I.
Vad Himlen beskärt oss är vad vi kallar den mänskliga naturen. Lagarna för den mänskliga naturen är vad vi kallar sedelagen. Att utveckla sedelagen är vad vi kallar bildning.

Sedelagen är en lag, vars verkan vi inte kan undandra oss ens för ett ögonblick av vårt liv. En lag som vi kan undandra oss är inte sedelagen. Därför vaktar den upphöjde oavvänt på vad hans ögon icke kan se och fruktar och bävar för vad hans öron icke kan höra.

Intet är mera självklart än vad ögonen inte kan se, och intet är mera kännbart än vad sinnena inte kan uppfatta. Därför vakar den upphöjde oavvänt över sina hemliga tankar.

Då våra känslor, såsom fröjd, vrede, sorg och glädje, inte har blivit väckta, då föreligger vårt innersta jag eller vår sanna varelse. 
Då dessa känslor vaknat och envar av dem nått sin tillbörliga grad och styrka, då råder harmoni eller andlig balans. 
Vårt innersta jag eller vår sanna varelse är livets stora grundval, och harmoni eller andlig balans är det allmänneliga rättesnöret för allt levande.
Då vårt sanna jag och vår harmoni är rådande, då är världsalltet ett ordnat helt och alla ting när sin fulla växt och utveckling.
 

II.
Chung-Ni sade: "En god människas liv är en bild av tillvarons medelväg. En simpel människas liv är däremot motsatsen till tillvarons medelväg.
En god människas liv är en bild av tillvarons medelväg, emedan han är en man av goda seder och oavlåtligen odlar sitt sanna jag eller sin rätta varelse. En simpel människas liv är motsatsen till tillvarons medelväg, emedan han är en simpel människa som i sitt hjärta inte har någon aktning eller fruktan för sedelagen."

III.
Mästaren sade: "Att finna den innersta vägen till vårt rätta jag vilken förenar oss med tillvarons medelväg, detta är förvisso det högsta en människa kan åstadkomma. På länge har människorna sällan varit i stånd till detta:"

IV.
Mästaren sade: "Jag vet nu varför ingen vandrar på den goda vägen. De kloka tar vägen för någonting högre än vad den i verkligheten är, och de dumma har inte tillräcklig kunskap om vad som menas med vägen. Jag vet nu varför vägen inte blir funnen. Ädla män strävar att vandra på ett alltför högt plan, högt över sitt eget rätta vardagsjag, och simpla naturer vandrar på ett alltför lågt plan för att komma i nivå med sitt eget rätta vardagsjag.
Ingen finns sona avstår från mat och dryck, men få är de som verkligen har smak."

V.
Mästaren sade: "Ack! Hur otrampad ligger inte Mittens väg!"

VI.
Mästaren sade: "Det var kejsar Shun. Han kan måhända anses ha varit en verkligt stor begåvning. Shun älskade att ställa frågor och att lägga märke till svaren, även då de inte var så
djupa. Han gömde undan det onda och gav spridning åt det goda. Han infordrade två ytterligt skilda råd, valde medelvägen dem emellan och begagnade denna i sitt handlande gentemot folket. Däri låg det utmärkande för Shuns stora begåvning."
 

VII.
Mästaren sade: "Människorna säger alla: 'Jag är klok'; men då de drivs framåt och fångas i ett nät, en fälla eller en fallgrop, finns det inte en bland dem som vet att finna en utväg. 

Människorna säger alla: 'Jag är klok';  men gäller det att få grepp om kärnpunkten och jämviktsläget i deras eget sanna jag, då är de inte i stånd att hålla fast detta ens under ett månvarv."
 

VIII.
Mästaren sade om lärjungen Yen Hui: 

"Hui var en man som livet igenom sökte kärnan i sitt sanna väsen, och närhelst han påträffade det enda som gott är grep han fast däri med all sin kraft och släppte det aldrig mer."
 

IX.
Mästaren sade: "En man kan vara i stånd att bringa ordning i kejsardömet och dess stater och stammar, han kan vara mäktig att förakta det offentliga livets äreställen och inkomstkällor, han kan äga förmåga att vandra barfota över svärdsegg; men han är alltjämt inte i stånd att finna kärnan i sitt eget innersta jag."
 

