Den realistiska vågen, som från omkring 1830 gick över Europa, svallade trettio år senare högt. Det blev ett mål för diktare, filosofer och politiker att se verkligheten i ögonen, att anklaga de ansvariga och försöka ändra det bestående.

Realismen var ett program men naturalismen blev en
doktrin, som fick näring av bl a Darwins härstamningsteori - Om arternas uppkomst, 1859. Naturalismen är den systematiska, militanta och totala realismen. De största naturalisterna har i själva verket en osedvanlig spännvidd. De har rötter nere i romantik och idealism, de driver verklighetsiakttagelsen till sin spets och de pekar samtidigt framåt mot det själsstudium som slår igenom mot sekelskiftet.

Hos några av dessa diktare är naturalismen rentav så hårt
spänd att den hotar spränga sitt eget universum. Därför finns det många naturalister som skriver vidare under olika perioder av hela 1900-talet. Naturalismen kom för att stanna i litteraturen och kulturen.

I Frankrike är 1857 ett avgörande årtal. Då utkom både
Baudelaires les Fleurs du mal och Flauberts Madame Bovary - de kan betecknas som århundradets viktigaste diktsamling och roman. Hos Baudelaire möts förfluten tid, nutid och framtid; han följs snabbt av Verlaine, Rimbaud, Mallarmé.

Och i Flauberts skrifter växlar romantisk efterklang med den frambrytande naturalismen. Zola planlägger sin stora romanserie Les Rougon-Macquart som en demonstration av
vetenskapliga teorier, men i tillämpningen får gestalter och
grupper poetisk-fantastiska, mytiska dimensioner.

Hos Guy de Maupassant finner vi oftast den kalla, cyniska
iakttagelsen av livets meningslösa spel och spill, men av och till anar vi bakom den objektiva skildringen en namnlös fasa, "en grundläggande ångest både för livet och för döden". På så sätt är naturalimen religiös.

Engelsmannen Charles Darwins verk kom, som redan nämnts, att inta en nyckelposition i seklets andliga utveckling. I Amerika skildrar Mark Twain med sträv satir och drastisk humor sitt land. I Tyskland genomlöper Nietzsche med tankens lidelsefullhet sitt århundrade och når in i det nästa: först en svärmisk
entusiasm för Schopenhauer och Wagner, så den radikala
kritiken av alla samtidsvärderingar och till sist "Så talade Zarathustra" -  en bok med storslagna framtidsvisioner. Antisemiter i nordeuropa, inklusive Skandinavien och så småningom nazister kommer att missbruka Nietzsches tankar.

För de nordiska länderna blev denna period en tid av
flerfaldig triumf. Henrik Ibsen gick i täten på färden från den sena idealismen över den samhällskritiska naturalismen till en ny symbolism. Den tjugo år yngre Strindberg följde Ibsen i spåren och överträffade honom i litterär mångsidighet i verk som Dödsdansen, Ett drömspel, Fröken Julie och Fadren.Ibsen och Strindberg hade sin geniale förespråkare i den danska kritikern Georg Brandes. Den nordiska naturalismens mest djupgående psykolog var J. P. Jacobsen, vars förståelse försjälslivets och driftlivets yttringar är förbunden med destora ryska författarnas.

Och det är väl dessa ryssar som är epokens allra märkligaste företrädare. Den härdade realismen möter vi i Turgenevs känsligt objektiva uppgörelse med fantaster av flera slag, däribland de utopistiska. Dostojevskijs obarmhärtiga själsgranskning i romaner som "Brott och straff" och  "Idioten", hans avslöjande av människonaturens källarhålor röjer en insiktsom den psykologiska vetenskapen ännu knappast harlyckats ge adekvata uttryck författaren analyserar det omedvetna långt innan psykologen gör det. Det händer ju att forskningen har svårt att komma i kapp diktningen.

Tolstoj ägde en "nästan patologisk traktan att se sanningen
i ögonen". Utan retuscheringar målar han krigets galenskap, men han fördjupar sig samtidigt innerligt i fredens och vardagslivets scenerier.  En roman som Krig och fred var för Tolstoj "en total avspegling av livet".

