Spanskamerikansk
prosa
Fattigdomen
och naturen, drömmen
och
verkligheten
År
1551, trettiotvå år efter Hernán Cortés' ankomst,
invigdes universitetet i Mexico, och ungefär samtidigt upprättades
San Marcouniversitetet i Lima, Peru. Vid 1500-talets slut vann Garcilaso
de la Vega, son till en inkaprinsessa och en conquistador, berömmelse
i Spanien som en betydande författare - ej att förväxla
med den spanske författaren med samma namn. I dag har det i över
fyrahundra år existerat en spansk- och portugisiskspråkig litteratur
i Latinamerika, och innan den uppstod fanns det, bl. a. hos aztekerna,
inka- och mayafolken, en litteratur på indianspråk.
Det
indianska och det spanska (i Brasilien det portugisiska) är fortfarande
de båda polerna i Latinamerikas litteratur, och först i detta
århundrade har det uppstått verklig kontakt mellan dem.
Från
omkring 1930 har det indianska elementet gjort sig allt starkare gällande
i länder som Mexico, Ecuador, Peru och Guatemala, liksom det negroida
elementet har kommit att spela en betydelsefull roll i Brasilien och på
Cuba. Men Latinamerika är ett konglomerat, och de enskilda större
ländernas och regionernas litteratur håller på att få
allt tydligare särprägel. Samtidigt framträder tendenser
som är gemensamma för hela kontinenten, och under perioden 1925-40
finns det författare som följer en europeiskt präglad, klassisk
eller modernistisk tradition.
En
stor del av periodens mexikanska prosa sysselsätter sig med revolutionen
1910, de inre stridigheterna, jordreformen och den fattiga, till största
delen indianska lantbefolkningens liv och problem. Det klassiska exemplet
är Los de abajo (1916; De där nerifrån; sv.
övers. Rebellerna) av Mariano Azuela (1873-1952), som senare
skrev flera starkt samhällskritiska romaner i naturalistisk stil.
En
annan betydande och mycket produktiv författare är Martin Luis
Guzmán (född 1887). Hans roman El Aguila y la serpiente
(1928; Örnen och ormen - titeln hänsyftar på Mexicos
riksvapen) berättar färgrikt men exakt om revolutionen och dess
huvudpersoner i norra Mexico, där han själv hade tagit aktiv
del i händelserna, medan La Sombra del caudillo (1929; Caudillons
skugga) framför allt är ägnad Paneho Villa. Denne omdiskuterade
folkhjältes och revolutionsledares äventyrliga livsöde behandlar
Guzmán senare med större frihet i Memorias de Paneho Villa
(1938; Pancho Villas minnen).
I
det nordvästliga Sydamerika, i Peru, Ecuador och Colombia, uppstod
på 1930-talet en strömning som man har kallat el indigenismo,
härlett ur ordet indígena som betyder infödd. Dess författare
behandlade i dikter samt realistiska romaner och noveller den fattiga indianska
bonde- och lantarbetarbefolkningen.
En
av denna strömnings mest berömda representanter är ecuadorianen
Jorge Icaza (född 1906), själv av delvis indiansk härstamning,
som fick sitt genombrott 1934 med romanen Huasipungo. En huasipungo
är det lilla stycke land jordägaren lånar indianen i gengäld
för hans arbete, och boken bygger på en konkret episod. Under
förmännens piskslag arbetade ett antal indianer flera månader,
i träsk- och klippterräng, i regn och köld, i storm och
hetta, på att anlägga en väg som skulle förbinda huvudstaden
med en fabrik. När vägen till sist var färdig fick de order
att lämna sina huasipungos. De gjorde uppror och föll för
soldaternas kulsprutor. 1936 publicerade Icaza En las calles (På
gatorna), som också skildrade indianernas lidanden, och 1938
kom Cholos (Mestiser).
Här
rör det sig om den kulturblandning som äger rum då indianerna
eller cholos, halvblodsindianerna, börjar glida in i det organiserade
samhället, låt vara på dess lägsta nivå. Ett
besläktat tema har behandlats av lcazas landsman Alfredo Pareja Diezcansejo,
bl. a. i romanen El Muelle (1933; Vågbrytaren).
