Minnet - vad är det?
Minne: Totaliteten
av mitt
vetande
Denna indelning skiljer mellan information som finns i minnet så länge man aktivt arbetar med den (arbetsminne) och information som finns i minnet längre tid (långtidsminne).
Amerikanen B.F. Skinner (1904-1990), studerade en annan variant av betingning: operant eller instrumentell betingning. Denna form handlar om att man tenderar att ändra sitt beteende beroende på vilka reaktioner det utlöser. Beteenden som mottas positivt (får positiv förstärkning) ökar i frekvens, medan det motsatta gäller för beteenden som får negativ förstärkning. Detta kan ses som en viktig princip i uppfostran, men också mer allmänt i samspelet mellan människor.
Den tredje gruppen i figuren inkluderar inlärning av vanor och färdigheter. Ett exempel på en vana är att tvätta händerna före maten.
Har man etablerat en stark sådan vana spelar det ingen roll om man just kom ut från duschen - är det dags för mat så går man och tvättar händerna, utan att reflektera över om det behövs eller ej. Inlärning av färdigheter inkluderar motoriska färdigheter, som att spela golf, och mer kognitiva färdigheter som att lösa ekvationer. Detta minne brukar ibland kallas för procedurminne. Gemensamt för inlärning av vanor och färdigheter är att de förvärvas långsamt över tid för att så småningom »automatiseras«.
Den fjärde gruppen i figuren tar upp klassificeriz2g. Detta kan handla om hur vi förvärvar kunskap om att saker och ting hör ihop. Ett exempel på hur metoden kan testas kommer från » Fem myror är fler än fyra elefanter« då Brasse visar fyra föremål av vilka tre hör ihop och ett ska bort. Mycket av vår kunskap är organiseradi form av kategorier (fåglar, bilar). Denna kunskap är inte något som vi serveras utan den byggs upp över tid genom vår samverkan med människor och föremål. Ibland kan dock minnen av specifika upplevelser eller inlärningstillfällen ligga till grund för klassificering, och denna form av minne introduceras härnäst.
Den femte gruppen av minne utgörs av inlärning av fakta och inlärning av episoder. Dessa två former av minne är närbesläktade och involverar liknande kognitiva processer. Inlärning och minne av fakta brukar även kallas för semantiskt minne, och omfattar all den generella kunskap som vi människor bär med oss - vad ord betyder, kemiska formler, geografi, historia - mycket av det du lär in i skolan, allmänbildning.
Människor har många semantiska minnen gemensamma, men minnen av episoder (episodiskt minne) är speciella på så sätt att episodiska minnen är unika för varje människa. För dessa minnen måste vi tänka tillbaka på en särskild inlärningsepisod, vilket inte är fallet för semantiskt minne, och även om flera individer har varit med om samma händelse kommer deras episodiska minnen att variera (beroende på hur man upplevde händelsen, vad man fokuserade sin uppmärksamhet på osv.). Eftersom episodiskt minne kräver att man drar sig till minnes tidigare upplevelser brukar detta minne ibland refereras till som explicit eller medvetet minne, till skillnad från de många former av minnen som kan uttryckas implicit eller omedvetet genom våra beteenden.
Det finns ännu fler slags minnen än de som har tagits upp här! Vissa former (priming och perceptuell inlärning) uttrycker att perceptuella analyser, som att se vad en bild föreställer, gynnas av tidigare erfarenheter (till exempel att man tidigare har sett samma bild). Tidigare upplevelser kan även påverka hur vi känner för den information som analyseras (emotionell inlärning). Båda dessa former av minnen uttrycks oavsett om man medvetet kan minnas de tidigare erfarenheterna.
För priming kan detta exemplifieras med reklam; om man har sett en viss produkt vid ett tillfälle så tenderar man i en senare valsituation att föredra just den produkten framför snarlika - även om man inte medvetet kan minnas det första tillfället då produkten visades - och denna preferens är ett uttryck för priming.
Ytterligare en central form av minne är inlärning via imitation. Det går att observera denna form av minne hos barn, men komponenter av imitationsinlärning finns sannolikt livet ut.
