Det finns det ett brett spektrum av skilda känslor i människans själsliv. Den första gruppen utgörs av allmänmänskliga känslor som lycka, nedstämdhet, vrede, fruktan och avsky.  Naturligtvis är det inte så enkelt att t. ex. lycka är en specifik känsla -- lycka kan ju finnas mitt i djup olust och smärta -- men vi ska ändå försöka hitta biologiska och neurologiska motsvarigheter till känslorna. Det gäller att komma ihåg att själen och kroppen är ett helt och sammangjutet liv, även religiösa upplevelser är kroppsliga på samma gång som de är översinnliga.

Människans känslor motsvaras av bestämda kroppsliga reaktions- mönster som i mångt och mycket är förprogrammerade i den bemärkelse som filosofen och psykologen William James tänkte sig vid förra sekelskiftet. När kroppens tillstånd förändras i riktning mot något av de mönster som svarar mot en sådan grundläggande känsla, känner vi oss glada, ledsna, ilskna, rädda, äcklade. När vi upplever den här typen av känslor är de kroppsliga signalerna i hög grad närvarande i medvetandet. Delar av det kroppsliga landskapet står i förgrunden för vår uppmärksamhet.

En andra grupp bildar de känslor som utgör subtila variationer av de fem grundkänslorna: eufori och extas är variationer av lycka; melankoli och trånsjuka kan vi säga är variationer av nedstämdhet; panik och blyghet är variationer av rädsla. Den här andra gruppen av känslor finslipas av erfarenheten, när mer subtila kognitiva nyanser paras ihop med mer subtila variationer i fråga om det emotionella kroppstillståndet. Det är denna koppling mellan ett sofistikerat tankemässigt, filosofiskt och religiöst innehåll och variationer på ett förprogrammerat kroppsligt tema som gör det möjligt för oss att uppleva så komplicerade känslor som ånger, förlägenhet, försoning, synd, skadeglädje, hat, kärlek, nåd, hämndlystnad och så vidare.


Känslans mekanism

Vilken händelse som helst kan väcka en känsla -- vi kallar det excitationsfaktorn. Det kan vara synen av en blixt på himlen, ett vilt djur i rörelse, en förolämpning från en annan person, ljudet av en välkänd röst och sättet något sägs på, en plötsligt smärta i kroppen, smaken av lindblomsté (känt från Prousts roman På spaning), nyheter om ett krig i mellanöstern, meddelande från sjukhuset om en operation som måste göras, minnet av en förödmjukande händelse i det förflutna.

Excitationsfaktorn startar känslan och via föreställning eller sinnen går stimuli till hjärnbarken, cortex. Där kommer mitt förnuft genast att analysera informationen och relatera den i lugn och ro till min lycka. Förnuftet tillåter inte en panisk förvirring eller en förtvivlad reaktion utan försöker se samband och ge bakgrund och dra slutsatser. Men om cortex förstår eller tror att informationen betyder att min lycka hotas, sänds genast larmsignaler till hypothalamus djupt inne i mellanhjärnan.

Larmsignalerna innebär kommandon. Ett helt batteri av hormoner och reaktioner sätts igång för att försvara lyckan. Känslornas armé är på väg. Det goda i ditt liv måste försvaras och hela organismen aktiveras i detta försvar.

Exciationsfaktorn startar alltså detta förlopp men själva orsaken till mobiliseringen är tolkningen i cortex, analysen av informationen. Vårt själsliv innebär tolkning för att försvara det goda som är vår lycka. Om vi ser något som hindrar oss kommer vi att försöka besegra det. Verkar det för stort att besegra reagerar vi med känslor av rädsla, verkar det möjligt att besegra det reagerar vi med känslor av vrede. Om informationen tycks tyda på vårt eget misslyckande får vi känslor av sorg och missmod. Känslorna produceras var och en av tolkningen, vare sig det sker medvetet eller omedvetet.

Tolkningen sker via konkreta omdömen, oftast i form av jag-de-det. Vi kan ta ett exemepl på negativ känsla. Händelsen som startar reaktionen kanske är en välkänd röst som säger något kränkande. Tolkningen ger omdömet: jag förtjänar inte denna kränkning. Om rösten tillhör ett kollektiv kan omdömet se ut så här: de behandlar mig orättvist och kränkande. Om rösten inte kan placeras kan omdömet bli: det här är orättvist och sårande. När vi lär oss tolka på ett annat sätt genom ett annat referenssystem för tolkning, kan samma händelse ske gång på gång och vare sig rädsla, vrede eller sorg uppstår som känslor.

Vi ser alltså förenklat detta schema för känslans mekanism:
exciationsfaktor ---> larmsignaler i form av omdömen ---> känsla av
vrede, sorg eller rädsla. Men detta förlopp involverar omedelbart kroppen. Musklerna spänns, magen gör ont, hjärtat slår hårt, andningen blir ansträngd, huden svettas, huvudvärk kan uppstå och synen bli förvirrad.

Vi tar ett omvänt exempel. Excitationsfaktorn är rösten av en älskad person som säger något. Tolkningen ger omdömet: jag är älskad, de är tillsammans med mig, det är en stor glädje och seger som sker. Detta signalerar känslor av kärlek, av säkerhet, av glädje som får direkta effekter på kroppen. Musklerna är avslappnade, andningen lugn och dynamisk, magen stilla och hjärtat normalt. Ansiktet ler eller skrattar automatiskt och ögonen lyser av frid och glädje. Vi deltar i det goda som bildar lycka.

Vredens känsla väcks av omdömen som : jag får inte behandlas så här, jag är inte värd att beskrivas så här. Eller: de är grymma som gör så här emot mig, de är idioter som vill skada mig, de är fel sorts människor för mig, de får inte göra så. Eller: det här omöjligt att acceptera, det här står jag inte ut med. Rädslans känsla har motsvarande omdömen: jag utsätts nu för stor fara, de är övermäktiga för mig, det här är omöjligt för mig att klara. Sorgens känsla: jag är misslyckad och obegåvad, de orsakar mig en stor förlust, det här är en stor förlust.

