"Vad inget öga ser, vad inget öra hör, vad ingen tanke når, vad aldrig nånsin dör"     Farmor

DEN KATOLSKA MEDTITATIONSVÄGEN !

Inledning 

Kapitel 1 Grunder 

Kapitel 2 Metod 

Kapitel 3 Lämpliga medel 

Kapitel 4 Misstag och fallgropar 

Kapitel 5 Attityder til religiös utövning 

Kapitel 6 De tre skatterna 

Kapitel 7 De tio stora reglerna 

Kapitel 8 Att etablera sin träning 

1. Grunder 

Liv och död är ett allvarligt ämne - det handlar om Guds vilja på jorden. Du kan beundra skapelsen år ut och år in men du måste följa Guds vilja om ditt liv inte ska passera på ett meningslöst sätt. Alla ting passerar snabbt förbi om vi inte lyssnar till Mästaren och följer hans bud. Han säger åt oss: ni måste alla vara helt beredda, håll er vakna. Inte en stund kan slarvas bort på lidelser och passioner.

Meditation är att vara vaken och vänta på Herrens återkomst. Även om du ligger på dödsbädden fortsätter du att vaket vänta. Den vakna väntan är meditationens grund. Du kan ha ögonen öppna eller slutna, sitta alldeles still eller promenera i trädgården. Huvudsaken är den vakna väntan med hjärtat full av kärlek och förväntan.     

Tre viktiga saker gäller för var och en som vaket väntar: först - att vara levande är en stor gåva, en gåva i frihet under ansvar, precis som allt gott lärande. För det andra - livet är kort att fullfölja detta ansvar. Och det tredje - daglig bön och meditation är nödvändigt för att fullfölja det. 

Som modeller har vi apostlarna.  De lämnade hus och hem för att vandra och missionera budskapet om vakenhet och lydnad sedan de med egna ögon sett uppståndelsen, den nya människan, det nya livet.  Detta är din historia och min. Vi förundras över livet när vi är små, vi fastnar i besvikelser när vi blir äldre och vi söker det nya rena livet. Informationen om detta finns alltid tillgänglig - om vi lyssnar.

Den välfärd vi lever i gör oss problematiska. Vi tror att begären bör tillfredsställas. Och vi tillfredsställer dem men finner ingen varaktig glädje  i tillvaron. Du kan tänka dig in i svårigheten för apostlarna -- att lämna allt man sätter värde på - sin fru, sina barn, sin miljö och sitt arbete - att ge upp allt detta för att följa Jesus Kristus. Till en början skulle ju det kunna vara ett sökande förgäves och inte leda till något. När Jesus dör på korset är alla uppgivna, trots han information om uppståndelsen.

Varför skulle Han lida och dö? Han var ju Gud? Varför ska vi alla lida och dö? Genom hans uppståndelse fick frågorna både en riktig form och ett riktigt svar. Ingen annan religion ger samma sak. Våra självupptagna handlingar blir alltid otillfredsställande när vi inte sätter dem i samband med Jesus och hans uppståndelse. Till exempel i äktenskapen och människors kärleksrelationer och i den sexuella gemenskapen. Jag kan inte erinra mig många personer som är helt lyckliga i sina kärleksförhållanden. De fortsätter söka efter något sant och meningsfullt i tillvaron. I meditationen som är den förväntansfulla och vakna väntan på förening med Herren själv, nollställer vi alla värden och blir barnsligt enkla. Förlåtelsen inträder, förmedlad av den helige Ande, den hjälpare Jesus sände när han lämnade kroppen. 

Apostlarnas sökande ledde dem till att bli missionärer i Romarriket och ge undervisning och träning åt alla konvertiter, för att ge dem tillträde till sakramenten, särskilt Herrens måltid. Dessa konvertitet kom från alla samhällsklasser. De två efterträdarna till Petrus som påvar i Rom var båda slavar från början. Alla konvertitet studerade den kristna läran och lärde sig den förväntansfulla och vankna vänta på Herren Jesu återkomst. Denna vakna meditation handlade inte att behärska sitt sinne och skapa andra medvetandetillstånd, såsom i många andra mysteriereligioner som var populära i Rom. Det handlade om rätt attityd till hela tillvaron, den vakna lydnaden som knackar på den dörr Jesus säger att han är.  Gemenskapen i kyrkan och sakramenten gjorde det lättare att vara levande på speciella kristna sättet. Många bildade romare var trötta på grekernas subtila och abstrakta begrepp inom filosofin, som naturligtvis inte kunde lösa upp tvivlen kring varför lidande finns och varför människan inte blir tillfredsställd. 

I vår tid finns Jesu kyrka kvar men det är inte längre nödvändigt för alla att lämna sin familj för att finna tillträde till kyrkan. Man behöver inte vara munk eller missionär för att få god undervisning och träning. Kyrkan vann Europa åt sig och finns kvar även om den växer mer i Latinamerika och Afrika. Vi måste dock vara oförtröttliga i sökandet efter himmelriket och i den vakna meditationen. 

Kristendomen tar oss från den alltför torra filosofin och den alltför inåtvända mystiken till ett enkelt liv i bön och meditation. Vi behöver inte avstå från mat, sömn, tak över huvudet och kläder. Men den överdrivna levnadsstandarden måste vi undvika, den gör oss komplicerade. En kristen måste under lång tid bearbeta  sina behov och begär. Men den stränga asketismen visar sig vara en återvändsgränd. Trots extremt avstående finner vi inte en verklig frid. Skapelsen är god i sig och vår vilja och våra aktivitet ska endast få rätt vaksamhet och lydnad och odla kärleken, inte stängas av eller misstänkliggöras som i olika former av gnosticism. 