För så gott som alla olika former av inlärning och minne är det möjligt att urskilja tre skilda processer. Dessa är en inlärningsfas (eller inkodningsfas) då information förvärvas till minnet, en lagringsfas då information representeras och lagras i minnet (över kort eller lång tid) och en framplockninggsfas då konsekvenserna av den tidigare inlärningen uttrycks.
Samtidigt måste vi ur neurologisk synpunkt lägga till några kommentarer. Pedagogen Gunilla Ladberg skriver:
Du har inga minnen
Också minnen är något som hjärnan skapar. Minnen brukar vi
uppleva som något vi har. Något som finns där. Eller så finns de
inte när vi behöver dem. Vi säger att vi "letar i minnet":
Men egentligen finns det inga minnen. Du har inga minnen
lagrade i din hjärna. De existerar bara som möjligheter. Möjlig-
heterna ligger i aktiveringar av bestämda förbindelser mellan ett
antal tusen eller miljoner nervceller.
När du får en minnesbild har ett antal celler och nätverk av
celler i din hjärna aktiverats och skapar just i det ögonblicket just
den bilden. Om samma minne dyker upp gång på gång betyder
det att samma kombinationer av nervceller har aktiverats gång på
gång.
Samma nervceller kan ge upphov till olika minnen genom att
aktiveras i olika kombinationer. En nervcell som reagerar på (el-
ler skapar) en bestämd nyans av rött kan aktiveras i olika minnen
där just denna röda nyans finns med. En cell som reagerar på en
viss lutning kan aktiveras oavsett vad det är som lutar.
En författare har liknat detta vid lamporna i en ljusreklam, där
samma lampor kan tändas i olika mönster till helt olika bilder
eller texter. En användbar liknelse om vi bara minns några avgörande skillnader: I stället för hundratals eller tusentals lampor
handlar det om miljoner och åter miljoner nervceller. Till skill-
nad från lamporna är nervcellerna "läraktiga" och kan utveckla
en starkare tendens att aktiveras tillsammans med vissa nervcel-
ler än med andra. Vissa nervceller blir på det sättet mer vana vid
varandra än andra. Lampor slås på och av, men nervceller akti-
veras eller hämmas beroende på den sammanlagda inverkan av
mängder av olika kemiska substanser, som alla kan finnas i oli-
ka koncentrationer - och som dessutom ständigt kan förändras.
Kort sagt rör det sig om levande system, inte om mekaniska kon-
struktioner. Och liv innebär alltid mångfald.
Minnen, sanna eller falska
Minnen lagras alltså inte på någon bestämd plats i hjärnan. Min-
nen är skeenden, de skapas när de efterfrågas. Eftersom minnena
varje gång uppstår på nytt kan de också förändras och förvrängas
jämfört med den ursprungliga upplevelsen. Minnesspår från oli-
ka tillfällen kan aktiveras tillsammans och kombineras till ett nytt
minne, som du sedan tror är det ursprungliga. Hjärnan har av allt
att döma inga möjligheter att skilja dessa konstruerade minnen
från de "sanna": Det är en av de saker som gör bedömningar av
vittnesmål så oerhört svåra.
Det finns många beskrivningar av falska minnen i litteratu-
ren. Daniel Schacter, en forskare som studerat hur minnet fun-
gerar, har beskrivit flera exempel, också den osannolika upplevel-
se han själv har haft. Schacter blev utpekad som våldtäktsman av
en kvinna som kunde gå ed på att han var den skyldige. En overk-
lig och mardrömslik upplevelse för vem som helst, men för en
minnesforskare...! Det var bara det att tidpunkten för våldtäkten
var fastställd, och då satt Schacter i en tv-studio. Han hade just
framträtt i rutan, kvinnan hade sett programmet, och en kvart
senare blev hon våldtagen. Det visade sig att hon blandat ihop
minnet av hans ansikte med våldtäktsmannens. Antagligen var
det så nära i tid att minnet av programmet fortfarande höll på att
"bakas färdigt" i hennes hjärna och av någon anledning "bakades
ihop" med minnet av den hemska upplevelsen.
