En aktiv, levande och religiös tro på Gud har förmodligen aldrig uppstått och vidhållits på rent filosofiska och metafysiska grunder. Men tro på Gud finner vi i varje civiliserat land och i alla tider, och tron omfattas ofta av praktiskt tagit samtliga personer i respektive kultur. Det är först i 1700-talets Europa vi börjar se aktiva försök att inte tro på Gud. Olika former av agnosticism och ateism dök nu upp. Orsakerna till detta var flera: franska revolutionens tro på en politisk lösning av samhällets problem, den sexuella libertinismen med sin vilja att få använda människokroppen till lust utan skuld, krafter för att utveckla prostitution och pornografi, en vilja till upplösning av monogamin och kärnfamiljen som samhällets grund, en tidig materialistisk rasbiologi med rashygieniska projekt -- något som längre fram på 1900-talet åter tog stark fart och blev en etablerad europeisk och nordamerikansk ideologi. 

Och ändå är det relativt få människor som har något begrepp om metafysik, de existentiella frågorna. Det finns i själva verket hela kulturer, såsom naturreligionerna, för vilka metafysik är helt främmande, fast dessa kulturer icke desto mindre är religiösa...

Upprinnelsen till tro är tveklöst mycket komplex men den tycks inte desto mindre ligga i människans vilja snarare än i hennes spekulativa intelligens. Viljan sitter ihop med ansvar och det verkar som tron måste finnas till grund för de djupaste ansvaren: individens, familjens, samhällets lagstiftning. 

[1. Reflektion och värdering: Anser du att gudstro är mer en viljesak än intelligent tänkande? Att det mer handlar om ansvar än om intellektuell förmåga?]

Människor som äger sådan tro låter sig sällan berövas den på grund av filosofiska och metafysiska hänsynstaganden, samtidigt som de som saknar den sällan vänder sig till den på grund av andra metafysiska hänsynstaganden. 

Ändå har det i varje land där filosofin blomstrat funnits djupa tänkare som försökt upptäcka någon metafysisk grund för en rationell tro på existensen av ett eller flera högsta väsen.

Även om religionen kanske egentligen är en fråga om tro snarare än förnuft, kan ändå en filosofisk person knappast låta bli att undra om den kanske också, åtminstone till en del, är en fråga om förnuft och huruvida särskilt Guds existens kan vara något som man inte bara tror på utan som kan påvisas...."för egentligen har de redan fått kunskap om Gud. Gud har nämligen gett oss alla möjlighet att förstå sanningen om honom" skriver Paulus i romarbrevet. Och han fortsätter: "Ända sedan tidens början har människorna kunnat se jorden och himlen och allt som Gud har skapat, och de har känt till hans existens och väldiga, eviga makt. Därför finns det ingen ursäkt! "

[2. Reflektion och värdering: Anser du att det är viktigt att med förnuftet undersöka religionen? Att vi påvisar Guds existens eller motbevisar den med förnuftet?]

Det är den här frågan som vi vill beakta; det vill säga, vi vill se huruvida det inte finns starka metafysiska överväganden utifrån vilka man kan sluta sig till existensen av ett högsta och övernaturligt väsen.
 

PRINCIPEN OM TILLRÄCKLIGA SKÄL

Antag att du promenerar i skogen och att du, förutom pinnar och stenar och annat skräp som hör till skogsmarken, en dag stöter på ett föremål som du inte alls är förtrogen med, något som inte liknar något som du tidigare sett och aldrig skulle vänta dig att finna på en sådan plats. Antag till exempel att det är en stor boll, lika hög som du själv, helt slät och genomskinlig. Du skulle säkert anse detta vara förbryllande och mystiskt, men vid närmare eftertanke är det inte i sig mer mystiskt att något sådant existerar än att något annat existerar. 

Om du var van vid att för det mesta se sådana föremål av olika storlek omkring dig, men aldrig sett en vanlig sten, då skulle du bli lika förbryllad om du en gång såg en stor sten i skogen. Detta belyser det faktum att något som är mystiskt slutar att upplevas som mystiskt genom att man blir van vid dess närvaro. Det är till exempel verkligen konstigt att en värld som vår existerar; ändå är det få människor som slås av detta och tar den i stället helt enkelt som självklar.