Kristendomen är inte asketisk livsföring. Den är inte heller att ge fritt lopp åt alla böjelser och begär. Bönens vaksamhet kräver noggrannhet och kan inte kombineras med en lättsinnig livsstil. Vi behöver finna dörren till förlåtelse mitt i vardagen. För mycket sysslande med moralen -- där vi bevakar oss själva och andra -- långa fastor och andra sätt att överdrivet avstå från saker och ting gör oss vekare till kropp och själ och gör den kärleksfulla vakenheten svårare. I alltför rent vatten finns ingen fisk. Jesus kom för att rädda syndare, inte de rättfärdiga och självfrälsta. 

En kristen återvänder alltid till bönen och meditationen efter alla äventyr ut i världens lidelser och passioner. I den vakna och enkla vänta på Herren Jesus inser vi att alla levande varelser i universum är Guds skapelser ! Att inse detta är för många en revolution. Det är obegripligt enkelt när vi ser det. Men fram till dess är vi oftast fast i våra egna planer för välstånd och välmående. Varför behöver vi då blanda in en skapande Gud? Hedonismen och utilitarismen behöver ingenting annat är kontrasten mellan smärta och lust. 

Skapelsen är viktig för den kristna meditationen. Att uppleva förlåtelsen gör att vi kan se föremålen runt omkring oss för första gången. De är sig själva, de är rena, de är enkla. Så är det inte när vi är fast i lidelser och synder. Gud såg på sin skapelse och såg att det var gott, står det i Genesis 1. Vi kommer nära detta i den vakna väntans meditation. Det som finns runt omkring oss är just sådant: skapade ting och vi med vår själ som kan uppfatta och förstå. Till och med mekanisten Thomas Hobbes medgav att detta mirakel är större än alla andra: att ytterverkligeten kan bli medveten erfarenhet i en människa. Det är detta mirakel vi möter i kristen vakenhet, bön och meditation.

Alla varelser är skapade och framträder för oss. Alla varelser är Guds skapelsesanning genom att de är vad de är. Thomas Aquinas kallade detta "sådant-heten" för "quidditas" som kan översättas med "såhet". En modern filosof som Martin Heidegger bearbetar denna "vad-het" i sin filosofi. Det är just det här! Men den som inte vakar med förväntans sinne upptäcker ingenting annat än sina egna lidelser.

Denna djupaste insikt om Guds skapelse kommer inte till en slarvig iakttagare. Fördomar och bindningar uppstår genom att vi tänka på ett självupptaget och samtidigt alltför abstrakt sätt och detta döljer den levande sanningen. I katolska kyrkan ger Kristus genom bikten en förlåtelse som framför allt rensar undan dessa hinder för insikten i vår egen sanna natur i relation till Gud. Det är en barnanatur som är för barnslig för våra passioner och för hög för vårt förstånd. 

Detta kan bli din väg. Det är inte halvvägs mellan jorden och himlen utan en helt genuin kristen väg. Du blir inte ängel för att du mediterar några gånger om dagen. Du blir inte likgiltig med ett översinnligt leende åt världen under dig. Du förnekar inte tänkandet eller den dagliga oron för barn, familj och världen och du förnekar inte behovet av kontroll över dig själv. Förnuft och återhållsamhet är inte det viktigaste men du överger inte vare sig förnuftet eller återhållsamheten. 

Meditation uppstår inte i vårt medvetande genom vår ansträngning. Det är tvärtom en gåva från Gud, en vaken vila som förväntar det bästa, en munter målmedvetenhet som känns fysiskt. Det handlar om hjärtats process men inbegriper en kroppslig diciplin och en intellektuell insikt, ett sorts klart och rent förstående av just det här som Gud ger dig i denna stund. Zenträningen betyder också att vi tillämpar denna förståelse i dagligt liv med familj, arbete och samhällsliv. 
  
  
Att göra det personligt 
  
  

När vi nu börjar träna katolsk meditation har vi insett att apostlarnas liv är våra eget liv. Inte bara Petrus, Paulus och Johannes utan också de följande lärarnas liv, biskopar och präster och lekmän i tvåtusen års tid -- vår ärevördiga linje som vi upprätthåller genom den katolska årskalendern med sina fester och helgondagar.

Våra egna hjärtan är intimt när våra förfäders, vi är medvetana om den tysta majoriteten som lämnat jordelivet. Vi ser alltså med deras ögon och vi hör med deras öron. Detta beror på att vi på ett kreativt sätt försöker imitera dem och försöker ändra på oss själva för att likna dem i någon mån. Vi har varsin individuell väg men tillsammans med dem.

När vi finner vår egen sanna natur som apostolisk verksamhet i bön och meditation så finner vi alla tings sanna natur alltifrån skapelsen. De gamla kyrkolärarna visade så tydligt detta med sina ord och sina handlingar. Augustinus sa: Ditt hjärta är oroligt tills dess det finner Gud. Denna autentiska insikt och erfarenhet är personligt intim på ett sätt som inte kan förklaras. Och inte bara hos de gamla apostoliska lärarna finner vi detta personligt intima. Trasten sjunger i mitt hjärta och grå moln drar ihop sig på den öppna himmelen i mitt medvetande. Älvarna flyter lugnt i Ångermanland. Alla ting är mina lärare i kunskapen om Gud och hans skapelse. 