En
annan framstående indigenista-författare är peruanen Ciro
Alegría (född 1909), vars mest kända bok är El
Mundo es ancho y ajeno (1941; sv. övers. Den ojämna kampen),
en episk skildring av ett bysamhälles problem, ansikte mot ansikte
med ekonomisk utsugning, och dess kamp för att anpassa sina gamla
livsformer till en ny verklighet. Alegría hade tidigare utgett La
Serpiente de oro (1935; Guldormen), om några indianers
liv vid en djungelflod, och Los Perros hambrientos (1939; De
svältande hundarna), om den moderna gruvdriftens följder
för Andernas indiansamhällen.
I
många av dessa latinamerikanska romaner spelar naturen en väsentlig
roll, så hos colombianen José Eustasio Rivera (1889-1928),
vars berömda La Vorágine (1924; Virveln; sv.
övers. Försvunna i djungeln) är en intensiv beskrivning
av, djungeln upplevd som ett inferno, en malström av våld, där
självbevarelsedriften är enda lag. Riveras poetiska men onekligen
ganska ordrika bok uttrycker den besatthet av naturkrafterna som har präglat
en del av den latinamerikanska litteraturen i detta århundrade. Men
också hos honom finner man vid sidan härav ett socialt tema,
nämligen de stora företagens hänsynslösa utnyttjande
av de infödda arbetarna på gummiplantagerna.
Periodens
viktigaste prosadiktare är nog ändå venezolanen Romulo
Gallegos (1884-1969), vars huvudverk är romanerna Doña Barbara
(1929) och Cantaclaro (1934). När Doña Barbara
kom ut var Gallegos professor i filosofi. Året därpå drev
honom Gomezdiktaturen i exil. Vid sin hemkomst blev han ledare för
vänsterpartiet Acción democrática, han blev undervisningsminister
och valdes 1948 till Venezuelas president, den förste folkvalda i
landets historia. Han störtades dock snart genom en militärkupp
och måste åter gå i landsflykt, denna gång till
1958.
I
Doña Barbara skildras i en på samma gång klassisk
och folklig stil livet på de stora slätterna, los llanos, kring
ett gods vars allsmäktige och hänsynslösa härskarinna
är romanens huvudperson. Atmosfären präglas av våld
och förtryck. Men gentemot Doña Barbara står den generöse
Santos Luzardo som representerar förnuftet, viljan till samarbete
och hoppet om en bättre framtid. Boken blev från början
mycket populär och uppfattad som en bild av Venezuelas situation under
Gomezregimen. Dessutom rymmer den en realistisk folklivsskildring med psykologisk
precision, även om de flesta av dess personer onekligen är "arketyper",
och högst suggestiva teckningar av en levande, besjälad natur,
registrerad med alla sinnen.
Cantaciaro
behandlar ett liknande motiv. Vagabonden Florentino Cantaciaro, som har
gåvan att uttrycka sig i dikt och sång, strövar omkring
på slätterna. Han träffar en läkare som efter ett
misslyckat försök att störta landets korrumperade regim
har dragit sig tillbaka till sin gård. Efter härjande slättbränder
följer de utpinade och förtryckta lantarbetarnas uppror, och
Cantaclaro dras in i kampen. Han är själv en produkt av slätten
och dess krafter, men han försöker kanalisera dem, formulera
dem och göra dem mänskliga. Han blir en legendarisk gestalt,
diktare och kentaur. Men boken slutar med insikten hos en av dem som kämpar
mot diktaturen. Det är inte med våld och hjältedyrkan man
befrias från barbariet; man måste försöka finna en
annan väg.
Med
dessa två romaner blev Gallegos en av Sydamerikas stora författare.
I Canaíma (1935; sv. övers. Den onda anden) förs de båda
föregående böckernas konflikt mellan civilisation och barbari
ut i sina yttersta konsekvenser och över i myten. Huvudpersonen Marcos
Vargas skickas in i djungeln vid gränsen till Guayana på en
mystisk mission, kämpar mot naturkrafterna och krossas. Men med Pobre
negro (1937; Stackars neger) var Gallegos tillbaka i realismen. Det är
en historisk roman från kakaoplantagerna på Venezuelas nordostkust
omkring mitten av 1800-talet, och den skildrar livligt och omväxlande
några av de faktorer som skulle få betydelse för landets
senare utveckling.
