Epoker

Mellankrigstid och Andra världskriget:
Tyskland

Nationellt kaos och universellt broderskap
"Alla dikterna i denna bok är sprungna ur klagan över mänskligheten, ur längtan efter mänskligheten. Människan helt enkelt, inte hennes privata angelägenheter och känslor, utan mänskligheten är det verkliga, oändliga temat. Dessa diktare blev tidigt varse hur människan sjönk in i skymningen, i undergångens natt, för att ånyo dyka upp i en ny dags ljusnande gryning. I denna bok vänder sig människan medvetet bort från det förflutnas och det närvarandes förkvävande och uppslukande skymning mot gry- ningen av en framtid som hon själv skapar sig."
Den bok som presenteras på detta sätt är en lyrikantologi som Kurt Pinthus 1920 utgav under titeln Menschheitsdämmerung (Mänsklighetsskymning eller -gryning; ordet kan betyda båda delarna). Denna antologi, som rymmer bidrag av flertalet av 1910-talets stora expressionistiska diktare, är mer än en samling vers: den utgör, inte minst genom Pinthus' ovan citerade förord, ett symptom på det litterära och kul- turella klimatet i Tyskland åren efter första världskrigets slut.
Kriget hade inneburit nöd och desillusion för alla parter, men för Tyskland som den besegrade utmanaren innebar det en nationell katastrof. De enda röster som med bibehållen anständighet kunde höjas ur det vilhelminska imperiets spillror var de som redan under krigslyckans dagar manat till besinning och fred, och åtskilliga av dessa röster tillhörde expressionisterna. De hade anat katastrofen, de hade givit undergångsstämningen ord och uttryck, och de var nu de första som förkunnade en ny dag i den övernatio- nella mänsklighetens namn, en framtid i frihet och broderskap.
Dessa överspända förhoppningar föddes ur ett kaotiskt tillstånd. Bolsjevikiska grupper och organisationer gjorde på flera håll i riket försök att överta makten, till en början inte utan framgång. Den nationella ordningen återställdes dock efter hand till priset av åtskillig blodsutgjutelse. Kejsardömet hade emellertid spelat ut sin roll, och i dess ställe utropades 1919 den s.k. Weimarrepubliken, vilket skapade en nödtorftig politisk ordning i landet. Men ekonomiska svårigheter tillstötte.
Under åren 1920-23 upplevde Tyskland världshistoriens hittills våldsammaste inflation. Den tyska markens växelkurs, som före krigsutbrottet 1914 noterades till 4:20 mot en amerikansk dollar, hade vid inflationens kulmen i november 1923 stigit till 4 200 000 000 000. Priserna steg snabbare än nya sedlar hann tryckas, och det krävdes till slut en hel kappsäck full med papperspengar för minsta hushållsinköp.
Den grupp i samhället som drabbades hårdast var medelklassen, som såg sitt blygsamma, på privata besparingar grundade välstånd smulas sönder till intet. jordägare, industriidkare och många affärsmän kunde däremot svindla till sig orättfärdigt stora vinster. I den gapande klyftan mellan rika och fattiga drevs ett inrikes- politiskt spel som åter hotade att föra nationen till revolutionens brant.
Med hjälp av drastiska penningpolitiska åtgärder och jättelika internationella lån lyckades man i slutet av 1923 hejda inflationen, och en femårsperiod av socialt och ekonomiskt framåtskridande inleddes. Men krisårens moraliska och kulturella skadeverkningar gick inte att eliminera så snabbt. Cynism, desillusion och hektisk njutningslystnad genomsyrade storstadslivet i Berlin och München, man levde för stunden och det man skapade hade tillfällighetens prägel. Kabaréer och spektakel, satirer och pamfletter var konstformer som gav adekvata uttryck åt tidsandan.
De författare som förmådde motstå upplösningens och ansvarslöshetens lockelse men inte som den äldre diktargenerationen hade sina värderingar förankrade i en för gången tid sökte sig i stor utsträckning till det expressionistiska lägret, där den anonyma, nakna människans existentiella utsatthet stod i centrum för intresset och där man i Pinthus' anda bekände sig till en tro på mänskligheten trots allt.
För dem som fann denna tro alltför vag erbjöd de radi- kala politiska programmen ett alternativ, och många ansvarskännande fosterlandsvänner såg en kommunistisk revolution efter ryskt mönster som Tysklands enda räddning. Den opolitiska hållning som före 1914 utmärkte så många av kejsardömets kulturbärare blev alltmer ohållbar, och till och med en så "opolitisk" författare som Thomas Mann fann sig i början av 20-talet nödsakad ompröva sin ställning i förhållande till samhället: i sitt uppseendeväckande tal Von deutschen Republik 1922 bekände han sig till republiken.
För många av de expressionistiska och politiskt radikala diktarna blev dramat det mest lockande konstnärliga ut- trycksmediet. Via teatern kunde de mera omedelbart nå den publik de önskade påverka, och det är på teaterns område som 1920-talets tyska litteratur skapat något nytt och betydelsefullt. Och det skedde i hög grad tack vare mötet och samarbetet mellan framstående dramatiker som Toller och Brecht å ena sidan och regissörer som Piscator å den andra.
