MUHAMMED OCH PROFETERNA

Muhammeds levnad och betydelse

Muhammed (arabiska Muhammad) är islams grundare, profet (an-nabi) och Guds sändebud (rasul allah). Själv uppfattade han sig dock inte som grundare av en ny religion, utan som fulländare av den enda sanna monoteistiska urreligionen som förkunnats sedan tidens begynnelse.

[1. Reflektion och värdering: Anser du att muslimerna kan ha rätt i att Mohammed fulländade judendom och kristendom?]

Muhammed föddes ca 570 i Mekka. Han togs om hand av sin farbror Abu Talib, far till profetens kusin och 4:e kalifen Ali. I unga år vallade han boskap i öknen för att vid tjugofem års ålder anställas som karavanförare i tjänst hos änkan Chadidja, med vilken han senare ingick äktenskap. 

Verksamheten som karavanförare förde honom till Syrien, och i denna smältdegel för olika kulturer och religioner kom han för första gången i närmare kontakt med den judiska och kristna tron liksom med de så kallade haniferna, de gammalarabiska gudssökarna som sökte övervinna polyteismen och predikade läran om en gud. 

Vid ca fyrtio års ålder hade Muhammed sina första uppenbarelse. I sura 96, Koranens äldsta sura, berättas att ängeln Gabriel visade sig för Muhammed i drömmen, sträckte fram en bok mot honom och befallde honom att läsa den. Den sovande Muhammed värjde sig flera gånger och ansattes allt hårdare av ängeln. Men när han vaknade kände han 'en skrift som stod skriven i hans hjärta'. Gabriel förkunnade för honom att han - Muhammed - var Guds profet Muhammed mottog denna förkunnelse med nedslagenhet och rådlöshet l djupaste depression drog han sig undan världen och plågades till och med av självmordstankar. Efter en omfattande inre prövning antog han dock slutligen Guds uppdrag.

Vid tiden kring 610 följde så Muhammeds första offentliga framträdande som predikant och manande förkunnare i Mekka, där han gick till storms mot sedeslöshet, religiöst förfall och social likgiltighet. Som en socialpolitisk agitator uppfordrade han sina åhörare att föra ett liv i gudsfruktan och predikade en kompromisslös monoteism. Endast en Gud, Allah, är herre över Kaba, den uråldriga polyteistiska helgedomen i Mekka. 

Omvändelse- och domsförkunnaren Muhammed blev allt radikalare i sitt uppträdande och i sin lära. Mekkas rika invånare betraktade honom till en början som fridstörare, men i takt med hans tilltagande radikalisering uppfattades han allt mer även som ett hot mot den dittills rådande livsstilen. 

Ett flertal hets- och smutskastningskampanjer riktades mot Muhammed både från arabiskt, judiskt och kristet håll tills han slutligen förvisades från Mekka tillsammans med sina anhängare. Konflikten med Mekkas styrande stegrades till öppen fiendskap, men ledde samtidigt till att ett stort antal nya anhängare sökte sig till honom. 622 utvandrade Muhammed tillsammans med sina anhängare till Medina (som vid denna tid fortfarande hette Yathrib; namnet Medina - profetens stad - är av senare datum). Detta uttåg (hidjra) markerar inledningen på den islamiska tideräkningen. 

I Medina fick Muhammed ett välvilligt mottagande, inte minst tack vara sitt skickliga sätt att spela på rivaliteten mellan Medina och det rika Mekka. Inom kort hade Muhammed rangen av en ansedd medborgare och kallades vid flera tillfällen att fungera som medlare i olika tvister. Med diplomatisk skicklighet förmedlade han mellan sina gamla anhängare och de som omvänts till hans lära i Medina och förvandlades allt mer från radikal profet till klok och diplomatisk statsman. 

Därmed kom religion och samhällsordning att vävas samman så att distinktionen mellan andlig och världslig makt suddades ut. 623 utarbetade Muhammed den första kyrkoordningen för sina anhängare och försökte förgäves vinna stöd hos Medinas judiska befolkning. Formuleringen av islams självständighet skedde i första hand som avgränsning gentemot judendomen. Muhammed betonade Abrahams och hans son lsmaels betydelse och förklarade Kaba i Mekka till en helgedom som Abraham uppfört till den ende Gudens ära.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att det är värdefullt att andlig och politisk makt sammanfaller, som i Islam?]

Under den närmast följande tiden koncentrerade sig Muhammed i första hand på den kommande striden med Mekka. Det första regelrätta slaget ägde rum 625 och slutade med nederlag för muslimernas del. Muhammed själv sårades dessutom i striderna. 627 följde så Mekkas belägring av Medina, i vilken Muhammed framträdde som lysande förhandlare och försvarare som slutligen lyckades framtvinga ett upphävande av belägringen. Vapenstilleståndet med Mekka följde 628, men redan två år senare drog Muhammed som härförare åter till sin födelsestad för att inrätta Kaba som en ren muslimsk helgedom till den ende Gudens ära. 

Efter Mekkas kapitulation framträdde Muhammed som mild och barmhärtig segerherre som avstod från att bestraffa sina motståndare, men i gengäld lät förstöra alla polyteistiska avbilder i staden.

Muhammed stannade i Medina, där han formulerade den islamiska lärans trossatser och skickade sändebud till olika härskare med uppmaningen att anta islam. l mars 632 företog han tillsammans med sina anhängare den första vallfarten till Kaba i Mekka, vilket markerar grundandet av den islamiska vallfärdsritualen (haji). Mitt i förberedelsearbetet inför fälttågen mot Persien och Bysans insjuknade så profeten för att slutligen avlida den 8 juni 632 i Medina.

Muhammed var en ytterst from man som var uppriktigt övertygad om sanningshalten i sina uppenbarelsen. Som psykologiskt begåvad ledarfigur kännetecknades han snarare av kallelsetänkande, känsla och viljestyrka än av nyktert analytisk förmåga. Han förkunnade en världsligt inriktad lära som i högsta grad uppfyllde dagspolitikens, krigets och samhällsordningens krav utan att därför anta en världslig karaktär. Även om han var i stånd att öppet och osminkat erkänna sina egna fel och brister förblev han under hela sitt liv ytterst känslig för sina motståndares angrepp. Uppenbarligen trodde han sig till en början om att på relativt kort tid kunna omvända kristna och judar till sin lära; den växande avogheten mot trosriktningar växte fram först när dessa företrädarna för dessa trosriktningar gjorde motstånd och i sin tur angrep den nya läran.
 

Muhammed och hans anhängare.

Muhammeds gärning brukar indelas i två perioder. Profeten i Mekka som i huvudsak ägnar sig åt allmänna principiella frågor kring tron, Gudsbegreppet och den förestående domedagen avlöstes i Medina av den vidsynte statsmannen som utarbetar ytterst detaljerade rättsliga och sociala förhållningsregler för den växande skaran anhängare. 

Muhammeds religiösa gärning baserades på personlig auktoritet orubblig tro och politisk framgång, och hans liv representerar en förebild för varje troende muslim. Till hans största framgångar räknas islams universella anspråk och övervinnelsen av den hävdvunna arabiska stamstrukturen till förmån för en övergripande trosgemenskap. 