De
skilda latinamerikanska litteraturerna har alla sina typiska centralgestalter
och miljöer. I länderna kring Rio de la Plata, och i synnerhet
i Argentina, är det gauchos på pampas, det stora gräsbevuxna
slättområdet. De var boskapsskötare, bildade i äldre
tider då och då ett slags rövarband men kunde också
spela en politisk roll. De har skildrats i otaliga romaner, berättelser,
dikter och sånger, bi. a. i det argentinska nationaleposet Martin
Fierro av José Hernández och i essäer av historikern
Ricardo Rojas (1882-1956), som försökte formulera vad argentinidad,
"argentinskhet", var.
Som
litterär figur kännetecknas gauchon av värdighet, självbehärskning,
kärlek till friheten och de öppna horisonterna, Ett monument
över honom restes, då de riktiga gauchos redan var långt
mindre romantiska, av Ricardo Güíraldes (1886-1927) med den
världsberömda romanen Don Segundo Sombra (1926). Güíraldes
begagnade pampas' terminologi och till en viss grad dess dialekt, men samtidigt
är boken, som har formen av ungdomsminnen, präglad av omfattande
litterär kultur. Den rymmer också modernistiska stildrag.
En
särställning i Rio de la Plata-ländernas litteratur in-
tar den Uruguayfödde, i Argentina bosatte Horacio Quiroga (1878-1937)
med sina romantiska, drastiska, stundom skräckbetonade noveller, ofta
från gränsområdet mellan verklighet, dröm och vanvett
och i regel förlagda till djungelprovinserna Chaco och Misiones.
Men
Argentina är också Buenos Aires, en modern miljonstad med livlig
kontakt över Atlanten med Europa, och den miljö som uppstod här
fick avgörande betydelse för Latinamerikas litteratur. Dess främste
författare är Jorge Luis Borges (född 1899), som 1921 återvände
till sin födelsestad efter en vistelse i Europa. Han började
med att skriva dikter och starta tidskrifter och var en av huvudkrafterna
i den mycket viktiga Sur (Syd). 1925 kom hans första essäsamling,
Inquisiciones (Undersökningar), som följdes av avhandlingar om
språk, litteratur och filosofi. 1935 kom novellsamlingen Historia
universal de la infamia (Gemenhetens världshistoria) och 1944 Ficciones.
El jardín de senderos que se bifurran (Fiktioner. Trädgården
med stigar som förgrenar sig).
Borges,
som tillsammans med vännen Adolfo Bioy Casares också skrev detektivromaner
under den gemensamma pseudonymen H. Bustos Domecq, rörde sig, som
han själv senare skrev, "från förstadsmytologier till lek
med tiden och oänd- ligheten". Hans novellhandlingar kan försiggå
i en gaucho- miljö på pampas, bland banditer i en förstad
till Buenos Aires, i det gamla Kina, det antika Orienten eller i England
under första världskriget. De kan rymma lika mycket lärdom
som hans essäer, som å sin sida också kan bygga på
fiktion.
Huvudteman
i detta originella författarskap, som fortsätter in i följande
period, är förhållandet mellan verklighet och fiktion,
medvetandets former, tillvarons och universums eventuella lagbundenhet.
Utan att försumma det lokala representerar han den utåtvända
sidan av Latiname- rikas kulturliv. Hans essäer och fantastiska historier
är instrument för att framlägga hypoteser och alternativa
lösningar, upplösa generaliseringar, bryta ner fördomar.
Ännu
en betydande argentinsk författare under
denna period är Eduardo Mallea (född 1903), som i en rad romaner,
bl. a. Historia de una pasion argentina (1935; Historien om en argentinsk
passion), La Ciudad junto al rio inmóvil (1936; Staden vid den orörliga
floden) och Todo verdor perecerá (1941; Allt som grönskar skall
dö), har fördjupat sig i psykologiska problem i det moderna Buenos
Aires. Hans böcker har ofta en melankolisk grundstämning. Han
är en av de författare som mest konsekvent har försökt
nå fram till en specifikt argentinsk identitet, men stilistiskt sett
är han också en av de mest internationellt orienterade. Hans
intresse för Virginia Woolf avspeglar sig bl. a. i bruket av den inre
monologen.