Amygdala och hippocampus
Känslor har stor inverkan på minnet, det kan man utläsa redan av
hjärnans konstruktion. Känsla och långtidsminne är hopkoppla-
de genom att amygdala, de två små samlingar av nervceller som
är kopplade till starka känslor, sitter intill de två hippocampus,
de formationer som bland annat bygger långtidsminnen (se bild-
arket s. III).
Radion i väskan
Minnen kan alltså byggas om och kombineras ihop, och de kan
också suggereras fram. De flesta av oss är mycket mottagliga för
suggestion (även om det finns stora skillnader mellan männi-
skor). Detta brukar ofta sägas om barn, men det gäller också vux-
na. Det finns studier som tydligt visar det. I ett försök arrangerade
man en dramatisk scen på en tågstation, där människor som pas-
serade blev vittnen till vad som tycktes vara ett brott. Efteråt frå-
gade man "vittnena" om en väska som stod där. Stack det upp en
radio ur den eller inte? En del hade sett radion, andra inte. Men
det fanns ingen radio. Och inte nog med det: det fanns ingen väs-
ka heller. Ändå hade de flesta sett den.
Falska, framsuggererade och olovligt kombinerade minnen är
lika verkliga för dig som äkta minnen. Nervkoppling som nerv-
koppling, hjärnan kan inte skilja på sant och falskt. Så nästa gång
ni grälar hemma om vad som hände och du hävdar att det är du
som har rätt och att den andre är ute och cyklar - var inte för sä-
ker!
Minnen måste bakas färdigt
Det tar lite tid för hjärnan att skapa minnen eller, korrektare ut-
tryckt, att skapa deras råmaterial i form av tendenser till kopp-
lingar mellan vissa nervceller. De elektriska impulserna susar
omkring i hjärnan och väcker upp nervceller som skickar ut nya
impulser, som väcker andra celler... Trots att det bara tar hundra-
delar av sekunder för en signal att passera mellan hjärnceller kan
det ta flera minuter innan ett minne, med hjärnforskaren David
Ingvars uttryck, är "färdigbakat':
När det gäller den typ av minnen som kallas långtidsminnen,
alltså de minnesspår som stannar kvar så att vi kan tala om dem
långt efteråt, tycks "gräddningstiden" röra sig om någon halvtim-
me. Från hundradelar av sekunder till en halvtimme - det bety-
der att det hinner hända något i ganska många hjärnceller. Sär-
skilt eftersom en enda hjärncell kan ha förbindelser med tusentals
andra...
Att tidsförloppet är ungefär en halvtimme vet man bland annat
genom vad som händer vid en lättare hjärnskakning. Den som
får en hjärnskakning tappar minnet för den närmaste stunden ef-
ter smällen, men även en tid före den. Det brukar röra sig om un-
gefär trettio minuter.
Min egen erfarenhet av saken härrör från en ridlektion då vi
övade hoppning och min häst och jag hade olika uppfattning om
vart vi skulle ta vägen efter ett hinder. Jag minns ingenting förr-
än jag befann mig i bilen på väg till sjukhuset. Men jag har heller
inget minne av de språng hästen och jag gjorde före det som slu-
tade med att jag damp i backen. Ungefär en halvtimme före och
en halvtimme efter fallet är utraderade.
När en del äldre människor har svårt med närminnet och frå-
gar tio gånger under en halvtimme efter ditt namn är det uppen-
barligen en sådan funktion hos hjärnan, att "baka färdigt" min-
nesspåren för lagring, som fallerar.
Sinneserfarenheter
leder till
kunskap som representeras i minnet. Alla erfarenheter leder dock inte
till varaktiga minnen. Det finns många olika slags erfarenheter och
därmed varierande sorters minnen. Ett sätt att dela in minnet är att
utgå ifrån den tid som information hålls i minnet.
Denna indelning skiljer mellan information som finns i minnet så länge man aktivt arbetar med den (arbetsminne) och information som finns i minnet längre tid (långtidsminne).
Arbetsminne,
som även kallas
korttidsminne, handlar om huruvida man aktivt håller informationen i
minnet. Ta till exempel situationen att slå upp ett telefonnummer och
hålla det i minnet till dess att man slår numret. Så länge man arbetar
med informationen, vilket oftast innebär att man tyst upprepar den,
finns den i arbetsminnet.