[3. Reflektion och värdering: Tar du den här världen som självklar? Är den inte det?]

Antag så att du funnit den här genomskinliga bollen och förbryllas av den. Även om det finns andra saker som du kan undra över, är det en sak som du knappast skulle ifrågasätta; nämligen att bollen inte uppstod där av sig självt, utan att den för sin existens är beroende av något annat. Du kanske inte har den blekaste aning om varifrån den kommit och hur den kommit dit, men du skulle knappast tvivla på att det finns en förklaring. Föreställningen att den kommit ur intet, att den kanske existerar utan att det finns någon förklaring till dess existens, är en uppfattning som få människor skulle tycka vara värd att hysa.

[4. Reflektion och värdering: Anser du att världen kommit ur intet, utan förklaring?]

Detta påvisar en metafysisk trosföreställning som nästan tycks vara en del av själva förnuftet, även om få människor någonsin tänker på den; nämligen tron att det finns en förklaring till existensen av allt, vad det än må vara, ett skäl till varför det existerar snarare än inte existerar. Den blotta icke-existensen av något, som inte bör förväxlas med att något försvinner bort ur existensen, kräver aldrig något skäl; men det gör existensen. 

[5. Reflektion och värdering: Anser du att allt som finns har en förklaring?]

Om det aldrig funnits någon sådan boll i skogen, kräver detta ingen förklaring eller anledning, men om det finns en sådan boll, krävs en förklaring.

Om man skulle blicka ut över ett tomt fält och fråga varför det inte finns och aldrig funnits någon stor genomskinlig boll där, skulle det naturliga svaret vara att fråga varför den skulle finnas; men om man finner en sådan boll och undrar varför den är där, är det inte alls naturligt att fråga varför den inte skulle finnas, som om existensen helt enkelt skulle tas för given.

Att någonting inte existerar, att det till exempel inte skulle existera någon sådan boll i skogen, eller att det inte skulle finnas någon skog där den kunde finnas, eller någon kontinent med en skog, eller någon planet, eller någon värld över huvud taget, tycks då inte vara sådant för vilket behövs en förklaring eller något skäl; men att sådana saker finns, tycks kräva ett skäl. Och detta skäl leder det normala förnuftet till en tro.

Den princip som det här handlar om har kallats principen om tillräckliga skäl. Det är i själva verket en mycket allmän princip, och den uttrycks bäst genom att säga så här: för varje positiv sanning finns ett tillräckligt skäl, något som, i denna mening, gör den sann - i korthet, att det finns något slags förklaring, känd eller okänd, för allt, inklusive hela universum.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att denna princip stämmer med din syn? Att det finns ett tillräckligt skäl för allt som hänt dig i livet?]

Vissa sanningar är beroende av något annat, och kallas därför kontingenta, medan andra beror bara på sig själva; det vill säga, de är av själva sin natur sanna och kallas därför nödvändiga. Det finns till exempel ett skäl till varför stenen i mitt fönster fortfarande är varm; nämligen att solen skiner på den. Detta råkar vara sant, men inte av själva dess natur. Följaktligen är det kontingent, och beror på något annat än sig självt. 

Det är också sant att alla punkter på en cirkel befinner sig på lika avstånd tal mittpunkten, men denna sanning beror inte på något annat än sig själv. Det spelar ingen roll vad som händer, inget kan göra den falsk. Likaledes är det en sanning, och en nödvändig sådan, att om stenen i mitt fönster är en kropp, vilket den är, då har den form, eftersom detta faktum inte är beroende av något annat än sig självt för att fastställas. 

Osanningar är naturligtvis också antingen kontingenta eller nödvändiga. Det är till exempel kontingent falskt att stenen i mitt fönster är kall, och nödvändigtvis falskt att den både är en kropp och är formlös, eftersom detta är omöjligt av själva dess natur.

Principen om tillräckliga skäl kan påvisas på olika sätt, såsom vi har gjort, och om man är medveten om den är man benägen att upptäcka att man förutsätter den i sitt tänkande om verkligheten, men den kan inte bevisas. Den tycks inte i sig själv vara en nödvändig sanning, och samtidigt skulle det vara mycket konstigt om man säger att den är kontingent. Om man försökte bevisa den, skulle man förr eller senare tvingas åberopa skäl som var mindre rimliga än själva principen. Ja, det är svårt att se hur man skulle kunna argumentera för den utan att redan ha antagit den.