Konflikter
och konfrontationen
Under
1900-talets första del präglades den latinamerikanska litteraturen
av den rika utveckling som ägde rum inom poesin. Men vid seklets mitt
tycktes situationen ändra sig: en rad äldre prosaförfattare
fick avgörande genombrott med nya verk, och unga, betydande författare
framträdde med korta mellanrum. Samtidigt har den latinamerikanska
litteraturen på allvar börjat göra sig gällande på
ett internationellt plan.
I
Mexico fortsattes utforskningen av indianbefolkningens kultur och livsvillkor
av bl. a. etnografen Ricardo Pozas (född 1910). I hans arbete Juan
Pérez Jolote (1952) berättar tzotzilindianen Jolote med egna
ord om sin barndom i en by i provinsen Chiapas, sitt kringflackande under
inbördeskriget och sin återkomst till indiansamhället,
dess livsform och institutioner. I El Diosero (1952; Gudamakaren) skildrar
författaren och etnografen Francisco Rojas Gonzalez (1905-51) typer,
seder och händelser i indianska be- folkningscentra. Stoffet är
i båda böckerna dokumentariska, men tack vare sina konstnärliga
kvaliteter hör de hemma i skönlitteraturen.
Mexikan
är också Augustin Yagez (född 1904), som i en rad betydelsefulla
romaner, t. ex. Al filo del agua (1947; I strömmen) och Las Tierras
flacas (1962; De magra jordarna), i en på samma gång realistisk,
modern och barockpräglad stil har skildrat landsortssamhällen
i distriktet Jalisco.
Den
mest berömde av indiankulturens uttolkare är Miguel Angel Asturias
(1899-1974), som 1967 fick Nobel- priset. Han föddes i Guatemalas
huvudstad Ciudad de Guatemala, tillbragte sin första ungdom på
landet, hos maya- folkets ättlingar som han själv delvis tillhörde,
och deltog därpå några år i studentlivet och i studentrevolterna
mot den härskande diktaturen. 1923 reste han till London och därifrån
till Paris, som under följande årtionde var hans högkvarter.
Han studerade vid Sorbonne, gjorde långa resor, umgicks med författare
och konstnärer alltifrån Anatole France, Unamuno och Alfonso
Reyes till André Breton och andra surrealister. Han skrev också
sin första prosabok, Leyendas de Guatemala (1930; Legender från
Guatemala), och började arbeta med den nästa, romanen El Señor
Presidente, som dock utkom först 1946 i Mexico.
Från
1933 vistades Asturias i en rad amerikanska länder, från 1947
en period som kulturattaché i Buenos Aires. En militärkupp
i Guatemala 1954 tvingade honom på nytt i landsflykt till Europa,
men i slutet av 1960-talet blev han sitt lands ambassadör i Paris.
Leyendas
de Guatemala, som omfattar prosastycken och ett dramatiskt verk - Cuculcan,
Den befjädrade ormen - återger i ett poetiskt, färg- och
bildrikt språk den centralamerikanska forntiden och först och
främst indianernas myter, traditioner och historia. Denna linje fullföljs
i Hombres de maiz (1949; Majsmänniskor).
El
Señor Presidente, som representerar den andra sidan av Asturias'
författarskap, skildrar livet i en liten latin- amerikansk stat som
regeras av en enväldig president. Huvudpersonen är förutom
presidenten dennes förtrogna Miguel Cara de Angel, som försöker
intrigera mot honom men grymt straffas, och general Canales, som anklagas
för upprorsförsök och måste fly hals över huvud.
Stilen, ett slags starkt känsloladdad poetisk realism, visar reminiscenser
från spansk barock och från surrealismen, och vissa beskrivningar
av tiggare och fångar leder tanken till Goya. Men först och
främst är El Señor Presidente, som i ruskighet har få
motstycken i latinamerikansk litteratur, en skakande skildring av
hur ett korrumperat, sjukligt misstänksamt, totalt tyranni griper
in i alla områden av befolkningens tillvaro. Samtidigt rymmer den
avsnitt av stor skönhet.