Därmed är vi tillbaka hos Georg Brandes: romanen ska
vara "en total avspegling av livet". Men med Tolstojs Anna Karenina har vi överskridit gränsen till "det dogmatiska
övernaturliga". Gud är den på nytt upptäckta verkligheten. 
 

Den spanska litteraturen
 

I Spanien fick den sociala romanen genomslag under 
naturalismens epok. I slutet av förra århundradet började 
den antiklerikala rörelsen i Spanien att anta oroväckande 
proportioner. 

Två skickliga och merkantilt inställda herrar begagnade det härigenom allmänt uppammade hatet till plattform för sin karriär. Den ene var politikern Lerroux, en fruktad demagog, som underblåste folkmassornas antiklerikala raseri i hetsartiklar och tal. Den andre var en berömd författare vid namn Benito Perez Galdös. Deras prästhat var likväl endast ett medel att vinna massornas gehör. Detta framgår av att brandstiftaren Lerroux slutligen för-
enade sig med papisten Gil Robles och att Galdös 
mer än en gång beklagade, att ekonomiska skäl och 
begär efter berömmelse tvingat honom att skriva 
mot prästerskapet.

Benito Perez Galdos  föddes år 1843 på Kanarieöarna. Vid nitton års ålder kom han till Madrid, där han adopterades och snabbt smälte in i den nya miljön. Hembygden synes ej ha lämnat några mer varaktiga intryck, åtminstone behandlar han den inte i  något av sina verk. Däremot tycks livet i huvudstaden ha fångat hans intresse, och han är den förste, som i sina romaner skildrar livet i Madrid och kan därför betecknas som skaparen av den madrilenska sederomanen i spansk litteratur. 

De böcker av Galdós som blivit mest uppskattade i Spanien är hans Episodios Nacionales (Nationella Episoder). Denna samling om fyrtiosex romaner omspänner Spaniens historia från slaget vid Trafalgar till den bourbonska restaurationen. Galdós var den förste spanske författare, som skrev samtidshistoriska romaner, varigenom han bryter mot den tradition, som skapats av Walter Scott och dennes efterföljare, vilka endast hämtade sin inspiration ur den äldre historien.

I berättelsen Nazarin skildrar Galdós en präst, som vandrar genom Kastiliens land, förklädd till vagabond och åtföljd av två kvinnor, för att lära människorna Kristi verkliga lära.

Av de talrika romaner, som Galdos skrivit om livet i 
Madrid, äro de viktigaste: Fortunata y Jacinta, ett mycket omfattande verk, som berättar om två kvinnor, förälskade 
i samme man. 

FELIPE TRIGO. Parallellt med antiklerikalismen  framträdde i början av detta århundrade en mycket  stark riktning, som krävde större frihet i sederna  och de sexuella förhållandena. En militärläkare med  socialistiska ideal vid namn Felipe Trigo ställde sig i spetsen för denna rörelse. 

Anhängarna av den gamla moralen ha smutskastat Trigos vördnadsvärda gestalt, och för dem som inte läst hans verk framställt honom som en simpel författare av pornografiska romaner. Intet är oriktigare. Trigos romaner är ofantligt mycket mindre osedliga än de som skrivits av de reaktionära författarna i Madrid-gruppen.

Trigo, som med sitt liv betalade för sin uppriktighet - han begick självmord år 1916 - kämpade, enligt vad han själv sade, endast mot "all fanatism, all okunnighet, allt hyckleri". Hans kamp mot prostitutionen och för en förbättring av de spanska kvinnornas sociala villkor göra, att man tvärtom måste anse honom vara en författare med höga moraliska syften. Hans romaner ha likväl ej samma litterära som sociala betydelse.

BLASCO IBAÑEZ. En annan i utlandet mycket känd författare, som även han på sin tid blev ryktbar genom sin kamp för att åstadkomma ett modernare Spanien, var Vicente Blasco Ibañez, född i Valencia år 1867 och död i Frankrike år 1928. Om sitt liv, som förefaller vara en roman, säger han själv:

"Jag är en handlingsmänniska, som gjort annat i mitt liv än böcker och som inte tycker om att förbli sittande orörlig i en fåtölj i tre månader, lutad mot ett bord och skrivande tio timmar om dagen. Jag har varit politisk agitator, jag har tillbringat en del av min ungdom i fängelse (cirka trettio gånger), jag har varit straffånge, jag har varit livsfarligt sårad i vilda dueller, jag har fått pröva på alla upptänkliga fysiska umbäranden, även den fullkomliga fattigdomen, och å andra sidan har jag även varit riksdagsman, tills jag tröttnade på det (sju gånger) ; jag har varit intim vän med statschefer, jag känner personligen den gamle turkiske sultanen, jag har bott i palats. Några år av mitt liv har jag varit affärsman och haft hand om millioner. I Amerika har jag grundlagt städer."

