiska islam som bredde ut sig på den indiska halvön från och med 700- talet e Kr, men framför allt som en reaktion på Shankaras och tantrismens filosofi. Anhängarna tillber Vishnu respektive Shiva som världsgud och betraktar denne som den enda sanna guden.
Båda kulterna innehåller en rad element hämtade från lokala kult- och gudsföreställningar. Den vishnuistiska fromhetens grundform utgörs av gudskärlekens väg (bhakti-marga), medan Shiva tillbeds framför allt i form av fallosen - det manliga könsorganet i erigerad form (linga), men även som (destruktiv) kvinnlig kraft. Både Shiva- och Vishnukulten har med tiden utvecklat en rad trosgemenskaper med olika riter.
[28. Reflektion och värdering: Anser du att tillbedjan av en kvinnlig destruktiv kraft kan vara värdefull? Ser du en fördom i att den kvinnliga kraften är destruktiv?]
Kult och ritual
Efter den vediska perioden förlorade ritualen alltmer i anseende till förmån för yttre kulthandlingar, framför allt under påverkan från tantrismen. Detta kom inte minst till uttryck i den figurativa gudsframställningen och de monumentala gudastatyerna.
Det religiösa skeendet kom allt mer att kretsa kring 'puja', tillbedjan. Gud uppfattas som hedersgäst i församlingen och välkomnas med blommor och rökelse. Gudsbilden uppfattas delvis rent av som identisk med guden själv, men guden kan även vara närvarande i symbolisk form som exempelvis linga som symbol för Shiva. Den kultiska renheten utgör ett av gudstjänstens centrala begrepp. Under benen uttalas vissa fastlagda formler, så kallade mantras.
Även tempeldansare och egna huspräster förekommer, och dansen utförs enligt ett komplicerat system av regler i vilket varje rörelse och kroppsställning tillmäts en viss betydelse. Tantrismen uppvisar även egna religiösa emblem, de ofta ytterst konstfullt utsmyckade yantras eller mandalas. Dessa cirkelrunda eller mångkantiga mystiska diagram är avsedda att representera en viss guds närvaro under ritualen eller meditationen.
För oss i väst framstår kanske den kultiska symbolläran som en av hinduismens mest svårbegripliga aspekter. Med respektive i gudssymbolerna tillbeds gudarna själva, den gudabild som bärs i processionen 'är' i den meningen guden själv, även om skillnaden mellan symbol och det symboliserade självfallet inte förnekas, liksom skillnaden mellan fantasirik myt och det som myten vill säga. Gudsbilden representerar en framställning av abstrakta principer och bejakas som sådan.
[29. Reflektion och värdering: Anser du att de indiska symbolerna är obegripliga eller är de istället värdefulla för dig?]
Indiens äldsta bevarade tempel härstammar till största delen från tiden efter 600-talet e Kr, först då ersatte tempelbyggnaden och gudabilderna de äldre offerplatserna i det fria. Processionen kring templet och helgedomen är ett element som ingår i de flesta religiösa pilgrimsfärder. l norra lndien utgörs tempelbyggnaderna till största del av pyramidliknande torn, medan de sydindiska templen ofta är utförda som avlånga pyramidbaser som förmedlar intrycket av massiva berg.
HINDUISMENS GUDAR
Den gladlynte och godmodiga Ganesha är son till respektive skapad av Shiva och räknas till hinduismens i särklass allra mest populära gudar. Eftersom hans far gett honom makt att ge människorna allt de ber honom om åkallas han ofta inför varje större resa eller svårare uppgift.
Ganesha har en elefants huvud med bara en bete, och otaliga myter berättar om hans gestalt och bedrifter. Samtliga dessa myter utgår dock ifrån att han till en början hade ett mänskligt huvud som han förlorade eller fick avhugget på något satt vilket föranledde Shiva eller Brahma att ge honom elefanthuvudet i stället. Hans tjocka mage sågs härröra från hans smak för människornas offergåvor, i synnerhet frukt och sötsaker, och därför framställs han ofta som här tillsammans med tjänarinnor som serverar honom frukt. l egenskap av vishetens och vetenskapens gud betraktas han även som nedtecknare av den heliga episka berättelsen Mahabharata, som dikterades för honom av den helige mannen Vyasa. l kampen mot demonerna fungerar han som härförare i Shivas armé (Ganadevatas), och i denna egenskap av 'härarnas store herre' har han även kommit att tillbes som den högste guden i en av den tantriska hinduismens många sekter.
En i otaliga gestalter
Hinduismens ord för gud är 'deva' (av 'div, ordet för stråla, lysa). Den vediska gudavärlden genomgick en fullständig förändring efter upanishadtiden. De vediska gudarna Mitra och Varuna, Indra och Agni tillbads visserligen fortfarande, men trädde alltmer i bakgrunden till förmån för de tre nya gudar som helt kom att dominera den hinduiska panteon: Brahma, Vishnu och Shiva. Emellanåt uppträder dessa tre gudar som treenighet och uppfattas då som olika gestalter eller aspekter av världsanden i hans egenskap av kosmisk skapare, bevarare respektive förstörare. De flesta moderna hinduiska teologer ser sig som vishnuer eller shivaker och betraktar en av dessa gudar som den allt överordnade gud, av vilken alla andra gudar endast representerar underordnade inkarnationer.