Under Weimarrepublikens korta period av stabilitet och blomstring kom romanen på nytt i förgrunden, och en ny litterär strömning gjorde sig gällande: Die neue Sachlichkeit, den nya sakligheten. Expressionisternas världsfamnande patos och ofta dunkla språk ersattes nu av enkel vardagsrealism och en stil rakt på sak. Det mest spridda verket i denna nya stil var Remarques roman lm Westen nichts Neues (På västfronten intet nytt), 1929, som med sin avheroiserande framställning av den enkle soldatens villkor inledde en rad litterära uppgörelser med bittra krigsminnen.
Men inte heller under de lugnare åren mot slutet av 20- talet kunde tron på framtiden växa sig stark. Efterkrigsperiodens kaos upplevdes av många inte bara som resultatet av olyckliga militära och politiska omständigheter utan som ett tecken på att den gamla västerländska kulturen spelat ut sin roll och att ett nytt och mörkare historiskt skede stod för dörren.
Stöd för denna pessimistiska uppfattning hämtade man i ett både inom och utom Tyskland mycket spritt och omdiskuterat verk, Oswald Spenglers Der Untergang des Abendlandes (1918-22; Västerlandets undergång). Spengler söker med ett stort uppbåd av historisk lärdom och kulturfilosofisk systematik visa att de olika kulturerna, den klassiska, den bysantinska osv., liksom levande organismer har en period av tillväxt, en av mognad och slutligen en av förfall och undergång. Dit har enligt hans mening den västerländska kulturen nått. Och han tycktes snart nog bli sannspådd.
Erich Maria Remarques pacifistiska krigsroman om hemmafronten romantiska drömmar kontra skyttegravarnas verklighet, På västfronten intet nytt, filmades 1930, året efter sin utgivning, av amerikanen Lewis Milestone, en film som med skakande realism underströk krigets fasa och meningslöshet. Den blev också genast förbjuden i Tyskland av censuren, och Remarque kom på svarta listan.

En kultur i landsflykt
Det relativa lugn och välstånd som uppnåddes under senare hälften av 20-talet omintetgjordes hastigt genom den ekonomiska kris som 1929 drabbade hela västvärlden. Skadeståndsbetalningarna hade inneburit en svår belastning. Den hade motverkats genom de stora lån som den västliga världen beviljat Tyskland och på vilka den tyska industrins återuppbyggnad vilat. Till följd av de förödande börskrascherna sinade denna källa. Resultatet blev att stora delar av det tyska näringslivet lamslogs och att miljontals arbetare plötsligt stod utan arbete.
Den politiska händelseutvecklingen i denna nya nationella kris är välkänd: det nationalsocialistiska partiet utnyttjade den republikanska regimens svårigheter och lyckades genom hänsynslös hets stärka sina positioner så att Hitler i januari 1933 kunde överta makten, snart nog med en diktators befogenheter.
Den för litteraturen först märkbara följden av nazisternas frammarsch var det tilltagande åsiktsförtrycket, som snabbt övergick till censur, bokbål och blodiga personförföljelser. Kommunisterna var det främsta målet för nazisternas partipolitiska hets, judarna för den raspolitiska. Kommunistiska och judiska författare, konstnärer, musiker och vetenskapsmän var också de första som fann det nödvändigt att lämna landet.
Efter hand som judeförföljelserna intensifierades under 30-talets lopp, uppenbarades det i hur hög grad den tyska andliga kulturen bars upp av judiska element. När även andra intellektuellt och konstnärligt verksamma personer utan vare sig judisk eller kommunistisk anknytning i växande skaror flydde sitt terroriserade hemland för en osäker men fri existens i främmande land, stod det klart för den fria världen att Tysklands kultur inte längre stod att finna inom Tysklands gränser utan befann sig i landsflykt.
Omfattningen av denna landsflykt och av den tyska litte- ratur som producerades världen över under åren 1933-45 är ännu inte helt kartlagd, men det står klart att de berörda författarna får räknas i hundratal och deras verk i tusental. Åtskilliga av de tyska diktarna gick ju i landsflykt - Stefan George, bröderna Mann, Stefan Zweig, Franz Werfel, för att bara nämna några exempel - och av de yngre författarna tvingades hälften lämna Tyskland.
"Mot förfall och moralisk nedbrytning, för disciplin och moral i familj och stat."
Med dessa ord kastades alla "farliga" böcker i flammorna på platsen framför Berlinoperan den 10 maj 1933. Ett påbud hade dessförinnan utgått till landets bokhandlare och bibliotek om att från hyllorna avlägsna och till denna autodafé överlämna alla de på en svart lista upptagna verken.
