Mellankrigstid och Andra världskriget:  Sverige    En ny generation självlärda Med arbetarrörelsens framväxt spreds läslust och bokintresse till breda samhällslager. I början stillades hungern mest med billiga följetongshäften, men med studiecirklar och folkhögskolor växte kraven på "god litteratur" och förlagen upptäckte en ny marknad: "den svenska litteraturens skatter" återutgavs häftesvis. Första gene- rationens arbetarförfattare som Martin Koch och Dan Andersson fann nya läsare samtidigt som gamle Strindberg åter nådde jätteupplagor. Åren kring 1930 bröt en ny generation arbetarförfatta- re fram med namn som Vilhelm Moberg, Ivar Lo Johansson, Jan Fridegård och Moa Martinson. De kallas med ett samlande namn för "de självlärda" eftersom de tvingats ut i kroppsarbete redan som små och fatt tillkämpa sig bildning på egen hand. Likt en stor del av städernas arbetarklass var också dessa författare första generationens invandrare från landsbygden. Sina föräldrar hade de kvar på landet och banden var starka. Detta förklarar det stora inslaget av lands- bygdsskildring hos dem. Inom bondebefolkningen har de sociala klyftorna alltid varit stora. Under 1800-talet var det bara hälften som över huvud taget hade egen jord - resten var "obesuttna" torpare, backstugusittare, daglö- nare och statare - och flertalet självägande bönder ägde bara små- tegar som knappast kunde delas. Med industrialismens framväxt expanderade kapitalstarka storbönder på de små familjejordbrukens bekostnad och när barnkullarna samtidigt växte tvingades många unga bönder och bondefamiljer att emigrera - mellan 1850 och Första världskriget utvandrade minst en miljon av dem till USA. Den svenska landsbygd som träder fram i arbetarförfattarnas verk är alltså ett klassamhälle: i pyramidens topp en överhet av storbön- der, fogdar och fiskaler, vid dess fot en majoritet av fattiga småbru- kare. Också inom majoriteten varierade levnadsvillkoren - att vara småbrukare på egen torva var något annat än att vara statare och utlämnad åt en godsherres godtycke. Men ett hade landsbygdens fattiga gemensamt och det präglar romanerna om dem: det slitsam- ma kroppsarbetet. Vilhelm Moberg och flykten från landsbygden Med VILHELM MOBERG (1898-1973) får den svenske bonden sin store epiker. Ingen har som han skildrat livet i torparstugor och hemman med ständigt slit, nödår och enkla glädjeämnen. Moberg själv stammade från generationer av soldattorpare och hans far var indelt soldat, sedermera småbrukare i Värendtrakten i södra Små- land. Trots sina väldiga framgångar som författare bevarade Moberg alltid känslan för sitt ursprung, dess bondeindividualism och starka frihetslängtan. Han behöll också livet ut bondens inrotade misstro mot stadsliv och all slags överhet, i synnerhet banker, fogdar och ämbetsmän. Samtidigt insåg han att den omvandling landsbygden genomgick under mellankrigstiden var oåterkallelig, men han var inte den som tänkte förgylla det som skedde. Han såg hur storstäder- nas ljus varje år lockade tusentals bondeungdomar, de bländades av pengar, nöjen och bekvämligheter - och vad fick de på köpet? Enformiga arbeten och själslig tomhet, en katastrofal förlust av livskvalitet. Vissa stod ut, andra gick under - av Mobergs böcker handlar inte så fä om det mänskliga priset för flykten från landsbyg- den. I andra skildrar han gångna tiders bondekultur utan att påtag- ligt försköna livsvillkoren, vilket är anmärkningsvärt för en man med hans inställning. Mobergs bästa böcker är de i det stora Utvand- rareposet, men han har också gjort viktiga insatser som samhällsde- battör, anti-nazistisk beredskapsdiktare, historiker och självbiogra- fisk författare. Äreminne över den indelte soldaten Hans första insats var naturligt nog att resa ett äreminne över den ursvenske indelte knekten. I romanen Raskens (1927) tecknas med frän realism och en hjärtats berättarglädje människor och miljöer han kände från sin egen barndom. Huvudpersoner är soldat 132 Gustav Rask och hans hustru Ida. Boken skildrar deras arbete med att föda sig själva och sina barn i en hård tid. Jordbrukets underklass var stor och bristen på jord skriande så den förlupne drängen Gustav Karlsson skattade sig lycklig över att hans imponerande storlek och kroppsstyrka gjort honom till indelt soldat. Kompanichefen döpte enväldigt om honom till Rask och satte in honom i hans nya ställning. "Så kom nu Rasken hemmarscherande från Hultsfreds slätt med ränsel och gevär en eftermiddag i början på bärgseln för att ta torpet i roten nummer 132 i besittning. (---) Stugan hade byggts på en liten upphöjning vid byvägen och omgavs av åkerbitar på alla sidor. Nedanför åkern låg en slåtteräng, och där den slutade tog beteshagen vid. I hagen lågo ett par nyligen uppbrutna lyckor; dem medräknade skulle den odlade arealen uppgå till så när halvtannat tunnland. (---) Torpet var inhägnat med en halvrutten gärdsgård. Den nye innehavaren trädde in genom en grind, som stängdes med en träklinka och hängde där och gnällde på sina nötta enevidjor. Från grinden ledde en gångstig genom åkerlapparna tipp till stugan. Dennas ena gavel skuggades av en stor, vittutgrenad surapel; några ädlare fruktträd växte inte på torpet." Rasken tar sitt fallfärdiga torp i besittning. Det blir knappt om födan. Något skall ju de kringboende bönderna bidra med varje år, men det räcker inte långt. Efter att ha varit på vippen att trilla dit på den inbjudande Nergårds-Anna tar sig Rask i kragen och gifter sig med den präktiga Ida. Barnkullen växer, familjen lever ett strävsamt liv, röjer de steniga åkrarna och bryter ny, mark. Rask blir med åren sliten och lynnig och svår att leva med för Ida, som får kämpa hårt för att hålla ihop hemmet. När så Rasken förlorar sonen Axel går det honom hårt till sinnes; han blir vrång och sluten, super och är otrogen med Nergårds-Anna. I fvllan och villan råkar han förfrysa en fot och dör i kallbrand. Raskens blev en stor framgång: den är välkomponerad, ytterst väl- skriven och faktiskt den första svenska bondeskildring av klass som skrivits av någon som stammar direkt ur den miljö som beskrivs. Moberg har en genuin berättarbegåvning och hans sakkunskap är stor - han har levt detta liv bland dessa människor, han har bonde- livets rytm i blodet och kan därför berätta så övertygande om både vardag och arbete. Detta kunnande använder han också när han i några följande romaner skildrar sin samtid: ungdomens flykt från landsbygden på 20-talet, den äldre generationens bitterhet över att se