Av denna anledning skulle den med rätta kunna kallas en förutsättning för själva resonerandet. Man kan förneka att den är sann utan besvär eller rädsla för att motbevisas, men man står då inför upptäckten att det man förnekar i själva verket inte är det som principen hävdar. 

[7. Reflektion och värdering: Anser du att du själv alltid förutsätter principen om tillräckliga skäl?]

Vi skall därför här behandla den som ett faktum - inte som något som visats vara sant, men som något som alla människor, vare sig de reflekterar över det eller inte, mer eller mindre tycks förutsätta.
 
 

EXISTENSEN AV EN VÄRLD

Det råkar vara sant att något existerar, att det till exempel finns en värld, och även om ingen någonsin allvarligt förmodar att så kanske inte är fallet, att kanske ingenting alls existerar, så tycks det inte finnas något som är det minsta nödvändigt med detta, om man betraktar det för sig självt.

Man kan helt klart tänka sig att det skulle kunna vara så att ingen värld existerar någonsin. Detta är inte det minsta absurt. Om man betraktar en särskilt sak i världen - ta ett föremål i din närhet t ex - så tycks det inte alls nödvändigt i sig självt att den måste existera, och inte heller verkar det vara mer nödvändigt att totaliteten av dessa ting, eller att vilken totalitet av ting som helst, med nödvändighet måste existera.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att det är tänkbart att ingen värld alls existerar? Eller är det nödvändigt att en värld finns?]

Av principen om tillräckliga skäl följer naturligtvis att det måste finnas ett skäl till, inte bara att allting i världen existerar, utan att världen själv existerar. Med 'världen' menas då helt enkelt allt som någonsin existerar, förutom Gud, om det finns en gud. 

Den här principen betyder inte att det måste finnas något syfte eller mål med allt, eller för totaliteten av alla ting; ty förklaringar behöver inte vara, och är i själva verket sällan, teleologiska eller målbeskrivande. Däremot väcker den inte sällan viljan till tro i kombination med andra skäl till tron, t ex ansvar inför andra människor, frid inför döden, ett liv i helighet och renhet.

Det enda principen kräver är att det finns något slags skäl för allt. Och det vore förvisso konstigt om man hävdade att allt i världen inte har något att tacka för sin existens. Den vanligaste bönen bland troende är förmodligen: Tack för att du skapar allt idag ! Det vore inkonsekvent och konstigt att hävda att ingenting i världen är antingen rent orsakslöst eller sådant att det skänker sig självt sin egen existens, medan man förnekade detta om världen själv. Om världen själv har ett tillräckligt skäl att finnas måste också alla delarna i denna värld ha det.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att inget i världen är orsaklöst men själva världen är det?]

Visst kan man säga att världen i någon mening är rent orsakslös, att det helt enkelt inte finns något skäl till varför den här eller någon annan värld skulle existera, och man kan lika väl säga att världen existerar av själva sin egen natur, eller är ett i sig självt nödvändigt väsen. 

Men det är åtminstone mycket konstigt och godtyckligt om man förnekar att det för denna existerande värld finns behov av ett tillräckligt skäl, vare sig det är oberoende av världen själv eller inte, medan man förutsätter att det finns skäl för alla andra ting som någonsin existerar.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att det är konstigt att förneka skäl till världen men inte till alla ting som någonsin existerar?]

Betänk än en gång den underliga bollen som vi föreställer oss ha funnit i skogen. Vi kan knappast förneka att det måste finnas en förklaring till varför ett sådant ting existerar, även om vi inte har något begrepp om vilken denna förklaring är. Det är dessutom inte så att förklaringen är nödvändig på grund av att bollen hittades i skogen i stället för någon annanstans. Det spelar inte någon som helst roll var den råkar finnas, ty vår fråga gäller inte hur den råkar finnas just där utan hur det kommer sig att den existerar över huvud taget. Om vi i vår fantasi utplånar skogen, och lämnar bara kvar den här bollen på ett öppet fält, förminskas inte på något sätt vår övertygelse att detta är ett kontingent ting som för sin existens är beroende av något annat än sig självt. 

