MISSTAG OM GUD

Trots en vanlig åsikt att vår tid är utan religion har inget sekel varit så religiöst som 1900-talet och trenden fortsätter in på 2000-talet. Livets värde, att skydda liv och utverka rättvisa runt om jorden, att föda och hela sjukdomar, är viktigare än någonsin - alltihopa kristna värden. Under 1800-talet skedde en intensifierades en antropocentrisk rörelse bland västerländska intellektuella, vår svenska Ellen Key förklarade 1900-talet som barnets århundrade och 1948 fick vi på pränt en deklaration om mänskliga rättigheter - allt detta för första gången i världshistorien. Trots oroande rasistiska ideologier och en våldsamt ökande tendens till fosterfördrivning och eutanasi, måste vår moderna tid anses vara den mest religiösa, vad gäller de moraliska värdena, som uppträtt i världshistorien. Ofta har man gått tillrätta med historiska gestalter och till och med Gud för att de inte håller måttet moraliskt sett! 

[1. Reflektion och värdering: Anser du att livets värde står högst i dina värderingar? Har alla människor rätt till liv?]

Den moderna uppfattningen om en moralisk ordning kommer enligt filosofen Charles Taylor ur tendensen att säga "ja till livet", alltså det som idag kallas The Pro Life Movement, vilket kan ses som en modern kulturrevolution. Denna filosofi kom som en reaktion på 1700-talets överdrivna rationalism och detroniserade de "högre" aktiviteterna som eliten i samhället ägnade sig åt - särskilt de religiösa experterna, munkar och nunnor och prästerståndet. I centrum satte man vardagens liv i familjen och i det dagliga arbetet för familjens försörjning.

Den moraliska ordningen skulle syfta till allas bästa och ingen liten minoritet skulle ha särskilt monopol på moraliska och andliga värden. Denna uppfattning om Gud och moralen tar fasta på Jesu ord om att ge den fattige bröd och den sjuke vård och att det i själva verket är mot Honom själv dessa handlingar riktas. Rättvisa och allas rätt till liv och överlevnad är i själva verket Guds konkreta vilja.

[2. Reflektion och värdering: Anser du att vissa förstår mer om moralen och om Gud? Finns det mer eller mindre kunskap om sådana saker?]

Humanismen, som blir alltmer exklusiv under 1800-talet, bygger på denna kristna fromhet som upphöjer den rättfärdiga vardagens moral. Humanismen polemiserade mot den andliga högfärd och det moraliska högmodet hos den religiösa expertisen och krävde att dessa "kallelser" ersattes av ärligt familjeliv och idogt arbetsliv. Det var ett misstag om Gud att välja ett ensamt klosterliv utan familj och anse sig veta mer om Guds vilja i det reglerade klosterlivet. Det verkligt andliga livet var i den gemensamma vardagen som majoriteten av arbetande människor levde i.

Den sekulära humanismen följer samma kristna tema när den kritiserar präster och rituellt engagerade människor för att se ner på kroppens liv, se ner på det vardagliga livet där våra normala böjelser gör sig hörda. Man kritiserade bruket av termen "synd" på sådana företeelser som dans och musik, flirtande och drickande av alkoholhaltiga drycker. Man använde biologiska metaforer för vår kropps behov av sex och könslig njutning och hävdade att en god moralisk ordning kräver att vi utövar dessa behov.

[3. Reflektion och värdering: Anser du att klosterliv eller isolerat böneliv är ett misstag? Bör religionen vara mitt i samhället och i vardagens familjeliv?]

Sekularismen är alltså barn till kristendomen och det är ett misstag att tro den vara något alldeles nytt  eller självständigt. Den sekulära religionen bygger på "ja till livet" i alla dess former. Vi lever, säger Charles Taylor, i en extraordinärt religiös moral kultur. Vi engagerar oss starkare än någonsin i sådana "tragiska" händelser som förr i tiden sågs som naturliga: hungersnöd, jordbävningar, flodvågor, bränder, epidemier, krig och våldsutbrott. I den gamla religiösa kulturen var detta saker som hände med Guds vetande, i vår hyperreligiösa moraliska kultur är dessa "onda" saker som vi med all energi måste bekämpa.