När händelsen startat reaktionen och hjärnan format omdömena som sätter igång känslorna har hypothalamus kontrollen. Detta organ reagerar omedelbart, sätter det vegetativa systemet i stridsberedskap, spänner musklerna över hela kroppen och startar en rad körtelaktiviteter för att producera kemiska ämnen för hyperaktivitet. Om dessa stridsaktiviteter pågår alltför ofta eller utsträcks i tid alltför länge orsakar de störningar i kroppen, som kallas psykosomatiska störningar. De är psykiska, det vill säga de startas i själen. De är somatiska, det vill säga de involverar vår organiska kropp.

Spänningarna i blodomloppet leder ibland till att blodkärlen sammandras och vi bleknar av rädsla. I andra fall kan blodkärlen vidgas och vi blir röda av ansträngningen eller rodnar av skammen. När spänningarna angriper lungorna känns det som vi ska kvävas eller vi hyperventilerar. Vi blir yra och förlorar balansen därför att syret saknas på grund av spänningen. Hjärtproblem kan uppstå på grund av känslomässiga orsaker. Smärtor  som liknar de vid blindtarms- inflammation kan uppstår genom att känslorna irriterar tarmarna.

Känslor är alltså verkliga och organiska i sina verkningar. En mage kan se helt normal ut men ändå inte fungera som den ska. Hjärtat kan vara utan yttre fel men ändå vara sjukt av känslorna. Huden kan ha sjukliga irritationer genom känslomässig spänning. Kropp och känsla är ett sammanhang och de omdömen som skapar känslorna har organiska verkningar vare sig det handlar om stark lycka och trygghet eller djup sorg och förtvivlan.

Denna känslans mekanism är spontan och sker ögonblickligen, vi kan inte lastas för att det sker och inget moraliskt ansvar kan finnas med i denna fas. Muskler och utsöndring av adrenalin och noradrenalin kan inte kontrolleras med viljan och vi kan inte göras ansvariga -- vi drabbas av dessa känslor.


Medvetna och förstärkta känslor

När någon händelse startar en känsla kan vi bli medvetna genom träning och iakkta de spänningar som börjar uppstå i vår kropp. Vi ser hur hela systemet gör sig klart för strid och försvar.  Vi svarar på tre olika sätt: med förnuftet, med fantasin och med viljan.

1. Förnuftets svar. Vi kan tillåta vårt förnuft att begrunda händelsen som startade känslans mekanism, analysera det konkreta omdöme som ligger bakom känslan -- jag-de-dem. Förnuftet ser hur alternativa omdömen kan ges åt händelsen och att det finns en skala av olika omdömen som mer eller mindre kan rädda vår lycka. När denna frihet för tolkning uppstår söker vi spontant en tolkning som rimmar med den djupaste lyckan i livet. På så sätt blir många tragiska händelser ytterst meningsfulla och till sist lyckobringande. Det bästa referenssystemet är det som kan ge mening och lycka åt alla händelser som inträffar.

2. Fantasins svar. Vi kan låta fantasin spela ut sin styrka och kräva en fullständig koncentration på händelsen och känslan. Vi får då en kraftig förstärkning av känslan så att de dominerar oss helt och hållet. Vår frihet att tänka reduceras kraftigt och vi ser inga alternativa tolkningar av händelsen. Vreden eller sorgen överäldigar oss och vi ser in djupen av dessa känslor och blir mer eller mindre förlamade av den. Känslorna av oro och olust är så starka att vi inte kan uppmärksamma omgivningen tydligt längre.

Styrkan i fantasins svar leder ibland till besatthet. Vi är så besatta av ursinne att endast något mycket intressant och fängslande kan dra vår uppmärksamhet åt något annat håll. Så fort vi inte distraheras återvänder känslan av ursinne. Besatthet är en psykisk sjukdom och kan fullständigt dominera en människa. Vägen till hälsa är oftast att bli medveten om känslans mekanism och hur den faktiskt har förstärkts genom fantasin. På så sätt kan förnuftet få frihet till alternativa tolkningar och andra referenssystem för lycka kan införas.

Styrkan i fantasins svar leder också till fixering. Obehagliga och avskyvärda känslor liksom bränns in i vårt kroppsliga minne och fixerar sig genom upprepning dag efter dag. Vår frihet till andra tolkningar av lycka begränsas kraftigt eftersom den obehagliga känslan manifesterar sig om och om igen. Ofta kan skräck fixera känslan, till exempel skräcken för att bli våldtagen på vissa platser på kvällen och göra livet betydligt mer begränsat. Vägen till hälsa är att bryta fixeringen med hjälp av andra känslor och andra konkreta omdömen kring de händelser eller situationer som startar känslan.

Fantasins svar leder ofta till någon form av överdrift. Även om denna överdrift inte är sjuklig, begränsar den ändå vår lycka och frihet väsentligt. Om vi ger upp inför överdriften blir vi känslans slav och kan bli ursinniga över småsaker eller perverst intresserade av andras kroppar eller överdrivet nedstämda i vissa situationer eller plötsligt börja gråta vid vissa tillfällen. I alla dessa fall är vi på väg till patologisk känsla, alltså en sjukdom. Boten består i att medvetet bestämma sig rör ett annat omdöme och välja en annan attityd som förnuftet säger oss vara lyckligare.

En form av fantasi är också överföringen. Det betyder till exempel att ett barn som får en spruta av en doktor klädd i grön blus överför rädslan och obehaget och smärtan till alla personer med gröna blusar. Ett annat exempel är huset där ett mord begåtts inte längre är trivsamt för de som bor där. Vi associerar det hemska med något som inte direkt har med känslan att göra. Vi överför genom tolkningen av stimulus på ett sådant sätt att vi frihet och vår lycka begränsas väsentligt.