Blasco Ibanez är utan tvivel den ende store naturalisten i den spanska litteraturen. Men liksom Perez Galdós brister han i stil och personlighet. Trots - eller kanske just på grund av denna - var han på sin tid en av de mest lästa författarna i världen. Hans propaganda för de allierade under första världskriget bidrog till hans stora popularitet i utlandet, och i Spanien blev han en stor personlighet, därför att han kom att gälla som republikanismens apostel. 
 

PIO BAROJA. En annan stor motståndare till det gamla Spanien är läkaren Pio Baroja. Han är född i San Sebastian 1872. Baroja är känd för sitt dåliga lynne. 
Under hela sitt liv har han icke gjort annat än kritiserat allt och alla. "För flertalet är vi", säger han själv, "en samling giftiga och otrevliga personer, som tillbringa vårt liv trumpna och grälande på allt." 

Dock är hans brist på uppriktighet påtaglig. Han tillbringade sitt liv med att tala illa om akademien, men år 1935 accepterade han en plats i denna "lärda samling". I alla sina verk angriper han häftigt de reaktionära idéerna, men år 1937 sände han general Franco en ansökan om att 
få komma in i den zon, som hölls av nationalisterna. 

Pio Baroja ägnade sig även åt häftig antisemitisk propaganda. Han klandrade all slags nationalism men var själv baskisk nationalist. I alla hans böcker är den enda sympatiska personen alltid en bask. Man får det intrycket, att världen blott består av skurkar och idioter, och att det endast bland baskerna finns intelligenta och hederliga människor.
 

RAMÓN MARIA DEL VALLE-INCLÁN, galicier till 
börden, föddes år 1869 och dog år 1935. År 1895 
slog han sig ned i Madrid, där han gjorde sig känd 
för sin originalitet. Själv strävade han även efter 
att betraktas som en äventyrare, och i den fantasi-
fulla självbiografi han 1903 utgav, skriver han:

"Mina ungdomsår var fyllda av faror och äventyr. Jag 
var novis i ett kartusiankloster, och jag var soldat i Nya 
Spanien (Mexiko). Ett liv likt dessa yngre adelssöners, 
vilka lät enrollera sig i Italiens bataljoner för att söka 
rikedomar och amorösa och krigiska äventyr. . ." Och längre fram tillägger han: "Ombord på Dalila, det minnes jag med stolthet, mördade jag sir Roberto Yones. Det var en hämnd värdig en Benvenuto Cellini. Jag skall berätta för er, hur det gick till, även om ni är ur stånd att fatta skönheten däri; men det är nog bättre att inte berätta det för er; ni skulle kunna förfasa er."

Man ser tydligt, att han sökte påkalla uppmärk-
samhet och skapa en legend omkring sin person. 
Dessa strävanden fullföljde han in i minsta detalj. 
Han klädde sig på ett löjeväckande sätt och lade 
sig till med ett enormt skägg, vilket föranledde Ruben 
Dario att kalla honom "den stora Don Ramón med 
bockskägget". Under ett gräl på ett kafe gav honom
journalisten Manuel Bueno ett käppslag över vänstra 
armen, som måste amputeras. Även detta sitt lyte 
visste Valle-Inclán att dra fördel av, när det gällde 
att göra sig intressant.

Valle-Inclán är det moderna Spaniens störste 
prosaförfattare. Hans språk är det elegantaste, rikaste, 
mest impressionistiska, som skrivits i Spanien. 
Ingen spansk författare har med språkets hjälp lyckats 
framkalla en sådan mängd sensationer. För att 
lyckas därmed begagnar han sig av alla medel: rytm, 
rim, arkaismer, ljudhärmningar, blasfemi ...