barnen, ålderdomens enda glädje, lämna dem och de mänskliga tragedier som föds ur detta. Rid i natt En hyllning till böndernas frihetsanda och samtidigt ett bevis på att han hade ett betydande civilkurage, gav Moberg under Andra världskriget med romanen Rid i natt! (1941). Handlingen tilldrar sig på 1600-talet då drottning Kristina utlämnar fria svenska bönder åt tyska adelsmäns krav på dagsverken och skatter. Problemet gäller motstånd eller underkastelse och ingen kunde missa den aktuella politiska syftningen: Hitler-Tyskland fick svensk malm till sina kano- ner, kunde transportera sina ockupationssoldater till Norge på svensk järnväg och Gestapo fick många flyktingar paketerade och återlämnade av svensk polis. Varken romanen eller den dramatise- ring Moberg gjorde av den kunde förbjudas - de var alltför bra, de var historiskt ytterst väldokumenterade, de vann snabb spridning och när pjäsen spelades utbröt ideliga spontana applåder. Moberg rörde här om i den nationella skamkänslan och det var en direkt personlig risk han tog: 1941 var interneringslägrens och de nazistiska medlöparnas år. Ett epos över emigrationen Efter år av forskarmöda gav sig Moberg i kast med sitt livs verk, de fyra romanerna om 1800-talets svenska emigrationsvåg till Amerika: Utvandrarna, Invandrarna, Nybyggarna och Sista brevet till Sverige (1949-59). Böckernas folkliga genomslagskraft framgår av att de är de mest sålda, lånade och lästa svenska romanerna av alla. Första delen beskriver hur en skara småbrukare lämnar sin hemsocken i Småland för det förlovade landet Amerika. De flyr lika mycket den fattigdom som trycker dem som den religiösa och världsliga överhet som förtrycker dem. Vi far följa deras uppbrott och vådliga färd över Atlanten. Efterhand utkristalliseras några huvudpersoner: den trulige Karl-Oskar, hans blida hustru Kristina och hans drömske bror Robert. Andra och tredje delen berättar om hur de tar sin nya mark i besittning, om hur några av dem lyckas skapa sig ett visst välstånd medan andra, bl.a. Robert, går under. Karl-Oskar växer under berättelsens gång till en symbol för nybyggaren, den som alltid bryter sin egen livsväg och sin mark med outsinlig envishet. Hustrun Kristina är inte lika stark men desto tapprare. Hennes liv har tre pelare: Gud, maken och barndomshemmet. Hon har svårt att finna sig till rätta i vildmarkslandet och på nätterna plågas hon av hem- längtan. Till slut insjuknar hon i sin tionde barnsäng. När hon döende smakar det första astrakanäpplet från en av hembygdens plantor finner hon äntligen ro: "Jag ä hemma." Sociala reportage Att presentera IVAR LO-JOHANSSON som kvällstidningarna pre- senterar aktuella personer är ett sätt att la grepp över ett författar- skap som varade i över 60 år. I 70-årsåldern skrev författaren sju novellsamlingar som utnämndes till "några av den svenska litteraturens största verk". Tio år senare fortsatte han med fyra bästsäljande memoardelar på sammanlagt 1807 tättryckta si- dor. Våren 1990 lade han ned pennan för gott. Ivar Lo-Johanssons ställning i modern svensk litteratur är således unik. Sven Delblanc har kallat honom en stor och ymnig sörmländsk ek som regelbundet går i blom och släpper sina gyllene ollon till marken, där litteraturens unggrisar förnöjt grymtande kan hämta all den näring de behöver. För överblickens skull kan hans författarskap indelas i fem ämnesområden: sociala reportage, statarberättelser, utvecklingsromaner, passionsnoveller och memoarer. Som ung fotvandrade och arbetade han sig genom Europa vilket resulterade i resedagböcker från arbetarnas Frankrike och England - bl.a. en uppföljning av Jack Londons berömda bok om Londonslum- men - och en förnyelse av den litterära reseskildringen i Sverige. Därefter följde reportage och stridsskrifter om idrottens urartning, statarnas villkor, sexualhyckleriet vid ungdomars uppfostran etc. Hans inlägg har alltid varit omstridda men ofta lett till reformer. På 50-talet förde han en kampanj mot samhällets behandling av fattiga åldringar och krävde i reportage, artiklar och radioanföranden frivård och hemhjälp i stället för anstaltsintagning. Efter några år blev det resultat och enmanskampanjen Lo Johansson fick följande famösa brev undertecknat Gunnar Sträng, socialminister: "Som Du kanske observerat så följer Kungl. Maja Dina råd och anvisningar ifråga om åldringsvården för fulla segel. Pensionärslägenheter byggs, stugor på landet repareras och åldringsvårdarinnor är i gång som s.k. social hemhjälp. De öppna vårdformerna slår och är populära bland de gamla." "Statarnas ombudsman i dikten" blev Ivar Lo Johanssons hederstitel som tack för hans ettriga kamp mot statarsystemet. Statare kallades de lantarbetarfamiljer som inte hade penninglön utan avlönades med husrum och livsmedel efter en särskild stat - en lista som angav hur många ägg, hur mycket potatis, mjölk etc. familjen hade rätt till per år. Till ett visst datum varje år kunde godsägaren, eller statarfamiljen, säga upp kontraktet. Under resten av året "tillhörde" stataren, hans fru och barn med all sin arbetskraft godsägaren. Någon egen jord hade de inte. Så långt ner på samhällsstegen befann sig statarna att deras stora dröm vanligen var att avancera till torpare, dvs till att kunna hyra en bit jord och betala med en del av skörden och ett visst antal dagsverken hos jordägaren. Ivar Lo-Johansson var själv statarbarn men hade lyckats bryta sig ur fattigdomens onda cirkel och etablera sig som författare med stora planer om kommande romanprojekt. Plötsligt lade han allt detta åt sidan. Det gällde ju inte bara att rädda sitt eget skinn - vilken framtid hade egentligen alla de andra bleksiktiga och tärda barn han vuxit upp med? Innan han kunde hänge sig åt sina personliga uttrycksbehov kände han att han måste fullgöra ett upp- drag åt sin samhällsklass. Så blev Ivar Lo Johansson lantarbetarnas diktare. I enlighet med sin natur gick han grundligt tillväga. Han följde under flera år ombudsmännen på deras resor bland statarna, bedrev arkivforskningar och skrev berättelser eller kulturartiklar för Lantarbetarfackets tidning. I romanen Godnatt jord (1933) gav han en bred och inträngande skildring av livet i statarlängorna på herrgårdarna i Sörmland, i Bara en mor (1939) speglas villkoren genom ett enskilt kvinnoöde. Novellsamlingarna Statarna I-II (1936-37) och jordproletärerna (1941) tecknar med hjälp av episoder och enskilda öden lantarbetarnas och statarnas historia från 1700-talet till samti- den. När detta tvångssystem avskaffades 1944 ansågs