[3. Reflektion och värdering: Anser du att Islams universella anspråk är rimligt? Att den är den enda sanna formen för religion?]

Den jordnära profetens förvandling till ett ofelbart helgon som inte känner någon form av synd är en frukt av den senare folkliga tron.
 

Profeternas betydelse i islam

lslams närhet till judendomen och kristendomen framträder vid sidan av gudsbegreppet tydligast i uppfattningen om profeternas betydelse. Enligt Koranen har Gud sänt varje folk dess egna profeter ur dess egna led. 

[4. Reflektion och värdering: Anser du att denna  islamiska föreställning om en lång rad profeter för olika folk, är värdefull och rimlig?]

Koranen skiljer mellan de enkla profeterna (nabi), som varit verksamma som manare och varnare i sina respektive folk, och de speciellt utvalda, Guds sändebud (rasul).

Muhammed betraktas som sista länken i en lång kedja av profeter och betecknas i sura 33:40 som 'profeternas sigill'. Bland de enligt islam mest betydande profeterna före Muhammed återfinns de stora profeter som även judendomen respektive kristendomen tillmäter central betydelse: Abraham (Ibrahim), Moses (Musa), David (Daud), Salomo (Sulayman), Johannes Döparen (Yahya) och Jesus (Isa). 

Islam bekänner sig till den första uppenbarelsen och Guds urförbund med Adam som den första människan, men avvisar föreställning om arvsynd.

[5. Reflektion och värdering: Anser du det som en fördel att Islam avvisar arvsynden?]

Överensstämmelsen mellan gudomlig uppenbarelse och människans naturliga förnuft framhävs som tecken på att Guds handlande är förståndsmässigt begripligt och därmed rationellt tillgängligt för människan, även om hon aldrig är i stånd att utforska Guds hemlighet Att avlägsna sig från tron är enligt islam följaktligen alltid liktydigt med att avlägsna sig från förnuftet.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att denna förening av tro och förnuft är bra? Är det en värdefull människosyn?]

Enligt islam har alla profeter i alla tider alltid förkunnat en och samma lära. Abraham betraktas som en förebild vad gäller sin fromhet och gudsfruktan. I Koranen betecknas han uttryckligen som 'förebild' och 'Guds vän' och betraktas som källa till föreställningen om gudssökaren (hanif). Moses kallas i Koranen den 'utvalde' och tillmäts i sin egenskap av lagens förkunnare speciell betydelse i enlighet med den stora uppmärksamhet Koranen även i övrigt ägnar Guds lagar.

Jesus roll i Koranen är i flera avseenden närmast att betecknas som Muhammeds direkta föregångare. Koranen nämner Marias ställning som Guds utvalda och hennes jungfrufödelse av Jesus, och dess framställning av Maria uppvisar påfallande likheter med de kristna apokryfiska skrifternas skildringar.
 

[7. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att anta att Jesus var den direkte föregångaren till Muhammed?]

Islam uppfattar Jesus som en framstående profet som bespottades av judarna på ett liknande sätt som den senare Muhammed, men förnekar Jesu död på korset och nämner inte någon särskild frälsargärning och bestrider energiskt hans egenskap av Guds "son". Gud (Allah) är en, Gud har ingen son och inget får sättas vid sidan av Gud. Koranens kommentatorer hävdar dock Jesu återkomst vid alla tiders slut då han kommer att återvända till jorden som fulländad muslim och härska som rättvis konung över ett förenat världsrike.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att den islamiska synen på Jesus är värdefull? Är den mer rationell än den kristna? Är den rimligare?]

Koranen ägnar sig utförligt åt Muhammeds kallelse till profet och försvarar honom mot den kritik som framfördes av hans samtida, det vill säga anklagelserna att han skulle vara en lögnare eller besatt av demoner. Muhammed vet att han som Guds utvalde går den rätta vägen och att han bör be Allah om förlåtelse för människornas svaghet Med Muhammed når raden av profeter sitt slut han betecknas som sagt som 'profeternas sigill'. 

Islam uppfattar sig följaktligen på motsvarande sätt som den religiösa och jordiska fulländningen av den enda urreligion som Gud utvalt och format. Muhammed är till lika delar vanlig människa och Guds utvalde profet.
 

KORANEN: ALLAHS BUDSKAP TILL MÄNNISKORNA

Koranens uppbyggnad och betydelse

För den troende muslimen representerar Koranen den heliga bok i vilken Guds uppenbarelse finns nedtecknad så som Muhammed förkunnade den bland människorna. Koranen uppfattas som det högsta och absolut giltiga rättesnöret för allt världsligt handlande, en källa till kunskap, rättslig orientering och uppbyggelse för alla troende. Som svar på frågan "Vad är Islam?" kan t ex följande kommentarer beläggas med koranställen, men också ifrågasättas:

1 Islam handlar om att göra gott mot andra (5:13)
2 Islam är att överse med andra fel och brister (7:199)
3 Islam förnekar inte Gud som Kristus, bara ifrågasättandet av Guds allmakt och suveräna vilja (5:17)
4 Islam litar på Gud även vad gäller alla som inte når tron, det är Han som lämnar dem åt sig själv (takhliya) (14:4)
5 Islam är en fördjupad renhet i livsföringen: därför ska mannen sänka sin blick när han ser kvinnor och lägga band på sin sinnlighet (24:30)
6 Islam är lätt att följa för den som tror på det högsta Goda (92:6)
7 Islam handlar om skönhet: Gud har smyckat jorden med sköna ting för att testa oss (18:17)
8 Islam är ansvar: två änglar skriver ner allt människan gör, tänker och säger (50:16)

[9. Reflektion och värdering: Anser du att några av dessa punkter verkar vettiga?]

Det arabiska ordet Koran skrevs ursprungligen qur'an och går tillbaka på qara'a, vilket betyder läsa, föredraga. Koranen är följaktligen den bok som skall läsas och föredragas. Det första ordet i Muhammeds gudomliga uppenbarelse enligt nedteckningen i den äldsta koraniska suran (juli eller augusti 610), sura 96, är följdriktigt också 'läs!', (iqra!).

Koranen består av 114 suror (kapitel) av varierande längd vilka alla betecknas med ett karakteristiskt ord som förekommer i texten. De är inte sammanställda i kronologisk ordning och härstammar från olika perioder i Muhammeds förkunnargärning, vilket emellanåt resulterar i motsägelsefulla utsagor. Grundregeln i sådana fall är dock att utsagan i den senare suran gäller. Alla suror utom sura 9 inleds med åkallan av Guds namn (bismillah).

Koranens arabiska språk har för de troende en ställning som det språk Gud gett upphov till, vilket är en anledning till att många muslimer motsatte och på flera håll än i dag motsätter sig att Koranens text översätts till andra språk. Koranen anses vara av gudomligt ursprung och har en ställning som preexistent, det vill säga den föregick själva skapelsen i egenskap av 'Bokens moder' (Um al-kitab) som finns i himlen hos Gud. Dess budskap överlämnades likaså direkt och utan varje form av förändringar till Muhammed, så att den nedtecknade jordiska Koranen är en kopia av den himmelska.