[30. Reflektion och värdering: Anser du att den indiska gudsuppfattningen verkar tilltalande? Eller finner du den kristna mer vettig?]
Brahma, skaparen
Guden Brahma är på avgörande sätt delaktig i världens skapelse, men han är varken i stånd att skapa världen av egen fri vilja eller ur ett intet och kan därför endast i viss mån betraktas som skapargud i egentlig mening. Brahma förkunnar dock de heliga Vedaböckerna. Han är en personifikation av den ursprungligen opersonliga brahma som nämns i upanishaderna, där den beskrivs som den absoluta världsande som besjälar alla levande väsen i kraft av sin 'atma'. Därutöver är Brahma en sammansmältning av andra kosmogoniska (kosmogoni=läran om världens uppkomst) gudar. Ändå har Brahma aldrig betraktats och tillbetts som en överordnad gud. Den nutida hinduismen uppfattar honom som demiurg, en kosmisk byggmästare som i det eviga kretsloppet gång på gång fogar samman världens beståndsdelar på nytt och ger själarna deras nya kroppar. Detta sker på den högsta gudomlighetens uppdrag.
[31. Reflektion och värdering: Anser du att den indiska skaparguden liknar den kristna?]
Upanishademas Brahma var en färglös och opersonlig absolut entitet. Under vedisk tid identifierades skaparen eller demiurgen ännu inte med guden Brahma, utan utgjorde en skapande energi som benämndes Prajapati.
Den framväxande kulten kring Vishnu och Shiva nedvärderade Brahma starkt och framställde honom ofta som löjeväckande eller ovärdig - bland annat med historien om att han skulle ha levt i incest med sin dotter Savitri. Legenden om Brahmas födelse representerar likaså ett tydligt exempel på undergrävandet av hans auktoritet, Brahma sägs nämligen ha framträtt ur en lotus- blomma som i sin tur växt fram ur Vishnus navel. Eftersom han är en ren teistisk gud utan något förflutet som naturgud saknar Brahma även den motsägelsefulla spänning mellan förstörelse och skapelse som kännetecknar exempelvis Shiva.
l gudarnas kamp mot demonerna spelar Shivas hustru Durga, "den svårtillgängliga", en central roll. Hon uppfattas som en aspekt av den stora Gudinnan eller Devi och tillbedes i regel i sin negativa och hotfulla manifestation, men framställs inte sällan även som förförerska. Hon uppstod ur de eldsflammor som strömmade ut ur en av de stora gudarnas mun och var anda från denna födsel en skön och yppig kvinna med uppgift att döda det ondas demoner. Gudarna beslöt genast att skicka ut henne i strid mot den mäktige, även av gudarna djupt fruktade buffeldemonen Mahisha. Bilden visaren framställning av denna berömda strid.
Durga kämpar med tio armar och i varje hand håller hon ett vapen som en annan gud ställt till hennes förfogande. Trots att demonen angriper henne ett flertal gånger besegrar Durga slutligen honom och dödar honom med ett spjut
Guden Vishnu kom att tillmätas större betydelse under senvedisk tid och representerar i dag hinduismens främsta gud vid sidan av Shiva. Jämfört med Shiva förkroppsligar Vishnu en vänlig och hjälpsam gud, vars kombination av kraft och mildhet är föremål för de troendes hängivna tillbedjan (bhakti). l treenigheten tillsammans med Shiva och Brahma uppfattas Vishnu som världens måttfulle bevarare.
l sin tredje inkarnation som vildgalt (Varahavatara) lyfter Vishnu med betarna upp jorden från havets botten dit den slungats av en fruktansvärd demon, dödar demonen och uppstiger ur djupet med den räddade jordgudinnan Prithivi i sina armar. Därefter blir Prithivi, jorden, hans hustru.
Vishnu bevararen
Vishnus bana är betydligt mer framgångsrik än Brahmas. Han uppmärksammas föga i Veda, men kom därefter att bli en av Indiens två mäktigaste gudar, inte minst genom att identifieras med en rad andra gudar eller som inkarnation i form av hjältarna i de stora episka berättelserna Ramayana och Mahabharata. Han förkroppsligar den bevarande principen och kännetecknas av etiska och heroiska gärningar. Så snart världen eller mänskligheten hotas av onda makter eller sedeslöshet uppträder Vishnu som räddande hjälte i djur- eller människogestalt Vishnu uppträder i tio inkarnationer fördelade på de fyra kosmiska tidsåldrar som utgör de hinduiska gudaeonernas komplicerade tidsstruktur.
Varje kosmisk tidsålder går under i moraliskt förfall tills Vishnu uppträder i inkarnerad form och besegrar det ondas demoner så att en ny värld kan uppstå. l sina tio inkarnationer uppträder Vishnu som 1) fisk (Matsyavatara), 2) sköldpadda (Kurmavatara), 3) vildgalt (Varahavatara), 4) människolejon (Narasimhavatara), 5) dvärg (Vamanavatara). 6) Rama med yxan (Parashuramavatara), 7) hjälten Rama (Ramavatara), 8) Krishna. 9) Buddha, 10) häst (Kalki). Av dessa tio inkarnationer (avataras, bokstavligen nedstigande) är särskilt hjälten Rama och Krishna omåttligt populära. I eposet Ramayana berättas om prinsen och senare kungen Rama av Ayodha som regerar på förebildligt sätt med sin trogna hustru Sita vid sin sida. Rama hyllas som statsman, fältherre, lagstiftare och konstnär. Krishna uppfattas som Vishnus enda fullständiga inkarnation, ja som essensen av all gudom, och tillbeds därför som självständig gud.
