Mellankrigstid och Andra världskriget:  Nordamerika     Amerika blir myndigt Den som berättar den amerikanska litteraturens historia måste höja rösten när han kommer till tiden mellan de båda världskrigen: här sker något avgörande nytt. Vi möter inte bara ett veritabelt utbrott av nya begåvningar inom prosa, drama och lyrik. Under perioden mellan Versailles och Pearl Harbor blir den amerikanska litteraturen självständig, både i förhållande till den inhemska traditionen och till det sekelgamla europeiska komplexet.  Washington Irving, Cooper och Longfellow hade under 1800-talet blivit "världslitteratur" men på Europas villkor, och det är karakteristiskt att de stora särlingarna Melville, Thoreau, Whitman och Emily Dickinson först nu blev förstådda och uppskattade efter förtjänst.  Edgar Alla Poe och Henry James hade väl satt spår i europeisk litteratur, men först efter 1920 blev dessa undantag regel. 20- och 30-talens romanförfattare - ledda av Hemingway, Faulkner och Dos Passos - påverkade mellankrigstidens europeiska prosatörer både form- och idé- mässigt.  Och med den kolossala strömmen av bestsellers, som blev resultatet av en alltmer industrialiserad amerikansk bokproduktion, tog USA revansch för tidigare perioders beroende av importerat gods. Med tegelstensromaner, Broadwaykomedier, kioskhäften och serier tvingade amerikansk förlagsverksamhet de europeiska kollegerna över i mottagarens roll. Tiden från 1917, då USA inträder i kriget, till överfallet på Pearl Harbor 1941 är givetvis inte en period som vare sig politiskt, ekonomiskt eller kulturellt låter sig uttryckas i en enkel formel. Därtill är svängningarna alltför stora - med kraschen i oktober 1929 som nollpunkten. (På börsen vid Wall Street i New York, exploderade 20-talets optimism och övermodiga spekulationer  i det stora sammanbrottet i oktober 1929, som fick följder för hela världens ekonomi. I USA betydde det bl. a. tretton miljoner arbetslösa och en nedgång i nationalinkomsten på nära fyrtio procent. Men det betydde också att den unga litteraturen blev klass- och samhällsmedveten och att den realistiska samtidsskildringen blev dominerande i roman och novell.)   Med sin skrift America's Coming-of-Age (1915; Amerika blir myndigt) satte kritikern Van Wyck Brooks (1886-1963) fingret på en central konflikt i amerikanskt kulturliv. Hans tes var att den puritanska traditionen hade varit till skada för amerikansk kultur, eftersom den så övervägande hade lagt vikten vid materiella förmåner och försummat det konstnärliga. En tunn fernissa av mer eller mindre moraliserande idealism hade skilt konst och liv.  Endast hos Walt Whitman fann Brooks en syntes av liv och konst. I ett par böcker som väckte häftiga protester illustrerade han sin teori med två av 1800-talets stora namn: Mark Twain, vars provinsiella, kalvinistiska bakgrund enligt Brooks hade hindrat honom från att fullt ut förverkliga sitt geni, och Henry James, som bara kunde lösa konflikten genom att fly till Europa. Brooks modifierade senare sina synpunkter, men 1915 var diskussionen brännande aktuell. Under förkrigsåren märktes överallt i samhällsstrukturen kampen mellan det gamla och det nya Amerika.  Å ena sidan hade man jordbruks- och småstadssamhället, där man byggde på idealen från frihetskrigets tid, höll fast vid nationens särprägel och de puritanska förfädernas höga moraliska mål, litade på sig själv och Vår Herre (stundom också i omvänd ordning) och betraktade Förenta staterna som den utvalda nationen, hederlig, oberoende och full av berättigad självtillit.  