en väsentlig del av äran tillkomma Ivar Lo Johansson. Jan Fridegård, individualisten Medan Ivar Lo-Johansson lade band på sitt starka intrese för det egna jaget så länge han skrev "på uppdrag" av sin samhällsklass var JAN FRIDEGÅRD (1897-1968) från början den utpräglade indivi- dualisten. Han såg sitt liv som en enda seg kamp för att bevara sin egenart som människa. Fridegårds "hjältar" är ofta människor i omständigheter av värsta slag vilket gör dem bittra och aggressivt hatiska och Fridegård som berättare lägger ingenting tillrätta. I denna oryggliga uppriktighet ligger mycket av hans särart. Trilogin om Lars Hård - Jag Lars Hård, Barmhärtighet och Tack för himlastegen, 1935-36 -  berättar historien om en ung och vek statarpojkes kamp för livet, om hans försök att bli en fungerande människa trots alla upplevelser av prygel, tvångsarbete och fängel- ser. Det är inte familj eller kamrater som sargar hans livsnerv utan det är samhället - det är på grund av fattigdom han hamnar i straffmaskineriet. Han förråas, hatet och den förnedrande arbetslös- het som följer på fängelsetiden är på väg att göra honom asocial och kriminell. Det som räddar honom är slutligen hans starka känsla för den egna familjen och föräldrarna. Fridegård var själv statarpojke från södra Uppland och hade gått igenom en liknande uppväxt. Att helt utan förkonstling "skriva av sig" tyngden av det självupplevda blev hans räddning. Tonen i böckerna är trotsig och upprorisk, men författaren försöker inte släta över eller be om ursäkt: Lars är sådan ni gjort honom, tycks Fridegård säga, så håll tillgodo! När böckerna kom ut förde vissa tidningar kampanjer för "en renare litteratur" och Lars Hård utpekades av ledande litteraturkritiker som "rå och vidrig". Författarens bild infördes i en av Stockholms fina tidningar (vilket då var ovanligt vid en debut) och Fridegård blev bespottad på öppen gata, när han råkade förirra sig upp på Östermalm. Det dröjde många år innan verkligheten bakom romanernas skildringar allmänt erkändes och Fridegårds värde som författare accepterades. Så småningom kom Fridegård att skriva om vikingatidens trälar, inte bara om sin egen tids. I Trägudars land (1940), Gryningsfolket (1944) och Offerrök (1949) berättar han om trälen Holme, den okuvlige och upproriske. Det är en ytterligt spännande historia, full av larmande drabbningar och blodiga offerfester men den har även inslag av en trevande mänsklig värme som gör ett rörande intryck mitt i all oförsonlig hårdhet. Som skildring av vikingatidens samhälle och människor står den i särklass inom svensk litteratur. Fridegårds stil har också utvecklats under intryck av den isländska sagans korthuggna och kyligt konstaterande ton. Till arbetets och kamratskapets ära JOSEF KJELLGREN (1907-48), tidigt död i tbc, är vid sidan av Ivar Lo Johansson periodens främste skildrare av människor i arbe- te. Kjellgren beskriver det hårda kroppsarbetet som både nyttigt och nödvändigt och han håller kamratskapet och klassolidariteten i ära - så ser hans livsåskådning ut. Utifrån den och sin egen erfarenhet av ett liv i hårt arbete skriver han sina romaner och noveller. Sin främsta insats gjorde han som sjömansskildrare, framför allt med berättelserna om lasttrampen S/S Smaragden och de sjutton männen ombord: Smaragden, 1939, Guldkedjan, 1940, och Kamratskap mellan män, 1947. Den nedgångna ångaren är ute på sin sista färd från Kanarieöarna, men förliser i Östersjön. Ute på det nattliga havet finns några få överlevande, ensamma med sina tankar, minnen och drömbilder. Berättelserna är med sin kunniga och skarpetsat realisti- ska skildring av livet ombord unika för svensk litteratur. Detsamma gäller beskrivningen av sjömännen själva och den unika arbetsge- menskap förhållandena på den tidens fartyg framtvingade och som yrkets traditioner förädlat: "den enskildes plikt mot alla - allas plikt mot den enskilde." Två kvinnovärldar De mest uppmärksammade kvinnliga författarna i Sverige under mellankrigstiden var Agnes von Krusenstjerna och Moa Martinson. Få författare torde ha så lite gemensamt som de: Moa Martinson, arbetarflickan som mot alla odds blir en av Sveriges mest lästa och firade författare, och Agnes von Krusenstjerna, en adelsflicka ur de bästa kretsar, sprungen ur just de släkter som ägde herrgårdsåkrarna där Moa Martinsons anhöriga under århundraden släpat fram sina liv. Deras författarskap vittnar vältaligt om hur avgrundsdjup skill- naden i levnadsvillkor kunde vara för olika kvinnor - och i stor fullbordade hon under 20- och 30-talen tre romansviter om människor ur den egna släktens värld: Tony-serien (i tre delar, 1922-26), Fröknarna von Pahlen (sju delar, 1930-35) och Fattigadel (fyra delar 1935-38). Som arbetsinsats var de imponerande, som konstverk var de ojämna - men som sedeskildringar inifrån en dittills hermetiskt tillsluten societet var de dynamit. Den första romanserien berättar om "Tony - med ett öde snarlikt hennes eget - hennes uppväxt och möte med sexualitet och sinnessjukdom. Så öppenhjärtigt hade flickors pubertet och första sexuella erfarenheter aldrig tidigare behandlats. Von Pahlen-serien handlar om hur kärlekens renhet och livs- kraft hotas av släktens psykiska degeneration som lösgör perversa erotiska böjelser. Dessa avsnitt fick Bonniers förlag att kräva stryk- ningar - annars varken "vill eller törs" vi ge ut det, skrev de. Agnes von Krusenstjerna fick ge ut de sista delarna av von Pahlen-serien på annat förlag. Böckerna väckte mycket riktigt ett ramaskri. I den hetsiga debatt som följde, den s.k. Krusenstjernafejden, krävde anhängare av den amerikansk-engelska rörelsen "Moralisk upprustning" censur medan större delen av den unga författargenerationen stödde författarinnans och litteraturens rätt att skildra hela verkligheten. I dag väcker den öppna erotiken i Agnes von Krusenstjernas skildringar inte längre några stormande känslor. I stället är det Älskande par (i von Pahlen-serien) som uppmärksammas. Den skild- rar ett kvinnokollektiv och deras försök till samliv som självständiga individer utan män. Några nordiska berättare När man läser en litteraturhistorisk framställning av mellankrigsti- den kan man få intrycket att litteraturen helt dominerades av moder- nister, med ett och annat tillskott av självlärda arbetarförfattare. Så var det nu inte. I ett historiskt perspektiv koncentreras intresset dels på det typiska för en viss period, dels på det nya som får betydelse för framtiden. För att något motverka detta presenteras här några