X.
Tzu-Lu frågade vad själsstyrka innebar.
Mästaren sade: "Menar du själsstyrka hos människorna i söderns länder eller människorna från länderna i norr, eller menar du själsstyrka hos folk av din egen sort? Att vara tålig och mild i sin undervisning, ovillig att vedergälla ont med ont, detta är själsstyrka hos människor i söderns länder. Där är rätta platsen för en god man. Att göra sig en matta av sin läderrustning och sina vapen och möta döden utan klagan, detta är själsstyrka hos människor från länderna i norr. Där är platsen för tappra män av din sort.

En man som äger sann själsstyrka strävar efter vänlig jämvikt och är dock inte svag. Hur orubblig är inte hans styrka! Han står upprätt i mitten utan att svikta åt någondera sidan. Hur orubblig är inte hans styrka! Om god samhällsordning råder i landet och han tar del av dess styrelse, förändras han inte från vad han var när han levde i obemärkthet. Hur orubblig är inte hans styrka! Om god samhällsordning inte råder i landet går han likväl oföränderligen sin bana intill döden. Hur orubblig är inte hans styrka!"
 

XI.
Mästaren sade: "Det finns människor som söker det oklara och det sällsamma och lever ett enastående liv på det att deras namn må gå till eftervärlden. Detta har jag aldrig velat göra. Det finns vidare bra människor som försöker vandra den rätta vägen men ger upp när de hunnit halvvägs. Ge upp har jag aldrig kunna göra. Det finns slutligen verkligt goda människor som omedvetet lever sitt liv i fullkomlig harmoni med tillvarons innersta bud och som i oberördhet lever okända för världen och obemärkta av människorna. Enbart visa, upphöjda sinnen är i stånd till detta."
 

XII.
Den upphöjdes väg är överallt att finna; dock är den fördold. Alldagliga män och kvinnor av folket, hur okunniga de än må vara, kan med sitt ringa förstånd skymta något litet av Vägen, men i sin yttersta sträckning kan den inte ses ens av de visa och heliga. Vanliga män och kvinnor med simpla sinnen kan vara i stånd att vandra ett stycke av Vägen, men i sin yttersta sträckning kan den inte beträdas ens av de visa och heliga.

Världsalltet är stort, och dock är människan inte alltid nöjd därmed. Ty ingenting är så stort att inte ett upphöjt sinne kan tänka sig någonting ännu större, som inte kan få plats någonstans i världen. Ingenting är så litet att inte ett upphöjt sinne kan tänka sig någonting ännu mindre, som ingenting i världen kan sönderdela.

Det står skrivet i Dikternas Bok:
Höken stiger till himlen upp. fiskarna dyker till djupen ner.
Innebörden härav är den, att ingen plats finns uppe i himlen eller nere i de djupaste vattnen där Vägen inte går fram. Den upphöjde finner Vägens början i förhållandet mellan man och kvinna; men dess slut sträcker sig genom världsalltets oändliga rymder.
 

XIII
Mästaren sade: "Sanningen är oskiljaktig från den mänskliga naturen. Om en påstådd sanning står den mänskliga naturen fjärran, då kan den inte betraktas som någon sanning. 

Det står skrivet i Dikternas Bok:

När du hugger ett yxskaft, 
är inte din förebild fjärran.

Fast vi sålunda griper med vår hand om en yxas skaft för att hugga till ett annat yxskaft och sneglar med blicken från det ena skaftet till det andra, finns det likafullt de som menar att förebilden är oss fjärran. 

Men den upphöjde vädjar i sina mellanhavanden med människorna till den gemensamma mänskliga naturen. Han förändrar de yttre betingelserna för deras liv och ingenting annat.

Då en man förverkligar rättvisans och ömsesidighetens grundsatser är han inte långt från vägen. 

Vad du inte vill att andra skall göra gentemot dig, skall du inte heller göra gentemot dem.