Å andra sidan hade nu det moderna industrisamhället skapats med sina bistra ekonomiska villkor och sociala problem, som liknade allt det man flytt ifrån i Gamla världen. Svårigheterna blev inte mindre av att man under åren fram till 1914 mottog stora mängder immigranter från de sydeuropeiska länderna, företrädesvis judar och katoliker, vilkas levnadssätt och ideal på många håll kolliderade med en övervägande protestantisk och puritanskt präglad befolkning. Under Theodore Roosevelts presidenttid (1901- 09) hade en våg av reformiver slagit in över landet, och Woodrow Wilson (1913-21) fortsatte där Roosevelt hade slutat. Ordet socialism blev sent omsider en anständig glosa, och till och med den konservative presidenten Taft (1909-13) försökte rätta till sociala missförhållanden. Slumkvarter sanerades, liberala kretsar i New England talade om fördomsfrihet i förhållande till  negrer och indianer, alla möjliga rörelser tog fart: för byggnadsminnesvård, mot alkoholmissbruk, för kvinnornas likaberättigande - ja, till och med barnens!  Det var som om nationen hade haft dåligt samvete och försökte gottgöra sina försummelser. Helt optimistiskt - men ack så naivt! - trodde man på allvar att alla problem skulle lösas genom en förnuftig lagstiftning när man valde ärliga män till att styra landet. Så kom kriget. De första åren var amerikanerna tämligen oberörda åskådare. Sett från en småstad i Kansas eller Colorado måste mordet i Sarajevo te sig som en avlägsen och exotisk affär. Wilson kunde gå vidare med sina reformer - Amerika engagerade sig först 1917. Nationen stod bakom presidenten då han förklarade: "The world must be made safe for democracy" (världen måste säkras för demokratin). Men han föll på sin internationalism. Det olyckliga var att han i så hög grad hade identifierats med reformarbetet att det körde fast när han föll. Den nationella enhetskänsla som kriget hade framkallat fick USA att isolera sig och gjorde inre kritik av förhållandena misstänkt. 20-talet blev en ultrakonservativ period, då välstånd och korruption gick bra i par. Det var inte idel ärliga män man hade valt till styresmän. President Harding (1921- 23) dekreterade på sin valturné att han ville föra landet tillbaka till "en normal situation": det betydde nya tullar, stopp för invandring, hot mot negrer, judar och katoliker och en våldsam hets mot socialisterna.  De konservativa Daughters of the American Revolution och den fascistiska Ku Klux Klan fick sötebrödsdagar, medan fackföreningarna måste ta det försiktigt med agitationen och förlorade hundratusentals medlemmar.  Det egendomliga var att det mitt under alla inskränkningar och restriktioner härskade en optimistisk stämning. Den tekniska överlägsenheten och det till synes ofelbara ekonomiska maskineriet fick nationen att tro på fortsatt stigande välstånd. Harding, vars tal karakteriserades som "en armé av tomma fraser som marscherade fram genom landskapet på fruktlös jakt efter en tanke", efterträddes av juristen Coolidge (1923-29), vars valspråk löd: "The business of America is business." Under hans ledning stärktes ultrakonservatismen ytterligare.  Förföljelserna mot vänsterflygeln kulminerade i rättegången mot anarkisterna Sacco och Vanzetti, som avrättades 1927. Politikern William A. White skrev i sin självbiografi om denna tid: "De svaga själarna blev cyniska. De trofasta sörjde." Mot årtiondets slut urholkades välståndet, inte minst till följd av minskade jordbruksinkomster, och i oktober 1929 kom kraschen på Wall Street. 30-talets första år blev i ekonomiskt avseende en av de svåraste perioderna i amerikansk historia. Betraktar man den från 2000-talets välfärdssynpunkt, förvånas man över att det gick att skapa en ny politik och så att säga en ny nationell hållning innanför det beståendes ramar. Men ännu en gång visade det sig att amerikanerna skyggade för alltför radikala lösningar, och extremisterna på båda kanter blev besvikna.  