När vi tränar katolsk meditation söker vi var och en för sig den erfarenhet apostlarna levde för. Vi tror  på deras erfarenheter men gör dem också själva, fast vi inte med egna ögon sett den uppstånden, något som Jesus välsignar som saligt. Om man kunde bevisa att Jesus aldrig levat så skulle vår träning sakna all grund. I andra religioner är myter och arketyper endast vägledande men för oss är det sann historia. Vår meditation vilar på den sanningen. Det är inte som i t. ex. buddhismen där myten om Shakyamuni Buddha kan sägas vara myten om varje människa. 

Det är alltså viktigt att i början göra klart för sig att den kristna katolska meditationen är personlig, det handlar om ditt personliga möte med Kungen. Meditationen är också ett tjänande av Herren. Tänk på en japansk feodalherre som har sina dörrvakter sittande i seiza på sina hälar och smalben utanför dörren. Du är som en av dem. Uppmärksam, vaken, fylld av ära att skydda Herren därinne i sitt rum. Det är en enkel attityd. Du vördar din Herre för han räddar dig till evigt liv. Det är alltså inte kadaverlydnad utan hjärtats uppmärksamhet. Du måste vandra på denna väg som en egen person. Då satsar du dig själv i vakenheten och meditationen, förtröstansfull på den katolska traditionen, sida vid sida med dina systrar och bröder i kyrkan. Detta engagemang är det som ger frid och förverkligande. 
  
  

Koncentration 
  
  

Det första steget i din personliga träning är koncentrationen. Vi tänker i regel på koncentration som ett fokuserande på något. Ett energiskt fokuserande. Detta är inte helt fel men för den som mediterar är det inte hela saken. Vi är inte ute efter koncentration för koncentrationens egen skull, vi är ute efter mottagande av det som kristendomen kallar helig Ande. Säkraste vägen till detta mottagande är att med hjärtat använda Fader vår och rosenkransen.

Det som sker när vi koncentrerar oss på de sju bönerna i Fader vår eller de tjugo bilderna i rosenkransen är att vi försvinner från oss själva och går in i en rymd full av betydelser: vi ser Jesus framför oss när han inviger eukaristin eller vi ber Fadern om att hans vilja ska ske och är upptagna av detta. Just odet "upptagen" är mycket passande här vår själ är tagen upp av bönens koncentration.

Emellan orden erbjuder sig tystnad. Den är viktig. Det går inte att forma i ord vad vi tar emot i den tystnaden.  Men det är också viktigt att inte låta tystaden pågå för länge. Alla som prövat meditation vet hur irrelevanta och tröttanden tankemönster och känslotrassel som kan dyka upp under påtvingad passivitet. Det är inte rätt meditation. Många ger upp hoppet när dessa passiva associationer får härja fritt. Bara härom dagen ringde en man som givit upp all sorts meditation i över tjugo år på grund av dessa trista erfarenheter. Vi måste skilja på frisk meditation och passiv förvirring.

Även i vardagen kan vi notera denna friska koncentration. Vad händer t ex när du sitter ned och skriver en skrivning som du är väl förberedd på? Fast din granne kanske är rastlös och skruvar på sig och det hörs en massa störande oljud  utanför lokalen så brister inte din koncentration. Innan du vet ordet av så är du klar. Tre timmar har passerat! Då märker du plötsligt att din rygg är stel och dina fötter har somnat. Du var absorberad i det du gjorde. Du blev det du gjorde. Du glömde dig själv i det du gjorde. Så fungerar bön och mediation.

En katolsk meditatör beskrev sin dagliga koncentration så här: i denna stad ska rosenkransen pågå åtminstone i mitt hjärta åtminstone varannan timme så att åtminstone ett medvetande i denna stad är absorberat i Marias liv. Han gjorde detta till sin vakthållning, sin vakenhet. Det är en god attityd. Medan många, ja de flesta andra, stressar och tänker på en hel del strunt och troigen tittar en hel del på teve, håller han en djupare vakenhet vid liv. Att göra Guds vilja är gott på detta enkla anspråkslösa sätt.

Bygga om en motor, klippa gräset, styrketräna, vakta ett barn, se en film - i alla dessa handlingar blir vi absorberade. Men de ger inte mottaglighet för den helige Ande. För det behövs bönen, andakten. Men redan vanlig världslig fokusering innebär två ting - du och objektet. Det är likadant i bönen, där objektet är Maria eller Gud eller händelser i Jesu liv eller uttalanden av apostlarna. Du blir absorberad i objektet. Detta är ingenting mystiskt och ditt jag smälter inte utan fungerar friskt. I en passiv tystnad däremot blir du offer för associationer som i regel drar ner dig till en animalisk nivå med låg kvalitet på ditt mentala liv. 
  
  
  
  

Acceptera dig själv 
  
  

För att meditationen ska lyckas måste vi ha ett visst mått av förtroende. Den som dyker från hög höjd lämnar allt i varje hopp men skulle inte kunna göra det utan förtroendet. Att flyta i havet kräver att du ger upp ansträngningen att hålla dig flytande och låter det ske av sig själv, du måste lita på vattnets bärkraft. Detta förtroende, denna tillit utvecklas genom själva flytandet. Att lita på Gud är ingenting man lär sig i en handvändning. Den som dyker har utvecklat en tro på dykandet. Att vaket vänta på sin Herre är något liknande - du blir fri men på samma gång mycket diciplinerad. 

Men inte ens tanken på en mästare i höga hopp rör vid det djupaste i oss och vi når inte vår Frälsare enbart genom diciplinerad bön. Mera användbara modeller finner vi bland helgonen. Vi kan tänka på Petrus, den förste påven. Han håller mässa varje dag i Rom, ber till sin Mästare och Herre när han går på gatorna i den stora staden, han, fiskaren från bergslandskapet kring Genesarets sjö i Galileen. Fokuseringen på objektet, Herren som uppstod ur graven, är hans huvudsakliga träning. Meditationen har spridit sig till alla handligar i vardagen.