Om vi nu föreställer oss att fältet förintas, ja, att allt annat också försvinner och uppgår i intet, och kvar blir bara den här bollen som då kommer att utgöra hela det fysiska universum, då kan vi inte för ett ögonblick anta att dess existens därmed förklarats, eller att behovet av en förklaring eliminerats, eller att dess existens plötsligt blivit självförklarande. 

[11. Reflektion och värdering: Håller du med? Att världen inte kan vara självförklarande?]

Om vi nu för den här tanken ett steg vidare och antar att ingen annan verklighet någonsin existerat eller kommer att existera, att den här bollen för alltid kommer att utgöra hela det fysiska universum, då måste vi ändå insistera på att det finns ett skäl, oberoende av den själv, till varför den skulle existera hellre än inte existera. Om det måste finnas ett skäl till varför ett särskilt ting existerar, då elimineras inte nödvändigheten av ett sådant skäl av blotta antagandet att vissa andra ting inte existerar. 

Således:  det spelar över huvud taget ingen roll vad det är för ting i fråga, huruvida det är stort och komplext, som världen vi befinner oss i, eller om det är något litet, enkelt och obetydligt, såsom en boll, en bakterie eller ett litet sandkorn. (Tänk på galaxen i kulan under kattens hals i filmen Men in black I !) Vi undgår inte nödvändigheten av ett skäl för någots existens genom att blott beskriva det på det ena eller andra sättet.

Och det skulle i alla händelser verka rent absurt att säga, att om världen skulle bestå endast av en enda boll med hundraåttio centimeters diameter, eller av ett enda sandkorn, då skulle den vara tillfällig, kontingent och det skulle behövas en förklaring, annan än den själv, till varför ett sådant ting existerar, men att eftersom den faktiska världen är oerhört mycket mer komplex än detta så finns inget behov av en förklaring till dess existens, oberoende av den själv. Tron på Gud följer denna rimliga princip om ett tillräckligt skäl.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att världen i sin komplexa helhet har behov av en förklaring?]
 

EXISTENS UTAN BEGYNNELSE

Det bör nu noteras att det inte är ett svar på frågan, varför ett ting existerar, att säga hur länge det har existerat. En geolog antar inte att han har förklarat varför det finns floder och berg genom att blott påpeka att de är gamla.

Om man på liknande sätt skulle fråga, angående bollen som vi talat om, efter tillräckliga skäl för dess existens, skulle man inte få något svar genom att bli upplyst om att den funnits där sedan i går. Inte heller skulle det vara ett bättre svar att få veta att den existerat så länge man kan minnas, eller ens att den alltid existerat; ty frågan gällde inte dess ålder utan dess existens. 

Man kan visserligen, om man ställde sig frågan varifrån ett givet ting kommit, eller hur det kom till, efter att ha fått veta att det alltid existerat, bli upplyst om att det egentligen aldrig kommit till; men man kan ändå rimligen fråga sig varför det existerar över huvud taget.

Om därför världen - det vill säga totaliteten av alla ting förutom Gud, om det finns en gud - verkligen inte hade någon början över huvud taget, utan alltid existerat på ett eller annat sätt, då finns helt klart inget svar på frågan varifrån den kommit och när; den kom inte, enligt detta antagande, från någonting alls, och inte vid någon tidpunkt. 

Men ändå kan man ställa sig frågan varför det finns en värld, ja, varför det finns en värld utan begynnelse, varför det är så att det alltid funnits någonting snarare än ingenting. Och om principen om tillräckliga skäl är en god princip, så måste det finnas ett svar på den frågan, ett svar som inte på något sätt tillhandahålles genom att man ger världen en ålder, eller ens en oändlig ålder.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att hög ålder eller evighet gör att vi inte behöver förklara världens existens?]
 

SKAPELSE

Detta belyser en viktig fråga angående skapelsebegreppet som ofta missförstås, särskilt av dem vars tänkande påverkats av kristna föreställningar. Människor har en benägenhet att tro att skapelse - till exempel Guds skapelse av världen - betyder en skapelse i tiden, av vilket naturligtvis följer att om världen inte har någon begynnelse i tiden, då kan den inte vara Guds skapelse. 