Franklin D. Roosevelts (1933--45) "New Deal" var med sina omfattande nödhjälpsprograrn - sociala åtgärder, lagar om sysselsättning, stöd åt jordbruket etc. - baserat på det fria initiativet. Allteftersom oron i Europa spred sig - med Hitlers maktövertagande 1933 och det spanska inbördeskriget de följande åren - bröts återigen Amerikas isolationism. Mot slutet av decenniet, då arbetsförhållanden och ekonomi var väsentligt förbättrade, kunde Roosevelt få anslutning till tesen att nationens säkerhet berodde på samarbete med de naturliga allierade bland demokratierna. Kommunism och fascism måste bekämpas, och USA gick åter in i ett storkrig "to make the world safe for democracy".   Livet i Medelstad 1929 utgav sociologparet Helen och Robert S. Lynd en nu klassisk undersökning av livet i "Medelstad", Middletown, den lilla staden Muncie i Indiana. Analysen av levnadsvillkor och kulturella vanor avslöjade föga överraskande att tekniska uppfinningar och alla vardagslivets nya statussymboler spelade större roll i kulturlivet än utrikespolitiska och nationalekonomiska problem - vilket också blev utslagsgivande för litteraturen och läsvanorna. Det har sagts att bilen har betytt mera för livsrytmen i USA än deltagandet i första världskriget. En av invånarna i Muncie uttalade: "Ni behöver inte fråga om vad det är som har förändrat förhållandena här i landet. Jag kan säga det med fyra bokstäver: A-U-T-0." Bilen är huvudpersonen i Caldwells Tobacco Road och Steinbecks The Grapes of Wrath.  Det är snarare Henry Ford än Woodrow Wilson som omskapar USA från ett statiskt till ett dynamiska samhälle, där stora befolkningsgrupper med kort varsel kan omflyttas. Också film, radio och grammofon bidrog till att ändra vardagslivets vanor. När man 1924 kunde konstatera att hundra miljoner människor gick på bio varje vecka, står det klart att det hemtrevliga familjelivet vid aftonlampan hade råkat i upplösning.  Men det innebar inte att läsningen stagnerade. Tvärtom; den ändrade bara karaktär. För varje läsare som föll ifrån för att T-Forden skulle putsas kom åtskilliga nya till, allteftersom en större procent av befolkningen fick högre utbildning. Och det gällde inte bara den yngre generationen; sedan 1915 hade vuxenundervisningen satts i system, och överallt i landet hade universiteten sommarkurser och fortbildningskurser av alla de slag.  Också biblioteksväsendet byggdes ut; i Chicago steg årliga utlåningen fem gånger så snabbt som befolkning växten under åren mellan 1880 och 1920. Den nationatiska stämningen efter kriget gav upphov till en rad skrifter och tidningar, vilkas läsarskaror först och främst ville veta något om sig själva, sitt land och sina förutsättningar.  Också i detta avseende kom nationen i rörelse, ty den ursprungliga, anglosaxiska stammen var inte längre nära nog allenarådande: nya etniska grupper skapade sina egna kommunikationsmedel och sin egen litteratur. Skiljelinjen gick inte längre mellan de olika staterna eller lar delarna, snarare mellan befolkningsgrupper eller mellan stad och land.   Förlag och författare Ett välorganiserat förlagsväsen, som under 20-talet expanderade kraftigt, stod redo att uppfylla kraven på kunskap och underhållning. Som många andra fenomen i amerikanskt kulturliv är förlagsverksarnheten en egendomlig blandning av järnhård affärsmoral och blåögd idealism (dock avgjort med tonvikten på den förra!).  Har man konstaterat förlagsredaktörens och den litterära agentens kolossala makt och insett att boken är en handelsvara som Coca-Cola och Fordbilar, måste man i rättvisans namn peka på de många djärva förläggare och redaktörer som i der 20-talet vågade inlåta sig på den nya litteraturen.  