Meditationen ska alltså, som hos Petrus, ingå som en del av det kristna livet. Kraften till bekännelse av Herren Jesus finns där även i motgångar och svåra llidanden. Petrus är helt fri och helt kontrollerad, så syndare han är enligt egen utsago. Den som är nybörjare på vägen måste bli vän med Herren Jesus innan han eller hon kan sitta tillsammans med Honom. Detta kräver tid och tålamod. 

Katolsk meditation idealiserar inte vårt inre. Tvärtom hävdar de apostoliska fäderna och ännu mer ökenfäderna att vårt inre ofta behärskas av mörkrets kvalitet. Vi blir fast i begär och sugs mot det vi vet är ont. En annan vanlig kvalitet är rastlösheten. Vi far runt och gör en massa utan beständighet eller tillfredsställelse. Vi gör mer och mer i hopp om att få vila ut längre fram, men vilan kommer inte. Men ibland lever vi i ljusets kvalitet, vi är fria i oss själva och kan se på världen och livet i harmoni och balans. När ögat har ljus -- trons öga -- får hela kroppen ljus och fylls av frihet, säger Jesus.

De här tre tillstånden blandas i alla människors liv från babystadiet till sista andetaget. Men kristendomen har en metod att påverka detta liv: Herrens bön. Jesus gav oss denna bön för att använda den, inte någon gång då och då utan ofta. När en människan använder Herrens bön och säger orden: Fader vår, föreställer sig genast själen att du är barn till Fadern, vilket du förstås vet att du inte är. Men genom att föreställningen återkommer många gånger under ett dygn, förändras ditt liv. Genom bönen och meditationen får du en ny representation av ditt livstillstånd, en vilkeakt och ett tillflöde av information - Guds infomering av dig. Du befinner dig genom denna representation allt mer sällan i mörkets kvalitet där begär och demoner fångar dig, och mer sällan i rastlöshetens meningslösa aktivism som inte ger frid. Istället låter du föreställningen om att du faktiskt är Hans barn genomtränga ditt yttre och inre liv.

Det är förstås populärt i den moderna kulturen att tala om alla möjligheter i det inre, att vi bör vända oss inåt i meditation för att realisera våra inre möligheter. Kristen meditation ser istället realistiskt på vårt inre. Det är mer likt en tjattrande apa än ett lejon. Girigt snappar apan efter alla glimrande föremål och skuttar omkring från en gren till en annan. Många människor är medvetna om sin synd och sin skuld och frestas till självförakt. Varken idealisering eller förakt är rätt attityd. Om du föraktar dig själv så förnekar du den person Gud skapat, en person som kan inse vad det är att vara Guds avbild. Därför måste du genom Jesus bli vän med dig själv. Njut av dig själv i Hans tjänst -- i din egen tjänst fungerar det naturligtvis inte, det vet alla som prövat en tid ! Ha det skönt i dig själv som vaken vaktpost utanför din älskade Herres dörr. Du vet ju att du är välkommen in till Honom när det är dags. Skratta åt dig dig själv i din bristfälliga kärlek till Honom. Nu utvecklar du självförtroende. 

Rent hednisk meditation fungerar inte så här. Den blir ofta en väg till stolthet och själviskhet, ibland på ett subtilt och vagt sätt. Ofta nämns ett tomt sinne som ideal. Jesu kyrka visar istället den väg där Petrus går, han som älskade sin Mästare och följde honom tveklöst utan någon stolthet alls, förkrossad av sin trefaldiga förnekelse natten då Jesus fängslades. Och denne Petrus skulle vara en kyrkans klippa!? Att humoristiskt driva med med sig själv - jag en klippa?? - är en god och sann grund för ansvar, för att kunna hantera det som sker i det egna och andras liv. När du gör synder - straffar du dig själv då eller skakar du på huvudet med ett leende och ber en bön till Förlåtaren?

Om du  föraktar synden blir du starkare i meditationen, men om du föraktar dig  själv så försvagas du bara. Kom ihåg att du är ett tempel för Herren. Om du enkelt biktar din synd genom en apostolisk präst, får avlösning så att du blir nollställd och går in för att inte göra det igen, är du åter redo för himlen. Bönen är den ständiga vakna beredskapen för denna himmel. Vem faller inte i synd åter och åter igen? 

Om Petrus hade fastnat i ånger över sina egna synder istället för att ständigt ta emot förlåtelsen från sin Mästare Jesus Kristus, den uppståndne, hade han aldrig fungerat som påve över den växande kyrkan. Meditation är inte att förbättra sig själv såsom man gör på en kurs i kommunikation. Med bönen förändras visserligen ens karaktär, men det är ändå inte fråga om att förändra eller anpassa sig själv. Det är istället att lämna sig själv för att vara hos Honom. Det är korsets väg. 

Att be och meditera är att överlåta sig själv för förena sig med Någon. Detta innebär inte att du ska försöka bli av mede dig själv. Det innebär inte heller  tom tystnad. Här kan vi inte vara nog tydliga: meditation är inte producera eller sjunka in i ett tomt sinne.

Sundhar Sing beskrev detta problem. Om du ser en stork stå blickstilla framför en damm kan du förledas av själva bilden till att tro att storken är full av kontemplation av den vackra vattenytan eller av själva tillvaron som stork. Många meditatörer faller för denna bild. Själva hållningen hos storken kan få oss att anta att han tänker på Gud. Men det handlar inte alls om det. Storken står där orörlig i timmar men i samma ögonblick han får se en groda eller en liten fisk störtar han på den och pressar ner den i  magen.