Moderna medier spelar en viktig vittnesroll. När CNN's kameror visar oss de hungriga barnen i Afrika fungerar de flesta av oss som människor i kyrkan - vi hör sanningen och vi känner synden och vi vill engagera oss. Även om media ofta förvränger och "hypar" det som sker utifrån vissa politiska agendor måste vi medge att de hela tiden arbetar moraliskt-religiöst för att visa det onda och engagera till det goda. Sekulär humanism är klart mer religiös än medeltidens förtröstan till Domens dag då den slutliga rättvisan ändå skipades. Samma moderna teknologi som skapade Auschwitz och bomben över Hiroshima skapade också Amnesty International, filmen "En obehaglig sanning" av Al Gore och Läkare utan gränser (Medecins Sans Frontier).

[4. Reflektion och värdering: Anser du att vi ska engagera oss globalt mot allt "ont" som händer? Har vi den plikten från Gud eller inifrån oss själva på något sätt?]

De kristna rötterna i den sekulära religionen är djupa. Först och främst har vi den katolska Mot-Reformationen på 1600-talet, som senare användes även inom protestantismen. Därefter hade vi massmobiliseringarna under tidiga 1800-talet emot slaveri och livegna över hela västvärlden. Anti-slaveri-lagar genomfördes och abolitionisterna i det unga USA segrade över tidigare traditioner. Kyrkorna var mycket aktiva i denna process och såg till att den kristna rättfärdigheten predikades på det nya sättet. Denna trend utvecklades till hela världen och representeras idag av globala rörelser för jämlikhet och rättvisa, på en skala som är gigantisk i jämförelse med någon religiös rörelse i historien. Den mest effektiva kritiken mot stora kyrkoinstitutioner har varit huvudsakligen kristen i sina argument.

Ett annat misstag kring Gud och kristendomen är beskrivningen av nyttofilosofins genombrott, utilitarismens genomförande inom brittiska och amerikanska samhällsprojekt. Under 1800-talet kritiserades denna nyttofilosofi som "endimensionell" och som andligt sett torftig. Dostojevskij, den store ryske författaren, beskrev "livet i kristallpalatset", alltså den rationella nyttofilosofins byggnad, som kvävande och förminskande för den moraliska och andliga människan.

[5. Reflektion och värdering: Anser du att slaveriet var mot Guds vilja? Eller var det helt enkelt dags för att sluta ha slavar? Varifrån kommer plikten att inte ha slavar?]

Ett centralt tema i den nya sekulära religionen var döden. Reaktionen mot Upplysningens förnuftsdominerade moral tog sig uttrycket att skildra döden och dödsdriften som något centralt för människan, något att orientera sin moral kring - det blev mer väsentligt än förr att vårda sig kring döden och dess värdighet. Författare och filosofer skriver mycket om den rent mänskliga döden, dess föruttnelse, skräcken för döden, den hypnotiska fascinationen för skillnaden mellan psykiskt liv och den inträdande döden - till exempel hos Schopenhauer och Edgar Alla Poe.

Vid sidan av denna rörelse ser vi under 1800-talet en annan motrörelse - moståndet mot nyttofilosofins utslätande av alla individuella och kreativa drag. Man betonar istället det heroiska, den enastående i den starka individen som inte anpassar sig efter några nyttoideal. Vi ser här en återväckt hjältereligion som gärna tar sin inspiration i förkristna kulturer som Sparta eller vikingatiden. Den mest inflytelserika företrädaren var den tyske filosofen Friedrich Nietzsche. Hans inflytande har varit mycket starkt på moderna filosofer som Heidegger, Foucault, Derrida, Georges Bataille.