I det praktiska livet sker ofta sådana överföringar utan att vi är medvetna om dem. Stegen från en viss person startar en känsla som har med tidigare obehagliga händelser att göra, regnet påminner om något ledsamt som hänt, tecken på att julfirandet snart börjar skapar en sorglig känsla av ensamhet och utsatthet, färgerna på en persons kläder gör oss nervösa på grund av någon association. Boten för alla dessa känslomässiga störningar ligger i att bli medveten om sin kropp och sina känslor för att ge alternativa omdömen via ett klokare referenssystem. Genom att motsatta känslor så uppstår får vi ett vapen mot emotionell dysfunktion.

Vi besegrar de flesta känslomässiga störningar med starkare känslor av glädje och lycka. Hur går till? Ett typexempel är familjen som lyckans hem. När det har varit frustrerande på jobbet eller i skolan kommer vi hem till en plats med lyckliga känslor, med människor som signalerar kärlek och gemenskap, trygghet och godhet. Vi tankar så att säga lycka med våra närmsta och inser också äktenskapet och familjens djupa mening för människans liv. Rustade med dessa känslor attackerar vi nästa dag skolan eller arbetsplatsen.

Ett ännu vanligare exempel är kyrkan. För alla troende finns där symboler och tolkningar som ger känslor av säkerhet och lycka, kärlek och djupaste mening med alla händelser i universum. Kristendomen är i hög grad en somatisk religion. Människor tar emot bröd och vin och får Gud i kroppen. Det blir en organisk lycka som människor bär med sig ut i samhället och till alla situationer som kan ge upphov till obehag och negativa känslor. Kyrkan använder ord som ger alternativa tolkningar och direkt går till hjärtat och de känslor som finns där.

Vårt psykiska liv kan jämföras med ett planetsystem. I centrum finns solen som är själens vilja. Runt denna sol rör sig hela det psykiska livet: våra intryck från sinnena, våra idéer och tankar, vår förnuft och våra medvetna viljehandlingar. När solen i planetsystemet skiner på de olika planeterna och ger dem sin ljusenergi råder harmoni och hälsa på de många planeterna. På liknande sätt är det i vår själ när viljans energi skiner på de olika delarna av vårt psykiska liv..

Men när en inkräktande sol tar sig in i systemet och börjar utöva inflytande på de olika planeterna, uppstår disharmoni och obalans i systemet och den psykiska hälsan kan inte längre manifestera sig. En överdriven eller besatt känsla kan vara som en sådan inkräktande sol. Ibland kallar vi det fobi men när det är riktigt allvarligt och allt normalt beteende är i obalans talar vi hellre om en känslomässig neuros. Ju längre den känslomässiga överdriften eller obalansen pågår ju starkare blir neurosen. Boten för neuros är i princip densamma som för de tidigare störningarna men tar betydligt längre tid och måste ta sig tillbaka i störningens historia för att finna hur den grundlades. Den inkräktande solen måste avlägsnas och den mänskliga viljans frihet återupprättas.

3. Viljans svar. När excitationsfaktorn startat känslans utveckling kan viljan fritt acceptera tolkningen som cortex gör av sinnesintrycket eller minnet eller händelsen som utlöser känslan. Viljan kan dessutom förstärka tolkningen och genomföra ett beteenden som upprepar den tillsammans med den åtföljande känslan. När frekvensen ökar för viljemässiga upprepningar av störande känslor kommer  hypothalamus att öka avsöndringen av hormoner så att nervsstemet kommer i stridsberedskap. Signalerna från hypothalamus går vidare till hypofysen som direkt eller indire kontrollerar organismens inre hormonella funktioner. Hypofysen producerar och distribuerar ett dussin viktiga hormoner. Det två viktgaste är STH, somatotropiskt hormon, och ACTH, adrenocorticotropiskt hormon.


Depressiva känslor och STH

När vår organism invaderas av externa faktorer som köld, gift, infektion, stark hetta, avsöndrar hypofysen stora mängder STH för att förbereda kroppen på kamp mot inkräktaren. Antikroppar skapas i stor mängd för att återställa balansen och normaltillståndet. Men samma sak sker när vi hamnar i störande känslomässiga situationer, när vi går in i depressiva känslolägen som sorg, fruktan, ursinne, frustration, desperation, modlöshet och tvivel.

Avsikten med produktioen av STH är att återställa en lycklig känsla av balans. När STH avsöndras ofta och under långa perioder kan bieffekter uppstå såsom t. ex. överspänning, reumatism, astma, kronisk trötthet, utbrändhet. Vi vet alla vilken skillnad det är på att arbeta glad och arbeta missmodig. I det senare fallet känns tröttheten dubbelt tung. När vi är fyllda av entusiasm går samma arbete lätt och ledigt.

Aggressiva känslor och ACTH

Vid vissa tillfällen har vi känslor som inte tynger oss eller gör oss sorgsna utan snarare driver oss med vrede och ursinne. Ibland ger oss känslorna en attityd av reformivraren, vi ska ändra på allt och alla och vi ser ständiga uppgifter som  snabbt måste genomföras. Eller vi är idealisterna och perfektioneisterna som ständigt lever i ett tillstånd av iver och brådska, en metodisk missnöjdhet. Eller vår ambition kastar oss framåt i ett dagligt liv av överaktivitet och allestädes närvarande känsla av konkurrens. Hypofysen har i alla dessa fall försett oss med stora mängder ACTH.