Just denna attityd har många när det gäller meditation och bön. De sätter sig vid Guds oändliga ocean i en stilig hållning men utan minsta tanke på Guds kärlek till oss eller hans enorma majestät och ära, utan all tanke på Hans makt att förlåta oss våra synder och rena vår själ. Istället begär de ett speciellt åtråvärt objekt och tänker använda bönen och mediationen som instrument för det åtråvärda objektet. De mediterar för att vinna fördelar för sin egen värld och de ger inte upp någonting. På så sätt vänder de sig i meditationen bort från den sanna källan till glädje och frid.

Det går bara med självmord och självmord är det sämsta av allt eftersom du fått en unik gåva genom livet. Var och en av oss alla varelser i universum är unik. Var och en av oss är egentligen Guds barn i olika personliga former såsom syskon i den sanna familjenaturen i allt som eixsterar. 

Att överlåta sig själv till Honom är att presentera detta unika för den Unike, han som vi vill imitera. Vi visar oss själva som Gudsbarn i vårt arbete när vi byter däck på bilen, när vi kör grus, när vi tar ut pengar i bankomaten. Att låta upp sig sig själv för den helige Ande och samtidigt ge uttryck för det unika är att handla efter Hans vilja. Som den helige Alphonse Ligouri säger är följande av Hans vilja den suveräna vägen till himlen. 
  
  
  
  

Att meditera genom utandningar 
  
  

Meditation är att bara göra Guds vilja i det du gör. Men detta görande utvecklas ständigt. Så är det även för helgonen. För nybörjaren är det lite ovant. Det liknar inlärningen när man lär sig köra bil. I början känns det löjligt och mekaniskt. Du trampar mycket medvetet ned kopplingen och lägger in växeln, sedan släpper du lika medvetet sakta upp kopplingen medan du trycker ned gaspedalen, samtidigt som du styr för att hålla dig innanför de vita linjerna och undvika kollidera med andra bilar. Du har många saker att tänka på och minnas samtidigt. Misstag och även kollisioner är sannolika. Men när du automatiserar beteendet och du förenas mer med bilen, utvecklas genom att följa andetagen.

Samma inkörsmetod har många andra asiatiska religioner. En gång hade vi på Koko An Zendo i Honolulu som gäst en lärare från Theravada-buddhismen på Sri Lanka. Vi undrade hur han lärde ut meditation till sina elever på Sri Lanka och han började visa oss samma sätt att räkna andetagen som vi lärt från vår japanska lärare. Det är på något sätt det naturliga första steget. Andetagen är på en gång en spontan funktion hos våra kroppar men samtidigt delvis under vår kontroll. Gud andades på de organiska arelser han skapat och de levde. Den helige Ande är central i vår västerländska kultur. Men många glömmer kopplingen till vår fysiska andedräkt. I ord som inspiration och expiration finns denna koplling. När vi expirerar för sista gången så har vi avslutat inspirationen för detta liv och hoppas förväntansfullt på det högre och verkligare livet hos Honom. 

I nästa kapitel ska jag ge en mer detaljerad framställning av  metoden. Just nu räcker det med att du helt enkelt följer dina utandningar med en kort bön på varje utandning. Sitt upprätt på stol eller kudde eller liten pall följ utandningen med den korta bönen. Ta ibland en paus och bara vila på utandningen.

Att räkna var kanske den första mentala koncentrationsövningen du gjorde som barn. Som inledning till meditationen kan du räkna några utandningar, bara så att du blir tyst och koncentrerad. Gå över till hjärtats bön så fort du är någorlunda lugn. Att räkna andetag visar oss alltså sanningen i det platonska konceptet om vårt medvetande som en förnuftig kusk som försöker hålla de två vilda hästarna i styr för att vagnen ska fara fram lugnt och effektivt. De två hästarna är känslorna och moralen. 

Metod    
  

Katolsk meditation är inte en väg bland många andra, lika litet som Jesus är en väg bland många andra. Jesus är sanningen, vägen och livet enligt den kristna traditionen. Jag har hört liberala teologer säga att alla andliga vägar leder till samma topp på samma berg. Det tvivlar jag på. Kristendomen kan inte vara verklig sanning samtidigt som buddhismen eller islam är det. Vi måste välja sida, annars lurar vi oss själva. Om allting är sant är ingenting sant. Pluralism är oftast en maskerad oförmåga att ta ställning. Om Jesus fördömer någon attityd så är det den pluralistiska och "öppna" attityden, varken ja eller nej.

Att förtrösta på en viss väg innebär naturligtvis risker. Ett okritiskt accepterande av något kan leda dig till blind tro på något mycket ohälsosamt, tänk bara på alla sekter som isolerat sina medlemmar och ibland lett dem till kollektiva självmord. Du bör vara säker på att apostlarnas väg är den sanna vägen och Jesus Kristus är den han säger sig vara. Är du inte säker så avvakta och be om att så småningom få visshet. Gör ingenting av tvång från andra människor.

Processen att bestämma sig kan vara under många år och gå genom olika faser, mer eller mindre dramatiska. För mig tog det över tio år. Jag var i Rom och började söka mig till kyrkan som tjugoåring. Vid tretiotvå konverterade jag. Vägen hem kan ta tid. Många inom kyrkan kommer att önska dig hem till moderkyrkan men ingen kommer att försöka skynda på dig.
  