[10. Reflektion och värdering: Är det en tilltalande syn på Skriften? Hur argumenterar du för eller emot dessa åsikter?]

Innehållsmässiga och stilistiska olikheter gör det möjligt att urskilja fyra perioder av de uppenbarelser Muhammed nedtecknade i Koranen. Tre perioder inföll före uttåget (hidjra) från Mekka 622 och kallas därför de mekkanska perioderna, medan den fjärde nedtecknades i Medina. Alla mekkanska uppenbarelsen syftar till att omvända de otrogna och beskriver på ett levande och medryckande sätt vilka paradisiska fröjder som väntar de troende och vilka helveteskval som kommer att bli de otrognas lott Surorna från den första mekkanska perioden är korta, rytmiska och poetiskt vackra och kärnfulla. 

Den andra mekkanska perioden kännetecknas av en lugnare och mer kontemplativ ton och berättar exemplariska historier ur den gamla arabiska världen och Bibelns omkrets. 

Den tredje mekkanska perioden kan språkligt sett betecknas som ytterst prosaisk och bitvis repetitiv. Den medinska perioden slutligen vittnar om strävan att markera islams ställning som självständig religion genom att avgränsa den mot framför allt kristendomen och judendomen. Efter Muhammeds död 632 uppfattades den gudomliga uppenbarelsen som avslutad. 

Profetens ord samlades under de första tre kaliferna för att därefter utvärderas och systematiseras. Under den tredje kalifen Uthmans regering (644-656) tillkom så den slutliga sammanställning som alltsedan dess utgjort de troende muslimernas heliga skrift.
 
 

Koranen och hadith

Muhammeds ord representerar för islam dock endast en, om än den viktigaste delen av hans gärning. För de troende utgör hela hans liv ett föredöme, vilket resulterar i att den traderade skildringen av profetens gärningar och förhållningssätt i vissa bestämda situationer tillmäts en central betydelse. Därmed genomgick sunna (arabiska för sedvänja, bruq, profetens förebildliga liv) en avsevärd uppvärdering.

Under 800-talet tillkom följaktligen de sex ortodoxa kompendierna (sahih; bokstavligen autentisk) av de traderade uppgifterna, de så kallade hadithsamlingarna. De är inte endast att betrakta som Korankommentarer, utan representerar i minst lika hög grad en samling prejudikat för vardagslivets konkreta vardagssituationer vilka återförs till profetens omgivning och exempel. Det är viktigt att styrka uppgifternas autenticitet genom att belägga en så obruten 'kedja av traditionsbärare' (isnad) som möjligt 

Hadithsamlingarna bildar vid sidan av Koranen den andra huvudkällan för den islamiska teologins utsagor och för den islamiska rättsuppfattningen.
 

LÄRA OCH RELIGIÖST LIV

Den ende - Allah:
Skapare - herre - domare

Tron på den ende och enastående Guden utgör islams absolut centrala kärna. Den kompromisslöst teocentriska (dvs Gud är i centrum för tillvaron) islamiska världsbilden kommer för den troende till uttryck i en förbehållslös hängivelse inför Gud och en villkorslös underkastelse i förhållande till hans vilja och råd.

[11. Reflektion och värdering: Anser att det är en tilltalande syn på Gud? Vad kan vara styrka och svaghet i kompromisslösheten?]

Kampen mot varje form av polyteism respektive betoningen av Allahs ställning som den ende Guden utgör följaktligen de centrala kärnpunkter som ständigt återkommer i Muhammeds religiösa förmaningar. Koranens Gud är alltings skapare, och själva skapelseprocessen beskrivs som en åtskillnad av himmel och jord ur en dittills sammanhängande massa. Gud skapade människan på ett liknande sätt som berättas i Gamla testamentet det vill säga "av jord respektive lera", vilket vi vetenskapligt kan beskriva med den aktuella kunskap vi har. Emellanåt betonar Koranen även skapelsen som framgången ur Guds enda skapande ord.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att föreställningen om en enda Gud är värdefull? Jämför med t ex hinduismen eller asatron i Norden!]

Koranen framhäver skapelsens förnuftiga ordning och samhörighet. Alla kosmiska lagar, gravitationen, elektromagnetismen, även själva den abstrakta kausaliteten (dvs orsak-verkan som en logisk nödvändighet), härstammar direkt från den gudomliga viljan och den gudomliga visheten. Skapelsen uppfattas som en permanent fortgående process (latin: creatio continua), världen representerar inte något sammanhang med egna lagar utan skapas ständigt på nytt av Gud - vilket även gäller för människan. Allt som händer människan, även olyckor och oskyldiga lidanden, gott som ont, är förutbestämt av Gud (predestination). 

[13. Reflektion och värdering: Anser du att detta är en värdefull livssyn? Är den konsekvent och logisk?]

Det starka framhävandet av predestinationen gjorde frågan om människans fria vilja till föremål för speciell uppmärksamhet och hetsiga motsättningar inom den islamiska lärans diskussioner om förhållandet mellan människa och Gud.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att människans vilja kan vara fri med islamisk grundsyn?]

En uppenbar och ständigt återkommande fråga var varför Gud skapat vissa människor med den rätta tron och därmed öppnat deras väg till frälsningen, medan andra tilläts förgå i otro. 

Under islams tidiga utveckling stred de som förnekade den mänskliga fria viljan - djabriterna, (från arabiskans djabr, tvång) mot den fria mänskliga viljans lidelsefulla försvarare både vad gäller hennes beslut och handlande - mutaziliterna, vilket blev officiell statssreligion på 800-talet. 

[15. Reflektion och värdering: Anser du att djabriterna eller mutaziliterna hade rätt?]

Striden avgjordes slutligen av den asharitiska skolan (sedan 1000-talet) och dess uppfattning om Guds absoluta förutbestämmelse av alla gärningar å ena sidan och vikten av människans ansvar å den andra. 

Ashariterna betraktar varje handling som bestående av två plan, varje gärning skapas av Gud i människan, men människan måste i sin tur godkänna denna handling och göra den till sin (kasb, iktisab), vilket ger henne en viss känsla av frihet, tillräcklig för att vi ska uppleva frihet och ansvar. Men förmågan att överta handlingen och göra den till sin är i sin tur också skapad av Gud. 

[16. Reflektion och värdering: Anser du att ashariternas syn är rimlig?]

Utgångspunkten för hela denna tankeriktning utgörs av Guds bud och förbud som de förkunnas i Koranen. Etiska regler kan bara postuleras på ett förnuftigt sätt om människan besitter förmågan att skilja mellan gott och ont (och är/känner sig fri att välja mellan dessa båda möjligheter).

Den primära fienden för det islamiska gudsbegreppet utgörs av polyteismen i varje form. Att Allah är den ende och enastående Guden upprepas gång på gång i Koranen, exempelvis i den korta suran 112: 

'Säg: Han är Gud, den ende, Gud den suveräne. Han har varken avlat eller avlats. Och ingen är hans like' (sura 112:4).