Hormonet ACTH sprider sig inte över hela kroppen som STH gör utan går framför allt direkt till cortex och till binjurnarna och stimulerar dem till hyperaktivitet. I binjurarna har vi en fabrik för de hormoner som fungerar lite  som veritabla organiska bomber. De är små molekyler men har en mycket stark effekt på vår hälsa.

I de yttre delarna av binjurarna framställs 27 viktiga hormoner, bland dem det viktiga kortisonet. I det organ som kallas medulla, den inre delen av binjurarna, framställs det lika väsentliga adrenalinet. Detta är ett hormon som snabbt ger organismen en stor mängd energi för att kunna fly från fara eller nå fram till ett tillstånd av lycka. Nyheterna på teve berättar ofta om sådana händelse som när en ung mamma med liten normal kroppssstyrka lyckas lyfta bakdelen av en bil för att rädda sitt barn. I vanliga fall skulle hon inte kunna göra något åt situationen.

Det är en sorts vis design som gör att adrenalinet inte kan produceras i cortex eller som en effekt av ACTH såsom de andra 27 hormonerna -- då skulle nämligen de räddande effekterna av adrenalinet komma för sent. Hypothalamus skulle först behöva få alarmsignaler från cortex, därefter stimulera hypofysen och denna i sin tur sätta igång avsöndringen av ACTH i blodomloppet. Så småningom skulle blodet föra ACTH till binjurnana och först då skulle andrenalinet lösas ut.  Istället är det organiserat så att adrenalinet tillverkas i medulla i binjurarna som är direkt sammankopplat med hypothalamus genom nervsystemet. Resultatet blir att när hypothalamus tar emot alarmsignalen från cortex kan adrenalin lösgöras inom bråkdelen av en sekund.




Bakgrundskänslor

Vi kan även räkna  med en grupp känslor som föregår de övriga - bakgrundskänslor. De har sitt ursprung i kroppsliga bakgrundstillstånd snarare än i uttalade känslomässiga reaktions- mönster. Det handlar inte om de stora passionerna, de grova synderna, de melodramatiska utspelen, inte heller om intellektuellt förfinade känslor, utan snarare om ett föga påträngande grundackord förenat med livet självt, med detta att finnas till i en tillvaro vi fått som gåva och inte skapat själva.

Bakgrundskänslorna rör sig inom ett smalare intervall, de är varken överdrivet positiva eller överdrivet negativa, även om vi i allmänhet upplever dem som huvudsakligen angenäma eller oangenäma. Av allt att döma är det dessa känslor som vi upplever större delen av tiden, snarare än de mer stormande känsloregistren. Även om vi inte har uppmärksamheten riktad mot en sådan bakgrundskänsla, finns den hela tiden någonstans där i bakhuvudet, och på en direkt fråga kan vi omedelbart ge besked om dess karaktär.

Det är inte bakgrundskänslor vi upplever när vi dansar av ren lycka, eller när vi är utom oss av kärlekssorg. Båda dessa passionerade tillstånd är förenade med starka kroppsliga reaktioner. En bakgrunds- känsla hänger i stället ihop med det kroppstillstånd som råder mellan mer intensiva känsloutbrott. När vi fylls av någon passion, vrede eller hat eller lust eller någon annan stark känsla, får bakgrundskänslan träda tillbaka.

Bakgrundskänslan är vår bild av kroppens landskap när det inte skakas av häftigare passioner. Även om begreppet "sinnesstämning" eller "läge" har en koppling till bakgrundskänslan, är det inte riktigt samma sak. När samma typ av bakgrundskänslor blir bestående under längre tid, utan att påverkas av tankarnas ebb och flod, bidrar denna uppsättning bakgrundskänslor sannolikt till en viss sinnesstämning - som kan vara ljus, eller mörk, eller neutral.

Om man försöker föreställa sig hur det skulle vara att inte ha några bakgrundskänslor över huvud taget, tror jag att man raskt inser betydelsen av detta fenomen. Jag vill gå så långt som att hävda att utan dem skulle vi inte kunna skapa oss föreställningar om det egna självet, känslan av en personlig identitet skulle gå förlorad. Låt mig förklara.


Hjärnan och  kroppskänslan

Som vi redan diskuterat uppstår våra representationer av aktuella kroppstillstånd i ett antal somatosensoriska barkområden i insula-regionen och hjässloben, men även i det limbiska systemet, hypothalamus och hjärnstammen. Dessa områden, i såväl vänster som höger hjärnhalva, samordnas via en mängd nervbanor på ett sådant sätt att den högra hjärnhalvan kommer att dominera över den vänstra.

Mycket återstår att klarlägga när det gäller de exakta uppkopplingarna inom detta system, men vi torde ändå kunna säga följande: En sammansatt, fortlöpande representation av aktuella kroppstillstånd är spridd över ett stort antal strukturer på såväl subkortikal som kortikal nivå. En stor del av informationen från inre organ slutar i strukturer som inte är organiserade i någon tydlig "kartbild'; även om mycket av informationen är tillräckligt specifik för att vi ska kunna lokalisera en uppkommen smärta till ett bestämt område av bålen eller extremiteterna.

Även om det alltså stämmer att våra kartor över inre organ inte är lika exakta som de kartor vi skapar oss av världen utanför, har man överdrivit kartornas ofullständighet och otillförlitlighet. (Ett populärt exempel i detta sammanhang är fenomenet med "referred pain"; det vill säga att man vid till exempel en hjärtinfarkt kan uppleva hur smärtan strålar ut i vänster arm, eller att man får ont under höger
skulderblad när gallblåsan blivit inflammerad.) När det gäller informationen från muskler och leder är slutstationerna i hjärnan mer exakt topografiskt organiserade.

