Biblioteket 
Jewish links  
 
 

  
 
Copleston: Om Maimonides
 
 
Den mest intressanta av de judiska medeltida filosoferna är Maimonides,som föddes i Cordoba 1135 och dog i Kairo 1204 efter att ha varit tvungen att lämna det moriska Spanien som inte längre var så gott att leva i för filosofer. 
I sitt verk "Guide för tveksamma" försökte han ge en rationell grund för teologin. Det innebar att applicera en del av Aristoteles på den judiska teologin.  
Aristoteles  var för Maimonides den störste tänkarna som levat, endast profeterna i GT stod högre. 
Maimonides tänkte så här: Det vi måste hålla fast vid är  den kunskap som är given genom sinnenas erfarenhet och den bearbetning vi gör med intellektet. Om nu påståenden i GT motsäger vad vi anser vara förnuftigt så måste vi tolka dessa påståenden allegoriskt. 
Detta betyder inte att vi förkastar den judiska teologin när den inte stämmer med ARistoteles. GT lär t ex att Gud skapade världen i tiden och ur ingenting. Detta innebär både att Gud måste vara orsaken till materia och form och att världen inte kan vara evig. 
Om världens evighet kan bevisas med förnuftet på ett sådant sätt att motsatsen visade sig omöjlig, då skulle vi bli tvungna att tolken GT annorlunda. Men som det nu är framstår GT på ett klart sätt och inga förnuftiga argument kan lika klart visa motsaten. Här måste vi alltså förneka Aristoteles. Platon kom i själva verket betydligt närmare sanningen, anser Maimonides, men även han accepterade  en materia som var oskapad. 
Skapelse ur ingenting av både form och materia är nödvändig för Maimonides om vi ska acceptera mirakel, som ju GT klart påstår är verkliga. Om Gud kan tillfälligt upphäva naturlagarna måste Gud vara naturens herre och detta skulle inte vara möjligt om Han inte var Skapare i ordets fulla mening.

För fanatikerna var Maimonides sätt att tolka allegoriskt att sälja ut den heliga skriften till gerkernas tänkande. En del judar i Frankrike gick till och med till påven för att få Maimonides uppsatt på den lista över förbjudna böcker som inkvisitonen hade. Men Maimonides sa helt enkelt att det fanns sanningar vid sidan om GT och teologin. Med andra ord stimulerade han filosofin och fick många judar att intressera sig för filosofi, särskilt i Spanien. Detta trots att Maimonides sysslade mest med teologi, inte filosofi. 

Han var heller inte någon blind elev till Aristoteles. Han kritiserar den grekiske filosofen för hans syn på världens evighet. Även om filosofin inte kan bevisa att skapelsen äger rum i tiden, så kan den i alla fall visa att argumenten för att världen skulle vara evig, inte är hållbara. 

Genom att vila på den världsbild och människosyn som finns hos al Arabi och Avicenna, ville Maimonides bevisa Guds existens på flera sätt, alltifrån Gud som nödävnidgt varande, Gud som första rörare och Gud som första orsak till allting. Han stödde sig på uttalanden hos Aristoteles i Fysiken och Metafysiken. Maimonides var tidigt ute med de argument som senare Thomas av Aquinas skulle publicera, men han betonar mycket mer än Thomas att människan inte kan beskriva Gud. Det går inte att applicera några som helst egenskaper på det vi menar med Gud. 

Gud är ren akt, utan potentialitet och utan materia, oändligt långt borta från skapelsen. Med tanke på kvaliteter och egenskaper så kan vi  säga vad Gud inte är, snarare än vad han är.Gud är en och han är transcendent, överstigande allt...men därutöver kan vi inte säga något om Gud, vi kan inte forma någon positiv idé om Gud.

Allt detta skulle Thomas naturligtvis gå med på men Maimonides insisterade mer intensivt på denna "via negativa".

Däremot kan vi säga en del om Guds aktiviteter - skapelsen är en, försynen är en annan.Bara vi inte tror att dessa begrepp "skapelse" och "försyn" representerar två olika egenskaper hos Gud.(Egenskaper hos Gud som t ex "Fadern", "Sonen" och "Den heliga anden" är alltså omöjliga i Maimonides syn av verkligheten).

Till skillnad från Avicebron kan Maimonides tänka säg speciell försyn för vissa varelser, nämligen människan, åtminstone vad gäller jordens materiella liv.

Människans intellekt, säger Maimonides, får leva ett evigt liv om det har rätt förhållande till Gud och alltså är rättfärdigt.Däremot har människan alltid fri vilja och kan välja det rättfärdiga förhållandet i sitt intellekt och i sitt hjärta. Han förnekade alla influenser utifrån som skulle kunna begränsa människans val till rättfärdighet.

Maimonides lyckades bättre än någon annan judisk filosof jämka samman grekisk och judisk syn på Gud, människan och värld.