  
  
  

Katolsk meditation som experiment 
  
  
Hjärtat av katolsk meditation är Herrens bön, Fader vår. Utan den bönen finns ingen katolsk meditation och inte heller något förverkligande av oss själva som barn till Fadern. Katolsk meditation har sina historiska rötter i Jesu liv och var den enda metod han  gav till apostlarna när de frågade hur de skulle be.

I den judiska traditionen bad man förstås och Jesus bad som barn Psaltarens alla psalmer. Men den bön han gav oss förändrade meditationen till att vara barn till Gud som Fader, något nytt för judarna och ett tecken på det Nya förbundet. Det gamla förbundet var inte upphävt utan fullkomnat. En katolik är, som Rosalind Moss uttrycker det, en "förverkligad jude".

Herrens bön kan kompletteras med rosenkransen och den s.k. Jesusbönen (Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma Dig över mig syndare). Med dessa tre metoder har du allt du behöver för katolsk meditation. Naturligtvis har sedan dess en rad bönetraditioner växt fram inom kyrkan. De spontana böner som t. ex. vår egen Sankta Birgitta eller som den helige Franciskus använde gör vår tradition den kanske rikaste kristna bönedtraditioen i historien.

Vi har alltså många böner och hjärtat i Herrens bön, den vi ska använda mest. Men vårt medvetande är fortfarande komplicerat och kreativt. Ord och formuleringar från våra förfäder inom katolsk bön och meditation, visar sig vara till stor hjälp. Vi bör studera deras undervisning: de apostoliska fäderna och de stora kyrkofäderna. Se till att undvika tänkare som glidit iväg från kyrkan och vänt sig mer inåt eller blivit hypermoralistiska. Båda sorternas avvikelse finns. Den katolska vägen i sig själv är emellertid fortfarande ett experiment för var och en av oss, ett äventyr inför framtiden. 

I katolsk meditation ägnar vi oss åt att upptäcka det mänskliga varandets natur, dels såsom Gud skapade den och dels som vi utvecklat den i historien efter det vi kallar syndafallet. Katolsk meditation har i praktiken visat sig vara en väg där detta upptäckande är möjligt. Särskilt efter modernismens misslyckade försök att sätta en sekulär humanism i centrum, har katosk meditation visat en väg tillbaka till den värdighet kristendomen ger en enskilda människan. Det är inte samhällskollektivet eller egots framgångar som ger värdighet utan barnaskapet inför Fadern, den väg Jesus visar.

Katolsk bön är inte en metod för endast katolska europeer, eller endast för teologiskt bildade eller för någon annan speciell grupp av människor. Det faktum att katolsk meditation en gång i historien uppstått i Medelhavsområdet för att senare komma till oss i Sverige via mission från Rom är inte särskilt viktigt i det här sammanhanget. Vare sig vi är nordeuropeer, australiensare eller sydamerikaner så gör vi katolsk meditation till vår egen väg. 

Ytterligare en väsentlig punkt: katolsk meditation är inte i första hand ett liturgiskt medel för att uppnå ett mål, t. ex. nåd, frid och frälsning, lika lite som äta, sova, ta hand om sina barn är medel för framgång i världen. Apostlarna visste hela tiden att katolsk bön är i sig själv ljusets väg. Denna förening av mål och medel utgör den kristna vägen, att alltså med ärlig gudsfruktan arbeta på sin frälsning. 
  
  

Kroppens hållning 
     
Genom Johannes Paulus II har människans kropp fått en egen teologi: kroppens teologi. Detta har kommit som ett svar på modernismens inneboende dödskultur i form av pornografi och preventivmedel (de båda sitter alltid ihop), abort och eutanasi (de hör också alltid ihop). Kroppen har genom utilitarismen blivit ett instrument för lust och njutning. Kroppens teologi tar strid emot denna tendens och vill återupprätta värdigheten, den gudomliga avbilden, i människans kropp. Det tar vi fasta på i katolsk meditation.

Vad är alldeles nödvändigt att hålla fast vid i katolsk meditation? Kroppens värdighet. Det innebär en kysk hållning i flera betydelser: att inte förse kroppen med droger, att inte använda den för sexuell underhållning och njutning utanför äktenskapet att inte missbruka sin kropp med steroider eller andra droger för idrottsutövande, att sitta och stå och röra sig med en god hållning.

Kroppens hållning är alltså en mångfasetterad andlig och kroppslig diciplin. Hållningen, både den inre och den yttre, är den katolska meditations form. Det är en form som gör att du undviker att snärjas av synd och begär, undviker lättjans trötthet och låter medvetandet representera barnaskapet hos Fadern. Rent fysiskt låter vi benen, ändan och ryggraden hålla upp kroppen, vare sig vi går eller står eller sitter på stol eller på en pall eller kudde. Om det ligger spänning på några muskler eller på någon sena i ryggen eller nacken, så är det omöjligt att fortsätta träningen någon längre tid. 

Vi kan, om vi vill meditera sittande, som modell ha kroppsställningen hos en ettårig baby som sitter på en filt på golvet. Barnet sitter upprätt, dock inte spikrak, med ryggraden lätt kurvad framåt i midjan . Magen putar ut på framsidan och rumpan sticker ut där bak. Att sitta med ryggraden spikrak vid denna ålder vore omöjligt , musklerna är fortfarande outvecklade och för svaga för att hålla kroppen upprätt. Genom kurvan framåt låses diskarna i sin starkaste position och barnet kan glömma ansträngningen att sitta upprätt. Ungefär så ska vi göra i den katolska meditationen. 