Utöver dessa dynamiska kartor "on-line" som oavbrutet förändras, finns det något mer stabila kartor över kroppens uppbyggnad i stort som förmodligen skapas utifrån proprioceptiva (muskel- och ledsinne) och interoceptiva (information om inre organ) signaler. Dessa kartor utgör basen för våra föreställningar om den egna kroppen. De här representationerna skulle kunna beskrivas som "off-line": De är dispositiva, men de kan aktiveras och förmedlas till de topografiskt organiserade barkområdena i det somatosensoriska systemet, sida vid sida med representationerna on-line av det tillstånd som kroppen befinner sig i just nu.

Sammantaget ger de en uppfattning om hur kroppen brukar vara, snarare än om dess tillstånd just för ögonblicket. Det bästa beviset för sådana mer stabila representationer är fenomenet fantomsmärta, som vi redan diskuterat. Efter en kirurgisk amputation upplever en del patienter att den förlorade lemmen fortfarande finns där. De kan till och med uppleva olika sinnesförnimmelser i den icke existerande kroppsdelen, exempelvis smärta. Min tolkning av fenomenet är att i avsaknad av ett kontinuerligt tillflöde av information från den förlorade kroppsdelen, aktiveras en dispositiv representation av denna kroppsdel som förser hjärnan med relevant information: det vill säga en inre föreställning skapas genom att patienten erinrar sig ett tidigare förvärvat minne.


Den medvetna kroppkänslan

Det är en vanlig missuppfattning att det inte är mycket av kroppstillståndet som uppträder i medvetandet under normala förhållanden. Det är visserligen sant att vi inte hela tiden är medvetna om varenda del av kroppen, eftersom representationer av yttre händelser- via syn, hörsel och känsel - såväl som de bilder som alstras i vårt inre, effektivt avleder uppmärksamheten från den ständigt fortgående representationen av kroppen. Men att vi för det mesta har uppmärksamheten på annat håll, där den bättre behövs, betyder inte att kroppsrepresentationen upphört att existera - det krävs bara ett smärre obehag någonstans i kroppen för att den ska pocka på vår uppmärksamhet igen.

Den bakomliggande kroppskänslan finns där hela tiden, även om vi knappt lägger märke till den, eftersom den inte återspeglar tillståndet i en specifik kroppsdel utan snarare ett övergripande tillstånd som innefattar det allra mesta. Ändå är det denna ständigt pågående ohejdbara representation av kroppstillståndet som gör att vi genast kan ge ett svar på frågan "Hur mår du?" som anger huruvida vi mår bra eller inte fullt såbara. (Observera att detta är en annan fräga än det standardmässiga "Hur står det till?" - en fråga man kan besvara artigt och summariskt
utan att säga något om sitt kroppstillstånd.)

Kroppens bakgrundstillstånd övervakas kontinuerligt, och det är intressant att spekulera över vad som skulle hända om den informationen plötsligt skulle försvinna. Antag att du, på frågan hur du mådde, upptäckte att du inte hade minsta begrepp om detta bakgrundstillstånd. Och när du satt med benen i kors och det ena benet somnade och du med en viljemässig rörelse särade på dem, skulle det tillfälliga obehaget dyka upp som en lösryckt, isolerad förnimmelse i medvetandet, snarare än som ett led i en övergripande kroppskänsla som hela tiden fanns tillgänglig för dig.

Det är väl belagt att redan avsaknaden av proprioceptiva signaler - ett mycket enklare och mer avgränsat tillstånd, som kan förorsakas av sjukdomar i perifera nerver - leder till djupgående störningar av de mentala processerna. Det är rimligt att anta att en mer övergripande defekt i fråga om upplevelsen av det allmänna kroppstillståndet skulle resultera i än svårare symtom. Och så är också fallet.


Att förlora sin kroppskänsla -- anosognosi

Patienter med sjukdomen total anosognosi kan vara fullständigt omedvetna om sitt allmänna hälsotillstånd. De vet inte att de har drabbats av en svår sjukdom, såsom ett slaganfall eller en hjärntumör, och att deras hjärna tagit obotlig skada. De förstår inte att de är halvsidigt förlamade, även om de, ställda inför faktum, håller med om att extremiteterna på vänster sida faktiskt inte rör på sig. De har inget begrepp om vidden av det handikapp som drabbat dem, och de oroar sig inte för framtiden. Deras känslomässiga reaktioner är utslätade eller helt obefintliga, och de uppger själva att de inte upplever några större svängningar i humöret.

Hjärnskadorna hos dessa patienter har lett till ett brott i kommunikationen mellan de olika områden som bidrar till att bygga upp en användbar karta över kroppstillståndet. Ofta har också en del av dessa områden förstörts. Samtliga dessa områden ligger i höger hjärnhalva, även om de mottar information från båda sidorna av kroppen. De viktigaste områdena i detta system är insularegionen, hjässlobens bark, samt den vita substans som innehåller de banor som sammanlänkar dem, och därtill sätter dem i förbindelse med thalamus, pannlobens bark och de basala ganglierna.

Eftersom de inte längre kan tillgodogöra sig tillflödet av information om kroppen, har de inte heller möjlighet att uppdatera representationen av kroppens tillstånd. Följden bli att det somatosensoriska systemet inte som tidigare snabbt och automatiskt kan ge besked om att det kroppsliga landskapet har förändrats. Den bild de skapar sig i medvetandet av den egna kroppen är föråldrad och inaktuell. Men eftersom det inte var något fel på kroppen tidigare, blir detta också det besked de ger omgivningen.

Patienter med en fantomlem rapporterar visserligen att det känns som om den saknade extremiteten fortfarande fanns kvar, men de är fullt medvetna om att så inte är fallet. De lider inte av några vanföreställningar eller hallucinationer. Det är tvärtom just deras goda kontakt med verkligheten som gör att tillståndet ställer till besvär.

