Epoker

Mellankrigstiden och Andra världskriget: England
Mörk mellankrigstid
Åren mellan de båda världskrigen var i utpräglad grad en mellankrigstid i engelsk litteratur. För Storbritannien var första världskriget en chock, nästan ofattbar för oss som är vana vid att ha storkatastrofer in på livet. Europa hade inte upplevt ett verkligt krig på hundra år. De två krig England hade varit engagerat i sedan 1815, Krimkriget och boerkriget, låg tillräckligt långt tillbaka och hade varit tillräckligt kortvariga för att ge jordmån åt soldatromantik och drömmar om ärorika bragder för fäderneslandet.
Rupert Brookes sonetter 1914 ger en skrämmande bild av den romantiska idealism som många unga förband med kriget. Men så kom det verkliga kriget, och det blev ingen elegant "jag kom, jag såg, jag segrade"-episod. Det varade i fyra år, och det kostade inalles tio miljoner soldater livet - sextusen för varje dag det varade. Det kostade det dubbla antalet i allvarligt sårade eller invalidiserade.
England blev ett av de länder som måste bära de tyngsta och största förlusterna. I de flesta engelska familjer kunde kriget mätas i dödsfall och skada till själ och kropp.
1918 kom freden, men den blev ingen idyll. För England betydde den nya problem. Storbritannien hade varit den ledande industrinationen under 1800-talet. Nu hade konkurrensen, inte minst från USA, blivit starkare, och engelsk industri mötte stora svårigheter. För världen som helhet var det en uppgångstid, men arbetslösheten var stor - det fanns ända upp till tre miljoner arbetslösa i Storbritannien 1921. En gruvarbetarstrejk samma år utvecklade sig till en storstrejk, som dock inte medförde stora förändringar. Den varade bara i nio dagar.
Revolutionshoppet brast för många på vänsterflygeln. 1929 och de närmast följande åren kom så den stora depressionen, och arbetslösheten nådde nya höjder. Och i fortsättningen, på 30-talet, kastar Hitler- tyskland sin skugga över engelsk politik.
Engelsk litteratur under mellankrigstiden kan inte helt förstås utan att ses mot denna bakgrund. För diktare som skulle göra upp balansräkning efter kriget måste det kännas som om en gammal värld helt och hållet hade fallit i ruiner. I Wilfred Owens krigsdikter kan vi se hur traditionella hållningar och välkända versformer dör i skyttegravarna och hur nya tankar och ett nytt formspråk växer fram.
Om Eliots The Waste Land (1922) skenbart består av osammanhängande fragment, så kan detta uppfattas som en illustration av hur tusentals europeiska städer och byar verkligen såg ut.
Freden från 1918 till 1939 gav inte diktarna fred. England hade under föregående sekel varit ledande i fråga om liberal och human sociallagstiftning; England hade också försvarat den fria världen då den hotades av tyranner. Men detta arv av frihet, demokrati och medmänsklighet tycktes nu vara maktlöst eller förspillt. Det är ett nederlag Eliot, Lawrence, Auden och många andra skriver om när de behandlar sin samtid - ett nederlag som ofta kändes ohjälpligt.
W. H. Auden skriver dessa år "poesi för folket", och T. S. Eliot använder en populär teaterform i sina senare dramer. Trots försök av detta slag är mellankrigstiden en period med växande avstånd mellan "folklig" och "fin" litteratur.
Nästan hela den viktorianska tiden hade de stora
romanförfattarna också hört till de mest lästa. I vårt århundrade borde utgångspunkten vara ännu gynnsammare för spridning av god litteratur - av den enkla anledningen att böcker och tidskrifter har blivit billigare i förhållande till den allmänna lönenivån.
Men Joyce, Virginia Woolf och T. S. Eliot har inte blivit folkläsning på samma sätt som Dickens och Thackeray. Därtill är deras form för speciell. Men det är inte bara en fråga om form. De västeuropeiska samhällena har blivit mera pluralistiska: skilda sociala grupper uppvisar förmodligen större skillnader i livssyn och konstuppfattning än någonsin tidigare. Och många
diktare har, antingen de önskar det eller ej, fått en akademisk läsekrets.
