FAST NÄSTAN ALLA böcker och historier är fulla av uppgifter om goternas ursprung och om deras uppdelning och bedrifter, så är det likväl Ablabius, Dion och Jordanes som skrivit på gotiska, grekiska och latin med särskild iver
om goternas historia. De berättar att oräkneliga folk utvandrat från dessa nordliga länder, det vill säga den väldiga skandinaviska halvön som kosmograferna kallar »Den andra världen«. Bland dem som kom från goternas rike, det som nu allmänt kallas Sverige på grund av grannskapet till svearna, var östgoterna, västgoterna svederna och vinulerna de första. Till dem slöt sig turkilinger och heruler och begav sig över havet mot öster och underkuvade med tiden Egypten, Asien och Cilicien. Från dessa män, som uppehöll sig länge i Asien, härstammade amasonerna. Därefter kom Telephus som var son till Herkules och kung över goterna. Han tog Priamos syster till äkta, förde krig mot grekerna och dräpte deras anförare Tessander. Han efterträddes av sin son Euriphilus som sägs ha deltagit i det trojanska kriget och dödats där.

Lång tid därefter regerade drottning Thamyris och hennes son över goterna och dödade persernas kung Cyrus i det skytiska kriget. Därefter besegrades Darius, Hydaspis, son, och slogs på flykten av goterkungen Anthinus. Inte heller kunde perserkungen Xerxes, Darius' son, uträtta något med sin stora här mot goternas väldiga makt. Kung Filip av Makedonien, den store Alexanders faser, tog den gotiske kung Gothilas dotter Medompa till maka, bara för att få vänskap och fred med goterna.

Vid den tid när Sulla härskade i Rom var Boroista kung över goterna. När den vise Diceneus kom till gotemas provins, tog deras kung emot honom med stor heder och delade sin makt över folket med honom. På hans råd underkuvades en stor del av Sarmatien. Efter honom blev Commositus kung, lysande av förstånd och visdom. Under honom tilltvingade sig goterna Dakien, Moesien och Trakien.
Och eftersom goterna då ägde största delen av Asien och andra platser i världen, inrättade de två riken, i öst och i väst. När romarna med tiden växte till omåttlig styrka, försökte de många och upprepade gånger underkuva deras kungar men lyckades aldrig. På kejsar Domitianus' tid dödades först romaren Oppius Sabinus och sedan Cornelius Fuscus, den romerska bärens fåltherrar, i olika strider med goternas kung Dorpaneus. För den segern över den romerska hären kallades goterna sedan Anses, det vill säga "De gudomliga". Den gotiske kungen Omba, som andra kallar Cymba, dödade även kejsar Decius i krig. Kejsar Gallus och Volutianus tvangs sluta förbund med dem.

Om man skulle berätta allt de gjorde i Asien, hur amasonerna grundlade Dianas tempel i Ephesus och härjade staden Troja på nytt sedan den blivit något uppbyggd och hur de underlade sig otaliga folk, så skulle tiden icke förslå. Någon tid därefter härskade Amanarik över goterna, så ädel i dygd att han kunde liknas vid den store Alexander i makt. Men   västgoterna som bodde i Moesien när Valens var kejsare antog den kristna tron. Den gotiske kungen Fridiger underlade sig länderna längs Donau, fällde Lupicinus och Maximus som anförde den romerska hären och brände upp kejsar Valens som avfallit till arianerna. Trakien, Akaia, Tessalien, Pannonien och de övriga folken underkuvades av goterna. Kejsar Gratianus slöt förbund med Fridiger och Theodosius med Atanarik, Fridigers efterträdare, för sin fruktans skull.

Sedan Atanarik undanröjts i Konstantinopel kom Alarik till makten. Han begav sig genast till Italien och kom lyckligt till Ravenna. Sedan han erhållit Gallien av kejsar Honorius liksom Spanien som redan nästan förstörts av vandalerna, skyndade han till Gallien och överfölls där försåtligt av den romerske patriciern Stilico på själva påskdagen. Föga underligt att han tvangs återvända, och då underkuvade han Ligurien, Emilien, Toscana och själva huvudstaden för alla länder, Rom. Men han skonade alla som sökt sin tillflykt i de heliga templen. Ataulf som var Alariks släkting och efterträdde honom ombads av sin maka som var dotter till kejsar Theodosius att lämna Italien och skynda till Gallien. Han gjorde så, förjagade vandalerna till Afrika och erövrade Callien och Spanien ...
 

Nedgörande tal av Hemming Gadd
Inventio: danskarna
 
 

OCH OM MAN saknade alla andra argument som skullebevisa danskarnas lögnaktighet, då visar deras fruktansvärda svordomar som flyter ur deras ogudaktiga och smädande munnar vid nästan varje ord hur deras fördärvade natur driver dem till lögnen. Ty sannfärdiga män talar utan eder och vinner alltid tilltro, men de lögnaktiga blygs inte att missbruka Guds namn för att ge det fåfängliga ett sken av sanning. Ändå skänker kloka män dem inte någon tillit.