När du du tar plats på kuddarna eller på stolen, så ska ryggraden kurva framåt en smula i svanken som på babyn. Byxmidjan ska vara lös och magen ska tillåtas hänga fram på ett naturligt sätt medan baken pressas bakåt för ett stadigt stöd.  
 

Benen 
     
Ben är inte problem om vi står eller går eller blandar dessa aktiviteter. Men om vi vill meditera sittande under längre tid är benen ett problem. Få människor är mjuka nog att kunna sitta bekvämt med benen under sig eller i kors framför sig utan smärtsam träning. Senor och muskler behöver träning flera månader innan vi kan sitta bekvämt. Men i det långa loppet är det avsevärt bättre att meditera sittande, så träningen ger tillbaka mångfalt i andlig stabilitet.

Genom stadigt sittande är man fysiskt stabil och alla inre organ är lugna. Att sitta i en stol kan  vara ett bra alternativ för den som har någon skada eller lider av ledbesvär. 

Vissa övningar är till hjälp. Börja med att sitta på en matta eller filt: 

1 Dra in båda hälarna till grenen och böj ryggen framåt så att du kan vidröra golvet med ansiktet och placera händerna på golvet framför huvudet. Knäna ska också vidröra golvet i denna övning och om de inte gör detta, gunga dem mjukt upp och ner för att stretcha ligamenten. 

2 För ihop fötterna med benen utsträckta,böj framåt och vidrör golvet med händerna runt fötterna eller vid dem. Om det går så vidrör knäna med ansiktet. 

3 Sträck isär benen så mycket som möjligt. Böj framåt med ryggen och vidrör golvet med ansiktet medan benen är raka. Placera händerna på golvet, endera med armarna utsträckta eller med händerna strax framför huvudet. 

4 Lägg bak ena benet så att foten kommer bredvid ändan. Låt vristen , skenbenet och knät vila på mattan eller filten. Böj in det andra benet på samma sätt. Lägg dig nu bakåt på ena armbågen, sedan på båda armbågarna och slutligen med hela ryggen. I början kanske du behöver en kudde att ligga på så att ryggen inte ligger helt platt. Kanske bör någon hjälpa dig. Om du lyckas ligga platt så sträck armarna över huvudet tills händerna vidrör golvet och dra dem sedan till sidorna av kroppen igen. 

Det kan ta en tid innan du är mjuk nog att göra dem. Andra yogaövningar kan vara lika bra. Det är ansträngande. Men stå på dig och katolsk meditation kommer att gå lättare rent fysiskt sett. Pressa dig inte för hårt så att senor eller muskler sträcks. Andas in och ut fyra gången vid varje övnings sträckpunkt och försök slappna av. 
  

Kuddar 
 
Meditation kräver kuddar eller små pallar. I de flesta svenska lagårdar fanns förr små mjölkpallar. Kan man hitta en sådan är det lyckat. På IKEA kan man köpa små platspallar för barnen att stå på när de borstar tänderna, de är utmärkta med en liten kudde på. Pröva dig fram. Det viktiga är något som lyfter upp ändan. Detta skapar en korrekt ställning utan ansträngning. Jag har sett yogis i Rishikesh som kunnat inta full lotus medan de står på huvudet, men få som kunnat sitta i meditation en timme utan kudde. 
  

Att sätta sig ner 
  
Sitt ner på stolen eller mjölkpallen eller kudden och låt båda knäna vila på golvet eller på filten eller mattan. Sitt upprätt. Du behöver inte imitera indier eller japaner. Alla människor kan sitta. 

Den mest obekväma ställningen är skräddarställningen. Båda fötterna är då under låren. Ryggen är rundad, magen är indragen. Skenbenet på ena benet trycker på den andra ankeln och kraftig smärta är oundviklig. Lungorna måste arbeta för att få luft och andra organ är ihoptryckta. Att sitta så är förmodligen inte bra varken för hälsan eller för träningen. 

Ögon och händer 

Dina ögon måste inte vara slutna, även om många vill ha det, åtminstone ibland. Vi behöver i och för sig ingenting se i yttervärlden när vi ber och mediterar, men en naturlig medvetenhet om den är något gott för meditationen. Om du blundar och somnar så avbryt och se dig omkring, sträck på hals och rör axlarna. Tänk på hur apostlarna somnade skärtorsdagsnatten. Det är lätt att börja drömma med slutna ögon, men stela öppna ögon börjar se mönster i mattan. Om ögonen är vidöppna är det lätta bli distraherad. När du ber rosenkransen ser du för dina inre ögon det som sker: Jesu dop i Jordan, bröllopet i Kana osv. Då vilar du i dessa motiv snarare än, som Peggy Noonan medgav att hon gjorde, börja forska socialt som en journalist i vilka som är där, hur de ser ut osv. Vi lämnar den tjattrande världen för den heliga historien tillsammans med Guds Moder Maria.

Katolsk meditation är inte bara ett pedagogiskt medel till att nå ett visst andligt resultat. Den är ett sätt att leva som Guds barn. Som Alphonse Gratry skrev: Kristus visar dig en miserabel värld med få arbetare i Hans vingård. När  du bestämmer dig för att bli en vingårdsarbetare gäller det framför allt att vara uppmärksam. (Les Sources, s. 62)

Meditationen är en praktisk uppvisning om hur vi ska leva som Jesu vingårdsarbetare. Praktiska exempel finner du längs hela kyrkan historia. Tänk bara på alla anakoreter och cenobiter i Palestina alltifrån 60-talet och framöver. Alla kan inte vara profeter eller apologeter. Men alla kan vara Guds barn, Faderns barn som ber Herrens bön. 