Arbetsminnet är nära kopplat till uppmärksamhet och är involverat i många olika kognitiva aktiviteter. Detta inkluderar långtidsminne- information till långtidsminnet hålls ofta först i arbetsminnet.
Enligt den engelske forskaren Alan Baddeley (ZOOO) kan arbetsminnet delas in i komponenter som har olika specialiteter. Den mest studerade komponenten är ett övergripande kontrollsystem - centra!a exekutiven - som fördelar kapacitet till specialiserade moduler (en för språklig information och en för bilder och rumsliga relationer).
Härhar vi en förklaring till varför likheten hos två uppgifter påverkar vår förmåga att dela uppmärksamheten mellan dem. När vi samtidigt försöker utföra två uppgifter som involverar språklig information belastas samma specialiserade modul i arbetsminnet och vi får begränsade uppmärksamhetsresurser (till exempel om du ska föra ett
samtal samtidigt som du ska läsa en text).
Om två uppgifter däremot belastar olika moduler, du kanske ska föra ett samtal samtidigt som ska trycka på en larmknapp, har du dock lite mer kapacitet för att dela din uppmärksamhet. Skulle systemet för att aktivt hålla språkinformation i minnet skadas skulle det få konsekvenser för vår förmåga att memorera sådan information över lång tid. Däremot skulle vi fortfarande kunna hålla bildinformation i arbetsminnet och därmed föra över detta till långtidsminnet. Man kan alltså säga att ett arbetsminne som består av flera komponenter blir mindre sårbart för skador och tillåter att man samtidigt gör mer än en sak.
Långtidsminnet är ett stort och komplett system som i datortermer är människans hårddisk. Som illustreras i figur 3 (s. 148) så finns det flera olika former av långtidsminne. Denna slutsats bygger till stor del på studier av djur och människor med varierande typer av hjärnskada. I de fall som sådan skada leder till minnesproblem är vanligenendast vissa minnesfunktioner påverkade, medan andra kan vara helt intakta. Alltså, på samma sätt som hjärnskada kan påverka vissa sensoriska system (som synsvstemet) och lämna andra intakta (hörsel, lukt och smak), så kan hjärnskada selektivt påverka vissa minnen.
Det verkar finnas ett minnessystem för
1. allmänna kunskaper och språkkunskaper - semantiskt minne
2. ett minnessystem för personliga erfarenheter - episodiskt minne
3. ett minnessvstem som lagrar kunskap om hur man utför olika färdigheter - procedurminne, till exempel hur man spelar piano, samt
4. ett minnessystem med kunskap om hur objekt ser ut, det perceptuella representationssystemet.
I första gruppen ingår habituering och sensitiserirng. Detta är grundläggande minnesfunktioner som finns hos såväl enkla som komplexa organismer. År 2000 fick den amerikanske forskaren Eric Kandel (f. 1929) Nobelpris för sina studier av dessa minnesformer.
Habituering är en form av minne som exempelvis ligger till grund för vår förmåga att vänja oss vid nya miljöer. Säg att du flyttar till en lägenhet som ligger bredvid en livligt trafikerad väg. Det är sannolikt att du från början upplever trafikljuden som störande, men efter en tid märker du dem knappast. Då har du habituerat till detta ljud (dvs. ungefär samma sak som att vänja sig).
Sensitisering kan ses som motsatsen till habituering. Om man sitter i lugn och ro i sin fåtölj och läser och plötsligt hör en hög smäll så kommer man troligen att reagera genom att hoppa till, få förhöjd puls och liknande (som då man blir skrämd). Därefter tenderar man att reagera kraftigare pä diverse stimuli, som att någon slår igen en dörr, än vad man skulle ha gjort om inte den höga smällen hade hörts. Detta är ett uttryck för sensitisering (man blir mer känslig) vilket kan ses som en högre beredskap för att skydda sig mot fara.
