Smaka och se (och hör och känn) på evangeliet. Att förstå Mässans olika delar

En del romantiskt lagda människor, tycker om att föreställa sig den tidiga kristna gudstjänsten som helt spontan och improviserad. De tänker sig gärna de första troende som så överflödande av
entusiasm, att lovprisning och tacksägelse helt enkelt flödade över i innerlig bön, när Kyrkan samlades för att bryta bröd. För vem
behöver egentligen ett missale för att kunna ropa "Jag älskar dig"?

En gång i tiden trodde jag så själv. Men genom studium av Skriften och traditionen kom jag att inse de goda skälen för att
ha en gudstjänstordning. Gradvis drogs jag (medan jag fortfarande var en protestant) allt mera mot liturgin, och jag försökte själv
konstruera en liturgi baserad på Skriftens ord. Att det redan var gjort, visste jag mycket lite om.

Redan hos den helige Paulus möter vi Kyrkans omsorg om rituell noggrannhet och liturgiska föreskrifter. Jag tror att det finns goda skäl för detta. Jag ber mina romantiska vänner att ha tålamod när jag säger att det inte nödvändigtvis är dåligt med ordning och rutiner. Dessa ting är i själva verket absolut nödvändiga för ett
gott, gudfruktigt och fridfullt liv. Utan scheman och rutiner skulle vi inte kunna åstadkomma mycket under en arbetsdag. Vad vore våra mänskliga relationer utan talesätt? Jag har ännu inte träffat några föräldrar som tröttnat på att höra barnen upprepa den där gamla frasen "Tack". Jag har ännu inte mött någon brud eller äkta
maka som tröttnat på att få höra "Jag älskar dig".

Trohet mot våra rutiner är ett sätt att uttrycka kärlek. Vi arbetar inte, och tackar inte, och visar inte heller tillgivenhet bara när vi känner för det. Verklig kärlek är beständig och trofast, och denna
trofasthet visar sig i rutin.

Liturgi är vanebildande

Rutiner är inte bara bra i teorin. De fungerar i praktiken. Ordning gör livet mera fridfullt, mera effektivt, mera ändamålsenligt.
Ju flera rutiner vi skapar, desto effektivare blir vi. Rutiner frigör oss från behovet att ständigt fundera över småsaker; rutiner låter goda vanor ta över, befriar sinnet och hjärtat så att de kan röra sig
framåt och uppåt.

Den kristna liturgins riter är just sådana talesätt som visat vad de duger till genom tiderna: de är Guds barns "Tack", de är Kyrkans, Kristi bruds, "Jag älskar dig". Liturgin är den vana som gör oss
mycket effektiva, inte bara i det "andliga livet", utan i livet i allmänhet, eftersom livet måste levas i en värld som både gjorts och
räddats av Gud.

Liturgin engagerar hela människan: kropp, själ och ande. Jag kommer ihåg första gången jag bevistade en katolsk liturgisk akt, en vesper vid ett bysantinskt prästseminarium. Vesper är en av Kyrkans tideböner, det vill säga dagliga skriftläsnings- och bönestunder. Vesper beds ungefär vid solnedgången. Min kalvinistiska bakgrund och träning hade inte förberett mig för den erfarenheten -- rökelse och ikoner, knäfall och bugningar, klockorna och den liturgiska sången. Alla mina sinnen var engagerade. Efteråt frågade en av seminaristerna mig: "Nå, vad tycker du?". Jag kunde bara säga att "Nu vet jag varför Gud gav mig en kropp: för att jag skall kunna tillbe Herren med hans folk i liturgin". Katoliker hör inte bara evangeliet. Vi både hör, ser, luktar och smakar på det i liturgin.

Två halvor, men en offergåva

Kanske hör vi Mässans rop allra tydligast i en fras som ekar genom de flesta av världens liturgier, genom Kyrkans hela historia: "Upplyft era hjärtan!" Vart tar våra hjärtan vägen? Till himlen, eftersom Mässan är himlen på jorden. Men innan vi kan se detta klart (och här är en hemlighet: innan vi kan förstå Uppenbarelseboken), måste vi förstå Mässans olika delar.

I detta kapitel skall vi steg för steg gå igenom liturgin för att se hur de olika elementen "fungerar" - var de kommer ifrån och vad de är till för. Även om vi bara har utrymme för att behandla endast ett fåtal av de viktigaste detaljerna, borde detta vara tillräckligt för att hjälpa oss att börja begrunda Mässan, och börja upptäcka dess
inre logik. För om vi inte förstår både delarna och helheten, så kan Mässan bli tanklös rutin, utan uppriktigt deltagande, och det är den sortens rutin som ger rutin dåligt rykte.

Först måste vi förstå att Mässan består av två delar: "Ordets liturgi" och "Eukaristins liturgi". Dessa halvor är i sin tur indelade i olika ritualer. I den latinska Kyrkan inkluderar Ordets liturgi ingångspsalm, de inledande ceremonierna, syndabekän-
nelse och läsningarna ur Skriften.

Eukaristins liturgi kan indelas i
fyra avsnitt: offertoriet, den eukaristiska bönen, kommunionen och avslutningen. Även om den består av många handlingar så är Mässan en offergåva, Jesu Kristi offer, som förnyar vårt förbund med Gud Fadern.