Utan personer som Horace Liveright (i Boni & Liveright) och  Maxwell Perkins hos Scribner's - mannen som hyfsade Thomas Wolfes manuskript (se s. 109) - hade avantgar (litteraturen haft betydligt hårdare villkor. Författarna hade framemot kriget fått ordnade honorar- förhållanden - royaltyn uppgick ofta till hela 20% av bokhandelspriset (Kipling satte rekord med 30%). När villkoren  senare blev kärvare, kunde i gengäld de högre upplagorna komma författarna till godo. Men det blev så småningom en djup klyfta mellan bestsellerförfattarna och andra.  En lyriker måste förlita sig på de små magasin och universitetstidskrifter som endast gav symbolisk ersä ning, och det kunde gå åratal innan han fick avsättning för en diktsamling i några få hundratal exemplar. En  romanförfattare vars bok blev vald till Book-of-the-Month (den första av de stora bokklubbarna, stiftad 1926) kunde å sin sida räkna sina royalties i hundratusentals dollar.  Viktiga inkomstkällor för de prosaister som slog igenom var de stora populära magasinen, The Saturday Evening Post, Harper's Bazaar m. fl., som kunde betala mellan två- och tretusen dollar för en novell. Astronomiska tal kom man upp till om en roman blev såld för filmatisering. En duglig litterär agent sörjde för att folket i hans "stall" också hade uppmärksamheten riktad på Hollywood när en roman kom till. Författaren som miljonär var dock ett undantag. De flesta måste fylla ut honoraren med inkomster från journalistisk eller pedagogisk verksamhet. Och en rad framstående lyriker möter vi i "hyggliga" borgerliga yrken. Den amerikanska dramatiken Den amerikanska dramatiken fick sitt stora namn i Eugene O' Neill (1888-1953). Efter en härjig ungdom som sjöman och vagabond började O'Neill att skriva under en sanatorievistelse. Hans första försök var stämningsladdade enaktare, där naturalistiska och symbolistiska inslag korsade varandra (1914-20). Senare lärde han av Ibsen, Shaw och Strindberg, tog även märkbart intryck av de tyska expressionisterna, använde sig av psykoanalysens lärdomar och visade känslighet för olika tidstypiska tendenser. I O'Neills tidigare stycken märks en kollektivistisk strävan med religiös underton, som efter hand blir starkare, med inslag av panteism, till och med av katolicism. Ett deterministiskt drag framträder samtidigt, ett slags ödesbundenhet som kommer människors handlingar och livsbanor att bestämmas av någonting utanför dem själva. De strävar alltid, mer eller mindre medvetet, efter att ingå i ett större sammanhang, inordna sig i en helhet, för att därigenom finna bot för sin individuella trasighet och vilsekommenhet. I Beyond the horizon (1920, Bortom horisonten,1957) ställs två bröder mot varandra, symboliserande havet och landet, längtan ut och den jordbundna rotfastheten. The emperor Jones (1921) och The hairy ape (1922, Ludna gorillan, 1924.) utgör O'Neills mest expressionistiska stycken, psykologiska studier projicerade i brutalt uttrycksfulla tablåer: negerhövdingen som själv blir offer för vidskeplighetens terror, den primitive fartygseldaren som får sin självkänsla underminerad och slutar i apburens förnedring. Nästan samtidigt kom O'Neill med en hårt naturalistisk tragedi i puritansk bondemiljö, Desire under the elms (1925, Blodet ropar under almarna, 1951), där motsättningarna tycks objektiverade intill det ofrånkomliga. En annan, modernare och mera komplicerad tragedi utgör The great god Brown (1926), ett spel med masker som personerna omväxlande ikläder sig och tar av sig. Masken företräder det ansikte som vänds utåt mot världen, medan ansiktet inunder visar