[14. Reflektion och värdering: Anser du att skapelse, även gudomlig sådan, alltid äger rum i tiden?]

Detta är emellertid felaktigt, ty skapelse betyder i allt väsentligt beroende, också i kristen teologi. Om ett ting är en skapelse av ett annat, då är det beroende av det andra för sin existens, och detta är fullkomligt förenligt med att säga att båda är eviga, att inget av dem någonsin blev till, och följaktligen att inget av dem skapades vid något tillfälle i tiden. 

Kanske en liknelse kan hjälpa till att belysa detta. Föreställ dig en eldslåga som sänder ut ljusstrålar. Det tycks nu finnas en klar mening i vilken ljusstrålarna för sin existens är beroende av eldslågan, som är källan, medan lågan, å andra sidan, inte på samma sätt är beroende av strålarna för sin existens. Ljusstrålarna uppstår ur lågan, men lågan uppstår inte ur dem. I denna mening är strålarna en skapelse av lågan; de får sin existensen från denna. 

Och ingenting av detta har någon referens till tiden; beroendeförhållandet skulle i ett sådant fall inte förändras det minsta om vi antog att eldslågan, och med den ljusstrålarna, alltid hade existerat, att de aldrig kommit att existera.
Om nu världen är Guds skapelse, bör man tänka sig dess förhållande till Gud på detta sätt; nämligen, att världen för sin existens är beroende av Gud, och att den inte skulle kunna existera oberoende av Gud. Om Gud är evig, vilket de som tror på Gud i allmänhet antar, då kan också världen vara evig (även om så inte behöver vara fallet), utan att detta på minsta sätt förändrar dess beroende av Gud för sin existens, och följaktligen utan att det förändrar det faktum att den är Guds skapelse. 

[15. Reflektion och värdering: Anser du att världen är beroende av en skapande Gud? Och att Gud inte är beroende av världen?]

Antagandet att Gud är evig, å andra sidan, medför inte av sig självt att världen också är evig; ty det finns inga som helst skäl till varför någonting som har begränsad varaktighet för sin existens inte skulle kunna vara beroende av något som har obegränsad varaktighet - även om det motsatta naturligtvis är omöjligt.

[16. Reflektion och värdering: Anser du det tänkbart att något begränsat, som världen, kan vara beroende av något obegränsat, som Gud?]
 

GUD

Om vi tänker oss Gud som "himlens och jordens skapare", och om vi anser att himlen och jorden innehåller allt som existerar utom Gud, då tycks vi enligt resonemanget ovan ha ganska starka skäl att hävda att Gud, förstådd på det sättet, existerar. 

[17. Reflektion och värdering: Anser du att vi har ganska starka skäl att hävda Guds existens? Om inte, varför?]

De flesta människor har naturligtvis mycket mer i tankarna när de tänker på Gud, för religionerna har tillskrivit Gud mängder av egenskaper som inte alls följer av att man blott beskriver honom som världens skapare; men detta är inte relevant här. 

[18. Reflektion och värdering: Anser du att man kan bortse från alla de egenskaper folk lägger till Gudsbegreppet, för att resonera förnuftigt och filosofiskt om Gud?]

De flesta religiösa människor tänker sig i vart fall Gud åtminstone som skaparen, som det väsen på vilket allting ytterst beror, oberoende av vad de i övrigt kan tänkas säga om honom. Det är i själva verket den första trossatsen i kristendomen, att Gud är "skaparen av himmel och jord". Och det tycks finnas goda metafysiska skäl, oberoende av trons övertygelser, att tro att ett sådant skapande väsen existerar.

[19. Reflektion och värdering: Anser du att Gud som "det som världen är beroende av" är en bra första uppfattning om Gud?]

Om, vilket principen för tillräckliga skäl tycks implicera (innebära), det måste finnas en orsak till varför himlen och jorden - det vill säga, världen - existerar, då måste denna orsak finnas antingen i världen själv eller utanför den, i något som bokstavligen är övernaturligt, utanför himmel och jord. 