[32. Reflektion och värdering: Anser du att denna framställnng av tidsåldrar och gudar är tilltalande? Eller endast förvirrande och svårbegriplig?]
Även Krishna är en prins. Hans farbror, den onde kungen Kansa av Mathura, har i en spådom fått veta att han kommer att dödas av Krishna och ger därför order om att alla gossebarn i hela hans rike skall dödas. Men Krishna förs i hemlighet bort från staden och växer upp bland herdarna i Brindaban, där ingen känner hans verkliga identitet. Redan som barn ger Krishna prov på fantastisk dådkraft och som yngling blir han herdinnornas älskling och är invecklad i en rad erotiska kärlekshistorier, återberättade i det stora verket Bhagavatam. Senare dödar han Kansa som förutspått och efterträder denne på tronen som kung över Mathura, för flera segerrika krig och flyttar till Gujarat där han i Dvaraka avlar 180.000 söner med 16000 kvinnor, vilket även gör honom till fruktbarhetsgud. Krishnas hjältedåd, kärlekshistorier och visdomsord har gjort honom till en av de mest älskade figurerna i indisk litteratur.
[33. Reflektion och värdering: Anser du att de indiska berättelserna om Krishna är värdefulla som andliga berättelser? Kan du förstå den stora popularitet de har i Indien?]
Demondödaren Krishna (bokstavligen Den svarte) är hinduismens populäraste och mest folkliga hjälte. Han växer upp bland herdar, dit han förts i säkerhet undan sin farbror, den fruktade härskaren Kansa som han senare dödar, gör sig under sin ungdomstid skyldig till en rad oskyldiga busstreck och blir som alla herdinnors älskling hjälten i otaliga kärleksäventyr.
För Krishnatrons anhängare är Krishna som Vishnus åttonde inkarnation egentligen att betrakta som den högste guden. l de dynastiska uppgörelserna i det stora och oerhört populära hjälteeposet Mahabharata spelar Krishna en central roll. Innan de avgörande striderna mot de fientligt inställda Kauravas stärker han Arjunas stridsmoral genom att förkunna lärodikten Bhagavadgita, som för många hinduer representerar hinduismens egentliga religiösa och filosofiska grundtext Bhagavadgita förkunnar en krigar- och asketetik enligt, vilken kampen mellan gott och ont upphöjs till kosmisk princip, men utvecklar även en yoga- och insiktslära om jämnmodets natur. Även bhaktifromheten och dess innerliga gudsupplevelse förkunnas av Krishna.
Vishnus tionde inkarnation som Kalki är framtidens gud, som betvingar det onda, ätednför orningen och lägger grunden för en ny och lycklig tidsålder.
Vishnu var under vedisk tid endast en av tolv sol-gudar med uppgift att symbolisera solens bana, och det dröjde länge innan han tillmättes rollen som världsbevarare. Vishnukulten är likaså av senare datum än Shivakulten. I sin egenskap av världsbevarare betraktas Vishnu som den personifierade godheten och nåden. Han har blåst liv i världen och alla dess levande väsen genom em- anation (utstrålning) och bevarar livet till kosmos upplösning, då han återtar sin ursprungliga form och efter en vilopaus låter allt uppstå på nytt. Vishnu framställs gärna i form av Narayana, guden som uppträder vid början av varje ny tidsålder - sovande i kontemplativ sömn ligger Vishnu på den femhövdade världsormen och drömmer den nya ordningen medan lotusblomman växer fram ur hans navel och frambringar skaparguden Brahma.
Shiva, förstöraren
Vid sidan av Vishnu är Shiva, ett namn som betyder 'den nådige', hinduismens mest folkliga och populära gud. Shivas vediska föregångare är den fruktade bågskynen Rudra med makt att skicka och återkalla sjukdomar, men i hans gestalt tillkommer även den förvediska fruktbarhetsguden som dyrkas i form av fallosen (linga). Shiva är den 'tuhövdade' guden i det att han i sina olika
gestalter eller aspekter förkroppsligar både den kosmiska skapelsen och förstörelsen. l sin andliga aspekt är Shiva dessutom prototypen för den store asketen, som övervinner världen i kraft av sin självspäkning och på så sätt uppnår läkande förlösning och en ny existens.
l likhet med Vishnu tillbeds även Shiva som den högste guden. Han är en av hinduismens äldsta och mest komplexa gudar. l sin tidigaste gestalt var Shiva en ren naturgud som härskade över stormen, sjukdomen och den stora döden, men även hade kraft att hjälpa och läka människorna. Allt som allt tillbeds Shiva under 1008 olika namn. Som stormguden och bågskytten Rudra är han exempelvis en vildmarkens och gränsområdenas gud som har sin boning på begravningsplatser eller i skogen och avbildas med ett halsband av dödskallar kring halsen.
l den ariska kulturen gjordes Shiva i Rudras gestalt likvärdig med Vishnu och hans vilda och okultiverade naturkrafter tämjdes och civiliserades. l dagens hinduism uppträder Shiva i både manlig, kvinnlig och androgyn gestalt varav den androgyna aspekten är konstitutiv (grundläggande).