nor- diska berättare som gick sina egna vägar och inte riktigt låter sig infogas i några grupperingar. SIGRID UNDSET Norskan SIGRID UNDSET (1882-1949) använde sig i hög grad av egna upplevelser när hon började skriva romaner. Hon ville hävda kvinnors rätt till både arbete och familj, men hon tvingades se hur slit och släp urholkade lyckodrömmen på båda områdena. Hennes tidiga romaner, t.ex. Jenny (1911), skildrar sakligt och illusionsfritt unga yrkesarbetande kvinnor i en brytningstid. De försöker förena sina "traditionella" kärleksdrömmar med ett arbete som utvecklar deras självständiga jag, men finner att de inte klarar det; huvudper- sonen i Jenny tar rentav sitt liv. Sigrid Undset söker sig fram mot en egen berättarton: hennes saklighet ger utslag i noggrann och detaljrik miljöskildring, hennes illusionsfrihet i en skarp psykologisk blick. Men först när hon fogar in den sakliga noggrannheten och den psykologiska skärpan i en kristen och katolskt bred och fantasirik episk framställning finner hon sin egenart som berättare. Den kristna medeltida kulturen fascinerade Undset och hon valde själv att konvertera till katolicismen, inte minst på grund av den djupa historiska kulturen som fortfarande lever i den katolska kristendomen. Det sker i den stora medeltidsrornanen Kristin Lavransdatter (1920-22). Romantrilogin består av: Brudkronan, 1920, - Husfrun, 1921 och Korset, 1922. Berättelsen utspelas under norskt 1300-tal och vi får följa Kristins utveckling från ung oskyldig flicka till brud och älskarinna, liksom hennes tid som mor och myndig husfru, en strålande religiös och blodfull kvinna som gör starkt intryck på de män som kommer henne när. Hennes kontakt med sin biktfader i katolska kyrkan är viktig för hennes själsfrid. Kristin vistas en tid i ett kloster, där hon tillägnar sig en allsidig bildning. Kristin är en kvinnonatur som ger och tar av livets naturliga och övernaturliga fullhet och som genom sin livsaptit och handlingskraft får mer än sin beskärda del av såväl kärlek och lycka som bittra besvikelser. När hennes make Erland förödmjukar henne och struntar i gårdens skötsel vacklar hennes tillvaro, men hon lyckas härda sig och omvandla sin besvikelse till stolthet. Medan maken dras allt längre in i politiska och krigiska förvecklingar tar hon ett fast grepp om gården, fostrar sina åtta barn och kan till slut överlämna en välskött storgård i äldste sonens händer. Kristin söker sig med åren allt mer till det heliga. Genom att vara sina medmänniskor till hjälp vill hon sona sina synder. Romanen blir därigenom Nordens kanske främsta skönlitterära analys av synden i vanliga människors liv. Efter ett långt och handlingsinriktat liv ägnar Kristin på ålderdomen sitt liv åt kristen meditation och botgörelse när digerdöden sveper fram över bygden. Nästa stora roman av Sigrid Undset blev Olav Audunsson i Hästviken från 1925. Den utspelar sig på 1200-talet: Bonden Steinfinn har hämtat den unga flickan Ingebjörg till sin gård Frettastein, trots att hennes far lovat bort henne till bonden Mattias. Ingebjörg föder flera barn, bland dem dottern Ingunn. Mattias överfaller och fängslar Steinfinn, som räddas av sin fosterson Olav Audunsson. Olav blir nu huvudpersonen och skildringen innehåller de skuldproblem som människas kärleksliv ofta hamnar i, hämnden ligger kvar som ett starkt begär och mord sker i passionens tecken. De stora motiven trohet-skuld-synd, som fanns i Kristin Lavransdottir, återfinner läsaren här, men kanske inte med samma friska intensitet. Kyrkan och den gemensamma värdegrunden skildras -- att söka frid är ett dominerande tema i denna roman. Sigrid Undsets historiska bildning var omfattande och hon var på ett katolskt sätt sakligt intresserad av kulturföremål från äldre tider, påminnande om det medeltidsintresse vi har i våra dagar. I Kristin Lavransdatter förenas dessa intressen med hennes förmåga till exakt, detaljrik miljöskildring och kristen moralisk och psykologisk klarsyn. Resultatet överväldigade inte bara den tidens läsare och litterära domare - hon fick Nobelpriset 1928 - utan också dagens: den svenska översättningen av Kristin Lavransdatter har på senare år blivit en flitigt nytryckt klassiker. Romanen har också delvis filmats.  Tillsammans med JRR Tolkien är hon troligen den viktigaste katolska skönlitterära författaren i 1900-talets Europa. En sparsmakad stilkonstnär CORA SANDEL, pseudonym för Sara Fabricius (1880-1974), var också från Norge. Hon är inte epiker som Sigrid Undset men hennes psykologiska skärpa är densamma. Stilen är koncentrerad, klar och finsmakat ironisk. Hon debuterade först vid 46 års ålder och publi- cerade inte mycket, bara några novellsamlingar och korta romaner. Hennes författarskap beskrivs kanske bäst med Hjalmar Söderbergs ord om sitt eget: "en smal men klar stråle." Cora Sandels huvudverk är en utvecklingsroman i tre delar: Alberte och Jakob (1926), Alberte och friheten (1931) och Bare Alberte (1939). Som flicka i en nordnorsk medelklassfamilj med knaper ekonomi får Alberte från första början lära sig att försaka: för sin brors, sina föräldrars och de sociala fördomarnas skull. Hon måste sluta skolan till förmån för sin bror när föräldrarna inte har råd att utbilda båda. Den dystra stämningen i hemmet och föräldrarnas förgrämdhet gör henne inbunden och frusen till kropp och själ. Hon blir tafatt och ängslig men är samtidigt klarögd och genomskådande. Hon ser igenom all förställning och är klart medveten om att hennes obetydliga yttre och kantiga sätt gör henne oälskad i föräldrarnas ögon och ointressant i jämnårigas. Hon vägrar godta en anvisad friare, bryter sig loss från den norska småstadens kvävande konventioner och beger sig till Paris. Där lever hon länge ensam, försöker skriva på en roman men blir med barn och flyttar åter till Norge, till barnafaderns hemgård. Samlivet med mannen går över styr, men barnet växer sig fritt och starkt i den trygga bondemiljön. Alberte kan nu göra romanen färdig och lämnar till slut barnet i farföräldrarnas vård för att skapa sig en framtid som författare i Oslo. I sina noveller skildrar Cora Sandel ofta förlorarna i livets och samhällslivets strid, små vardagliga människoöden som i sin obetyd- lighet annars sällan lockar konstens bergsbestigare. Men för henne är dessa obetydliga människor, ofta kvinnor, livets verkliga hjältar och hennes sätt att skildra dem, med sympati och värmande med- känsla, återger dem något av den heder livet förvägrat dem. Just en sådan människa är huvudperson i