Ikonens filosofi

Den som reser i Palestina upptäcker snart den bysantinska kristendomen - alltså den som organiskt växer fram ur Apostlarnas tidiga verksamhet efter Jesu uppståndelse. Vi ser denna kristendom genom alla ikoner i mosaiker, väggmålningar, dekorationer i tak och över portaler. Detta bildspråk säger mer om kristendomen än många senare skrifter om denna tidiga epok. Vad kan vi se i ikonerna, både de tidiga och de som senare kommer under medeltiden? Vilken filosofi ligger i deras budskap?



En sak är viktigare än ala andra: Ikonen föreställer egentligen ingenting - den manifesterar.  Den är en uppenbarelse av Kristi Rike, en uppenbarelse av den förklarade, förgudade skapelsen. Den är inte en "tavla" eller en "bild" i den mening som västerländsk konst är det. Ikonen förmedlar en kristendom som delvis är en hemlighet än idag, ett sätt att praktisera den Helige Ande som de flesta kristna längtar efter.

Ikonerna skildrar Jesu mänsklighet  som har kommit ner från himlen för att förlösa oss. Denna hans mänsklighet är gudomliggörande. Den är genom detta gudomlig mänsklighet, ett mysterium som är enastående, ett mysterium vi får del av. Att få denna delaktighet är själva kärnan av tron.

De skildrar också Jesu moder Maria, alltså Guds Moder. Senare började man att måla apostlarna och helgonen, vilka i sig uppenbarade bilden av Kristus.  Ikonens kvalitet bestäms av hur näm den står sin urbild, hur mycket den motsvarar den andliga höghet den skall bäm vittnesbörd om.  

Leonid Uspenskij:

"Ikonen är bilden av en människa vilken inom sig bär den Helige Andes nåd som förbränner lidelserna och helgar allt.  Därför avbildas denna människas kropp på ett helt annat sätt än en människas fysiska kropp.  Helgonets avbild - förklarad genom nåden och inpräglad på ikonen - är Guds egen avbild, en avbild av gudsuppenbarelsen - uppenbarelse och kunskap om det fördolda".

När vi tar emot det goda från Kristus - han som är konstituerad av Helig Ande (Rom 1:2), bränns våra jordiska begär bort och ersätts av det andra begäret, begäret efter himlen och tillvaron tillsammans med Fadern.

Ignatius av Antiochia:

"Jag skriver till er med begäret efter döden. Mitt begär har korsfästs och ingen glöd finns längre i mig för materiella ting. Istället flyter levande vatten i mig som hela tiden säger "Kom till Fadern"."

Det är egentligen inte vi som ser på ikonen - det är ikonen som ser på oss.  Inför en ikon bör man inte förhålla sig som inför något konstnärligt - man skall förhålla sig som man gör inför en högt uppsatt person: det skulle vara fräckt att först börja tala till denne; man bör tålmodigt stå och vänta när det behagar denne att tala till oss. På liknande sätt gör vi med Skriften. Vi låter den tala till oss och väntar tills den gör detta. Vi avtvingar inte texten argument eller bevis för vår formulering av vår kristna tro utan låter den Helige Ande ge oss det goda på de villkor han själv ställer. Vi öppnar oss för den Uppståndnes ljus genom orden liksom genom ikonerna.

lkonen föds ur en levande erfarenhet av Himmelen, av mötet med Brudgummen, av liturgin, varför ikonmåleriet alltid ansågs vara ett kyrkligt tjänande - en liturgi.  Man hade mycket etiska krav på ikonmålarna, på samma sätt som på prästerskapet. lkonen är Kyrkans vittnesbörd om Guds inkarnation, om att Gud har kommit in i världen, har tagit mandom, älskat oss genom både kropp och själ och så helt har förenat sig med människan andligt och kroppsligt att vem som helst nu kan växa upp till Guds barn och vända sig till Honom som sin fader. 

Således blir ikonmålaren ett vittne.  Alltså kommer hans ikoner att vara övertygande för den som står inför dem i samma mått som ikonmålaren blir delaktig i den värld vilken han skall förkunna.

För att vittna om den evangeliska sanningen måste man själv vara delaktig i den Helige Ande genom tanke, känsla, ord och handling, man måste leva för sanningen och av den - då bär ikonmålarens predikan (de heliga faderns ansåg ikonen ha samma värde som en predikan) frukt även i andras hjärtan.  Evangeliet är predikan med hjälp av ord, medan ikoner, mosaiker och fresker är en predikan genom bild och färg.  Vilken berättelse blir starkare och har större bevisvärde för dig - den vars författare till exempel har varit i Antarktis, eller den vars författare har fått veta något därom genom böcker?  Och det är ännu bättre om du ser allting med dina egna ögon. Du märker att du ser Sanningen när den blir angelägen och dyrbar för dig, varje dag och varje timme, när du i ditt inre och yttre bugar framför ikonen och gör korstecknet.


