Ernest Nagel

Ur Omprövning av naturalismen

Två teser tycker jag är centrala i naturalismen, sådan jag uppfattar den.

Den första tesen säger, att den ordnade materien existerar före allting annat och att den är den första orsaken till allt lagbundet skeende i naturen. Detta innebär, att såväl händelser, egenskaper och förlopp som enskilda människors typiskt mänskliga beteenden är beroende av materiella kroppar ... Det är kropparnas sammansättning och inbördes förhållanden som bestämmer och begränsar allt vad som händer. Att det förhåller sig så är väl bestyrkt av erfarenheten. Vi saknar visserligen ofta kännedom om de särskilda förhållanden under vilka saker och ting uppkommer och försvinner. Men vi har gäng på gång funnit, att när vi gör noggranna undersökningar så får vi till sist - åtminstone i grova drag - tag på de villkor under vilka händelser inträffar. Vi upptäcker då, att dessa villkor alltid består av materiella saker (substanser), som är organiserade på det aha eller det andra sättet.

Naturalismen påstår inte, att det bara är det materiella som existerar. För det finns ju mycket i vår erfarenhet som är något annat än materiella kroppar ... tax vårt sätt att handla i meningsfulla sammanhang, drömmar, upplevelser av glädje, våra strävanden osv. Det naturalismen påstår är ... att det i naturen inte finns någon plats för krafter, som verkar utan hjälp av fysiska kroppar; att det inte finns plats för någon immateriell ande, som skulle styra händelsernas gång; att det inte finns någon plats där personligheten skulle kunna överleva efter det att kroppen dött ...

Naturalismens andra huvudtes påstår, att man inte kan förklara tingens mångfald och alla de möjligheter som finns till variation mellan tingens egenskaper och funktioner genom att återföra dem på något bakom tingen. Naturalismen förnekar att mångfalden och variationsrikédomen i tingens värld-skulle vara illusoriska företeelser, bakom vilka skulle dölja sig en »yttersta verklighet» eller en, övernaturlig substans av mera enhetligt slag. Naturalismen påstår, att den ordningsföljd i vilken händelser inträffar (och de samband i vilka kroppar står till varandra) är rent villkorlig och ingalunda uttryck för något färdigt och enhetligt mönster av logiskt nödvändiga led. Det förhållandet, att den organiserade materien existerar före allt annat innebär inte att allt som är mer eller mindre tidsbegränsat, bara skulle vara en illusion. Detta gäller inte minst människan.

Det finns visserligen mycket som hotar att avbryta livet på den mänskliga arenan och mänsklighetens fortbestånd är beroende av en balans mellan naturens krafter, som inte kan fortsätta i all oändlighet ... Men trots detta är människans tillvaro precis lika »verklig» som atomer och stjärnor. Det finns utan tvivel sammanhängande materiella system, t ex biologis ka organismer. Det utmärkande för dessa är, att både deras existens och deras specifika aktiviteter beror på att de är organiserade just som de är. Det finns emellertid ingenting som talar för men mycket som talar mot antagandet, att allt som existerar skulle vara ordnat på samma teleologiska (=ändamålsenliga) sätt som biologiska organismer Enligt den moderna kosmogonin finns det bestämda mönster i den utveckling som stjärnorna och galaxerna, ja, hela den fysiska världen har genomgått ... Men å andra sidan ger inte de utvecklingsmönster, som undersöks av naturvetenskapen (kosmogonin), några uttömmande förklaringar av allt som sker ... (Detta beror enligt Nagel på två förhållanden. Dels kan man aldrig påvisa att det verkligen råder ett kausalt förhållande mellan alla delar i ett system. Dels är de förhållanden, som råder mellan olika delar av ett system, aldrig logiskt nödvändiga relationer.) Kort sagt: om naturalismen har rätt, kan man inte förklara mångfalden i den värld som vi bor i genom att återföra den på något som skulle ligga bakom mångfalden; om naturalismen har rätt, är alla förhållanden i den här världen villkorliga - inte logiskt nödvändiga. De, relationer, som råder mellan tingen, är möjliga att utforska med vårt förstånd. Men vi kan inte resonera oss fram till dem på rent logisk väg. (Ordagrant: relationer mellan ting kan inte härledas genom deduktiva metoder ur premisser, som

kan säkerställas på rent logisk väg.) Det är mot bakgrunden av sådana här föreställningar som naturalismen ser på människans liv och bestämmelse. Enligt naturalismen beror det mänskliga samhällets uppkomst och utveckling på fysiska och fysiologiska villkor. Dessa villkor har visserligen inte rått i alla tider och de kommer inte att bestå för alltid. Men för den skull vill inte naturalismen betrakta människan som en inkräktare i naturen, lika litet som himlakropparna ... är att uppfatta som inkräktare ... . Det finns en uppfattning, att människans liv är ett krig med naturen, en kamp mot en obeveklig fiende, som har dömt människan till undergäng. Den uppfattningen är ingenting annat än en upp- och nedvänd teologi, som sätter en illvillig djävul på allmaktens plats. Den uppfattningen är både anspråksfull och antropomorfistisk på grund av den särskilda betydelse som den ger människan i kosmos. Människan har utan tvivel sådana egenskaper som hon delar med allt som existerar. Men hon kan också uppvisa egenskaper och förmågor som tycks vara säregna för henne ...