Om vi nu antar att världen - det vill säga totaliteten av alla ting utom Gud - i sig själv innesluter orsaken till sin existens, då antar vi att den existerar genom själva sin natur, det vill säga, att den är ett nödvändigt väsen. I så fall skulle det naturligtvis inte finnas någon anledning att säga att den måste vara beroende av Gud eller någonting annat för sin existens; ty om den existerar genom själva sin natur, då är den inte beroende av något annat än sig själv, liksom solen för sin värme inte är beroende av något annat än sig själv. 

Detta är emellertid orimligt, ty vi finner ingenting om världen eller någonting i världen som antyder att den existerar genom själva sin natur, och vi finner däremot mängder av saker som antyder att den inte gör det. För det första måste allt som existerar genom sin egen natur nödvändigtvis vara evigt och oförstörbart. Det skulle vare en självmotsägelse att säga om något, att det existerar genom sin egen natur, eller att det är ett nödvändigt existerande ting, och samtidigt säga att det kommer till och att det försvinner bort, eller att det över huvud taget kan komma till eller försvinna. 

[20. Reflektion och värdering: Anser du att det är orimligt med en självorsakande värld? Kan något vara självorsakande som kommer och försvinner?]

Ingenting med världen tycks vara sådant, ty vi kan lätt tänka oss om allt i världen att det kan förintas, eller att det inte har behövt existera över huvud taget, utan att det finns minsta grad av absurditet i ett sådant antagande. Vissa ting i universum är förvisso mycket gamla; månen, till exempel, eller stjärnorna och planeterna. Det är till och med möjligt att föreställa sig att de alltid existerat. Det verkar dock omöjligt att anta att de för sin existens inte är beroende av något annat än sig själva, att de genom sin blotta natur förlänar sig själva sin existens, eller att de i sig själva är ting av sådan natur att det vore omöjligt för dem att inte existera. Även om vi antar att något, som exempelvis solen, alltid har existerat, och aldrig kommer att sluta existera, kan vi ändå inte av detta dra slutsatsen att den existerar av sin egen natur. 

Om, vilket naturligtvis är mycket tvivelaktigt, solen har existerat i evighet och aldrig kommer att sluta existera, då är det möjligt att också dess värme och ljus har existerat i evighet och aldrig kommer att sluta existera; men detta visar inte att solens värme och ljus existerar genom sin egen natur. De är helt klart kontingenta och är beroende av solen för sin existens, vare sig de saknar begynnelse och är eviga eller inte.

Det tycks alltså inte finnas något i världen om vilket det är alls rimligt att anta att det existerar genom sin egen natur, eller i sig själv innesluter orsaken till sin existens. I själva verket tycks allting i världen rent av vara motsatsen, nämligen sådant som inte med nödvändighet behöver existera, och som dessutom någon gång, i det förflutna eller i framtiden, i verkligheten inte existerar. Allting i världen tycks ha en begränsad varaktighet, som kan vara såväl lång som kort. De flesta ting, som vi själva, existerar bara en kort tid; de börjar existera för att sedan snart upphöra. 

[21. Reflektion och värdering: Anser du att det finns någonting som med nödvändighet måste existera?]

Andra ting, som himlakropparna, varar längre, men de är ändå förgängliga, och utifrån vår kunskap om dem tycks de vara dömda att småningom försvinna. Vi kommer då till slutsatsen, att även om världen skulle kunna innehålla sådana ting som alltid existerat och som är bestämda att aldrig förintas, så är det icke desto mindre tvivelaktigt att den innehåller några sådana ting, och i vilket fall som helst är det möjligt att allt i världen kan förintas, och ingenting i den, hur länge det än existerat och hur länge det än kommer att finnas till, existerar genom sin egen natur, utan är i stället beroende av något annat.

Detta gäller för allting i världen. Är det dessutom med nödvändighet sant för världen själv? Om vi alltså konstaterar, vilket vi synes tvingade till, att ingenting i världen existerar genom sin egen natur, att allt i världen är kontingent och förgängligt, måste vi då också säga att världen själv, eller totaliteten av dessa förgängliga ting, också är kontingent och förgänglig? Logiskt sett är vi inte tvingade därtill, för det är logiskt möjligt att totaliteten av förgängliga ting själv kan vara oförgänglig, och följaktligen, att världen kan existera genom sin egen natur, även om den uteslutande består av ting som är kontingenta. 