människan sådan hon verkligen är inom sig själv. Men motsättningen mellan det yttre och det inre livet, som rymmer en fundamental amerikansk tragedi, speglar även motsättningen mellan begäret och försakelsen, mellan den öppna livsbejakelsen och den puritanska bortträngningen. Experimentet fortsätter i Strange interlude (1928, Sällsamt mellanspel,1957) med dubbelexponering genom inlagda avsidesrepliker, en scenisk roman med inre monolog jämsides med det uppenbara förloppet. Det är en skarp, freudianskt färgad analys av en kvinnas utveckling över bortträngda, förnekade böjelser till kärlekslöshet och kall maktlystnad. Tragedin är där helt förlagd till det psykologiska planet. I Mourning becomes Electra (1931, Klaga månde Elektra,1936.) har O'Neill vänt sig till antika förebilder och återgestaltar ett klassiskt tragedimöns- ter inom en nutida borgerlig familj. Våldsamma inslag av blodskam och mord har där med djärv konst skänkts en övertygande ödesprägel. Till O'Neills betydande senare skådespel hör The iceman cometh (1946, Si, iskarlen kommer, 1947), A moon for the misbegotten (1947, En måne för de olycksfödda, 1953), Long day's journey into night (1956, Lång dags färd mot natt, 1956) och More stately mansions (1962). De båda sista styckena hör till hans efterlämnade, som först förts fram vid svenska urpremiärer. Ett märkligt kraftprov är i synnerhet Long day's journey into night, en självbiografiskt hållen studie i alkoholism och familjemotsättningar, ansvarskrav och flyktfantasier. More stately mansions har bearbetats av annan hand och utgör ett sista, något famlande försök att summera en livserfarenhet och gestalta den djupgående livskonflikt som var O'Neills egen. O'Neill har ifråga om mångsidighet och dramatisk kraft knappast någon medtävlare i modern dramatik. I Amerika kan ingen ställas vid hans sida. Den som närmast förtjänar nämnas efterhonom är Maxwell Andersson (1888-1959), en stridbar och skicklig dramaturg. Han sökte en förening av realism och poesi, som tagit sig uttryck i hans skådespel på blankvers. Han förråder ingen större fantasi, hans vers blommar inte upp men ger något av en fast struktur åt hans stycken. Anderson tog gärna upp historiska ämnen, en sorts blygsam Shakespeare i kavajkostym (Elizabeth the queeen, 1930; Mary of Scotland, 1933). Men närmare aktuella problem kommer han i sina samtidsdramer. Gangsterdådet i Winterset (1935) blir till en meningsfull rättskonflikt, där våldet i sitt samspel med den samhälleliga korruptionen demaskeras. Bisarra fantasiuppträden blir i High Tor (1937), Andersons midsommarnattsdröm, till muntert gyckel med penningjäkt och trollaktig blindhet för livets sanna värden. I Key Largo (1939) möter det tidsenligt tillspetsade samvetskravet: en man ställs inför tvånget att dö för sin rättskänsla om han inte vill fortsätta ett liv utan mening. Andersons stycken är knappast stor dikt, men ändå betydligt mer än vackrare vardagsvara för teatern. Hemingway Av mellankrigstidens amerikanska prosaförfattare blev Ernest Hemingway (1898-1961) tidigt den ryktbaraste. Han var den mest utsatte företrädaren för »den förlorade generationen», för den amerikanska ungdom som direkt upplevt första världskriget och blivit märkt av sin upplevelse. Desillusionen var allmän, mötet med krigets skräck satte spår som kvardröjande ångest och oro, bitterheten och upprorskänslan tog sig en mängd olika uttryck. Hemingway reagerade med saklighet, med ett slags passiv stoicism. Han ville inte annat än tränga in till sanningen om livets villkor och framställa den så klart och åskådligt som möjligt, för att lära sig själv och andra att uthärda den. Han blev därigenom förebildlig, ett exempel på en möjlig