Om detta finns många missuppfattningar - även bland kristna i allmänhet. Många tror till exempel att meditation tvingar dig in i en psykologisk process där du så småningom blir hjärntvättad. De tror att endast bön och psalmsång tillsammans är uttryck för kristet barnaskap. Så är det inte. Det var ingen gemensam psalmsång när Jesus bad på bergen under natthimlen. Det var ingen vibrerande församling när han fastade i öknen under fyrtio dagar.

Även om det är sant att man kan känna sig frustrerad i vingårdsarbetet när bönen känns distraherad så är ändå den katolska meditation en praktisk form av kärlek till Fadern. Att arbeta med bönen med hela sin kropp och sitt hjärta är helt enkelt att försöka praktisera Herrens bön på ett innerligt sätt. Med prat och gemenskap kommer man långt, med bönen och meditationen ännu längre. 

Ännu mer om andetag 
  
Att använda andetagen är ett bra hjälpmedel. På 14 utandningar säger du långsamt och tydligt Fader vår - som är i himlen - helgat varde ditt namn - tillkomme ditt rike -- ske din vilja -- såsom i himlen -- så ock på jorden -- vårt dagliga bröd -- giv oss idag -- och förlåt oss våra skulder -- så som ock vi -- förlåta dem oss skyldiga äro -- och inled oss inte i frestelse -- utan fräls oss ifrån ondo. Använder du en nyare översättning anpassar du till den, använder du den gamla latinska blir tolv utandningar lagom. Den lugna rytmen är viktig.

Vid det här laget har du kanske lärt dig vilken utmaning det är att be koncentrerat under en halvtimme. Du märker hur lätt du driver iväg från Herrens bön till planering, minnen, fantasier, orosmoment. Ändå lever de flesta människor för det mesta i sina tankar. De tänker på arbetet, familjen, de planerar och fantiserar. De har inte mycket energi kvar till djupare frågor om livet och varat. Den tid de har över använder de till "avslappning" framför teven eller datorn. Naturligtvis är det inte avslappning utan distraktion.

Kanske upptäcker du att du saknar koncentrationsförmåga nog att kunna be Herrens bön under en kvart på pallen. Du kan med stor noggrannhet göra det en enda gång. Sedan tappar du bort dig. Eller du märker att det blir mekaniskt och du har ingen aning vad du säger! Du kanske frestas göra det så fort du kan och tror att kvantiteten ändå är värd något. Då märker du hur viktig träningen är. Ditt skuttande och smitande sinne kanske inte låter dig meditera Herrens bön seriöst under ens fem minuter. Men lugn ! Träning ger färdighet.
  

Mer om att andetag och bön 

Vilka böner du än kommer att använda längre fram ska du alltid börja med Fader Vår varje gång du sätter dig ned för katolsk meditation. Be minst tre gånger. Tänk på att den helige Franciskus och hans små bröder bad 70 gånger om dygnet.  

Efter de tre Fader Vår kan du gå över till rosenkransen. Längre fram kommer en beskrivning av den. Och när du bett rosenkransen går du över till en kort och enkel bön, t. ex. Jesusbönen eller den korta bönen "marana ta", eller Jesus -- förbarma dig, eller Kyrie Eleison--Christe Eleison--Kyrie Eleison.  Den håller du sedan bönetiden ut med tystnader mellan. Som avslutning ber du Ära vare Fadern och Sonen och den helige Ande, såsom det var i begynnelsen, är nu och skall vara i evigheters evighet. Amen.

Som bäst blir du ett med det du gör i katolsk meditation och därför hämmar det dig att fokusera på det du gör. Du och det du gör förblir då två ting. Bli stället varje ord i bönen. Du och det heliga ordet och andetaget är ett enda stycke i denna stund. Satsa dig själv i varje böneord och dess innebörd. Bli inte mekanisk eller tom. Gud är i sitt universum, i denna enda punkt där du själv är. Allt annat är till för detta barnskap. 

I början kommer du, som alla nybörjare, att vara väldigt medveten om varje litet steg i processen. En del känns konstigt. Men så småningom blir Anden den som ber åt dig. Gud kommer att sköta ditt bönearbete. Det tar tid och i månader verkar det som du bara sitter och drömmer snarare än ber på riktigt. Det är normalt. Du är van att alla ber tillsammans eller prästen ber och du säger Amen. Nu ska du vara mer aktiv själv, helt fokuserad. Din hjärna avsöndrar distraherande tankar lika naturligt som din mage avsöndrar pepsin. Se inte ner på dig själv på grund av denna normala aktivitet. 

Bönen låter dig förenas med Jesus. Mitt i det dagliga livet märker du snart att denna förening påverkar det du gör eller något du hör eller ser runt omkring dig. Ett ljud, att ställa sig upp eller något annat liknande vardagligt kombineras plötsligt med närheten till Jesus. Herren blir allt som finns just då. Du är i Hans vingård. Hela universum jublar. Seger. Den militanta kyrkan visar sig för dig. Samtidigt ser du skillnaden mot den självupptagna och fallna världen, hedonismen och förvirringen. 

Katolsk meditation leder ofta till denna erfarenhet mitt i vardagen av att kropp och medvetande liksom faller bort och ett oskyldigt barnaskap blir synligt; detta är det väckta trosmedvetandet. Det är en enda händelse, men för förklaringens skull kan vi identifiera två aspekter: ditt offer i bönen och Andens nåd. Du kan aldrig kräva Gud på något, hur mycket du än offrar till bön och meditation. Samtidigt vill Gud att du arbetar i vingården, att du ständigt ber. Du bär ditt kors och du går med Jesus. Du blir i fullt aktiv tjänst med  kropp och själ.