Inte heller här saknar vi den religiösa dimensionen - den profet Nietzsche åkallade var Zarathustra, den persiska zoroastrismen historiska gestalt, var religiösa syn framför allt byggde på kampen mellan den onda och den goda principen. Men också här är det ett kraftfullt "ja till livet" som spelar drivande roll. Han revolterade däremot att till varje pris bevara livet, den jämlikhet som inte insåg att ett ja till livet kunde betyda våld och brutalitet ville han inte veta av. Det kreativa hjältelivet kunde kräva oskyldigas blod och i själva det naturliga livet fanns ingen barmhärtighet.

[6. Reflektion och värdering: Anser du att människan behöver förverkliga sig genom viljan tillmakt? Har Nietzsche och hans elever rätt? Är det en osund moral att alltid hjälpa de svaga?]

För Nietzsche och de moderna likasinnade innebar livet en vilja till makt, livets religion innebar att man inte skyggade för våld och smärta. Denna del av moderna sekulära humanismen försöker alltså grunda sig i en förkristen religiositet - faktisk eller endast mytisk spelar mindre roll. Den religiösa dimensionen i livet innebar att vägra låta sig tämjas av borgerlig jämlighetsideologi eller sentimental barmhärtighet mot de svaga. Filosofen Tocqueville såg farorna i denna religiositet då den hotar att reducera människans liv till de små njutningarna och den vulgära bekvämligheten, förlusten av friheten.

Efter 1900-talets olika former av fascism och nationell socialism har ändå den barmhärtiga rörelsen för ett "ja till livet" tagit hem segern, tills vidare. Men hur ser den Gud ut som finns bakom denna agape-inriktade religiösa moral? Hur ser vardagens Gud ut? Det finns inget bättre exempel på hur  bilden av Gud kan etsa sig fast och påverka tänkandet långt efter vi insett hur falsk den är, än bilden av Gud som en värdig , bister gammal man med skägg och med utseendet hos poeten Tennysson eller kanske Karl Marx. Ingen människa som kan tänka över huvud taget tror på den bilden. Men till och med de som skrattar mest hånfullt åt den bilden skulle om de kunde undersöka sina egna tankar, finna att de fortfarande är mycket påverkade av just den bilden. Det är ungefär som när vil läser en roman med illustrationer. Utan att vi alls är medvetna om det absorberar vi vissa bilder av personerna i romanen utifrån hur illustratören tänkt sig dem och dessa bilder påverkar hela vårt läsande.

[7. Reflektion och värdering: Anser du att Gud har ett utseende över huvud taget? Tänker du på Gud som skäggig man?]

Detta sker alltså omedvetet. Vi tar det för givet att vi har format våra idéer om personerna i romanen från det som författaren har skrivit. Vi kan till och med ha glömt att boken hade illustrationer. Men påverkan från bilderna stannar kvar och färgar alla omdömen vi gör. Jag tror att en tillräckligt enveten analytiker kan spåra influenser från den värdiga och bistra gamla mannen med skägget i allt som skrivits om Gud - även av de djupaste teologer och mest ortodoxa tänkare, men mest av allt av de som inte är så ortodoxa, de moderna teologerna. Bland dessa finns det en kraftig front mot tanken på en personlig Gud, en tanke som deras intellekt finner upprörande.

[8. Reflektion och värdering: Anser du att själva tanken på en personlig Gud upprörande? Engagera du dig såpass starkt i frågan?]