Efter
El Señor Presidente skrev Asturias den berömda "banantrilogin",
bestående av romanerna Viento fuerte (1949; Stormvind), El Papa verde
(1954; Gröna på-
ven)
och Los Ojos de los enterrados (1960; De begravdas ögon), som återger
lantbefolkningens liv i Guatemala kring mitten av vårt århundrade,
kampen om jorden, förtrycker, de stora utländska fruktkompaniemas
och godsägarnas utsugning.
Nära
anknytning till denna trilogi har novellsamlingen Week-end en Guatemala
(1956), inspirerad av hän- delserna 1954 då en kupp med amerikanskt
stöd gjorde ett blodigt slut på president Arbenz' jordreformspolitik.
I
Asturias' stora och mycket heterogena produktion följer därefter
bl. a. Mulata de tal (1963; Mulattkvinnan), vilken i en lång kedja
av sammanflätade episoder skildrar konflikter mellan indianska och
spanska andar och demoner, så som de lever i lantbefolkningens och
Asturias' fantasi. Just kollisionen mellan renässansens och kristendomens
Europa och den animistiska och magiska mayakulturen och den kulturblandning
som denna kollision gav upphov till är ett huvudtema både
i hans politisk-sociala och i hans mytiskt präglade verk, och han
behandlar det på ett sätt som gör honom till en av de stora
förnyarna i latinamerikansk prosa.
Till
samma generation som Asturias hör kubanen Alejo Carpentier (född
1904). Också han levde en period (1928 -39) i Paris, där han
bl. a. medverkade i litterära radio- utsändningar tillsammans
med diktaren Robert Desnos. 1939-45 satt han i ledningen för den kubanska
radion, som han lämnade för att bli professor i musikvetenskap
i Garacas. Efter Fidel Castros revolution 1959 övertog han en viktig
post i den kubanska kulturadministra- tionen, bl. a. som ledare av statsförlaget.
Stoffet
i Carpentiers första roman, Ecué-Yamba-O (1931), är hämtat
från afrokubansk folklore. Därpå följde två
romaner, El Reino de este mundo (1949; Riket av den- na världen) och
Los Pasos perdidos (1953; Den förlorade porten), som båda behandlar
skilda kulturkonfrontationer. Den första är en färgrik berättelse
om slavupproren på Haiti under den franska revolutionen och om negerkungen
Henri Christophes regim. I den andra och mest betydande flyttar en kompositör
i reaktion mot det moderna storstadslivets tomhet in i urskogarna vid Orinoco.
Det blir en resa mellan vitt skilda civilisationsformer, från vårt
århundrade till en samtidigt existerande stenålder. "Jag frågade
mig själv", säger bokens huvudperson och berättare, "om
inte dessa trakters roll i människans historia skulle vara att för
första gången möjliggöra vissa kultursymbioser." Men
resan måste avbrytas, försöket att "återvända
till källorna" misslyckas.
Romanen
El Acoso (Hetsjakt) från 1956 är en tekniskt virtuos skildring
av ett upprorsförsök under en av Cubas tidigare presidenter och
av en jagad mans psykiska kris. Carpentiers största insats är
dock El Siglo de las luces (1962; Detta upplysta tidevarv). Romanen är
en stort anlagd framställning av den franska revolutionen sådan
den utvecklade sig på öarna i Karibiska havet och i Guayana.
Dess huvudperson är en historisk men föga känd figur, Victor
Hugues. Carpentier framställer honom som en glödande anhängare
av Robespierre, i vars tjänst han har verkat som offentlig åklagare
i Frankrike. Tillbaka i den nya världen har han med sig dekretet om
slaveriets upphävande samt den första giljotinen. Emellertid
undanträngs idealisten av realpolitikern och administratören.
Hugues annullerar sina beslut och inrättar sig efter den historiska
ut- vecklingen. Hans lärjunge Esteban, som inte vill acceptera den,
blir i stället dess offer.