Kranes konditori (1945). Boken är en roman men genom att handlingen är koncentrerad till en enda dag och en och samma plats liknar den i mycket en novell. Cora Sandel har kallats "en valörernas mästare" för sin osvikliga känsla för nyanser in i minsta sinnesförnimmelse, en konst hon särskilt renodlar i sina noveller. Hon utgav flera samlingar och gjorde själv ett utsökt urval i Vårt vanskelige Iiv, (1960). Aristokrat och estet KAREN BLIXEN (1885-1962) stod helt vid sidan av alla moderna litterära strömningar. Hon var danska men hade tillbringat många år på en egen kaffefarm i Kenya, där hon fascinerats av de svartas naturnära leverne och muntliga berättarkonst. Den afrikanske farm (1937) handlar om detta. Hennes livsinställning var estetisk och aristokratisk - det är mer väsentligt hur man gör någonting än vad man gör - och både erfarenheter och livsinställning har spelat in i utformningen av hennes berättelser. I debutboken Sju romantiska berättelser (Seven gothic tales, 1934, på danska 1935) och den efterföljande Vinter-eventyr (1942) berättade hon helt enkelt historier i gammaldags mening och vann en stor publik. I mycket återknyter hon till romantikens skräckberättelser (s. 196 ff.) och förlägger gärna handlingen till just den perioden. Männen i hennes berättelser är påfallande ofta chevalereska adelsmän av yppersta härstamning och kvinnorna strålande skönheter med guldglänsande korkskruvslockar. Därtill är intrigerna fullmatade av romantisk skåpmat som nattliga ritter, dubbelgångare och personförväxlingar. Det som höjer Karen Blixens versioner av sådana klassiska äventyr över veckotidnings- nivån är dels att de är så kraftfullt berättade, dels att språket är medvetet och skickligt utmejslat. Jantelagen mitt ibland oss AKSEL SANDEMOSE (1899-1965) föddes och växte upp i en liten stad på Jylland. Han började som dansk författare men flyttade efter en tid till sjöss till Norge. Här fick han perspektiv på uppväxtmiljön, började skriva på norska och kunde ta itu med ämnen som han tidigare ryggat inför. Av hans romaner är det egentligen bara den om den cyniske sol-och-våraren i Tjrerehandleren (1945) som berättas enkelt och kronologiskt. De övriga saknar yttre sammanhängande handling i vanlig mening. Inte så att där inte händer något - tvärtom! - men handlingarna ligger vanligen långt bakåt i tiden. Det som är romanernas egentliga ämne är huvudpersonens uppgörelse med sig själv, hans försök att nå klarhet i exakt vad som hände och varför. Romanerna blir självanalyser av osedvanlig intensitet och djup. Sandemose skapar en slags "psykoanalytisk roman", där be- rättarjaget är både analytiker och patient. I En flyktning krysser sit spor (1933) rannsakar sjömannen Espen Arnakke sig själv. För sjutton år sedan begick han ett mord, och nu är han redo att gå till botten med orsakerna. Hans självrannsakan för honom tillbaka till barndomen: hur blev han egentligen den han är? Hans uppväxt i den lilla staden Jante formades helt av "Jante- lagen", en inskränkt och fördummande flockmentalitet som kräver varje individs fullständiga underkastelse. "Detta är Jantelagen: 1 Du skall inte tro att du är något. 2 Du skall inte tro att du är lika god som vi. 3 Du skall inte tro att du är klokare än vi. 4 Du skall inte inbilla dig att du är bättre 5 Du skall inte tro att du vet mera än vi.... Jantelagen är en ängslig moralism som inympas i var och en från barnsben och Far dem att avundsjukt bevaka varandra. All individu- ell särart, alla steg som för bortom det invanda och snäva perspekti- vet i familjen, klassen eller samhället bestraffas. Varje avvikelse möts med utfrysning och ordlös terror, tills den utsatte fogligt klipper sina egna vingar och snällt sätter sig på grenen bredvid de andra själv- stympade andarna. Men Jantementaliteten alstrar aggressioner och undertryckt hat. En dag kan det explodera - som hos Espen. Är han mördare så är det Jante som gjort honom till det, menar Sandemose. För Sandemose är Jantelagen inte något unikt för frikyrkliga småstäder i Norden under det tidiga 1900-talet. Den är universell. Den sticker upp sitt äckliga tryne överallt där en auktoritär miljö tvingar den enskilde till konformism och underkastelse under yttre normer som inte far diskuteras och än mindre ruckas på. I sådana miljöer formas människor till en slags "inre fascism" med fördum- ning och förakt för det avvikande eller främmande som utmärkande drag. Samma år som En flykting ... kom ut röstades nazismen i god demokratisk ordning till makten i Tyskland, ett av Europas främsta kulturländer. Många famlade efter förklaringar och vid sidan av den politiska debatten om vilka samhällskrafter som stod bakom Hitler uppstod bland intellektuella också en diskussion om "fascismens psykologi". Här blev Sandemoses roman mycket uppmärksammad och "Jantelagen" ett internationellt begrepp. Boken översattes snabbt till många språk och hör i dag till 1900-talets odiskutabla klassiker. Inför de ständigt nya upplagorna omarbetade Sandemose flera gånger boken. Sedan Norge ockuperats 1940 hade Sandemose Gestapos rappor- törer inpå knutarna och en natt flydde han hals över huvud till Sverige. Också denna gång ledde uppbrottet till en häftigt självrann- sakande roman, Det saundne er en drem (1944). Här, liksom i det sista betydelsefulla verket Varulven (1958), är huvudpersonen han själv i lätt förklädnad. Båda romanerna är en slags rättegångar med det egna jaget, där berättaren ställer sig själv mot väggen för att reda ut sitt liv. Hans handlingar synas ingående och medvetna motiv ställs mot dolda inre drivkrafter. Rättegången mot jaget visar på de onda krafter som var och en av oss bär inom sig men inte vågar röra vid. Eyvind Johnson, den europeiske stilisten Bland svenska romanförfattare har EYVIND JOHNSON (1900-76) en särställning genom sin mångsidighet. Den omfattande bildning han efterhand nådde, skaffade han sig helt och hållet på egen hand - detta att han var självlärd och i ungdomen försörjt sig som arbetare var det som förenade honom med arbetarförfattare som Vilhelm Moberg och Ivar Lo Johansson. Som bred epiker och människo- skildrare når han knappast upp till deras styrka, som stilist och berättarteknisk förnyare står han däremot i en klass för sig. Han är en berättare som ständigt söker utveckla sina uttrycksmedel för att avvinna dem ny kraft och han prövar gärna olika metoder och berättarvinklar i ett och samma verk. Det är inte alltid han lyckas i sina djärva företag, men även misslyckandena har betydelse för senare framstötar