hållning, en modern livsstil, som rymde en tragisk värdighet utan att blott- ställa sig genom uttalad känslosamhet. Hemingway förstod också att dra ut den konstnärliga konsekvensen av sin hållning, i en knapp, saklig stil där allt tedde sig faktiskt, påtagligt, direkt närvarande: ett stramt och ändå plastiskt beskrivande av händelser, förlopp, verklighet i dramatisk rörelse. Redan hans första noveller var i sin stränga och ändå liksom nonchalant självklara begränsning ovanligt effektiva ochhållfasta. Motiven kunde tyckas obetydliga, episoder från fiske, sport, tjurfäktning, gangsteruppgörelser, men rymde ständigt en fördjupning, en outsagd dimension. Som novellist har Hemingway uppehållit ett mästerskap som inte på samma sätt utmärker hans romaner. Själva restriktionen i hans hållning  och hans stilmedel tycks medge maximal funktion endast inom ett warv Ira gränsat format. Den roman som ligger närmast novellerna är The sun also rises (1926). Där dominerar stilgrepppet över motivet och lyfter det upp från det triviala och tillfälliga: vad som ser ut som ungdomligt nöjesfladder och utsvävningar antar ritualliknande struktur och avslöjar sig som en tragedi. Också i A farewell to arms (1929) bygger direkt på stilen, etsar in sina krigsscener med klar skärpa, men bryts av ett alltför känslomässigt engagemang, som slutligen närmar sig sentimentalitet, skälvande mellan de behärskade raderna. To have and have not (1937) avslöjar social upprördhet hos Hemingway och splittrar stilens sakligheten i äventyrligheter och agitation. Detsamma gäller i viss utsträckning om For whom the bell tolls (1940), Hemingways stora roman från det spanska inbördeskriget. En avsiktlig  heroisering och känslosamhet smyger sig in i skildringen av den lilla gerillagruppen och av amerikanens ömma förhållande till den misshandlade spanska flickan. Med all sin åskådlighet är det knappast en representativ krigsroman och inte heller tillräckligt fristående människoskildring. Efter ett par konstnärliga misstag har Heming-Way i The old man and the sea8 (ig52), en längre berättelse, återfunnit balan- sen, också om symboliken har sina brister och något av falsk självömkan smyger sig in i framställningen av den gamle man- nens otacksamma fiskefärd, hans resultatlösa livskamp. Faulkner Genom sin hållning, sin stil, sin konstnärliga metod har Hemingway haft ett enastående inflytande på den moderna litteraturen världen runt. Som djupsyftande och lidelsefull diktare står han likväl tillbaka för WILLIAM FAULKNER9 (1897-1962), som i många avseenden är hans motsats. Faulkner är minst av allt någon stilekonom, han är tvärtom en slösare med ord och retoriska effekter. I stället för »understatement» använder han sig konsekvent av överdramatisering, i hans böcker härskar en furiös besatthet, en strävan att uttrycka det yttersta, det obeskrivbara. Samtidigt uppvisar hans visionära scenföljder en invecklad och konsekvent konstruktion, som möjligen är helt intuitiv men kan verka som kylig ingenjörsmässig planläggning. Ingenting hos Faulkner är enkelt och rakt på sak. Han föredrar den kringgående, oförmodat överrumplande rörelsen, de ovanliga synvinklarna, det kompositoriska läggspelet som endast så småningom avslöjar sitt mönster och avger sin hemlighet. Men intensiteten i hans inlevelse är sådan att denna metodiska komplikation inte verkar ovidkommande utan snarare som en nödvändig konstnärlig avkylningsprocess. Faulkner bär på sitt arv från Södern som ett ofrånkomligt öde. Sydstaternas kraftutveckling under inbördeskriget, deras nederlag och stagnation följer honom som en på samma gång upplyftande och förkrossande upplevelse, mer än personlig, färgande hans livssyn, omslutande