Den androgyna Shiva (Ardhanarishvara) framställs som en figur med en manlig och en kvinnlig kroppshalva. Därutöver framställs den manlige Shiva även tillsammans med sin kvinnliga aspekt (shakti) som ger honom hans energi. l denna form symboliserar den manliga principen rummets passiva element, medan den kvinnliga principen står för den aktiva tiden. En av Shivas främsta uppenbarelseformer är den dansande guden Nataraja. Den kosmiska dansen uppfattas som kreativitetens högsta form, i vilken dansaren genom sina olika poser och gester förkroppsligar den opersonliga och ständigt förnyade livskraften. l den kosmiska dansarens gestalt förlöser Shiva även världen från okunskapen, symboliserad av den onde dvärgen Apasmara som i regel avbildas liggande och besegrad under den dansande Natarajas fötter.
Som dansens herre, Nataraja, dansar Shiva sin kosmiska dans på den liggande och besegrade dvärgdemonen Apasmara, som representerar ondskan och okunnigheten. Shivas dans får sin kosmiska betydelse i det att den inleder skapelsen och återinrättandet av den kosmiska ordningen vid början av varje tidsålder. Det flammande eldshjulet som omger den dansande Shiva representerar det eviga kretsloppets skapelse, förfall och återfödelse.
Heliga kor
Allt sedan vedisk tid har kon gjorts till föremål för en ovanlig religiös tillbedjan i Indien. De vediska offeritualerna hade
sin förklaring i bönerna om rikedom i form av boskap. En del av de heliga korna i dagens Indien tillhör olika tempel, men de allra flesta strövar omkring fritt i städerna och är helt hänvisade till det foder som troende hinduer skänker dem. Ofta smyckar de troende dessutom korna med blommor och ger dem saffran till tecken på sin tillbedjan. För en ortodox hindu är nötkött absolut tabu och att döda en ko räknas till de allvarligaste synderna.
[34. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i tillbedjan av kon?]
Shiva som kvinnliga gudar
Av de tre centrala hinduiska gudarna är Shiva den ende som fortfarande har drag av ren naturgud. Följaktligen är det Shiva som betraktas som inkarnation eller inkarnationer av de kvinnliga gudomligheterna, framför allt naturkrafternas gudinnor (exempelvis gryningen, natten, fruktbarheten). Veda betecknade de kvinnliga naturkrafterna som 'shakti', kraft och identifierade de kvinnliga gudarna som energikällor till de manliga gudar de hör samman med. Det högsta kollektiva gudsbegreppet 'devi', gällde ursprungligen modergudinnan, världsmodern och jordgudinnan Prithivi (den vida). Alla dessa shaktis förknippas med Shivas krafter. Shivas kvinnliga uppenbarelseformer är framför allt kända i sina fruktansvärda askter, inte minst den så kallade svarta Kali, tidens gudinna.
[35. Reflektion och värdering: Anser du att de indiska gudarna är trovärdiga? Är någon mer trovärdig än någon annan?]
Andra gudar - de vediska gudarna
Otaliga av hinduismens gudar betraktas som barn eller tjänare (särskilt gudarna i djurgestalt) till de tre huvudgudarna. Hit hör exempelvis den populära elefanthövdade och rundmagade guden Ganesha, den kloke, gladlynte och godmodige vishetens gud med makt att undanröja alla hinder, som tillbeds innan man ger sig i kast med prövningar av olika slag.
Bland de vediska gudarna bör särskilt solguden Surya nämnas, livskraftens gud som brukar framställas i en vagn dragen av hästar. Han uppfattades ursprungligen som alltings ursprung och kosmisk skapargud och var föremål för en omfattande kult. Tempel till hans ära uppfördes så sent som på 1100-talet e Kr.
Fyra gudar har enligt Veda till uppgift att 'vakta världsregionerna' (dikpala), åskguden Indra (öster), vattenguden Varuna (väster), dödsguden Yama (söder) och rikedomens gud Kubera (norr). Därtill kommer mellanregionernas väktare, eldguden Agni (sydöst, vindguden Vayu (nordväst), olycksguden Nirti (sydväst och månguden Candra (nordöst).
Åsk- och krigsguden Indra kallades även 'gudarnas konung' och framställdes med den kungliga maktens alla insignier. Hans diamantprydda vapen, vajran, brukar tolkas som blixten och
genomgår senare en förbluffande förändring i den tantriska buddhismen, där den i form av vajrayana, diamantfordonen får representera den tredje vägen. l en mytisk representation av den nya ordningen inom hinduismens panteon 'avsätts' Indra av Vishnu och Shiva sedan hans makt försvagats av hans ymniga förtäring av rusdrycken soma.