Vad innehållet i hans verk beträffar är Valle-
Inclán en dekadent. Ibland påminner han om markis 
de Sade och om huvudpersonen i Huysmans 
roman "A Rebours". I hans verk blandas utan ordning 
sadism, immoralism, ridderlighet, vidskeplighet, 
grymhet, terror, mysticism, subtilitet ... Mycket ty-
piskt för Valle-Inclán är kombinationen av religiösa 
och erotiska element. Han är naturalist men men samtidigt
symbolist och en deltagare i den begynnande modernismen.
 
 
 
 

Den amerikanska litteraturen
 

Amerikas andra revolution

Inbördeskriget 1861-65 är det viktigaste gränsmärket i 
Amerikas historia. Kriget fullföljde en redan påbörjad ut-
veckling men gav den en omfattning som skapade något 
alldeles nytt.

Före inbördeskriget hade den fasta bosättningen. i För-
enta staterna bara nått halvvägs över fastlandet. Under de 
tjugofem åren fram till 1890 blev det väldiga tomrummet 
nästan fyllt av en invandrarström som periodvis kom upp i 
en miljon om året. Mellan 1860 och 1892 blev den odlade 
jorden i USA mer än fördubblad och folkmängden tredubb-
lad.

En ständigt ökande människoström gick från landet till staden, där de nyinflyttade vanligen gled in i industriproletariatet tillsammans med flertalet av de nya immigranterna utifrån, oftast under 
eländiga levnadsförhållanden, med förslöande arbete och 
utan någon organisation till sitt försvar. Över dem växte 
det fram en ny medelklass, som visserligen klarade sig 
bättre men måste livnära sig under samma ständiga tryck 
från penningmakten. Och på toppen var det fritt spel för 
finans- och trustmagnaterna, som cyniskt gjorde själva sta-
ten till instrument för ekonomisk utsugning. 

Själva kulturbehovet i jättestaten måste bli enormt. På 
några årtionden skulle nationen assimilera sextio miljoner 
nya medborgare. Bland dem som kom utifrån hörde nu väl-
digt många till avvikande öst- och sydeuropeiska kulturty-
per, talade främmande språk och hade fått ett minimum av 
teoretisk undervisning. USA grep sig an denna assimile-
ring med väldig energi. Imponerande snabbt skapades en 
allmän folkskola med motsvarande högre överbyggnad. De 
breda lagrens omättliga kulturhunger tillfredsställdes genom 
en lika explosiv utveckling av modern press, förlag och bok-
handel, folkbildningsorganisationer, bibliotek, teater och 
opera, orkestrar och konstsamlingar, ofta som avlatsdona-
tioner av rika. 

Före inbördeskriget hade amerikanskt tänkesätt i stort 
sett varit präglat av arvet från puritaner och upplysnings-
män, demokratiska ideal om frihet och jämlikhet och en 
optimistisk tro på människan. Nybyggarlandets djärva in-
dividualism helgades av sitt höga ändamål: Amerika skulle 
bli ett paradis för alla människor, till skillnad från det 
klassbundna Europa. I det USA som raskt tog form efter 
1865 måste sådana tankar kännas overkliga, ja ironiska, 
lika mycket för den ursprungliga befolkningen som för in-
vandrarmiljonerna.

Den "frie bonden", en romantisk Adam på jungfrulig jord, 
blev i det nya industri-Amerika ofta en förtryckt: jordslav 
utan andlig horisont. Arbetaren i städerna hade det snarast 
värre, med små chanser till självständig mänsklig växt. 
Och tvärsigenom alla samhällsklasser blev folket alltmera 
märkt av en materialism och en grov egennytta som var ett 
hån mot de lysande framtidsdrömmarna från Jeffersons da-
gar.
 

Mera direkt kom angreppen från förespråkarna för en ny 
psykologi, biologi och geologi: Darwin blev det stora nam-
net, men Herbert Spencer formulerade slagorden. Denna 
grupp förfäktade en mekanistisk och deterministisk livs-
syn, som betraktade samhälle och miljö som de verkliga 
skapande krafterna i livsprocessen och hade föga rum för 
den kärleksfulla försynen och den av naturen goda männi-
skan. 

Stålkungen Andrew Carnegie såg i Darwins "naturliga urval" den vetenskapliga och religiösa legitimationen för det brutala 
konkurrenssamhället, där han själv hade klättrat upp på 
toppen, liksom bilkungen Henry Ford snart skulle återfinna 
sin livsfilosofi i Emersons abstrakta individualism.