Den andra gruppen är betingning, inkluderar klassisk (eller pavloviansk) betingning, som handlar om förmågan att lära sig att associera två händelser som sker i nära tid. Den kände ryske forskaren Ivan Pavlov (i84q-i936) observerade att då hundar togs ur sina burar för att få mat började de att salivera (vilket är en fysiologisk respons som förbereder matintaget) redan innan de kom till matskålen. Detta visade att de hade skapat en association mellan att tas ur burarna och att få mat, vilket uttrvcktes i saliveringsreflexen. På detta sätt kan djur och människor omedvetet lära sig att koppla samman händelser som sker i nära tid.
Arbetsminnet är nära kopplat till uppmärksamhet och är involverat i många olika kognitiva aktiviteter. Detta inkluderar långtidsminne- information till långtidsminnet hålls ofta först i arbetsminnet.
Enligt den engelske forskaren Alan Baddeley (ZOOO) kan arbetsminnet delas in i komponenter som har olika specialiteter. Den mest studerade komponenten är ett övergripande kontrollsystem - centra!a exekutiven - som fördelar kapacitet till specialiserade moduler (en för språklig information och en för bilder och rumsliga relationer).
Härhar vi en förklaring till varför likheten hos två uppgifter påverkar vår förmåga att dela uppmärksamheten mellan dem. När vi samtidigt försöker utföra två uppgifter som involverar språklig information belastas samma specialiserade modul i arbetsminnet och vi får begränsade uppmärksamhetsresurser (till exempel om du ska föra ett
samtal samtidigt som du ska läsa en text).
Om två uppgifter däremot belastar olika moduler, du kanske ska föra ett samtal samtidigt som ska trycka på en larmknapp, har du dock lite mer kapacitet för att dela din uppmärksamhet. Skulle systemet för att aktivt hålla språkinformation i minnet skadas skulle det få konsekvenser för vår förmåga att memorera sådan information över lång tid. Däremot skulle vi fortfarande kunna hålla bildinformation i arbetsminnet och därmed föra över detta till långtidsminnet. Man kan alltså säga att ett arbetsminne som består av flera komponenter blir mindre sårbart för skador och tillåter att man samtidigt gör mer än en sak.
Långtidsminnet är ett stort och komplett system som i datortermer är människans hårddisk. Som illustreras i figur 3 (s. 148) så finns det flera olika former av långtidsminne. Denna slutsats bygger till stor del på studier av djur och människor med varierande typer av hjärnskada. I de fall som sådan skada leder till minnesproblem är vanligenendast vissa minnesfunktioner påverkade, medan andra kan vara helt intakta. Alltså, på samma sätt som hjärnskada kan påverka vissa sensoriska system (som synsvstemet) och lämna andra intakta (hörsel, lukt och smak), så kan hjärnskada selektivt påverka vissa minnen.
Det verkar finnas ett minnessystem för
1. allmänna kunskaper och språkkunskaper - semantiskt minne
2. ett minnessystem för personliga erfarenheter - episodiskt minne
3. ett minnessvstem som lagrar kunskap om hur man utför olika färdigheter - procedurminne, till exempel hur man spelar piano, samt
4. ett minnessystem med kunskap om hur objekt ser ut, det perceptuella representationssystemet.
I första gruppen ingår habituering och sensitiserirng. Detta är grundläggande minnesfunktioner som finns hos såväl enkla som komplexa organismer. År 2000 fick den amerikanske forskaren Eric Kandel (f. 1929) Nobelpris för sina studier av dessa minnesformer.
Habituering är en form av minne som exempelvis ligger till grund för vår förmåga att vänja oss vid nya miljöer. Säg att du flyttar till en lägenhet som ligger bredvid en livligt trafikerad väg. Det är sannolikt att du från början upplever trafikljuden som störande, men efter en tid märker du dem knappast. Då har du habituerat till detta ljud (dvs. ungefär samma sak som att vänja sig).
Sensitisering kan ses som motsatsen till habituering. Om man sitter i lugn och ro i sin fåtölj och läser och plötsligt hör en hög smäll så kommer man troligen att reagera genom att hoppa till, få förhöjd puls och liknande (som då man blir skrämd). Därefter tenderar man att reagera kraftigare pä diverse stimuli, som att någon slår igen en dörr, än vad man skulle ha gjort om inte den höga smällen hade hörts. Detta är ett uttryck för sensitisering (man blir mer känslig) vilket kan ses som en högre beredskap för att skydda sig mot fara.