Kan då en människa som inte tillhör den katolska bysantinska eller den Ortodoxa Kyrkan vittna om Gud?  Furst Trubetskoj har givit en utmärkt beskrivning av den ryska ikonen: "Teologi i färger".  Ikonen är den inkarnerade bönen och därför kan alla kristna nå ikonen genom bönens kraft och gåva och därmed nå Kyrkan.  Ikonen och dess kristna filosofi skapas i bön och för bönens skull och den kraft som verkar bön, är kärleken till Gud, strävan att nå Honom, vilken är den fullkomliga Skönheten. 

Därför kan också ikonen inte existera på ett verkligt sätt utanför Kyrkan.  Såsom varande en av de former genom vilka evangelium predikas, ett Kyrkans vittnesbörd om inkarnationen, är den en beståndsdel av gudstjänsten på samma sätt som kyrkosången, arkitekturen och ritualen. Att bryta ur ikonen och behandla den som konst på ett museum fungerar inte.
 
Ofta ser vi att ikonen inte har den plats som tillkommer den och att människor inte förhåller sig på ett tillbörligt sätt inför den.  Den tidiga bysantinska Kyrkan i Palestina och i Öst ärade och upphöjde de helgon som uppenbarades för dem på ikonerna. Vi beröker nu för tiden ikonen med väldoftande rökelse från alla fyra sidor: Ikonen  ligger på analogion (pulpeten mitt i kyrkan). Men ofta minns vi inte längre vad detta betyder.  Vi står  här inte framför en symbol, inte framför en avgud, vi står inför Gud, vi tillber Evangeliets ord från jordens alla fyra hörn. Även då vi inte befinner oss fysiskt framför en ikon kan vi leva i den Helige Ande och vara i Kristus själv, den Enda ikonen för allt liv.

Tyvärr har många för länge sedan upphört att i ikonen se en teologi och en filosofi i färger och man misstänker inte ens att den även kan förvränga läran, på samma sätt som ordet.  I stället för att vittna om Sanningen, kan den genom vår ignorans till och med vittna falskt - som när vi gör konstutställning av ikoner. lkonen har även blivit enbart en illustration till den händelse man firar, varför det inte är viktigt vilken form den har; därför äras varje avbildning, till och med ett fotografi, som en ikon. Detta är en profanering som tar oss bort från Gud.  

lkonens rötter går djupt ner i Kyrkans eukaristiska erfarenhet under den första bysantinska tiden i Palestina och Syrien. Denna tid är inte en passerande epok som vi kan lägga till historien. Så framställs det ibland av dåligt informerade guider i det Heliga Landet. Varje pilgrim till det Heliga Landet ser hur denna bysantinska kristendom speglas i bilder, friser, mosaiker, fresker och målningar. Men det är själva kristendomen vi ser och upplever, det är inte tillfälliga vackra mosaiker eller bilder som kommenterar kristendomen utifrån. Ikonen är oskiljaktigt förbunden med detta tidiga kristna liv; ikonen är förbunden med det kyrkliga livet -- vilket är hela livet, inte en avdelning av det -- i den Helig Ande som gavs åt Apostlarna på pingstdagen. En pingstväckelse utan ikonens teologi är endast ett fragment av den ursprunliga kristendomen, en sorts anpassad religion, profanerad ned till ord och argument och en emotiv upphetsning som förväxlas med helig Ande. 



När Kyrkans andliga nivå var hög, var även den kyrkliga konsten på sin höjd.  Men när kyrkolivet försvagades, eller det blev en tid av det inre kristna livets förfall, då föll givetvis även den kyrkliga konsten - de båda följs åt.  Det eukaristiska livets förfall och den nominalistiska teologins inflytande under 1300-talet ledde till att ikonen både i öst och väst ofta bara blev en bild med religiöst innehåll och man slutade att ära den på ett sant ortodoxt sätt. Nominalismen och voluntarismen som förebådade den tyska reformationen, förlorade i hög grad kärleken till Kristus och Gudsmodern så som ikonerna visade skildrade denna kärlek. 

lkonmåleriet är ett allmänneligt och universellt verk, det vill säga, det är Kyrkans verk.  Ikonografins kanon växte och utformades, liksom även gudstjänsten, under århundradenas gång och fick varierande former, liksom de många bysantinska och ortodoxa riterna varierar idag. Kyrkan har alltid ägnat stor uppmärksamhet åtsin konst och har varit mån om att den skulle uttrycka kyrkans lära. 
 

Till sitt väsen är ikonen ett resultat av Andens verk.  Men ofta anser tyvärr till och med kyrkliga människor att den gamla ikonen och den ålderdomliga sången är till för specialister - kanske till och med för icke kyrkliga sådana - och att de inte behövs för vanligt folk i kyrkan. 

Och än värre, man kan till och med från beskyddare av vårt arv, hö

 

Ingen kommer ju på idén att efter att a "helga" det.  Man gjorde en inskrift på ikonen, varefter den ansågs vara helgad.  Och det som vördas i de