I filmen Zeitgeist som finns att se här:

http://video.google.com/videoplay?docid=-7362450282309249591&hl=en

har vi följande formulering för detta slags misstag om Gud: "Jag måste säga er sanningen, gott folk, jag måste säga er sanningen. När det kommer till skitsnack, den allra högsta graden av skitsnack, så kan man inte undgå att slås av förundran över alla tiders mästare av falska löften och överdrivna anspråk - religionen. Den har faktiskt övertygat folk att det bor en osynlig man uppe i himlen som håller koll på dig, vad du än gör, varenda minut över varenda dag. Han har en lista med tio saker han inte vill att du ska göra. Om du gör något av dessa så har han ett speciellt ställe, fullt med eld och rök och brinnande och tortyr och ångest till vilket han kommer att sända dig för att leva och lida och skrika och gråta, för alltid, till tidens slut. Men han älskar dig! Han älskar dig och behöver pengar. Han behöver alltid pengar. Han är allsmäktig, fulländad och vis men han kan inte hantera pengar. Religionen håvar in miljarder dollar, betalar ingen skatt och behöver alltid lite mer. Detta är vad jag kallar en bra skitsnackshistoria!"


Filmen Zeitgeist kritiserar på ett välgörande sätt naiva och direkt felaktiga föreställningar om Gud. Många tror att de gjort sig fria från dessa genom studier och reflektion, men de är seglivade. Inflytandet från denna gamla standardbild av en misstänksam och illvillig Gud som behöver pengar i överflöd är så kraftigt att i samma ögonblick de börjar tänka på Gud som person så tänker de på just den där gamle mannen och därmed börjar skitsnackshistorien på nytt i våra tankar.

[9. Reflektion och värdering: Anser du att standardbilden fortfarande har inflytande på känslorna? Tror du att någon fortfarande tror på en gubbe som hatar/älskar dig och behöver dina pengar?]

Vi kan spåra två moderna tendenser i tänkandet om Gud tillbaka till denna gamla bild. Den ena är tendensen att tänka sig Gud som vår jämlike, den andra är tendensen att tänka sig Gud som något extra. Ingen av dessa tendenser står sig någon längre stund i ljuset av en riktig idé om Guds natur och Guds person. Men de finns och de växer.

[10. Reflektion och värdering: Anser du att det borde vara riktigt att tänka sig Gud som jämlike?]

Först är det alltså tendensen att tänka sig Gud som en jämlike, oförmågan att uppfatta den verkliga relationen mellan det skapade och Skaparen. Vi kan snart se att denna tendens är vanligare bland halvreligiösa människor än bland aktiva kristna, men den kan mycket väl dyka upp lite varstans. Den vanligaste formen av denna attityd finner vi i känslan av att Gud inte gör så bra ifrån sig som Gud och att vi skulle kunna ge honom några goda råd.

[11. Reflektion och värdering: Anser du att människan mycket väl kan bedöma Guds arbete med universum och kritisera det?]

En dödlig effekt av denna attityd är att synden förminskas till nästan ingenting. I det förgångna har klassiska kristna sällan påverkats av denna tendens men på senare tid har den slagit rot. Vi förlorar alltså ingenting på att granska det intellektuella innehållet i detta förhållande mellan det Infinita och oss själva. För att ta ett uppenbart exempel: När en välkänd person har levt ett gott och kristet liv som katolik i femtio eller sextio år och plötsligt faller ner i seriös synd, så vill vi ofta reagera med att det är väldigt hårt att denna man ska förlora allt när han gjort så mycket för Gud under ett långt liv. Det är en naturligt reaktion och förtjänar en smula beröm för sin medkänsla. Men reaktionen gör inte rättvisa åt vårt tänkande. Denna man har inte givit Gud alla dessa år. Vad som hänt är att mannen tagit emot omätliga gåvor från Gud under alla dessa år. Ondskan i hans synd är så mycket större just tack vare den enorma storleken på Guds gåvor till honom.

[12. Reflektion och värdering: Anser du att synden finns? Bör vi ta bort det ordet ut ordlistan? Är det bra att synden förminskas i modernt tänkande?]

Den andra tendensen är att tänka sig Gud som något extra. Denna tankegång är mycket mer spridd. Man tycker att religion är något som vissa människor sysslar med och vi borde kanske alla syssla lite mer med religion. Men det har inte med det praktiska livet att göra. Det kan vara passande för kvinnor att hålla på lite med religionen, ungefär som att spela piano. Förmodligen mjukar det upp mannens natur lite fast det faktiskt finns en och annan manlig man som är religiös och inte mindre maskulin för det. Men i vilket fall har det inte med det verkliga livet att göra.