honom med sitt alltjämt fortgående drama, sin vakna mardröm. Hur mycket av detta som är psykologisk nödvändighet eller framskapad litterär effekt är förstås omöjligt avgöra. I sina första böcker var Faulkner ännu en stilbroderande, satirisk romantiker (något lik den dåvarande amerikanska romantikens ledare, Cabell). Men inom kort fann han sitt eget material och sitt karakteristiska berättargrepp. The sound and the fury (1929, Stormen och vreden, 1964) och As I lay dying (1930, Medan jag låg och dog, 1948) utgör hans tidiga mästerverk, ännu inte stilistiskt överlastade, med en detaljerad sinneskärpa och en psykologisk kirurgi som i sin art är utan motstycke. Romanerna handlar om släktens förfall i sydstaterna, moralisk upplösning, yttre och inre urspåring, känslonöd och desperation. I den stora romanen Light in August (1932, Ljus i augusti, 1944) gör sig lärdomarna från Joseph Conrad märkbart gällande, både i de kronologiska omkastningarna och i den moraliska undergångskurvan, kanske också i själva scenernas hallucinatoriska prägel bastardens tragedi, hans mänskliga självhävdelsesträva som vänds i självförstörelse, i oundvikligt hat till det han till det han älskar.   Likartade problem återkommer i en rad av Faulkners starkaste romaner. Två ska nämnas. Först det invecklade släktdramat i Absalom, Absalom (1936) med dess sammansättning av våldsbetonad hänsynslöshet och nästan ritualiserad moralism. Därefter den med ironisk konstfullhet sammanflätade dubbelberättelsen i The wild palms (1939), där en förrymd straffånge under en översvämning ställs emot ett ogift par på flykt undan moralens skuldkänslor. Dos Passos, Scott Fitzgerald, Wolfe JOHN DOS PASSOS (f. 1896-1970) var mellankrigstidens i sin art oöver- träffade samhällsreporter i Amerika. Han delade den ångestalstrande krigsupplevelsen med Heming\vay, men både hans civilisationskritik och hans sociala trosbehov förde honom i en helt annan riktning. Han reagerade mot krigets heroiserande förljugenhet genom att skriva om desertörer (Three soldiers, 1921). Sociologen och artisten inom honom förenades i Manhattan transfer (1925), den snabba genomskärningsfilmen från New York med sin snurrande karusell av människoöden, som slutade i tjugotalets förgyllda spekulationsraseri och nöjesjakt. Trilogin U.S.A. med dess tre delar The forty-second parallel, 1919 och The big money (1937) har färgats av trettiotalets böjelse för marxistisk samhällssyn och vill vara den uttömmande uppgörelsen med hela det system som ledde fram till kraschen 1929 jämte den efterföljande krisperioden med massarbetslöshet, folkvandringar av hemlösa, skriande nöd mitt ibland rikedomarna. Dos Passos följer där en rad typiska människoöden genom de avgörande åren och låter dem utmynna i upprörande meningslöshet, i obarmhärtiga samhällskritiska frågetecken. Efter detta ambitiösa verk, ett dynamiskt samhällsepos, började Dos Passos slå till reträtt och har efter hand förlorat sin betydelse. Som spekulationsperiodens förhäxade krönikör och så små- ningom dess tragiska offer är F. SCOTT FITZGERALD (1896-1940) värd att minnas. Som konstnär nådde han högst i romanen om en uppåtsträvande gangster, The great Gatsby (1925), medan den mera självbiografiska skildringen från Rivierans dagdrivar- kretsar, Tender is the night (1934), är vagare i konturerna. Ofullgången på annat sätt förblev THOMAS WOLF (1900-38), som under loppet av några få år utgav en rad mycket omfångsrika romaner, ett slags självbiografiskt hållna prosarapsodier. Han var en olycklig gigant med omättlig hunger och gemenskapslängtan, hans böcker är kaotiska och patetiska krönikor över förlista strävanden, svikna förhoppningar, oförlösta möjligheter.