Bristen på sammanhang, gemensamma värderingar och 
trygga normer var kännbar inte bara i tankens värld utan
tvärsigenom hela kulturlivet, drastiskt tydlig i konsten med 
sin stilblandning, sin arkitektur i konditorstil och sitt 
släta akademiska måleri. Vid världsutställningen i Chi-
cago 1893 satt skeptikern Henry Adams på en tempeltrappa 
och såg ut över kvadratkilometer av leksaksklassicism och 
suckade: "Efter Noaks ark har det aldrig funnits en sådan 
babylonisk förvirring av lösa och osammanhängande och 
vaga tankar och halvtankar."
 

Mot realismen

I ännu högre grad än före inbördeskriget väntade här en 
väldig uppgift för amerikansk diktning. 

Det som krävdes, i Amerika som annorstädes, var en ny 
"realism", dvs: en litteratur och en livsuppfattning som 
mer utgick från det nära och handgripliga än från subjek-
tiva drömmar och abstrakta ideer, som gick de verkliga 
vardagsproblemen in på livet och just härigenom försökte 
förmedla övergången från gammalt till nytt. 

Inbördeskriget skapade en jättemarknad för billig littera-
tur, i ordets alla bemärkelser. Efter kriget nådde den snabbt 
svindlande upplagesiffror men utan motsvarande stegring 
av kvaliteten. Något högre på stegen stod massromaner med 
speciell appell, från Lew Wallaces skildring av urkristendo-
men i Ben Hur (tre miljoner sålda ex.) till Horatio Algers, 
succeberättelser från affärsvärlden (sammanlagda upplagor: 
sjutton miljoner). 

Men här fanns ingen plats för nya litterära tankar, och den djärvare utländska samtidslitteraturen var ännu i stort sett okänd. Så sent som 1893 var fortfarande Walter Scotts Ivanhoe och Charles Dickens' David Copperfield de populäraste böckerna i USA.
 

Själva ordet "realism" dyker upp i Amerika vid 
mitten av 1850-talet och blir därefter brännpunkten i en 
stående estetisk debatt. Tidskrifterna uppmuntrade tidigt 
experiment med vardagligt stoff. Och utländska författare började småningom göra sig gällande med enskilda romaner som hade en starkare realistisk anstrykning. 

Redan Scott och Dickens kunde spela en sådan roll och i ännu 
högre grad Thackeray. På 1870- och 80-talen kom Victor 
Hugo och George Eliot, den sistnämnda kanske den vikti-
gaste av alla med sitt program för en "trogen framställning 
av vardagliga ting". Ungefär samtidigt började amerika-
nerna läsa ryssen Turgenev och fransmannen Balzac.
 

Medan Europa kämpade sig igenom och ut ur 
naturalismen var amerikanarna fortfarande mest 
upptagna av att mot varandra väga "det ideala" och "det 
verkliga", "det allmänna" och "det individuella", "det 
sköna" och "det fotografiska" med den tidens termino-
logi. 

Först på 80-talet möter man ett entydigt realistiskt 
program och däremot svarande mogna diktverk. Typisk för 
rörelsen är hela tiden dess försiktighet. Där finns många 
former sida vid sida, från ren romantik till halvt naturalis-
tiska experiment och ofta en pendling fram och tillbaka, 
till och med hos samme författare.
 
 

Folklivsskildring
 

Det fanns i USA efter inbördeskriget en omättlig nyfi-
kenhet på alla sidor av "det nya landet", som nu öppnade 
sig både i väster och söder. Intresset för själva landskapet 
stimulerades av nya naturskildrare, som nästan överträffade 
Thoreau. Redan före inbördeskriget hade det på många 
ställen i landet börjat växa fram en litteratur om den folk-
liga humorn. Efter 1860 var sådana böcker omåttligt po-
pulära. De uppammade också intresset för det okända och 
ofta råa folkliv de hade till bakgrund.

Denna folklivsskildring blev snabbt ett litterärt mode. De 
populära tidskrifterna efter 1810 publicerar hundratals så-
dana noveller. De flesta författarna är nu för länge sen 
glömda.