Fyra uppgifter möter den upphöjde på hans väg, och inte en av dessa har jag förmått utföra i mitt liv. 
1 Att tjäna min fader så som jag önskar att min son skall tjäna mig; detta har jag inte förmått. 
2 Att tjäna min furste så som jag önskar att en minister skall tjäna mig; detta har jag inte förmått. 3 Att bemöta mina äldre bröder så som jag önskar att mina yngre bröder skall bemöta mig; detta har jag inte förmått. 
4 Att vara den förste att handla mot mina vänner så som jag önskar att de skall handla mot mig; detta har jag inte förmått.

I utövningen av livets vardagsplikter och i omsorgen om alldagliga samtal, upphör aldrig att sträva efter förkovran varhelst någon brist är att finna. När mycket finns att säga, säg då alltid mindre än vad nöden kräver; ord avhänger av handlingar och handlingar är avhängiga av ord. 

Är det inte just denna genomgående gedigenhet och denna frånvaro av yttre sken som kännetecknar den upphöjde?"
 

XIV.
Den upphöjde anpassar sig efter sina levnadsförhållanden. Han begär inget som ligger utanför hans ställning. Befinner han sig i en ställning av rikedom och ära, lever han såsom det anstår en man av rikedom och ära. 

Befinner han såg i en ställning av fattigdom och ringhet, lever han såsom det anstår en man av fattigdom och ringhet. 

Befinner han sig i barbariska länder, lever han såsom det anstår en man i ett barbariskt land. 

Befinner han sig i farliga och svåra omständigheter, handlar han såsom en man i sådana omständigheter måste handla. 

Med ett ord, den upphöjde kan aldrig befinna sig i någon livets situation där han inte är herre över sig själv.

I hög ställning förtrycker han inte sina underordnade. I underordnad ställning ställer han sig inte in hos sina överordnade. Han är oklanderlig i sitt eget uppförande och söker ingenting av andra; därför klagar han inte heller. 

I livet efter detta riktar han ingen klagan mot Himlen, och här nere på jorden klagar han inte på människor.

Sålunda vandrar den upphöjde sitt livs långa bana och väntar stilla på Himlens kallelse, under det att en simpel man kastar sig in på farofyllda vägar och väntar på slumpens osäkra vinningar.

Mästaren sade: "I bågskyttets konst finns något som liknat den upphöjdes grundsats. Då bågskytten missar oxögat på tavlan vänder han sig om och söker orsaken till sitt misslyckande hos sig själv."
 

XV.
Den upphöjdes väg är att likna vid en resa till fjärran ort; den måste utgå från närmaste håll. Den kan också liknas vid bestigningen av ett berg; den måste börja på nedersta avsatsen. 

Det står skrivet i Dikternas Bok:

Endräkt av man och kvinna är såsom en samklang av harpa och luta.
Sämja bland bröder som husfrid beskär 
är såsom välljud som aldrig vill sluta. 
Samma lampa skänker dem ljus.

Och barn sprider glädje i deras hus.

Mästaren sade härom: "Då så är, kan föräldrars tillfredsställelse göras större?"
 

XVI.
Mästaren sade: "Styrkan av andliga krafter i världen, huru verksam är den inte överallt! Osynlig för ögat och ohörbar för örat är den dock tillfinnandes i alla ting, och intet kan undgå dess utflöde.

Det är förhandenvaron av dessa krafter som föranleder människorna i alla länder att fasta och rena sig och att i högtidskläder instifta ceremonier för offer och dyrkan. 

Såsom en flod av väldiga vatten kan närvaron av osynliga krafter förnimmas, några över oss, andra till vänster och till höger här nere.

Det står skrivet i Dikternas Bok:

Anden är nära
vars väsen ingen vet. 
Vem kan stå oviss därom.

Sådan är vissheten om osynliga ting att människans andliga natur inte kan sättas i fråga."
 

XVII.
Mästaren sade: "Kejsar Shun kan måhända betecknas som en i högsta mening from man. Till sitt sinnelag var han vis. Till sitt ämbete var han härskare över kejsardömet. I fråga om 
rikedom var han ägare till hela världen mellan de fyra haven. Efter hans död hedrades hans ande med offer i fädernetemplet, och hans barn och efterkommande upprätthöll detta offer 
genom många släktled.