Den andra gruppen är betingning, inkluderar klassisk (eller pavloviansk) betingning, som handlar om förmågan att lära sig att associera två händelser som sker i nära tid. Den kände ryske forskaren Ivan Pavlov (i84q-i936) observerade att då hundar togs ur sina burar för att få mat började de att salivera (vilket är en fysiologisk respons som förbereder matintaget) redan innan de kom till matskålen. Detta visade att de hade skapat en association mellan att tas ur burarna och att få mat, vilket uttrvcktes i saliveringsreflexen. På detta sätt kan djur och människor omedvetet lära sig att koppla samman händelser som sker i nära tid.
Amerikanen B.F. Skinner (1904-1990), studerade en annan variant av betingning: operant eller instrumentell betingning. Denna form handlar om att man tenderar att ändra sitt beteende beroende på vilka reaktioner det utlöser. Beteenden som mottas positivt (får positiv förstärkning) ökar i frekvens, medan det motsatta gäller för beteenden som får negativ förstärkning. Detta kan ses som en viktig princip i uppfostran, men också mer allmänt i samspelet mellan människor.
Den tredje gruppen i figuren inkluderar inlärning av vanor och färdigheter. Ett exempel på en vana är att tvätta händerna före maten.
Har man etablerat en stark sådan vana spelar det ingen roll om man just kom ut från duschen - är det dags för mat så går man och tvättar händerna, utan att reflektera över om det behövs eller ej. Inlärning av färdigheter inkluderar motoriska färdigheter, som att spela golf, och mer kognitiva färdigheter som att lösa ekvationer. Detta minne brukar ibland kallas för procedurminne. Gemensamt för inlärning av vanor och färdigheter är att de förvärvas långsamt över tid för att så småningom »automatiseras«.
Den fjärde gruppen i figuren tar upp klassificeriz2g. Detta kan handla om hur vi förvärvar kunskap om att saker och ting hör ihop. Ett exempel på hur metoden kan testas kommer från » Fem myror är fler än fyra elefanter« då Brasse visar fyra föremål av vilka tre hör ihop och ett ska bort. Mycket av vår kunskap är organiseradi form av kategorier (fåglar, bilar). Denna kunskap är inte något som vi serveras utan den byggs upp över tid genom vår samverkan med människor och föremål. Ibland kan dock minnen av specifika upplevelser eller inlärningstillfällen ligga till grund för klassificering, och denna form av minne introduceras härnäst.
Den femte gruppen av minne utgörs av inlärning av fakta och inlärning av episoder. Dessa två former av minne är närbesläktade och involverar liknande kognitiva processer. Inlärning och minne av fakta brukar även kallas för semantiskt minne, och omfattar all den generella kunskap som vi människor bär med oss - vad ord betyder, kemiska formler, geografi, historia - mycket av det du lär in i skolan, allmänbildning.
Människor har många semantiska minnen gemensamma, men minnen av episoder (episodiskt minne) är speciella på så sätt att episodiska minnen är unika för varje människa. För dessa minnen måste vi tänka tillbaka på en särskild inlärningsepisod, vilket inte är fallet för semantiskt minne, och även om flera individer har varit med om samma händelse kommer deras episodiska minnen att variera (beroende på hur man upplevde händelsen, vad man fokuserade sin uppmärksamhet på osv.). Eftersom episodiskt minne kräver att man drar sig till minnes tidigare upplevelser brukar detta minne ibland refereras till som explicit eller medvetet minne, till skillnad från de många former av minnen som kan uttryckas implicit eller omedvetet genom våra beteenden.
Det finns ännu fler slags minnen än de som har tagits upp här! Vissa former (priming och perceptuell inlärning) uttrycker att perceptuella analyser, som att se vad en bild föreställer, gynnas av tidigare erfarenheter (till exempel att man tidigare har sett samma bild). Tidigare upplevelser kan även påverka hur vi känner för den information som analyseras (emotionell inlärning). Båda dessa former av minnen uttrycks oavsett om man medvetet kan minnas de tidigare erfarenheterna.