Korsande syften

Bland de första kristna var förmodligen korstecknet det mest allmänt utbredda uttrycket för tron. Det förekommer ofta i dokumenten från denna period. På de flesta håll brukade man helt enkelt teckna ett kors på sin panna. Några författare (däribland
den helige Hieronymus och den helige Augustinus) beskriver hur kristna först gjorde ett kors på pannan, sedan på läpparna, och sedan över hjärtat, precis som moderna västerländska katoliker gör
alldeles innan läsningen av evangeliet.

Några av de stora helgonen vittnar också om korstecknets enorma kraft. På 200-talet skrev den helige Cyprianus av Kartago att "i ... korstecknet finns alla dygder och all kraft ... I detta korstecken finns frälsning för alla dem som har märkts med det på sina pannor" (detta är förresten en anspelning på Uppenbarelseboken 7:3 och 14:1).

Ett sekel senare deklarerade den helige Athanasios att "med korstecknet stoppas all magi och alla häxkonster blir till intet". Satan har ingen makt inför Jesu Kristi kors.
Korstecknet är den mest djupsinniga gest vi gör. Det är evangeliets mysterium på ett ögonblick. Det är den kristna tron summerad i en enda gest. När vi korsar oss, förnyar vi det förbund som började med vårt dop. Med våra ord proklamerar vi den treenighetstro till vilken vi döptes ("I Faderns och Sonens och den helige
Andes namn"). Med vår hand proklamerar vi återlösningen genom Jesu Kristi kors.

Den mänskliga historiens största synd - korsfästelsen av Guds Son - blev den största akten av nådeull kärlek och gudomlig makt. Korset är medlet som frälser oss, som gör oss delaktiga av den gudomliga naturen (jfr 2 Pet 1:4).

Treenighet, inkarnation, återlösning - hela trosbekännelsen blixtrar till i det korta ögonblicket. I östkyrkan är gesten ännu innehållsrikare eftersom de kristna där gör korstecknet genom att hålla ihop de tre första fingrarna (tummen, pekfingret och långfingret), åtskilda från de två andra (ringfingret och lillfingret). De tre fingrarna tillsammans representerar enheten i Treenigheten; de två fingrarna tillsammans representerar föreningen av Jesu två naturer, den mänskliga och den gudomliga.

Detta är inte enbart en akt av tillbedjan. Det är också en påminnelse om vilka vi är. "Fader, Son och helig Ande" avspeglar en
familjerelation, det inre livet och den eviga gemenskapen hos Gud.

Vår religion är den enda vars ende Gud är en familj. Gud själv är en "evig familj"; men genom vårt dop är han vår familj också. Dopet är ett sakrament (av lat. sacramentum, "ed"), och genom den eden
är vi bundna till Guds familj. Genom att göra korstecknet börjar vi Mässan med en påminnelse om att vi är Guds barn.

Vi förnyar också vårt högtidliga doplöfte. Att göra korstecknet är alltså som att svära på Bibeln i en domstol. Vi lovar att vi har
kommit till Mässan för att vittna. Vi är alltså inga åskådare i gudstjänsten, vi är aktiva deltagare. Vi är vittnen, och vi svär att säga
sanningen, hela sanningen, och inget annat än sanningen. Må Gud hjälpa oss.

Rätt för felande

Om vi sitter i vittnesbåset, vilka är det då som är åtalade? Syndabekännelsen gör detta helt klart: Det är vi som är åtalade. Den
äldsta liturgiska handledning vi har, Didaché, säger att man måste
bekänna sina synder innan man kan få delta i Eukaristin. Det underbara med Mässan är emellertid att ingen reser sig upp för att anklaga oss, ingen utom vi själva. "Jag bekänner inför Gud allsmäk-
tig ... att jag har syndat".

Vi har syndat, det kan vi inte förneka. "Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss" (1
Joh 1:8). Dessutom säger Bibeln att även en rättfärdig man faller sju gånger om dagen (jfr Ord 24:16). Vi är inga undantag, och ärligheten tvingar oss att erkänna vår skuld. Även våra små synder är allvarliga ting, eftersom var och en av dem är en förolämpning mot Gud, vars storhet är omätbar.

I Mässan erkänner vi oss därför skyldiga och utlämnar oss till den himmelska domstolens barmhärtighet. I Kyrie-bönen ber vi om nåd till var och en av personerna i Treenigheten: "Herre, förbarma dig. Kristus, förbarma dig. Herre, förbarma dig". Vi kommer inte med några ursäkter eller bortförklaringar. Vi ber om förlåtelse och vi hör budskapet om nåd. Om det finns ett ord som fångar Mässans mening, så är det "nåd".

Frasen "Herre, förbarma dig" förekommer ofta i Skriften, i båda
testamentena (jfr t.ex. Ps 6:3, 31:10, Matt 15:22, 17:15, 20:30). Gamla testamentet lär oss gång på gång att nåd är ett av Guds
största kännetecken (jfr 2 Mos 34:6, jon 4:2).

"Herre, förbarma dig" har funnits med sedan de allra tidigaste liturgierna. I den latinska västkyrkan har den faktiskt bevarats i sin äldre grekiska form: Kyrie eleison. I några av de östliga liturgierna
upprepar församlingen Kyrie som svar på en längre litania" där man ber Gud om förmåner. Bland bysantinerna är dessa vädjanden förkrossade böner om frid: "I frid, låt oss bedja till Herren ... om frid från höjden ... om fred i hela världen ...