Eldguden Agni ingick under tidig vedisk tid i en form av gudomlig treenighet tillsammans med Indra och solguden Surya. Han ansvarade även för offerelden och likbränningen och betraktades som ljusets och värmens gud. Dödsguden Yama betraktas som solguden Suryas son och som den första människan, och därmed även den första dödliga varelsen, på jorden. Han framställs ibland även som helvetenas herre och dödsdo- mare som för bok över människornas gärningar. Varuna är vattnets gud och fungerade även som den kosmiska ordningens allsmäktige väktare som hade till uppgift att ge solen, månen och stjärnorna deras ljus och att vara evigt vittne till människornas gärningar. Den stora betydelse som tillmäts vattnet inom hinduismen hänger förmodligen samman med honom.
Dessutom förekommer en rad olika planet- och stjärngudar, gudaförfäder (rishis) som uppfattas som mållöst kringirrande andar samt otaliga demoner som i regel framställs som både människornas och gudarnas fiender. En speciell kategori övernaturliga väsen utgörs av de så kallade yakshis och yakshas, kvinnliga och manliga andar som har stort inflytande på människornas liv och kan vara både vänligt och illvilligt sinnade. De så kallade bhutas betraktas som olycksbringande nattväsen som förknippas med död och olycka. Majoriteten av hinduismens övernaturliga väsen tilldelas någon form av väktarfunktion, uppfattas som himmelska musikanter eller som skyddsgudar med lokal anknytning. Nästan varje gud framställs med sitt speciella drag- eller riddjur och ett följe av dvärgliknande tjänare eller följeslagare.
[36. Reflektion och värdering: Anser du att de indiska gudarna liknar de fornnordiska gudarna, t ex Oden och Tor? Tror du att det finns ett gemensamt arv mellan indoeuropeiska eller ariska folk och deras gudaföreställningar?]
Gudinnorna
De kvinnliga gudarna har som nämndes i samband med Shivas kvinnliga aspekter en läng tradition i Indien, men i Veda spelar de en tämligen underordnad roll. Under den klassiska perioden växer de kvinnliga gudarnas betydelse i takt med att inflytandet från den icke-ariska tankevärlden ökar. l dag utgörs de främsta kvinnliga gudarna av de tre viktigaste gudarnas hustrur, Vishnus hustru lakshmi, lyckans gudinna, Brahmas hustru Sarasvati, lärdomens gudinna samt Shivas hustru Durga ('den svårtillgängliga') som förlossar och förstör. Durga representerar för mänga hinduer kosmos främsta härskarinna och den personifierade urkraften eller shakti. De flesta vediska gudinnor förkroppsligar eviga naturkrafter och framstälIs därför liksom Shiva i hans kvinnliga gestalter med två huvuden till tecken på sin säväl skapande som destruktiva kraft.
Föreställningen om den stora modern symboliserad av en kosmisk ko går tillbaka till den äldsta fornindiska religionen, och är förmodligen förklaringen till dagens 'heliga kor' i indiskt bruk.
[37. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i att betrakta kor som heliga ? Känner du själv att kor är heliga? Kan du tänka dig en kosmisk ko?]
Hinduismens talrika religiösa fester representerar viktiga högtider för troende hinduer i alla kaster. Den fem dagar långa festen till lyckogudinnan lakshmis ara på hösten (diwali) och vårfesten holi som firas med kamovalsliknande processionen och glädjebål hör till de allra mest populära festerna. l Bengalen firas den så kallade Durga-puja varje år i oktober till gudinnan Durgas ära med väldiga processioner, i vilka varje by eller stadsdel är representerad med en egen praktfullt målad Durgastaty av lera eller papier- maché som vid festveckans slut vigs åt de heliga flodernas vatten tills de sjunker till bottnen.
Hinduismens religiösa riter och olika högtider präglas i regel av en färgsprakande och sinnlig karaktär. Bilden ovan visar interiören av ett Kalitempel i Caicutta, den stad som står under Kalis beskydd. De svarta och vita lingastenarna omges av blommor och Gangesvatten som de troende skänkt till Kalis ära.
HINDUISMENS HISTORIA
Förarisk kultur
Hinduismen är en syntes av två religiösa huvudströmmar som smält samman under historiens lopp, närmare bestämt lnduskulturens forntida religion och det ariska folkets religion som vann spridning på den indiska halvön i takt med den ariska invandringen norrifrån.
Den förariska lnduskulturens historia är till stor del okänd. Urbefolkningen trängdes förmodligen allt längre söderut av de folk som slog sig ned i Indien norrifrån. lndusfolkets matriarkala jord- brukskultur antas ha tillfört hinduismen de fruktbarhetselement som saknade betydelse i de vediska skrifterna, nämligen falloskulten och kulten kring de fruktbara och jordnära kvinnliga gudomligheterna. Den avancerade sociala strukturen i denna indiska fornkultur inbegrep även en utpräglad bildkult kring fallosstenarna (linga) och vissa religiösa symboler, exempelvis hakkorset som solsymbol. Ett annat arv från lnduskulturen utgörs av kulten kring vissa heliga djur.
Den ariska eller vediska perioden
De ariska stammarna trängde in i Indien från bergstrakterna i nordväst vid tiden kring 1 500 f Kr och lade snabbt under sig det inhemska Indusfolket Deras krigiska stamliv var en ren her- dekultur utan varje form av stadsstruktur. Den ariska religionen uppvisade redan vid denna tid en komplext sammansatt panteon och fanns nedlagd i Veda (helig kunskap). Vedaböckernas äldsta hymn, Rigveda, beskriver gudarna huvudsakligen som personifierade naturkrafter.
