MARITAIN

Jaques Maritain är född 1885 och har länge räknats som en av
den moderna katolicismens främsta teoretiker, grundligt bevand-
rad i skolastiken och särskilt i Tomas ab Aquinos system. Han
har varit en filosofisk läromästare för den uppväxande genera-
tionen, och han har betytt mycket för utformningen av katoliker-
nas politiska program. Under Frankrikes ockupation måste han
förlägga sin verksamhet till utlandet. Den artikel varur nedan-
stående utdrag är hämtade har först publicerats i Fortune 1942
och har senare översatts till franska. Efter befrielsen kom Mari-
tain i diplomatisk tjänst som sitt lands sändebud vid Vatikanen.

Vad är människan?

VARJE STOR CIVILISATIONSPERIOD domineras av en viss idé
som människan gör sig om människan.
Vårt beteende beror av denna bild lika mycket som av vår egen natur
-- en bild som framträder med klarhet i några representativa tänkares
själar och som, mer eller mindre omedveten, hos människomassan
dock är tillräckligt stark för att gestalta de sociala och poli-
tiska former som är karakteristiska för en given kulturepok.

Den bild av människan som har behärskat den medeltida
kristenheten härstammade från Sankt Paulus och från Sankt
Augustinus. Denna bild måste upplösas alltifrån renässansen
och reformationen --- söndersliten mellan en till det yttersta
driven kristen pessmism (nominalism och voluntarism), som
förtvivlade om den mänskliga naturen, och en till det yttersta
driven kristen optimism, som mera räknade med den mänskliga
ansträngningen än med den gudomliga nåden. Den bild
av människan som har behärskat behärskat de moderna tiderna
härstammar från Descartes från John Locke, från upplysningsfilosofin
och från Jean-Jaques Rousseau.

Vi har här att göra med den kristna människans sekularise-
ringsprocess, som har fortgått sedan femtonhundratalet. Vi
må inte låta bedra oss av det rent filosofiska yttre skenet i en
sådan process. I själva verket var den cartesianska rationa-
lisrnens människa en ren ande, skapad efter änglarnas beläte.
Den naturliga religionens människa var en kristen adelsman
som inte hade behov av nåden, av undret eller av uppenbarel-
sen, som gjorde sig rättfärdig och dygdig genom sin egen natur
och godhet.

På ett mycket djupare och betydelsefullare sätt
var Jean-Jaques Rousseaus människa rent av Sankt Paulus'
människa överförd till den rena naturens plan - skuldlös som
Adam före fallet, strävande efter ett tillstånd av gudomlig
frihet och lycksaligltet, fördärvad av samhällslivet och civili-
sationen som Adams söner av arvsynden, men hon skulle åter-
lösas och befrias, inte av Kristus utan av den mänskliga natu-
rens inneboende godhet, vilken skulle återställas genom en
uppfostran utan tvång och uppenbara sig i nästa århundrades
mänskliga samfund, i denna statsform där  »var och en lydde
alla men inte desto mindre skulle fortsätta att inte lyda någon
annan än sig själv».

Denna process har på intet sätt varit en enkel rationell pro-
cess. Den har varit en sekulariseringsprocess av någonting
heligt, av något som Gud hade upphöjt över naturen, kallat
till en gudomlig fulländning och till att leva ett gudomligt liv
i en bräcklig och sårad kropp - kristenhetens människa,
Inkarnationens människa. Allt gick ut på att återföra denna
människa till människans eget rike och endast till människans
(»antropocentrisk humanism»), att bevara en kristen attityd
allt under det att evangeliet ersattes av det mänskliga förnuf-
tet eller den mänskliga godheten, och i det att man av den
mänskliga naturen hoppades det som man förut hade hoppats
av Guds kraft när han utgav sig för sin skapelse.

Enorma löften, gudomliga löften ha givits människan vid de mod-
derna tidernas gryning. Vetenskapen skulle befria människan och
göra henne till hela naturens härskare och ägare. Ett automa-
tiskt och naturnödvändigt framåtskridande skulle föra henne
till fredens jordiska rike, till detta välsignade Jerusalem som
våra händer skulle uppföra genom att förändra det sociala
och politiska livet, och vilket skulle bli Människans Rike, och
i vilket vi skulle bli de högsta härskarna över vår egen historia,
och vars strålglans har väckt upp de stora moderna revolu-
tionärernas hopp och energi.

Om jag skulle försöka att urskilja de yttersta resultaten av
denna sekulariseringsprocess och karakterisera den utveck-
ling som motsvarar iden om människan och människolivet,
borde jag beskriva den fortskridande förlusten inom den
moderna ideologin av alla vissheter, antingen de härstammade
från den metafysiska kunskapen eller från den religiösa tron,
som hade givit grund och verklighet åt bilden av människan i
det kristna systemet. Ty den historiska olyckan har varit det
filosofiska förnuftets konkurs: allt under det att det belastade
sig med det gamla teologiska arvet för att göra det till sin
egendom, fann det sig ur stånd att ens vidmakthålla sina egna
metafysiska anspråk, sitt eget rättfärdigande av den sekulari-
serade kristna människan, och det har blivit tvingat till att
sjunka ned till ett positivistiskt förnekande av just detta rätt-
färdigande. Det mänskliga förnuftet har förlorat sitt grepp
om varat, det har blivit användbart endast till den matema-
tiska avläsningen av de sinnliga fenomenen och till utforman-
det av en motsvarande materiell teknik - ett område varifrån
all absolut verklighet, all absolut sanning och allt absolut värde
naturligtvis är uteslutna.