(Enligt Nagel finns det inom naturalismen två olika uppfattningar om den fysiska och biologiska utvecklingen. Några naturalister påstår, att människans utveckling är parallell med den övriga naturens och att människan därför inte är något annat än natur. Enligt andra naturalister innebär den fysisk-biologiska utvecklingen att nya former ständigt uppstår. Människan, det senaste ledet i utvecklingen, skulle alltså representera något nytt och annorlunda i förhållande till den övriga naturen. Nagel vill hävda en moderat naturalistisk ståndpunkt,som han formulerar så:)

Å ena sidan vill naturalismen inte förneka, att en människas egenskaper, t o m de som är mest typiska för människan, har sin grund i icke-mänskliga ting och förhållanden. Men å andra sidan försöker naturalismen bestämma vad som är typiskt just för människans natur genom att studera människan i ljuset av just hennes handlingar och prestationer, hennes strävanden och förmåga, hennes begränsning vara fel att vara naturalist. Men filosofi är nu inte detsamma som snille och fantasi. Människans natur och historia är, kort sagt, just människans, inte något annats natur och historia ... Människans livsideal får inte be- dömas efter deras orsak och ursprung. De ska bedömas utifrån frå- gan: i vad mån människans sökande efter och förverkligande av sina ideal hjälper henne att organisera och frigöra just sina mänskliga

energier. Människor drivs av många handlingsmotiv. Det finns inte något handlingsmotiv, som är gott eller ont i sig självt. Våra moraliska ideal är ingenting annat än en drömd tillfredsställelse av ... impulser, önskningar och behov. När vi använder våra ideal på ett ansvarsfullt sätt, fungerar de som ett slags hypoteser (dvs villkorliga förutsättningar) för att vi ska uppnå balans i användandet av våra mänskliga krafter. Moraliska ideal är inte självevidenta (dvs deras giltighet bekräftas inte genom intuition) lika litet som naturvetenskapliga teorier är det. Hållbarheten hos moraliska ideal bekräftas bara av erfarenheten, dvs genom att vi tillfredsställer våra ideal ... Moraliska problem uppstår när vissa impulser råkar i konflikt med våra intressen. Men våra moraliska problem kan inte lösas effektivt genom att vi inför normer som bygger på studiet av den icke-mänskliga naturen eller hämtas från något som påstås ligga bortom naturen. Om moraliska problem överhuvud taget ska kunna lösas, måste det ske i ljuset av människans specifika möjligheter och historiskt givna betingelser och i ljuset av de färdigheter som människan efter hand skaffat sig och i ljuset av hennes möjligheter ... att förändra den fysiska och sociala miljön och att påverka invanda beteenden. Och då mänskliga dygder delvis är en produkt av det samhälle i vilket människan mognar till människa, utövar naturalismens moralteori en kritik av kultursamhället, dvs en kritik av de institutioner som kanatiserar människans energier. Denna kritik har till uppgift att visa på möjligheter och begränsningar i samhällets olika former och organisationer i syfte att säkerställa en tillfredsställande utveckling för individen.

Jag har här presenterat två centrala teser i den filosofiska naturalismen, sådan jag uppfattar den. Dessa teser är inte dogmatiska påfund utan hämtar sin beviskraft från erfarenheten (are supported by compelling empiricat evidence). Enligt min mening förkastar inte naturalismen andra verklighetsuppfattningar därför att de skulle vara logiskt omöjliga . .. Jag tror att man utan logiska motsägelser kan tänka sig en värld, där skeendena styrs av krafter som verkar utan hjälp av fysiska kroppar och där alla händelser utvecklas efter rent logiska mönster. l sådana - logiskt tänkbara - världar skulle det vara fel att vara naturalist. Men filosofi är nu inte detsamma som ren matematik. Filosofins yttersta intresse gäller den faktiskt existerande världen.

Men filosofin får inte tappa bort det faktum, att den här världen bebos av varelser, som kan föreställa sig (rent logiskt) möjliga världar och som använder logiska resonemang som metod när de ska avgöra, vilken av alla möjliga världar som är den verkliga. Det är delvis av detta skäl som nutida naturalister ägnar så mycket uppmärksamhet åt logisk bevisföring. Att naturalisterna ansluter sig till ... den metod, som används i modern empirisk vetenskap, beror på att den metoden tycks vara det säkraste sättet att nå tillförlitlig kunskap.

[ Källor: Lou Marinoff: Platon -inte Prozac,