Romanen är den konstform som i denna mening har blivit minst exklusiv. D. H. Lawrence skriver för alla läsarkategorier, och hos Graham Greene finner vi ett med- vetet och lyckat försök att använda populärlitteraturens teknik. Evelyn Waugh är en så roande och lysande berättare att han kan uppskattas av många. Också en så svårtillgänglig författare som Joyce har i sina böcker åtskilligt som är i god mening vardagligt välbekant. Det finns möjligheter - om än inte alltid uppfattade eller utnyttjade - att dessa böcker skulle kunna läsas med utbyte av vida kretsar.
Thomas Edward Lawrence, "Lawrence of Arabia" (1888-1935), fick ett av århundradets märkligaste levnadsöden. Efter studier i Oxford deltog han i arkeologiska utgrävningar i Mellersta
Östern. Under första världskriget arbetade han i den brittiska underrättelsetjänsten och spelade, i nära samarbete med emir Feisal en viktig roll för de arabiska stammarnas frigörelse från turkarna. I den arabiska världen blev han en myt. Han deltog i fredskonferensen i Versailles men blev besviken på engelsmännens arabpolitik och lät enrollera sig som menig i Royal Air Force. Hans litterära huvudverk, Seven Pillars of Wisdom (1926; Vishetens sju pelare), är en omfångsrik berättelse om arabernas frihetskamp, men har för eftervärlden sitt största intresse som avslöjande självporträtt av en särpräglad och mycket sammansatt personlighet.
Mellankrigstiden var en period av enorma tekniska nyvinningar, liksom på andra håll i Västerlandet, men den optimism som detta faktum annars kunde ge anledning till genomsyrar endast i ringa grad litteraturen. Storbritannien lämnar mer effektiv hjälp till gamla, sjuka och arbetslösa än någonsin förr, men icke desto mindre verkar nöden större än tidigare. Ännu kan England uppvisa den prakt, den rikedom, det storslagna umgängesliv och det exklusiva klubbliv som vi förbinder med tiden före 1914, och allt detta får också sin plats i litteraturen. Men ljuset som faller på elegansen är skarpt och avslöjande.
På 30-talet ligger Hitlertyskland som ett mörkt moln över horisonten. England är traditionellt frihetens försvarare, men är landets tillstånd sådant att det är värt att försvara? De många författarna med pacifistisk inställning måste fråga sig om krig när allt kommer omkring är det enda mediet mot en totalitär stat.
Denna historiska utveckling satte djupa märken hos för- fattarna, och den faller i ögonen när vi blickar tillbaka, men den hindrade inte att personliga, icke-politiska ämnen behandlades i litterär form, under denna period såväl som under alla tidigare.
Kärleken och döden - de båda ting om vilka politiska riktningar och teorier har föga att säga - är huvudteman för flera av mellankrigstidens betydande författare. En diktare som Auden finner hos Freud ett symbolspråk som hjälper honom att uttrycka kärleken på nya sätt. D. H. Lawrence och många med honom skriver om sex med stor frihet.
Ett drag har många av denna tids författare gemensamt: de är medvetna om att de lever i ett samhälle där långt färre värden än förut är allmänt erkända. Tro, moral, politik, familj, psykologi - man får i vårt århundrade höra och läsa flera skilda meningar om dessa ämnen än någonsin tidigare. De viktorianska romanförfattarna kunde t ex räkna med att en avslutning där dygden belönades, uppfattades som en entydig kommentar av nästan alla läsare: "Sådant är livet. Om du bara är duktig och arbetsam, så blir du välbärgad och lycklig."
Det fanns författare som underlät att begagna detta mönster. Hardy och Thackeray utgör slående exempel på sådana undantag. Men regeln kändes ännu som en regel. Efter första världskriget kunde ingen författare undgå att sätta frågetecken för principen om dygdens belöning. Granater och maskingevär dödar som bekant både pultroner och hjältar.