Sålunda sker det att den som besitter stora dygder förvisso skall nå en därtill svarande upphöjelse, en därtill svarande rikedom, en därtill svarande berömmelse och en därtill svarande livslängd.

Himlen som skänker liv åt alla varelser är i sanning frikostig mot dem i förhållande till deras dygder.

Trädet som är fullt av liv ger Himlen näring åt och uppehåller. 
Men trädet som lutar mot sitt fall hugger Himlen bort och förstör.

Det står i Dikternas Bok:

Beundransvärd och vänsäll var fursten; han spred 
sina lysande dygder tydligt ned till folket.

Med rättvisa styrde han folkets djupa led. 
Från Himlen fick han sin värdighet och sin tron. 
Himlen gav honom stöd och beskyddade hans person. Himlen gav honom åter och åter sin hjälp och sanktion.

Det står sålunda fast att den som besitter överlägsna dygder förvisso skall te emot Himlens kallelse till kejsartronen."
 

XIX.
Mästaren sade: "Kejsar Wu och hans broder hertig Chou var ,i sanning ytterligt fromma män. 

Den sanna fromheten består i att framgångsrikt fortsätta förfädernas ofullbordade verk och föra deras bedrifter vidare till eftervärlden.

Vår och höst iståndsatte och ordnade de fädernetemplet, satte offerkärlen på plats, utställde familjens klenoder och arvegods och frambar de för årstiden tillbörliga offren.

Grundvalen för rangordningen vid offerceremonier i fädernetemplet är för det första att familjens medlemmar ordnas i nedstigande led. 
Därnäst tänker man på deras rang så att samhällsordningens princip får erkännande. 
Deras goda gärningar må därnäst uppmärksammas, på det att företräden i fråga om moraliskt värde får erkänsla. 
Vid den allmänna måltiden har de underlydande företräde framför de överordnade vid värdskapets utövning, på det att det må synas att hänsyn visas även de ringaste. 
Såsom avslutning ges en fest där placeringen sker efter ålder, på det att det vita hårets princip må beaktas.

Att samlas på samma platser där våra fäder samlades före oss, 
att utföra samma ceremonier som de utförde före oss, 
att framföra samma musik som de framförde före oss, 
att visa vördnad för dem som de vördade, 
att älska dem som de höll kära, 
att tjäna dem som nu är döda som om de ännu levde och dem som nyss gått bort såsom funnes de alltjämt ibland oss - detta är det högsta uttrycket för sann fromhet.

Frambärandet av offren till Himlen och Jorden står i det gudomligas tjänst. 
Frambärandet av offren i fädernetemplet avser fädernas dyrkan. 
För den som förstår betydelsen av offren till Himlen och Jorden och innebörden av ceremonierna till fädernas dyrkan under vår och höst, är styrelsen av ett land en lika enkel sak som att peka med ett finger mat sin flata hand."
 

XX
...De rätta männen skaffas fram genom härskarens eget goda sinnelag. För att förbättra sitt sinnelag måste härskaren söka sig till Vägen. För att nå fram till Vägen måste härskaren bruka sin mannadygd, som är god vilja.

Den goda viljan är människans särmärke. Att vi känner naturlig tillgivenhet gentemot dem som står oss nära är den goda viljans högsta manifestation. 

Känslan för det tillbörliga är förmågan att urskilja vad som är riktigt och rätt. 

Att vi hedrar dem som är värda större vördnad än vi själva är den högsta manifestationen av känslan för det tillbörliga. 

De olika graderna av naturlig tillgivenhet som vi bör hysa gentemot dem som står oss nära och de olika graderna av heder som vi bör bevisa dem som är värda större vördnad än vi själva, dessa är grundvalen för de former och rangskillnader som bör finnas inom samhällsordningen. 

Ty om inte de styrda finner sin plats rättvis i förhållande till de styrande, är det omöjligt att styra ett folk.