Må vi alltså säga så kort som möjligt: I vad som angår män-
niskan själv kände den moderna människan sanningar
utan Sanningen; hon var i stånd att finna vetenskapens rela-
tiva och föränderliga sanningar, ur stånd till, och förskräckt
för varje övertidlig sanning som kan nås genom förnuftets
metafysiska strävan, liksom till den gudomliga Sanningen som
är given genom Ordet. Den moderna människan proklamerade
det mänskliga väsendets rättigheter och värdighet  -- utan
Gud, ty hennes ideologi tillförsäkrade henne de mänskliga rät-
tigheterna och den mänskliga värdigheten genom en gudom-
lig och oändlig autonomi hos den mänskliga viljan, som varje
regel eller måttstock från annat håll skulle kränka och för-
störa.

Den moderna människan trodde på freden och broder-
skapet - utan Kristus, ty hon hade inte behov av någon åter-
lösare, hon hade i uppdrag att frälsa sig själv genom sig själv,
och hennes kärlek till mänskligheten hade inte behov av att
vara grundad på den gudomliga kärleken. Den moderna
människan gick ständigt framåt mot det goda och mot besitt-
ningen av jorden - utan att behöva göra front mot det onda
på jorden, ty hon trodde inte på det ondas existens, det onda
var ingenting annat än en ofullkomlig etapp i utvecklingen,
som enligt naturens och nödvändighetens lag skulle bli över-
träffad av en ytterligare etapp. Den moderna människan njöt
av det mänskliga livet och dyrkade det mänskliga livet som
om det ägde ett oändligt värde - utan själ och utan själv-
uppoffring, ty själen var en ovetenskaplig föreställning, ärvd
från de primitivas drömmar. Och om en människa inte ger
sin själ åt den hon älskar, vad kan hon då ge? Hon kan ge sina
pengar, inte sig själv.

Vad civilisationen angår levde den moderna människan i
den borgerliga staten ett socialt och politiskt liv, ett gemensamt
liv utan gemensam egendom och utan gemensamt arbete, ty
det gemensamma livets mål bestod endast i att bevara varje
människas frihet att njuta av privategendomen, att samla
rikedomar och att söka sitt nöje. Den moderna människan
trodde på friheten - utan herravälde över sig själv eller mora-
liskt ansvar, ty den fria viljan var oförenlig med den veten-
skapliga determinismen; och hon trodde på jämlikheten -
utan rättvisa, ty rättvisan var också en metafysisk ide som
hade förlorat varje rationell grundval och saknade varje
kriterium i vårt moderna biologiska och sociologiska perspek-
tiv.

Den moderna människan satte sitt hopp till maskinerna,
tekniken och den mekaniska eller industriella civilisationen
- utan visdom att behärska dem och sätta dem i det mänsk-
liga bästas och den mänskliga frihetens tjänst; ty hon väntade
sig friheten genom utvecklingen av just denna yttre teknik, inte
av någon asketisk strävan mot ett inre herravälde över
sig själv. Och den som inte är i besittning av det mänskliga
livets måttstockar, som är metafysiska, hur skulle han kunna
tillämpa dem på det bruk som han gör av rnaskinen? Maski-
nens lag, som är materiens lag, skall tillämpas på honom och
göra honom till slav.

Vad slutligen det mänskliga livets inre dynamik angår, så
sökte den moderna människan lyckan - utan något slutgil-
tigt mål att uppnå eller något rationellt ideal att hänga fast
vid; den naturligaste idén och drivkraften, nämligen lyckans,
har alltså blivit bortfuskad genorn förlusten av idén om och
sinnet för finalitet (ty, finaliteten är detsamma som det önsk-
värda, och det önskvärda detsamma som lyckan). Lyckan
har blivit själva rörelsen mot lyckan, en rörelse som på en
gång saknar mål och blir mer och mer låg, mer och mer stag-
nerande.

Och den moderna människan sökte demokratin - -
utan något rättens heroiska uppdrag att utföra och utan någon
broderskärlek att hämta inspiration ur. Det viktigaste poli-
tiska framsteget i modern tid, idén om den mänskliga person-
lighetens rättigheter och om folkets rättigheter och uppoff-
ringen för dessa rättigheter, har alltså blivit bortfuskat genom
denna samma förlust av iden om och sinnet för finalitet, och
genom tillbakavisandet av det evangeliska fermentet i den
mänskliga historien; demokratin tenderade till att bli inkarna-
tionen av folkets suveräna vilja inom maskineriet i en byrå-
kratisk stat, som blev mer och mer oansvarig och mer och mer
sovande.

[Efter att ha skildrat tillståndet och strömningarna omedel-
bart före och under det senaste världskriget går Maritain över
till att teckna konturerna av den »kristna humanism» som han
hoppas på.]