På listan stod bl a Heinrich och Thomas Mann, Brecht, Döblin, Remarque, Tucholsky, Kästner och av utländska författare Gorkij, Hemingway och Joyce. För de flesta ovannämnda tyska författare innebar denna händelse begynnelsen till en mångårig emigranttillvaro.
Flyktingarnas resvägar och slutstationen varierade. Till en början sökte sig många till Tjeckoslovakien, Österrike, Schweiz och Frankrike, men efter hand som nazisternas territoriella anspråk växte, drog sig de landsflyktige längre västerut. I början av 40-talet fanns det stora tyska emigrantkolonier i New York och Los Angeles. Flera valde i stället vägen norrut, till Danmark och Sverige, som t ex Brecht och Tucholsky.
Men det var ingen flykt i skräck och resignation. Runtom i världen, t.ex. i Prag, Wien, Zilrich, Paris, Amsterdam, Stockholm, Moskva och New 'York, växte tyskspråkiga tidskrifter upp i vilka kampen mot nazismen oförfärat fördes vidare.
Allteftersom land efter land erövrades, tystnade förstås dessa organ, och under det tidiga 40-talets mörka år för- stummades de flesta diktarna. I den mån de alltjämt kunde skriva var det för en liten krets av vänner eller enbart för det egna uttrycksbehovets skull. Likt skådespelare utan scen och publik levde och skapade de i ett tomrum som endast sporadiskt kunde fyllas med minnen och framtidsförhoppningar.
De psykiska påfrestningar en ordets konstnär utsätts för när han avskärs från sin naturliga språkmiljö lades för flertalet exilförfattare som en extra börda ovanpå alla bekymmer för den dagliga existensen och den personliga säkerheten. Det förvånande är att så många framhärdade i att kämpa och skapa, medan raden av sammanbrott och självmord är blott alltför begriplig.
Inte alla orkade tro på en framtid på andra sidan katastrofen, inte var och en hade Thomas Manns självkänsla att hävda att där han var, där var den tyska kulturen.

Innanför fästningens murar
Vid sidan av den tyska litteraturens landsflykt i konkret, yttre bemärkelse fanns det vad man kallat en "inre exil" i nazitidens Tyskland. Personliga band och lojaliteter, oförmåga helt enkelt att leva ett liv utanför hemlandets gränser hindrade många av regimens motståndare från att fly ur riket, men de drog sig undan den rådande andan och verkade efter ringa förmåga och på de undanskymda platser som stod dem till buds för att hålla den gamla kulturtraditionens ideal levande.
Hit hör Ernst Wiechert, som fick tillbringa en tid i koncentrationsläger för sina åsikters skull; Elisabeth Langgässer, vars verk inte fick publiceras och som själv kommenderades till tvångsarbete; Karl Jaspers, som avskedades från sin filosofiprofessur och förbjöds meddela undervisning. Andra, som Jünger och Fallada, rörde sig på gränsen till medlöperi och trodde naivt att det trots allt måste finnas rum för sann konst också i Tredje riket.
Däremot återfinns knappast en enda av periodens betydande diktare bland dem som helhjärtat anslöt sig till den officiella ideologin - en hårdare dom över en politisk regim kan man svårligen tänka sig.
De idéer som vägledde den inre, styrande kretsen i Hitlertyskland är välkända i stora drag: nationell självförhävelse, fantasier om den ariska rasens överlägsenhet, den militäriskt genomorganiserade statens oslagbarhet. Det var inte bara inom politiken som dessa idéer slog igenom, även vetenskapen skulle styras av dem. Den nya fysiken t.ex. var ju en judes, Einsteins, verk och måste därför vara falsk. Den er- sattes officiellt med sådana vanvettiga läror som Hans Benders om världen som en ihålig kula och Hanns Hörbigers, "Tredje rikets Kopernikus", världslära, vilken Hitler personligen var anhängare av.
I ett rike så förryckt att till och med de exakta vetenskapernas iakttagelser underkänns till förmån för kvasivetenskapliga fantasier finns självfallet ingen plats för fritt tänkande och humanistisk odling. "När jag hör talas om kultur, osäkrar jag min revolver", lyder en beryktad replik ur Hanns Johsts skådespel Schlageter (1933) tillägnat Adolf Hitler.
Litteraturkritik och litteraturforskning uppmuntrades dock i den mån de tjänade till att underbygga den officiella ideologin, och gamla metafysiska föreställningar om den tyska folksjälen och dess rötter i tysk jord framställdes åter som nyckeln till förståelsen av den tyska diktningens historia. Så i den anpasslige litteraturprofessorn Josef Nadlers Literaturgeschichte des deutschen Volkes (1938-41; Det tyska folkets litteraturhistoria), som utgör ett dystert återtagande i nationalistisk, provinsialistisk anda av Goethes idé om en världslitteratur - parallellt med att Hitler berövade sina undersåtar möjligheten att vara världsmedborgare.
Men i själva verket var det de diktare Hitler tvingat till statslöst världsmedborgarskap som under hans makts dagar i landsflykten skrev det tyska folkets litteratur.