El
Sigio de las luces är en anmärkningsvärd rekonstruk- tion
av en tidsepok men också en studie i revolutionens problematik. Det
omfattande vetande den innehåller om historia, arkitektur, etnografi,
botanik, musik m. m. går naturligt in i helheten, som visar Carpentier
både som analytiker och som en diktare som kan skriva med sinnena,
ibland som en visionär diktare.
Bemärkt
bland de många realistiska sydamerikanska författarna är
chilenaren Manuel Rojas (född 1896), som efter att ha skildrat mycket
olikartade miljöer fick ett avgörande genombrott med romanen
Hijo de ladrón (1951; Son till en tjuv), och uruguayanen Juan Carlos
Onetti (född 1909), som i en rad romaner har tagit upp storstädemas
befolkningsexplosion och dess sociala och mänskliga konsekvenser.
Vidare
den i Argentina bosatte Augusto Roa Bastos (född 1918), som i starka
och poetiskt mättade romaner och noveller, bl. a. El Trueno entre
las hojas (1961; Åska mellan löven), har beskrivit livet i sitt
hemland Paraguay, fattigdomen, den sociala orättvisan och hoppet om
en bättre framtid.
I
Argentina fortsatte Jorge Luis Borges sin utforskning av imaginära,
fantastiska världar och fascinerande tankesystem, bl. a. med novellsamlingen
El Aleph (1949), och sin essäistik med Otras inquisiciones (1960;
Nya undersökningar). En originell och isolerad författare, vars
verk dock har anknytning till den fantastiska litteratur som tycks ha haft
en speciell jordmån i Argentina, är Ernesto Sábato (född
1911), fysiker till sin utbildning och som andra latinamerikanska författare
tidigt inspirerad av surrealismen, som han lärde känna i Paris
där han studerade radioaktiv strålning på Mme Guries laboratorium.
Hans första roman, El Tünel (1948; Tunneln), är en suggestiv
berättelse om en förbrytares fortskridande isolering och galenskap.
1952 utkom Hombres y engranajes (Människor och kugghjul), en undersökning
av romanens roll i en abstrakt civilisation, som med hans egna ord "har
skilt det rationella från det irrationella, intuitionen från
intellektet, anden från kroppen".
Sábatos
stora verk från denna period är dock romanen Sobre héroes
y tumbas (1962; Om hjältar och gravar), där besatthet, dröm
och vanvett smälter samman i en mångsidig och intensivt levande
skildring av livet i Buenos Aires under åren kring diktatorn Peróns
fall 1955. Med denna bok har Sábato placerat sig i första ledet
bland tidens latinamerikanska författare.
I
övergången mellan två generationer står mexikanen
Juan Rulfo (född 1918), som debuterade 1953 med novellsamlingen El
Llano en llamas (Slätten i flammor), en rad ordknappa, oftast tragiska
historier, präglade av stor lyhördhet för det talade språket
och med motiv från de fattiga landsbygdsdistrikten under inbördeskrigen
och därefter. I romanen Pedro Páramo (1955) utkristalliseras
långsamt bilden av en övergiven bys historia och av dess tyranniske
och allsmäktige härskare, godsägaren Pedro Páramo.
Det är de döda invånarna man hör, och den säregna
kompositionen med talrika tidsförskjutningar, den nyktra, lågmälda
ton i vilken det talas om det förflutna och det närvarande men
aldrig om framtiden samt dödens ständiga närvaro gör
boken till ett engagerande konstverk, en skakande skildring av en social
verklighet.