För priming kan detta exemplifieras med reklam; om man har sett en viss produkt vid ett tillfälle så tenderar man i en senare valsituation att föredra just den produkten framför snarlika - även om man inte medvetet kan minnas det första tillfället då produkten visades - och denna preferens är ett uttryck för priming.
Ytterligare en central form av minne är inlärning via imitation. Det går att observera denna form av minne hos barn, men komponenter av imitationsinlärning finns sannolikt livet ut.
För så gott som alla olika former av inlärning och minne är det möjligt att urskilja tre skilda processer. Dessa är en inlärningsfas (eller inkodningsfas) då information förvärvas till minnet, en lagringsfas då information representeras och lagras i minnet (över kort eller lång tid) och en framplockninggsfas då konsekvenserna av den tidigare inlärningen uttrycks.
Samtidigt måste vi ur neurologisk synpunkt lägga till några kommentarer. Pedagogen Gunilla Ladberg skriver:
Du har inga minnen
Också minnen är något som hjärnan skapar. Minnen brukar vi
uppleva som något vi har. Något som finns där. Eller så finns de
inte när vi behöver dem. Vi säger att vi "letar i minnet":
Men egentligen finns det inga minnen. Du har inga minnen
lagrade i din hjärna. De existerar bara som möjligheter. Möjlig-
heterna ligger i aktiveringar av bestämda förbindelser mellan ett
antal tusen eller miljoner nervceller.
När du får en minnesbild har ett antal celler och nätverk av
celler i din hjärna aktiverats och skapar just i det ögonblicket just
den bilden. Om samma minne dyker upp gång på gång betyder
det att samma kombinationer av nervceller har aktiverats gång på
gång.
Samma nervceller kan ge upphov till olika minnen genom att
aktiveras i olika kombinationer. En nervcell som reagerar på (el-
ler skapar) en bestämd nyans av rött kan aktiveras i olika minnen
där just denna röda nyans finns med. En cell som reagerar på en
viss lutning kan aktiveras oavsett vad det är som lutar.
En författare har liknat detta vid lamporna i en ljusreklam, där
samma lampor kan tändas i olika mönster till helt olika bilder
eller texter. En användbar liknelse om vi bara minns några avgörande skillnader: I stället för hundratals eller tusentals lampor
handlar det om miljoner och åter miljoner nervceller. Till skill-
nad från lamporna är nervcellerna "läraktiga" och kan utveckla
en starkare tendens att aktiveras tillsammans med vissa nervcel-
ler än med andra. Vissa nervceller blir på det sättet mer vana vid
varandra än andra. Lampor slås på och av, men nervceller akti-
veras eller hämmas beroende på den sammanlagda inverkan av
mängder av olika kemiska substanser, som alla kan finnas i oli-
ka koncentrationer - och som dessutom ständigt kan förändras.
Kort sagt rör det sig om levande system, inte om mekaniska kon-
struktioner. Och liv innebär alltid mångfald.
Minnen, sanna eller falska
Minnen lagras alltså inte på någon bestämd plats i hjärnan. Min-
nen är skeenden, de skapas när de efterfrågas. Eftersom minnena
varje gång uppstår på nytt kan de också förändras och förvrängas
jämfört med den ursprungliga upplevelsen. Minnesspår från oli-
ka tillfällen kan aktiveras tillsammans och kombineras till ett nytt
minne, som du sedan tror är det ursprungliga. Hjärnan har av allt
att döma inga möjligheter att skilja dessa konstruerade minnen
från de "sanna": Det är en av de saker som gör bedömningar av
vittnesmål så oerhört svåra.