[13. Reflektion och värdering: Anser du att pratet om Gud inte har med den praktiska vardagen att göra? Att det är extra, alltså utanför det vanliga?]

Vad en person tror om Gud är hans privatsak enligt denna uppfattning. Det påverkar alltså inte någon annan än personen själv och han eller hon påverkas inte på något sätt som egentligen spelar så stor roll för andra.

[14. Reflektion och värdering: Anser du att religion är en privatsak? Eller påverkar den människor i hela världen politiskt, känslomässigt, intellektuellt?]

Detta är en mycket egendomlig inställning. All historia förnekar en sådan uppfattning om religion. Vad folk har tänkt om Gud har orsakat fler krig och värre krig än något annat. Floder av blod har runnit på grund av av människors olika tro på Gud. Och nu har det plötslligt blivit en privatsak! Detta kan bara innebära att folk inte längre tror något särskilt intensivt om Gud, eller om de gör det, vill de kanske inte göra något extremt utifrån denna tro.  Vi kan minnas de folk som kallade sin Gud  för Molok i den prejudiska kaananeiska kulturen. De trodde att Molok måste blidkas genom att kasta små barn i en brinnande ugn. Och de gjorde detta. Vi kan minnas de galningar som kallade sin Gud för gudinnan Kali. De trodde att hon behagades av att man ströp män till hennes ära. Och de gjorde sitt bästa för att behaga henne.

[15. Reflektion och värdering: Anser du att religion ställt till med flera krig än någonting annat? Och att det därför inte kan vara en inre privat sak bara?]
 

Det är alltså tydligt att om människor tror på sådana gudar och gudinnor som Molok och Kali, kan knappast ens den mest moderna tänkare påstå att religion är en privatsak. I relation till Kali eller Molok är en sådan uppfattning helt enkelt grotesk. Men i all nykter bokstavlighet är det en ännu mer grotesk relation till den som enligt kristendomen är sann Gud. Tron på Molok och Kali har visserligen stora konsekvenser för barnen i samhället och tron på Kali för männen. Men tron på Gud har totala konsekvenser för allting. Missförstånd om Gud kan således inte vara en privatsaker. De leder nämligen till ett förminskat liv, ett förvridet liv för alla människor.

[16. Reflektion och värdering: Anser du att valet av religion är viktigt för livet på jorden och för våra samhällen?]

Guds vilja är enligt klassisk kristendom den enda orsaken till vår existens. Gör ett misstag angående Hans vilja och vi har genast fel om orsaken till vår egen existens. Om vi har fel om det, vad kan vi då ha rätt om?

Denna fråga om vad som är privata misstag (alltså något som inte skadar någon annan än en själv) och vad som sker när misstaget blir offentligt, är värd att undersöka. Vi kan tänka oss en person som vägrar tro på att solen existerar. Han har naturligtvis en teori om varför så många tror att solen existerar. Han säger till exempel att solen är en kollektiv hallucination, eller en stor eld på ganska nära håll, eller solen är resultatet av önsketänkande, eller en visuell effekt som orsakas av fläckar på levern, eller solen är en en vidskeplig relik från tidigt stamtänkande, eller solen är exempel på sexuell symbolik, eller solen är en ren mental konstruktion för att kompensera ett orättfärdigt ekonomiskt system. Hur skickligt utarbetad hans teori än är och hur ärlig och seriös hans intention än är, skulle han ändå ha helt fel om dag och natt, årstiderna, månen, stjärnorna, väderleken. Han skulle löpa faran av solsting och därmed döden. Så långt är det kanske hans privatsak. Men om han övertalade ett stort antal människor att solen inte finns skulle hans privatsak bli en offentlig tragedi. Hans privata misstag skulle vara livsfarligt om han jobbade som kapten på ett skepp, passagerarnas liv skulle sväva i dödsfara, han skulle inte kunna anförtros en seglats över oceanen. Vi kan inte diskutera astronomi med en sådan person, för hur mycket han än har rätt till sin åsikt, förblir solen ett faktum som är helt avgörande för astronomin och navigationen.