Av denna grund är det nödvändigt för den som tillhör de styrande att gripa sig an med att bringa ordning i sitt uppträdande och sitt sinnelag. 

För att bringa ordning i sitt uppträdande och sitt sinnelag är det nödvändigt för honom att fylla sina plikter gentemot dem som står honom nära. 

För att kunna fylla sina plikter mot dem som står honom nära är det nödvändigt för honom att förstå det mänskliga samhällets natur och ordning. 

För att kunna begrunda det mänskliga samhällets natur och ordning är det nödvändigt för honom att söka fatta Himlens lagar.

Av denna grund är det nödvändigt för den som tillhör de styrande att gripa sig an med att bringa ordning i sitt uppträdande och sitt sinnelag. 

Fem är det universella beroendets plikter; tre är de sinnelagets dygder genom vilka de kommer till utförande. 

1 Plikterna mellan härskare och undersåte, 
2 mellan fader och son, 
3 mellan man och hustru, 
4 mellan äldre broder och yngre broder, 
5 mellan vän och vän 
- dessa är det universella beroendets fem plikter. 

Vishet, medkänsla och mod - dessa är de tre allmänt erkända dygderna i människans sinne. 

Likgiltigt är på vad sätt människan finner utlopp för dessa dygder, ty deras verkan är alltid densamma.

Några människor äger medfödd insikt i dessa dygder, andra uppfostras därtill, åter andra lär känna dem genom bitter erfarenhet. 

Då kunskapen därom är väl förvärvad är deras verkan dock alltid densamma. 

Några utövar dessa dygder otvunget och lätt, andra gör det när de finner någon fördel i det för sig själv.

Andra utövar dem med ansträngning och svårighet. 

Men då de gjort vad de gjort är verkan dock alltid densamma.

Mästaren fortsatte och sade: 

"Kärlek till kunskap är nära nog vishet. Oförtruten uppmärksamhet är nära nog medkänsla. 
Stark skamkänsla är nära nog mod.

Då en man har förstått de tre dygdernas väsen och bruk, då förstår han att bringa ordning i sitt uppträdande och sitt sinnelag. 
Då en människa har förstått att bringa ordning i sitt uppträdande och sitt sinnelag förstår han att styra människor. 
När en människa har lärt sig att styra människor, förstår han att härska över riket med alla dess stater och familjer.

För envar som är kallad att härska över riket med alla dess grundläggande bud att stater och familjer finns dessa nio följa:
1 Att förfina sitt eget uppträdande. 
2 Att hedra värdiga män.
3 Att vårda kärleken till sina emot dessa.
4 Att taga hänsyn till sina höga rådgivare. 
5 Att företräda ämbetsmannakårens intressen 
6 Att visa sig såsom en fader för folket.
7 Att uppmuntra införandet av alla nyttiga hantverk. 
8 Att visa nåd mot främlingar från fjärran land. 
9 Att vänligt befrämja provinsfurstarnas välfärd.

Då härskaren lägger vikt på att förfina sitt eget uppträdande frammanas aktning för Vägen. Då härskaren hedrar värdiga män undgår han att bli bedragen. 
Då härskaren vårdar kärleken till sina närmaste uppstår inget missnöje bland hans farbröder och bröder. 
Då härskaren tager hänsyn till sina höga rådgivare undgår han att begå misstag. Då härskaren företräder ämbetsmannakårens intressen och välfärd stärkes andan av lojalitet bland rikets ståndspersoner. 
Då härskaren visar sig såsom en fader för folket strävar den stora massan villigt för rikets bästa. 
Då härskaren uppmuntrar införandet av alla nyttiga hantverk skapas tillräckligt av rikedom och vinst i landet. 
Då härskaren visar nåd mot främlingar från fjärran land församlar sig folk från alla världens fyra hörn till hans rike. 
Då härskaren vänligt befrämjar provinsfurstarnas välfärd framkallas vördnad och aktning för hans myndighet i hela riket.

Att iakttaga renlighet och renhet i fråga om sig själv och anständighet och värdighet i fråga om sin dräkt samt att aldrig tillåta sig någonting som står i strid med tillbörlighetens lagar - detta är hur härskaren förfinar sitt uppträdande. 