Många gudar kom under tidens lopp att genomgå en avgörande förvandling. Huvudgudarna utgjordes till en början av solguden Mitra och himmelsguden Varuna, som båda uppträder som den eviga ordningens väktare. Den eviga ordningen, rita, fungerar som reglerande kraft såväl i kosmos i stort som i naturen, sedvänjorna och kulthandlingarna.
Den ariska gudstron är henoteistisk, det vill säga de olika gudarna tillbeds som aspekter av den högsta gudomen. Kultlivet pendlade mellan föreställningen om en överpersonlig världsordning som står över alla gudar å ena sidan och tron på en högste gud som råder över världsordningen å den andra. Denna dubbelhet representerar än i dag en central motsättning i hinduismen.
Vid tiden kring 1 000 f Kr trängde arierna längre söder- och västerut från Punjab till den fruktbara Gangesslätten och lade under sig den inhemska befolkningen med hjälp av kastväsendet i vilket arierna utgjorde de tre översta kasterna och den inhemska befolkningen de så kallade shudras, det vill säga det fjärde ståndet Det komplexa ritual- och offerväsen som utvecklades under den tid som följde gjorde kultens specialister, brahmanerna, till en dittills okänd maktfaktor - enligt vedisk tro förfogade brahmanerna över en sådan övermäktig kunskap att till och med gudarna måste böja sig och acceptera prästerskapets rättmätiga makt. Prästerskapets anspråk på kunskapsmonopol och ensamrätt vad gäller alla kulthandlingar hör än i dag till kärnan i det hinduiska religionslivet.
den Varuna, som båda uppträder som den eviga ordningens väktare. Den eviga ordningen, rita, fungerar som reglerande kraft såväl i kosmos i stort som i naturen, sedvänjorna och kulthand- lingarna.
Den ariska gudstron är henoteistisk, det vill säga de olika gudarna tillbeds som aspekter av den högsta gudomen. Kultlivet pendlade mellan föreställningen om en överpersonlig världsordning som står över alla gudar ä ena sidan och tron på en högste gud som råder över världsordningen ä den andra. Denna dubbelhet representerar än i dag en central motsättning i hinduismen.
Vid tiden kring 1 000 f Kr trängde arierna längre söder- och västerut från Punjab till den fruktbara Gangesslätten och lade under sig den inhemska befolkningen med hjälp av kastväsendet i vilket arierna utgjorde de tre översta kasterna och den inhemska befolkningen de så kallade shudras, det vill säga det fjärde ståndet Det komplexa ritual- och offerväsen som utvecklades under den tid som följde gjorde kultens specialister, brahmanerna, till en dittills okänd maktfaktor - enligt vedisk tro förfogade brahmanerna över en sådan övermäktig kunskap att till och med gudarna måste böja sig och acceptera prästerskapets rättmätiga makt. Prästerskapets anspråk på kunskapsmonopol och ensamrätt vad gäller alla kulthandlingar hör än i dag till kärnan i det hinduiska religionslivet.
Falloskulten bildar den naturliga pendangen till moderskulten och går som sådan tillbaka till de förvediska gudarnas tid. Först långt senare kom detta uråldriga bruk att förknippas med guden Shiva. Shiva är fruktbarhetens och förstörelsens gud, och tinga, den stenfallos till vilken offergåvorna till fruktbarheten frambärs, utgör den främsta symbolen för hans skaparkraft och centrum i den utbredda Shivakulten.
Ursprungligen användes endast naturligt formade stenar som lingas, men med tiden kom även bruket att tillverka dem av lera. Att forma en lerlinga åtföljs av religiösa litanior för att sedan tvättas under rituella former. Efter denna pujaceremoni förstörs den formade lerlingan enligt hävd genom att kastas i vattnet
Ganges är urbilden av alla indiska floder och den heliga floden som sådan och personifieras som flodgudinna ridande på sjövidundret Makara. l händerna håller gudinnan en bräddfull kruka som symboliserar livskraft när den som här förknippas med vatten och ström. Enligt traditionen levde flodgudinnan Ganga först bland gudarna som Vishnus och sedan Shivas andra hustru innan hon efter människornas enträgna övertalningsförsök begav sig till jorden. Hon flyter i sju strömmar ur Shivas hår, och en av
dessa sju strömmar utgörs av floden Ganges.
Den klassiska perioden
Den omvandling det nordindiska samhället genomgick vid mitten av årtusendet f Kr betecknas allmänt som inledningen till den så kallade klassiska perioden. Under denna tid uppnådde hinduismen praktiskt taget sin nutida form, utbredning och mångfald. Grunden till denna utveckling står i första hand att finna i det klassiska språket sanskrit ett konstspråk som så gott som uteslutande används för rituella och religiösa ändamål. Ordet 'sanskrita' betyder följaktligen ordagrant 'konstfullt tillrättalagt' och bildar en tydlig kontrast till det indiska folkspräket prakrita.