Den värsta synden som inte ens Gud förlåter är att sätta andra gudar eller gudspersoner vid Guds sida (sura 4:48). Denna stränghet är i första hand riktad mot den gammalarabiska polyteism som ännu praktiserades på Muhammeds tid. Polemiken mot föreställningen om en Gud som avlar barn eller har barn återkommer vid upprepade tillfällen i Koranen: 'Gud har inte avlat något barn och det finns inga andra gudar vid hans sida' (sura 23:91). Föreställningen om en annan gud eller ytterligare en gudsperson är enligt islamiskt synsätt liktydig med uppgivandet av tron på Guds absoluta allmakt och upphävandes av Guds odelade gudomliga suveränitet. Tanken på en eller flera gudar jämte Allah är därför enligt islam inte bara falsk utan dessutom hädisk.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i denna syn på flera gudar? Leder den till konflikter?]

Denna anklagelse om hädisk polyteism kom med tiden även att riktas mot kristendomen och dess betoning av gudssonen Jesus Kristus. Trots Koranens framhävande av Jesus i hans egenskap av profet förnekar islam definitivt både den historiske Jesus anspråk på gudomlighet och föreställningen om hans egenskap av Guds son och betecknar dylika påståenden som sentida överdrifter i de kristna skrifterna. Även den kristna trefaldighetsläran representerar enligt islam ytterst sett en 'dold polyteism' som underminerar Guds ställning som den ende Guden.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att denna kritik av kristendomen är rimlig?]

Mellan Guds absoluta transcendens och människornas värld befinner sig enligt Koranen änglarna ' 'Guds tjänare', med klart definierade uppgifter. Mellan änglarna och människorna tillkommer dessutom ytterligare en kategori andeväsen, de så kallade djinner. Även djävulen (iblis) och hans demoner förekommer i Koranen som människornas förförare.
 

lslamiska föreställningar om livet efter detta

Tanken om domedagen och Allahs stränga dom över det jordiska livet och de troendes handlingar bildar en central komponent i islam. Döden representerar för muslimen en åtskillnad mellan kropp och själ, efter vilken den mänskliga själen förs till himlen av speciella dödsänglar (i första hand lzrail).

Koranens livfulla och i högsta grad krigiska framställning av Yttersta domen, den 'stora katastrofen' (sura 79:34), uppvisar påfallande likheter med Johannesapokalypsen i kristendomen. Guds dom över människorna baseras på alla deras gärningar, vilka finns nedtecknade i stora himmelska böcker. Sedan den enskilda människans gärningar anförts fäller Gud ensam sin dom och skiljer de fördömda från de frälsta. Både helvetets kval och paradisets fröjder utmålas i sinnliga och drastiska ordalag. 

[19. Reflektion och värdering: Anser du att denna föreställning har något värdefullt för oss? Hur påverkar den livet?]

När det gäller domen över de goda gärningarna är det inte bara tron som räknas, utan även dess praktiskt konkreta uttryck det vill säga förbindelsen mellan tro och ett gott livsverk. Vid upprepade tillfällen utmålar Koranen det överflöd av mat och sinnliga fröjder som väntar de lyckliga i paradiset liksom paradisjungfrurnas (huri) oöverträffade kärlekskonster. Guds anblick är dock reserverad för ett litet fåtal av Guds utvalda och begränsas till något ögonblick
 

lslams fem pelare

Den islamiska kulten baseras på de så kallade fem pelarna eller grundpelarna (arkan).

1. Shahada

Den första pelaren utgörs av den offentligt uttalade och för alla synliga trosbekännelsen (shahada). Den måste utsägas på arabiska och lyder: La illaha illala, Muhammad al-razul 'Jag vittnar om (bekänner) att det inte finns någon gud utom den Ende (eller: Ingen Gud utom Gud), jag vittnar om (bekänner) att Muhammed är Guds Sändebud.' Trosbekännelsen omfattar både den enskilde och församlingen, den bekräftar Guds enhet (tawhid) liksom enheten hos skapelsen och människan i direkt förbund med skaparen. Dessa ord följer muslimen under hela livet kallar de troende till gemensam gudstjänst och formar kärnan i alla böner och utsagor om Gud. 

Shahada är den enda av de fem pelarna som utgör en teologisk dogm och inte gäller sharias lag. Det medvetna och innerliga utsägandet av trosbekännelsen i vittnens närvaro gör en människa till muslim, och upptagandet i församlingen kan inte återkallas. Avfall från den rätta tron kan bestraffas med döden. Därför betonar islamiska rättslärda alltid allvaret i ett sådant steg och avråder från förhastade och oöverlagda handlingar. Endast den som är fullt övertygad om sin inre beredskap bör ta steget att övergå till den islamiska tron, vilket endast kan ske av fri vilja och utan yttre tvång.

[20. Reflektion och värdering: Hur uppfattar du denna syn på upptagande och avfall från tron?]

2. Salat

En speciell form av trosbekännelse och gudstjänst utgörs av den ytterst strängt ritualiserade tidebönen, salat, det vill säga den liturgiska böneplikten vid vissa bestämda tider på dagen. Tidebönen räknas som den andra av islams fem pelare och är en rituell gemensam bön. Den troende måste befinna sig i ett tillstånd av rituell renhet innan bönen kan förrättas, och varje tidebön föregås därför av en serie rituella tvagningar. Denna rituella renhet (tahara) är förutsättningen för alla rituella och kultiska handlingar. Tidebönerna utförs på exakt fastlagda tider varje dag, morgon - middag - eftermiddag - kväll - natt, och är avsedda att påminna muslimerna om deras ställning som Allahs tillbedjare. De troende kallas till de gemensamma tidebönerna av böneutroparen (muezzin) från moskéns torn (minaret).

Tidebönen skall förrättas av de troende var de än råkar befinna sig, men några troende måste alltid utföra den i moskén. Gemenskapen mellan alla världens muslimer betonas av det faktum att den bedjande vänder sig mot Kaba i Mekka. l moskén samlas män och kvinnor i skilda rader eller rum på tecken från en imam (förbedjare, böneledare), men tätt intill varandra som uttryck för de troendes förbund. Enhetligheten garanteras även av imamen, som tar plats framför moskéns bönenisch (mihrab) belägen i den vägg som vetter mot Mekka. Församligen förrättar bönen som en person med ögonen fästa på imamen. 

Även böneställningen är exakt föreskriven och består av en serie ställningar i reglerad följd. Var och en av de fem tidebönema avslutas med lovhyllningen 'Allahu akbar' (Gud är den Störste) och en recitation av Koranens första sura, som i sig utgör en bön. Därefter säger de bedjande 'Salam aleikum' (frid vare med dig) till sin granne på höger respektive vänster sida. Gudstjänsten i moskén vid middagstid på fredagen, den så kallade fredagsbönen, är av speciell betydelse. Muhammed hade i motsats till kristen och judisk sed valt fredagen som gudstjänstdag, som dock inte är en ledig dag och därför ingen helgdag i kristen mening. Kärnan i denna fredagsgudstjänst utgörs av en form av predikan (chutba) utförd av en stående predikant

[21. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något positivt i denna starka betonig på bön?]