Det finns många beskrivningar av falska minnen i litteratu-
ren. Daniel Schacter, en forskare som studerat hur minnet fun-
gerar, har beskrivit flera exempel, också den osannolika upplevel-
se han själv har haft. Schacter blev utpekad som våldtäktsman av
en kvinna som kunde gå ed på att han var den skyldige. En overk-
lig och mardrömslik upplevelse för vem som helst, men för en
minnesforskare...! Det var bara det att tidpunkten för våldtäkten
var fastställd, och då satt Schacter i en tv-studio. Han hade just
framträtt i rutan, kvinnan hade sett programmet, och en kvart
senare blev hon våldtagen. Det visade sig att hon blandat ihop
minnet av hans ansikte med våldtäktsmannens. Antagligen var
det så nära i tid att minnet av programmet fortfarande höll på att
"bakas färdigt" i hennes hjärna och av någon anledning "bakades
ihop" med minnet av den hemska upplevelsen.
Amygdala och hippocampus
Känslor har stor inverkan på minnet, det kan man utläsa redan av
hjärnans konstruktion. Känsla och långtidsminne är hopkoppla-
de genom att amygdala, de två små samlingar av nervceller som
är kopplade till starka känslor, sitter intill de två hippocampus,
de formationer som bland annat bygger långtidsminnen (se bild-
arket s. III).
Radion i väskan
Minnen kan alltså byggas om och kombineras ihop, och de kan
också suggereras fram. De flesta av oss är mycket mottagliga för
suggestion (även om det finns stora skillnader mellan männi-
skor). Detta brukar ofta sägas om barn, men det gäller också vux-
na. Det finns studier som tydligt visar det. I ett försök arrangerade
man en dramatisk scen på en tågstation, där människor som pas-
serade blev vittnen till vad som tycktes vara ett brott. Efteråt frå-
gade man "vittnena" om en väska som stod där. Stack det upp en
radio ur den eller inte? En del hade sett radion, andra inte. Men
det fanns ingen radio. Och inte nog med det: det fanns ingen väs-
ka heller. Ändå hade de flesta sett den.
Falska, framsuggererade och olovligt kombinerade minnen är
lika verkliga för dig som äkta minnen. Nervkoppling som nerv-
koppling, hjärnan kan inte skilja på sant och falskt. Så nästa gång
ni grälar hemma om vad som hände och du hävdar att det är du
som har rätt och att den andre är ute och cyklar - var inte för sä-
ker!
Minnen måste bakas färdigt
Det tar lite tid för hjärnan att skapa minnen eller, korrektare ut-
tryckt, att skapa deras råmaterial i form av tendenser till kopp-
lingar mellan vissa nervceller. De elektriska impulserna susar
omkring i hjärnan och väcker upp nervceller som skickar ut nya
impulser, som väcker andra celler... Trots att det bara tar hundra-
delar av sekunder för en signal att passera mellan hjärnceller kan
det ta flera minuter innan ett minne, med hjärnforskaren David
Ingvars uttryck, är "färdigbakat':
När det gäller den typ av minnen som kallas långtidsminnen,
alltså de minnesspår som stannar kvar så att vi kan tala om dem
långt efteråt, tycks "gräddningstiden" röra sig om någon halvtim-
me. Från hundradelar av sekunder till en halvtimme - det bety-
der att det hinner hända något i ganska många hjärnceller. Sär-
skilt eftersom en enda hjärncell kan ha förbindelser med tusentals
andra...
Att tidsförloppet är ungefär en halvtimme vet man bland annat
genom vad som händer vid en lättare hjärnskakning. Den som
får en hjärnskakning tappar minnet för den närmaste stunden ef-
ter smällen, men även en tid före den. Det brukar röra sig om un-
gefär trettio minuter.
Min egen erfarenhet av saken härrör från en ridlektion då vi
övade hoppning och min häst och jag hade olika uppfattning om
vart vi skulle ta vägen efter ett hinder. Jag minns ingenting förr-
än jag befann mig i bilen på väg till sjukhuset. Men jag har heller
inget minne av de språng hästen och jag gjorde före det som slu-
tade med att jag damp i backen. Ungefär en halvtimme före och
en halvtimme efter fallet är utraderade.
När en del äldre människor har svårt med närminnet och frå-
gar tio gånger under en halvtimme efter ditt namn är det uppen-
barligen en sådan funktion hos hjärnan, att "baka färdigt" min-
nesspåren för lagring, som fallerar.
[Efter Vår tids psykologi, ed. Hwang, Lundberg, 2005]