Men patienter med anosognosi saknar denna automatiska och självklara avstämning mot verkligheten. Den här skillnaden beror förmodligen på att vid anosognosi har det mesta av informationen om kroppen gått förlorad, inte bara signalerna från en viss kroppsdel; men skillnaden kan också bero på att det i huvudsak är information från inre organ som är involverad vid anosognosi; eller på en samverkan mellan båda dessa faktorer.

Bristen på aktuell information om kroppen leder inte bara till att patienterna inte inser att de är svårt förlamade, utan också till känslomässiga reaktioner som inte går ihop med deras hälsoläge. De kan te sig obekymrade över sitt tillstånd, en del uppträder överdrivet gladlynt, medan andra framhärdar i en oföränderligt surmulen min. När de tvingas ta ställning till nya fakta som presenteras via andra kanaler, verbalt eller vid direkta synintryck, erkänner de för ett ögonblick sitt förändrade tillstånd, men den insikten går raskt förlorad igen. Det tycks vara så att det som inte infinner sig naturligt och automatiskt via känslornas förmedling, har medvetandet svårt att hålla kvar.



Personlig identiet och bakgrundskänslor

Kontinuiteten i våra bakgrundskänslor återspeglar det faktum att den levande organismen och dess struktur upplevs om något stabilt och sammanhängande så länge som livet består - detta till skillnad från den omgivande miljön, som ju förändras, och till skillnad från de bilder vi skapar oss beträffande denna omgivning, vilka är fragmentariska och föranledda av yttre omständigheter.

Våra bakgrundskänslor, däremot, handlar om den egna kroppens tillstånd, och vår känsla av en personlig identitet är förankrad vid denna ö av illusorisk oföränderlighet, denna förblivande fond mot vilken vi blir varse alla de förändringar som uppträder i världen runtomkring oss.


Kroppen som känslornas teater

Den kritik som riktats mot filosofen och psykologen William James har bland annat tagit sikte på tanken att vi alltid utnyttjar kroppen som skådeplats för våra känslor. Även om jag tror att våra känslor i många situationer fungerar just på det sättet, från medvetandet/hjärnan till kroppen, och tillbaka till medvetandet/hjärnan, tror jag samtidigt att hjärnan i många fall kan mana fram bilden av ett "emotionellt" kroppstillstånd, utan att behöva iscensätta känslan i fråga på kroppens teater.

Som vi redan har diskuterat kringgås kroppen även när neurotransmittorkärnorna i hjärnstammen aktiveras och via sina axoner påverkar andra områden i hjärnan. (jag vill emellertid upprepa att dessa kärnor samtidigt är en integrerad del i hjärnans representation av kroppstillståndet.) Det finns sålunda uppkopplingar i det centrala nervsystemet som får oss att känna det "som om" vi upplevde ett emotionellt kroppstillstånd, som om kroppen hade aktiverats och påverkats i en bestämd riktning.

Tack vare dessa uppkopplingar kan vi ta genvägen förbi kroppen och slipper slösa energi på en långsam och mer omständlig process. Hjärnan manar på egen hand fram förnimmelsen av en känsla. Jag tvivlar emellertid på att sådana känslor upplevs på samma sätt som de känslor som springer ur ett genuint kroppstillstånd.

Dessa "som om"-mekanismer utvecklas under uppväxten, som ett led i vår anpassning till omgivningen. Kopplingen mellan en viss mental bild och kopian av ett kroppstillstånd skapas genom att man upprepade gånger kommit att förknippa bilderna av vissa givna företeelser eller situationer med bilderna av verkliga, pågående kroppstillstånd. För att en viss bild ska kunna utlösa den här "genvägen'; måste processen först ha körts genom kroppens teater.

I den här figuren ser du en skiss över hjärnan och kroppen där hjärnan har en karta över kroppskänslorna.





Här under ser du hjärnan göra sin känslokarta över kroppen utan att sända eller mottaga signaler från den, hjärnan gör en "som-om-loop":





Hur kommer det sig att "som om"- känslor ter sig annorlunda? Låt mig svara med hjälp av ett praktiskt exempel. Föreställ dig att vi kopplar en frisk försöksperson till en polygraf, en apparat som registrerar olika känslomässiga parametrar i form av fortlöpande kurvor. Tänk dig vidare att den här personen deltar i ett psykologiskt experiment där försöksledaren delar ut någon form av belöning vid ett korrekt svar, medan ett felaktigt svar renderar en bestraffning. När försökspersonen får besked om att han agerat korrekt och därför kommer att bli belönad, utlöser detta en svarsreaktion, som avtecknar sig som en kurva med en karakteristisk början och stigningsfas och ett karakteristiskt toppvärde. Lite senare leder en annan insats från försökspersonens sida till en bestraffning, och även detta utlöser en svarsreaktion. Men den här gången har kurvan en helt annorlunda utformning och den når också ett högre toppvärde än vid det förra tillfället. En stund senare leder ett nytt svar till en ännu strängare bestraffning. Den här gången gör nålen som registrerar kurvan ett sådant våldsamt utslag att den nästan hamnar utanför papperet.

Innebörden av dessa skillnader i kurvornas utseende är väl dokumenterad: Olika grader av belöningar och bestraffningar leder till olika starka svarsreaktioner, såväl på det psykiska som det kroppsliga planet, och polygrafen registrerar just den kroppsliga reaktionen. Inom forskarvärlden råder emellertid viss oenighet när det gäller relationen mellan kroppslig reaktion och mental reaktion. Som jag ser det uppstår medvetna känslor i det normala fallet efter en "avläsning" av de kroppsliga förändringarna.