[17. Reflektion och värdering: Anser du att en person ändå har rätten att påstå och tro att solen inte existerar?]

På samma sätt kan vi enligt kristendomen, judendomen och islam inte diskutera något seriöst om livet med en person som förnekar Guds existens. Vi kan inte på något djupare sätt samarbeta med en sådan person i mänskliga angelägenheter, vare sig det gäller sociala saker  eller intellektuell utbildning.  Vi kan inte enligt klassisk kristendom för den goda sakens skull utesluta Guds existens från seriöst samtal eller samarbete, lika lite som vi kan utesluta solen från navigationen. Solen är ett faktum och helt avgörande för seglingen. Gud är ett faktum och helt avgörande för allt.

[18. Reflektion och värdering: Anser du att troende och icke-troende inte på djupet kan kommunicera?]

Allt existerar därför att Gud har gett det existens från ingenting och fortsätter att ge det existens. Formeln för all existens, alltifrån minsta dammkorn till änglarna, är denna: från ingenting till någonting genom allmakten hos Gud. Ta bort Gud från förståelsen av något eller allt och vi har tagit bort orsaken till varför någonting finns och vi gör därmed allting obegripligt för evigt. Detta är inte särskilt sunt som första steget i att förstå något.  Ta bort Gud och det vi får kvar är det där andra elementet: ingenting. Hur praktiskt är det?

[19. Reflektion och värdering: Anser du att någonting kan komma ur ingenting? T ex Big Bang? Eller evolutionen på jorden?]

Att leva i Guds närvaro, alltså att kontinuerligt vara medveten om att Gud är närvarande är inte mer heligt än att vara kontinuerligt medveten om att solen är här. Båda sakerna är helt enkelt en fråga om att vara frisk. Ett misstag om någondera innebär att vi inte lever i den verkliga världen. Men ett misstag om solens skadliga risker är oändligt mindre allvarligt än ett misstag om Gud, enligt klassisk kristendom, eftersom det falsifierar den totala verkligheten.

Vi måste således forska i vad Gud är om vi ska kunna förstå någonting alls. Vi måste hitta en kunskap om Gud och sedan växa i den. Hur gör vi detta? På två sätt: förnuftets, filosofins väg, alltså det undersökande medvetandets väg åt ena sidan. Och å andra sidan uppenbarelsen, det som Gud säger om sig själv. Och som stöd till dessa två sätt finns den mystiska erfarenheten i vilken kunskapen från de två vägarna förnuft och uppenbarelse får en speciell intensitet.

[20. Reflektion och värdering: Anser du att vi kan veta det som Gud säger om sig själv?]

När vi forskar i vad Gud kan vara och inte vara måste vi förr eller senare uttrycka det i vårt språk och så fort vi använder språket börjar vi begränsa. Kan vi egentligen tala om Gud?

Kristen europeisk filosofi försvarar det mänskliga förnuftets förmåga att lära känna Gud. Andra traditioner anser att förnuftet inte är särskilt användbart, ja t.o.m. protestantisk kristendom har ibland givit upp hoppet och anslutit sig till någon form av fideism -- alltså teorin om att tro och förnuft bör skiljas åt. Filosofer genom historien som Thomas, Bonaventura och Newman uttalar dick sitt förtroende för möjligheten att tala om Gud för alla människor och med alla människor. Denna övertygelse är utgångspunkten för dialogen med andra religioner, med filosofin och vetenskapen liksom med icke-troende och ateister.

[21. Reflektion och värdering: Anser du att det är viktigt med en dialog med andra religioner, baserad på förnuft och förtroende för människans tänkande?]