3. Zakat

lslams tredje pelare är allmosan, zakat Allmänt sett innebär denna pelare att den troende är skyldig att dela sin rikedom med sina mindre bemedlade eller nödlidande trosfränder, vilket gör den till grundval för muslimens sociala handlande. l motsats till exempelvis kristen sed är denna välgörenhet ingen frivillig akt utan en uttryckligt föreskriven religiös plikt. Zakat skulle i den meningen kunna beskrivas som en form av skattebetalning. Koranen är sparsam med uppgifter om gåvornas storlek och frekvens, men behandlar i stället utförligt givandets inre värde och den givandes etiska hållning. Gåvan i tysthet värderas enligt Koranen - i likhet med Jesu ord i Nya testamentet - högre än offentliga manifestationer av givmildhet vilket alltid medför en risk för självhävdelse och egenkärlek.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att det är bra att alla är skyldiga att dela med sig?]

Det islamiska rättssystemet uppstod efter Muhammeds död i första hand för att reglera allmoseväsendet.  Sharia innehåller exakta anvisningar om allmosornas storlek allt efter egendomens storlek och gåvornas art. Muslimen betalar sin zakat på skördar, boskap, guld- och silverinkomster samt - enligt en förenklad formel - 2,5 procent av årsinkomsten för handel. Allmosornas mottagare delas in i åtta grupper, varav de fattiga och behövande står i första rummet. Andra grupper som har rätt till allmosor är föräldralösa barn, sjuka och resande i nöd liksom offentliga verk till Allahs ära.

Zakat syftar till att stärka muslimernas moraliska och sociala ansvarskänsla för varandra, och plikten att sörja för de fattiga och sjuka betraktas dessutom som motvikt till alltför stor egoism, alltför krasst profittänkande och social likgiltighet Därutöver ger den troende dessutom gåvor och allmosor till behövande i samband med de olika islamiska helgdagarna, framför allt vid slutet av fastemånaden Ramadan.

Zakatväsendet förenar följaktligen religiös och rituell plikt å ena sidan med exakt reglerad och skenbart ytterst profan (världslig) skattelagstiftning å den andra. Politiskt tänkande muslimer uppfattar zakat som en form av institutionaliserat socialt ansvar som på många sätt föregriper den moderna västerländska välfärdsstaten och dess olika inrättningar.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att det är rimligt att anta Islam som föregångare här?]
 

4. Ramadan/sawm

Mellan soluppgång och solnedgång varje dag under hela den heliga fastemånaden Ramadan, den nionde månaden i det islamiska året åläggs den troende muslimen att avstå från all mat och dryck och allt sexuellt umgänge. Den rituella fastan (sawm) är den fjärde av islams fem pelare och betonar i likhet med de övriga pelarna det gemensamma band som förenar alla muslimer. Den kroppsliga självdisciplinen skall leda till en inre besinning, den troende människan skall besinna sina plikter gentemot församlingen och sträva efter försoning med sina trosfränder. Fastemånaden Ramadan är i detta avseende jämförbar med kristendomens fasta under veckorna före påsk. Försakelsen under fastan är en påminnelse om och därmed även en tacksägelse för det dagliga livets gåvor. Ramadan är tålamodets månad, och tålamodets lön är paradiset.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i denna pelare?]

Enligt Muhammeds ord skall människans fasta vara Guds käraste böneform eftersom det är den enda bön som är synlig endast för honom. Men sharia föreskriver ändå uttryckliga undantag från den föreskrivna fastan. Budet om den rituella fastan gäller endast för myndiga och friska muslimer, medan gamla, sjuka, gravida och ammande kvinnor, kroppsligt hårt arbetande människor och resande befrias mot en botgöring i annan föreskriven form eller en fasta vid annan tidpunkt. Detta bud är av stor betydelse inte minst för de muslimer som lever och arbetar i icke-muslimska länder. Allmänt sett gäller den flexibla regeln att fastan endast är obligatorisk så länge den fastandes hälsa inte hotas på något sätt. 

Mot slutet av månaden, den 27 Ramadan, fylls moskéerna under 'maktens natt' eller 'bestämmelsens natt' (laylat al-qadr), då minnet av Koranens nedsändande från himlen och inledningen på Muhammeds profetgärning firas.

5. Hadj

Islams femte pelare utgörs av hadj, vallfärden till Mekka och dess omgivningar. Varje muslim åläggs att - i mån av hälsa, finansiella tillgångar och säkra resvägar - företa denna pilgrimsresa åtminnstone en gång under sitt liv. Hadj är en vallfärd till de heliga platser där Muhammed verkade, i första hand givetvis den svarta, kubformade Kaba med den inmurade stenen i stora moskén i Mekka, som enligt Koranen uppfördes av lbrahim (Abraham) och hans son lsmaii (Ismael) som tecken på deras tillbedjan av Allah.

Besöket i Mekka uppfattas som en viktig religiös övning när det än äger rum, men framför allt under det islamiska årets tolfte månad, vallfärdsmånaden dhu al-hija, då den stora vallfärden inleds och pilgrimer från hela den muslimska världen strömmar i tusental till Mekka. I närheten av Mekka inträder pilgrimen i ett speciellt välsignat tillstånd (ihram) och formulerar för sig själv vallfärdens personliga mening och form innan han eller hon ikläder sig en enkel vit pilgrimsklädnad till tecken på sin förberedande rituella renhet och underkastar sig speciella vallfärdsregler. 

Därefter tågar pilgrimerna in i Mekka och upprepar nu och fortsättningsvis böneformeln: 'Till Din tjänst (labbaika), 0 Gud, till Din tjänst. Det finns ingen som är Dig lik. Sannerligen allt pris och all välsignelse tillhör Dig och allt herradöme. Ingen like finns till Dig.' 

I den stora moskén går pilgrimen sju varv runt Kaba (tawaf) och vandrar därefter sju gånger fram och tillbaka mellan kullarna al- Safa och al-Marwa. Detta sker till minne av Hajar (Hagar, Abrahams bihustru) som tillsammans med sin son lsmail (Ismael) ängsligt sökte efter vatten i öknen när Gud till deras räddning lät källan Zamzam springa upp ur ökensanden. De troende dricker ur denna brunn, vars vatten anses besitta undergörande krafter, innan färden går vidare till slätten Arafat några kilometer längre bort 

Där följer så vallfärdens höjdpunkt det så kallade "ståendet" då pilgrimen mediterar i stående ställning och prisar Allah från middag till solnedgång. Efter solnedgången vidtar vandringen till det närbelägna Mina, och avbryts i grannstaden Muzdalifa där pilgrimerna tillbringar natten och samlar sju stenar för att kasta dem mot tre stenpelare i Mina dagen därpå. Denna sedvänja är förmodligen avsedd som åminnelse av lbrahims (Abrahams) styrka i tron och lsaks underbara räddning. Till minne av denna händelse slaktar de troende därefter får och kameler till tecken på sin egen offervilja och låter klippa sitt hår. 

Offerfesten (id al-adha) pågår fyra dagar och firas överallt i den islamiska världen; köttet från de slaktade djuren delas ut bland de fattiga. Muhammed betraktade denna fest som den muslimska gemenskapens fullbordan.