Detta att färre tankar och ideal är allmänt erkända har haft stora konsekvenser för det litterära hantverket i vårt århundrade. Mången romanförfattare har upptäckt att det inte går att framträda som berättare i egen person. Det fälls inte längre domar för läsarens räkning - det överlåts till denne att döma med utgångspunkt från romanens mänskliga material. Romanen har inte blivit amoralisk: den sysslar nu som förr med värderingsproblem, men läsarens roll har på många sätt blivit mera krävande.
Många moderna diktare är svåra - i språk, symbolbruk och ämnesval. En av orsakerna härtill är en känsla av att människolivet kan förklaras och tolkas på många skilda sätt. Många av W. H. Audens dikter har den intressanta egenskapen att de kan läsas som freudianska, marxistiska eller kristna utsagor om livet. Det har blivit en klarare arbetsfördelning än förut mellan diktare och filosofer. Tänkare som Bertrand Russell och Rudolf Carnap har bemödat sig att finna ett symbolspråk som kan uttrycka verkligheten klart genom att undgå alla de vagheter och möjligheter till missförstånd som gängse skrift- och talspråk rymmer. Sådana filosofiska tendenser ger ingen jordmån för diktarfilosofer som Kierkegaard eller Nietzsche. Många av mellankrigstidens diktare utnyttjar medvetet vanliga ords flertydighet.
Mellankrigstidens radikala brytning med det förflutna kan också ses i ett litteraturhistoriska sammanhang. Fram till 1914 lever engelsk litteratur på arvet från romantiken. Inte så att det inte skulle förekomma något nytt, men det är först under och efter första världskriget som den klara traditionsbrytningen äger rum. Kriget ändrade, bland så mycket annat, också synen på engelsk litteraturhistoria.
Efter kriget går författarna tillbaka till engelsk renässans och barock, i viss utsträckning också till nyklassicismen för att finna förebilder. Den romantiska hjälten, rebellen mot alla normer, han som alltid har rätt, blir en allt sällsyntare gäst i böcker och på scenen. Man söker efter nya former för mänsklig samhörighetskänsla; tron på den goda uppfostrans betydelse - ett huvudtema under 1800-talet - blir mindre framträdande, och människosynen mörknar.

Litterär revolution under den första
efterkrigstiden
Den första generationen romanförfattare under mellan- krigstiden rymmer tre stora namn: James Joyce, D.H. Lawrence och Virginia Woolf. Dessa tre, som alla var födda på 1880-talet, ger den engelska romanen ny kraft och ny form. James Joyce och Virginia Woolf använder radikalt nya litterära verkningsmedel. Personemas själsliv avslöjas genom den s. k. inre monologen, och vi följer inte nödvändigtvis huvudpersonerna fram till bröllop eller död som i otaliga tidigare romaner. Det är inte hjältens levnadslopp som ger form åt romanerna utan en central symbol (t. ex. ett fyrtorn) eller en myt (t.ex. Odysséen). Tidsförloppet kan vara så kort som en enda dag.
Lawrence är också en förnyare, men mera beträffande stoffet än sättet att presentera det. Hos Lawrence finner vi personer som kämpar och som förlorar eller vinner i en konfrontation med ett samhälle där kapitalstarka och omänskliga industriföretag skjuter upp som svampar och där diverse ismer kräver underkastelse. Mot denna sociala bakgrund kämpar individer för sin gröna jord, för sin skapardrift, för ett helgjutet människoliv.
De tre stora var inte ensamma. Dorothy Richardson (1872-1957 ) skrev långa "stream of consciousness"-romaner flera år före Joyce och Virginia Woolf. Men att fylla sådana romaner med liv och form är svårt - och nödvändigt - och Dorothy Richardson lyckades sällan därmed. De tre nämnda nyskaparna har otvivelaktigt mottagit impulser från den franske filosofen Henri Bergson och från Sigmund Freud, och deras verk har paralleller i Marcel Prousts författarskap. De former av synpunktsteknik som Henry James och Joseph Conrad använder är en förutsättning för de djärvare experimenten under mellankrigstiden.