och rymmer ofta enskilda avsnitt som är lysande. Hans bästa verk kom till dels på 30-talet dels under efterkrigsåren då han med sina historiska romaner vann internationellt rykte och Nobelpris. Prövoår och genombrott Redan av debutromanerna på 20-talet framgår det att Eyvind John- son inte bara ville överta redan upparbetade berättartraditioner utan också förnya dem. I flera realistiska småstadsromaner anknyter han till tiotalisterna och Hjalmar Bergman på samma gång som han prövar nya berättargrepp, t.ex. inre monolog. Flera romaner var också skrivna under längre vistelser i Paris och på sitt trevande sätt visar de de första genomslagen i svensk prosa från Joyces och Prousts experiment. Penningnöd drev hem honom från Pais i slutet av 1923. Han fann då Sverige vara dumdrygt och främmande för Europa. På några veckor under denna tid skrev han sin debutbok "De fyra främlingarna", vars ursprungliga titel vad: Moder Hunger. Det är en novellsamling där en av novellerna, "Vallberg" är en historia om en karusellägare som gör sig löjlig vid en cirkusföreställning. Nästa bok skrevs sommaren 1924: "Timans och rättfärdigheten". Det är en studie av en fabrikörsfamilj och dess ställning i de sociala striderna. Detta är ingen revolutionär bok utan en småstadskildring i samma still som Hjalmar Söderberg. Efter denna bok begav sig Eyvind Johnson åter utomlands i fem års tid. Detta blev en produktiv tid: han skrev fyra böcker, av vilka två publicerats, "Stad i mörker,", 1927 och "Stad i ljus", 1928. Den senare skildrar en ung man i Paris som i halvsvält och galghumor går och väntar på ett rekommenderat brev från Sverige. Stämningen påminner om den i Knut Hamsuns "Svält" men starka intryck från André Gide märks: dubbeltydigheten i alla frågor som ställs och svar som ges, dragningen åt det som chockerar och driver med fördomar. Men det är först när han förenar sitt avancerade hantverkskunnande med material från sin egen barndom och ung- dom som det lossnar riktigt för honom. Med Romanen om Olof (i fyra delar: Nu var det 1914, Här har du ditt liv!, Se dig inte om!, Slutspel i ungdomen, 1934-1937) ger Eyvind Johnson sitt bidrag till 30-talets många bildningsromaner i arbetarklassmiljö. Hans far var bonde i Norrbotten och hörde inte till de fattiga, men långvarig sjukdom tvingade föräldrarna att placera den lille i fosterhem hos en banarbe- tare vid stambanan. Efter de obligatoriska folkskoleåren lämnade pojken fosterhemmet för att försörja sig som flottare och senare som sågverksarbetare, rallare, tegelbruksarbetare och biografmaskinist. Arbetsplatser och människor skildras i precist utmejslade scener, realistiskt och fullkomligt osentimentalt. Här och var skymtar också en vild humor i form av ytterligt spetsig ironi, t.ex. i porträttet av en fabrikör som bemöter sina arbetares klagomål och klena förstånd med orden: "För se, med försiktighet händer inga olyckor. Om nu inte olyckan är framme." För att kunna uttrycka det som realismen inte förmår ligger i varje del också en "saga" insprängd, en poetiskt utformad fristående berättelse som speglar Olofs drömmar och känslor. Märkvärdig är särskilt "Sagan om dimman och lungsoten" i första delen. Den berättar i återhållen ton en historia om norrländska nyodlares fruk- tansvärda villkor och den mänskliga vanmakt som följer med fattig- dom. Just den sakligt behärskade tonen gör att läsaren lämnas ensam med sin förtvivlan och far känna av samma vanmakt. Här visar Eyvind Johnson hur han med sitt berättartekniska kunnande kan skapa en oerhörd verkningskraft. Att göra historia till nutid Liksom Pär Lagerkvist vänder sig Eyvind Johnson efter kriget till historien och de klassiska myterna för att hämta inspiration. För Lagerkvist gäller det att belysa människans eviga trosproblem (se t.ex. Barabbas), för Eyvind Johnson att få perspektiv på samtidens pro- blem. I Strändernas svall (1946) gör han en omdiktning av Homeros saga om Odysseus, hjälten från det trojanska kriget, hans irrfärder och sällsamma äventyr under den långa färden hem till Ithaka (s. 12). Tid och miljö är alltjämt antika men äventyren skildras med vår tids fräna naturalism, dialogen är talspråksaktig och moderna berät-targrepp som inre monolog används flitigt. Även människorna har avklätts sin antika upphöjdhet: Odysseus motiv är inte alltid så rena som hos Homeros och hustrun Penelope inte fullt så ståndaktig mot friarna. Odysseus är i Eyvind Johnsons version inte någon obe- kymrad hjälte utan en modern människa: reflekterande, splittrad, orolig. Hans situation är den hemvändande krigarens - och Europa var när romanen skrevs fullt av hemvändande soldater. "Man kom- mer inte tillbaka, ingen kommer tillbaka", lyder ett av bokens omkväden - när krigaren kommer hem är allt förändrat, också han själv. Han bär med sig sina grymma minnen och blir aldrig den han en gång var. Därmed tillhör Eyvind Johnsons Odysseus vår egen tid och romanens undertitel klarnar: "En roman om det närvarande". Samma strävan att låta det historiska belysa samtiden och samti- den belysa historien, märks i Drömmar om rosor och eld (1949). Hand- lingen bygger på den berömda franska häxprocessen i Loudon 1634, där en fritänkande präst utsätts för en grupp nunnors hysteriska sexualfantasier och offras i en korseld av politiska intriger. Eyvind Johnson utnyttjar sina gedigna historiska kunskaper till att teckna en överdådig bild av tidens leverne och tänkesätt; samtidigt använder han den moderna psykologins hela arsenal av människokunskap och allt sitt berättartekniska kunnande för att göra romangestalterna levande för nutida läsare. Detsamma gäller hans mest storslagna historiska epos, Hans nådes tid (1960), en myllrande och rik krönika över 700-talets frankiska rike under Karl den store. Också här skildrar Eyvind Johnson en värld under tyrannernas godtycke, en värld där några ungdomars förhoppningar om frihet och kärlek förbyts i lidande och underkastelse. Genom dessa tre historiska romaner klev Eyvind Johnson fram i främsta ledet bland efterkrigstidens romanförfattare. 1974 belönades han med Nobelpriset "för en i länder och tider vittskådande berät- tarkonst i frihetens tjänst". Religiös debatt Mellankrigstiden i Sverige och hela Norden var också ett skede med livlig religiös debatt och religiös nyorientering. Tjugotalet hade bevittnat dramatiska omvändelser: Sven Lidman och Ivan Oljelund. Men det hade också handlar om en mindre seriös religiositet,  en halvt ironisk lek med religiösa symboler: Harrieth Löwenhjelm, Birger Sjöberg, Hjalmar Gullberg. Samtidigt hade ett ivrigt arbete med nya formler och ny praxis pågått för en mer inomvärldslig religiositet, påminnande om vår tids New Age-inspirerade sökande - Pär Lagerkvist, Erik Blomberg.   