[22. Reflektion och värdering: Anser du att totaliteten av alla förgängliga ting själv är oförgänglig?]

Det är ingen logisk nödvändighet att en totalitet delar delarnas defekter. För till exempel, även om varje människa är dödlig, följer inte av detta att hela människosläktet, eller totaliteten av alla människor, också är dödlig, för det är möjligt att det alltid kommer att finnas människor, även om det inte finns några människor som alltid kommer att existera. Likaså är det möjligt att världen i sig själv är ett nödvändigt ting, även om den helt och hållet består av ting som är kontingenta.

Det är logiskt möjligt, men det är inte rimligt. För vi finner ingenting över huvud taget hos världen, som är mer än dess delar, som kan få oss att förmoda att den existerar genom sin egen natur. Vad vi än tar i världen, har vi inte minsta svårighet att anta att det kommer att förgås, eller till och med att det kan tänkas aldrig ha existerat över huvud taget. Vi har nästan lika lätt att tänka oss detta om världen själv. Det kan vara lite svårt att tänka sig att allt är fullständigt förgängligt och att det inte kommer att lämna några spår efter sig över huvud taget, men det tycks inte finnas minsta svårighet att föreställa sig möjligheten att världen aldrig skulle existerat till att börja med. 

[23. Reflektion och värdering: Anser du att du har en själ som inte förgås? Hör den i så fall till världen?]

Vi kan till exempel utan svårighet föreställa oss att ingenting i världen någonsin existerat förutom, låt oss säga, ett enda sandkorn, och vi kan sålunda anta att detta sandkorn för alltid utgjort hela universum. Om vi nu betraktar detta sandkorn, är det helt omöjligt för oss att anta att det existerar genom sin egen natur och att det existerar med nödvändighet. Det är klart beroende av något annat än sig självt för sin existens, om det är beroende av något över huvud taget. Detsamma gäller om vi betraktar världen som bestående, inte av ett sandkorn, utan av två, eller miljoner, eller, vilket vi i själva verket finner, av otaliga stjärnor och planeter och deras mindre delar.

Det tycks därför som om världen, i det fall den råkar existera över huvud taget - och detta ligger bortom varje tvivel - är kontingent och därför beroende av något annat än sig själv för sin existens, om den är beroende av något över huvud taget. Och den måste vara beroende av något, för annars skulle det inte kunna finnas något skäl till varför den existerar över huvud taget. 

[24. Reflektion och värdering: Anser du att det finns något skäl till att världen är oberoende? I så fall vilket?]

DET SOM VÄRLDEN ÄR BEROENDE AV

Det som världen är beroende av måste nu vara något som antingen existerar genom sin egen natur eller inte gör det. Om det inte existerar genom sin egen natur, då är det i sin tur beroende av något annat för sin existens, och så vidare. Då är det två svar vi har att välja mellan, nämligen:

(1) att världen för sin existens är beroende av något annat, vilket i sin tur är beroende av något annat, och detta är beroende av ytterligare något annat, ad infinitum; eller 
(2) att världen får sin existens genom något som existerar genom sin egen natur och som därför är evigt och oförgängligt, och är skapare av himmel och jord, skapare av mentalt liv, av vilja och moraliska lagar, av hopp och kärlek. 

[25. Reflektion och värdering: Vilket svar anser du vara rimligast?]

Det första av dessa alternativ ger inte tillräckliga skäl till varför något existerar över huvud taget. I stället för att ge skäl till varför det existerar någon värld, underlåter det hela tiden att ge några skäl. Det förklarar det som är beroende och förgängliga i termer av det som också är beroende och förgängliga, och lämnar oss fortfarande utan skäl till varför förgängliga ting existerar över huvud taget, och det är just sådana skäl vi söker. 

Ytterst sett verkar det därför som om världen, det vill säga totaliteten av kontingenta och förgängliga ting, om den existerar över huvud taget, måste vara beroende av något som är nödvändigt och oförgängligt, och som därför existerar, inte beroende av något annat, utan genom sin egen natur.
 