Men man kan också tänka sig det alternativa synsättet att kroppen visserligen förändras som ett led i den emotionella reaktionen, men att den medvetna känslan inte nödvändigtvis springer ur den förändringen. I stället skulle samma kretsar i hjärnan som ger upphov till de kroppsliga förändringarna informera andra områden i hjärnan, företrädesvis det somatosensoriska systemet, om den typ av förändring som kroppen har fått instruktioner om. Enligt detta synsätt skulle vara medvetna känslor vara en direkt följd av den här informationen till det somatosensoriska systemet.
Hela processen skulle alltså utspela sig inom hjärnan även om den fortfarande följdes av kroppsliga förändringar. Kärnpunkten i den här hypotesen är att de kroppsliga förändringarna uppträder parallellt med de medvetna känsloupplevelserna, men de är inte upphovet till dessa känslor.

Våra medvetna känslor skulle alltid ha sitt ursprung i processer via "som-om"-slingan, som enligt den har hypotesen inte endast skulle vara ett komplement till den mer grundläggande vägen över "kroppslingan" utan snarare den centrala mekanismen bakom våra känsloupplevelser.

 


Känslornas betydelse för våra medvetna tankar

Det ter sig inte rimligt att utelämna känslornas roll när man diskuterar det mänskliga medvetandet. Inte desto mindre är det just vad många respekterade vetenskapliga teorier om tänkandet gör när de underlåter att innefatta den känslomässiga komponenten. Jag anspelade på detta utelämnande redan i inledningen: Känslor betraktas som svårfångade, undflyende fenomen, inte värda att dela scenen med det mer väldefinierade innehållet i de tankar som de likafullt ackompanjerar.

Denna puritanska hållning, som utesluter allt vad känslor heter från seriös kognitionsforskning, har sin motsvarighet i den lika väl förankrade vetenskapliga synen att känslor har sitt ursprung i hjärnans allra nedersta subkortikala regioner, medan de sofistikerade tankar som dessa känsloreaktioner ackompanjerar har sitt ursprung i neocortex, kronan på verket. Ett synsätt som jag inte kan ansluta mig till.

För det första är det uppenbart att våra känslomässiga reaktioner står under kontroll av såväl subkortikala som neokortikala strukturer. För det andra, och kanske mer betydelsefullt, våra känsloupplevelser har ett precis lika påtagligt kognitivt innehåll sorn varje arman perceptuell bild, och precis som varje annan bild bearbetas de av storhjärnans cortex.

Förvisso är det så att känslor handlar om någonting annat än "vanliga" tankar. Men det som gör dem annorlunda är att de i allt väsentligt rör kroppsliga fenomen, att de ger oss kunskap om hur de inre organen och den muskulo-skelettala apparaten reagerar när de utsätts för påverkan från förprogrammerade mekanismer och de kognitiva strukturer vi utvecklat på deras grund. Känslorna gör oss medvetna om kroppen, antingen mycket påtagligt när de känslomässiga reaktionerna är starka, eller mer diskret, som när en bakgrundskänsla dominerar. De ger oss kunskap om kroppen antingen via "direktsändningar" när dr tillhandahåller perceptuella bilder av kroppen, eller via "bandat material" när de i form av "som om"-känslor, erbjuder oss minnesbilder av ett kroppstillstånd som passar ihop med vissa bestämda omständigheter.

Känslorna är repesenterade på många olika nivåer i hjärnan, inklusive neocortex, där de står på neuroanatomisk och neurofysiologisk jämbördig fot med det som uppfattas via andra sensoriska kanaler. På grund av deras oupplösliga band till kroppen, kommer de också först i utvecklingen och detta försteg fortsätter på ett subtilt sätt att genomsyra vårt vuxna mentala liv.

Eftersom hjärnan, vare sig den vill det eller inte, är kroppens trog-
na åskådare som också signalerar när det är fara på färde, är känslorna vinnarna i en skara av jämbördiga. Och eftersom det som kommer först bildar en referensram för det som kommer därefter, har känslorna ett givet inflytande över hur resten av hjärnan och tankeverksamheten sköter sina uppgifter. Känslornas roll kan inte överskattas.


Att uppleva en känsla

Hur ser de processer i hjärnan ut genom vilka vi upplever ett känslomässigt kroppstillstånd eller ett bakgrundstillstånd? Ett skenbart tillfredsställande svar hänger ihop med känslans neurokemi. Men upptäckten att olika kemiska ämnen är involverade i våra känslor räcker inte för att förklara våra medvetna känsloupplevelser.
 
Det är ett välbekant faktum att kemiska substanser - inte minst alkohol, narkotika och olika farmakologiska preparat - kan påverka sådant som sinnesstämning och humör. Detta väl dokumenterade samband mellan kemi och känsloliv har förberett såväl forskarvärlden som allmänheten för upptäckten att organismen själv producerar kemiska substanser med snarlika effekter.

Idag är det allmänt accepterat att endorfiner, hjärnans eget morfin, effektivt kan påverka vårt förhållningssätt till oss själva, till smärta och till världen i stort. Det råder också samstämmighet om att signalsubstanser som dopamin, noradrenalin och serotonin, liksom olika neuropeptider, har likartade effekter.

Det är dock viktigt att inse att bara för att vi känner till att en viss substans (tillverkad i eller utanför kroppen) kan framkalla en viss känsla, betyder inte det att vi känner till mekanismen för hur denna känsla uppstår. Kunskapen att en viss substans påverkar vissa system, och binder sig till en viss typ av receptorer på en viss typ av nervceller i vissa kretsar, förklarar inte varförvi känner oss glada eller nedstämda. Där behöver vi filosofin, moralen och religionen som normgivare.

Vi har hittat en koppling mellan substansen, systemen, kretsarna, receptorerna, nervcellerna och känslan, men det säger fortfarande ingenting om hur man kommer från det ena till det andra. Det är bara början till en förklaring. Och det säger ingenting om vilka känslor som behöver lyftas fram och vilka som är destruktiva för vår organism och vårt liv tillsammans. Om vår känsla av glädje eller nedstämdhet till stor del återspeglar en förändring i hjärnans representationer av aktuella kroppstillstånd, måste förklaringen innefatta att de kemiska substanserna påverkar källan för dessa representationer, det vill säga kroppen, liksom de mänga nivåerna av kretsar i hjärnan vilkas aktivitetsmönster skapar representationerna av kroppen.