I likhet med Lawrence är T. F. Powys (1875-1953) starkt upptagen av sexualitetens makt och av döden. Powys' romaner är allegoriska och symboliska. Hans läsekrets är relativt liten, men hans fantasivärld, som i stor utsträckning bygger på folkminnen från sydvästra England, är fascinerande i sin egenart.
Aldous Huxley står mellan denna första generation och nästa och representerar på sätt och vis båda. Hans samlade verk för tanken till en mikrofon, strategiskt placerade europeiskt kulturliv från 1915 till 1950. Huxley har lyssnat sig till väldigt mycket av det som låg i tiden och återgett det, intellektuellt skärpt och effektivt.
Samtidigt med revolutionen inom romankonsten ser en ny poesi dagens ljus. Verserna saknar ofta rim och fast rytm, dikterna saminanställs av brottstycken utan mjuka overgangar, ämnen och tankar är ofta vad man traditionellt skulle kalla opoetiska, ordvalet kan vara chockerande i sin vardaglighet. Det är mera kaos än idyll i den värld som skildras. Mycket i denna lyrik ger läsaren en känsla av att uppleva ett litterärt nyodlingsarbete: här läggs nya livsområden under plogen.
Litterära strömningar har sällan en bestämd utgångs- punkt. Bakom det nya ligger kriget och ett allmänt miss- nöje med edvardiansk poesi. Gerard Manley Hopkins blir upptäckt ett fyrtiotal år efter sin död - hans poesi gör bruk av nya eller ovanliga verkningsmedel i stil och versmått. En annan plats där man kan se det nya i dess begynnelse är i kretsen kring diktaren och filosofen T. E.
Hulme (1883-1917). Hulme och Ezra Pound hörde omkring 1910 till den grupp som har fått namnet imagisterna. De önskade skriva dikter som i ett nu förenade en rik och sammansatt upplevelses alla sidor. Sådana dikter måste med nödvändighet vara korta och till brädden meningsfyllda men utan någon egentlig handling. Det sistnämnda draget är karakteristiskt för många moderna dikter: de återger inte ett handlingsförlopp utan försöker ge ord åt ögonblicket eller något tidlöst.
Förflutet och nutid flätas ofta samman som i Joyces romaner och skapar möjligheter till jämförelse och kontrast. T. S. Eliot är en centralgestalt i denna utveckling, och han följs av andra betydande diktare som W. H. Auden och Robert Graves. På 30-talet kombinerar Auden och hans krets de nya formerna för litterär teknik med ett radikalt politiskt engagemang. Men det poetiska landskapet är rikt under denna period, och det finns också diktare som skriver enklare och mera traditionellt.
John Masefield och Walter De la Marc är fortfarande aktiva lyriker. John Betjeman gör sin röst hörd i en oftast osentimental hyllning till Englands historia och nutid. I William Butler Yeats' poesi försiggår en långsam utveckling mot större realism i stilen och en mera obeslöjad bild av kärlek, ålderdom, konstens möjligheter och aristokratins undergång. Det är först under denna period som Yeats framstår som en stor modern diktare.
Edith Sitwell (1887-1964) stod för många som själva inkarnationen av modern poesi. Hennes Facade (1923) har så gott som samtliga modernismens yttre kännetecken. Hon utnyttjade det extraordinära och osköna i dikt och offentligt framträdande - på gott och ont. Edwin Muir (1887-1959) kom från Orkneyöarna, och det är något av ett under att en diktare från en sådan avkrok kunde skapa sig ett namn i Londons hyperciviliserade konstnärsmiljö. Men Muir lyckades, och det trots att han är lågmält som kritiker och närmast traditionell som diktare - Edith Sitwells diametrala motsats.

Texter&författare