Eftersom vår kunskap om Gud är begränsad är också vårt språk när det gäller Gud begränsat. Vi kan bara tala om Gud med utgångspunkt från vår erfarenhet i världen av de skapade varelserna och enligt vår begränsade förmåga att skaffa oss kunskap och utöva tankeverksamhet.

Men, anser kristen filosofi, de skapade varelserna har en viss likhet med Gud , alldeles särskilt människan, som är skapad till Guds avbild, till att vara lik honom - framför allt mentalt och intellektuellt. På 1800-talet började en grupp naturvetare tvivla på detta synsätt och en pessimism inträdde. Den gick under många namn: darwinism, positivism, naturalism, rasism. Den kristna filosofin ser däremot att alla skapade varelser har en sorts mångfaldig fullkomlighet: vi kan i naturen se sådant som sanning, godhet och skönhet som kan sägas avspegla Guds oändliga fullkomlighet. Därför kan vi tala om Gud med utgångspunkt från hans skapade varelser. Redan flera hundra år före vpr tideräkning står det i Vishetens bok i Gamla Testamentet: "ty de skapade varelsernas storhet och skönhet låter betraktaren se deras Upphovsman genom att han kan använda sig av deras likhet med Gud". För en darwinistisk pessimist är detta en besvärande illusion.

[22. Reflektion och värdering: Anser du att du upplever sådant som skönhet, sanning och godhet bland människor och djur och natur?]

När vi försöker tala om Gud måste vi alltså vara medvetna om att Gud överträffar allt skapat på en rad olika sätt. Vi talar om perfektion. I våra egna liv finns det väldigt lite av den perfektionen - men just därför är den viktig för människan. Vi strävar alla efter den, medvetet eller omedvetet. När vi blir pessimister så till den grad att vi ger upp hela strävan, hamnar vi ofta i sub-humana situationer, som t. ex. när rashygienen systematiserades av fascister och nazister. Illusioner om det goda och sanna ersattes med djurisk makt och skicklig propaganda. Vi lider fortfarande av sviterna av 1900-talets biologism och materialism.

[23. Reflektion och värdering: Anser du att det ändå ligger något i tanken på rashygien och i tanken på att "makt är rätt" ?]

På grund av att vi med Gud laborerar med ett begrepp för perfektion måste vi därför hela tiden rena vårt språk från allt som är begränsat, bildlikt och ofullkomligt för att inte förväxla den ”outsäglige, osynlige och oberörbare” Guden med våra mänskliga föreställningar om denne Gud. När vi frågar någon: hur föreställer du dig Gud? får vi alltid olika bilder. Ingen av dem kan förväxlas med Gud själv. Detta är en grundsten i europeisk filosofi om Gud. Våra mänskliga ord och föreställningar kommer alltid till korta inför Guds mysterium.

[24. Reflektion och värdering: Anser du att vi kan ha vilka föreställningar som helst om Gud? Eller är vissa rimliga och andra orimliga? Tänk på den helige Franciskus och inkvisitionen!]

Trots språkets begränsningar när vi talar om det perfekta har den kristna filosofin varit optimistisk vad gäller vårt tänkande. Vi uttrycker oss visserligen på mänskligt sätt, men ändå når vi verkligen fram till Gud utan att helt kunna ge uttryck för vad han är i sin oändliga enkelhet. Detta betyder filosofiskt att likheten mellan Skaparen och det skapade bör bejakas. Liksom Han är Ordet kan vi använda ord - det är den kunskapsteoretiska och metodiska likheten. Men det bör betonas att olikheten är mycket större än likheten. Vi måste också komma ihåg att vi inte kan fatta vad Gud verkligen är utan endast det han inte är – och hur de andra varelserna förhåller sig till honom. Detta är tanken hos t. ex. Thomas Aquinas.

[25. Reflektion och värdering: Anser du att det finns fördelar med optimismen kring människans tänkande och det perfekta?]

 

[ ur A Secular Age, Charles Taylor, Theology and Sanity, Frank Sheed]