"SJÄLVFÖRORSAKAT"

Det som hittills har sagts ger oss en antydan om vad för slag innebörd som skall läggas i begreppet självförorsakat väsen, ett begrepp som ofta missförstås, ibland till och med av filosofer av facket. Att säga att någonting - till exempel Gud - är självförorsakat, eller är orsak till sin egen existens, innebär inte att detta väsen bringar sig självt att existera, vilket är en fullkomligt absurd idé. Därför betraktar troende Gud som evig. I den kristna trosbekännelse heter det också om Jesus att han är "född men inte skapad".

[26. Reflektion och värdering: Anser du att det är en absurd idé?]

Ingenting kan bringa sig självt att existera. Att säga att något är självförorsakat (causa sui) innebär bara att det existerar, inte kontingent eller beroende av något annat, utan genom sin egen natur, vilket bara är detsamma som att säga att det är ett väsen som är sådant att det varken kan bli till eller förgås.

Vare sig nu ett sådant väsen existerar eller inte, så finns i varje fall inget absurt i själva idén. Vi har i själva verket funnit att principen för tillräckliga skäl tycks peka mot existensen av ett sådant väsen, som det av vilket världen, med allt i den, ytterst måste vara beroende för sin existens.
 

"NÖDVÄNDIGT VÄSEN"

Ett väsen eller medveten icke-materiell varelse som för sin existens inte är beroende av någonting annat än sig självt, och i denna mening är självförorsakat, kan lika väl beskrivas som ett nödvändigt väsen; det vill säga: ett väsen som inte är kontingent, och följaktligen inte förgängligt.

För i det fall något existerar genom sin egen natur, och inte är beroende av någonting annat, är det omöjligt att detta inte skulle existera, vilket är detsamma som att säga att det är nödvändigt. På grund av detta har många troende i Anselms av Canterburys anda funnit det omöjligt att inte tro. Den enda vägen för den otroende är att inte tänka på frågan, vilket definitionsmässigt är filosofisk ignorans. 

[27. Reflektion och värdering: Kan du tänka dig ett sådant väsen?]

Många tänkande personer har förklarat sig ha allvarliga svårigheter också med detta begrepp om Gud som nödvändig varelse, men detta beror delvis på att det förväxlats med andra föreställningar,   t ex Gud som en skäggig man i atmosfären ovanför oss.

Om det är begripligt att tala om något som ett omöjligt väsen, eller något som av själva sin natur inte existerar, då är det svårt att förstå varför föreställningen om ett nödvändigt väsen, eller något som av själva sin natur existerar, inte skulle vara lika begripligt. Därför är det i hög grad begripligt, filosofiskt sett, att tänka och tala om Gud som en nödvändig varelse, existerande genom sin egen natur.

Och vi har naturligtvis inte minsta svårighet att tala om något, såsom en fyrkantig cirkel eller formlös kropp, som ett omöjligt väsen eller ting. Och om det är begripligt att tala om något som förgängligt, kontingent och beroende av något annat än sig självt för sin existens, vilket det förvisso är, då tycks det inte finnas någon svårighet att tänka sig något som oförgängligt och beroende av ingenting annat än sig självt för sin existens. Här har den metafysiska teismen sin grund.

[28. Reflektion och värdering: Anser du att det är begripligt att tala om förgängliga ting men inte begripligt att tala om något oförgängligt?]

(Baserad på:  Metaphysics av Richard Taylor 1992) 
 
Frågor att träna på:

* Så säger Paulus om kunskapen om Gud
* Exempel på kultur där metafysik saknas
* Vid denna tid i Europa uppstår ateism och agnosticism
* Därför är det i hög grad begripligt, filosofiskt sett, att tänka och tala om Gud som en nödvändig varelse, existerande genom sin egen natur.
* Detta innebär principen om tillräckliga skäl
* Därför betraktar de troende Gud som evig
* Detta innebär "causa sui"
* Detta betyder "skapelse"
* Detta visar exemplet med den genomskinliga bollen i skogen
* Det enda som principen om tillräckliga skäl kräver
* Så kallas vissa sanningar som är beroende av något annat
* Därför vore det inkonsekvent att hävda att världen är orsakslös
* Därför duger inte svaret att världen aldrig kommit till utan alltid funnits
* Två svar på frågan om vad världen är beroende av
* Därför finner många i Anselms av Canterburys anda det omöjligt att inte tro