. . . Vår naturliga kärlek till Gud och till det mänskliga
väsendet är bräcklig; endast den gudomliga kärleken, mot-
tagen från Gud som delaktighet i hans eget liv, åstadkommer
att människan verksamt älskar Gud över allting och varje
mänskligt väsen i Gud. På det sättet bringar den broderliga
kärleken, då den genomtränger det mänskliga hjärtat, ned
till jorden det eviga livets eld, som är den sanne fredsstif-
taren och som inifrån skall ge liv åt vänskapens naturliga
dygd, föraktad av så många oförnuftiga men själva själen i
de sociala samfunden. Människans blod har förlänats ett
oändligt värde, och ändå måste det utgjutas överallt längs
människans vägar »för att återköpa människans blod», som
Burke sade.

Å ena sidan finns det ingenting mera dyrbart på jorden än
en enda mänsklig personlighet. Å andra sidan finns det ingen-
ting som människan hellre utsätter för alla slags faror och
slöserier än sitt eget väsen -- och detta är normalt. Meningen
med denna paradox är att människan mycket väl vet att
döden inte är ett slut utan en början. Om jag tänker på män-
niskans förgängliga liv är det någonting av naturen heligt,
men många ting är dyrbarare än det; människan kan bli
kallad att offra det för sin like eller av plikt mot fädernes-
landet.

Och till och med ett enda ord är dyrbarare än män-
niskolivet, om en människa genom att uttala det trotsar en
tyrann för sanningens eller frihetens sak. Om jag tänker på
människans oförgängliga liv, på detta liv som gör henne till
»en gud genom delaktighet» och som med början här nere
skall bestå i att se Gud ansikte mot ansikte, då är ingenting i
världen dyrbarare än människolivet. Och ju mer en män-
niska ger av sig själv, desto starkare gör hon detta liv inom
sig. All självuppoffring, allt utgivandc av sig själv innebär
till en viss grad en död för dens skull som man älskar. Den
människa som vet allt »när allt kommer omkring är döden
bara en episod» är redo att ge ut sig själv med ödmjukhet,
och ingenfing är mera mänskligt och mera gudomligt än
utgivandet av sig själv, ty »det är saligare att giva än att taga».

Vad civilisationen angår vet den kristna humanismens män-
niska att det politiska livet syftar till ett allmänt bästa som
är förmer än en enkel hopsummering av individernas bästa
och som dock bör överföras på de mänskliga personlighe-
terna. Hon vet att det gemensamma arbetet framför allt bör
syfta till förbättring av det mänskliga livet självt genom att
tillåta var och en att existera på jorden som en fri människa
och njuta av kulturens och andens frukter. Hon vet att deras
auktoritet, som har vård om det allmänna bästa och som i ett
samfund av fria människor är utsedda av folket, har sitt
ursprung hos Naturens Upphovsman och följaktligen är bin-
dande för samvetet, och att den är bindande för samvetet på
det villkoret att den är rättvis.

Den kristna humanismens människa vårdar friheten som
något som hon måste göra sig värd;
hon erkänner sin fundamentala jämlikhet med de andra män-
niskorna i en anda av aktning och broderskap, och ser i rätt-
visan den bevarande kraften i det politiska samfundet och
den nödvändiga betingelsen som genom att »leda de olika till
jämlikhet» tillåter den medborgerliga vänskapen att ta form.
Hon har klart för sig både den enorma prövning som upp-
komsten av maskinkulturen lägger på den mänskliga historien
och den underbara kraft till frigörelse som den erbjuder
människan, om den animaliska härskarinstinkten inte betjä-
nar sig av maskintekniken och av vetenskapen själv för att
förslava mänskligheten; och om förnuftet och visdomen är
tillräckligt starka för att sätta dem i tjänst för sant mänskliga
mål och för att tillämpa det mänskliga livets måttstockar pil
dem. Den kristna humanismens människa syftar inte till en
industriell civilisation utan till en rent mänsklig civilisa-
tion, inspirerad av evangeliet.

Vad till sist det mänskliga livets inre dynamik angår, har
den kristna humanismens människa ett slutligt mål att nå:
att se och äga Gud - och hon strävar till fulländning av sig
själv, det förnämsta elementet i den ofullkomliga lycka som
är tillgänglig för henne under den jordiska existensen. Sålunda
har livet en mening och en riktning för henne, och hon kan
tillväxa under vägen, utan att vrida och vända sig eller vackla
och utan att andligen förbli ett barn. Denna fulländning mot
vilken hon strävar är inte fulländningen inom en stoisk atlet-
moral, där en människa gör sig felfri, utan fulländnigen
i en kärlek, i kärlek till en Annan som hon älskar mer än sig själv
och som hon främst av allt åstundar att förena sig med och
ständigt tillväxa i kärlek till, även om hon släpar med sig
ofullkomligheter och svagheter. I en sådan evangelisk full-
ändning finns den fullkomliga friheten, som bör erövras genom
en asketisk ansträngning men som ytterst blir given av Honom
själv som vi älskar och som först har älskat oss.