Den ariska kulturen dominerade nu hela den indiska halvön och påverkade alla tidigare kulter och språk Brahma, Vishnu och Shiva framträdde som de främsta nya gudarna och kulten kring dessa avvek starkt från tidigare religiöst bruk- Gudarna tillbads inte längre på öppna gräsbevuxna offerplatser, utan i för detta ändamål uppförda tempelbyggnader, där gudastatyer fungerade som altare för offergävor i form av mat dryck och blommor. Bland de många nya kulthand- lingar som tillkom under detta skede ingår bland annat de 16 sakramenten (sanskaras) som än i dag tillämpas för mannen i de tre högsta kasterna liksom de ärliga gåvor och offer (shraddha) till de döda som präglar kulten kring döden och livet efter detta.
Från och med 300-talet f Kr kom hinduismen att förlora en ansenlig del av sina anhängare till den framväxande och allt mer blomstrande buddhismen. l och med buddhismens allt starkare inriktning mot Ostasien stärktes visserligen hinduismens ställning på den indiska halvön på nytt men det dröjde till 300 e Kr innan den erkändes officieift av den kejserliga Guptadynastin, Indiens enda betydande inhemska dynasti.
Under islamskt välde
Sedan buddhismens avtagande inflytande och jainismens försvagade ställning återgav hinduismen dess dominerande roll i Indiens religiösa liv, kom den framträngande islam snart att uppfattas som ett hot.
Islam erövrade från och med 700- talet norra Indien allt mer framgångsrikt och mänga indier omvändes till den nya läran. En rad vishnuistiska och shivaistiska sekter uppträdde och försökte genomdriva monoteismen även för hinduismens del. l detta sammanhang uppstod exempelvis sikhernas religionsgruppering i dagens Punjab, myntat av det hindiska ordet för lärjunge.
Även om man uppfattar sig som en helt självständig trosgemenskap uppvisar sikhernas stränga monoteism och dyrkan av de tio religiösa mästarna (gurus) en egendomlig blandning av hinduiska och islamiska element. De troende är lätta att känna igen tack vare den speciella klädedräkten, turbanen och ordet 'Singh' (lejon) som tillfogas namnet
HINDUISM ELLER BRAHMANISM
Den engelska kolonialtiden
Från och med början av 1500-talet förstärktes de europeiska kolonialmakternas intresse för Indien allt mer. Det till en början huvudsakligen portugisiska handelsinflytandet kom efter hand att vika för det mäktiga brittiska Ostindiska kompaniet som baserade sina handelscenter på exportmonopol. Engelsmännen ingrep allt starkare direkt i Indiens politiska liv, tillförsäkrade sig en stor del av de lokala makthavarna och störtade med deras hjälp 1 857 det vid det laget närmast maktlösa moguldomet. 1 877 utnämnde sig drottning Viktoria av England slutligen till kejsarinna av Indien. De bildade indiska skiktens kontakt med Europa moderna filosofi och tekniska utveckling ledde till flera försök att reformera hinduismen inifrån och vidga den för andra religioner. Hinduismen skulle inte vara en exklusiv religion längre, utan i stället ge plats för tillbedjan av alla profeter och religionsgrundare.
Det nya Indien
När Indien utropades som självständig stat den I 5 augusti 1947 var det frukten av en lång och svår kamp som muslimer och hinduer fört sida vid sida mot den engelska kolonialmakten. Den indiska nationalkongressens nya flagga utformades uttryckligen för alla indier i färgerna saffransgult (hinduer), grönt (muslimer) och vitt (kristna, judar, parser m fl). Men med självständigheten utbröt även svåra strider mellan hinduer och muslimer med migrationsrörelser och ömsesidig förföljelse som följd, så att Pakistan (de renas land) lämnade den indiska unionen redan 1947 och utropades till självständig och rent muslimsk stat. De religiösa strider och oroligheter som präglade denna tid kulminerade med mordet på Mahatma Gandhi 1 948, utfört av en fanatisk hindu som uppfattade Gandhis tolerans som förräderi mot den sanna religionen.
Därefter ledde Jawaharial Pandit Nehru (1889- 1964), som vid sidan av Gandhi utgjort den drivande kraften i självständighetsrörelsen, Indien med en politik präglad av alliansfrihet och en närmast socialdemokratiskt präglad socialism. landets allvarliga sociala problem gav gång på gång upphov till religiösa konflikter, och än i dag är den religiösa och politiska balansen i Indien av en sådan labil natur att makthavarna med nödvändighet fostras i yttersta försiktighet.
Ortodoxa hinduer är övertygade om renheten i Ganges vatten. Benares är i sin egenskap av 'ljusets stad' (dess religiösa namn) centrum för både Shiva- och Gangeskulten och vallfartsort för otaliga pilgrimer Otaliga troende hinduer företar här under bön varje morgon omfattande tvagningar, och många Mier dessutom medhavda kannor och hinkar med flodvatten för att kunna ta med det heliga vattnet hem. Kontakten med Ganges vatten genom tvagning, drickande eller nedstigande åtföljs av förhoppningen att renheten skall möjliggöra och bana väg för befrielsen från tillvarons kretslopp av ständig återfödelse. En av det rituella ba- dets huvudfester, kumbhmela, äger rum vart tredje år vid de heliga floderna och i första hand i Allahabad, där floden Yamuna mynnar ut i den heliga floden Ganges, Eftersom många hinduer vallfärdar till Benares för att dö vid Ganges stränder är staden dessutom centrum för den hinduiska likbränningen. Liken förbränns på flodstranden och deras aska strös i Ganges vatten.