Lösenordet var just »andligt sökande», grundstämningen var individualistisk, något som kommenterades och kritiserades från katolskt håll. Man kunde under det svenska 30-talet  märka en konfessionell uppstramning, en dragning åt tydligare bekännelser och fast gemenskap, om man vill ett närmande till katolsk urkyrka. Tiden för Nathan Söderbloms ekumeniska omfamning av all sorts teologi var förbi. Den amerikanska-engelska oxfordgrupprörelsen, vars ledare Frank Buchman utformat ett system för självrannsakan och bikt, där den moraliska målsättningen gick ut på fyra absoluta krav hämtade ur Nya Testamentets bergspredikan, nådde Sverige via Norge i början av 1930- talet. Den norske diktaren Ronald Fangen blev omvänd 1934, och vid stora norska "houseparties" påverkades också Sven Stolpe och Harry Blomberg mycket starkt. Mot slutet av decenniet kom Bertil Malmberg att tillhöra kretsen en tid, och erfarenheterna från denna period av sitt liv redovisade han i diktsamlingen Sångerna om samvetet och ödet 1938 och i skådespelet Excellensen. Sven Stolpe Sven Stolpe blev genom sin vakna journalistiska iver en av de mera aktiva representanterna för mellankrigstidens intellektuella oro och religiösa sökande.  Stolpe hörde till kretsen kring studenttidskriften Gaudeamus vid Stockholms Högskola under dess första tid och han började skriva litteratur kritik redan som ung kandidat. Efter kontakt med Sigtunastiftelsen vid tjugotalets slut började han syssla med Nathan Söderbloms och Manfred Björkquists författarskap men vände sig så småningom till katolicismens mer fullödiga kulturgemenskap. Debutboken Två generationer (1929) bär spår både av strävan till och av en otvetydig dragning till de två auktoriteterna Söderblom och Björkquist. I denna bok angiper Stolpe i starka ordalag de "idylliska» tiotalisterna, t ex Anders Österling och Fredrik Böök, medan Pär Lagerkvist och Erik Blomberg delvis just på grund av sin religiösa problemställning hyllas som den unga generationens diktare. Stolpe hyllade en viljedisciplin i kristen och Sigtunabetonad anda.    1936 tillkännagav Stolpe sin anslutning till oxfordgrupprörelsen och gjorde sedan tjänst som kristen propagandist, predikant och polemiker, frejdigt utdelande både hugg och stick. Tre samlingar franska essayer — främst Den kristna falangen I, II (1934, och studier över Söderblom och Geijer i Det svenska geniet (1935) — har tillfört den svenska litteraturkritiken en rad värdefulla tidsdokument och konturskarpa porträtt av stora europeiska författare. Albert Viksten Till den nya livskänslan under mellankrigstiden hör också Albert Vikstens blandning av naturromantik, andlig känslighet och social realism. Vikstens far var nybyggare i en avlägsen skogsby vid gränsknuten Ångermanland, Medelpad och Jämtland; han hade också utövat byskomakeri. Liksom Dan Andersson började Viksten, som var född 1889,  skriva under arbetet vid kolmilorna; den första bekantskapen med den levande litteraturen hade skett via Robinson Crusoe och »Sveriges djurvärld». När Albert Viksten var 17 år upplevde han en religiös kris i samband med händelser under ledning av en stenhuggare, som förkunnade ett slags mycket rebellisk kristendom, med Kristus som ledare i kampen för en form av socialism. Baptistpastorn-stenhuggaren ledde också en skogs- huggarstrejk och Albert Viksten kom med sina kamrater i polisförhör efter ett strejkbrytarbråk. Den enögda rättvisan vid det tillfället gjorde på Albert ett intryck för livet. Efter försök som stenarbetare och rallare gick han tid som sjåare och brädgårdsarbetare i Ådalen, för att sedan återvända till skogarna, där han på lediga stunder skrev noveller för tidningen Nya Vorrland. Vid 22 års ålder blev han av rektor Johan Sandler hjälpt till en folkhögskolekurs och fick en språngbräda över till journalistiken. Albert Viksten har i hela sitt författarskap hållit sig tätt till de egna upplevelserna, han är en realistisk skildrare, och det ger hans författarskap dess drag av enkel redbarhet. 1921 kom han med Bland björnskyttar och sälfångare i Norra Ishavet, som beskrev en fångstfärd där han själv deltagit. Humor, konkret iakttagelse och en inte oäven förmåga att fånga även känslor och stämningar fick många att läsa denna bok om kamp mot is och dimma, där naturskildringarna ofta hade ett storslaget drag. Djurskildringarna kulminerade i norrlandsboken Bäverbäcken som kom 1923. Hårda män (1926) var en versberättelse, som i sin sträva sälfångar- romantik inte saknade litterär karaktär. Romanen Den vita vidden (1931) skildrar suggestivt den arktiska ensamheten och fogar in mäktiga ishavstavlor i ett psykologiskt sammanhang; historien har sin spänning men naturskildringen är dock det viktigaste. Med boken Byns ögon (1934) gjorde Viksten en vändning mot konkreta bondemotiv — Albert Viksten bor nu med familj i Hälsingland, i byn Färila och har ett rikt register av iakttagelser från byn. Boken är en familjeroman, där huvudämnet är förändringar avlandsbygden, och där konflikten står mellan två generationer, en äldre konservativ och en yngre som representerar den nya tiden. Albert Viksten gav sitt allra bästa i romanen Storm över niporna 1935. Han skildrade här hungerdemonstrationerna i Ådalen 1917, ett dramatiskt förlopp som han själv bevittnat som ung journalist och som han efterhand fått gott perspektiv på. Händelserna fogas in i en fortlöpande berättelse om några representativa människoöden: en självuppoffrande läkare, doktor Harving, det storordiga ärkekräket Gelin, den redbara fackföreningskassören Karlsson och en ung oviss folketshusvaktmästare. Det är en svensk kulturbild från demokratiens genombrottstid, och den fäster sig i minnet hos de flesta läsare. Harry Blomberg Till den religiöst orienterade arbetardiktningens genombrottsgeneration kan också Harry Blomberg och Ragnar Jändel räknas. De förstärkte båda »proletärdiktarnas» front under mellankrigstiden, de tog båda en kurs på Brunnsviks Folkhögskola norr om Ludvika och fick nära kontakt med Dan Andersson. Harry Blomberg var  född 1893, hans familj var småborgerlig. Fadern var skräddare men modern dog tidigt, och barnen utackorderades på olika håll. Harry Blomberg kom Roslagen, sedan till privatskolebildad, baptistisk moster i Stockholm, som hade  anställning och bostad som portvakt. Harry måste