Vallfärden vittnar om Mekkas ställning som den muslimska världens obestridda centrum. De väldiga folkmassor som samlas under den 'stora vallfärden' leder ofta till paniksituationer och sammanstötningar mellan olika muslimska grupper. Denna typ av oroligheter nådde sin höjdpunkt 1979, då radikala muslimska fundamentalister ockuperade den stora moskén i Mekka och höll den i sitt våld tills saudiarabiska trupper slog ned revolten. Allt sedan erövringen av de heliga städerna 1924 ser sig kungafamiljen as-Saud som de heliga städernas, det vill säga Mekkas och Medinas, och hela vallfärdsväsendets beskyddare respektive väktare (sharif). Den saudiarabiske kungen Fahd nedlade 1986 rent av sin officiella kungatitel för att hädanefter endast kalla sig 'Väktare av de två heliga platserna.'

***

ISLAMISK RÄTT

Det islamiska rättsväsendet: sharia

Islam är en så kallad lekmannareligion, det vill säga den bestrider nödvändigheten av en speciell prästkast som leder människorna till Gud och frälsning, och den är en utpräglad lagreligion. De religiösa plikterna och de fem 'grundpelarna' gäller för alla troende. Det finns visserligen en islamisk teologi, men den enskilda människans många sociala plikter gentemot församlingen resulterade redan tidigt i att vardagslivets rättsliga problem kom att stå i förgrunden för de allra flesta. 

[25. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värdefullt i att inga präster får finnas?]

Den troende muslimen vänder sig följakligen inte till en präst för att få råd och hjälp, utan till en rättslärd (faqih, plural fuqaha). Det islamiska rättsväsendet (sharia) betraktas följaktligen som en central och för- bindande instans i den muslimska religionen. De islamiska skriftlärda (ulema) är därför alltid väl förtrogna både med religionen och med lagen, eller rättare sagt rätten vilar på religionen, vilket gör att man inte kan skilja dem åt.

[26. Reflektion och värdering: Anser du att lag och religion bör höra ihop på detta sätt?]
 

Redan Muhammed tog i Koranen ställning till skilda 
gammalarabiska bruk och förkunnade sina sedlig- moraliska grundsatser i en form som ligger nära lagens, inte minst vad gäller buden.

Koranen betonar både människans fördelaktiga och mindre fördelaktiga sidor. Gud har anförtrott jorden åt människorna, men med klara uppdrag och plikter. Människan tenderar dock enligt Koranen till otro eller rent av till ondska, vilket gör henne i behov av Guds nåd: utan gudomlig vägledning är människan för svag för att hålla sig till den rätta vägen. Därför vägleds människan på jorden ständigt av Guds lag. Utgångspunkten för denna lag är att Gud inte vill göra människornas liv svårare, utan förenkla det

Följaktligen finns det knappast något budord som inte kompletteras av en rad undantag eller lättnader. I sura 64:16 heter det exempelvis: 'Frukta Gud i den mån ni kan, lyssna och var lydiga.' l Koranen betecknas lagen som det ljus som ger människorna insikt och klarhet och gör det möjligt för dem att fälla ett rättvist omdöme. Koranen betonar sin parallella lagliga betydelse för muslimerna på samma sätt som Tora för judarna och evangelium för kristna. Lagen är avsedd att besegla och garantera muslimernas inbördes enhet.

[27. Reflektion och värdering: Anser du att människan behöver den här ledningen?]
 

Den islamiska pliktläran: Klassificering av gärningarna

Ursprunget för kvalificeringen "god' eller 'ond' för människornas gärningar var även i den tidiga islam föremål för häftiga strider. Mutaziliterna baserade sina teorier på premissen att varje handling hade en inneboende kvalitet som är tillgänglig för det mänskliga förnuftet och inte direkt beroende av Guds stiftande. 

[28. Reflektion och värdering: Anser du att mutalziliterna har rätt, kan människan själv avgöra med förnuftet vad som är gott och ont?]

De ortodoxa muslimerna (ashariterna) utgår däremot än i dag från föreställningen om den gudomliga viljans absoluta karaktär, vilket innebär att Gud ensam 
postulerar vad som är gott och ont. Människans uppgift reduceras till att konstatera, tyda och följa Guds lagar.

Därför delas människornas handlingar i enlighet med den gudomliga lagen in i fem kategorier: 
a) föreskrivna obligatoriska handlingar; utförandet belönas av Gud och underlåtandet bestraffas; 
b) rekommenderade handlingar till fördel för religionen och för samfundet; utförandet belönas, men underlåtandet bestraffas ej; 
c) tillåtna handlingar utan moraliskt värde; varken utförandet eller underlåtandet att utföra dem belönas; d) ogillade handlingar som inskränker den religiösa lydnaden; underlåtandet belönas, men utförandet bestraffas el.; 
e) förbjudna handlingar; underlåtandet är föreskrivet och belönas medan utförandet bestraffas.

[29. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något värde i ashariternas uppdelning av människans handlingar inför Guds lag?]

De mänskliga synderna delas in i stora och små synder. De värsta synderna är först och främst de som riktas mot Gud och den rätta läran, därefter de mot människan och hennes väl och ve samt i den tredje kategorin slutligen de som riktas mot det dagliga livets medel, det vill säga egendomsbrott, ryktesspridning och falskt vittnesmål. Gud förlåter om han vill enligt Koranen alla synder utom otro. Koranen påbjuder respekt för mänskligt liv och inskränker de gammalarabiska regler- na för blodshämnd avsevärt även om dödandet i vissa fall godkänns som vedergällning. 

Den mänskliga sexualiteten bejakas förbehållslöst som Guds gåva till människorna, men underställs klara regler. Otukt och okyskhet leder enligt Koranen till hårda och drastiska straff. Rättvisan framhävs gång på gång som en av muslimernas främsta dygder och som den gudomliga världsordningens egentliga mening.

[30. Reflektion och värdering: Anser du att den muslimska synen på sex är värdefull och rimlig?]
 

De fyra sunnitiska rättsskolorna

lslams rättsspråk genomsyrar praktiskt taget alla delar av det muslimska livet och präglar även trosbekännelsen (shahada) i dess bevittnande 
karaktär. Efter profetens död ledde kalifernas och de skriftlärdas behov av ett regelsystem för den muslimska församlingens liv till uppkomsten av olika metoder att härleda ett regelsystem. Inom den sunnitiska majoritetsislamiska riktningen (från det arabiska ordet sunna, vilket betyder bruk, sedvänja) räknar man sedan senmedeltiden med huvudsakligen fyra ortodoxa rättsskolor (madhhab, plural madhahib) som alla består än i dag:

a) Den hanafitiska rättsskolan, uppkallad efter lärofadern Abu Hanifa (699-767) är den äldsta och än i dag den mest utbredda sunnitiska rättsskolan. Den är även den mest liberala av de fyra skolorna och lämnar ett avsevärt spelrum för människans förnuft och personliga uppfattning (ra'j), vilket anförs som anklagelse av dess motståndare. Den hanafitiska skolan kännetecknas av en svaghet för juridiska spetsfundigheter och har infört en rad numera allmänt utbredda juridiska förfaranden och tänkesätt i det islamiska rättsväsendet. Den präglar den islamiska rättsuppfattningen huvudsakligen i Centralasien, Indi- en, Pakistan, Turkiet, Afghanistan och delar av Egypten och Tunisien.