Jag har nu nått mitt sjuttionde år. Jag har rest igenom nästan hela Europa. Men aldrig kom jag till en trakt där invånarna använder fler svordomar än i Danmark. För talar du med en dansk bonde eller borgare, med deras stormän och furstar, präster och biskopar, kanske om den obetydligaste sak, då svarar de genast med fasansfulla eder: »Vid den levande Gud, så är det!«, »Vid de heliga fem såren, så är det icke!«, »Guds dyra blod!«, »Vid Guds död, det har jag inte gjort!« etc. De använder många sådana eder och ännu mer förfärliga, så ingen klok man kan betvivla att de är beredda till all slags lögn. I minsta sak kan de åkalla tusen djävlar och demoner. Inte heller värdigas de tala som andra människor. Nej, de hostar lik- som fram orden eller formar dem nere i strupen. När de talar, vrider och vränger de med flit den övre läppen åt vänster och den nedre åt höger, som vore det en särskild ära att vanställa ansiktet på detta märkliga sätt. De stammar och läspar när de försöker uttala tyska ord (som de inte förstår). Svenskan behandlar de med sådant förakt och så illa att vi svenskar knappt förstår dem. Vi kallar ju Jacobus Jakob, men danskarna säger Ippe eller Jeppe. Johannes kallas Johan hos oss men Jusse eller Jösse hos danskarna. Nicolaus blir Klaus hos oss och Nisse eller Nesse bland danskarna. På samma sätt vanställs många andra ord genom danskarnas fåfänga.

DÄRFÖR HAR DET alltid varit till större nytta och heder för oss att inte förhandla om fred med danskarna. De har ju så ofta snärjt och bedragit oss med märklig konst och med svekfull tro, brev, sigill och storslagna löften. Bland dem finns så sluga sinnen, så listiga och bedrägliga råd, så invecklade bedrägerier och alla konster varmed goda människor lätt kan fångas. Och allt döljer de med fagert tal, särskilt när de vill bedraga oss. Då heter det: »0 kära Herrar, o ljuvaste bröder och dyraste vänner, o kärälskelige grannar och anförvanter som står oss närmare än några dödliga, vi är ett kött, ett folk, ett broderskap; om vi sluter förbund, kan ingen fiende motstå oss, lätt skall vi betvinga alla våra ovänner och utan möda störta allt som står oss emot.«

Så talar de inför alla och lockar många till sig. Men i hemlighet skrattar de och säger: »När rätta stunden kommer, skall vi genast slå huvudet av dem och bränna dem så deras död blir ännu mer skamlig. Brev, sigill, löften, eder och allt som binder oss vid dem skall vi listigt tolka emot dem. Vi skall beskylla de döda för hemska brott och skriva upp dem i våra krönikor som vore de sanna. Vi skall beröva hustrur och barn deras arv eller bjuda ut dem som de sämsta skökor. Till slut skall vi dela de mördades egendom och återvända till vårt Danmark, tyngda av svenskarnas rikedomar.«
...

ÅTERSTÅR DFN OTROLIGA grymhet som danskarna visar de ömkansvärda som lidit skeppsbrott, utan spår av mänsklighet. Varken bland vilda barbarer eller rasande vilddjur finner man dess like. De bor ju mellan den väldiga oceanen och vårt götiska eller tyska hav. Därför kastas olyckliga skeppsbrutna ofta mot dessa stränder som saknar alla hamnar. Man borde hjälpa dem av mänskligt medlidande men blygs inte att söka deras undergång. Ty de vilda danskarna, vars onda namn är så förhatligt för Gud och människor, anfaller då i hopar dessa förtvivlade som kastas halvdöda omkring och förlorat all egendom. Vargar kan inte kasta sig mer våldsamt över fåren.

Och skulle några skeppsbrutna ännu ha hopp att kunna rädda sig ur havsvågorna och från klipporna, så förvägras dem detta. För danskarna störtar in i stäven, aktern och på däcket och lemlästar eller störtar dem i havet utan hopp om räddning. Och allt de beskylls för är att ha vidrört sanden på den cimbriska kusten. Då måste de förtvivlade sjömännen störta sig i vågorna och gripa efter brädstycken eller vad lyckan skänker dem för att simmande rädda sina liv. Men skulle de komma levande till stranden, då kastar sig genast en skara beväpnade danskar över dessa värnlösa, nakna, halvdöda och utmattade för att fängsla, hugga ner eller såra dem. Så visar dessa grymma blodhundar en sådan grymhet mot de stackars skeppsbrutna, att ingen med mänskligt hjärta kan tänka på de olyckligas förfårliga lidande utan ymniga tårar ...

(Översättning Kurt Johannesson)
 
 
 
 
 
 
 

.

.