Mest
bemärkt bland de yngre mexikanska författarna är Carlos
Fuentes (född 1928), som 1957-59 var chef för utrikesministeriets
kulturavdelning men sedan slog sig ner i Paris. I romanen La Región
más transparente (1959, Där luften är klarast) och i novellsamlingen
Cantar di ciegos (1964; Den blindes sång) genomlyser han verkningsfullt,
i en klar och flytande stil det mexikanska samhället, han visar spänningarna
mellan dess skilda nivåer, överklassens dolce vita och de mindre
privilegierades kamp för tillvaron angriper trögheten och revolutionsidéernas
förfuskande. I revolutionen har huvudpersonen i Fuentes' stora roman
La Muerte de Artemio Cruz (1962; Artemio Cruz' död) kämpat som
ung, idealistisk löjtnant. På sjukbädden, omkring 1960,
tänker han tillbaka på sitt liv, krigen och återuppbygg-
naden, de hänsynslösa affärerna, som har gjort honom till
en av landets mäktigaste män och till en tid- ningsägare
som kan manipulera med den offentliga opinionen. Perioderna saxas i varandra,
och medan Fuentes i en nyanserad psykologisk framställning avslöjar
lager efter lager av den monumentala Artemio Cruz' tillvaro, uppstår
en sammansatt bild, fylld av levande detaljer, av Mexico genom ett halvt
århundrade, av dess myter, dess sociala och psykologiska dynamik.
Från
Mexico må dessutom nämnas Juan José Arreola (född
1918), vars korta, fantastiska och ofta muntra fabler och berättelser,
stundom med reminiscenser från Borges eller Kafka, är samlade
i Confabulatorio total (1961; Rena fabulerandet).
Peru
representeras i den yngre generationen av Mario Vargas Llosa (född
1936), vars första roman, La Ciudad y los perros (1962; Staden och
hundarna), har blivit hedras med flera internationella pris. "Hundarna"
i boken är eleverna på en militärakademi i utkanten av
Lima. De representerar en bred sektor av befolkningen, från cholon,
halvblodsindianen, till borgerskapets söner, och skolan blir här
igenom en avspegling av samhället utanför, med dess konflikter
och fördomar. Härtill kommer militärväsendets ordning,
hierarki och speciella hedersbegrepp som eleverna snabbt tillägnar
sig. Ordningen hotas men upprätthålls, om än på bekostnad
av rättvisa och sanning. Men lika viktig är konfrontationen med
den kaotiska yttre verkligheten.
Boken
utnyttjar några av verkningsmedlen från den franska nouveau
roman med intensiv, ofta brutal realism och når långt bortom
det lilla samhälle som vid första anblicken är dess föremål.
Andra
betydande författare i den nya våg som,efter 1950 har uppstått
i latinamerikansk litteratur är den orolige, självrannsakande
men också poetiskt nyanserade chilenen José Donoso (född
1924), som bl. a. har skrivit romanen Coronación (1957; Kröning),
och den mångsidiga argentinaren Julio Cortázar (född
1914), utan tvivel en av periodens originellaste prosatörer. Han är
född i Bryssel av argentinska föräldrar och lämnade
1951 Argentina för att slå sig ner i Paris, där han bl.
a. har arbetat för UNESCO. Efter sin debut 1949 publicerade han två
novellsamlingar, Bestiario (1951; Djurfarmen) och Las Armas secretas (1959;
De hemliga vapnen), präglade av hans sinne för det fantastiska
och irrationella, för verkligheten bakom verkligheten och av hans
förnimmelse av livet som förlöpande samtidigt i flera dimensioner.
I några av novellerna märker man påverkan från Borges,
men Cortázar har många uttrycksformer, och man möter
också en alldeles otvungen och flödande talspråksartad
stil, som verkar förnyande i latinamerikansk prosa. En av novellerna
i Las Armas secretas har för resten utgjort underlag för Antonionis
film Blow Up.
1960
utkom Cortázars första roman, Los Premios (De premierade),
som i realistisk form men med under- och övertoner beskriver en grupp
människors inbördes relationer i ett fartygs avgränsade
värld och genom dem det moderna Argentinas komplicerade verklighet.
Den fantastiska linjen präglar också novellsamlingen Final del
juego (1956; Slut på leken), men Cortázars mest egenartade
verk inom denna period är romanen Rayuela (1963; Hoppa hage), en fascinerande
och skenbart godtycklig - men i själva verket stramt reglerad blandning
av fiktion, diskussioner och anteckningar, vars miljöer är ungdomens
Buenos Aires, ett annat, imaginärt och mytiskt Buenos Aires samt Paris.
Med denna bok har Cortázar försökt sammanfatta bakgrun-
den till en hel generation, dess erfarenheter och aktuella problematik.