b) Den malikitiska rättsskolan, uppkallad efter lärofadern Malik ibn Anas (715-795), är snarare jämförelsevis konservativ till sin inriktning och åberopar till stor del den hävdvunna rätt som praktiserades i Medina på Muhammeds tid. Dess juridiska värderingar kan i många avseenden endast betecknas som rigorösa. l dag tillämpas den huvudsakligen i Maghreb, Nord- och Västafrika, Mauretanien, Sudan och Kuwait.

c) Den shafiitiska skolan, uppkallad efter lärofadern ash-Shafii (767-820) som var elev till de båda nämnda skolorna, är den mest systematiska av de fyra sunnitiska rättsskolorna och intar en ställning mitt emellan den snarast liberala hanafitiska skolan och de konservativa malikiterna. Framför allt vad gäller de juridiska grundsatserna har den shafiitiska skolan gjort stora insatser. Den är utbredd över hela Främre Orienten och dominerar den islamiska rättsuppfattningen i Indonesien, Malaysia, Jordanien, Palestina, Libanon och delar av Egypten.

d) Den hanbalitiska skolan, uppkallad efter lärofadern Ahmad ibn Hanbal (780-855), företräder en sträng och kompromisslös traditionalism. Dess starkt fromma och rigida karaktär har gjort att den funnit föga utbredning, men den wahhabitiska reformrörelsen ledde sedan början av 1800-talet till ett förstärkt intresse i hela den arabiska världen. l dag dominerar den hanbalitiska rättsskolan i Saudiarabien och ett antal småstater på den Arabiska halvön, men den har även anhängare i Syrien, Irak och Algeriet

Till en början kännetecknades förhållandet mellan de olika rättsskolorna av häftiga inbördes strider, men med tiden etablerades en pragmatisk sammanjämkning av deras olika positioner. De fyra sunnitiska rättsskolorna bekänner sig i dag till fyra gemensamma 'rötter' (usul) för den muslimska rättsvetenskapen i stort,  närmare bestämt till de två rättskällorna Koranen och hadith liksom till två juridiska förfaranden, nämligen analogisk tillämpning (qijas) av etablerade regler på nya situationer - ett förfarande som med sin betoning aav det individuella omdömet (raj) har sitt ursprung i den äldre islam - å ena sidan och konsensus (ijma), det vill säga de skriftlärdas enighet i en sakfråga å den andra. Det senare förfarandet härstammar från Muhammeds uppfattning att en enskild person visserligen kan missta sig, men att en hel församling rättrogna på grund av Guds vägledning aldrig kan förenas i en villfarelse.

Betoningen av de skriftlärdas konsensus har lett till att den sunnitiska islam allt sedan 1000-talet 'stänger porten' för de trognas självständiga studier av Koran och hadith. l stället vänder sig den troende, liksom hela grupper eller regeringar, i oklara fall till en rättslärd person för att begära ett konkret rättsutlåtande (fatwa). En sådan fatwa innebär i princip ansvarsfrihet för den som handlar enligt dess utsaga, eftersom han eller hon i god tro förlitar sig på den rättslärdes kunskaper.
 

Muslimsk vardagsrätt

Det islamiska rättsväsendet präglas av en säregen dualism mellan etisk-religiösa och juridiska värderingar. För en troende muslim är dessa båda sidor sammanvävda på ett komplicerat vis utan att varken kunna sägas vara riktigt åtskilda eller höra samman helt och hållet. Sharia skiljer mellan Guds och människornas rättigheter samt mellan plikterna mot Gud och plikterna mot människorna.

[31. Reflektion och värdering: Anser du att juridik, etik och religion bör höra samman på detta vis?]

Den islamiska lagen är inte enhetlig och tillåter ofta olika tolkningar - vilket lämnar stort utrymme för de rättslärdas skicklighet.  En rad överträdelser i första hand vad gäller Guds rättigheter bestraffas inte av domare (qadi). 

Grundregeln är att ingen blir otrogen endast genom att i enstaka fall inte uppfylla lagen eller att överträda ett förbud, utan först genom att förneka lagens giltighet eller bindande natur som sådan. Förhållandet mellan sharia och politik respektive statsmakt är i de flesta muslimska länder knappast så oproblematiskt som den islamiska idealbilden föreskriver. Statsrätt och religiös rätt är sällan helt utbytbara. Även om endast Turkiet i dag förfogar över ett medvetet och uttryckligt sekulariserat rättssystem (som ett resultat av Kemal Atatürks reformer efter första världskriget), uppvisar rättskipningen i många andra muslimska länder - däribland Syrien, Egypten eller Tunisien - tydligt sekulariserade drag respektive en ökande sekularisering vad gäller den statliga lagstiftningen.

Rättskapacitet i islamisk mening kräver att den enskilde är myndig och vid sina sinnens fulla bruk men inskränkningarna av rättskapaciteten inleds i princip redan vid födseln. Regleringen av förmyndarskap och andra beroendeförhållanden räknas följaktligen till den islamiska rättens centrala områden. Även familje- och äktenskapslagstiftningen med deras betoning av de äktenskapliga plikterna och möjliga skilsmässoformer tillmäts stor betydelse.

Arvsrätten med en exakt föreskriven kvotering mellan arvingarna (det vill säga vilka släktingar som har rätt till vilka andelar av arvet, förmögenhetsregleringen med betoningen av ränte- och ockerförbudet samt straffrätten med en exakt indelning av de straff som skall utdömas - från kroppsstraff till blodspengar och slutligen dödsstraff - ingick redan i Muhammeds koranska rättsuppfattning som han nedtecknade den under tiden i Medina. Denna kärna byggdes sedan ut och systematiserades i samma anda efter profetens död.
 

UTVECKLINGSLINJER 
INOM ISLAMISK RELIGION OCH KULTUR

Muslimskt tänkande under medeltiden

Den medeltida muslimska kulturen var ledande på praktiskt taget alla områden, om än i olika utsträckning. De muslimska metropolerna som exempelvis Bagdad, Damaskus, Kairo och Cordoba representerade stora kulturella centra vilkas betydelse strålade ut över hela den muslimska världen. Den främsta blomstringstiden för islamisk konst, kultur och vetenskap inföll mellan 700-talet och 1200-talet och var speciellt under perioden 800-talet till 1 000-talet av stor betydelse även utanför den muslimska kultursfären.

Den muslimska filosofin baserades huvudsakligen på kommenterade översättningar av den klassiska grekiska filosofin, framför allt Platons och Aristoteles verk vilka ofta nådde den västerländska kulturen via arabiska översättningar. Framför allt metafysik (med starkt teologiskt färgad tendens), logik kunskapsteori, etik och politisk filosofi räknades till den arabiska filosofins huvudområden. De teologiska frågeställningarna kretsade i första hand kring frågan om Guds väsen och (möjliga) attribut Guds kunskap och den tidsmässiga bestämmelsen av skapelsen respektive den yttersta dagen. 

Även astronomin uppvisade stor närhet till filosofiska tankegångar i sitt utarbetande av kosmiska hierarkier och kretslopp och sin fruktbara vidareutveckling av den gamla Orientens kunskap.