småningom först jobba som springpojke och blev sedan typograf; ett arbete som han vid 22 års ålder helt frejdigt övergav för att ge sig ut på vandring. Han gjorde nu revolution mot den baptistiska miljön och sökte sig till folkhögskolan Brunnsvik år 1916. Där levde Dan Anderssons rykte nästan som en legend; men legendens föremål kom då och då på besök, och Ragnar Jändel befann sig bland eleverna. Man kan lugnt påstås, att Harry Blomberg blev alldeles bedövad av de personer och de intryck han mötte. Han debuterade 1917 med inte mindre än två diktsamlingar, Fejd och famn och Sjöfolk och färdemän, där förebilderna var uppenbara. Vildmarkskällor, supande vagabonder, obändig frihetslängtan, djup fattigdom — det är dikternas huvudämnen, och rytmerna bestäms alltigenom av Dan Andersson (fattigdomen och ödemarksstämningarna) och Karl-Erik Forsslund (vandringslädjen — "Vi gå över daggstänkta berg, fallera!") Harry Blomberg hade märkvärdigt lätt att göra vers med sväng i och han  väckte också genast en viss uppmärksamhet. Vagabondmotivet — som nog var äkta känt, men Harry Blomberg kände dock vildmarken endast som ett slags turist — fullföljdes i Stora orons män som kom 1918, medan den politiska tendensen togs upp i en samling »agitatorisk värs» med titeln I revolutionstid. Bland hans senare diktsamlingar kan nämnas Landkänning (1922), som domineras av den stora diktcykeln Den döde. Denna är utan namns nämnan tillägnad Dan Andersson och bearbetar motiv ur dennes tankevärld. En annan sträng som vibrerar djupt hos Harry Blomberg är minnena från Stockholm, exempel i den munviga och käcka Söder: »På Söder har jag vuxit upp, vid Söder är jag bunden», där Blomberg träder in i de lokalpatriotiska stockholmsrealisternas led. Men den starkast vibrerande strängen är det religiösa behov, som går i dagen i samband med Dan Andersson-minnena och där uppenbarligen en del barndomsintryck består det mesta av känsloladdningen. Harry Blomberg har i allmänhet lyckats bättre som berättare än som lyriker. I särskilt nära relation till hans radikala ungdom står novellsam- lingen Det glädjerika livet som kom 1920 och romanen Landets lågor år 1930, vilken senare är en av de få längre skildringar som tagit upp den svenska folkbildningsrörelsen till behandling. I prosan blir huvudlinjen efterhand den religiösa. Redan i Tiden och en människa (1921) kastar sig Harry Blomberg in i den just då livliga religionsdebatten. Det blir en delvis, mycket klar och åskådlig bild av unga intellektuella arbetares uppgörelse med vänsterns religionskritik; när huvudpersonen skall i lugn och ro samla sig till en egen lösning av frågan — det var mycket modernt just då i den yngre svenska litteraturen att resa till en avlägsen fäbodstuga för att lösa livsgåtorna — blir resultatet vagare. Men resonemanget utmynnar närmast i en gudstro påverkad av den engelske romanförfattaren H.G. Wells.   Men romanen Babels älvar (1928) kan ses som ett försök att i en historisk symbol ge en bild av människosläktets väg under eviga stjärnor. Den vill dra upp ett religiöst perspektiv. Men det finns också starka skäl att betrakta romanen som ett nationellt dokument, ett vittnesbörd om arbe- tarens patetiska återupptäckt av det fosterländska. Redan i Vallfarten till fosterlandet (1926), en samling sånger, hade Harry Blomberg proklamerat ett slags kåserande patriotism, som väl stämde med de upptäckter, som även andra yngre radikaler gjorde när revolutionerna kommit på visst tidsavstånd. Diktsamlingen har för övrigt sin lilla märklighet som den sannolikt första svenska, där Hitler och Mussolini figurerar. Hell Hitler, hette det i en inledande rundblick över Tyskland, »som med huvut under arm / kan prata till och med en domstol varm!» Efter denna vallfart hem, varom den forne radikalen inte var ensam, sökte han nu ett ämne, där de nya upptäckterna kunde tolkas. År 1925 hade två balter, Russwurm och Blees, utgivit en skrift om Gammalsvenskbyborna, de forna estlandssvenskarna från Dagö som på 1780-talet utvandrade till Sydryssland.  Harry Blomberg tog kontakt med Blees och reste på sommaren 1928 till Estland; på hösten fullbordades en historisk roman om Dagösvenskarnas utvisning från Ryssland och långa pilgrimståg till Dnjepr, och det var den som fick namnet Babels älvar. I boken smältes in studier i äldre svenskt språk och i Katarina II:s memoarer; autentiska  namn och episoder ur Russwurms och memoarernas skildringar fick plats i skildringen, och resultatet blev något av ett svenskt nationellt epos. Harry Blomberg hade gjort sitt lyckokast. I ingen annan bok av Harry Blomberg möter man ett episkt lugn som i denna. Händelseutvecklingen går framåt utan knyckar, de svenska bönderna på det ryska godset är enkla vardagsmänniskor, och inte heller deras främsta män, Toren, den kloke gamlingen, Vessinglag, den starke och hetsige ynglingen, höjer sig genom bildning nämnvärt över de andra. Det folkliga kollektivet kommer väl fram, de masspsykologiska reaktionerna inför godsherrens övergrepp och dekret, framför allt utvisningsbeslutet, den tröga samlingen kring nödvändigheten att utvandra, de skiftande, ojämna förberedelserna för resan, och slutligen den lunga, primitiva transporten med kvinnor, barn och bohag, de ändlösa motgångarna, de bittra besvikelserna, de fåtaliga glädjeämnena, kampen mot misstro, sjukdom och död. Här sker verkligen ett pilgrimståg under stjärnorna, grått, detaljrikt, myllrande och den gammaldags enkla gudsfruktan välver en himmel över alltsmans som låter både den nationella och den religiösa symboliken framträda utan farlig extra betoning. Romanen Babels älvar fick en egendomlig tidshistorisk relief genom svenskbybornas återvändande» till Sverige från Ryssland några månader efter bokens utgivning. Harry Blomberg fann under 30-talet sin form för kristendom i den engelsk-amerikanska Oxfordgruppen och han tillkännagav sitt nya steg i betraktelseboken Vi måste börja om (1937); Han hade emellertid då redan visat sin starka dragning till kristna problemställningar i romanen Det brinner i snön (1935): som är byggd på lappmarksprästen Lars Levi Laestadius' liv och som tack vare sin intensitet kan betecknas som Blombergs bästa arbete näst efter romanenBabels älvar.  I flera romaner, bland andra en historisk skildring av den sturske karolinske dalaprästen Jacob Boethius' liv, Mäster Jacob (1942) och Jacobs dröm (1943), och i diktsamlingen Vi på jorden (1940) utformade han sin religiösa åskådning, vardagligt rörlig i uttrycken men starkt traditionell på djupet.