Hinduiska reformrörelser
Hinduismen har under alla tider haft sina stora tänkare och uttolkare. De sociala förändringar det indiska samhället genomgick i samband med det brittiska kolonialväldet och kontakten med tankegods och ideologier av europeiskt ursprung ledde i början av 1800-talet till att nytänkandet inom hinduismen till stor del kom att kretsa kring nödvändigheten av en inre omvandling av religionen i kombination med sociala reformer. De olika reformrörelser som växte fram under 1800-talets lopp syftade till att rena hinduismen från mytologiska föreställningar och rituella bruk. Därmed skulle det bli möjligt att återgå till religionens oförfalskade andliga kärna och utveckla en specifikt indisk syntes av inhemsk kultur och europeiska influenser.
Den första systematiska reformrörelsen av detta slag var Brahma Samaj som grundades 1828 av den ytterst bildade bengaliske brahmanen Ramohan Ray (1772-1833). Rammohan Ray, som ibland kallas det moderna Indiens fader, strävade efter att rena hinduismen genom att söka sig tillbaka till dess ursprungliga och oförfalskade element vilka enligt hans lära ytterst sett representerar en form av andlig urform gemensam för världens alla religioner. lnfluenserna från kristendomen gör sig märkbara inte minst i betoningen av hinduismens monoteistiska och etiska natur. Brahma Samaj förblev en exklusiv rörelse för en begränsad grupp huvudsakligen i Bengalen, men dess betydelse är ändå avsevärd tack vare att den kom att bilda utgångspunkten för en rad ytterligare reförmrörelser. Den kanske mest inflytelserike hinduiska reformivraren under 1800- talet var förmodligen Ramakrishna (1836-1886, ursprungligen Gadadhar Chatterjee), en starkt mystiskt orienterad tänkare vars reformförsök i huvudsak är att betrakta som en utveckling av bhaktifromheten.
Ramakrishna förespråkade ett enkelt liv i fromhetens tecken, präglat av respekt för allt levande och en syntes av alla religioner på grundval av en visionär gudsupplevelse och en emotionellt och extatiskt färgad innerlighet Arvet från Ramakdshna fördes vidare av flera av hans lärjungar, framför allt av Vivekananda (1863-1902, ursprungligen Narendranath Datta) som på ett flertal resor till Europa och USA på 1890-talet presenterade hinduismen som ett religiöst alternativ även för västerlänningar. Vivekananda grundade likaså den socialt inriktade Ramakrishna Mission med centrum i Belur i närheten av Calcutta I897 liksom en senare asketorden med centra i olika delar av Indien. Vivekananda kan betecknas som den förste i den ström av indiska gurus som sökt sig västerut.
Mohandas Karamehand Gandhi (1 869-1 948), kallad Mahatma (stor ande) var religiöst sett ortodox hindu, men även i högsta grad präglad av västerländskt tänkande. Han var starkt påverkad av politiska reformrörelser som liberalismen och fabiansk socialism, men även av författare som Ruskin, Thoreau och Tolstoj. Som ledargestalt i den antikoloniala kampen betonade han icke- våldsprincipen liksom alla religionens likaberättigande i tron på en och samma Gud. Gandhis politiska gärning är oupplösligt förbunden med hans religiösa reformvilja. Indiens frigörelsekamp var enligt Gandhis synsätt följaktligen inte bara en politisk utan i minst lika hög grad en religiös akt och hans politiska framgångar förklaras till stor del av det faktum att de politiska målen formulerades i religiösa termer. l Gandhis retorik upphöjdes sanningen bil universums lag, och allt som inte var sanning var per definition skentillvaro. Slutsatsen av dessa teser blev till agitatoriskt program. Så länge indierna följde sanningen var de oövervinneliga, och segern över osanningen kunde uppnås genom en vägran att samarbeta med den.
Sri Aurobindo Ghose (1 872-1 950) deltog likaså i befrielsekampen och tillbringade liksom Gandhi lång tid i fängelse. Därefter slog han sig ned i Pondicherry i sydöstra Indien där han grundade en ashram och ägnade sig åt ett liv som andlig ledare präglat av askes och meditation. Hans lära, 'Integral Yoga', gjordes kand genom ett omfattande engelskspråkigt författarskap och flera delvis religiösa, delvis filosofiska kommentarer och tolkningar av Veda och upanishaderna. Hans andliga vidareutveckling av hinduismen vittnar på flera sätt om västerländska influenser, bland annat i form av en utpräglad utvecklingstanke, och bidrog starkt till att göra hinduismen känd framför allt i den engelskspråkiga världen.
En annan betydande filosof inom indisk kultur och religion var Sarvepalli Radhakdshnan (1888- 1975), som under åren 1962-1967 även var Indiens president Han förespråkade framför allt hinduismens andliga utbyte med västerländska idéer och engagerade sig starkt för politisk och religiös försoning.
Kopplingen mellan politik och religion är karakteristisk för det moderna Indien och den modema hinduismen. En viktig paraplyorganisation och politisk påtryckningsgrupp för olika hinduiska religiösa grupperingar utgörs av VHP (Vishva Hindu Parishad, grundad 1964).