Vi kan dock inte sätta likhetstecken mellan känslan och hjärnans representationer av vad som pågår i det kroppsliga landskapet i ett givet ögonblick. Detta förslår tyvärr inte som förklaringsmodell. Psykologin behöver förklara hur de kontinuerligt modifierade kroppsrepresentationerna förvandlas till subjektiv egendom, hur de blir en del av det själv de tillhör, ett själv med värdighet och förhoppningar, med längtan efter moralisk godhet och ständiga problem, ibland katastrofer, på den vägen. Hur kan vi förklara en sådan process i neurobiologiska termer, utan att falla tillbaka på den bekväma tanken om en homunculus (en liten människan därinne) som tar emot representationen i fråga?

Vi måste räkna med åtminstone två andra huvudkomponenter i de
neurala mekanismerna bakom våra känsloupplevelser. Den ena, som uppträder tidigt i förloppet, beskrivs nedan. Den andra, som är allt annat än lättåtkomlig, hänger ihop med självet, med vår upplevelse av att vara ett självständigt subjekt.

För att vi ska känna på ett visst sätt inför en viss person eller en viss händelse, måste hjärnan skapa sig en tillförlitlig bild av orsakssambandet mellan personen eller händelsen och det aktuella kroppstillståndet. Vi gör konkreta omdömen vi tror är relevanta. Därmed kan vi också hantera dem.

När signalerna kommer från cortex om en känslomässig störning av vårt allmäntillstånd, kan vi tydligt se att vi börjar bli irriterade, att vi börjar gå i en förberedelse till försvar eller attack. Detta är den fria viljans gyllene tillfälle. Signalerna är tydliga och friheten mycket stor för oss. Excitationsfaktorn kan pågå, vi hör något sägas eller vi ser något, eller vi minns något, eller vi tänker på något. Vi är nu i det fria läget att befalla vad som ska ske. Vi kan enkelt ändra utvecklingsförloppet. Det sker på två sätt och vi kan använda ett eller båda.

Först modifierar vi det konkreta omdömet som alltid följer på excitationsfaktorn. Vi distraherar "jag kränks", "de kränker mig", "det här är kränkande",  med något annat omdöme som alltså försvagar det eller vi upplöser det genom ett motsatt omdöme.

För det andra befaller vi en motsatt inre attityd med sina yttre uttryck: vi befaller fram känslan av kärlek och sympati och låter kroppen utföra de yttre tecknen: ansiktet, rösten och musklerna. Vi ler, nickar, slappnar av i musklerna, har en mjuk ton i rösten. Detta kan tränas upp och utvecklas till en stor konst.


1. Kontroll genom distraktion

Den katolske psykologen och helgonet St Francois de Sales skrev: "Bered din själ varje morgon för en lugn dag!" När du redan är i ett fridfullt tillstånd, arbeta på att förlänga detta så att ditt inre liv fördjupas. Träna hela tiden på goda handlingar och på ett mjukt sätt att vara. Om något irriterar dig, gör inte motstånd men låt samtidigt inte denna reaktion leda vidare. Distrahera den genom träning. Om du ändå faller för den så säg: "Ok, jag föll där men reser mig upp och ska försöka inte falla igen." Detta kan du göra varje gång du faller. Du bygger upp styrkan att leva i frid och värdighet.

Vi hör ibland folk säga: lugna ner dig, svara inte, behärska dig, ha tålamod. Men då har den negativa utvecklingen av reaktionen redan skett. Bättre är att redan när hjärnan signalerar utföra den distraktion som avleder eller upplöser reaktionen. När du kränks av någon eller något i personens beteende stör dig koncentrerar du dig medvetet på något annat: färgerna i rummet, föremålen omkring dig, dina fötter, ben, magen och dina rörelser, på ljuden i rummet som når dina öron. Eller du kan intressera dig för personens energi som nu förslösas på ett dåligt sätt, hans attityd och reaktioner -- särskilt om du är intresserad av ämnet psykologi!


2. Kontroll genom motsatt attityd

a. Upptäck vilken av de tre konkreta omdömena -- jag, de, det -- som dominerar din reaktion och formulera motsatta omdömen.

b. Stolthet och rädsla ligger ofta i det konkreta omdömet "Jag förtjänar inte denna behandling" och motsatsen kan då formuleras till: "Jag är en person som alla andra med svagheter och begränsningar, jag gör fel som alla andra och borde egentligen straffas betydligt mer!" Detta motsatta omdöme är synnerligen effektivt alldeles oavsett om det är sakligt riktigt eller inte.

Till det konkreta omdömet "De är grymma och orättvisa mot mig" kan du ge det motsatta "De måste ha gjort detta utan att tänka sig för, de är omedvetna om vad de gör". 

c. Om någon förolämpar dig så kan du vända det konkreta jag-omdömet "Jag kränks nu" till "Jag får nu ett fint tillfälle till att komma närmare ett harmoniskt tillstånd genom att älska min fiende". En rad liknande attityder fungerar utmärkt för kontroll av det konkreta omdömen som skadar nervsystemet och förgiftar din organism.

En medeltida klassisk kristen attityd är att se Jesus Kristus själv i den person som normalt kränker dig. När kränkaren kommer in i synfältet tar du fram attityden: "Här kommer Jesus maskerad som syndare". I samma stund får din organism möjlighet till ett ansikte, en röst, ögon och kroppslig muskulatur som alla signalerar godhet och sympati. I många fall förändrar detta situationen radikalt. En teologisk grund för detta är dessutom Jesus uttalande: Det du gör för de minsta av mina bröder gör du för Mig.