Den arabiska matematiken byggde på den hellenistiska antikens vetande, men kom snart att lämna det långt bakom sig. Beteckningen 'algebra' (från arabiskans al-gabr) är exempelvis av arabiskt ursprung. Den arabisk-persiska medicinen var förebildlig för hela den dåtida världen och förenade empiriska iakttagelser med spekulationer om människans väsen, byggde vidare på det grekiska och indiska arvet och bildade egna skolor. Hippokrates och Galenos skrifter var kända i arabisk översättning. De stora muslimska tänkarna var i likhet med sina grekiska föregångare universellt bildade. Nästan alla innehade vid sidan av sin verksamhet som läkare, astronomer och matematiker dessutom högre ämbeten i staten eller vid hovet

Den förste betydande islamiske filosofen var al- Kindi (med det latinska namnet Alkindus; död 870) i Bagdad, som förenade den aristoteliska filosofin med nyplatonska element på ett originellt sätt.  Han formulerade en egen filosofisk teori om profetian och den gudomliga uppenbarelsen och skall ha efterlämnar 300 skrifter, varav ca 70 finns bevarade. 

Al-Farabi (med det latinska namnet Alfarabius; 870-950) är den mest betydande arabiske kommentatorn av grekisk filosofi, som i likhet med Aristoteles försökte systematisera de olika vetenskaperna. Enligt hans mening formade hela den vetenskapliga sfären en enhet med den politiska filosofin som högsta kulmen. Med sin så kallade mönsterstat kom han att prägla det muslimska politiska tänkandet på avgörande sätt och hans lagfilosofi utövade ett starkt inflytande på både islam och judendomen. 

lbn Sina (med det latinska namnet Avicenna; 980-1037) betraktas som den muslimska filosofins fulländare och utarbetade en systematisk syntes av filosofi och teologi. Han behärskade alla sin tids vetenskaper och kom att bli känd även i Västerlandet. lbn Rushd (med det latinska namnet Averroes; 1126-1198) från Cordoba strävade efter att rena den aristoteliska filosofin från alla senare teologiska och mystiska tolkningar. Hans inflytande kom att bli starkare i Västerlandet än i den arabiska kultursfären och blev av central betydelse i första hand i form av den franska så kallade 'latinska averroismen', och därmed även för den västerländska medeltidens störste tänkare Thomas av Aquino.

En av sin tids mest originella arabiska tänkare var lbn Chaldun (1332-1406) från Tunis som utvecklade en egen historiefilosofi samt en i högsta grad modern sociologi och kulturteori som vann spridning först flera hundra är senare då den kom att påverka bland annat Karl Marx och den franske sociologen Emile Durkheims tänkande. Vetenskapen och konsten värderades högt i den arabiska världen och gynnades frikostigt av alla dess hov och härskarfamiljer. Särskilt de abbasidiska kaliferna i Bagdad under 800- och 900-talet och de moriska härskarna i Spanien förvandlade sina residensstäder till centra för tidens kultur och vetenskap.
 

Islamisk mystik: Dervischer och sufier

Den rika och komplexa islamiska mystiken stod alltid i ett spänningsfyllt förhållande till den politiska maktens, krigarnas och rättslärdas officiella islam. Inflytandet från utomislamiska källor gör sig märkbart på flera sätt och föreningen av världsfrånvänd kontemplation och upprop till en inre förnyelse av islam har av hävd markerat en märklig balansgång mellan inåtvänd och utåtvänd verksamhet. 

Andligt sett har den islamiska mystiken sitt ursprung i Koranens uttryckliga lovprisande av det enkla hederliga och fromma livet. Men mystiken har även rötter i den expanderande islamiska religionens möte med det religiösa livet i de länder och kulturer som kom att inkorporeras i det islamiska riket.  Inflytandet från det kristna munkväsendet märks följaktligen sida vid sida med element hämtade från den indiska och buddhistiska munkkulturens tankevärld eller den persiska nyplatonismen och gnostiska tradition.

Den tidiga islamiska askesen utvecklades snart till ett medvetet sökande efter Gud som med utgångspunkt i en innerlig gudsfruktan och gudstro kopplades till världsfrånvändhet och sökandet efter inre frid. Den absoluta tilliten till Gud (tawak- kul) formulerades som askesens centrala kärna och definierades med hjälp av begreppen 'överlämna' (taslim), närmare bestämt det egna jaget till Gud, och 'anförtro' (tafwid).

Meditationen (fikr) och den ständigt närvarande tanken på Gud (dhikr) intar en central ställning inom den islamiska mystiken. Den intuitiva gudomliga insikten som fungerar som mystikerns inre måttstock för sanningen i den enskildes tro, väger tyngre än de skriftlärdas kunskaper och den endast i yttre mening oklanderliga laglydnaden. 

Därmed var den islamiska mystikens konflikt med den officiella teologin och den politiska ortodoxin oundviklig. Mystikens bildspråk som i huvudsak präglats av den gamla persiska ljusmetafysiken framstod i den officiella islams ögon som lika suspekt som enskilda mystikers agitationsverksamhet som predikanten och manande domedagsförkunnare, vilken ofta resulterade i att de tillbads som helgon bland folket. 

Misstron stegrades vid flera tillfällen till öppen förföljelse, som nådde en kulmen i och med avrättningen av den framstående mystikern al-Halladj 922. Den store mystikern och teologen al-Ghazali (1058-1111) försökte försona mystiken med den officiella teologin. Den andalusiska mystikern lbn al-Arabi (1165-1250) hävdade att hans innerliga gudstro stegrats så till den grad att han trängt fram till Guds väsen och upplevt en förening med Gud. Med Jalaladdin Rumi (1208-1273) och hans innerliga, ytterst musikaliska och bildrika diktning nådde den islamiska mystiken en speciell höjdpunkt

Under 1100-talet antog den islamiska mystiken en fast organisation i form av ordensgemenskaper (tariqa), delvis organiserade i riktiga kloster och brödraskap. Mystikerna kom med det arabiska ordet för ylle att betecknas som 'sufi', alltså egentligen 'man klädd i ylle' till tecken på ånger och självförnekelse. Ordensväsendet uppvisade påfallande likheter med de buddhistiska och kristna munkordnarnas fasta organisation och detaljerade ordensregler och var strängt hierarkiskt till sin uppbyggnad. Varje orden leddes av en shaykh (shejk), vilken munkarna var skyldiga att lyda villkorslöst. En av ordensreglerna lydde följaktligen: 'I din shaykhs hand skall Du vara som liket i liksveparens hand.'

De islamiska broderskapen övertog även uppgifter i samhället exempelvis inom välgörenheten eller själavården. Under den tidigaste fasen i sin utveckling fungerade en del soldatordnar som det islamiska rikets gränsposter (riba) och kom på så sätt att bli till förebild för medeltidens kristna riddarordnar. 

Beteckningen 'dervisch' för medlemmarna av ett islamiskt broderskap är hämtad från persiskan, men ordets ursprungliga innebörd är oklar. Ordnarnas art och uppbyggnad varierar starkt och är inte underställd någon central koordination. Vissa broderskap, exempelvis den libyska sanussiyarörelsen på 1800-talet har kommit att spela en politisk roll som ledare för islamiska reformrörelser.