Att visa bort alla smickrare och hålla sig undan kvinnors sällskap samt att sätta föga värde på besittningen av jordiska ägodelar men uppskatta människors andliga förtjänster - detta är hur härskaren hedrar värdiga män. 

Att upphöja de sina till höga äreställen och ge dem goda anslag för deras uppehälle samt att dela deras tycken och hysa förståelse för deras åsikter - detta är hur härskaren framkallar kärlek till sin person bland medlemmarna av sitt hus. 

Att utvidga ministrarnas makt och myndighet och tillåta dem att efter behag anställa sina underordnade - detta är hur härskaren uppmuntrar sina höga rådgivare. 
Att i alla mellanhavanden med sina ämbetsmän uppträda förtroendefullt och punktligt samt att visa frikostighet vid uppgörandet av deras löneskala - detta är hur härskaren uppmuntrar män i det allmännas tjänst. 

Att begränsa deras arbetstid till vad som är skäligt och att i möjligaste mån lätta skattetrycket - detta är hur härskaren uppmuntrar folkets stora massa...

Endast en väg finns att vinna förtroende för överheten: om en man inte äger förtroende till sina vänner kan han inte äga förtroende till sin överhet. 

Endast en väg finns att vinna förtroende till sina vänner: om en man inte är kärleksfull mot sina föräldrar kan han inte äga förtroende till sina vänner. 

Endast en väg finns att bliva kärleksfull mot sina föräldrar: om en man som rannsakar sitt hjärta inte är sann mot sig själv kan han inte vara kärleksfull mot sina föräldrar. 

Endast en väg finns att bli sann mot sig själv: om människan inte känner vad gott är kan hon inte vara sann mot sig själv.

Att vara sann mot sig själv är Himlens lag. 
Att försöka vara sann mot sig själv är mänsklig lag. Av naturen sann mot sig själv är den som utan ansträngning finner det rätta och som utan eftertanke vet vad han vill veta; lätt och självklart följer hans liv Vägen. 
En sådan man är en vis man eller en människa av gudomlig natur. 

Men den som måste lära att vara sann mot sig själv är en man som söker sig fram till det goda och håller fast därvid.

För att lära känna sitt sanna jag är det av nöden att förvärva vidsträckt och omfattande kunskap om vad som blivit sagt och gjort i världen; att tankfullt forska däri, att omsorgsfullt tänka däröver, att klart sålla och att med allvar omsätta det i handling.

Vill du ingenting lära, låt gå; 
men om du är i färd med att lära något må du inte ge tappt förrän du kan det. 

Vill du ingenting utforska, låt gå; 
men om du är i färd med att utforska något må du inte ge tappt förrän du förstått det. 

Vill du ingenting tänka ut, låt gå; 
men om du är i färd med att tänka ut något må du inte ge tappt förrän du fått grepp om det. 

Vill du ingenting sålla fram, låt gå; 
men om du är i färd med att sålla fram något må du inte ge tappt förrän det framsållats klart och tydligt. 

Vill du ingenting uträtta, låt gå; 
men om du är i färd med att söka uträtta något må du inte ge tappt förrän det är utfört fullständigt och väl. 

Andra må lyckas vid första försöket, men du kan få försöka hundra gånger. Andra må lyckas vid tionde försöket, men du kan få försöka tusen gånger.

Må varje människa gå fram på detta sätt, och den dumme skall förvisso varda förståndig, den svage skall förvisso varda stark.
 

XXI
Att från sitt sanna jag nå fram till kunskap kallas naturbegåvning. 

Att från kunskap nå fram till sitt sanna jag kallas bildning. 

Den som är sitt sanna jag har därigenom kunskap, och den som äger kunskap finner därigenom sitt sanna jag.

Endast de som fullt och helt funnit sig själva i världen kan utveckla sin natur. 

Endast de som utvecklar sin egen natur kan få andras natur till utveckling. 

Endast de som får andras natur till utveckling kan utveckla tingens natur.